Progressiv (använd hellre PK)

Jag träffade en klient från Finland för många år sedan. Han sa att han reagerat för att svenskar alltid skulle vara så smidiga och fina i kanten när de pratade. "Ni säger inte fet, ni säger 'kraftig'. Ni säger inte 'dött', ni säger 'gått bort'. Och ni säger inte 'neger', ni säger 'färgad'." Han föredrog det lite rakare finska språket framför den påtåtassande svenskan.

Jag har tänkt en del på det där sedan dess. Svenska språket står under ständig lupp. Ett viktigt politiskt mål i vissa kretsar är att förändra hur vi pratar och skriver. Här är jämställdhets- och antidiskrimineringsperspektiven framträdande. Det har fött ord som "hen" och "en", som ska ersätta det patriarkala "man". Och det är sannolikt bara början.

Svenska Akademien är senast i raden att stämma in i kören av politisk korrekthet och språklig känslighet. I SAOL tillförs nu ett "använd hellre" bakom vissa ord som upplevs som känsliga. Dit hör "zigenare" och "lapp". "Negerboll" tas bort helt och hållet.

Svenska Akademien har tagit intryck av "stämningar" och samhällsdebatten. Men när "hen" togs med i ordlistan motiverades det med att det var ett ord som användes och därför var aktuellt. Det lades ingen värdering i ordet i sig.

Olika måttstockar för olika ord, således. Och, givetvis, politiskt korrekt.

En kan inte ha det så här

Det räcker inte med införandet av "hen". Kampen tycks vunnen sedan SAOL tog in ordet. Nu ska "man" bort och ersättas av "en". Det förstår ju vem som helst att vi inte kan säga "man" hela tiden. Upp till kamp mot det maskulina språket!

Min första reaktion (efter den obligatoriska sucken) är: Jaha, ska alla börja prata som Åsa-Nisse nu?

Men så inser jag att om vi ska ta maktstrukturerna i språket på allvar, finns ju betydligt mer att göra än att bara byta ut pronomen. Då måste det tas ett helhetsgrepp om hela språket. Nu om någonsin behövs det feministiska helhetsperspektivet!

Faktum är att "man" används väldigt frekvent i vårt språk. Så när det feministiska maktövertagandet är fullbordat kanske vi pratar så här i stället:

En kommer från Enchuriet och håller på Enchester United. En är tidvis enodepressiv och jobbar som ennekäng. En firar gärna semester på Enhattan. En älskar endelmassa. En röstade inte i valet eftersom en inte ens vet vad en endatperiod är. En pratar flytande endarin och skäms ibland för enskligheten.

Till dagens ungdom

Varmluft om SFI

Svenska för invandrare, SFI, fungerar dåligt. Det har varit känt länge och oavsett regeringens färg. SFI-utredaren Christer Hallerby vill öka valfriheten för eleverna och föreslår bland annat att det ska bli möjligt att välja SFI-utbildning i andra delar av landet.

Hallerby konstaterar att många avbryter sina SFI-studier och förklarar det med att många har svårt att kombinera studierna med arbete eller annan planering. SFI ska därför erbjuda eleverna undervisning på de tider som passar just dem. En mer trolig förklaring till avhoppen är att undervisningen helt enkelt är för dålig och att många tycker att det är slöseri med tid.

Viktigast är att höja utbildningens kvalitet och lärarnas kompetens. Det är framför allt där det brister i dag. Det råder, åtminstone i de större städerna, ingen brist på alternativ för den som vill välja SFI-anordnare, och det finns även SFI-kurser kvällstid. Tillgången är inte problemet. Problemet är att anordnarna har en väldigt flexibel inställning till begreppet kvalitet.

Elever möts av oinspirerade lärare, vikarier som inte bryr sig, frånvaro av kursplaner och ett kursupplägg med löpande intag som gör att många slängs in mitt i en pågående kurs utan att förstå någonting. Det är ett ganska respektlöst sätt att möta människor som kommit till Sverige och vill lära sig språket.

Det finns i dag en uppsjö av olika företag som anordnar svenska för invandrare och SAS, svenska som andraspråk. I många fall är det uppenbart att de bara gör det för pengarna. Kurser hålls trots att antalet elever är två eller tre personer. Vid sjukdom saknas vikarier, vilket gör att elever kan stå utan undervisning i veckor. Har man tur får man ett schema.

