Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

Ropen skalla, lönestöd åt alla

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

En ohanterlig situation

På söndag kväll hålls höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Ämnena går att lista ut i förväg: jobben, skolan, integrationen, klimatet och kanske något till. Även regeringsfrågan lär komma upp i någon form, om inte annat för att partierna till vänster vill fortsätta pressa allianspartierna om relationen till Sverigedemokraterna. Spelet är numera viktigare än det politiska innehållet.

Hela debatten borde egentligen handla om en sak: bostäder. Bostadspolitiken är den mest akuta frågan Sverige har att tampas med just nu. Situationen har varit akut länge, men den har knappast blivit bättre av att Sverige tagit emot en kvarts miljon asylsökande de senaste två åren.

Migrationsverket beräknar att lite drygt 100 000 nyanlända kommer bosätta sig ute i landets kommer under 2017. Det motsvarar två Sundsvall. 70 procent bedöms kunna ordna sitt boende på egen hand, vilket ofta betyder att de flyttar in hos familj, släkt eller bekanta. Resten ska kommunplaceras enligt den tvångslag som gäller från och med den 1 mars.

För 2016 var antalet som skulle fördelas bland kommunerna drygt 21 000. Nästa år ökar antalet med 50 procent upp till nästan 31 000 individer. Sveriges kommuner klarade inte av att ta emot alla för 2016, så frågan är hur det är tänkt att fungera under nästa år. Migrationsverket tömmer nu asylboendena - Bert Karlsson lägger ned 90 procent av sina boenden i ett svep - vilket gör att kommunerna ställs inför fullbordat faktum: "ta emot!".

I Stockholm har landshövding Chris Heister sagt att länet inte klarar att ta emot det antal som fördelats på grund av den bedrövligt svåra bostadssituationen. Planerade modulbostäder har överklagats. Helsingborgshem inleder däremot byggandet av modulbostäder innan överklagandeprocessen ens är avslutad.

Ordet vi söker är "panik". Bostadsbristen är ett faktum i 90 procent av landets kommuner. Att på en handvändning ordna fram bostäder åt hundratals eller tusentals människor går helt enkelt inte. Det vi ser är därför dyra, dåliga och långsiktigt ohållbara boendelösningar.

I Stockholm sätts många barnfamiljer, om de har turen att inte behöva bo på hotell, i lägenheter via stadens sociala bostadsbolag med hyror som överstiger dem i nyproduktion. Det rör sig bland annat om ombyggda äldreboenden. Kommunen har helt enkelt inget annat val än att betala.

De 70 procenten som "löst sin boendesituation själva" kan heller inte räknas bort. Det är nämligen inte ovanligt att dessa människor efter en tid dyker upp i socialtjänstens reception när trångboddheten blivit för jobbig eller konflikter uppstått. I slutändan står kommunen där med  Svarte Petter i alla fall.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och en profil i bostadsfrågan, konstaterar:

Vi har skapat en ohanterlig situation. I början av 90-talet fanns det tomma lägenheter. Men sedan dess har det fyllts på med en miljon människor. Vi kommer att få se en enorm trängsel i utanförskapsområdena och hur många dåliga, tillfälliga lösningar som helst. 

Detta ser vi redan, men situationen kommer förvärras. I den politiska debatten låter det som att detta är en tillfällig situation som reder upp sig bara de nyanlända kommer ut i arbete och kan ordna ett eget boende. Här uppstår nästa stora problemområde: Arbetsförmedlingen.

Som arbetssökande är du hänvisad till den statliga Arbetsförmedlingen. Den har varit en katastrof länge, men i takt med att dess ansvar ökat för etableringen av nyanlända - vilket kräver större kompetens än att ha uppföljningsmöten med en infödd svensk akademiker - har dess brister blivit genant uppenbara. Socialtjänsten skulle helst vilja kapa samarbetet helt och hållet.

Uppkomsten av kommuners egna så kallade Jobbtorg är en direkt följd av att Arbetsförmedlingen inte fungerar. AF kommer, vad Ylva Johansson än hoppas, inte att bidra med någonting i den så kallade utmaning som nu väntar.

Att hålla god min duger inte längre. Precis som Jan Jörnmark säger är situationen ohanterlig. Regering och riksdag kräver snabba lösningar på sådant som tar många år att lösa. Nyproducerade lägenheter har hyror som nyanlända i Sverige inte kan betala. Den kommunala bostadskön kräver många års kötid. Hyrorna i andrahandsboende skenar. Vart ska människor ta vägen? Bo i socialtjänstens regi under de kommande tio åren? Ingen politiker kan svara.

