Hycklarnas marknad

Det finns tillväxtfientliga partier som mer än gärna lägger budgetmotioner vars innehåll hade varit omöjligt att få ihop om det inte hade varit just för landets tillväxt.

På samma sätt finns en stor ironi i att den sittande regeringens så kallade reformer är helt beroende av en strypt asylinvandring. Löfvens regering sparar nämligen tiotals miljarder på minskat asylmottagande under de kommande åren, pengar som nu används till "välfärdssatsningar". Hur hade regeringen tänkt sig finansiera dessa satsningar med en bibehållen migrationspolitik? Ingen ställer frågan.

Regeringen är emellertid inte ensam om att hyckla. Även Centerpartiet lever i två parallella verkligheter. Partiet är det öppet mest flyktingvänliga bland allianspartierna och har i kraftfulla ordalag kritiserat den nya tillfälliga lagstiftning som försvårat familjeåterförening.

I sin budgetmotion skjuter C emellertid inte till en krona för just detta. Till skillnad från regeringen och Moderaterna vill Centern att familjer ska kunna återförenas utan att den vuxne i Sverige har en försörjning, vilket alltså betyder kostnader för skattebetalarna.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström hävdar:

Vi förhåller oss till de prognoser som Migrationsverket har. Vi försöker inte kvantifiera vad en förändrad anhöriginvandring skulle innebära, och det vore oanständigt att börja göra sådana beräkningar.

Det är svårt att begripa vad som är oanständigt i att beräkna effekterna av sin politik. Det går alldeles utmärkt att göra historiska jämförelser för att få en hygglig uppfattning om hur många anhöriga per asylsökande som kommer till Sverige när uppehållstillstånd är beviljat. I snitt. Utifrån detta kan en beräkning av kostnader sedan göras.

Därtill ska nämnas att Migrationsverkets beräkningar inte är så relevanta eftersom de bygger på dagens lagstiftning medan C:s mer generösa politik skulle öka tillströmningen (och, åter igen, kostnaderna) jämfört med i dag.

Månne är Centerpartiet inte berett att visa på att deras politik inte minskar utan tvärtom ökar utgifterna för migrationen. För det gör den givetvis. Poängen med att sätta ett försörjningskrav var att inte fler människor ska slussas direkt in i ett ekonomiskt och socialt utanförskap direkt när de kommer till Sverige utan i stället få bättre förutsättningar. Detta ignorerar Centerpartiet i sin kritik mot lagen.

Centern ignorerar också boendesituationen, som på sina håll i landet är under all kritik. I Jönköping har kommunen så svårt att få fram bostäder att nyanlända får bo i hopsnickrade plywoodbås i en bilhall. Är detta värdigt? Är det detta som är den humanitära stormakten?

När godhet mäts i hur många som får komma till Sverige, inte i hur de tas emot, hamnar vi snett.

Det är anmärkningsvärt att Centerpartiet inte har lyckats dra fler slutsatser av det haveri som skedde förra hösten och de långsiktiga konsekvenser som politiken kommer att få på hela samhället. Men det säger ganska mycket om det partiet.

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

Mirakelekonomi

På en pressträff på Harpsund tecknade finansminister Magdalena Andersson en bild av svensk ekonomi som liknade molnfri himmel och ljumma sommarkvällar. Men det som väntar de närmaste åren är förmodligen ihållande regn och återkommande hagelskurar.

Skälet till finansministerns positiva bild är en hög tillväxt och låg arbetslöshet. Sysselsättningen, även om den är ett rätt meningslöst mått, är rekordhög.

Under det kommande året satsas 24 miljarder kr på "reformer", något som inte hade varit möjligt utan åtstramningen i migrationspolitiken eftersom regeringen sparar 100 miljarder på migrationen under de kommande fyra åren. En stor del av de sänkta kostnaderna skjuter staten över på kommunerna genom att sänka ersättningarna för ensamkommande flyktingungdomar.

Tio miljarder ska gå till landets kommuner och landsting. Regeringen kallar det för en satsning, men i praktiken handlar det om en kompensation för de kostnader som riksdagens asylpolitik skapat. Pengarna behövs alltså för att upprätthålla dagens välfärd, inte bygga ut den. Och viktigast av allt: regeringen lånar till varenda utgiftsökning. I en högkonjunktur.

Magdalena Andersson säger något annat som är värt att beröra:

Det vi ser i den nya prognosen är att sysselsättningsgraden faller tillbaka när nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, men 2020 är vi tillbaka på lika hög sysselsättningsgrad som vi har innevarande år. Effekten av nyanlända är utraderad redan 2020 vilket tyder på en väldig styrka för den svenska arbetsmarknaden.

