Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Varför behövs Moderaterna?

Moderaterna håller ett så kallat Sverigemöte i helgen, en sorts politisk workshop där partister från hela landet ska prata ihop sig och skapa sammanhållning i ett parti som växer i opinionen men som inte aspirerar på att ta över regeringsmakten just nu.

Parollen är "Sverige ska fungera". Inte så radikalt för att komma från ett oppositionsparti, kan tyckas. Just därför säger den en hel del om var Moderaterna står i dag. Eller snarare: trippar på tå. Partiet vågar nämligen inte sätta ned foten. Det vågar inte utmana. Anna Kinberg Batra kritiseras nu även av sina egna för att vara för försiktig.

Trots en väldigt blek partiordförande och trots ett oppositionsarbete som helt gått i stå ligger M väldigt bra till i opinionsmätningarna. Runt var fjärde väljare säger att de skulle rösta på Kinberg Batras parti i dag, vilket är ungefär lika många som stöder Socialdemokraterna.

Troligen hade usla opinionssiffror tvingat partiledningen att vara betydligt mer offensiv. Nu känner nog Kinberg Batra, Kristersson, Svantesson och Tobé att de kan ta det ganska lugnt. Det är synd, för partiet missar tillfället att sätta dagordningen och ger Stefan Löfven en arbetsro han inte förtjänar.

Det blir nästan lite tragikomiskt när partisekreteraren Tomas Tobé utan ironi i rösten hävdar att Moderaterna har visat att de är "garanten för ordning och reda". Partiet har omprövat sin politik på en rad områden sedan valförlusten. Men i regeringsställning under Reinfeldts statsministertid, när policies och beslut verkligen fick verkan i praktiken, visade de att de snarare var en garant för oordning och oreda.

En del av det debacle som M tillsammans med sina allianskollegor skapade eller förvärrade under sina åtta år i regeringskansliet håller en rödgrön regering nu på att reda upp. Det finns en ironi i att det är socialdemokrater och miljöpartister som verklighetsanpassar migrationspolitiken, som skärper den hitintills slappa hanteringen av svenska pass, som börjar ålderstesta ensamkommande ungdomar och män och förbjuder resor i syfte att begå terrorbrott. Inget av detta gjorde Moderaterna något åt när de satt i regeringen.

Frågan liberala och konservativa väljare måste ställa sig är vilken tillit de kan ha till ett parti som skäller högt i opposition men inte vill ta över regeringsansvaret. Vilken trovärdighet har ett parti som i regering har sett på när polisen förfallit och när utanförskapet fortsatt att öka år för år och nu plötsligt orerar om "det nya utanförskapet"? Det finns inget nytt i att utlandsfödda inte kommer i arbete eller att vissa förorter präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet och otrygghet.

Det är få som har något som helst förtroende för den sittande regeringen. Problemet för borgerliga väljare uppkommer dock när ett trovärdigt alternativ ska väljas.

I mellanvalstider ska oppositionen kännas som allra mest lockande. Så är det inte nu. Frågan är om Moderaterna någonsin har känts så ointressanta drygt två år före ett val.

Ditt ansvar för ditt liv - och mitt ansvar för mitt

"Popcornpolitik" är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut.

Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring - vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken. Det bör också innebära att den som kommer till Sverige och begår brott ska utvisas. Och slutligen vill Bali et al att varje kommun utifrån sina kommunala ordningsstadgar ska få hantera tiggeriet efter eget huvud (efter norsk modell).

Inget av detta är orimligt. Tvärtom. Men det kommer sannolikt att kritiseras av partiets miljöpartistiska ungdomsförbund MUF, som under sin nuvarande ordförande virrat bort sig fullständigt i den rödgrönrosa terrängen.

Vad de fyra moderata företrädarna egentligen vill säga, tror jag, är att partiet behöver återupprätta fokus på det egna ansvaret. Det var länge sedan någon från borgerligt håll, utanför ett fåtal ledarsidor, ens ville ta ordet ansvar i sin mun.

Att jag har att ta ansvar för mitt liv och du för ditt betyder inte att vi lever som isolerade öar eller att våra beslut inte påverkar andra människor. Den som målar upp den liberalkonservativa synen på ansvar som dygd på detta sätt skapar en halmgubbe. Det innebär däremot att den som missbrukar alkohol eller onyttig mat i första hand inte bör få frågan "vad har samhället gjort för dig?" utan "vad har du tagit för initiativ för att förbättra din situation?" På vuxna tillräkneliga människor måste vi kunna ställa krav.

Public service står oförstående inför högerskribenters påstående att SVT, SR och UR är vänstervinklade. Den som har ögon att se med borde märka att denna vänstervridning inte handlar om att vifta med röda fanor i direktsändning utan om nyhetsvärdering och vinklar. Vilka frågor som ställs men också vilka som inte ställs.

Särskilt tydligt blir det just i frågan om ansvar. Public service, och för all del även annan media, älskar vinkeln med den lilla individen som får sina rättigheter kränkta av staten/företaget/valfritt annat monster. Ibland är den befogad. Människor hamnar i kläm och blir illa behandlade. Det händer. Men när samma vinkel används i snart sagt varje reportage, blir det inte bara en smula enahanda. Det blir också falskt. Bakom reportagen framkommer nämligen vid närmare granskning ofta detaljer som förklarar kommunens, hyresvärdens, Försäkringskassans eller andra instansers beslut.

Ett typiskt exempel är när någon som vistats i 8 eller 12 år i Sverige plötsligt ska utvisas. Det ger rubriker. Varför ska någon som arbetar och försörjer sig själv utvisas? Svensk invandringspolitik är galen! skriks det i sociala medier. Få tänker ett steg längre. Ofta handlar det om en person som sökt asyl, fått avslag, gömt sig i fyra år, sökt igen, fått avslag och upprepat processen. Ska Migrationsverket belöna den som struntar i avslagsbeslutet och gömmer sig i flera år? En sådan rättsordning kan vi ju inte ha. Den som fått avslag på sin asylansökan, och om omständigheterna inte förändrats, får återvända. Punkt slut.