Politik är att vilja. Men politik är faktiskt också att välja att ha ögonen öppna. Det är ett tecken på dåligt ledarskap att ignorera alla varningssignaler och reagera först när situationen är akut. För det är den nu. Nu återstår bara paniklösningar som kommer vara dåliga för skattebetalarna, för integrationen, för samhällsekonomin och i förlängningen för hela Sverige.

Med en slev politisk opportunism och en stor skopa naivitet har svenska politiker byggt en rejäl rävsax som ingen vet hur man tar sig ur.

Oroväckande svammel

Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som "några stycken", skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de "enkla" jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna - såväl ekonomiska som sociala - kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om "kompetensregn" och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen

"Fixa det!"

I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi

Med öppet bogvisir

Arbetsförmedlingen är en jätteinstitution som slukar närmare 80 miljarder kr per år. För dessa pengar får vi en dysfunktionell myndighet som inte lyckas med sitt uppdrag ens i de enklaste av fall och som nu åläggs att bidra till etableringen av tiotusentals nyanlända med låg eller ingen utbildning. Det är en utmaning som heter duga.

Jag pratade med en före detta arbetsförmedlare för en tid sedan. Personens berättelse om en myndighet som helt enkelt inte fungerar - överbelastade och bristfälligt utbildade handläggare, ingen styrning, inget enhetligt sätt att dokumentera eller handlägga - bekräftade dessvärre min negativa bild. Om du vill ha ett jobb - gå inte till Arbetsförmedlingen. Emellertid har många inget annat val eftersom deras ersättning är knuten till kravet att de är aktivt arbetssökande och inskrivna på just Arbetsförmedlingen.

AF har länge varit en myndighet med enorma brister, även i goda tider. Nu står den inför sin kanske största prövning hittills. I somras räknade AF med att 45 000 skulle in i det så kallade etableringsuppdraget 2019. Nu tror de att det handlar om så många som 121 000, alltså mer än en fördubbling. Med det asylinflöde Sverige har just nu, och givet att 77 procent av de vuxna och 89 procent av dem som säger sig vara minderåriga får uppehållstillstånd, kan AF räkna med kraftigt ökade volymer att hantera framgent.

Detta betyder dels ökade kostnader - AF räknar med minst 10 miljarder extra år 2019. Men det betyder också att myndigheten tvingas prioritera. När många lågutbildade som inte kan svenska ska in i etableringsuppdraget kommer stödet för andra utsatta grupper - inte minst unga och långtidsarbetslösa - oundvikligen att påverkas. Arbetsmarknadsministern förnekar detta, men det är förstås fånigt att låtsas som att prioriteringar inte behöver göras och att detta oundvikligen kommer drabba vissa grupper. Det är sålunda regeringen som genom sin politik ställer grupp mot grupp nu.

Ingen har något svar på hur en redan dysfunktionell myndighet ska fungera bättre under ett markant högre tryck. Ingen kan förklara hur en myndighet som misslyckas med att matcha högutbildade svenskar till jobb ska lyckas bättre med lågutbildade somalier, eritreaner, afghaner och syrier som dessutom i hög grad kommer att bo under väldigt enkla förhållanden. Jag får helt enkelt inte ihop det.

I denna fråga vilar svaret på huruvida svensk ekonomi kommer att gynnas marginellt eller missgynnas kraftigt av dagens stora asylinvandring. Ty om utvecklingen med mångdubbelt högre arbetslöshet för utrikes födda inte vänds, står svensk ekonomi inför ett stålbad (på lokal nivå kan det se ut så här) som kommer vara under många år framöver. Det är inte bara biståndsbudgeten som kommer påverkas av detta utan betydligt mer marknära verksamheter ute i landet.

När etableringsperioden på två år löper ut tackar staten för sig. Då blir de nyanländas försörjning kommunens ansvar, och då kommer utanförskapet traska rakt in i kommunens budget. Lagom till valåret 2018, dessutom.

Boendefrågan är akut och kommer att så förbli. Men en ännu större nöt att knäcka är att med existerande system få ut en stor men icke efterfrågad grupp människor utan svensk utbildning och med bristfälliga språkkunskaper på den svenska arbetsmarknaden. Vi har inte lyckats med detta på den här nivån förut. Låt oss vara tydliga: det är inte bara en atlantångare som ska vändas. Det är en hel jäkla armada.