Jag är inte ekonom, men det vore intressant att veta hur regeringen räknar. Dels räknar den förstås bara BNP-tillväxt, inte BNP per capita (då skulle siffrorna se mycket sämre ut till följd av en växande befolkning som inte kommer i arbete). Genom att prata om "sysselsättningsgrad" kan regeringen dessutom få situationen på arbetsmarknaden att se ljus ut även framgent när tiotusentals asylinvandrare ska ut och arbeta.

Det är här det uppstår frågetecken. Vi vet att det tar 15 år innan varje tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete. Detta får stegvis återverkningar i arbetslöshetsstatistiken även på nationell nivå, men tydligast slår det i kommuner med en stor andel invandrare.

I över en tredjedel av landets kommuner är arbetslösheten bland utrikes födda över 30 procent. Snart har hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utländskt ursprung, vilket vittnar om en oerhört tudelad arbetsmarknad. Det är svårt att få detta och de ljusa prognoserna att gå ihop. Vet regeringen något som vi inte vet?

Är det en mirakelekonomi som Magdalena Andersson snickrar på i lönndom? Eller är det månne snabbspåren, industrikanslern och utvecklingsmoralen som ska fixa biffen? 

Tidigare bloggat:
Utmaningen™
Vägen framåt?
Integrationsfiaskot större än många anat

Slukhålet

Regeringen har presenterat sin vårbudget. Nästan all uppmärksamhet riktades mot en specifik utgiftspost: migrationen.

Det är inte så konstigt. Kostnaderna har nämligen skenat iväg något alldeles otroligt. Vi talar om en kostnadsökning på 31 miljarder för ett enskilt år. Det betyder att den totala kostnaden för migrationspolitiken under 2016 är större än för hela det svenska försvaret. Så kommer det förbli under de kommande åren. Regeringen spår en minskning först 2018, men även då är det långt över vad den ursprungliga beräkningen var för 2014.

De senaste två årens invandring på en kvarts miljon asylsökande har skapat en exceptionell kostnadsökning. Ja, det är finansministerns egna ord. Tittar vi på kostnadsutvecklingen under de senaste tio åren ser vi hur extrem den är. Ingen annan utgiftspost hade tillåtits skena iväg så här.

2005 var statens kostnader för migration 4,8 miljarder. En hanterbar summa. Tillsammans med integrationskostnaderna, som vi egentligen alltid måste räkna in, var totalsumman runt 11 miljarder. Nu, tio år senare, räknar regeringen med att de landar på över 70 miljarder. I dessa siffror är riktade statsbidrag till kommunerna (tio miljarder) för att kompensera för det höga asyltrycket, kostnaden för att bygga skolor, anställa lärare, specialpedagoger, tolkar, socialsekreterare och många andra inte inräknade (kompensationsmiljarderna är tänkta att täcka en del av detta, så i viss mån tar dessa kostnader ut varandra).

Stefan Löfven uttryckte härom dagen irritation över att svenska folket anser att Sverige går åt fel håll. Alla kurvor, påstod han i Financial Times, pekar ju åt rätt håll. Även finansministern ville vara positiv på gårdagens pressträff. Men den höga tillväxten förklaras delvis av migrationskrisen genom offentlig upplåning och spendering, något politiska bedömare var noggranna med att påpeka i går. Och den fallande arbetslösheten är sannolikt tillfällig. Samtidigt fortsätter även kostnaderna för sjukskrivningar att skena.

I sin budget är regeringen ganska krass. Den spår en ökad arbetslöshet under de kommande åren när uppemot en kvarts miljon asylsökande (att flertalet kommer att utvisas är inte sannolikt) ska ut på arbetsmarknaden. Eftersom regeringen inte har några reformer att presentera för att skapa efterfrågan på lågutbildad arbetskraft kan vi räkna med att en betydande del kommer hamna i någon sorts bidragsförsörjning. Regeringen räknar med att Sverige år 2020 (då vi ska ha EU:s lägsta arbetslöshet) kommer ha närmare en miljon människor som lever på bidrag (se sid. 131 i propositionen), över hälften i sjuk- och aktivitetsersättning.

100 miljoner ska gå till nya skollokaler. 100 miljoner räcker, som Carolin Dahlman konstaterar, till en halv skola. Bara i Malmö behövs 26 nya skolor. Men det kanske är nya gem och suddgummin som avses med satsningen?

