Ett samhälle som stänger ute

I valrörelsen 2006 gick Alliansen hårt åt den dåvarande statsministern Göran Persson för att hans regering under lång tid skickat unga människor i så kallad förtidspension. Detta gjordes, påstods det, för att "förbättra statistiken".

Vad det handlade om var så kallad aktivitetsersättning, som namnet till trots är en ersättning för att inte göra någonting. Det ges förenklat till en grupp som samhället i praktiken har gett upp om. Det senaste decenniet har antalet som får ersättningen minskat i befolkningen som helhet men ökat kraftigt bland unga och unga vuxna. I dag är det 37 000 personer i åldern 16-29 år som får aktivitetsersättning.

Aktivitetsersättning ges från Försäkringskassan, kan jämföras med försörjningsstöd i storlek och ges till personer med olika sorters funktionshinder (inte sällan psykiska). Det kan röra sig om den som inte klarar att slutföra studier, som får praktik men har svårt att klara denna eller komma vidare till ett reguljärt arbete. Det är inte ovanligt att de går in och ut ur sjukskrivning.

Alliansen införde en begränsningsregel som gör det svårare att få ersättningen under en längre tid. Detta var positivt. Personer som är så pass unga ska prövas igen och igen i sysselsättning och arbete.

Problemet i dag är att vi har fått en arbetsmarknad som effektivt exkluderar många. Oförmögna personer och människor som är lite "udda" har det alltid funnits, men förr i tiden fick de kanske arbete på gården och hade sin tillvaro tryggad via familjen och släkten. I dag blir de fall för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och ingen av dessa instanser kan tvinga arbetsgivare att anställa. Notan hamnar därför på skattebetalarna samtidigt som den enskilde passiviseras.

Detta är oerhört olyckligt. Dels för att det är en kostnad för alla som arbetar att försörja dem som inte gör det, men också för att det är slöseri med människors resurser. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning kanske aldrig kommer kunna utföra ett heltidsarbete och bli helt självförsörjande. Men de flesta av dem skulle sannolikt kunna bidra. På något sätt. I något sammanhang. Tyvärr finns det inte plats för dem på dagens arbetsmarknad.

Det pratas väldigt mycket om öppenhet och ett samhälle för alla. Verkligheten är att det under lång tid rests murar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolväsendet. Murar som ingen på allvar verkar vilja riva.

Panikläge i regeringen

Den rödgröna 38-procentsregeringen har problem. Jag tänker inte på Margot Wallströms (eventuella) förmågor som utrikesminister eller ens alla brutna vallöften som nu läggs på hög. Värre är att regeringen har slut på pengar. Därför utannonserades nyligen den första vågen av skattehöjningar.

Skatten på drivmedel höjs. Rot-avdraget trappas av, rut förändras. Sänkningen av sociala avgifter vid anställning av unga tas tillbaka. Skatten på sparande höjs.

Det är enkelt att förstå skälet till dessa skattehöjningar, trots att flera av dem innebär direkta brott mot socialdemokratiska vallöften. Det ekonomiska läget är nämligen minst sagt bekymmersamt. Arbetslösheten är fortsatt hög - Arbetsförmedlingen behöver flera miljarder extra. Sjukskrivningarna ökar - Försäkringskassan begär flera miljarder i ökat anslag. Antalet asylsökande fortsätter öka - Migrationsverket har begärt ytterligare 18 miljarder under de kommande fem åren.

Denna verklighet gör argumentet för att trappa av rot-avdraget intressant. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund sker avtrappningen på grund av att kostnaderna har "skenat".

Skenande kostnader tycks inte bekymra regeringen lika mycket när det gäller sjukskrivningar, assistansersättning och migration. Regeringen väljer att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och fortsätta med just den migrationspolitik som lett till kollapsad asylmottagning, växande utanförskap och panik ute i många kommuner. Vissa kor är heligare än andra.

Nu hörs de borgerliga domedagsrösterna i de sociala medierna. Det är som om alla drabbats av en kollektiv amnesi. Ty vad gjorde Alliansen under sina åtta år vid makten? Jo, höjde skatten på drivmedel, alkohol och tobak. Införde fullständigt misslyckade etableringsreformer via Arbetsförmedlingen. Och gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, vilket lade lade grunden för den situation vi nu ser.

Visst är de rödgröna partierna betydligt piggare på att höja skatter. Framför allt sänker de sällan några skatter, vilket Alliansen trots allt gjorde. Men skillnaderna mellan den sittande regeringen och Alliansen är trots allt tämligen små överlag.

Dessa sju partier har något som heter Decemberöverenskommelsen för att bekräfta detta för väljarna. DÖ gör Alliansen medansvarig för den politik de nu kritiserar men inte kommer att bekämpa i riksdagen.

Familjer ska förmås välja "rätt"

Männen tar ut en allt större andel av föräldrapenningen. Under 2013 var andelen runt 25 procent. "Det går åt rätt håll", säger Försäkringskassans familjeekonomiske talesperson.

"Rätt håll" var det, ja. Om statsfeministerna får bestämma ska alla föräldrar givetvis dela helt lika. Helst tvingas till det, alldeles oavsett sin unika familjesituation.