Vi befinner oss i helt nya farvatten nu och Sverige styr ut på havet med öppet bogvisir. Vädret vid horisonten ser olycksbådande ut. Har någon månne känslan att detta inte kommer sluta så bra?

Alliansens integrationsfiasko

Den senaste veckan har det rapporterats om problem med de så kallade instegsjobb som Alliansen införde 2007. Instegsjobb är en sorts bidragsanställning för personer födda utanför EU. Staten betalar 80 procent av lönen. Åtgärden är kopplad till SFI och kan ges till den som har fått ett uppehållstillstånd under de senaste tre åren.

Instegsjobb är således en anställningsform enbart riktad till utomeuropeiska invandrare. Ett led i Alliansens stolta integrationssatsning som nu, när resultaten börjar bli uppenbara, ligger i spillror. Ett bekymmer med instegsjobben är tydligen att kommunerna knappt använder dem. Mer än hälften av landets kommuner har inte fattat ett enda beslut om att bevilja instegsjobb till en nyanländ. Totalt har tretusen personer fått åtgärden, vilket motsvarar ungefär två och en halv veckas asylinvandring.

I går rapporterade Sveriges Radio att det dessutom förekommer systematiskt missbruk av instegsjobben i servicesektorn. Arbetsgivare sätter gärna i system att anställa instegsjobbare eftersom de endast behöver betala en femtedel av lönen. När tiden har löpt ut, anställs en ny. Och så fortsätter det. Det betyder att instegsjobbaren aldrig går vidare till en riktig anställning. Jag har själv sett denna karusell i aktion, och Arbetsförmedlingen har inte direkt varit intresserad av att följa upp.

Detta är ingen överraskning. Seriösa arbetsgivare har länge flaggat för den här sortens beteende när det gäller andra subventionerade anställningar, dit bland annat så kallade nystartsjobb hör. De företagare som systematiskt nyttjar bidragsanställda får en stor konkurrensfördel då lönekostnaderna blir så mycket lägre.

Instegsjobben är således bara ännu ett i raden av integrationsmisslyckanden signerade Alliansen och dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag. Ändå tror jag inte att vi ännu ser den kompletta bilden av de borgerliga årens integrationshaveri.

Personligen är jag svårt allergisk mot statlig diskriminering på arbetsmarknaden. Lika rättigheter bör gälla för alla. Det betyder: inga subventioner utifrån var du är född. Fullt friska människor ska tävla på lika villkor. Det är en sak att ha specialanställningar för människor med svåra funktionshinder så att de kan få arbeta några timmar i veckan och faktiskt bidra med det de kan. En helt annan att inrätta subventioner för människor enbart mot bakgrund av deras födelseland.

Dessutom: eftersom det är både Alliansens och den nuvarande regeringens uppfattning att många som kommer till Sverige är högutbildade och eftertraktade, borde de inte behövas några subventionerade anställningar.

Regeringen ger upp arbetslöshetsmålet

Det gick fort. Efter ett halvår vid makten sänder regeringen signaler om att den inte kommer att nå sitt allra viktigaste vallöfte - målet med EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har från första början antytt att målet var högt satt. LO har tryckt på för att få besked om hur regeringen tänker sig att det ska kunna nås. Och i dag medgav alltså ministern att det kommer bli "tufft, mycket tufft". Vilket väl är så nära ett erkänt nederlag som det går att komma.

Ylva Johansson hävdar att de när målet sattes upp "inte visste hur många som skulle fly till Sverige." Dels är det inte sant eftersom Migrationsverket med jämna mellanrum presenterar sina prognoser och tendensen varit tydlig i flera år.

Dels är det ett anmärkningsvärt påstående, för att komma från regeringen, att asylinvandringen skulle vara ett skäl till att det blir svårare att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet. Ylva Johansson gör nämligen det som Sverigedemokraterna, och alla som ifrågasätter svensk migrationspolitik, ständigt anklagas för att göra: ställer grupp mot grupp.

I praktiken hävdar hon sålunda att svenskar kommer gå arbetslösa därför att trycket på Arbetsförmedling, utbildningsväsende och andra delar som är tänkt att sänka arbetslösheten ökar när hundratusentals människor kommer till Sverige.

Detta enkla faktum har förstås många redan listat ut. Men den som påpekat att den så kallade migrationsutmaningen inte främst handlar om att skynda på validering av läkares och ingenjörers utbildning från hemlandet utan snarare att svara på frågan hur alla som saknar eftergymnasial utbildning ska komma in på en arbetsmarknad som har den lägsta andelen lågkvalificerade arbeten i vår del av världen, har anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Klicka för läsbar bild.