Ulf Kristersson (M) hade mycket relevant kritik att framföra mot regeringens budget. Men kritiken tappar något av sin trovärdighet när man betänker att det var Kristerssons eget parti som var drivande i att skapa dagens situation med exceptionella kostnadsökningar på migrationsområdet.

Politik handlar inte bara om att vilja utan också om att välja. Svenska politiker har gjort ett tydligt val om vart svenska skattebetalares pengar ska gå.

Läs även:
Tino Sanandaji, Fnordspotting

Perspektiv.

Budgetcharad

I dag presenterade regeringen sin vårbudget. Mest slående var inte att Vänsterpartiet lyckats få in det Jonas Sjöstedt stolt kallade "tio vänstermiljarder" till kommunerna eller att staten lånar till detta utan att regeringen fortfarande verkar tro att det är valrörelse.

Det vi kan kalla för dagens budgetcharad handlade nästan lika mycket om vad Alliansen gjort och inte gjort i regeringsställning som om vad den rödgröna regeringen vill åstadkomma. Den innehöll ett välbekant mantra. Såväl Stefan Löfven som hans finansminister Magdalena Andersson upprepade gång på gång att "regeringen satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar".

De visade diagram som anpassats för att ge sken av att skillnaderna mellan den förra och den sittande regeringen är milsvida vad gäller välfärdssatsningar. Och sedan återkom de till att den sittande regeringen minsann satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar. Nämnde jag att den förra regeringen sänkte skatten?

Denna upprepningslek är ett tecken på ett stukat självförtroende. Men det är också tydligt att regeringen satsar allt på att få till stånd en klassisk vänster-högerkonflikt som är tänkt att få fäste fram till valet.

Problemet för Löfven är att den i hög grad är en halmgubbe. "Högern" vill inte sänka den svenska modellen. Inget borgerligt parti vill göra kraftiga nedskärningar i välfärdens kärna. Ändå är det om detta som regeringen vill att konflikten ska handla.

Klart är i alla fall att regeringen kastar miljarder omkring sig nu. Budgetunderskottet var redan innan på 25 miljarder, därtill kommer de 28 extra miljarder som Migrationsverket har begärt och slutligen Sjöstedts tio vänstermiljarder.

Nu börjar vänsterpolitiken få genomslag på allvar. Skatterna går upp, likaså utgifterna. Det är kul att leka med andras pengar.

Sossar utan självförtroende

I går presenterade regeringen sin budgetproposition. Landets lätt patetiska borgerliga opposition kritiserade den i både riksdagen och i efterföljande debatter. Men det är likafullt en budget som tack vare Decemberöverenskommelsen kommer att klubbas av riksdagen.

Det är visserligen lätt att vars skadeglad åt en så oförmögen och dålig socialdemokrati. Men skrattet fastnar lätt i halsen när man inser att det vi har framför oss är tre förlorade år. Regeringen har verkligen inga idéer för hur Sverige ska få en fungerande hyresrättsmarknad i storstäderna igen, hur långtidsarbetslösa ska kunna komma in på arbetsmarknaden igen eller hur nyanlända ska kunna bli självförsörjande. Det är rent pinsamt.

Höjd skatt på bensin är negativt för många, särskilt bilägare på landsbygden. Däremot har jag inga större problem med sänkta RUT- och ROT-avdrag - jag är motståndare till subventioner av särskilda branscher och Alliansen har högst sannolikt överskattat effekterna av dessa skattesubventioner. Detsamma gäller den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och den sänkta krogmomsen, som inte gav ett jota. Om man ska arbeta med skattesänkningar - och det ska man - bör det göras smart för att ge maximal effekt.

Klicka för större bild.

Och så var det en annan utgiftspost: migrationen. Kostnaderna för migration, integration och etablering fortsätter nämligen att öka, och finansministern var under gårdagen tydlig med att regeringen även fortsättningsvis ska plocka pengar från biståndet.

Regeringen särredovisar kostnaderna i två budgetposter - "migration" och "jämställdhet och nyanlända invandrares etablering". Varför de pressar in "jämställdhet" där vete fåglarna, men det gjordes även i fjol även om det nu kallas "etablering" - troligen ett sätt att visa på att det handlar om en "investering".

