Media har en läxa att göra

Nedanstående klipp sammanfattar ganska väl hur amerikanska, ja västerländska, medier helt missbedömde presidentvalet i USA och därför nu är närmast chockskadade.

Den som inte förstår sig på sin motståndare, den som i sitt journalistiska arbete själv befinner sig så långt bort att man inte inte begriper varför människor röstar som de gör, den förlorar kontakten med sin samtid.

Toleransens tunna fernissa

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att en röst på Trump var en proteströst. Det stämmer nog i viss mån, men jag tror att resultatet ska förstås som mer än bara ett långt finger från folket till etablissemanget. En röst på Trump var en röst för förändring. Inte bara på marginalen utan i grunden.

Många amerikaner misstror i djupet av sina hjärtan det politiska etablissemang som har styrt landet i flera decennier. Att välja ännu en representant ur detta inre gäng av inskolade och välpolerade elitpolitiker, kort sagt mer av svågerpolitik, var helt enkelt otänkbart för väldigt många.

Det går inte att översätta svensk inrikespolitik till amerikanska förhållanden, men gapet mellan folket och eliten, mellan stad och landsbygd, är något vi har gemensamt med USA.

Den chock som nu kablas ut är begriplig. Alla som hörs i offentligheten - stenrika skådespelare i Hollywood, folk som "jobbar med media" i New York eller journalister i symbios med makten i Washington - begriper inte hur vardagen för en arbetarfamilj på landsbygden i exempelvis Texas ser ut. Samma gäller för Sverige där eliten i de svenska storstäderna inte förstår villkoren i Krokom, Harmånger eller Färila. Eller ens bryr sig. Maktkoncentrationen har skapat en klyfta både vad gäller förtroende och förmåga att förstå.

Precis som väntat har valresultatet utlöst demonstrationer i USA. Människor uppger att de känner sig "förrådda" (av ett demokratiska val?). Våldsamheter är att vänta. Den amerikanska vänstern kommer ta varje tillfälle i akt under de kommande fyra åren att hata Trump, fortsätta håna hans supporters och ställa till med oreda. Nog vore det ett märkligt beteende från människor som säger sig stå för "inkludering", kärlek" och "likabehandling". Toleransens fernissa är verkligen tunn.

Kanske är det just som The Spectator skriver: reaktionen på Trumps seger visar exakt varför han vann. Dessvärre säger det även en hel del om hur eliterna reagerar på när folk röstar "fel" i svenska val. Och vad vi har att vänta om två år.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Trump eller Clinton?

Jag har medvetet avhållit mig från att blogga om det amerikanska presidentvalet. Dels för att jag inte är så överdrivet intresserad av amerikansk politik som många andra, men också på grund av de två usla kandidater som slåss om presidentskapet. Det har varit en plåga att se dem.

På tisdag avgörs det. En seger för Hillary Clinton kommer troligen leda till anklagelser om valfusk. En seger för Donald Trump lär leda till demonstrationer (förmodligen även i Sverige). Vem som än vinner kommer få ett helsike som president.

Det har förbryllat många att de två partierna inte har lyckats skaka fram två bättre kandidater än så här. Vi kan emellertid rikta samma fråga till oss själva. I Sverige förväntas vi i nästa val välja mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra. Kalla mig ointresserad.

Så vad ska den som vill ha något nytt rösta på? I de demokratiska primärvalen valde många Bernie Sanders, en vänsterpopulist som faktiskt stod för något annat. Vid sidan om Libertarian Partys Gary Johnson, som faktiskt skulle kunna vara ett alternativ för den som avskyr både Trump och Clinton, finns det emellertid inte så många andra val. För den som inte vill bevara dagens ordning är det Trump måste bli valet. Hur mycket det än bär emot.

I Kina sägs det att om Trump vinner blir det handelskrig, om Clinton vinner blir det världskrig. Jag tror att det är överdrifter. Men det är rimligt att ha vissa farhågor. Ingen vet hur en president Trump kommer att hantera en större nationell katastrof eller nästa finanskris. Vad vi vet om Clinton är däremot att hon är trigger happy och korrumperad. En rätt dålig kombination i utrikespolitiken.

Trump än knäppare men Clinton är farligare. Därför tror jag att riskerna för världen är mindre om Trump vinner. Efter det brittiska miraklet den 23 juni känns det faktiskt inte heller otänkbart att han faktiskt kommer att göra det.

En Trump-seger skulle i bästa fall kunna tvinga etablissemangspolitikerna att vakna upp och börja inse att de inte kan fortsätta som tidigare. Status quo är då definitivt brutet. Detta vore en vinst i sig.

Dessutom går det inte komma ifrån att en Trump-seger onekligen vore mer intressant...