Vi måste göra upp med myten om att så många som flyr Syrien, Irak, Eritrea och Somalia är läkare och att den svenska vården skulle kollapsa om de inte kom hit. Enligt statistik från SCB som Tino Sanandaji publicerat på sin Facebooksida har ungefär 10 procent av de nyanlända högskoleutbildning. När regeringen påstår att en tredjedel är akademiker far den således med osanning. Frågan är vem regeringen tror gynnas av rena lögner.

Nu står Sverige där med skenande kostnader och en regering som ger upp sina vidlyftiga mål om låg arbetslöshet och medger att migrationspolitiken kommer leda till att arbetslösheten fortsätter att vara hög.

Och denna regering tror sig bli omvald?

Läs även:
Fnordspotting

Arbetsförmedlingen och verkligheten

Effekterna av flera års miljöpartistisk migrationspolitik blir nu alltmer synliga runt om i landet. Hjälporganisationen Caritas i Angered slår larm om att flyktingsituationen börjat bli ohållbar.

Varje vecka tar organisationen emot över 900 besök från asylsökande. Det handlar om personer som inte får läsa svenska eller arbeta och därför befinner sig i ett slags vakuum. Det krävs ett uppehållstillstånd för att få tillgång till vissa insatser, vilket är rimligt. Men eftersom flertalet kommer beviljas uppehållstillstånd blir den ökande väntetiden på beslut helt bortkastad.

Lås oss prata lite siffror. Enligt statistik från Eurostat beviljade Sverige under 2014 flest uppehållstillstånd av alla EU-länder i förhållande till befolkningsmängden. I absoluta tal ligger endast Tyskland, ett land med 80 miljoner invånare, före Sverige. Av alla syrier som sökte asyl i EU kom en fjärdedel till Sverige.

Beviljade asylansökningar per miljon invånare.

Vi vet vilka effekter denna politik har fått på mottagningssystemet, som har kollapsat eftersom det saknas bostäder, men också hur skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda ser ut. Mediantiden på runt åtta år innan en flykting - vilket är en begränsad grupp av alla asylsökande - har fått egen sysselsättning (inkluderar arbete några timmar i veckan samt bidragsjobb) vill regeringen korta till två. Hur det ska gå till vill de, i vanlig ordning, "återkomma till".

Vi vet också att Arbetsförmedlingen medgett att etableringen av nyanlända inte har fungerat, att myndigheten inte klarat sitt uppdrag. I detta pressade läge går lite förvånande AF:s generaldirektör Mikael Sjöberg ut och säger att Sverige behöver permanenta dagens rekordstora invandring. Detta för att "klara välfärdens finansiering".

Påståendet är besynnerligt eftersom det utgår från att asylsökande kommer i arbete när de anlänt till Sverige, vilket ju inte är sant. Det utgår också från att merparten som kommer till Sverige har en relevant kompetens som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Det är inte heller sant. Mikael Sjöberg gör alltså antaganden som inte stämmer överens med verkliga förhållanden när han propagerar för en fortsatt hög asylinvandring.

I gruppen syrier, som stod för mer än hälften av alla beviljade uppehållstillstånd 2014, är det en liten minoritet som har eftergymnasial kompetens. För dem som har en examen är det givetvis viktigt att få den validerad. Det betyder dock inte automatiskt att kompetensen är efterfrågad på svensk arbetsmarknad. Sedan har vi resten, majoriteten, som inte har en hög utbildning att validera. Bland gruppen somalier har mindre än var femte sexårig grundskola att uppvisa. Är det dessa som ska fylla hålen från de stora pensionsavgångarna?

På generaldirektören låter det som om det är arbetskraftsinvandring Sverige pysslar med. Så är det nu inte.

Argumentet är lite underligt. Eftersom det råder krig i Syrien, och Somalia har stora problem att ens existera som statsbildning, kan inte Sverige ha en riktad arbetskraftsinvandring som tar tillvara den kompetens som saknas i landet? Landets långsiktiga intressen är alltså inte så intressanta. Egentligen.

Sjöberg tar, som den socialdemokrat han är, ställning i migrationspolitiken. Inte för att en hög asylinvandring ligger i eller underlättar AF:s uppdrag utan för att Sverige "behöver vara en humanistisk nation". Det är stora ord från en person vars myndighet är starkt dysfunktionell och inte klarar sitt uppdrag, allra minst med nyanlända.