Ibland spelar fakta emellertid ingen roll. När sakliga argument saknas konstateras det att det helt enkelt handlar om empati. Om "vilket samhälle vi vill leva i". Det är som alla vet alltid enklare att säga ja. Den vinkeln har public service, Aftonbladet och en rad andra medier alltid i migrationsfrågan och tiggerifrågan. Den som försökt räkna alla välvilliga SVT-inslag om EU-migranter som tigger på landets gator har förmodligen gett upp vid det här laget. De visar alltid lidande (fair enough) och vilken hjälp som EU-migranter inte får av svenska skattebetalare (not fair). Aldrig ställs frågan vilket ansvar den enskilde har. Aldrig ställs frågan varför svenska myndigheter, finansierade av arbetande och skattebetalande svenskar, ska ta ansvar för människor från andra EU-länder.

Kort sagt: Jag vill att Sverige ska vara ett land för den som vill arbeta och sköta sig. En sådan enkel utgångspunkt har alla chanser att vinna folkets gillande, ty de flesta vill sköta sig. Och de flesta gör det. Därför väcks vrede och ilska när lagar och regler bara gäller för vissa, och när stat och kommuner kammar den som inte har för avsikt att sköta sig medhårs.

Om den moderata partiledningen gör politik av Bali et als DN Debatt-artikel finns det kanske lite hopp för partiet. Men ingen inbillar sig väl att det kommer att ske. I alla fall inte under nuvarande partiledare.

Läs även:
Johan Ingerö

Den naiva politikens offer

Det kan vara lärorikt att att titta tillbaka på hur ens politiska övertygelser utvecklats genom åren. Som mest naiv och självsäker är man oftast i tonåren. Det är då de politiska ungdomsförbunden finns där för att fånga upp världsförbättrare och renläriga idealister. Där kan man träffa likasinnade och tillsammans bestämma exakt vad som krävs för att rädda världen.

Åren går, livet händer, och med tiden inser de flesta att enkla problemformuleringar och ännu enklare förklaringsmodeller på dessa problem inte håller. Även om vår syn blir sämre med åren får världen fler nyanser. Samtidigt får det egna livet fler komponenter. Giftermål, barnuppfostran, karriär och bostadslån betyder mer ansvar men också att de där politiska diskussionerna på sena nätter med mycket rödvin i tonåren har allt mindre bäring på verkligheten. Det vi vill nu är att skolan fungerar, att samhällsekonomin är stabil så att bolåneräntorna inte sticker iväg och att mamma och pappa får en bra äldrevård. När dessa delar fallerar, händer något. Då blir vi inte så toleranta längre.

I sin sista SvD-kolumn skriver Johan Norberg om skillnaden mellan politikers pessimism och entreprenörers optimism, och varför han föredrar de senare. I en kolumn som ger mig intrycket av att han nu önskar dra sig tillbaka till ett hov av människor som tycker likadant beklagar sig Norberg över att borgerliga opinionsbildare i Sverige har fastnat i en "fälla" av pessimism. Särskilt i migrationsdebatten.

Jag upplever att det snarare är Johan Norberg som har fastnat i en fälla av ideologiska skygglappar. Norberg skriver:

De vet att en liberaliserad arbetsmarknad med lägre ingångslöner skulle göra underverk för integration och ekonomi, men i stället för att kämpa med näbbar och klor för det avvisar de själva sådana förslag på förhand med att svenskarna ändå inte kommer acceptera det.

Idén med fri rörlighet och invandring är vacker. Men den är inte förenlig med en universell välfärdsmodell. Vi måste välja en. När dessa två idéer möts, vilket är vad som håller på att ske i Sverige nu när vi visserligen inte har fri invandring men när vissa nationaliteter får automatisk rätt att stanna permanent, är att systemet krackelerar.

Tanken att lägre ingångslöner och en friare arbetsmarknad skulle "göra underverk" för integrationen av personer utan utbildning och relevant arbetserfarenhet är... ja, naiv. För inte kan väl Norbergs tanke vara att den som kommer till Sverige men inte klarar en egen försörjning ska försörjas av andra? Inställningen påminner mig om när somliga, däribland artisten Behrang Miri, blir förbannade på att verkligheten (bilbränderna, handgranaterna, utanförskapet) i vissa delar av Sverige beskrivs som den faktiskt är.

Det tycks finnas en betydligt större tolerans för ett krackelerande välfärdssystem bland vissa liberaler i övre medelklassen än hos de flesta andra. Men saken är att Norbergs beskrivning är korrekt i ett avseende: vi vet att det inte finns ett stöd hos svenska folket att låta sjukvård, äldrevård och skola falla ihop av trycket utifrån. Vi vet också att väldigt få vill bo i de förorter där bilar eldas upp, där brottsligheten får fäste och där kvinnor utsätts för hedersförtryck. Allra minst de som prisar "öppenheten" som mest.

Även om jag som liberal är väldigt kritisk mot den svenska välfärdsmodellen, inser jag att en kollaps knappast kommer göra folk till libertarianer. Jag är för en ordnad övergång från välfärdsstat till en frivillighetsstat där människor får större frihet att styra sina egna liv och samtidigt ett betydligt större ansvar för sina egna kostnader. Denna förändring kommer inte gå över en natt eller ens en mandatperiod, och den kommer aldrig att ske om mattan rycks undan för barnfamiljer, äldre och unga i den fria rörlighetens och öppenhetens namn.

Delvis mot denna bakgrund störs jag oerhört av politiker som efter stora misslyckanden ursäktar sig med (utan att egentligen alls be om ursäkt) "vi har varit naiva". Personer som gör anspråk på att företräda befolkningen i väldigt viktiga frågor, som säger sig ha idéer för att styra samhällsutvecklingen i en för flertalet positiv riktning, ska inte vara naiva. De ska vara realistiska. Krassa. Och ansvarstagande.

Att vara optimistisk är ett positivt karaktärsdrag. Men optimism i sig löser inte svåra problem, i synnerhet inte om utgångspunkten är felaktig. De problem som en hög invandring av okvalificerad arbetskraft medför har underskattats grovt av folk till både höger och vänster. Följden har blivit att Sverigedemokraterna är på väg att bli ett parti jämnstort med Moderaterna och Socialdemokraterna.