Väljare som inte har något att förlora

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

Hillary Clinton anser att det beror på att alla, eller åtminstone hälften av Trumps väljare, är rasister, homofober, islamofober och sexister. Men svaret förefaller faktiskt vara betydligt enklare än I ett land där 8 procent av befolkningen har förtroende för kongressen är det inte så förvånande att en outsider som Donald Trump kan vinna stöd.

Det som siffran 8 procent illustrerar är ett avgrundsdjupt gap mellan väljare och politiker, en förtroendeklyfta som gränsar till politisk apati och desperation. Ur detta har Donald Trump kunnat bygga ett växande stöd.

David Blankenhorn vid The American Interest reste runt och frågade Trump-supportrar hur de resonerar. Många har invändningar mot Trumps beteende men vill för allt i världen inte ha ännu en president med politiken i blodet. De har fått nog av elitpolitiker som alltid lovar mycket men aldrig levererar. För många blev nog Barack Obama droppen som fick bägaren att rinna över.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:

Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.

Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

Hillary Clinton representerar detta etablissemang mer än kanske någon annan, och inte bara det: hon står för status quo. Clintons budskap är inte ett nytt Amerika utan samma Amerika som hittills. Ett som inte riktigt fungerar.

Jag beklagar att det inte var en bättre outsider än Donald Trump som lyckades fånga upp denna vrede bland väljarna. Men jag förstår allt bättre varför många kommer rösta på honom.

Oavsett hur det går i valet har Trumps framgångar satt tydliga spår för framtida presidentval. Om Hillary Clinton vinner i ett jämnt val kan vi räkna med fler kandidater i nästa val som försöker locka en säkerligen växande skara av besvikna och förbannade väljare. Vilket kommer göra det svårt för Clinton att bli omvald.

Väljare som inte anser sig ha något att förlora är livsfarliga för etablissemangspolitiker. De kan inte talas in i ledet. De kan inte skrämmas till underkastelse. De inte köpas med valfläsk, för de har hört samma skit i decennier.

Den 8 november kommer miljoner av amerikanska väljare göra det som nästan 13 procent av svenskarna gjorde 2014: lägga en röst som först och främst är en pungspark mot det politiska och mediala etablissemanget.

Värdet av denna pungspark ska inte underskattas.

Folks längtan efter något nytt

Efter nattens segrar i sju delstater är Donald Trump på god väg att säkra nomineringen som det republikanska partiets presidentkandidat. Det uppges råda panikstämning inom Republikanerna. Etablissemanget fasar för en situation där Trump väljs till världens mäktigaste ämbete.

I stället för att fasa måste vi försöka förstå varför så många amerikanska väljare ger sitt stöd till en populist och vettvilling.

Jag tror att det är ganska enkelt: vanligt folk är urless på de politiker som är stöpta i samma form, som säger samma saker, alltid lovar förändring men aldrig genomför den. Det har under väldigt lång tid funnits en mall som toppolitiker måste passa in i för att bli valda. Den mallen är nu på väg att sprängas. Att sju procent av amerikanerna har förtroende för Kongressen säger något om omfattningen av missnöjet.

Vi ser liknande tecken i Europa, och förklaringen till anti-etablissemangspartiernas framgångar är sannolikt snarlika här och i USA. Ett lägre förtroende för de etablerade partierna, en växande misstro mot medierna och en längtan efter något nytt. Nästan vad som helst förutom samma gamla gäng en gång till.

Jag kan inte veta hur många av Trumps anhängare som i själ och hjärta tror att han kan "göra landet stort igen" - den amerikanska konstitutionen innehåller trots allt begränsningar i vad en president kan ta sig för - men jag skulle tro att många röstar på Trump för att hans retorik och politik går på tvärs med etablissemanget. Det är ett långt finger till regimvänlig media och etablerade politiker. Men det är också en påminnelse om att människors röster aldrig kan tas för givna. Det går att köpa folks röster under en tid, men inte i all oändlighet.

En likartad situation har vi fått i Sverige. Precis som i fallet med Trump har etablerade politiker och medier misslyckats med att bemöta Sverigedemokraterna. Det dröjde fyra år efter att SD kom in i riksdagen innan mainstreammedia och övriga började begripa att de inte kan kasta alla SD-väljare på soptippen utan faktiskt måste börja ta deras perspektiv på allvar.

Debatten i Sverige har därför blivit öppnare på sistone, och Moderaterna har inlett Operation Triangulering för att försöka stjäla invandringsfrågan från SD och därmed även de väljare som prioriterar den.

Det är svårt för gamla partier att framstå som nya. Det är besvärligt att framstå som ung och fräsch när man är över 100 år gammal. Men såväl svensk som amerikansk politik behöver en pånyttfödelse. En sådan kan ske med tillkomsten av nya partier, men även de existerande måste förändras.