Förmågan att se verkligheten för vad den är, och agera utifrån detta, är tydligen en bristvara i dag. Mikael Sjöberg är i gott sällskap när han använder hjärta i stället för hjärna och har lite otur när han sätter ord på sina tankar.

Detta vore acceptabelt om Sjöberg var krönikör på Metro eller tillhörde Malena Ernmans och Henrik Arnstads twittergäng. Men för en generaldirektör för en av landets största och sämst fungerande myndigheter är Sjöbergs uttalanden däremot både olämpliga och oanständiga. Och, förstås, avslöjande.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting, Anybody's Place

En liten jämförelse mellan grannländer:

Antal beviljade asylansökningar i Sverige.

Antal beviljade asylansökningar i Finland.

Panikläge i regeringen

Den rödgröna 38-procentsregeringen har problem. Jag tänker inte på Margot Wallströms (eventuella) förmågor som utrikesminister eller ens alla brutna vallöften som nu läggs på hög. Värre är att regeringen har slut på pengar. Därför utannonserades nyligen den första vågen av skattehöjningar.

Skatten på drivmedel höjs. Rot-avdraget trappas av, rut förändras. Sänkningen av sociala avgifter vid anställning av unga tas tillbaka. Skatten på sparande höjs.

Det är enkelt att förstå skälet till dessa skattehöjningar, trots att flera av dem innebär direkta brott mot socialdemokratiska vallöften. Det ekonomiska läget är nämligen minst sagt bekymmersamt. Arbetslösheten är fortsatt hög - Arbetsförmedlingen behöver flera miljarder extra. Sjukskrivningarna ökar - Försäkringskassan begär flera miljarder i ökat anslag. Antalet asylsökande fortsätter öka - Migrationsverket har begärt ytterligare 18 miljarder under de kommande fem åren.

Denna verklighet gör argumentet för att trappa av rot-avdraget intressant. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund sker avtrappningen på grund av att kostnaderna har "skenat".

Skenande kostnader tycks inte bekymra regeringen lika mycket när det gäller sjukskrivningar, assistansersättning och migration. Regeringen väljer att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och fortsätta med just den migrationspolitik som lett till kollapsad asylmottagning, växande utanförskap och panik ute i många kommuner. Vissa kor är heligare än andra.

Nu hörs de borgerliga domedagsrösterna i de sociala medierna. Det är som om alla drabbats av en kollektiv amnesi. Ty vad gjorde Alliansen under sina åtta år vid makten? Jo, höjde skatten på drivmedel, alkohol och tobak. Införde fullständigt misslyckade etableringsreformer via Arbetsförmedlingen. Och gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, vilket lade lade grunden för den situation vi nu ser.

Visst är de rödgröna partierna betydligt piggare på att höja skatter. Framför allt sänker de sällan några skatter, vilket Alliansen trots allt gjorde. Men skillnaderna mellan den sittande regeringen och Alliansen är trots allt tämligen små överlag.

Dessa sju partier har något som heter Decemberöverenskommelsen för att bekräfta detta för väljarna. DÖ gör Alliansen medansvarig för den politik de nu kritiserar men inte kommer att bekämpa i riksdagen.

En parallell arbetsmarknad

Regering och riksdag har satt in en rad åtgärder med syfte att erbjuda långtidsarbetslösa och grupper som står långt utanför arbetsmarknaden en väg in i värmen. Syftet är gott. Genom anställningsstöd, då staten står för upp till 80 procent av lönen, blir dessa grupper mer intressanta för arbetsgivarna, är tanken.

Men det finns flera problem med denna sorts arbetsmarknadspolitik. Dels skapar det en parallell arbetsmarknad där vissa grupper är mer lukrativa att anställa än andra, dels fråntas företag incitament att anställa någon de måste betala hela lönen för.

Det sistnämnda, att endast anställa lönebidragsförsörjda, tycks ha satts i system av vissa företag. De anställer helt enkelt främst personer för vilka staten, alltså skattebetalarna, står för upp till 80 procent av lönen. Detta skapar en märklig konkurrenssituation. Föreställ dig att du som företagare får möjlighet att kapa lönekostnaderna i en sådan omfattning...

Under 2010-2014 betalades 73,1 miljarder kr ut i lönesubventioner till privata företag. Någon granskning om hur dessa pengar har använts har inte gjorts. Arbetsförmedlingen hänvisar till sekretesslagstiftningen.

Jag vet personligen fall där det fuskats. Betydligt fler än jag kan intyga detta. Det fuskas på olika sätt. Vissa oseriösa företagare blåser den anställde på delar av den redan subventionerade lönen. Som lönebidragsanställd är du inte trolig att ställa till med så mycket bråk.

