Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

DN-liberalismen

DN har befunnit sig på ett sluttande plan länge, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passerats när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

Som liberala motpoler till bland andra Expressens Anna Dahlberg tar Mattias Hagberg krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström, personer som enligt Hagberg "gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet" (det kan noteras att Hagberg inte nämner Cecilia Hagen, som ju minsann också tagit ställning, om än mot "brunråttor").

Valet av representanter för liberalismen avslöjar vad Hagberg anser är liberala värden. Han plockar ut krönikörer som inte är klassiska liberaler utan som i bästa fall står för en vänsterliberalism eller rent av socialism och utpräglad identitetspolitik. Kort sagt personer som lika gärna hade kunnat skriva för vänsterskrifterna Dagens Arena eller ETC.

Därtill bortser Hagberg från att Sverige har förändrats under de år han jämför med varandra. Att ledarsidor utvecklas i takt med att verkligheten bortom tangentbordet förändras är inte ett dugg konstigt. Snarare en nödvändighet. Det är, som Anna Dahlberg skriver, svårt att "uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn." Med denna formulering fångar Dahlberg precis vad det handlar om, och jag inser att det även beskriver min egen resa under de senaste åren: ett ökat fokus på det som är akut viktigt här och nu.

Det faller heller inte Hagberg i tanken att det kanske var så att Expressen med flera hade en lite för naiv syn på migration 2010 och att de i dag har fått upp ögonen för de problem som finns. Anna Dahlberg har flertalet gånger påpekat att hon anser att svenska medier har misslyckats i sitt uppdrag och hon exkluderar inte sin egen tidning där. Dessutom: om de rättroende på DN skulle granska den egna tidningen skulle de sannolikt finna något fler nyheter om problem relaterade till en stor immigration i dag än för sex år sedan.

Somliga kommer fortsätta att förneka att Sverige just nu förändras i grunden och att det vi brukar kalla "det svenska samhället" framöver mer korrekt bör benämnas "de svenska samhällena". Det finns nämligen inte ett Sverige utan många. Ett i Stockholms innerstad. Ett annat i Rinkeby. Ett i de välmående delarna av Göteborg. Ett annat i Ljusnarsberg.

Delar av Sverige har fått vänja sig vid en polis som inte syns, en sjukvård som inte räcker till när man behöver den, växande skolklasser och en socialtjänst som har öppet två timmar om dagen. Den med gott om pengar kommer alltid kunna köpa sig förbi de flesta hinder, men för folkflertalet som behöver nyttja den allmänna välfärden väntar helt klart tuffare tider. Detta måste tänkande individer i landets medier kunna berätta om och problematisera utan att bli beskyllda för populism eller att ha "svikit liberala värden".

Ty det som nu faktiskt står på spel är just de liberala grundvärdena om ett samhällskontrakt, en fungerande rättsstat och en tillit mellan människor. Kort sagt det moderna samhället som vi känner det. Ingen utanför Södertörns högskola kommer bry sig om kvoterad föräldraförsäkring, hen-toaletter eller intersektionalitet när polisen inte längre har tid att utreda missandelsfall, rån och sexualbrott. Det får helt enkelt vänsterliberaler som Mattias Hagberg acceptera.

I takt med att världen förändras behöver vi alla förhålla oss till den, våga omvärdera gamla föreställningar och åter ta strid för det som är rätt just här, just nu.

Läs även:
Sakine Madon

Ibland passar de liberala värdena

[E]tt fritt samhälle bygger faktiskt på att vi inte lagstiftar mot allt vi ogillar, att den goda smaken eller den allmänna opinionen inte nödvändigtvis tvingas på alla. 

Dessa kloka ord skulle nog varje sann liberal skriva under på i sömnen. Att politiker ska låta människor vara i fred i största möjliga mån, att vi inte med lagstiftning ska söka rensa bort allt i samhället som anses äckligt, motbjudande eller olämpligt bara för att vi känner så, är en viktig liberal princip.

Det är därför så förvånande att ovanstående citat är hämtat från Aftonbladets ledarsida. Mindre förvånande är däremot att texten skrevs i ett försvar av burkinin.

Nog får det sägas vara ett intressant sammanträffande att denna ledarredaktion fann det nödvändigt att plädera för en generell liberal hållning i lagstiftarens förhållande till den enskilde just när ett burkiniförbud implementerats i ett västland.

Vi såg inga sådana tendenser när Sverige förbjöd köp av sexuella tjänster eller varje gång ett förbud mot "sexistisk" reklam föreslås av något av riksdagspartierna eller någon obskyr kvinnoorganisation.

Det måste vara en ren slump att tidningen finner det viktigt att dra sin liberala lans i just denna fråga just nu. Eller så är det så enkelt som att Aftonbladets liberala fernissa är försvinnande tunn. Den får ju inte komma i vägen när tidningen de facto vill förbjuda sådant den inte gillar.

De liberala värdena passar bara ibland.

Reinfeldt har roligt

Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att ha lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition.

Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Under sin första regeringsperiod satte Reinfeldt igång ett viktigt och kontroversiellt reformarbete. Han sänkte skatter genom riktade jobbskatteavdrag. Det innebär flera tusen kronor mer i plånboken varje månad för en normalinkomstfamilj. Han utmanade de stora fackförbunden om finansieringen av a-kassan, vilket var både modigt och välkommet och orsakade gigantiska protester. Apoteksmonopolet avreglerades och regeringen tog striden mot förtidspensioneringarna. Det hände kort sagt en hel del bra saker under Reinfeldts första fyra år som statsminister.

Men reformarbetet avstannade betänkligt efter 2010. Det var inte bara som om idéerna tog slut, Reinfeldt lyckades aldrig motivera sina skattesänkningar på ett ideologiskt plan. Därför blev det egentligen aldrig en ideologisk skattestrid med Socialdemokraterna. Därtill växte tilltron till bidragsjobb.

Hela argumentationen handlade om arbetslinjen, att det var gynnsamt för samhällsekonomin med lite lägre inkomstskatter och bättre om folk jobbade på bidragsanställning än inte alls. Under samma tid urlakades Moderaternas eget politiska idéarbete fullständigt. Det blev farligt att ha visioner. Det blev reaktionärt att vara ideologisk.

Sedan Reinfeldts avgång har Moderaterna i stort lämnat hans politik i skräpkorgen. Migrationspolitiken är utbytt, partiet visar en ökad insikt i vilka långtgående konsekvenser som integrationsproblemen får, det arbetsmarknadspolitiska fiaskot som allt från FAS 3 till jobblotsar innebar har fått M att tänka om lite grand. Bland annat. Men jag saknar fortfarande ett ideologiskt försvar för lägre skatter och mer frihet.