Om så inte sker får de gamla partierna förmodligen finna sig i att spela andrafiolen i framtiden.

Och nu lite reklam

Jag tror inte att jag någonsin har länkat till en reklamfilm för en amerikansk presidentkandidat tidigare. Och det ska sägas att jag inte direkt sympatiserar med Ted Cruz, även om han är mer slipad än de övriga i det republikanska startfältet.

Men den här var kul. Och ja, det krävs förstås att du har sett klassikern Office Space för att förstå.

Ett hopplöst val

Om vi har ont om dugliga och trovärdiga politiker i Sverige, är det inte en mycket roligare situation på andra sidan Atlanten. Den kanske ende vettiga kandidaten, Rand Paul, har hoppat av.

Det amerikanska presidentvalsracet påminner mig om Jönssonligan. Hillary (Doris) struttar omkring och tror att hon ska bli poppis bara för att hon är kvinna. Trump (Dynamit-Harry) kommer långt bara på att vara högljudd och politiskt inkorrekt och Ted Cruz (Vanheden) är en smooth talker som doftar riktig bilhandlare. Någon person med en plan verkar det däremot inte finnas.

Jag kan förstå varför folk stöder Trump. Han är ett symptom på ett växande politikerförakt och ett eroderat förtroende för den politiska klass som styrt USA i decennier. Många är helt enkelt less på de mediatränade politiska broilers som alltid ställer upp i presidentvalen. Ingen av dem, inte heller Barack Obama, har lyckats åstadkomma en verklig förändring.

Trump är en politisk idiot och skulle riskera att bli en ren säkerhetsrisk som president och överbefälhavare. Han skulle med sitt ignoranta sätt kunna orsaka diplomatiska kriser med Kina, Sydkorea, Japan och EU. Å andra sidan kan även en person som Trump säkert tyglas om han omger sig med duktiga rådgivare som har en återhållsam effekt på honom.

Lite spännande är det, trots allt...

Valobservatörer kritiserar USA-valet

Att det finns uppenbara problem med den amerikanska röstprocessen är tydligt. År 2000 blev det särskilt uppenbart. Då avgjordes valet i domstol.

Lyckligtvis blev det ingen jättejämn match denna gång och vi slapp se samma plågsamma procedur som när Al Gore och George W Bush stångades i rätten.

Men valobservatörer från OSSE riktar ändå kritik mot årets presidentval. I åtta delstater släpptes de inte in, i Texas hotades de att gripas. Detta eftersom amerikanska delstater har egen lagstiftning som ibland går på tvärs med federala lagar eller överenskommelser.

Totalt 50 av 237 miljoner röstberättigade fick inte rösta. Det är ungefär var femte, en hårresande siffra.

Till den grupp som inte får rösta hör den som någon gång dömts till fängelse. Med tanke på att var hundrade amerikan sitter bakom galler just nu kommer vi även i framtiden att se väldigt många utestängas från rätten att rösta. En grundläggande mänsklig rättighet tas alltså ifrån dig om du begått ett brott och skickats i fängelse. Det är inte så mycket land of the free i det.

Obamakross, laglig cannabis och gayäktenskap

Som väntat blev det Barack Obama som tog hem segern i kampen om den amerikanska presidentposten. Mitt Romney erkände sig besegrad tidigt i morse, svensk tid. Man kan säga att idioten vann, inte fascisten.

En liten lättnad är det. Men bara liten. Obama har fyra tuffa år framför sig och frågan är vad han egentligen kan genomföra med ett republikanskt övertag i representanthuset. Det har inte direkt hänt så mycket de senaste två åren och givet USA:s ekonomiska läge kan jag inte direkt säga att jag avundas honom.

Ändå tror jag att det är lite bättre med Barack Obama i Vita huset än Mitt the twit. Romney lyckades aldrig vinna folks hjärtan och blev egentligen bara ett alternativ för alla som av olika orsaker hatar Obama.

Förutom att välja om Obama till presidentämbetet röstade invånarna i Washington och Colorado för en legalisering av cannabis. I båda delstaterna får invånarna ha på sig 28 gram marijuana.

I Maine, Maryland, Washington och Minnesota röstades det om homosexuellas rätt till äktenskap. De två förstnämnda röstade ja. Och Kalifornien har röstat om dödsstraffet - med ännu oklar utgång. Vissa delstater tycks tydligen ha anammat Obamas slogan "forward".

Nyhetsvärderingar och fulla demokratier

Svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet fortsätter att vara massiv. Trots att det, kan man tycka, inte borde finnas så mycket mer att säga.

Sista söndagen innan valet har SvD en stor jämförelse mellan USA och andra tongivande länder i världen, med fokus på USA och Kina över ett helt uppslag. Jämförelsen rymmer kategorierna demokrati, korruption, BNP och militär styrka.