Ett annat sätt är att skenanställa familj, vänner och bekanta. Ett tredje att sätta i system att bara anställa personer med lönebidrag. Det är visserligen i sig inte att fuska utan egentligen bara en konsekvens av hur systemet fungerar. Och just detta riskerar att på sikt få de allvarligaste konsekvenserna. Vem vill egentligen betala full lön när man kan få statliga subventioner?

Sverige har alltså fått en parallell arbetsmarknad. Hundratusentals människor, ty så många har de nu blivit, kliver upp på morgonen för att gå till skenbart helt vanliga jobb. Men deras lön betalas inte av arbetsgivaren utan av skattebetalarna.

73 miljarder på fem år. Den summan lär öka. För tro inte att den sittande regeringen har några goda idéer på hur långtidsarbetslösa och utrikes födda, som har betydligt lägre sysselsättningsgrad än inrikes födda, ska bli självförsörjande på riktigt.

Vi kan räkna med fler sorters bidragsanställningar framöver. I statistiken räknas ju lönebidragsanställda som vanliga arbetande.

Den tysta majoriteten

Det pratas mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrande akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den som kommer till Sverige med en relevant universitetsutbildning innanför västen, om det finns behov, kan få arbeta med något som motsvarar utbildningen. Det tjänar alla på.

Men när det gäller nyanlända till Sverige - hur många är egentligen akademiker? Aftonbladet har sin bild klar. Men enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:

Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

Etableringsstödet varar i två år. Därefter är individens uppehälle kommunens ansvar. Eftersom Sverige har den lägsta sysselsättningsgraden bland utrikes födda i hela OECD, får kommunerna betala försörjningsstöd till de allra flesta. Ytterst få hinner komma i arbete på bara två år (här är förstås även språket en given barriär). Den etablering som skulle ske blev alltså inte verklighet för andra än en liten minoritet under den så kallade etableringstiden.

Låg utbildning och svårigheter att få jobb i Sverige hänger tätt ihop. Det är därför dags att vara öppen med hur pass stor del som kommer till Sverige utan eftergymnasial utbildning och inte sällan utan att kunna läsa och skriva. Vad har politikerna för idéer för att dessa människor ska komma i arbete och bli den där långsiktiga vinsten som alla pratar om?

Jag tror inte på den idé som fyra folkpartister (yrvaket, som vanligt) framför på dagens DN Debatt - att låta kommunerna sätta ett tak för hur många som får komma till Sverige. Detta skulle åsidosätta allt vad rättssäkerhet heter eftersom det då inte längre är skyddsbehovet som avgör utan kommunernas ekonomi.

Ekonomin är ändock central här. Det går självfallet att minska kostnaderna på andra sätt. Genom att ge TUT i stället för PUT. Genom att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring. Genom att göra snabbare prövningar av asylanter från i dag säkra länder (ex. Bosnien) och lägga desto mer tid på att göra rättssäkra prövningar av sökande från oroshärdar (ex. Syrien). Allt detta gör sammantaget att färre skulle välja Sverige som förstahandsalternativ.

Sverige har fått ett rykte som ett land som släpper in vem som helst, även brottslingar som spärrats från inresa i övriga Schengen. PUT delas ut som smågodis. Och myndigheten som ska sköta handläggningen är så överlupen av arbete att den inte längre hinner göra relevanta granskningar utan bifaller ansökningar av stress. Så kan det inte fortsätta.

Den stora utmaningen är inte att utländska läkare kör taxi (vilket för övrigt verkar vara något av en vandringsmyt). Den stora utmaningen är att presentera en lösning på hur majoriteten av de nyanlända, alltså den grupp som saknar utbildning, ska komma i egen försörjning.

Här saknas fortfarande realistiska förslag.

Tidigare bloggat:
Oordning och oreda i migrationspolitiken

Läs även: 
Arbetsförmedlingen öppnar kontor i Addis Abeba
(observera att nyheten är ett år gammal. Det gick tydligen inte så bra).

Tino Sanandaji om Moderaternas behov av forskning

Alliansens trovärdighet har tagit skada av att man i stället för riktiga forskare alltmer lutar sig mot ideologiska tankesmedjor som Timbro/Migro eller Fores. Erik Ullenhag tog uttryckligen avstånd från Jan Ekberg, landets mest seniora forskare på området migrationens ekonomiska effekter. I stället förlitar man sig på expertis från evangeliska ideologer som Fredrik Segerfeldt, Johan Norberg och Andreas Bergström, som sinsemellan inte ens har en ekonomexamen från Fairfax University att dela på.