Vuxenutbildningen har blivit en attraktiv marknad. Det saknas inte valfrihet hos SFI- eller SAS-elever. Det som saknas är en lägre gräns för vad som kan anses vara acceptabel nivå för vuxenundervisning. För tro det eller ej, vissa vill faktiskt lära sig på riktigt.

Integreras eller inte integreras?

När många uppehåller sig vid frågan hur invandrare bäst ska integreras i det svenska samhället i betydelsen lära sig språket, hitta ett arbete och känna sig som en del av samhällsgemenskapen, framförs det från liberalt håll en kritik mot själva frågeställningen. Människor ska inte alls integreras, argumenteras det. Det är bättre med etniskt och religiöst uppdelade samhällen om de som bor där lyckas försörja sig själva.

Detta är en flerdelad fråga. Å ena sidan instämmer jag i att det är bättre att arbeta och leva med sina landsmän utan att kunna ett ord svenska än att lära sig svenska språket i majoritetssamhället och hamna i sysselsättningsskapande åtgärder via Arbetsförmedlingen i år efter år.

Det är begripligt att människor som invandrar till ett nytt land känner trygghet bland sina landsmän. Där finns inte bara de välbekanta kulturella och sociala kännetecknen utan också kontakterna. Den enskilde har ett socialt kapital och kan utnyttja det. I denna miljö, som känns trygg och hanterbar, kan individen bygga på sin habitus.

Å andra sidan kan jag på ett personligt plan inte förstå hur någon som valt att leva i ett annat land än sitt hemland inte ens vill försöka lära sig språket. Nog för att det är möjligt att leva hela sitt liv i en förort nästan uteslutande befolkad av personer som kommer från samma världsdel. Men det begränsar ju den enskilde något fruktansvärt.

Jag minns mina första resor till Kina. Landet var förtrollande, imponerande, överraskande och spännande. Men efter andra och tredje besöket var jag frustrerad över att inte kunna göra mig förstådd, att inte ens kunna läsa på menyerna på de flesta restauranger eller tyda skyltar. Så växte beslutet att lära mig kinesiska fram. Om jag valt att bosätta mig i Kina hade det förstås varit ännu viktigare att kunna språket. Annars hade jag inte bara varit en främling, jag hade inte kunna delta på lika villkor i sociala eller yrkesmässiga sammanhang. Det hade blivit ett slags självvald isolering.

Den låga sysselsättningsgraden bland personer med utländsk, i synnerhet utomeuropeisk, bakgrund är ett bekymmer i Sverige. Om det skulle hjälpa att bosätta sig i samma område som andra landsmän för att den vägen kunna ordna bostad och arbete har jag inga invändningar alls mot detta.

Problemet är att lite tyder på att det hjälper. Områden som befolkas huvudsakligen av personer med utländsk bakgrund tenderar snarare att ha låg sysselsättningsgrad och en stor andel försörjningsstödstagare. Skillnaderna mellan olika nationaliteter är stor, men det finns få exempel på att ett område med en hög andel utlandsfödda har en större andel arbetande än andra. Det förefaller vara precis tvärtom.

I grunden handlar frågan om både bostads- och arbetsmarknadspolitik. Men även socialpolitik. Individens eget ansvar för att hitta bostad och arbete måste öka. I dag hamnar det ansvaret hos Socialtjänsten, vilket föder idéer om att flytta alla nyinvandrade till avfolkningsorter där lägenheter står tomma. Inte för att det leder framåt för individen utan för att är bra för kommunens budget. Synen på de som kommer hit måste ändras, men därmed också synen på Sverige som värdland.

Viktigast av allt är ett arbete och en inkomst. Om personer lyckas försörja sig själva spelar det liten roll var de bor eller om de kan språket. Men genom att lära sig språket ökar den enskilde sina chanser att hitta arbete även utanför den egna nationella eller religiösa sfären i ett bestämt geografiskt område. Detta kan göra en person anställningsbar överallt i landet. Vilket i sig minskar risken för långvarig arbetslöshet.

Att lära sig språket i sitt nya land är grundläggande för så mycket. Den som inte lär sig språket kan aldrig förstå samhället den lever i.

Hens vara eller icke vara

Enligt en Novus-undersökning uppger 60 procent av de svarande småbarnsföräldrarna att de inte vill använda ordet "hen". Det har varit ett ämne för diskussion de senaste åren. Hur kan ett könsneutralt personligt pronomen väcka sådana känslor?