De två sistnämnda är lättjämförda. Svårare är det att ranka länder utifrån hur mycket eller lite demokrati och korruption de anses ha. I rankningen är lägre siffror bättre än högre (max i 167 respektive 187). Nordkorea ligger föga förvånande risigt till (167 och 182) och Kina får heller inga smickrande siffror (141 och 71).

Endast ett fåtal länder redovisas, däribland Tyskland, som rankas så lågt som 14 i både demokrati och korruption (att jämföra med Rysslands 117 och 143). Tyskland klassas som "demokrati" medan Indonesien får epitetet "bristfällig demokrati" och Ryssland "auktoritär demokrati".

USA, däremot, skiljer sig från övriga demokratier och kallas "full demokrati". Det är oklart på vilket sätt USA skulle vara mer demokratiskt än Storbritannien, Tyskland och Japan som alla kort och gott benämns som demokratier. Någon förklaring ges inte, ej heller varifrån rankingsystemet kommer. Det säger heller inte särskilt mycket om ett samhälle. Singapore är exempelvis en diktatur, men levnadsstandarden i landet är överlägsen den i både Iran och Nordkorea. Därtill är det känt att demokrati inte alls behöver vara ett hinder för omfattande korruption.

Den lite underhållande petitessen om USA som "full demokrati" åsido, finns anledning att fundera över våra oerhört västcentrerade medier. Det har från somliga hävdats att det var helt i sin ordning att rapportera så mycket från stormen Sandys härjningar i New York eftersom så många svenskar har besökt staden och därmed har större känslomässig koppling dit än till exempelvis Haiti.

Detta kan jämföras med medierapporteringen efter tsunamin 2004, då svenska medier helt och hållet fokuserade på Thailand och glömde bort att det var Indonesien som gjorde de överlägset största mänskliga och materiella förlusterna. I det fallet kunde det begripas genom att de 500 svenska dödsoffren fanns i Thailand. Följde man enbart den svenska bevakningen var det faktiskt lätt att tro att tsunamin enbart var en svensk och thailändsk angelägenhet.

Kinas växande betydelse i världen avspeglas inte bara i en strid ström av nya böcker utan har också satt avtryck i nyhetsrapporteringen. Det är därför lite anmärkningsvärt att det rapporteras så pass lite från det pågående ledarskiftet i Beijing.

Visst är en tämligen oviss valrörelse mer medial än ett förutbestämt och slutet ledarval. Men jag tror att skevheten i rapporteringen i lika hög grad beror på slapphet. Det är helt enkelt mycket lättare att göra några intervjuer vid ett kampanjmöte i USA än att göra ett granskande reportage om vad som pågår i det slutna kinesiska kommunistpartiet. Särskilt spännande journalistik blir det dock inte.  

 I The Economists demokratiindex tillhör Sverige, USA och Tyskland alla 

kategorin "fulla demokratier". Klicka för större bild.

Ett val att inte bry sig om?

Presidentvalrörelsen i USA går in i sitt slutskede, något dämpad efter orkanen Sandys härjningar. Valet står mellan en fredsprisvinnande krigspresident och en utmanare som vid en seger mycket väl kan starta krig mot Iran under de kommande åren.

I sak skiljer dock väldigt lite mellan Obama och Romney. För omvärlden spelar det därför föga roll vem som vinner - förmodligen inte heller för majoriteten av amerikanerna. Ingen av kandidaterna har någon stor förändringsagenda. Obama nämner inte ordet "change" längre.

I vanlig ordning är det de två stora partierna som står mot varandra. I valet 2004 återvaldes George W Bush delvis därför att hans motståndare John Kerry av det republikanska lägret beskylldes för att vara en "flip-flopper", en principlös person som byter ståndpunkt lika ofta som vi andra byter underkläder. En sådan kan man inte gärna ha som president och överbefälhavare.

Denna gång finns flip-flopparen på andra sidan. Mitt Romney har hoppat fram och tillbaka i syfte att tillmötesgå såväl tokkristna som mer mittenorienterade väljare. Han förefaller helt principlös, vilket tycks vara enda sättet att nå framgång som toppolitiker numera.

Hur det går i det amerikanska valet vet vi ännu inte, även om stalltipset är att Obama sitter kvar i ytterligare fyra år och att många av de nödvändiga reformer som skulle behövas kommer att utebli.

Vi vet dock att det blir ett omfattande ledarskifte i Kina med början nu i november. Hu Jintao avgår som generalsekreterare för Kinas Kommunistiska Parti (中国共产党) efter tio år på posten och lämnar också över till Xi Jinping som landets president i mars nästa år. Wen Jiabao lämnar jobbet som premiärminister vid samma tillfälle (synnerligen stadd i kassan, om man ska tro New York Times granskning av hans privatekonomi).