Tino Sanandaji skriver dräpande i Realtid.se om borgerligheten, sysselsättningsgapet och behovet av en politik grundad på fakta snarare än fluffiga drömmar.

Kort sagt: mer forskning och mindre evangelism i politiken. Det känns som att det var viktigt en gång i tiden.

Läs hela artikeln här.

Fler bidragsjobb i stället för lika rättigheter

Något som förenar både socialdemokratiska och borgerliga regeringar under de senaste 12 åren är misslyckandet med att skapa förutsättningar för utrikesfödda att komma i arbete i lika hög grad som inrikesfödda. 

Under valrörelsen gjorde Alliansen och dess integrationsminister Erik Ullenhag sitt bästa för att dölja detta misslyckande genom att prata om hur många fler som går till ett arbete i dag jämfört med 2006. Men den siffran är ganska ointressant om man inte samtidigt beaktar hur många som inte gör det. 

Alliansen har förstås insett problemet. Annars skulle de inte ha skapat insatser med så kallade instegs- och nystartsjobb, och personer med uppehållstillstånd hade inte fått en etableringsersättning i två år (i praktiken en ersättning för att delta i aktiviteter via Arbetsförmedlingen).

Nu tar Socialdemokraterna över rodret. De har inga genomtänkta idéer kring hur sysselsättningsgraden ska öka bland utlandsfödda. De sade inte ett ord om det i valrörelsen.

LO föreslår att staten går in och finansierar olika beredskapsarbeten. Villkoren måste dock förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter och kan inte bestämmas av regeringen. Där kan det mycket väl komma att stranda.

Så här kommer det se ut under de kommande åren. En fortsatt kass Arbetsförmedling som inte klarar sitt grunduppdrag. Ett växande antal personer i långvarigt försörjningsstödsberoende. Bidrags- och speciallösningar för vissa grupper av människor, insatser som kostar pengar men inte leder till självförsörjning. Och inga nödvändiga arbetsmarknadsreformer. 

Den bristande insikten om vilka åtgärder som verkligen behövs är förbluffande. Avskaffade turordningsregler, sänkta ingångslöner och en betydligt flexiblare arbetsmarknad skulle underlätta inte bara för utlandsfödda utan för alla att få ett arbete.  Det är som bekant inte bara utlandsfödda som har svårt att få jobb.

Steget från ett arbete till ett annat skulle bli kortare och tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden från ett utanförskap lägre. Med en sådan politik behövs inga bidragsanställningar för hela grupper av människor. Eller särskilda integrationsåtgärder, för den delen. 

Lika rättigheter för alla, samma premisser oavsett om du är född i Irak, Eritrea eller Mjölby, är den mest liberala och rättvisa vägen. Men den har både Socialdemokraterna och Alliansen valt bort.

Arbetslöshetschock

Sverige måste vara det enda landet i västvärlden där Arbetsförmedlingen ringer polisen när det dyker upp för många arbetslösa...

En havererad arbetsmarknad

Den svenska arbetsmarknaden fragmenteras och blir alltmer otillgänglig för vissa grupper.

Under de senaste tio åren har antalet arbetslösa ökat med 106 000. Enligt Arbetsförmedlingen var 103 000 av dem över 55 år, lågutbildade, hade utomeuropeiskt ursprung eller hade en funktionsnedsättning. Det är dessa grupper som kommer att bli slagträn i nästa års valrörelse om jobben.

Det har skapats ett insider- och oustsidersystem på svensk arbetsmarknad. Det är svårt att komma in, men varmt och tryggt för den som befinner sig på insidan.

Socialdemokraterna har tillsammans med sina tidigare stödpartier slagits för att bevara detta system och i stället beskyllt arbetsgivarna för diskriminering. Nu är det Moderaterna som sätter stopp - såväl för förändringar av las till att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen, en myndighet som bevisligen fungerar oerhört dåligt.

Oavsett vilket block som vinner valet tyder lite på att vi kommer se några förändringar som underlättar för de grupper som i dag står längst från arbetsmarknaden. Det lär tvärtom bli ännu värre. Situationen förvärras dessutom av faktumet att hyresbostadsmarknaden har kollapsat i Sveriges största stad. Och inget arbete är detsamma som ingen bostad.

Vi kan räkna med att ännu fler fullt friska och arbetsföra människor kommer ringa till Socialtjänsten om hjälp framöver.