Sverige behöver en kursändring. Vi måste få en politik som tar hänsyn till realiteter. Som sätter hjärna före hjärta. Först när samhällsutvecklingen vänder finns det skäl att vara optimistisk på riktigt.

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.

Det här partiet skulle jag rösta på

Årets riksdagsval satte fingret på ett problem som alltfler liberaler och konservativa känner igen sig i: det finns inga vettiga partier att rösta på längre. Alla har kladdat ihop sig i mitten och tycker likadant i alla frågor.

Sju av åtta riksdagspartier är så överens att det inte finns något annat än procentsatser och marginaler att bråka om längre. Sverigedemokraterna sticker ut i migrations- och integrationsfrågorna, men är i övrigt ett tämligen traditionellt socialkonservativt parti med inslag av socialdemokratisk välfärdsvurm. Framför allt har samtliga partier gemensamt att de vill att politiken ska bestämma mer över våra liv.

Det behövs en ny kraft i svensk politik. Ett riktigt alternativ. Det lär aldrig finnas ett parti att omfamna helhjärtat, men om ett nytt parti åtminstone kan stå för hälften av nedanstående idéer, har det min röst.

Från detta nya parti skulle jag vilja se:

FRIHET UNDER ANSVAR
- självförsörjning som ett självändamål, vilket betyder lägre skatter och färre bidrag
- ersätt sysselsättningsmålet med ett självförsörjningsmål (ex: politiken ska syfta till att så många som möjligt blir självförsörjande, inte att de har någon sorts sysselsättning betald av andra)
- likhet inför lagen, oavsett kön, läggning eller härkomst
- alla vuxna har rätt att ingå partnerskap, det ceremoniella sköts privat och religiösa församlingar bestämmer själva vilka som får vigas hos dem
- stärkt äganderätt (ex: staten ska inte förbjuda rökning på andras mark, däremot kan ägaren av egendomen förbjuda någon att röka eller beträda området)
- insikt: det är företagare och entreprenörer, inte politiker, som skapar arbetstillfällen
- mer liberal vapenlagstiftning som inte misstänkliggör skötsamma vapenägare

BROTT OCH STRAFF
- skärpta straff för våldsbrott
- avskaffad "två tredjedelsregel" - tidig frigivning ska vara undantag, inte regel
- större fokus på återfallsprevention under interneringen
- brott utan offer stryks, vilket bl.a. omfattar narkotikainnehav, sexköp, koppleri men också sådant trams som dansförbud utan tillstånd, innehav av viss pornografi och provokativ konst
- reformera nämndemannasystemet - inga politiska domstolar!

SVERIGE I VÄRLDEN
- Sverige ut ur EU, frihandelsavtal med övriga världen
- en självständig utrikespolitik men med gott samarbete med likasinnade stater
- stärkt försvarsmakt med målet att skydda svenska gränser
- bevara en fri riksbank och den svenska kronan

MIGRATION M.M.
- alla som vill komma till Sverige är välkomna så länge de försörjer sig själva och inte begår brott
- den som vill ta hit vänner eller anhöriga förväntas stå för uppehälle och försörjning tills vederbörande löst det själv
- avskaffat enprocentsmål i biståndspolitiken, plocka bort korrupta regimer från biståndslistan och satsa på akut katastrofbistånd som räddar liv
- medborgarskap som förvärvats på oärligt sätt kan återkallas
- alla oavsett härkomst ska ha samma rättigheter på arbetsmarknaden (ex: inga specialanställningar utifrån födelseland)

TRYGGHET OCH RÄTTSSÄKERHET
- stärkt skydd för den personliga integriteten (ex: avskaffad bulklagring av ej brottsmisstänktas kommunikation, en ny FRA-lag som tydligt avgränsar myndighetens befogenheter och en genomlysning av verksamheten vart fjärde år så att ändamålsglidning ej sker)
- fokus på rättssäkerheten i all ny lagstiftning
- inrättandet av en konstitutionsdomstol
- devisen "få men bra myndigheter" förverkligas
- riksdagen bantas på ledamöter (små klasser är bättre än stora)
- tre mandatperioder i rad införs som gräns för hur länge en riksdagsledamot kan sitta
- stärkt yttrandefrihet, vilket betyder att människor får stå ut med att inte allt som sägs, skrivs och på annat sätt uttrycks faller dem i smaken
- ta bort lagen om hets mot (vissa) folkgrupp(er)
- informationsfriheten ska vara skyddad (ex: staten har ej rätt att censurera vare sig tidningar, filmer eller webbsajter)
- religionsfriheten ska skyddas, men övergrepp i religionens namn accepteras ej

SKATTER M.M.
- skala ned progressiviteten i skatteskalan och inför på sikt platt skatt
- sluta straffbeskatta viss konsumtion
- öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att avskaffa LAS och göra det lättare att anställa och avskeda vid behov
- avskaffa på sikt Arbetsförmedlingen och låt privata aktörer ta över
- allt offentligt stöd till extremistorganisationer och samfund dras in
- avskaffa de generella bidragen och behovspröva de stödåtgärder som anses nödvändiga

ÖVRIGT
- ersätt skolplikten med en läroplikt
- en skola befriad från politisk klåfingrighet (ex: skolan ansvarar själv för disciplin och pedagogik)
- en konst fri från politiken
- staten ska ej syssla med så kallad genusvetenskap

- avkaffa bruksvärdesprincipen, inför marknadshyror stegvis
- röj upp i regelträsket runt bostadsbyggandet, korta byggplanprocessen
- låt ett enhetligt bolag ta över underhållet av järnvägen

- avskaffa en rad statliga monopol, som Systembolagets detaljhandelsmonopol och spelmonopolet
- avskaffa diskrimineringsombudsmannen
- skydd för djur och natur, men ej tokbeskattning
- utbyggd kärnkraft med moderna reaktorer, de fossila bränslena fasas ut

Ungefär så. Kort sagt ett parti som tar idén om frihet under ansvar på allvar. Som erkänner människors integritet och förmåga att vara herrar i sina egna liv. 

Hand upp, någon?

Man kan väl få drömma...

Högern har slutat drömma

Politikerveckan i Almedalen är en förfärande men tyvärr rättvisande sammanfattning av det politiska samtalet i Sverige.