Även om det förekommer lokala val i Kina får kineserna inte välja president. Landet toppstyrs i praktiken av politbyråns ständiga utskott. Men hur stor möjlighet att välja en president har egentligen amerikanerna? Partierna vaskar fram kandidater, som i sin tur tävlar mot varandra tills en vinnare utsetts. I så måtto är systemet mer demokratiskt än det svenska där valet av statsminister och regeringschef ligger utanför väljarnas kontroll.

Å andra sidan är elektorssystemet problematiskt och politiken domineras fullständigt av två partier (som dessutom står för ungefär samma sak). Oberoende kandidater måste vara ohyggligt rika för att kunna tävla, men har i praktiken ingen chans att nå framgång hur stor kampanjkassan än är. Därmed måste förändringen komma inifrån de två stora partierna om den ska kunna bli verklighet.

Ovissheten om framtiden är något som delas av både amerikaner och kineser. I USA är det landets usla ekonomi som grumlar framtidstron. I Kina är det korruptionen, som fräter sönder samhället inifrån, och frågetecken kring vilken inställning det nya ledargarnityret kommer att ha i yttrandefrihets-, välfärds- och rättssäkerhetsfrågor.

Om USA är i akut behov av en ny ekonomisk politik är Kinas behov av klippta band mellan partiet å ena sidan och rättsväsendet och informationsförmedlingen å den andra minst lika avgörande. Osäkerheten gör att många unga nu lämnar Kina. En nioprocentig årlig tillväxt räcker inte för att få dem att stanna. USA:s president hade dock varit överlycklig om han kunnat prestera något i närheten av de siffrorna.

Risken är överhängande att USA fortsätter i samma syndiga fotspår efter att presidenten avlägger eden i januari. I Kina är osäkerheten om de nya ledarnas färdväg stor, och det är lite som tyder på en kursomläggning.

Därmed kan bekymren fortsätta att växa i världens två supermakter. Det kommer oundvikligen att påverka oss också.

Tidigare bloggat:
Kinesiskt ledarskifte

Läs även:
HAX

För och emot Sverige

Klaus Bernpaintner, Ludwig Mises-institutet, skriver på Debatt om varför han lämnade Sverige för USA. Om några av orsakerna - den sociala ingenjörskonsten, genustramset och statsfeminismen - är jag helt enig.

Men överlag blir jämförelsen mellan Sverige och USA ungefär lika svartvit som när Roland Poirier Martinsson förklarar USA:s storhet i en krönika i SvD. Inget om bristerna i den amerikanska skolan. Inget om den drakoniska (och misslyckade) kriminalpolitiken. Inget om Patriot Act. Och kritiken mot Barack Obamas "vänsterpolitik" (det är bara i USA han betraktas som vänster) är även den väldigt förenklad. Vem var det egentligen som startade de där två krigen som Obama fick ärva? Om det var något George W Bush gillade, var det att öka statens utgifter. Inte minst genom att på löpande band öppna nya myndigheter.

Men visst, jag förstår och förespråkar i allra högsta grad idén om att få leva i fred. Utan uppfostrande lagar och regler som bestämmer barnuppfostran och barnpassning, utan det ständigt närvarande genusperspektivet (i allt!), utan lagar om vem jag får ha sex med och hur, utan en regering som vill lägga näsan i blöt hela tiden. Å andra sidan är detta politikernas arbetsbeskrivning, annars skulle de inte behövas. Du undkommer det inte heller i USA, även om religionen där har en uppfostrande roll som den inte har i Sverige.

Så. Att välja det där perfekta landet att bo i är en minst sagt vansklig uppgift. Jag har själv vägt för och emot mellan Kina och Sverige - ja, jag har även kontemplerat Tyskland - och kommit fram till att jag stannar i Sverige. I alla fall under överskådlig tid.

Även om jag gillar Kina på många sätt står landet inför enorma utmaningar framöver. Om framtidens ledare väljer rätt väg kan det gå bra. Då kan ekonomin fortsätta växa, friheten för invånarna öka och tryggheten för både barn och äldre säkras. Men Kina kan lika gärna redan stå inför en annalkande fastighetskris, vilket kommer medföra omfattande oroligheter landet runt. Kanske de allvarligaste Kommunistpartiet sett sedan 1989.

Jag söker lugn och ro. Stabilitet. Där är Sverige ett bra mittenalternativ, genusperspektiv, feministiska diskurser och social ingenjörskonst till trots. Man får helt enkelt hitta ett sätt att ventilera sig. Och lyckligtvis finns andra trevliga länder bara en flygning bort.