Med sinne för humor

Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist intervjuades i helgen i DN Kultur och gratulerades på sin 50-årsdag. Rubriken "Ledare med sinne för humor" kändes träffande.

Är det något en GD för Arbetsförmedlingen måste ha, är det förmodligen just humor. Förtroendet för myndigheten är lågt - den hamnar längst ned på Sifos anseendeindex. Och det med all rätt. Arbetsförmedlingen är nämligen usel på att göra det den finns till för - att förmedla jobb. Alla som har haft kontakt med myndigheten vet detta.

Den som blir aktuell hos Arbetsförmedlingen märker det väldigt snabbt. Har man haft kontakt med myndigheten vill man förmodligen inte tillbaka.

Det måste sägas att det finns bra handläggare på Arbetsförmedlingen. Handläggare som vill väl och jobbar hårt för sina klienter. Men myndigheten som sådan skulle behöva lite hälsosam konkurrens från privata arbetsförmedlare.

Innan det sker borde Arbetsförmedlingen fokusera på att göra det den ska - förmedla arbeten.

Ett misslyckande

I en jämförelse med 15 andra länder är Sverige näst sämst på att integrera invandrare på arbetsmarknaden. Mätt över en tioårsperiod är arbetslösheten bland utlandsfödda högre i Sverige än i andra länder.

Detta är inte bara jobbig statistik för det politiska etablissemanget och Sverigedemokraternas inträdesbiljett till riksdagen. Det är ett förfärligt slöseri med mänskliga resurser. Människor går år efter år i arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan att bli självförsörjande. De lotsas runt från praktikplats till praktikplats utan att bli erbjuden jobb. Det kan knäcka vem som helst.

Släpp järnrören och låt oss diskutera hur vi kan bli bättre. Varken stängda eller öppna gränser löser problemet här och nu.

Smart

Arbetsförmedlingen utsätts för hård press från regeringen.

Alliansen vill att antalet långtidsarbetslösa unga minskar och det snabbt. Myndigheten har därför tagit saken i egna händer och börjat anställa dem själva.

Genialiskt. Regeringen skulle ju kunna starta en ny myndighet som anställer alla arbetslösa. Då är problemet med arbetslösheten löst innan valet. Arbetslinjen segrar.

Resursslöseriet

Det är bister läsning när somaliska invandrare berättar om hur de efter 14 år i Sverige ännu inte fått lämna "flyktingbåten": inget arbete, fortsatt utanförskap och en tillvaro som hålls uppe med hjälp av försörjningsstöd. Det kostar samhället pengar och det är ett slag i ansiktet på alla som inget hellre vill än att arbeta och klara sig själva. Följden blir att många flyttar vidare, till bland annat Storbritannien. Där startar de butiker, där försörjer de sig.

En attitydförändring från den sittande regeringen innebär att en nyanländ inte ska skickas till Socialtjänsten utan till Arbetsförmedlingen. Det är, för att använda politikerspråk, en viktig signal. Men sedan då? Studier visar att somaliska invandrare i Kanada har flera gånger större chans att få ett arbete och klara sig själva än deras landsmän som anländer till Sverige. Vad beror det på? I Sverige tar det i snitt sju år för en flykting att etablera sig på arbetsmarknaden. I Rapport i SVT nyligen berättades om hur en psykolog från Colombia läst in de kurser han ombetts läsa in för att få sin svenska legitimation men fortfarande, efter flera år, satt i väntans tider. Svenska myndigheter, det svenska samhället, har helt enkelt ingen brådska att utnyttja invandrande människors kompetens och färdigheter. De kan gott vänta, allra helst passiva, tycks vara devisen.

Det är ett enormt resursslöseri. Vi ska naturligtvis skilja på flyktingar och personer som av andra skäl väljer att invandra, deras förutsättningar är olika. Men oavsett bakgrund behöver de ett arbete, de behöver lära sig svenska och stå på egna ben. Hur allt detta ska gå till på ett framgångsrikt sätt har svenska politiker aldrig riktigt velat prata om. Nu när Sverigedemokraterna finns i riksdagen blir de kanske tvungna. Det behövs en uppryckning och en ansvarsfull debatt där det vänds på alla stenar. Att göra det lättare att starta och driva företag är kanske ett sätt. Att höja kvaliteten i SFI-undervisningen, med den föreslagna bonusen som morot, ett annat. Ska fler förslag komma fram behöver dock svenska politiker lära sig att diskutera frågan utan att vara livrädda för ett visst smårasistiskt skitparti.