Nu vill Reinfeldt tydligen fungera som ett slags arbetsmarknadspolitisk rådgivare på europeisk nivå genom ett initiativ via tankesmedjan Ceps i Bryssel. Tanken är att Reinfeldt ska lära övriga Europa hur fler kan komma i arbete.

"Det har varit väldigt roligt att skriva, tycka och tänka om det som jag ändå tycker är väldigt roligt: hur ska vi förbättra för människor?" säger Reinfeldt enligt Göteborgs-Posten.

Dessa ytliga ord yttrade av den person som under sin statsministertid såg både arbetslösheten och utanförskapet i kriminellt belastade förorter att öka. Som fortsatte att montera ned det svenska försvaret. Och som visade fullkomlig brist på insikt och verklighetskontakt i migrationsfrågan.

"Förbättra för människor", var det. Men för vilka? 

Varför behövs Moderaterna?

Moderaterna håller ett så kallat Sverigemöte i helgen, en sorts politisk workshop där partister från hela landet ska prata ihop sig och skapa sammanhållning i ett parti som växer i opinionen men som inte aspirerar på att ta över regeringsmakten just nu.

Parollen är "Sverige ska fungera". Inte så radikalt för att komma från ett oppositionsparti, kan tyckas. Just därför säger den en hel del om var Moderaterna står i dag. Eller snarare: trippar på tå. Partiet vågar nämligen inte sätta ned foten. Det vågar inte utmana. Anna Kinberg Batra kritiseras nu även av sina egna för att vara för försiktig.

Trots en väldigt blek partiordförande och trots ett oppositionsarbete som helt gått i stå ligger M väldigt bra till i opinionsmätningarna. Runt var fjärde väljare säger att de skulle rösta på Kinberg Batras parti i dag, vilket är ungefär lika många som stöder Socialdemokraterna.

Troligen hade usla opinionssiffror tvingat partiledningen att vara betydligt mer offensiv. Nu känner nog Kinberg Batra, Kristersson, Svantesson och Tobé att de kan ta det ganska lugnt. Det är synd, för partiet missar tillfället att sätta dagordningen och ger Stefan Löfven en arbetsro han inte förtjänar.

Det blir nästan lite tragikomiskt när partisekreteraren Tomas Tobé utan ironi i rösten hävdar att Moderaterna har visat att de är "garanten för ordning och reda". Partiet har omprövat sin politik på en rad områden sedan valförlusten. Men i regeringsställning under Reinfeldts statsministertid, när policies och beslut verkligen fick verkan i praktiken, visade de att de snarare var en garant för oordning och oreda.

En del av det debacle som M tillsammans med sina allianskollegor skapade eller förvärrade under sina åtta år i regeringskansliet håller en rödgrön regering nu på att reda upp. Det finns en ironi i att det är socialdemokrater och miljöpartister som verklighetsanpassar migrationspolitiken, som skärper den hitintills slappa hanteringen av svenska pass, som börjar ålderstesta ensamkommande ungdomar och män och förbjuder resor i syfte att begå terrorbrott. Inget av detta gjorde Moderaterna något åt när de satt i regeringen.

Frågan liberala och konservativa väljare måste ställa sig är vilken tillit de kan ha till ett parti som skäller högt i opposition men inte vill ta över regeringsansvaret. Vilken trovärdighet har ett parti som i regering har sett på när polisen förfallit och när utanförskapet fortsatt att öka år för år och nu plötsligt orerar om "det nya utanförskapet"? Det finns inget nytt i att utlandsfödda inte kommer i arbete eller att vissa förorter präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet och otrygghet.

Det är få som har något som helst förtroende för den sittande regeringen. Problemet för borgerliga väljare uppkommer dock när ett trovärdigt alternativ ska väljas.

I mellanvalstider ska oppositionen kännas som allra mest lockande. Så är det inte nu. Frågan är om Moderaterna någonsin har känts så ointressanta drygt två år före ett val.

Skattereform sökes

Sverige har under lång tid legat i topp i den allt annat än smickrande tävlingen om vilket land som har världens högsta skatter, den så kallade skattekvoten. Under det senaste decenniet har Sverige och Danmark växlat topplacering med varandra.

Mest besvärande av alla skatter är skatten på arbete. Alliansregeringen sänkte därför skatten för alla som arbetar. Detta resulterade i märkbart mer i plånboken varje månad för alla löntagare. Men längre än så har borgerlighetens fantasi inte sträckt sig de senaste tio åren. I dag pratar de borgerliga partierna mest om att utvidga RUT-avdraget. Det räcker inte.

Det svenska skattesystemet är ett komplicerat och svårgenomträngligt lapptäcke av avdrag. En förenkling med lägre skatter och färre avdrag vore ytterst välkommen. Men inget borgerligt parti driver denna fråga just nu. För att göra en stor förändring hållbar behövs sannolikt stöd av Socialdemokraterna, men det borde inte vara omöjligt för ett parti med Stefan Löfvens retoriska "jobbagenda" att faktiskt köpa idén om ett förenklat skattesystem. Exakt hur hög skatterna bör vara är egentligen en annan fråga.

Härom veckan presenterade Sverigedemokraterna ett förslag om att slopa skatten helt på årsinkomster upp till 150 000 kronor. Reformen pris beräknas till 180 miljarder, enligt riksdagens utredningstjänst. Det låter möjligen mycket, men betänk att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begär extra medel under fyra år på totalt 160 miljarder kr. Det är uppenbarligen ingen ohanterlig summa, och vinsterna skulle potentiellt sett kunna bli stora.

När det mest liberala skatteförslaget läggs av SD vet vi att borgerligheten har slumrat till. Både Socialdemokraterna och Moderaterna avfärdade SD:s förslag utan omsvep. Som en ren ryggmärgsreflex. I Moderaternas fall sannolikt mot bättre vetande. Idén med skattefri inkomst för lägre inkomstgrupper är inte ny utan har florerat bland liberala röster i de borgerliga partierna tidigare. Frågan är varför den inte vunnit större gehör.

En skattefri inkomst upp till 150 000 kr (nivån kan förstås diskuteras, men jag tycker att den är rimlig) måste förenas med skärpningar i bidragssystemen för att ge verklig effekt. Felet SD gör är att de i stället för att skära i statens utgifter vill få in pengarna genom att bland annat avskaffa jobbskatteavdraget och höja momsen.

Om alla som arbetar får behålla 12 500 kr varje månad innan de behöver skatta skulle en rad bidrag genast kunna plockas bort. Barnbidraget är ett. Fler kommer kunna bli helt självförsörjande om bara grundavdraget utformas på rätt sätt. Låginkomsttagare kommer kunna leva på sin lön (just det Socialdemokraterna pratar så mycket om).