Supermoralisten Mitt

"We gotta clean up the water that our kids are swimming in. And by that I mean the pornography, the drug culture, the violence, the sex, the perversion that bombards them day in and day out. And so I want to make sure we enforce our obscenity laws. I want to make sure that retailers don't sell adult videogames to kids. And I want to make sure that every new computer sold in this country after I'm president has installed on it a filter to block all pornography and that parents can click that filter and make sure their kids don't see that kind of stuff coming in on their computer..." (applåder)

Mitt Romney omfamnas av en hel del borgerliga i Sverige. Tydligen mest för att han vill sänka skatterna.

För mig är det obegripligt hur liberaler kan hamna så fel. Hans utspel från 2007, i vilket han bland annat föreslår ett förinstallerat filter som blockerar pornografi i alla datorer, är ett tydligt exempel på vad för slags politiker Romney är: klassiskt moralkonservativ. (Förslaget är dessutom väldigt märkligt etersom alla datorer har "parental control"). Svenska liberaler borde rynka på näsan.

Barack Obama har varit en besvikelse för många. Han har inte lyckats vända USA:s krisande ekonomi, men vi ska minnas att Obama övertog två krig, ett gigantiskt underskott och fick börja regera mitt i en finanskris. Han har svikit flera viktiga och symboliska löften (som stängningen av Guantánamo), vilket givetvis tär på förtroende för honom. Men sett till alternativet är ändå Obama den minst farlige.

Jippodemokrati

De sönderciterade orden från Winston Churchill om att den parlamentariska demokratin är den sämsta styrelseformen, förutom alla andra, känns särskilt aktuell i valtider. Ja, ty trots att valdagen är demokratins "finaste dag" går det inte att förneka att valrörelser är ett hycklande elände, själva den politiska snuskighetens epicentrum.

Värst är det förstås i USA. Svenska medier sitter som bekant klistrade kring primärvalen. Märk väl att någon utmanare till Barack Obama ännu ej är utsedd, det är det republikanska partiets egna utsorteringsval som pågår och får enormt utrymme Sverige. Först efter en långdragen process där partiets kandidater pucklat på varandra i flera månader kan den riktiga valrörelsen ta vid. Om vi svenskar redan börjat ledsna, stackars alla amerikaner som rimligen måste känna sig översköljda av stimotolleende hycklares löften om guld och gröna skogar. Är det på allvar någon som tror att det spelar någon roll vem som vinner?

Jag önskar att jag kunde säga att politikerna kan få hålla på, att det inte berör mig. Problemet är att det ju gör det. I allra högsta grad. Politikerna vill bestämma hur jag ska leva mitt liv. De vill reglera min sexualitet, lägga sig i hur mitt familjeliv ser ut och bestämma vad jag stoppar i mig. De vill strypa friheten på Internet.

Högern har inte längre några frihetsambitioner utan trycker på för en alltmer auktoritär samhällsutveckling, inte minst med EU som något slags överhuvud. Partier som åtminstone många borgerliga väljare trott tämligen gott om sitter och röstar igenom lagar vars integritetskränkande karaktär saknar motstycke i Sverige. Socialdemokraterna är inte sällan ense med dem. Och från vänsterhåll presenteras ingen trovärdig framtidsmodell utan mest klagan om sakernas tillstånd och förslag på fler förbud och mer reglering av våra liv. Alla vill kort sagt jävlas med oss.

Frågan är varför vi står ut med detta, varför vi låter oss hunsas med. Varje valrörelse är likadan. Politikerna går hårt åt varandra. Socialdemokraterna varnade för att Moderaternas skattesänkningar skulle innebära slutet för välfärdssamhället. Efter skattesänkningarna är det tyst. Moderaterna anklagade Socialdemokraternas politik för att vara frihetsfientlig. Nu har det i praktiken kopierat det socialdemokratiska partiprogrammet. Varför går vi på det varje gång?

Vad är då alternativet? Att inte rösta? Kanske inte. Men det politiska etablissemanget behöver en knäpp på näsan, en smäll på käften. Att stödja partier som inte sitter i riksdagen är ett sätt. Huvudproblemet är emellertid systemet i sig. Ty när ett parti väl tar klivet in i den fina församlingen blir det genast en del av etablissemanget (vilket exempelvis förklarar varför Kristdemokraterna efter att ha tagit plats i riksdagen plötsligt inte alls var intresserat av att sänka riksdagsspärren) och kritiken mot det tynar bort.

Den parlamentariska demokratin är ett jippo, ett spel, en lek med höga insatser. Och vi, folket, är alltid förlorarna. Frågan är bara vad vi ska ha i stället - och hur vi når dit.

Läs även: HAX om att ta sitt liv tillbaka

USA dagdrömmer

USA lägger närmare 700 miljarder dollar på militären varje år. Det är nästan dubbelt så mycket som när George W Bush blev vald till president för drygt tio år sedan.