Den överlägset största migrationsutgiften är "ersättningar och boendekostnader". Den klättrar till 12,6 miljarder nästa år. Lite förvånande spår regeringen en kraftig minskning med tre miljarder under 2017, detta trots att Migrationsverket nu för första gången har 100 000 människor inskrivna i sitt system och boendesituationen för asylsökande och många personer med beviljade PUT är förtvivlad. Månne tänker sig regeringen att en ny boendeform för ensamkommande kommer att få ned kostnaderna - men det förutsätter att de inte ökar på annat håll.

Totalt beräknar regeringen att migrations- och etableringskostnaderna hamnar på 40 miljarder kronor under 2016, en ökning med 12 miljarder på sex år. Få utgiftsposter torde ha tillåtits öka så här utan att det dras i nödbromsen. Här ser vi emellertid en ökning av etableringskostnaden från 11,8 miljarder 2014 till ca 15 för 2015, 20,7 för 2016 och häpnadsväckande 30,8 miljarder för 2018. Det är en minst sagt anmärkningsvärd kostnadsökning.

I praktiken är regeringens budget redan passé. De prognoser som ligger till grund för dess beräkningar gällande migration och etablering i Sverige i år bygger på Migrationsverkets prognoser för hur många som kommer hit. Och den, medger verket, är redan daterad. Myndigheten kommer skriva upp den efter höstens rekordstora inflöde av asylsökande. Nu när övriga EU-länder börjar se om sitt hus, såväl Danmark som Tyskland sänker bidragen för asylinvandrare, kan vi tänkas få en ännu större ökning till Sverige under nästa år.

Det är deprimerande att se en regering som tycks ha så liten tilltro till sin egen politik att den inte vill tala öppet om hur den påverkar företagande, sjuktal, arbetslöshet och människors privatekonomi. Samtidigt fortsätter regeringen att gasa på med utgifter för migrationen på ett närmast hämningslöst sätt.

Och oppositionen, den har släckt lyset. 

Konflikträdsla stoppade nyvalet

Jaha. Så blev det inget nyval. Regeringen och Alliansen är överens om att förändra budgetreglerna på ett sätt som underlättar för en minoritetsregering att få igenom sin budgetproposition, alltså ungefär det allianspartierna föreslog på DN Debatt i början av december.

Månne såg regeringen detta som en av oppositionen utsträckt hand. I vilket fall har nu sex av åtta riksdagspartier enats om fyra punkter som underlättar minoritetsstyre:

1) Den statsministerkandidat som samlar ett stöd från en partikonstellation som är större än alla andra partikonstellationer ska bli vald. Detta cementerar blockpolitiken och gör i praktiken SD maktlösa i framtida budgetomröstningar eftersom de inte anses ingå i något av de stora blocken. 

2) Budgetutbrytningar omöjliggörs. Det betyder att budgetar bara kan tas eller fällas i sin helhet.

3) Alliansen lägger ned sina röster när regeringens budgetproposition läggs i vår. Regeringen, med stöd av 38 procent av svenska folket, kan alltså få igenom sin politik efter att ha regerat på en alliansbudget under några månader. 

4) Samarbete kring pensionerna samt energi- och försvarspolitiken. 

Detta känns som en panikartad åtgärd. Det är heller inte särskilt snyggt att ändra budgetreglerna enbart i syfte att stänga ute ett enskilt parti. Överenskommelsen betyder i praktiken att sex av riksdagens partier (och V har inget emot överenskommelsen) ger minoriteten, i detta fall regeringen, större makt. Vilket inte känns särskilt demokratiskt.

De stora vinnarna heter Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 38-procentsregeringen kan sitta kvar och med hjälp av oppositionen få igenom sin politik. Bara för ordningens skull. Alliansen har därmed spottat sina egna väljare i ansiktet. Deras väljare röstade inte för Löfven som statsminister och avsåg inte att ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över politiken.

Alliansen lämnar alltså walkover under de kommande fyra åren. Vore jag alliansväljare skulle jag känna mig lurad och förbannad. Rädslan för politiska konflikter banade väg för denna blocköverskridande och demokratiskt högst tveksamma överenskommelse.

På presskonferensen var "ansvar" det gemensamma slagordet. Ansvar för Sverige. Samtidigt var Jan Björklund noggrann med att påpeka att de politiska konfliktytorna i svensk politik inte får krympa som en konsekvens av den stora så kallade decemberöverenskommelsen.

Det är lite ironiskt att han säger så på just den pressträff då Alliansen gått med på att låta en 38-procentsregering få igenom sin politik. De borgerliga tillåter fyra års sossestyre med miljöpartistiskt inflytande över både pensions-, energi- och säkerhetspolitiken.