Idén med medborgarlön eller basinkomst diskuteras flitigt i vissa kretsar nu. Tanken är att det ska gå jämnt ut eftersom en basinkomst till alla invånare gör att dagens bidrags- och socialförsäkringssystem inte behövs. Men tanken på att dela ut pengar till alla utan motprestation gör förslaget föga attraktivt i mina ögon.

Jag lutar mer åt förslaget på slopad skatt för inkomster upp till 150 000 kr (och en rimlig skatt på inkomster därutöver). Det är en mycket välkommen liberal skattereform värd att diskutera.

Staten informerar: Kvinnan har inte rätt till sin kropp

Gårdagens besked från utredaren Eva Wendel Rosberg, att altruistiskt surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, fick både feminister och konservativa att jubla. En ohelig allians bestående av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna välkomnade utredarens rekommendation. Sveriges Kvinnolobby likaså.

Eva Wendel Rosberg har ett tydligt maktperspektiv i sin utredning (se presskonferensen här). I så måtto påminner den om den utredning som låg till grund för sexköpsförbudet. Det anses finnas en risk för att kvinnans kropp blir "en handelsvara". Wendel Rosberg säger till DN:

Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.

Risken för att någon skulle kunna utsättas för tvång ("det kan aldrig uteslutas"), räcker alltså för att utredaren ska förespråka ett förbud. Tänk alla situationer i livet där tvång inte kan uteslutas. Är det skäl för ett förbud även i dessa fall?

Precis som i fallet med sexköpslagen lyckas förbudsivrarna stå upp för ett förbud med argumentet att kvinnan har rätt till sin kropp. Det är förstås en djupt ohederlig, i bästa fall förvirrad, argumentation eftersom det i bägge fallen handlar om det rakt motsatta: staten kliver in och hävdar att kvinnan inte har rätt till sin kropp. I det ena fallet handlar det om att använda kroppen i en yrkesutövning (sexarbete), i det andra att använda kroppen för att hjälpa någon annan att bli förälder. I bägge fallen handlar det om en vuxen kvinnas val att använda sin kropp till något som inte skadar någon annan.

Det är inte juridiskt okomplicerat med surrogatmödraskap, men de frågetecken som kan tänkas uppstå (som att surrogatmodern beslutar sig för att behålla barnet) borde kunna lösas med ett juridiskt bindande avtal parterna emellan.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn eller få denna möjlighet betalad av andra. Men det är en rättighet att få använda sin kropp i detta syfte om man vill. Frivilliga överenskommelser mellan myndiga individer ska i regel inte underkännas av staten.

Detta är intressanta frågor, och jag hoppas att de diskuteras livligt till följd av den utredning som nu finns på bordet. Riksdagen är djupt splittrad i frågan. På köpet kanske vi kan få igång en någorlunda sansad abortdebatt också där fler börjar se gråzonerna i stället för att inta en svart eller vit ståndpunkt i ena del av skalan.

Läs även:
Fnordspotting

Alternativa nyhetsmedier på frammarsch

Det suckas på landets största medieredaktioner. "Alternativa medier", som de lite föraktfullt kallas, ökar i popularitet och allt färre vill betala tusentals kronor per år för att läsa vad Peter Wolodarski tycker om sakernas tillstånd.

Bloggar, nyhetsgeneratorer och nya nyhetssajter med fokus på vissa sakfrågor har ploppat upp och många av dem finns kvar och stärker sin position.

Dessa s.k. alternativa medier ligger inte bara i bakvattnet och plaskar. Nyheter Idag lyckades med scoopet om hur DN fått information om de sexuella trakasserierna på festivalen We are Sthlm men valt att inte rapportera om detta eftersom uppgifterna misstänktes vara "SD-fabrikationer". Detta var startskottet till en större debatt om både polisens och de etablerades mediernas arbetsmetoder. Jag skulle gissa att sajten hade besöksrekord under de dagarna och har ett högre snitt sedan dess.

För ungefär ett och ett halvt år sedan startades projektet bubb.la. En crowdfundad libertariansk nyhetstjänst som helt och hållet bärs upp av dem som postar nyheterna. Jag stödde projektet ekonomiskt men får erkänna att jag var lite skeptisk till hur långt det skulle bära. Jag underskattade kraften i vad människor frivilligt kan åstadkomma tillsammans – bubb.la har i dag 10 000 följare på Facebook och flera tusen på Twitter. 26 000 länkar har postats sedan starten.

Det är inget projekt längre utan en verksamhet som hela tiden expanderar. Radio bubb.la har tillkommit och nu lanseras en premiumtjänst för den som vill ha ett mer personligt nyhetsflöde. Detta är också en möjlighet att ge bubb.la lite ekonomisk stabilitet.

Det vi ser ske nu är inget mindre än en ny revolution. En demokratisering av journalistiken. Det är klart att det är jobbigt för de stora mediehusen att känna flåset i nacken och att bli granskade på ett sätt de inte är vana vid. Det gör denna utveckling inte bara viktig utan dessutom lite underhållande.

Ty i dag vänder sig alltfler inte till DN och Aftonbladet när de vill ha snabb information utan till de nya medierna där ute. De kallas "alternativa medier". Jag skulle snarare säga att det är gammelmedierna som börjar kännas alternativa.

Tidigare bloggat:
Åsiktsmonopolet är brutet

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Nationalstaten som frihetens garant

Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

I Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

En chans till systemförändring

Den universella välfärdsmodellen i Sverige utkämpar sedan en tid tillbaka en kamp om sin överlevnad. Den migrations- och asylpolitik som förts under lång tid har tillsammans med stängda arbets- och bostadsmarknader satt de offentliga systemen under hård press på många håll. Detta kommer under de kommande åren att eskalera och bli mer av ett nationellt problem än ett bekymmer enbart i vissa så kallade utanförskapsområden.

Att människor kommer till Sverige är i sig inte det grundläggande problemet. Bekymret är att de vandrar rakt in i en av världens mest generösa välfärdsstater, ett system som upprätthålls med världens näst högsta beskattning av vanliga löntagare. Löftet är en bra offentlig service i retur. Det är ett löfte som svenska politiker inte har kunnat leverera på väldigt länge, om ens någonsin.

Det är hög tid för en reformering.

Jag är likt flera andra på högerkanten övertygad om att välfärdsstaten av nödvändighet måste förändras. En avskaffad välfärdsstat finns det inget politiskt stöd för hos svenska folket. Men en stegvis reformering kan vinna folkligt stöd om den motiveras med att den är nödvändig för att över huvud taget behålla en välfärdsstat.