I jämförelse är Kinas försvarsbudget blygsam - 119 miljarder (Kina lägger å andra sidan lika mycket pengar på den "interna säkerheten", med allt som det inkluderar i en diktatur, som USA gör på militären). Påståendet om ett förestående militärt hot från Kina ter sig överdrivet.

I ett läge när USA:s budgetunderskott bara fortsätter att öka till nya rekordnivåer och demokrater och republikaner misslyckas med ett nå en överenskommelse om hur krisen ska lösas, går republikanska presidentkandidater ut en efter en och pratar om det starka Amerika ute i världen, om bombningar av Iran och om en för vek utrikespolitik under Barack Obama. Den enda kandidat som stått emot detta är Ron Paul.

Jag förstår syftet bakom de bombastiska utfallen från flertalet kandidater. Visst gillar amerikaner att höra att deras land fortfarande är no. 1, the land of the free och frihetens garant i världen. Men samtidigt krävs nog att någon levererar dem några bittra sanningar. Om samtliga kandidater hade som utgångspunkt att den rådande politiken inte håller, att USA inte kan spendera som tidigare och kanske måste söka en ny roll, skulle debatterna bli mer konstruktiva och väljarna sannolikt lite klokare. Nu är det i praktiken bara Paul som har modet att säga detta. Vad den sannolike utmanaren Mitt Romney egentligen vill göra, och framför allt hur, är lite oklart.

60 Minutes hade en intervju med Eric Cantor, den republikanske majoritetsledaren i Representanthuset som utpekats som oresonlig och samarbetsovillig av bland andra Barack Obama. Han intygade att han bristen på samförstånd till trots vill göra det som är bäst för landet. Samtidigt fortsätter USA:s ekonomiska situation att förvärras. Att endast nio procent av amerikanerna har förtroende för Kongressen borde säga politikerna något. Cantor tyckte inte att det var så farligt.

Obama är frustrerad för att han inte får igenom sin politik. Republikanerna vill låsa presidenten i ett skruvstäd för att göra honom så oattraktiv som möjligt för återval. Så fungerar det politiska spelet. Det är bara synd att det amerikanska folket hamnar i kläm när Washington spelar. USA:s politiker dagdrömmer om gamla goda tider och låter det politiska käbblet dominera. Samtidigt blir det snart dags för att höja skuldtaket igen.

Locket av

De republikanska primärvalen fortsätter. Resultatet i Iowa gladde framför allt Barack Obamas stab. Mitt Romneys 25 procent imponerar nog på få.

Vi fnyser ofta åt det värdekonservativa USA som ser homosexualitet som en synd och vill förbjuda aborter. Dessa frågor dyker givetvis upp när de republikanska presidentkandidaterna debatterar. Men det är ändå befriande att även frågan om avkriminalisering eller legalisering av narkotika fritt kan diskuteras i amerikansk TV. Det skulle vara helt otänkbart i en svensk valrörelse - eller ens i en partiledarfejd. Här är frågan helt låst.

Gary Johnson, tidigare guvernör i New Mexico, förklarade i en debatt hur oerhört kostsamt kriget mot narkotikan är. Hälften av det som spenderas på fängelser, domstolar och polisinsatser är narkotikarelaterat och nästan alla narkotikafall handlar enbart om prohibition. 2,3 miljoner amerikaner sitter bakom galler, vilket är en fruktansvärt hög siffra. De flesta för narkotikarelaterade brott.

En person med Gary Johnsons inställning till kriget mot narkotikan eller Ron Pauls inställning till värdet av personlig frihet kommer inte att bli vald till USA:s näste president. Men att frågorna åtminstone kan vädras och debatteras inför amerikansk miljonpublik är positivt.

Kristna knökar ryter till mot Iran

En av de de republikanska kandidaterna till att utmana Barack Obama i årets presidentval, den konservative Rick Santorum, tycker att USA borde bomba Iran om landet inte nedmonterar sitt kärnanläggningar.

Även Mitt Romney anser att Obama varit för vek mot regimen i Teheran och kräver en hårdare linje. Inte heller Obama utesluter emellertid en militär insats mot mullorna i Iran, men så måste alltid en amerikansk president säga. Efter två ytterst kostsamma krig i Irak och Afghanistan är det föga troligt att Obama, om han nu får sitta kvar som president, skulle vilja gå ut i ett nytt krig, vars konsekvenser är oerhört svåra att förutspå.

Rick Santorums popularitet har ökat nu när primärvalet i Iowa närmar sig. Han ligger just på tredje plats bakom mormonen Romney och libertarianen Ron Paul. Paul beskyller sina motkandidater för att sprida krigspropaganda och vill se en icke-interventionistisk utrikespolitik.