Det har i hög grad varit extremfeminismens vecka. Gudrun Schyman har fått ofantligt mycket tid i media och partiledarna för den rödgröna oppositionen har samtliga anpassat sina framträdanden efter det rosa spöket. Vi ser delvis samma anpassning på högerkanten.

De liberala perspektiven saknas, framför allt de mer vågade. Kanske har Alliansen fått skrämselhicka efter den mediala storm som följde på Centerpartiets förslag till idéprogram. I stället för att stå upp för de liberala förslagen satte Annie Lööf ned klacken. Hon ansåg sig till och med tvungen att gå ut i media och proklamera att hon minsann "inte är nyliberal". (Noteras kan att Fi:s förslag om månggifte, till skillnad från Centerns, inte alls har hängts ut som extremism i medierna).

Inget borgerligt parti propagerar för platt skatt. Inget parti vill göra något åt den misslyckade narkotikapolitiken, ej heller bryta upp det sista av alkoholmonopolen. Inget kritiserar framväxten av det totala övervakningssamhället. Det saknas både nytänkande och mod på högerkanten. Framför allt saknas en vision av morgondagen.

Rädslan att utmålas som "extremist" (eller ännu värre "nyliberal") är så stor att alla förslag som skulle bryta ny mark begravs i byrålådor på kanslierna - om de ens kommer så långt. Det största regeringspartiet leds av en person som rent av har varnat för politiska visioner. Det borgerliga politiska idéarbetet får man snart söka efter på antikvariat och museer.

På vänsterkanten bejakas tvärtom ytterlighetsuppfattningar, och medierna hakar mer än gärna på. Vi har under Almedalsveckan fått höra att valfriheten i vård och omsorg ska inskränkas alternativt avskaffas och genuspedagogiken i förskolan bli obligatorisk överallt. Vi har sett förslag på en räntefri ekonomi, nolltillväxt och köttskatt. De rödgrönrosa partierna har tävlat i att kasta skit på alla vita män (alla vann).

De borgerliga kontrar med - återinförd värnplikt, bibehållna skattesatser och mer pengar till infrastrukturen. Det lockar säkert några mittenväljare, men det andas varken nytänkande eller mod. Snarare är det ett tecken på ideologisk stagnation.

Som Per Gudmundson konstaterar är det alltså på den yttersta vänsterkanten det (dag)dröms nu. Det har det alltid gjort, men vi ser i dag hur extrema uppfattningar som ibland gränsar till det sinnessjuka får spridning och legitimeras i landets stora medier.

Den stora konflikten - statens makt kontra individens självbestämmande - diskuteras knappt längre. För inget av Sveriges åtta riksdagspartier är politisk klåfingrighet och förmynderi ett problem. Frågan är snarare hur långt det är möjligt att gå i expansionen av politiken. Dörren till våra sovrum står sedan länge på glänt.

Sverige behöver liberaler som vågar drömma, som kan visa på att Sverige i dag är ett friare land än för 30 år sedan men att ökad frihet inte kan tas för given. Man måste kämpa för den.

Detta förutsätter att vi vågar drömma om en morgondag som är lite friare än gårdagen, och förmår visa varför det är en god vision. Jag saknar de drömmarna hos Alliansen. 

Principernas drottning

Margaret Thatcher har avlidit. Nätet fylls nu av hyllningar från höger och fnysningar eller rent av jubel från vänster. Reaktionerna säger ganska mycket om hur Thatcher betraktades även när hon i livet. Alla hade en åsikt om henne.

Jag delar inte Thatchers uppfattning i alla frågor - långt därifrån. Men hon var en politisk ledare som till skillnad från många av dagens vågade ta strid, vågade stå för något och inte kompromissade bort sina åsikter. Det respekterar jag högt. Att hon som kvinnlig ledare i en manligt dominerad värld satte så starkt avtryck i ett land som Storbritannien gjorde henne förstås ännu större.

Fredrik Reinfeldt, som inte har någon annan princip än att han inte har några principer, säger att han imponerats av hennes styrka och principfasthet. På sätt och vis kan man säga att Reinfeldt är just den sortens politiker som är Thatchers raka motsats: Lågmäld, kompromissivrig och ryggradslös.

Politiker som Thatcher finns inte längre.

SD - inte helt utan poänger

På torsdagens talarkväll med Frihetsfronten pratade Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Erik Almqvist om visionen om det socialkonservativa samhället och gjorde tappra försök att förklara vad socialkonservatism egentligen är och hur det skiljer sig från värdekonservatism - om det nu gör det. Slutsatsen blev att värdekonservatismen nog snarast ingår i begreppet socialkonservatism.

Almqvist förde fram en hel del poänger som jag delar. Anhöriginvandringen är väldigt generös och den blir ett problem eftersom de som invandrar ofta direkt hamnar i ett utanförskap - de kan inte språket, de får inget arbete och de kostar i praktiken bara pengar. Denna invandring vill SD drastiskt minska och det finns goda skäl för det. Om anknytningspersonen inte har någon försörjning eller fast bostad är det enbart dumt att dennes familj och släkt också ska komma. Ansvaret måste ligga på den enskilde att ordna en stabil tillvaro innan anhöriga kan börja ramla in över gränserna.

Därtill har Sverigedemokraterna en bra EU-kritisk linje som handlar om att värna det svenska självbestämmandet gentemot EU. Efter att Miljöpartiet och Vänsterpartiet gett upp EU-kritiken är det bara SD som kräver ett svenskt utträde.

Vissa goda poänger har partiet, således. Men dessa solkas av att SD liknar Kristdemokraterna i moralfrågor. "Vi är moralistiska", fastslog Almqvist utan omsvep. De stöttar helhjärtat folkhälsopolitiken, säger nej till allt vad skademinimering heter i narkotikapolitiken och även om SD inte har något emot bögar är partiet långt ifrån sexliberalt. Intrycket överlag är att Sverigedemokraterna har väldigt mycket gemensamt med Socialdemokraterna - inte så konstigt då att många av partiets väljare är gamla sosseväljare.