Målet måste vara att fler försörjer sig själva och inte ser till stat och kommun för lösningen på sina egna livspussel. För att möjliggöra detta behöver inkomstskatterna tryckas ned rejält. Först för dem med lägst inkomster, sedan medelinkomsttagarna och slutligen av rättviseskäl för alla med höga inkomster. En platt skatt – samma procentsats för alla, oavsett inkomst – är det politiken måste sträva mot.

Med mer pengar över kommer behovet av offentliga bidrag att minska. Barnbidrag bör avskaffas med början för alla som i dag inte behöver dem för sin överlevnad. Bostadsbidrag och -tillägg ska inte heller vara nödvändiga på sikt. Hela det sociala transfereringssystemet måste ses över. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna ökat markant, och detta är ungefär lika hållbart som den centerpartistiska migrationspolitiken.

Att försörja sig själv, att stå på egna ben, ska vara ett självklart mål för alla friska människor. Detta ska inte tolkas som att inte många av oss kommer behöva stöd i livet ibland. Men även i ett samhälle med ett lägre skattetryck och betydligt mindre offentlig sektor kommer det givetvis finnas möjlighet till arbetslöshetsförsäkring, psykologhjälp, god sjukvård och så vidare. Skillnaden blir att var och en står för sina egna kostnader i högre grad.

Detta är betydligt mer rättvist system än dagens där vissa är nettoförlorare från första dagen i sitt vuxna liv till sitt sista. En ensamstående och frisk person har inget som helst att hämta i dagens Sverige.

Denne får bara betala. 

Samtidigt finns det gott om människor som aldrig blir en produktiv del av samhället. Inte till följd av fysiska funktionshinder, allvarlig psykisk ohälsa eller liknande utan för att de helt enkelt ser att det går utmärkt att klara sig utan att jobba. "Soc" fixar båda pengar och boende åt dig, och via Arbetsförmedlingen är det möjligt att hanka sig fram på allehanda låtsasjobb och praktikplatser och inkassera ersättning. Detta är en livsstil för alltför många.

Så här kan det inte fortsätta nu när ytterligare hundratusentals människor från 2014 och framåt ska integreras med hjälp av helt uttjänta verktyg. Sverige behöver reformeras. Arbetsmarknaden behöver avregleras, bostadsmarknaden genomgå en dunderkur av marknadstänkande och skattesystemet förenklas genom att dumheter som RUT och ROT tas bort till förmån för en allmän skattesänkning för alla.

"Gör din plikt, kräv din rätt", har Stefan Löfven sagt. Det är hög tid att göra verklighet av den devisen.

Skygglappsdebattörerna

Jag har lärt mig en sak de senaste åren, och det är att det finns två saker man ska undvika för att öka chanserna till bibehållen psykisk hälsa: Twitter och SVT:s Debatt. I går gjorde jag misstaget att ta del av det senare.

Ett av ämnena för kvällen var förstås regeringens helomvändning i migrationspolitiken. Norbergs socialdemokratiska kommunalråd Åsa Eriksson riktade en fråga direkt till Frida Johansson Metso, som anser att Sverige inte ska försöka minska asyltrycket:

Det jag saknar i ditt resonemang är vad vi och andra kommuner ska göra som inte hittar varken behöriga eller obehöriga lärare. Vi har anställt alla pensionerade lärare vi har hittat, vi anställer 19-åringar rakt från gatan, vi anställer obehöriga på socialkontoren, vi hittar inte personal längre. Vi har inga klassrum. Vi har undervisning i förråd. Vad ska vi göra om det fortsätter komma tiotusen människor till Sverige varje vecka?

Johansson Metsos svar? "Ni måste bita ihop."

Detta är väldigt typiskt för de mest enträgna försvararna av den ohållbara migrations- och asylpolitik som lett oss till denna situation: de lyssnar inte på fakta, de bryr sig inte om verklighetsbeskrivningar från dem som har att hantera de konkreta effekterna av politiken.

När kommuner hävdar att gränsen är nådd, säger skygglappsdebattörerna att det är den inte alls. När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varnar för att det nuvarande inflödet skapar sådan stress på vitala samhällsfunktioner att det riskerar liv och hälsa i Sverige, säger migrationsvännerna att Sverige är ett rikt land. De bemöter över huvud taget inte de problem som kommunpolitiker, lärare, socialsekreterare och andra tjänstemän hanterar dagligen.

I en Novusmätning svarar 7 av 10 att de stöder regeringens mer restriktiva politik. 5 av 10 anser att åtgärderna är lagom, var fjärde skulle vilja se mer kraftfulla åtgärder. Stödet för den centerpartistiska linjen – att upprätthålla dagens inflöde – är således väldigt begränsat. Det finns även en utbredd oro hos svenska folket för situationen med ett rekordstort inflöde av asylsökande.

De liberala skygglappsdebattörer som brunmålat alla som velat föra en diskussion utifrån kapacitet och förmåga bär ett stort ansvar för att det offentliga samtalet blivit så polariserat. Tillsammans med de medier som skrikit i falsett över alla förslag som tagit utgångspunkt i begränsningar i stället för visioner, då dessa ansetts kunna "gynna SD", bär de ett delansvar för att de helt nödvändiga åtgärderna har dröjt så här förtvivlat länge att landa på riksdagens bord.

Vi hade verkligen inte behövt hamna här. Förutseende människor har skickat varningssignaler i flera år. Ett alterantiv till att skrika "rasist" hade varit att faktiskt lyssna. Redan när Migrationsverkets egna platser tog slut hösten 2012 borde den dåvarande regeringen, eller för all del Socialdemokraterna i opposition, ha reagerat och frågat sig: "Kan vi klara detta på sikt?" Vilka blir de långsiktiga effekterna ekonomiskt när människor inte kommer i egen försörjning?"

De rödgröna teg om situationen. Alliansregeringen skönmålade den. I stället lanserade Erik Ullenhag via regeringens hemsida en sajt för att bemöta "myter om invandringen" (i dag nedplockad). Oron för hur samtalet fördes var större än för vilka effekter migrationspolitiken skulle få för Sverige på några års sikt. Detta var både oansvarigt och arrogant.

I dag är det ganska få som ignorerar de problem som den förda politiken skapat. Regeringens kovändning är talande för detta. Men visst finns de där fortfarande med skygglapparna på. Ge dem aldrig politiskt inflytande igen.

Läs även:
Ivar Arpi, Ann-Charlotte Marteus, Fnordspotting

Rätten att prioritera sina närmaste

En diskussion om altruism kontra egennytta uppstod på debattplats i Expressen efter att Jonas Andersson konstaterat att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot svenska medborgare, och skattebetalare som den lånar pengar av, inte alla andra i världen.