Frågan är berättigad, men svaret handlar mer om svensk jämställdhetsextremism än om en avog inställning till en liten förändring av det svenska språket. Hen kom från första början att användas i ett politiskt syfte, bland annat av transpersoner och queerfeminister men också av personer som velat göra något slags språkligt statement för svensk jämställdhetspolitik i vilken genusdagis och genusteori står högt i kurs.

Många språk har könsneutrala pronomen. I svenskan används traditionellt genusbestämda possesiva och personliga pronomen (min, din, våra, era - mig, dig, honom, henne). Men alla språk gör inte skillnad på kön på detta sätt.

I modern talad kinesiska finns ingen distinktion mellan kön, objekt eller djur: alla uttalas tā (他). I skrift används emellertid olika tecken för "han" (他) och "hon" (她) och ett tredje för "den/det" (它). För djur kan användas 牠, men det är ovanligt i Fastlandskina. Inte sällan används i stället 它 om djur (den hönan, det djuret).

Ur detta perspektiv finns fog att konstatera att hen vore praktiskt i svenskan. Både i tal- och skriftspråk. Men dess politiska undertoner gör att många inte vill använda det, undertecknad inkluderad. Det är ett misstag att politisera ett personligt pronomen på detta sätt.

För att ett nytt ord ska bestå krävs att det används av många. Det räcker inte att ett fåtal feminister använder "hen" i krönikor eller politiskt korrekta alster. Därför tror jag att "hen" kommer att dö ut. Om det tog tokfeminismen med sig vore det en välgärning.

Inte alls queerfeministiskt.

Regeringen uppmärksammar SFI-fiaskot

"Den [SFI] är för dåligt anpassad till den enskilde individen, det är för mycket avhopp från svenskundervisningen, det är för dålig jobbkoppling och det varierar för mycket över landet hur svenskundervisningen ges. Det här är ett allvarligt problem ur integrationssynpunkt."

No shit, Erik Ullenhag.

Regeringen verkar ha vaknat upp och insett hur dåligt SFI fungerar. Det är välkommet. SFI har länge varit en nedprioriterad fråga, trots att en illa fungerande undervisning lägger krokben för den övriga integrationspolitiken.

Det finns en myt om att akademiker och analfabeter klumpas ihop i samma klasser. Riktigt så ser det inte ut. Varje elev får göra ett nivåtest och utifrån resultaten på denna visserligen väldigt okomplicerade skattning placeras de på rätt nivå. Att akademiker och analfabeter skulle hamna i samma klass stämmer därför inte - förutsatt att nivåtestet görs överallt.

Däremot är det sant att kvaliteten och formen på undervisningen varierar kraftigt från aktör till aktör och att den inte alls är individanpassad efter att eleven väl placerats i en klass. Något måste också göras åt de rullande kursstarterna. Elever trillar in allt eftersom under pågående kurs, vilket gör att de tvingas läsa en kurs de inte begriper innan vissa examineras och kursen sedan kan börja från början igen.

Att kombinera språkinlärning med arbete eller praktik är en bra idé. Men alla kommer inte att få en praktikplats eller hitta ett arbete som kan kombineras med studier i svenska. Därför måste det även fokuseras på kvaliteten själva undervisningen, som på många håll är rent katastrofal. Lite pedagogik kanske kan vara värt att prova?

Tidigare bloggat i ämnet:
Ingen bryr sig om SFI
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

Nu ska vi snacka språk

Varje år utökas det svenska språket med ett antal nya ord, presenterade av Språkrådet. Det är ord som har använts i eller om uppmärksammade sammanhang under året.

Försök att förändra språket faller dock ofta platt. Fåniga hittepåord som zlatanera (som är helt onödigt eftersom det inte tillför språket något och heller inte förenklar det), memil eller grexit tillför ingenting. De säger, som Språkrådet konstaterar, mer om samhällsutvecklingen under det gångna året än om språkutvecklingen framöver. För att överleva långsiktigt behöver ett ord kunna beskriva mer än enbart en enskild händelse som snart faller i det allmänna medvetandets glömska.

Språket är konservativt och förändras inte så lätt. Försök att slopa könsbundna personliga pronomen och ersätta dem med hen har gjorts under närmast kampanjliknande former, och ordet används också konsekvent av en del skribenter och journalister. Hen är till skillnad från många av Språkrådets nya ord ett sätt att förenkla språket och vi ser detta könsneutrala personliga pronomen i exempelvis finskan.