Hur detta märkliga agerande skulle bevara konflikten i svensk politik är svårt att se. Tvärtom har de sex partierna skärpt en annan konflikt, nämligen den mellan SD och alla andra partier. I praktiken har Sverigedemokraterna i mångas ögon förvandlats till det enda oppositionspartiet, en roll jag inte tror att detta parti har något emot. För att understryka denna nya roll kommer SD lämna in i en misstroendeförklaring mot Löfven.

Jag tror att Alliansen har begått ett stort misstag. Det nya politiska läget lär gynna SD i valet 2018. Men det tar vi då. Först väntar fyra års rödgrönt vanstyre. Grattis, alla alliansväljare. 

En onödig låsning

Socialdemokraterna vann inte valet. De gick fram marginellt jämfört med valet 2010, ett val som av dåvarande partiledaren kallades "ett riktigt dåligt val". Det rödgröna blocket som helhet gick fram 0,1 procentenheter.

Alliansen vann inte heller. De fyra borgerliga partierna tappade nästan tio procentenheter. Valet hade bara en vinnare: Sverigedemokraterna.

Ändå tog Stefan Löfven på sig uppdraget att bilda regering. Både på valnatten och i sin regeringsförklaring upprepade Löfven det felaktiga påståendet att svenska folket röstat för en förändring - för socialdemokratisk politik.

Så var det bevisligen inte. Men politik är politik, och det var väntat att ledaren för det största partiet i det största blocket skulle försöka bilda regering. Löfven misslyckades dock med det som han sade sig vara så övertygad om att klara, nämligen få budgeten godkänd i riksdagen.

Detta har orsakat de bittraste utfallen från socialdemokratiskt håll på många år. Inte ens den bittraste citron kan tävla med en sur sosse. Inte heller Alliansen är nöjd med läget. Sverige måste kunna regeras av en minoritetsregering, sägs det. Därför vill både regeringen och allianspartierna se över regler och praxis i riksdagen så att en minoritet lättare kan få igenom sin ekonomiska politik. Helst före nyvalet.

Syftet är förstås att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Men sådana krumbukter riskerar att slå tillbaka. Vi vet inte hur riksdagen ser ut efter valet. Om SD fortsätter att växa spelar det till slut ingen roll hur övriga partier försöka trixa med regler och överenskommelser vid budgetomröstningar. Dessutom ska det inte uteslutas att svenska folket är redo att rösta in ännu fler partier i riksdagen i kommande ordinarie val.

Bakgrunden till paniken är den politiska låsningen i riksdagen. Den beror i sin tur på uppdelningen i block. Block är en dock frivilliga konstellationer. De kan förändras. Partierna borde se dem mer som pakter i Robinson och använda dem så länge det gynnar de egna målen, överge dem när det inte gör det. Med detta sagt har det funnits få skäl för något borgerligt parti att gå Löfven till mötes efter valet.

Många inom borgerligheten vet nog egentligen hur Alliansen ska kunna regera i majoritet. Det finns få sakpolitiska skäl att inte pröva detta. Men det kommer inte ske. Därmed är Alliansen, precis som de rödgröna, ansvariga för den låsning som nu skett. Och det är inte alls säkert att nyvalet, eller nya regler för budgetomröstningar, kommer ändra på den saken.

En bild säger mer än...

Lite skadeglad kan man väl ändå få vara?

Den gubben gick inte!

Mot mångas förmodan väljer Sverigedemokraterna att fälla regeringen i morgondagens budgetomröstning i riksdagen. De proklamerar dessutom att de kommer fälla varje regering som föreslår ökad invandring och/eller där Miljöpartiet har ett avgörande inflytande. Det sistnämnda knuffar Sverige betydligt närmare ett extraval.

Det är ett högt spel som SD spelar nu, men det vore samtidigt märkligt om de inte tog chansen att fälla en regering som består av ett grönt parti som är SD:s motpol i nästan alla frågor. Ett parti har först och främst ansvar gentemot sina egna väljare, och det bör noteras att SD lät undersöka vad de tycker i frågan. Sju av tio SD-väljare stöder beslutet och bland Alliansens väljare var stödet faktiskt 51 procent.

Presskonferensen var överraskande skickligt regisserad. Oscar Sjöstedt och Mattias Karlsson inledde med en genomgång av den förda asylpolitiken vilket fick Aftonbladet och SVT att bryta, de förstnämnda med motiveringen att "reklam kostar pengar", och därigenom missa avslöjandet av själva beslutet. Alltså det som de närvarande medierna var där för att täcka. Ett märkligt publicistiskt beslut, kan man tycka... Men markeringar är ju så viktiga.