Detta väckte förstås indignation. Så får man ju inte säga. I en replik hävdas att vi måste hjälpa människor i andra länder som vill få ett bättre liv, och att idén att svenska staten är till för svenska skattebetalare stärker "vi-och-dem-krafterna" i samhället. Jo, tjena.

Egentligen är det väldigt märkligt att detta ens är en fråga för någon. Jag misstänker att det har med den moderna vänsterns och grönhögerns mantra "allas lika värde" att göra. För mig blir detta begrepp problematiskt. Ty vad är egentligen konsekvensen av just "allas lika värde"? Är det att turisten på Västerlånggatan, tiggaren i tunnelbanan eller kassörskan på Willys har samma värde som min fru eller dina barn? Nej, inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet "värde" blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle.

Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar.

Jag vägrar känna dåligt samvete för att jag fötts och vuxit upp i Sverige i stället för i Afghanistan. Jag vägrar kalla det tur att Sverige är ett mer välfungerande land än Bangladesh. Inget uppstår ur intet, och om någon tror att Sverige har blivit en rättsstat, fått låg grad av korruption och uppnått en stabilitet i förvaltningen över tid genom ett trollslag och inte genom hårt arbete, får de tänka om.

Jag kan intyga att jag i jul kommer köpa presenter till min fru men inte till tiggaren på gatan eller kassörskan på Willys. Jag kommer äta god mat utan att skämmas det minsta – samtidigt som jag skänker pengar för att rädda elefanterna.

Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara.

Läs även:
Jonas Andersson (slutreplik)

Fisliberaler

Folkpartiet har bytt namn och heter nu bara Liberalerna. Det beslutades på partiets landsmöte under söndagen. Sällan har en namnändring känts så obefogad.

Vi ska heta det vi är, sa den omvalde Jan Björklund. Vilket förstås gav upphov till en rad mer eller mindre träffsäkra förslag i sociala medier.

Liberaler runt om i landet har oroat sig för vad de nu själva ska kalla sig. Ty om nu folkpartisterna har något slags ensamrätt på begreppet "liberal", blir det knepigt att kalla sig liberal i fortsättningen. Om man nu inte är folkpartist. Och vad är då företrädarna för Liberalerna? Liberalpartister? Inte alls, skulle Liberala partiet hävda.

Jag tror inte att namnbytet kommer ge någon nytändning eller öka intresset för Björklunds parti. Innehållsmässigt är detta nämligen fortfarande samma blandning av folkhälsofascism, moralism och politikers rätt att utöva stort inflytande över människors vardag.

Det är fortfarande ett parti som vill att du ska tvingas köpa alkohol i en butik som drivs av ett statligt monopol. Som vill att det ska vara förbjudet att köpa sexuella tjänster. Som vill upprätthålla en av västvärldens mest repressiva narkotikalagstiftningar. Som är för massövervakning. Och som vill tvinga föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Grundsynen är således inte att människor ska få välja själva utan att det är politikerna som bestämmer.

Jag förstår inte vad i Liberalernas politik som Björklund tycker är så liberalt att det finns i "partiets DNA". Att ett parti som inte är liberalt kallar sig Liberalerna är månne ironiskt. Men förhoppningsvis kan namnbytet få journalister och medborgare att börja fundera över vad liberalism egentligen är.

Liberalism är nämligen att ge människor makt över sina egna liv. Att ge dem både frihet och ansvar. Liberalism är därmed inte, som Centerpartiet tycks tro, att ha världens mest generösa asylpolitik utan krav på att den som kommer ska försörja sig och de sina. Liberalism är heller inte, som Liberalerna tycks tro, att med tvång få människor att leva sina liv på ett visst sätt.

I den bästa av världar kan Folkpartiets namnbyte rent av bidra till en diskussion om vad liberalism är. Att hjälpa partiet till högre opinionssiffror lär det däremot inte göra.

Placeboliberalerna

Dagens stora snackis i sociala medier är förstås att Folkpartiets ledning föreslår ett namnbyte. Varken till Moralisterna, Feministerna eller Förbudsivrarna utan till Liberalerna.

Det blir förstås lite fånigt. Folkpartiet är inte mer liberalt än Centerpartiet, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Det är ett feministiskt och moralistiskt förbudsparti som ligger närmare partierna på vänsterkanten i många frågor. Ändå har FP kallat sig liberaler och haft "liberalerna" inskrivet i partinamnet länge.

Hur vore det om Folkpartiet tog ett namn som speglade både dess ideologi och praktiska politik? Då skulle "Liberalerna" nog vara ett sistahandsalternativ.

Välfärdsstatens strupgrepp

Vem tjänar på välfärdsstaten? Tillräckligt många för att den ska bestå, är ett givet svar. Men sanningen är förstås inte så enkel. Många vet inte hur mycket skatt de betalar in (de ser kommunalskatten som dras på lönen varje månad och tror att det är allt) och det är inte lätt att räkna på hur mycket man får tillbaka i form av välfärdsförmåner varje månad.

Vi fortsätter i ren slentrian. Många ser inga alternativ till dagens universella välfärdsmodell. Samtidigt byggs en parallell modell med privata sjukförsäkringar upp, vilket blir lite ironiskt eftersom dessa försäkringar visar att vi de facto skulle klara oss utan att staten tar ut så här höga skatter.

Många är uppenbara förlorare på välfärdsmodellens konstruktion. Ensamstående vid god hälsa och utan barn har inte mycket att hämta här. De får bara betala.

Thomas Engström på Expressen Kultur skriver på temat när han förklarar varför han vill lämna Sverige:

Sverige är ett paradis, självfallet, för dem som redan har det stabilt. Mindre roligt är det för oss andra, för oss som frilansar och tvingas betala två tredjedelar av våra intjänade pengar i skatt till ett system som aldrig någonsin kommer oss till del. Är man dessutom barnfri och frisk framstår alltihop som rena rånet.

Det är både ovanligt och uppfriskande att läsa den här sortens kritik mot den universella välfärdsmodellen som inte kommer från välmående högborgerligt håll.

Engströms kritik träffar precis rätt. Det handlar inte om snålhet eller bristande solidaritet. De allra flesta är beredda att bidra till välfärdens kärna för att slippa ha hemlösa ute på gatorna eller att fattiga ska dö i onödan. Men det måste samtidigt finnas en mening i att bidra med en stor del av sina egen lön till andra människor. Vissa av oss är de facto stora nettoförlorare i det gigantiska transfereringssystemet. Detta talas det sällan om. Alla invändningar göms av utslitna mantran om "solidaritet".