Men det har inte satt sig i vardagsspråket och är därmed dömt att användas av ett fåtal som vill göra sig lite märkvärdiga eller göra ett genusstatement. Möjligen är hen här för att stanna på lite längre sikt.

En mer uppenbar trend är att vi i allt högre grad inte bara slutat översätta utan också att böja engelska ord i svenskan. I stället lånar vi dem rakt av. I stället för att säga smarttelefon säger vi smartphone. Vi säger inte motreaktion utan backlash.

Och vi böjer inte dessa i plural (smartfånar?). Det är en lärdom från engelska låneord som video (som heter videor i plural, men där nästan alla säger videos). Ett numera vardagligt ord som mail har vi däremot valt att försvenska till mejl.

Dagens svenska språk är således en salig blandning av låneord, försvenskningar och rena stölder. Så utvecklas språket och så förändras det i globaliseringens spår.

Om språk verkar tidskrävande och jobbigt kanske Lundstudien som visar att hjärnan växer av intensiva språkstudier vara lite uppmuntrande. 学习把!  

Ingen bryr sig om SFI

Ulla Hamilton, moderat borgarråd i Stockholm, försvarade SFI-undervisningen när den tidigare kritiserades av vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann. Då lyfte Hamilton fram att konkurrensutsättningen gör att de privata utförarna "måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta". Verkligheten, som jag bloggat om tidigare (se länkar nedan), ser annorlunda ut.

Nu återkommer Ulla Hamilton i ämnet och hävdar att begränsad SFI-undervisning kan skada möjligheterna för vissa att få jobb. Utredningen "Tid för snabb, flexibel inlärning" (SOU 2011:19) ger förslag på hur tiden inom SFI kan kortas.

Det är viktigt att studenter inte blir kvar i SFI-undervisning i år efter år. Men det finns ofta en anledning till att det ser ut så. Dels handlar det om elever som av olika anledningar inte är det minsta motiverade att lära sig svenska, dels handlar det om allvarliga brister i undervisningen.

Det senare är ett stort bekymmer som Ulla Hamilton inte riktigt vill kännas vid. Hon beskriver undervisningen som individanpassad och präglad av valfrihet för de studerande. I praktiken tilldelas du i Stockholm en studieplats där det för närvarande finns utrymme. Olika kunskapsnivåer blandas de facto. Nivåtestet som Hamilton beskriver som "utvecklade metoder för att kartlägga vilken nivå en person befinner sig på" tog i min frus fall runt tio minuter. Några korta frågor och sedan var placeringen klar. Och placeringen kändes inte kopplad till resultatet av testet.

Att enbart fokusera på att eleverna ska klara SFI-undervisningen inom en utsatt tid (vilket även SFI-bonusen grundas på) leder till att många visserligen läser klart inom ett år men sedan har ytterst bristfälliga kunskaper i svenska språket när de är klara. Ty proven går att klara ändå. Det är viktigare att eleven får börja på rätt nivå direkt (i stället för som i dag kastas in i en kurs som redan är påbörjad) än att de slipper vänta i några veckor extra på att påbörja undervisningen.

Om Stockholms politiker verkligen vore intresserade av att SFI ger utlandsfödda personer goda kunskaper i svenska, och därmed en avgörande nyckel in på arbetsmarknaden, skulle de uppmärksamma ovanstående problem. Något säger mig att intresset inte är så stort. Då hade problemen redan varit åtgärdade. SFI är ingen valvinnande fråga.

Tidigare bloggat
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

SFI: Driftsformen är inte problemet

Vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann kritiserade den privata SFI-undervisningen härom veckan i SvD. Hon pekade på ett flertal brister som jag, som sambo till en av Stockholms SFI-elever, instämmer fullt i. Erdmann får nu svar av Ulla Hamilton, moderat arbetsmarknadsborgarråd i Stockholm.

Hamilton försvarar förstås SFI som det ser ut i dag, även om hon medger vissa brister (oklart vilka). Enligt Hamilton har "[k]onkurrensutsättningen av SFI ... bidragit till att samtliga verksamheter, både de kommunala och de privata, måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta". Detta är inte vad jag har sett så långt. Det finns en uppsjö av utbildningsskolor som alla vill få en del av SFI-kakan. Somliga struntar helt i ett professionellt kursmaterial (läs böcker) och använder uteslutande snabbkopierade stenciler i stället. Andra använder kursböcker men har en så lös struktur att det för mig som svensk är omöjligt att se någon röd tråd i undervisningen. Än mer obegripligt måste det bli för eleven.

