Granska undergångsprofeterna!

I fallet Quick har somliga framfört åsikten att medierna när det begav sig alla sprang åt samma håll - och att de nu springer åt det motsatta. I flock. Även om det i just detta fall finns mycket goda anledningar till att byta spår är flockmentaliteten väldigt talande för hur medierna fungerar. De trivs bäst i grupp.

Detta gäller även klimatfrågan. Det finns exempelvis ingen svensk morgontidning som är öppet kritisk mot de domedagsscenarier som organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen målar upp, eller som ens försöker problematisera frågan.

En orsak tror jag är att frågan kommit om handla om gott och ont. Det finns ett antal organisationer som i praktiken fridlysts mot kritik. Dit hör Rädda Barnen och Ecpat, men även ovannämnda miljöorganisationer. De tillfrågas ofta i sakfrågor, som om de vore en neutral part. Det är de givetvis inte. De har sina agendor, och målet är att få så mycket uppmärksamhet som möjligt i syfte att driva på samhällsutvecklingen i en för organisationen önskvärd riktning.

Greenpeace får mest uppmärksamhet för sina uppseendeväckande aktioner, men när de inte bordar tankfartyg eller bryter sig in på kärnkraftsanläggningar ägnar dess aktivister tid åt att sprida lögner på gator och torg. Sex meter höjda vattennivåer är inget som finner stöd i IPCC:s rapporter, men det går utmärkt för osnutna Greenpeaceaktivister att tuta i folk på stan att det är vad som väntar om vi inte tvingar kineserna att återgå till cykel i stället för bil redan i morgon.

Det har alltid funnits ett upplevt globalt hot. I modern tid har vi sett kärnvapen hota världsfreden och allas vår existens. Jag minns på 80-talet hur våra lärare berättade om hur försurningen skulle ta död på den svenska naturen (och allt var östländernas fel). Nu är det klimathotet som överskuggar alla andra hot.

Många har gjort strålande karriärer på detta hot. Al Gore är bara en i mängden. Det finns väldigt många politiker, företagare och organisationer som tjänar pengar och inflytande på att skrämma medborgare om den förestående klimatkatastrofen. Och det fungerar. Människor tar till sig av budskapet. Det rapporteras rent av att unga har drabbats av så kallad klimatångest, tydligen ett helt nytt fenomen inom psykiatrin.

Klimathotet används även som argument för att bygga ut statens befogenheter, kort sagt att öka statens makt över medborgarna. Vissa debattörer menar att den parlamentariska demokratin har spelat ut sin roll eftersom den inte förmår lösa detta stora hot mot mänskligheten.

Inte minst mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att de värsta domedagsprofeterna granskas och får mothugg.

Klimatkatastrof - var god dröj

Det skrivs och pratas väldigt mycket om den annalkande klimatkatastrofen just nu. Det går knappt en dag utan att en brand i Australien, en storm i USA eller bitande kyla i Ryssland förklaras med klimatförändringarna. Konsensus tycks råda: vi bär själva skulden för det extrema vädret (som om det inte funnits tidigare).

Naturskyddsföreningen och andra extremistorganisationer får massor av medietid och slickar sig om munnen. Miljöpartiet kan inte ha bråttom nog att förbjuda eller sönderbeskatta allt som kan tänkas öka uppvärmningen i världen. Frågan är kort sagt åter i mediernas blickfång och det finns tydliga politiska poänger att vinna (Miljöpartiets starka opinionsläge vittnar om detta).

I en norsk forskningsrapport framgår emellertid att även om planetens medeltemperatur steg kraftigt under 1990-talet har uppvärmningen bromsats upp under 2000-talet. Forskarna menar således att det inte pågår någon skenande global uppvärmning, som bland andra Naturskyddsföreningen och Greenpeace hävdar.

Det låter ju som goda nyheter. Självfallet ska teknikutvecklingen uppmuntras så att vi slipper vara beroende av fossila bränslen. Även om människan inte är ensam faktor bakom en stigande temperatur - klimatet har alltid varierat på jorden - är fossila bränslen smutsiga och absolut inget framtidsalternativ. Andra alternativ måste till.

Den norska forskningsrapporten passar dock väldigt illa med mediernas dramaturgi. Gissningsvis kommer den alarmerande rapporteringen därför att fortsätta precis som vanligt. Om det inte redan har skett kommer forskare och debattörer, hängivna den alarmistiska linjen, att stämpla forskningsrapporten som oseriös. Naturskyddsföreningen är snart i TV-rutan igen, var så säker.

En bättre värld

Trots att vi ofta intalas om motsatsen har världen på många sätt blivit en bättre plats att leva på. Det finns en tydligt negativ utveckling rent politiskt, men den förtjänar en egen bloggpost. Denna handlar om tillväxtskepticismens idioti.

Hans Rosling har blivit den positiva motrösten i en kakafoni av negativism och pessimism, inte sällan påeldad från vänsterhåll, om tillståndet i världen. Rosling visar med konkret statistik, snillrikt illustrerad genom Gapminders grafik, att fattigdomen faktiskt minskar, att barnadödligheten sjunker och att många så kallade u-länder inte alls är så långt efter oss stolta i-länder som vi vill tro. De är i en catch up-fas, men många är redan på väg ikapp på ett antal områden.

Det är inte direkt biståndets förtjänst att fattigdomen minskar. Det handlar om satsningar på rätt områden, inte passivt stöd från utlandet. Grunden i fattigdomsbekämpningen är tillväxt. Kina gick från fattig jordbruksnation till världens andra största ekonomi (och världens största bilmarknad) genom att steg för steg öppna upp sin ekonomi och genom att inte bara tillåta utan även uppmuntra privat rikedom. Máo Zédōngs (毛泽东) porträtt må hänga över Himmelska fridens port och hans lik ligga i mausoleet på torget tvärs över gatan. Men Kina är i dag ett helt annat land med en helt annan plan än under Máos dagar. Och utanför ordförandens mausoleum säljs plastblommor som läggs vid en staty av den gamle tyrannen för att sedan samlas in och säljas på nytt. Allt i sann kapitalistisk anda.

Till skillnad från i Sverige andas inte kineser avundsjuka när de ser grannen i en Mercedes. De tänker att en sådan bil ska de minsann också ha i framtiden. Det gäller bara att jobba hårt. Och jobbar gör de, kineserna. Mer än vad många svenskar kan föreställa sig.

Tillväxtkritikerna vädrar morgonluft med jämna mellanrum. De kräver ett annat samhälle. De kräver nolltillväxt för "naturens skull". Men Kina är ett tacksamt exempel på vad årlig ekonomisk tillväxt kan åstadkomma när det gäller fattigdomsbekämpning. Tillväxten har legat på tvåsiffriga tal under lång tid och har nosat på 9 procent när flera av Europas ekonomier har minustillväxt och även annars så framgångsrika Sverige bromsar in. För 2012 tror Kina på en tillväxt på 7,5 procent, en nivå som är nödvändig för att jobben ska bli fler till den massiva befolkningen. Med tillväxten följer inte bara konsumism och prylmani utan även teknologisk utveckling som på sikt gynnar miljön, inte förstör den.

Samma recept som fungerat i Kina fungerar även i Indien, Afrika och Brasilien. Tillväxten i sig löser inte problemen, men den är en grundförutsättning för att fattigdomsbekämpningen alls ska kunna komma igång. Att motsätta sig en tillväxtpolitik är att be om permanentad fattigdom. Inga enprocentsmål i bistånd kan ersätta liberaliserade marknader, värn om privat egendom och en uppmuntran till människor att jobba och bli rika.