Risken är uppenbar att republikanernas kandidat till presidentposten blir en mycket konservativ person. I värsta fall blir det en abortmotståndare som anser att homosexualitet är en synd och tror att USA är lika starkt i dag som för 50 år sedan och kan spänna de militära musklerna som om landet inte alls var i sin allvarligaste ekonomiska sits hittills. Det appellerar förstås till många amerikaners bild av vad USA bör vara. Men det bådar inte gott för framtiden.

Ett händelserikt 2012

Ett nytt år är här. 2011 var ett väldigt händelserikt år men redan nu vet vi att det kommer att hända en hel del under 2012 - med eller utan Mayakalenderns apokalyps. Vi har sommar-OS i London och fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Vi har presidentval i Ryssland, ett val som Vladimir Putin planenligt lär vinna. Därutöver är det presidentval i både Frankrike och USA.

Förutom propagandasegern att bo i Vita huset när USA till slut fann och dödade Usama bin Ladin har Barack Obama inte lyckats med mycket under sin tid som president. Vem som blir hans utmanare återstår att se, det mesta tyder väl på Mitt Romney, men vem det än blir är det svårt att känna någon entusiasm.

Om vi vänder blicken österut: Hú Jǐntāo avgår som Kinas president och ersätts sannolikt av vicepresidenten Xí Jìnpíng. Vilken väg Kina kommer att ta återstår att se, men det verkar vara få bedömare som tror på några politiska reformer under Xís ledning. Däremot har västvärldens ekonomiska bekymmer redan fått återverkningar för Kina: tillverkningsindustrin backar.

Många utmaningar återstår. Hús eftermäle kommer sannolikt att vara stärkt politisk stabilitet och fortsatt stark ekonomisk tillväxt. Samtidigt är antalet "massincidenter" fortsätt många. Lite tyder på något omfattande uppror i Kina så länge ekonomin fortsätter att växa, men å andra sidan var det få om ens någon som förutspådde den arabiska våren.

Ett USA på fallrepet

Det är obestridligt så, att det ser allt dystrare ut för USA. Detta märks på många olika nivåer.

Ett exempel är att antalet fattiga barn har ökat med en tredjedel sedan 2007. Bankkrisen slog hårt mot många familjer som tvingades gå från hus och hem. Konsekvensen är att vart 45:e barn i USA är hemlösa, i betydelsen att de saknar ett fast hem och bor på vandrarhem, motell och liknande. Det är 1,6 miljoner barn.

Detta är förstås inga stolta siffror för ett av världens rikaste länder. Allt är inte nattsvart, exempelvis slogs rekord under årets Thanksgivingshopping. Många amerikaner har det gott ställt. Problemet är att de som inte är har det bara blir fler och fler.

Barack Obama vill såklart bli omvald. Men hans fyra år som president kommer inte att bli hågkomna som några positiva år. Irakkriget har avslutats men ekonomin är sämre än någonsin tidigare, arbetslösheten fortfarande hög och landet på tillbakagång som den obestridliga supermakt det varit sedan andra världskriget.

Från republikanskt håll synes få ljuspunkter. Ron Paul är chanslös, New Gingrich är en mer eller mindre opålitlig konservativ, Mitt Romney är mormon, Rick Perry är knäpp på riktigt.

Valet 2012 kan bli spännande. Men oavsett utgång kommer vinnaren att få överta ett land i förfall. Och det hinner ingen vända på fyra till åtta år. Frågan är varför någon vid sunda vätskor alls skulle vilja ha Obamas jobb.

Gingrich rycker

Den republikanske presidentkandidaten Newt Gingrich rycker ifrån i opinionsmätningarna. Han har nu stöd av hela 38 procent medan Mitt Romney får runt hälften. Ingen annan kandidat ser i nuläget ut att kunna utmana.

Med tanke på att i stort sett alla kandidater som tidigare haft ledningen gått på någon sorts mina, bör nog Gingrich ta det lite lugnt den närmaste tiden (samt försöka täcka eventuella spår efter tidigare snedsteg). Man skulle kunna tolka hans växande stöd som en längtan efter en stabil kandidat. Han är måhända inte världens mest karismatiske, men ger framför allt ett trovärdigt intryck.

Det är intressant att amerikanerna har så höga krav på sina presidentkandidater när det gäller familjevärderingar och all tänkbar ordning och reda i privatlivet. Deras presidenter de senaste 50 åren har ju inte direkt uppvisat ett bra track record när det gäller att ha ordning och reda i statens ekonomi. Katastrofala utrikespolitiska beslut har dessutom ersatt varandra. Vad betyder trohet mot frun då?

Oavsett vem som utmanar Barack Obama om ett år och oavsett vem av de två som kommer att vinna valet, kan jag inte säga att jag avundas honom uppgiften.