Det är tråkigt att diskussionen ständigt ska landa i den ideologiskt låsta positionen om privat eller inte privat. Driftsformen är inte huvudproblemet. Det spelar ingen roll om det i reglerade avtal klargörs att undervisningen ska vara pedagogisk och utvecklande för individen om den i praktiken inte är det. Kommunal som privat.
 
Som jag påpekade i en tidigare bloggpost görs kontroller och frågor ställs till både lärare och elever. Men vem är en nyanländ person med obefintliga svenskkunskaper att ta ton mot den skola han eller hon studerar på (och dessutom gratis)? Dessa kvalitetskontroller blir ett spel för galleriet. Pengarna fortsätter att rulla in i de privata utbildningsföretagen. Eleverna lämnas däremot därhän.

Glada SFI-amatörer

Anki Erdman, SFI-lärare och vänsterpartistisk ledamot i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd, tar upp en rad problem med Svenska för invandrare, SFI, som undervisningen ser ut i dag. Tyvärr kan jag bekräfta att hon har rätt i mycket av det hon säger.

Få svenskar kommer av naturliga skäl i kontakt med SFI. Vi hör om det på TV, läser kanske om det i tidningen men som svenskspråkiga har vi ingen anledning att sätta oss in i hur undervisningen ser ut eller kanske ens bry oss om huruvida den är bra eller inte. Det berör ju inte oss. Såvida vi inte är tillsammans med någon som läser svenska i SFI:s regi.

Eftersom min sambo läser svenska har jag fått en inblick i hur SFI fungerar - eller snarare inte fungerar. Det är frustrerande eftersom det med så enkla medel skulle kunna bli bra. Med lite enkel pedagogik, med lite struktur (ett schema, kanske?) och lite förutsägbarhet så att eleverna vet vilken nivå som förväntas av dem skulle SFI-undervisningen kunna fungera bra. Men det gör den alltså inte. Anki Erdman menar att det till stor del handlar om tidsbrist, lärarna får helt enkelt inte tillräckligt med tid att förbereda lektionerna.

Allt är inte nattsvart. Det finns en god tanke i att både lära ut svenska seder och bruk och det svenska språket samtidigt. Men själva språkundervisningen har omfattande brister. Visst, det görs undersökningar med dem som studerar. Det dyker upp folk och vill ställa frågor. Men om du har läst svenska i några månader, hur kan du artikulera att du inte tycker att läraren är så bra, att hon kommer för sent till lektionerna, att lektionerna saknar struktur och en röd tråd? Klart att du tackar nej. Och så förblir sakerna som de är. Och don't get me started on den så kallade SFI-bonusen.

I teorin finns massor av SFI-skolor att välja bland. I praktiken blir du placerad där det för stunden finns plats och du har ingen aning om skolan är bra eller inte eller om nivån passar (SFI-centrums åsikt behöver inte nödvändigtvis betyda att du placeras på rätt nivå).

Jag tror inte att SFI-undervisningen nödvändigtvis skulle bli bättre om den drevs helt och hållet i kommunal regi. SFI har alltid, långt innan privata skolor kom in i bilden, haft dåligt rykte. Men det är samtidigt uppenbart att undervisningen bedrivs av glada amatörer, inte av skickliga pedagoger, och att du ska ha tur att hamna i en klass som råkar ha en bra lärare. Följden blir att samhället lägger pengar på något som inte ger önskat resultat och att den enskilde inte alls får den biljett in i samhället som det var tänkt. Alla förlorar - utom de glada amatörerna.

Lösningen på i princip allting, typ?

Liberala ungdomsförbundet, LUF, har beslutat om språkkrav och krav på kunskap om den svenska grundlagen för den som söker medborgarskap. Därför tyckte P4 Sjuhärad att det var lämpligt att LUF-ordföranden i Borås, Mona Hammoud, själv skulle få några frågor direkt relaterade till de krav som förbundet hon är en del av ställer på alla som vill bli svenska medborgare.