I de familjer där männen i allt högre grad är hemma med barnen tjänar kvinnan ofta bättre än mannen. Således finns det ett ekonomiskt incitament att låta kvinnan jobba. Skälet till att kvinnor i högre utsträckning är föräldralediga har samma orsaker i andra familjer där männen tjänar mer. Och i många fall är uttaget av föräldrapenningen helt enkelt en överenskommelse utifrån vad som passar bäst just då. Människor väljer inte detta utifrån ideologiska förtecken, hur gärna politikerna i detta fall vill tro det.

Idén att föräldrar själva måste få bestämma hur de disponerar tiden mellan barn och arbete står under hårt angrepp i Sverige. Inte bara feministiska partier och debattörer utan även talespersoner hos en av Sveriges största myndigheter talar för att familjer ska välja "rätt".

Efter en rödgrön valseger i höst kommer frågan om kvoterad föräldraförsäkring åter bli het.

Lika rättigheter en självklarhet

En kammarrättsdom från 2007 ger sexsäljare skyldighet att redovisa sina inkomster och betala skatt. Domen är intressant eftersom den i praktiken säger att sexarbete är ett arbete som alla andra.

Men det är av naturliga orsaker inte så många som redovisar sina inkomster som sådana från sexarbete. Sexhandel är fortfarande, år 2012, mycket tabubelagt och stigmatiserande för alla inblandade parter.

Försäkringskassan ska göra om sina regler så att det blir lättare för sexsäljare att få sjukpenning. Hittills har det varit en fråga som tolkats olika av olika handläggare. Möjligen har då handläggarens privatmoral talat i beslutet. Ett regelförtydligande kan således vara på sin plats.

Denna fråga handlar om lika rättigheter och skyldigheter i samhället. Det finns ingen anledning till att sexsäljare ska behandlas annorlunda än andra. Och i sexmoralismens Sverige begår sexsäljaren heller något brott, bara köparen. Detta borde göra saken ännu mer självklar, även med rådande lagstiftning.

Sexarbetare är fortsatt en mycket utsatt grupp i samhället. Sexköpslagen har förvärrat läget för dem på flera sätt. Dels har den ökat riskerna för gatusexsäljarna, dels har den ökat stigmatiseringen.

Rätt till sjukpenning är ett litet steg mot en normalisering av sexarbetarnas yrkesval. Men det är en lång och mödosam resa kvar innan vi närmar oss något som liknar lika rättigheter.

Sorg är ingen sjukdom

Ingen lär ha undgått historien om den man som förlorade sin unga dotter i cancer och blev utförsäkrad av Försäkringskassan ett drygt halvår senare. Självfallet väcker fallet sympati. Men sakfrågan - om sorg är skäl för att vara sjukskriven - är inte enkel.

Som vanligt när kvällspressen kopplas in görs förenklingar av komplexa företeelser. "De får inte sörja sin dotter", skriver Expressen. Sorg är inget man sätter sig ned och gör, ungefär som att läka ett brutet ben eller ta en ibumetin och vänta på att febern ska gå över. Sorg är en process som kan se olika ut för olika personer beroende på vem som har gått bort, hur det gick till och hur livssituationen i övrigt ser ut.

Vissa går tillbaka till jobbet direkt för att komma in i något slags vardag. Även om den är fullständigt förändrad i grunden kan jobbet bli det man behöver för att sysselsätta tankarna med annat än saknad och smärta. Andra behöver månader eller år innan de kan komma tillbaka till en "normal" tillvaro igen och fungera hyggligt.

Sorg är ingen sjukdom. Däremot kan det ge sjukdomsliknande symptom och leda till sjukdom. Trötthet, yrsel, magsmärtor, problem med koncentrationen, brist på matlust, utslag - sorg kan i högsta grad påverka rent fysiskt. Försäkringskassan kunde ha skött ärendet snyggare med lite mer medkänsla för den drabbade, exempelvis genom att kalla till ett personligt möte. Men i sak har inget fel begåtts.

Om vi anser att personer i sorg har rätt att vara sjukskrivna måste vi inse att vi kliver rakt in i en komplicerad gränsdragningsproblematik. Vem avgör när någon drabbats av sorg? Rimligtvis den enskilde själv. Vad kan anses vara ett giltigt skäl för att drabbas av sorg? Ingen skulle tvivla på att en förälder sörjer sitt barn, men är en död farfar lika allvarligt? Räknas husdjur om personen i fråga saknar vänner och familj? Känslan av sorg är så individuell att det blir omöjligt att jämföra personer med varandra. För den som förlorat ett barn är en död farförälder mer ett tecken på livets gång och inte den katastrof som det kanske är för någon som aldrig tidigare drabbats av en personlig förlust.

Det är lätt att börja prata om "sorgpeng" och att en person i sorg måste få tid att läka, men ovanstående exempel illustrerar att det vore väldigt svårt att ta steget fullt ut och klassa sorg som ett sjukdomstillstånd. Sorg är en del av livet och det enda vi kan göra är att som familj, vänner och bekanta efter bästa förmåga försöka stötta dem som drabbas särskilt hårt.