Och när det gäller EU driver SD visserligen kravet på ökat svenskt självbestämmande, men partiet har inget emot att Sverige implementerar integritetskränkande lagstiftning som drabbar hela svenska folket, inte bara brottsmisstänkta. När det gäller datalagringsdirektivet ville SD rent av gå längre än andra riksdagspartier.

Så nej, SD är inget seriöst alternativ för EU-kritiska liberaler. Att man över huvud taget ställer frågan visar hur hopplöst läget är för alla politiskt hemlösa liberaler.

Hopplöst

Det är självklart att Ron Paul borde bli USA:s näste president. Och det är lika självklart att han inte kommer att bli det.

Till skillnad från sina republikanska motkandidater står Ron Paul för tydliga principer. Han utgår konsekvent från dem i sin argumentation och han står upp för dem i vått och torrt. Paul är alltså ungefär så olik Fredrik Reinfeldt en politiker över huvud taget kan vara. Men han är också tämligen unik bland amerikanska toppolitiker.

I de TV-debatter som anordnas med de republikanska presidentkandidaterna har vi fått se Rick Perry göra bort sig gång på gång och Mitt Romney och Newt Gingrich öppna för ett militärt angrepp på Iran. Paul tyckte att det sistnämnda påminde om krigshetsen inför Irakkriget 2003. Har de verkligen inte lärt sig någonting?

Medan andra republikaner försvarar tortyr och nedmontering av rättsstaten står Ron Paul upp för rättsprinciperna. Men han har förstås ingen chans att bli nominerad. Det lutar väl åt att Mitt Romney tar hem kampen om att utmana Barack Obama nästa år - om nu inte någon skandal som inträffade för 30 år sedan avslöjas. USA:s framtid lär inte se ljusare i januari 2013 än den gör i dag.

När du vill vara dig själv för en stund

Konservative Roland Poirier Martinsson anser att Kristdemokraterna bör avstå att delta i Pride eftersom Pride är "en politisk propagandaapparat från vänster". Det lyser emellertid igenom att det han egentligen ogillar är att människor visar sin sexualitet offentligt. Kinky är OK, men bara i nedsläckta sovrum.

Nå, nu är inte Pride till för sådana som Poirier Martinsson utan för personer som tror på en friare sexualitet. Visst kan jag tycka att Pride till viss del för ett löjets skimmer över homo,- bi- och transsexuella. Det sänder signalen att den som inte tillhör den sexuella majoriteten springer omkring sminkad med fjädrar i häcken. Alla bögar och flator har inte riktigt det behovet att skrika "se mig, hör mig!". Ändå är Pride en självklarhet så länge människor med en avvikande sexualitet inte har samma rättigheter som majoriteten.

Politiker generellt borde hålla sig borta från Pride. Jag tror visst att Mona Sahlin är seriös i sin kamp för homo,- bi- och transsexuellas rättigheter, men hon har en lika inskränkt syn på sex som de flesta av våra politiker. Hon anser precis som den sittande regeringen att det privata är politiskt, att politiker har rätt att titta in i våra sovrum och diktera villkoren för vårt sexliv.

I år hoppas jag att vi även får se stolta sexsäljare i Pridetåget. Ty Pride bör inte bara handla om homo,- bi- och transsexuella utan om synen på sex i stort i samhället. Det bör vara en spark i ändan på alla nypuritana moralister.

Folkpartiet de konservativa

Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson och partiets alldeles egna James Bond-skurk Johan Pehrson går till attack mot det blivande språkröret Gustav Fridolins debattartikel, i vilken han beskriver Miljöpartiet som ett modernt mittenparti med liberala rötter. Kritiken är förstås befogad, men folkpartisternas försök att utmåla Folkpartiet som det parti som "förvaltar och utvecklar liberalismens idéer i vår tid" blir oerhört genant. Första april kom tidigt i år.

HAX har berört detta tidigare. Det vi ser framför oss är inte en kamp mellan liberalismen och socialismen utan mellan liberalismen och konservatismen. Folkpartiet är liberaler till namnet men ställer i grunden inte upp på många av de liberala grundvärderingarna. Det är i dag ett konservativt parti, precis som Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Det är därför med tungan rätt i mun som folkpartisterna räknar upp vad som definierar dem som liberaler. Att sänka skatten räcker emellertid inte för att klassas som liberal. Även konservativa ställer upp på låga skatter och en någorlunda avreglerad arbetsmarknad (många gör dock misstaget att se USA som en liberal mönsterstat tack vare landets låga beskattning och överser därmed med det faktum att Amerika är ett kristkonservativt land fjärran från de liberala idealen om rätten till liv och frihet).

Beviset för hur ryggradslös och förljugen politiken är på toppnivå får vi när Larsson & Pehrson helt ogenerat nämner "det starka engagemang som integritetsfrågor väcker" i partiet och säger sig välkomna alla liberaler att delta i partiets arbete. Det är som att se en auktoritär regim tacka oppositionen för engagemanget efter att demonstrationen slagits ned. Det är förstås en charad. Folkpartiet var tvärtom överlyckligt att bli av med en liberal bråkstake som Camilla Lindberg. Nu kan Björklund, Pehrson & c/o ratta partiet i lugn och ro.

Folkpartister verkar lida av dåligt självförtroende. Riksdagsledamöter, och även ministrar, har en fallenhet för att hela tiden inleda politiska uttalanden med "som liberal...". Som om de måste säga de orden högt för att själva tro på dem. Det går att förstå den osäkerheten. Folkpartiet har bland mycket annat tagit aktiv ställning mot den personliga integriteten, för sexmoralistiska lagar, för urinprover på högstadieungdomar, för politisk pekpinnepolitik i vår vardag genom folkhälsopolitiken, för politiska veton om medborgarnas familjeliv, för genustrams i både skola och arbetsliv och en fullständigt okritisk inställning till den svällande politiska makten i Bryssel. Det finns inte ett spår av någon liberal idéutveckling i denna soppa. Riktningen är snarast strikt konservativ och i hög grad även vänsterfeministisk.

Folkpartiets sätt att "utveckla liberalismens idéer i vår tid" är tydligen att fullständigt strunta i dem. "Förnyelse" kallas det visst inom Moderaterna. Det finns således många goda skäl till att Liberaldemokraterna har bildats. Liberalismen är död och begraven i Alliansen, det är hög tid att fler börjar inse det nu.