Det gick inget vidare för Mona (lite plågsamt är det att lyssna, men gör det ändå för all del). Hon lyckades inte ta ut satsdelarna i meningen "Olle klappar hunden" (i vilken årskurs lärde vi oss det?) och kunde heller inte nämna någon av de svenska grundlagarna. Vad verb och substantiv är visste hon inte heller.

Precis som Expressen påpekar är hon knappast unik. Men det blir ändå lite fånigt när Mona Hammoud ser det som ett personligt angrepp och skäller på Sveriges Radios reportrar. Hon anser att språkkravet är "lösningen på i princip allting". Hon försöker så hårt att försvara språktestet, trots att det bara blir värre ju mer hon pratar. Hammoud har säkert en strålande karriär som trofast partipolitiker framför sig.

Det P4 Sjuhärad visade var hur trubbigt och dumt ett dylikt test är. Mona Hammoud kan både prata svenska och har lyckats bli ordförande i LUF Borås utan att veta ett dugg om vare sig grundlagar eller svensk grammatik.

Uppdatering: LUF:s förbundsordförande Adam Cwejman korrigerar vissa felaktigheter som Expressen och P4 Sjuhärad, och därmed också jag, har återgivit. Mina argument mot språktestet såsom varande ett trubbigt verktyg och ett populistiskt förslag kvarstår dock.

Resursslöseriet

Det är bister läsning när somaliska invandrare berättar om hur de efter 14 år i Sverige ännu inte fått lämna "flyktingbåten": inget arbete, fortsatt utanförskap och en tillvaro som hålls uppe med hjälp av försörjningsstöd. Det kostar samhället pengar och det är ett slag i ansiktet på alla som inget hellre vill än att arbeta och klara sig själva. Följden blir att många flyttar vidare, till bland annat Storbritannien. Där startar de butiker, där försörjer de sig.

En attitydförändring från den sittande regeringen innebär att en nyanländ inte ska skickas till Socialtjänsten utan till Arbetsförmedlingen. Det är, för att använda politikerspråk, en viktig signal. Men sedan då? Studier visar att somaliska invandrare i Kanada har flera gånger större chans att få ett arbete och klara sig själva än deras landsmän som anländer till Sverige. Vad beror det på? I Sverige tar det i snitt sju år för en flykting att etablera sig på arbetsmarknaden. I Rapport i SVT nyligen berättades om hur en psykolog från Colombia läst in de kurser han ombetts läsa in för att få sin svenska legitimation men fortfarande, efter flera år, satt i väntans tider. Svenska myndigheter, det svenska samhället, har helt enkelt ingen brådska att utnyttja invandrande människors kompetens och färdigheter. De kan gott vänta, allra helst passiva, tycks vara devisen.

Det är ett enormt resursslöseri. Vi ska naturligtvis skilja på flyktingar och personer som av andra skäl väljer att invandra, deras förutsättningar är olika. Men oavsett bakgrund behöver de ett arbete, de behöver lära sig svenska och stå på egna ben. Hur allt detta ska gå till på ett framgångsrikt sätt har svenska politiker aldrig riktigt velat prata om. Nu när Sverigedemokraterna finns i riksdagen blir de kanske tvungna. Det behövs en uppryckning och en ansvarsfull debatt där det vänds på alla stenar. Att göra det lättare att starta och driva företag är kanske ett sätt. Att höja kvaliteten i SFI-undervisningen, med den föreslagna bonusen som morot, ett annat. Ska fler förslag komma fram behöver dock svenska politiker lära sig att diskutera frågan utan att vara livrädda för ett visst smårasistiskt skitparti.

Feministisk dyslexi

Feministiskt initiativ måste vara ett av de sämsta partinamnen i mannaminne. Det låser sig i munnen när man ska säga det (och det är inte bara för att partiet rent politiskt är vidrigt), vilket gör att alla i stället väljer att använda partiförkortningen "Fi".

Det har visat sig att inte ens partiets egna aktiva har så lätt för partinamnet utan stavat fel i sina egna annonser. Rätt ordentligt också. Basic mistake, skulle kanske någon säga...

Och visst. Det är kanske inte en så bra idé att ha ett partinamn som orsakar stavningsproblem? Gudrun Schyman lugnar emellertid sina trosfränder. Du behöver inte stava rätt på valsedeln, det räcker att "rösta rätt". Det viktigaste är att valmyndigheten förstår vilket parti som åsyftas. Man kan således rösta på Feminstiskt initatiativ och ändå få rösten räknad. Så lyder Herrens ord.