Faktum är att vi nu börjat nå en nivå när inte ens världens högsta marginalskatter räcker för att erbjuda en snabb och effektiv vård, en bra skola och en värdig äldrevård åt våra föräldrar. Om den tiden någonsin fanns är den nu definitivt förbi. Därför skaffar alltfler egna försäkringar för att täcka upp de uppenbara brister som välfärdssystemet lider av i fråga om att leverera det vi betalat för.

Kruxet är att vi därmed betalar dubbelt. Välfärdsstaten håller oss i ett strupgrepp - vi kan inte välja.

Möjligheten att utträda ur Välfärdsstaten AB efterfrågas härmed. Vi som vill och kan klara oss själva. Vi som är friska, krya, har hyggliga inkomster och kan leva våra liv utan att belasta någon annan vill ha möjligheten att hoppa av. Endast ett statligt tvång hindrar oss.

Det är dags att börja diskutera en exit-strategi. En välfärdsstat som inte levererar men ändå vill ha våra pengar finns det ingen poäng med att omhulda.

Tidigare bloggat:
Striden för välfärdsstaten

Liberalernas inbördeskrig

Råder det inbördeskrig inom den svenska liberalismen? Den som tar en titt i sociala medier får lätt den uppfattningen. Kritiken mot andra liberala fraktioner tycks nämligen hårdare än mot socialister och kommunister. Något har hänt.

När den miljöpartistiska migrationspolitiken omfamnades av Alliansen, asyltrycket mot Sverige nådde historiska nivåer och Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti i valet, för att sedan bara fortsätta växa, brast fördämningarna. Vissa valde, synbarligen för att ställa sig så långt bort från SD som det bara gick, att hoppa i säng med Miljöpartiet och andra partier på vänsterkanten. Andra önskade en återgång till en mer allmänborgerlig linje.

I ena ringhörnan står Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Sydsvenskans Per Svensson, företrädare för Migro (vilka ibland är samma personer), ett gäng centerpartister, Fores och numera även Mattias Lundbäck (som det är svårt att veta om han bara trollar eller faktiskt är seriös). I den andra hittar vi ledarskribenter som Alice Teodorescu, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg, Adam Cwejman och flera andra.

Adam Cwejman skrev en kort text i GP om vissa liberalers strävan efter att bli betraktade som "goda". Mattias Svensson kände sig utpekad, även om han inte nämns vid namn i texten, och blev topp tunnor rasande på Facebook.

Cwejman skriver:

Problemet för liberaler är att de ofta faller för vänsterns krokodiltårar. De rättar sig, bockar och bugar för att få några smulor beröm från vänstern. De längtar efter att vara den utvalda "goda" liberalen. [...] Motsvarande beteende existerar inte inom vänstern. Det skulle snarare anses som skamligt att tillhöra en vänster som liberaler känner sig nöjda och bekväma med. Där är motviljan från meningsmotståndare snarare en hedersbetygelse.

Jag känner så väl igen denna beskrivning. Under hela mitt vuxna liv har jag varit på politisk kollisionskurs med min omgivning. Det kan kosta på att ständigt vara i opposition, att alltid vara den "andre". I skolan, på jobbet och i sin omgivning. Jag kan därför på ett rent mänskligt plan förstå om vissa väljer att stryka denna omgivning medhårs för att få lite medhåll och en klapp på axeln åtminstone ibland.

Tongivande liberaler behöver dock inte denna uppskattning från vänsterhåll. De kan få den från höger, och det har personer som Norberg och Svensson fått i decennier. Bara genom att de just varit sanna liberaler. Jag vill hävda att det är här den ideologiska glidningen har skett, inte hos oss andra.

Folk får naturligtvis stifta bekantskap med vilka de vill. Men det är inte konstigt om Mattias Svensson, som för övrigt kommit ut som miljöpartist tidigare, får sin liberala övertygelse ifrågasatt när han mottar ryggdunkningar från människor långt ut på vänsterkanten och skriver en hyllning till kommunisten Athena Farrokhzads kritiserade sommarprat. "Antirasismen" i vänsterns tappning har tydligen blivit så viktig att inget sällskap är för unket, och asylinvandringen har blivit så överordnad alla andra frågor att diskussioner om antal och kostnader närmast kommit att betraktas som kätteri.

För vissa libertarianer/liberaler är saklig debatt av underordnad betydelse. Därför delades nyheten om den numera ökända Sandvikenrapporten (vars slutsats var att Sandviken tjänar 500 miljoner kr årligen på invandring, en summa som räknades fram genom att konsekvent ignorera kostnaderna) flitigt och utan eftertänksamhet av libertarianer i sociala medier. Detta visade att det är goda nyheter de är ute efter, inte nödvändigtvis sådant som är sant.

Jag är för fri rörlighet. Det är en av få styrkor jag ser med EU. Men det duger inte att bara säga att man är för fri rörlighet för människor (såväl som varor, tjänster och kapital) när Sverige har en universell välfärdsmodell öppen för alla. Konsekvensen blir att svenska skattebetalare tvingas försörja hundratusentals människor från andra länder. Där befinner vi oss nu.

I en värld där krig, förtryck och fattigdom råder i vissa delar och fred, demokrati och rikedom i andra, finns det av naturliga skäl en önskan hos människor att förflytta sig från den ena delen av världen till den andra. I hopp om ett bättre liv.

Man kan hävda att vi har en moralisk skyldighet att öppna dörrarna för människor på flykt. Men har vi samma skyldighet att försörja människor som bara vill få ett bättre liv och en högre levnadsstandard? Anmärkningsvärt nog viftas diskussioner om resurser och kapacitet bort som ointressanta när dessa ställs mot rätten att komma till Sverige.

Detta är ansvarslös miljöpartism, inte rationell liberalism.

Tyvärr befarar jag att polariseringen kommer att öka ytterligare i takt med att SD växer, att asyltrycket knäcker kommuners ekonomi och att utanförskapet permanentas och ökar runt om i landet. Frågan är om det redan är för sent för något alliansparti att rädda situationen.

Denna bloggpost är ingen utsträckt hand till de liberaler som står upp för dagens miljöpartistiska migrationspolitik. Den är snarare ett konstaterande att vi befinner oss långt ifrån varandra i denna fråga, och att valet står mellan å ena sidan en mer verklighetsförankrad politik som bygger på rättssäkerhet, kapacitet och rationella ekonomiska överväganden och å den andra en politik som främst bygger på idealism.

Var och en får välja sin väg. Jag har valt min. Och den är inte miljöpartistisk.

Tidigare bloggat:
Vart tog den rationella högern vägen?
En nödvändig splittring

Läs även:
Fnordspotting

Ditt ansvar för ditt liv - och mitt ansvar för mitt

"Popcornpolitik" är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut.

Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring - vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken. Det bör också innebära att den som kommer till Sverige och begår brott ska utvisas. Och slutligen vill Bali et al att varje kommun utifrån sina kommunala ordningsstadgar ska få hantera tiggeriet efter eget huvud (efter norsk modell).

Inget av detta är orimligt. Tvärtom. Men det kommer sannolikt att kritiseras av partiets miljöpartistiska ungdomsförbund MUF, som under sin nuvarande ordförande virrat bort sig fullständigt i den rödgrönrosa terrängen.

Vad de fyra moderata företrädarna egentligen vill säga, tror jag, är att partiet behöver återupprätta fokus på det egna ansvaret. Det var länge sedan någon från borgerligt håll, utanför ett fåtal ledarsidor, ens ville ta ordet ansvar i sin mun.

Att jag har att ta ansvar för mitt liv och du för ditt betyder inte att vi lever som isolerade öar eller att våra beslut inte påverkar andra människor. Den som målar upp den liberalkonservativa synen på ansvar som dygd på detta sätt skapar en halmgubbe. Det innebär däremot att den som missbrukar alkohol eller onyttig mat i första hand inte bör få frågan "vad har samhället gjort för dig?" utan "vad har du tagit för initiativ för att förbättra din situation?" På vuxna tillräkneliga människor måste vi kunna ställa krav.

Public service står oförstående inför högerskribenters påstående att SVT, SR och UR är vänstervinklade. Den som har ögon att se med borde märka att denna vänstervridning inte handlar om att vifta med röda fanor i direktsändning utan om nyhetsvärdering och vinklar. Vilka frågor som ställs men också vilka som inte ställs.

Särskilt tydligt blir det just i frågan om ansvar. Public service, och för all del även annan media, älskar vinkeln med den lilla individen som får sina rättigheter kränkta av staten/företaget/valfritt annat monster. Ibland är den befogad. Människor hamnar i kläm och blir illa behandlade. Det händer. Men när samma vinkel används i snart sagt varje reportage, blir det inte bara en smula enahanda. Det blir också falskt. Bakom reportagen framkommer nämligen vid närmare granskning ofta detaljer som förklarar kommunens, hyresvärdens, Försäkringskassans eller andra instansers beslut.

Ett typiskt exempel är när någon som vistats i 8 eller 12 år i Sverige plötsligt ska utvisas. Det ger rubriker. Varför ska någon som arbetar och försörjer sig själv utvisas? Svensk invandringspolitik är galen! skriks det i sociala medier. Få tänker ett steg längre. Ofta handlar det om en person som sökt asyl, fått avslag, gömt sig i fyra år, sökt igen, fått avslag och upprepat processen. Ska Migrationsverket belöna den som struntar i avslagsbeslutet och gömmer sig i flera år? En sådan rättsordning kan vi ju inte ha. Den som fått avslag på sin asylansökan, och om omständigheterna inte förändrats, får återvända. Punkt slut.

Ibland spelar fakta emellertid ingen roll. När sakliga argument saknas konstateras det att det helt enkelt handlar om empati. Om "vilket samhälle vi vill leva i". Det är som alla vet alltid enklare att säga ja. Den vinkeln har public service, Aftonbladet och en rad andra medier alltid i migrationsfrågan och tiggerifrågan. Den som försökt räkna alla välvilliga SVT-inslag om EU-migranter som tigger på landets gator har förmodligen gett upp vid det här laget. De visar alltid lidande (fair enough) och vilken hjälp som EU-migranter inte får av svenska skattebetalare (not fair). Aldrig ställs frågan vilket ansvar den enskilde har. Aldrig ställs frågan varför svenska myndigheter, finansierade av arbetande och skattebetalande svenskar, ska ta ansvar för människor från andra EU-länder.

Kort sagt: Jag vill att Sverige ska vara ett land för den som vill arbeta och sköta sig. En sådan enkel utgångspunkt har alla chanser att vinna folkets gillande, ty de flesta vill sköta sig. Och de flesta gör det. Därför väcks vrede och ilska när lagar och regler bara gäller för vissa, och när stat och kommuner kammar den som inte har för avsikt att sköta sig medhårs.

Om den moderata partiledningen gör politik av Bali et als DN Debatt-artikel finns det kanske lite hopp för partiet. Men ingen inbillar sig väl att det kommer att ske. I alla fall inte under nuvarande partiledare.

Läs även:
Johan Ingerö

Liberala rop i ett svenskt mörker

Jag blir ibland beskylld för att ha blivit konservativ. Nationalist. Statskonservativ. Ja, omdömena om min politiska hemvist varierar friskt. Jag misstänker att det har en del med mina många bloggposter om migrations- och asylpolitiken att göra.

Det ska erkännas att jag sannolikt har blivit lite mindre radikal med åren, även om jag inte har ändrat uppfattning i frågor som rör narkotika- och sexualpolitik. Det är, tror jag, en utveckling som många genomgår i takt med stigande ålder. Men jag har aldrig, ej heller som osnuten ungmoderat, förespråkat ett avskaffande av nationalstaten. Det finns inget behov av ett sådant ställningstagande i dag heller.

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att som liberal vara kritisk mot den migrationspolitik som nu förs, vilken är densamma som Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Centerpartister hävdar att det inte är migrationen i sig vi ska fokusera på utan de system som stänger människor ute. Fair enough. Men jag menar att även migrationspolitiken måste vara realistisk, inte idealistisk. När vackra fraser tillåts väga tyngre än realistiska överväganden, är jag inte med längre.

Det är naivt att tro att lågutbildad arbetskraft från sönderfallande klansamhällen ska kunna bli en bidragande del i det högspecialiserade svenska samhället inom några år. Regeringen har satt två år som mål, centerpartisterna tror på allvar att avskaffade turordningsregler och sänkta ingångslöner kommer göra arbetsgivare mer sugna på en outbildad migrant än en långtidsarbetslös svensk som både kan språket och har gått ut gymnasiet.

Denna naivitet kostar. Ty när de vackra målen inte blir verklighet, skickas notan till skattebetalarna. Det enda svar Alliansen och de rödgröna partierna har är olika sorters bidragsanställningar - alltså jobb betalade av skattebetalarna. Är det så migrationens kraft ser ut, är det inte konstigt om alltfler blir skeptiska.

Det är heller inget märkligt att som liberal kritisera kåkstäder, markockupationer och nedskräpning på andras mark som en följd av tiggeriet. Här handlar det om att försvara äganderätten, en rättighet som normalt brukar vara viktig för liberaler. Jag finner det minst sagt förbluffande att liberaler inom de borgerliga partierna tar så lätt på när vanligt folk får sin mark ockuperad och nedskräpad.