Ty om Johan Pehrson ser sig som liberal förlorar begreppet all mening. Scaber Nestor skriver mer.

Konservativa flaskhalsar

Varje nytt byggprojekt i Stockholm leder till stora diskussioner. De konservativa flaskhalsarna, inte sällan personer som har ett intresse av att deras egen utsikt från innerstadslägenheten inte försämras, vill att staden ska se ut som den alltid har gjort och är mer oroade över Stockholms skyline än stadens skriande bostadsbrist. De vinner ofta. Slussen har behövt en total ombyggnation i decennier, ännu har inget beslut fattats. Det kommer dröja ytterligare några år innan något arbete inleds. Om vi har tur. Jag har svårt att förstå denna kärlek för Slussen - ett fult betonggytter.

Nätverket Stockholmskyline pratar om "idealstaden". De påstår att höghusbyggande inte är ett effektivt sätt att bygga bort bostadsbristen. Ändå är det just så det byggs runt om i världens större städer. Att högre hus måste sluka mer energi är inte heller sant - om ny teknik används kan nybyggda hus tvärtom bli energisnålare.

Självklart ska inte Stockholm bli ett nytt New York, Moskva eller Shanghai. Men staden måste tillåtas växa och för att kunna det måste den få utvecklas. Bygg stort men bygg snyggt.

Stockholm är en vacker stad, men den måste tillåtas växa på både bredden och höjden.

Den konservative svensken

Vi svenskar vill gärna se på oss själva som moderna, bildade och frisinnade människor. Denna självbild är väldigt svår att förena med det utbredda stödet för att bevara monarkin, som normalt runt 6 av 10 svenskar vill ha kvar.

I själva verket är vi ett konservativt folk som ogillar förändringar, som finner trygghet i när saker får vara "som de alltid har varit" (oavsett om det gäller landets statsskick eller bara några byggnaders placering på vår bostadsort). Att det skulle hänga ihop med synen på Sverige som världens föregångsland och att detta skrytbygge absolut inte får röras eftersom varje förändring, ve och fasa, skulle kunna innebära en försämring av världens bästa land, låter inte osannolikt. Det är i alla fall så stockholmare argumenterar mot varje förändring av stadsbilden (det är därför det tar 20 år att bestämma sig för något här). Då heter det att vi inte får förstöra "världens vackraste huvudstad" med nya byggnader. På samma sätt får vi inte förstöra "världens bästa land" med stora förändringar.

Nu visar undersökningar att svenska folket har ett sjunkande förtroende för kungahuset. Det är positivt att se. Men stödet för monarkin är fortfarande kompakt. Bara 22 procent av svenskarna vill avskaffa detta odemokratiska statsskick. Argumenten brukar vara två och inget är särskilt bra: "Det ska vara som det har varit" och "kungahuset gör bra reklam för Sverige, vilket ger turism och skatteintäkter". Som synes är den principiella diskussionen helt frånvarande, men så brukar det ju förhålla sig. Och det är beklämmande att stödet är som allra största bland borgerliga väljare och företrädare.

Hur pass mycket pengar kungahuset genererar till statskassan (efter att apanaget avräknats) vet jag inte. Men det är en aning märkligt att ett odemokratiskt statsskick som hör hemma i de gamla historieböckerna och inte på 2000-talet kan existensmotiveras med att det ger lite klirr i statskassan. Om turister vill komma hit och se slottet, be my guest. Det kommer att stå kvar oavsett om Sverige har en kung eller ej.

Personligen kräks jag över vurmen för kungahuset, skvallret och det kommande bröllopet. Särskilt illa kommer det förstås att bli i sommar innan bröllopseländet är över. Lyckligtvis flyr jag landet några dagar innan. Men monarkin finns kvar och väntar när jag återvänder.

Lars Ohly gjorde så rätt när han vänligt men bestämt tackade nej till att närvara, konstaterande att han inte var nära släkt med kungafamiljen. Tänk om borgerliga politiker hade stake att göra detsamma.

Framtida museum.

Vad är höger?

Ingen lär ha undgått den debatt om liberalism och konservatism som rasade mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill för en tid sedan. Debatten har fortsatt, i något förtäckt form, genom kulturkritikern Erik Wallrups efterlysning av "en tänkande höger" i Sverige och svenska liberalers och konservativas svar på denna.

Liberalismen är i många stycken främmande för den konservativa synen på både människan och samhället - och deras förhållande till varandra. De båda förenas av en gemensam syn på ekonomisk frihet i så motto att såväl konservativa som liberaler vill ha ett samhälle med lägre skatter och större inslag av privat företagsamhet i välfärdssektorn (åtminstone gäller detta i en svensk och europeisk kontext). Men i synen på individens roll i samhället, finns avgrundsdjupa skillnader. Liberaler och konservativa har, som Johan Norberg konstaterar, förenats i kampen mot en gemensam fiende: socialismen. Den kampen var nödvändig och är det även i dag. Följden har emellertid blivit att även liberaler med tiden kommit att klassas som "höger". Vilket är en halvsanning i bästa fall.

På ett otal områden har många liberaler mer gemensamt med personer som tillhör den politiska vänstern. Det gäller exempelvis synen på normavvikare i samhället och frånvaron av kryperi för reliker som monarkin. Liberaler borde därmed inte nödvändigtvis applådera när ett konservativt parti vinner regeringsmakten någonstans ute i Europa, då det inte sällan innebär en regering med religiösa böjelser, en restriktiv syn på sexuella avvikelser och mycket annat som inte är liberala värden. Sänkta skatter bör då väga ganska lätt. Det är bara liberaler som förenar tro på ekonomisk frihet med rätten till frihet i privatlivet (även om det från svenskt libertarianskt håll tenderar att vara den ekonomiska friheten som värderas högst, vilket jag beklagar), som ifrågasätter både höga skatter och paternalism. Vi liberaler är i sanning detta samhälles verkliga radikaler.

