Den bästa av världar

Sveriges Television sände i kväll, lite oväntat, en mycket välgjord dokumentär om Hans Rosling i SVT2. Oväntat därför att Rosling är en av de få som påstår att världen faktiskt blir bättre, att utvecklingen i världen är positiv. Det är, otroligt nog, ett kontroversiellt påstående i dag när alarmister och domedagsprofeter ges fritt spelrum i medierna.

Hans Rosling är en riktig energispruta och hans innovativa presenterationer och föreläsningar, delvis tack vare torr humor, ger budskapet större spridning än vad en tråkig Powerpointpresentation med sterila diagram hade gett.

Det som förvånade och upprörde Rosling var svenska studenters fördomar om läget i världen i stort. Det handlar inte bara om okunskap utan om rena fördomar. Det finns en självgodhet hos västvärlden som blandas med fördomar om hur situationen ser ut i "u-länderna", "de andra", "de fattiga". Ja, det finns fortfarande många väldigt fattiga länder. Men titta på utvecklingen! Även mycket fattiga länder som Ghana och Mocambique har haft en enastående utveckling de senaste 50 åren givet sitt utgångsläge, slår Rosling fast.

Klimatalarmisterna gör sitt till för att sprida en förvriden syn på världen. "Klimathotet" gör att länder på stark frammarsch, som Indien och Kina, inte ska tillåtas nå vår västerländska levnadsstandard. Världens resurser räcker inte till det, brukar det heta. USA är väldigt måna om att peka på just dessa länder när det gäller utsläppsminskningar, trots att de själva står för mångfalt större utsläpp. Sopa rent framför egen dörr, är Roslings budskap och det är svårt att inte hålla med i sak.

Samtidigt som miljöalarmister sitter och räknar på hur många jordklot det kommer att behövas för att världen inte ska gå under i sot och avgaser om alla kineser och indier skaffar en egen bil, kommer Kina och Indien att segla förbi - sannolikt med egna miljöbilar. 2000-talet kommer att bli Asiens århundrade och hela västvärlden kommer att sitta om 30 år och undra hur i hela friden det gick till.

Jag trodde att vårt ökade resande skulle råda bot på många fördomar om vår omvärld. Kanske krävs bara tid. Alternativt är vi så uppfyllda av vår egen västerländska förträfflighet att vi inte förmår se de förändringar som pågår i andra delar av världen. Våra kära nyhetsmedier har en både en tendens trycka på alarmistknappen och att att hellre rapportera om terrordåd i Indien än om ökad levnadsstandard.

Hans Rosling har en del gemensamt med Björn Lomborg. Han förnekar inte de problem som finns utan problematiserar dem. Det måste gå att hålla två eller tre tankar i huvudet samtidigt. De som talar om "klimathotet" (vilket är ett hot varken Rosling eller Lomborg förnekar) tenderar att glömma bort alla de akuta problem som vi tampas med i dag och som just i det ögonblick du läser detta dödar barn i fattiga länder: bristen på rent vatten och hygien. Ett sådant basalt behov som rent dricksvatten tar livet av miljoner barn varje år. Samtidigt spekulerar klimatalarmister om eventuella vattennivåhöjningar om 50 år...

Shanghai. Framtid.

Nej till bojkott, ja till öppenhet

Kravallerna i Tibet har åter igen satt "bojkotta OS"-argumentet på tapeten. Argumenten är inte bättre i dag än för en månad eller ett år sedan.

Handelssanktioner, bojkotter och andra åtgärder drabbar aldrig de högsta hönsen. Det är alltid den lilla människan, i detta fall den vanlige kinesen, som drabbas i slutändan. Vilken rätt har vi att straffa vanliga kinesiska medborgare? Vilket är deras brott? Att de råkar leva under en enpartidiktatur? Vi måste skilja på regim och befolkning. På samma sätt är det fel att ha en blockad mot Kuba. Det drabbar i första hand den fattiga befolkningen. Politiskt förtryck blir inte lättare att utstå om levnadsvillkoren också förämras på grund av handelsrestriktioner. Vi ska handla med alla länder. Att isolering inte fungerar är de långlivade kubanska och nordkoreanska diktaturerna slående exempel på. Kina lyfts rekordsnabbt ur fattigdom och detta är tack vare ett öppnande mot omvärlden. Detta ska vi uppmuntra. Ett OS i Kina kommer inte att försämra de mänskliga rättigheterna i Kina, men det kommer att skänka glädje och stolthet åt 1,5 miljard människor.

Carl Bildt fick i går frågan om inte statsminister Reinfeldt borde ställa in sitt planerade Kinabesök, något som bland andra miljöpartiets Maria Wetterstrand krävt på grund av situationen i Tibet. Absolut inte, blev Bildts tydliga svar. Hur kan vi kräva av andra att de ska föra en dialog med Kina om vi själva ställer oss utanför? Wetterstrand bryr sig förstås varken om tibetanska munkar eller mänskliga rättigheter för den vanlige kinesen. Hon försöker vinna poäng på att göra ett, föga okontroversiellt, avståndtagande från den kinesiska regimen.

Blogge reder ut begreppen en aning beträffande situationen i Tibet.

Tänkvärt

Tvärtemot den gängse uppfattningen minskar faktiskt fattigdomen i världen. Johan Norberg klargör återigen detta, denna gång på Brännpunkt. Sedan 1980-talets början har den extrema fattigdomen (normalt definierad som människor som lever på mindre än en US-dollar om dagen) minskat med en halv miljard människor. Vi ska komma ihåg att befolkningsökningen i världen har varit explosionsartad under denna tid, ändå blir vi allt friskare och lever allt längre. Detta visar på hur idiotisk föreställningen om en överbefolkad jord är.

Det finns områden dit globaliseringen inte har nått, som södra Afrika. Dessa områden har mycket riktigt blivit fattigare. Afrika behöver frihandel och en fungerande marknadsekonomi för att komma på fötter. Inte bistånd och klimatångest.