Jag hyser många åsikter som nationalister och konservativa normalt inte har, däribland avskaffad sexköps- och kopplerilagstiftning, avkriminalisering av all narkotika, en kraftigt bantad offentlig sektor och ett stopp för massövervakningen av vanligt folk. Problemet är att inget riksdagsparti driver dessa frågor i dag.

Samtidigt har jag respekt för att förändring måste få ta tid. Jag tror inte på revolution eller att vi får ett liberalt lyckorike om vi bara ser till att de offentliga systemen kollapsar. Detta är ett av många skäl till att jag kritiserar den migrationspolitik som sju av åtta riksdagspartier, med vissa smärre inbördes skillnader, förespråkar. Den kommer inte leda till ett friare samhälle utan riskerar resultera i det rakt motsatta. De socialdemokratiska skattehöjningarna för att finansiera en havererad migrations- och integrationspolitik har bara börjat.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha ett parti som står upp för liberala grundvärderingar utan att flumma ut i ett allt-åt-alla-resonemang. Ett parti som tror på individens förmåga att styra och ta ansvar för sitt eget liv - men inser att vissa under vissa perioder i livet kan behöva ett visst stöd. Som ser allvarligt på brott mot liv och egendom men ignorerar brott utan offer. Som vill belöna flit och entreprenörskap och straffa den som fuskar och begår brott.

Ovanstående gör föga förvånande att jag har utomordentligt svårt att hitta ett parti att rösta på. Det har aldrig varit så lätt att vilja rösta bort någon men hopplöst att veta vilket gäng man ska sätta där i stället.

Den naiva politikens offer

Det kan vara lärorikt att att titta tillbaka på hur ens politiska övertygelser utvecklats genom åren. Som mest naiv och självsäker är man oftast i tonåren. Det är då de politiska ungdomsförbunden finns där för att fånga upp världsförbättrare och renläriga idealister. Där kan man träffa likasinnade och tillsammans bestämma exakt vad som krävs för att rädda världen.

Åren går, livet händer, och med tiden inser de flesta att enkla problemformuleringar och ännu enklare förklaringsmodeller på dessa problem inte håller. Även om vår syn blir sämre med åren får världen fler nyanser. Samtidigt får det egna livet fler komponenter. Giftermål, barnuppfostran, karriär och bostadslån betyder mer ansvar men också att de där politiska diskussionerna på sena nätter med mycket rödvin i tonåren har allt mindre bäring på verkligheten. Det vi vill nu är att skolan fungerar, att samhällsekonomin är stabil så att bolåneräntorna inte sticker iväg och att mamma och pappa får en bra äldrevård. När dessa delar fallerar, händer något. Då blir vi inte så toleranta längre.

I sin sista SvD-kolumn skriver Johan Norberg om skillnaden mellan politikers pessimism och entreprenörers optimism, och varför han föredrar de senare. I en kolumn som ger mig intrycket av att han nu önskar dra sig tillbaka till ett hov av människor som tycker likadant beklagar sig Norberg över att borgerliga opinionsbildare i Sverige har fastnat i en "fälla" av pessimism. Särskilt i migrationsdebatten.

Jag upplever att det snarare är Johan Norberg som har fastnat i en fälla av ideologiska skygglappar. Norberg skriver:

De vet att en liberaliserad arbetsmarknad med lägre ingångslöner skulle göra underverk för integration och ekonomi, men i stället för att kämpa med näbbar och klor för det avvisar de själva sådana förslag på förhand med att svenskarna ändå inte kommer acceptera det.

Idén med fri rörlighet och invandring är vacker. Men den är inte förenlig med en universell välfärdsmodell. Vi måste välja en. När dessa två idéer möts, vilket är vad som håller på att ske i Sverige nu när vi visserligen inte har fri invandring men när vissa nationaliteter får automatisk rätt att stanna permanent, är att systemet krackelerar.

Tanken att lägre ingångslöner och en friare arbetsmarknad skulle "göra underverk" för integrationen av personer utan utbildning och relevant arbetserfarenhet är... ja, naiv. För inte kan väl Norbergs tanke vara att den som kommer till Sverige men inte klarar en egen försörjning ska försörjas av andra? Inställningen påminner mig om när somliga, däribland artisten Behrang Miri, blir förbannade på att verkligheten (bilbränderna, handgranaterna, utanförskapet) i vissa delar av Sverige beskrivs som den faktiskt är.

Det tycks finnas en betydligt större tolerans för ett krackelerande välfärdssystem bland vissa liberaler i övre medelklassen än hos de flesta andra. Men saken är att Norbergs beskrivning är korrekt i ett avseende: vi vet att det inte finns ett stöd hos svenska folket att låta sjukvård, äldrevård och skola falla ihop av trycket utifrån. Vi vet också att väldigt få vill bo i de förorter där bilar eldas upp, där brottsligheten får fäste och där kvinnor utsätts för hedersförtryck. Allra minst de som prisar "öppenheten" som mest.

Även om jag som liberal är väldigt kritisk mot den svenska välfärdsmodellen, inser jag att en kollaps knappast kommer göra folk till libertarianer. Jag är för en ordnad övergång från välfärdsstat till en frivillighetsstat där människor får större frihet att styra sina egna liv och samtidigt ett betydligt större ansvar för sina egna kostnader. Denna förändring kommer inte gå över en natt eller ens en mandatperiod, och den kommer aldrig att ske om mattan rycks undan för barnfamiljer, äldre och unga i den fria rörlighetens och öppenhetens namn.

Delvis mot denna bakgrund störs jag oerhört av politiker som efter stora misslyckanden ursäktar sig med (utan att egentligen alls be om ursäkt) "vi har varit naiva". Personer som gör anspråk på att företräda befolkningen i väldigt viktiga frågor, som säger sig ha idéer för att styra samhällsutvecklingen i en för flertalet positiv riktning, ska inte vara naiva. De ska vara realistiska. Krassa. Och ansvarstagande.

Att vara optimistisk är ett positivt karaktärsdrag. Men optimism i sig löser inte svåra problem, i synnerhet inte om utgångspunkten är felaktig. De problem som en hög invandring av okvalificerad arbetskraft medför har underskattats grovt av folk till både höger och vänster. Följden har blivit att Sverigedemokraterna är på väg att bli ett parti jämnstort med Moderaterna och Socialdemokraterna.

Sverige behöver en kursändring. Vi måste få en politik som tar hänsyn till realiteter. Som sätter hjärna före hjärta. Först när samhällsutvecklingen vänder finns det skäl att vara optimistisk på riktigt.