För mig är "höger" ett tämligen meningslöst begrepp som egentligen endast markerar vad en person inte är. En person som är "höger" är inte socialist. Men i begreppets vida betydelse kan han vara allt från libertarian till reaktionär kristdemokrat. Det säger således ingenting. Jag kallar mig kort och gott frihetlig, månne ett lika luddigt begrepp för somliga. Men det kan åtminstone inte missförstås med begreppet konservativ. Och det betyder i min värld att jag respekterar dina livsval så länge du respekterar mina. Hur tokiga de än kan verka.

Sex i skolan

Roland Poirier Martinsson klämmer ur sig konservativa krönikor i vått och torrt. Denna gång skriver han torrt om ett vått ämne...

Poirier Martinsson anser att skolan bör verka för sexuell avhållsamhet för barn under 15 år (gäller det även onani, tro...?) och upprörs över att RFSU får undervisa om sex och samlevnad i landets skolor.

Först och främst: att åldern för sexuell bestämmanderätt är satt till 15 år har gamla anor. Samtidigt som vårt samhälle har blivit friare och öppnare när det gäller sex och våra kroppar når puberteten tidigare, ligger 15-årsgränsen fast. Det finns ett glapp mellan lagstiftning och verklighet här, ty i dag har många ungdomar sex före 15 års ålder. För att kompensera detta får även yngre människor sexualundervisning och hjälp. Detta för att undvika graviditeter, sjukdomar eller bara onödiga skador. Det kan också vara viktigt att lyfta kontroversiella frågor (som analsex) i informationssyfte. Eller är det bättre att ungdomarna själva letar upp (des)informationen på Flashback?

Fortsättningsvis: det är lite komiskt att samtidigt som Poirier Martinsson beskyller RFSU för att stå för en sexualmoral som han betecknar som ett "elitistiskt randfenomen", vill han själv att barnen ska få lära sig den rätta sexualmoralen. Av sina föräldrar. Det betyder att skolan inte ska ansvara för information om sex- och samlevnad till ungdomar på högstadiet eftersom det kan "förstöra" för de föräldrar som har en annan sexualmoral. Detta är exakt samma argument som vissa muslimer använder när de vill att deras barn ska få slippa både sexualundervisning och viss gymnastikundervisning (bad) i skolan då det strider mot islam. Anser Poirier Martinsson att även detta är en rättighet? Var kommer i sådana fall barnets rättigheter in i bilden om det nu är föräldrarnas sexualmoral som är vägledande?

Har man som förälder en sådan bristande auktoritet att man inte kan prata med sina barn om sex utifrån sina egna värderingar när skolan råkar undervisa om sex mer öppet än man själv skulle önska, ligger nog problemet hos en själv. Inte hos skolans sexualundervisning. Sexualundervisning i skolan eller inte - barn och ungdomar har tillgång till all världens information framför sina datorer. Vill man veta, kan man få veta. Är man nyfiken, går det att få information.

Visionen om det vackra tonårssexet verkar förblinda många vuxna i dag. Kanske har de själva glömt att det varken brukar vara vackert eller särskilt skönt den där första gången...

Gemenskaper för alla

Roland Poirier Martinsson fortsätter sina angrepp på liberalismen. Men några svar på hur gemenskaper byggda på en konservativ samhällssyn samtidigt ska kunna undvika att bli intoleranta, har han inte.

"Allt i konservatismen pekar egentligen mot denna sista observation: att gemenskaper sammanhållna av värderingar, normer och estetik utgör samhällets primära byggstenar. Däri ligger också konservatismens utmaning. Liksom socialismens baksida är ofriheten och liberalismens var värdeupplösningen, består konservatismens mörka sida i risken för intolerans. Hur skapar man starka gemenskaper utan att stänga ute?"

Det finns inget i liberalismen som säger att gemenskaper ska bekämpas, att frivilliga sammanslutningar är av ondo. Tvärtom. Och visst styrs gemenskaper av gemensamma värderingar och intressen, oavsett om det handlar om en kennelklubb eller en politisk kampförening. Detta är inget problem för en liberal. Ändå pratar Poirier Martinsson om "värdeupplösning" som liberalismens mörka sida, som om liberaler förespråkade ett samhälle utan värderingar, utan några som helst gemensamma värden, utan regler och normer.

Liberaler är inte anarkister. Samhället måste bygga på något slags överenskommelse som säger att staten har våldsmonopol, att gränsen för den enes frihet går där den andres frihet kränks och att alla medborgare har samma rättigheter. Utifrån dessa premisser bör vi sedan få bilda de sammanslutningar vi önskar och vara hur intoleranta och snarstuckna vi vill inom dessa gemenskaper. Konservativa anklagar liberalismen för att förespråka och sprida en normlöshet i samhället, vilket är ett uttryck för konservativas förlorade dröm om "det goda samhället", det land som en gång var när folk gick i kyrkan, fruktade överheten, gjorde värnplikten med lidelse och rak rygg och inte ägnade lördagskvällen åt porr. Här har konservativa företrädare en hel del gemensamt med en sverigedemokratisk önskan att "få Sverige tillbaka" - innan moralförfallet började.

Att bevara värderingar för värderingarnas egen skull - vart tar då människan vägen? Precis som Bloggen Bent konstaterar, kommer individen bort för det allmännas "goda" (vad det nu är).
Det konservativa företrädare inte förstår, är att de tar sig rätten att utan hänsyn klampa in på ditt och mitt territorium med sina värderingar. Det är ju inte mina, Johan Norbergs eller Alexander Bards värderingar som Poirier Martinsson vill slå vakt om, utan sina egna.

För ett ögonblick tycks det emellertid finnas en viss insikt där någonstans. Poirier Martinsson nämner att konservatismens mörka sida är "risken för intolerans". No shit, tänker liberalen, och väntar på en utläggning som aldrig kommer.

Men frågan om hur gemenskaper skapas utan att stänga någon ute är egentligen fel ställd. Gemenskaper skapar per definition ett utanförskap så fort de bildas. Även om du bildar en förening som är religiöst och politiskt obunden och till vilken alla kan söka medlemskap, kommer ändå föreningens inriktning att skapa en mur gentemot andra som inte har detta intresse eller inte förstår det. Toleransen behöver i den bemärkelsen inte finnas i dessa gemenskaper. Toleransen ska finnas genom friheten för alla att själva bilda egna gemenskaper utifrån sina intressen och läggningar. Det betyder emellertid att det i samhället skapas en mängd gemenskaper som inte delar Poirier Martinssons och andra konservativas värderingar utan som målar ansiktet i guld och springer halvnakna genom Stockholms gator. Även i liberalismen finner du sålunda gott stöd för gemenskaper. Men de ska vara frivilliga, inte statligt sanktionerade.

Singlar möter singlar och sammanboende bjuder varandra på parmiddagar. Etniska grupper bildar etniska enklaver och umgås i miljöer de känner sig trygga i. Människor med andra sexuella referensramar än den gängse heterosexuella missionären söker sig till varandra och bildar klubbar. Livet är fullt av inkluderande-exkluderande situationer. Detta är en självklar del av ett fritt samhälle. Ett fritt samhälle som varken Roland Poirier Martinsson eller Johan Wennström vill se.

Det högtidliga äktenskapet

"Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."

Johan Wennström om dygdernas och äktenskapets betydelse i samhället. Detta i ett land där runt 50 procent av äktenskapen slutar i skilsmässa. Ja, fan vad lyckliga vi är. Jag vågar nog påstå att lycka inte sitter i en ring.

En splittrad kristdemokrati

Vi brukar veta ungefär var vi har Kristdemokraterna, vad de står för. Det är inte lika lätt längre.

Partiets toppnamn i Europaparlamentsvalrörelsen, Ella Bohlin, drev tre frågor: förbud mot snus, lägre införselkvoter av alkohol och export av den svenska sexköpslagen till övriga EU. Förbud och moralism, alltså. Kristdemokraterna är givetvis för sexköpslagen och har tidigare föreslagit att det ska vara förbjudet att titta på barnpornografi på nätet (hur nu en sådan lag ska kunna fungera). På det alkoholpolitiska området är partiet nästan lika galet som nykterhetsorganisationerna.

På partiets riksting är det, åtminstone på ytan, annat ljud i skällan. Göran Hägglund tar strid för Svenssonlivet, mot kulturelitens förakt för det vanliga och hederliga. "Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern." Det är det nog väldigt få som har påstått. Svenssonlivet är knappast utmanat - det är snarare avvikelserna från detta liv som det fortfarande ses ned på.

Om det nu är vanliga Svenssons som Kristdemokraterna fiskar efter, får de allt se över sin moralistiska förbudsmentalitet en aning. Kristdemokraterna kombinerar nämligen valfrihet inom familjepolitiken med förbud och pekpinnar på de flesta andra områden. Det är svårt att få ihop allt detta till en sammansatt bild av partiet. Vilken fot står partiet på? Vad vill egentligen Kristdemokraterna?

Göran Hägglunds mission har varit att göra partiet mer allmänborgerligt. Partiet har sina kristna kärnväljare, men de räcker inte för att ge ett lyft i opinionen. I stället ska KD locka väljare från de övriga borgerliga partierna genom att gå mot mitten. Det låter kanske rimligt i teorin, men i praktiken har det misslyckats. Kristdemokraterna är i dag en ännu mer marginell kraft inom alliansen än de var inför valet 2006. Som en anhängare av raka rör i politiken tycker jag att det vore bättre om partiet inte fegade utan i stället stod upp för sina moralkonservativa värderingar fullt ut. Att försöka sig på någon sorts mjukislinje och linda in moralismen i vackert omslagspapper är bara fånigt.

Vänstern har bevisbördan

Att vänstern förhärligar terrorregimer är inget nytt. I SVT:s Debatt diskuterades vänstermänniskors syn på Pol Pot-regimen. I studion sitter Stefan Lindgren, själv försvarare av Pol Pot-regimen och högst delaktig i romantiseringen av den (argument: allt var USA:s fel). Sådana här människor har i sin argumentation väldigt mycket gemensamt med extremister som förnekar Förintelsen och med konspirationsteoretiker (vilka ofta är samma personer) som fokuserar på vissa detaljer eller delar av en historia för att snedvrida hela skeendet.

Vissa har lärt sig av det som hände i Kambodja, men många har det inte. Fixeringen vid och antipatin mot USA styr vänsterns världsbild. USA är socialisters och kommunisters svar på nazisternas "Juden", det som överskuggar allt, styr allt, ligger bakom allt. Att detta konspiratoriska tänkande lever kvar gör att människor med hjärtat långt till vänster gör om samma blunder om och om igen. De hamnar på samma sida som Ahmadinejad, Chávez och Castro. Det ges inget utrymme för ett sakligt resonemang - när USA är inblandat (och det är de ju enligt vänstern jämt och ständigt) är det full gas framåt som gäller.

Kajsa Ekis Ekman kallar det för "en typisk debatt" att vänstern förväntas ta avstånd från brott som begåtts i socialismens namn. Hon undrar varför inte högern får stå tills vars för Israels "folkmord" i Gaza (var god skilj på militärt övervåld och folkmord, Kajsa...), kort sagt allt som USA och Israel gör. Men det handlar inte om enskilda händelser eller brott, det handlar om historiska tendenser. Socialismen har aldrig kunnat förverkligas utan förtryck. Det är därför vänstern som har bevisbördan. Liberaler och konservativa kan peka på i dag existerande demokratiska samhällen och säga "våra idéer fungerar". Inget samhälle är eller har varit helt liberalt eller helt i enlighet med konservativas tankegångar, men såväl USA som Kanada, Nya Zeeland, Australien och hela Europa är bevis för att det går att skapa hyggliga demokratiska samhällen utifrån liberala och/eller konservativa tankegods. Socialister har inte den förmånen.

Den som har begått brott och fått en villkorlig frigivning har bördan att bevisa att han eller hon kan leva hederligt ute i samhället. Socialismen får, tyvärr, villkorlig frigivning gång på gång. Trots alla oerhörda katastrofer som den legat till grund för återuppväcks den, ompaketeras och kastas ut på den politiska försäljningshyllan igen. Det vore på sin plats för alla aktivt troende socialister och kommunister där ute, att vara något ödmjuka i sin framtoning när deras ideologiska arv faktiskt är historiens värsta brott mot mänskligheten. En aning generad skulle i alla fall jag känna mig...

(Tipstack: Axel)