Beslutet var inte helt väntat, men desto mer begripligt. Under de kommande dagarna kommer det att gnällas något alldeles oerhört från vänsterhåll, och för all del även från somliga inom borgerligheten. Men det dessa personer måste förstå är att detta är politik, inte ett möte i en trivsam kompisförening där man hjälps åt och myser ihop. Det åvilar inte ett oppositionsparti att hjälpa en regeringsbildare att få igenom en budgetproposition, i synnerhet inte när regeringsbildaren i fråga öppet deklarerat att han aldrig kommer prata med oppositionspartiet i fråga.

Nu sitter Stefan Löfven i just den sits som SD ställde frågor om kort efter valet. Då lät Löfven tvärsäker på att han skulle kunna få igenom budgeten. Men eftersom Alliansens partier visat honom kalla handen har detta i praktiken varit upp till SD att besluta om ända sedan Löfven fick uppdraget att bilda regering. Beslutet är nu fattat.

Detta var en dag då vissa vaknade upp till en politisk verklighet som säger att valresultatet faktiskt får betydelse för maktfördelningen i riksdagen. De 13 procenten till trots har många inte velat ta in att SD faktiskt har makt, och att det får konsekvenser att i åratal vägra samarbeta med dem.

Säga vad man vill om valresultatet, men det har åtminstone vitaliserat svensk politik en smula. Fortsättningen blir intressant. En regering utan Miljöpartiet vore ett första viktigt steg.

EU vill ha mer pengar

Det kan bli nya EU-skatter framöver som EU:s medborgare får betala till unionens gemensamma kassa. Det kan handla om energiskatt, flygskatt, bolagsskatt, skatt på utsläppshandel, skatt på finanssektorn och en EU-moms.

Budgetkommissionären Janusz Lewandowski säger att detta inte kommer att öka EU:s budget totalt sett och att det tvärtom ska minska medlemsstaternas EU-avgift. Tillåt mig att tvivla. Det finns inget som både är så lätt och lockande som att höja en redan existerande skatt. Parlamentet har dessutom redan krävt en höjning av budgeten med fem procent under de kommande sju åren.

Jag är visserligen en utpräglad EU-cyniker, men det vore önskvärt att fler var kritiska till EU-politikernas intentioner och starkare ifrågasatte trovärdigheten i denna demokratiska underskottets förening.

Låtsas som om det regnar...

Att USA lever över sina tillgångar är inget nytt. Det är normaltillstånd att landet visar underskott och läget har varit akut många gånger under 1900-talet. Men aldrig har statsskulden varit så ofattbart stor som nu. Barack Obama skulle behöva genomföra enorma besparingar. Men samtidigt vill han bli omvald och är därför orolig för att stora nedskärningar i den federala budgeten ska bromsa den ekonomiska återhämtningen och lägga smolk i hans återvalskampanjsbägare. Politik är ju, trots allt, politik. Obama är dessutom knappast den förste president som slösat med skattebetalarnas pengar.

I ett land som Sverige, där politikerna snarast tävlar om vem som kan ta bäst hand om "de offentliga finanserna", blir USA:s slappa syn på balans mellan utgifter och inkomster svårbegriplig. Runt om i Europa genomför regeringar hårdhänta besparingspaket. I Estland belönades regeringen till och med av väljarna nyligen. I Grekland och Portugal har besparingarna lett till massprotester.

Hur skulle det amerikanska folket reagera? Ingen verkar vilja ta reda på den saken. Varken demokrater eller republikaner vågar. Därmed kommer problemen också att fortsätta. Stackars framtida presidenter som får ärva denna sörja.

Ett monster

Sverige fortsätter att strida för att avskaffa, eller åtminstone minska omfattningen av, EU:s jordbrukspolitik. Men det är en kamp mot Goliat. Under Sveriges hela tid i EU har inget skett. Det "smalare och vassare" EU som många borgerliga politiker pratar om vart femte år kommer aldrig att bli verklighet. Den lilla glada frihandelsklubben som arbetar för fri rörlighet för varor, människor och tjänster är en dröm. Tvärtom sväller denna klubb för inbördes beundran ständigt. Frågan är om det längre går att göra något åt eländet.

En grundläggande problem är på ett rent mänskligt plan. De som arbetar i EU tjänar väldigt bra på att arbeta just där. De har förmåner som vanliga dödliga bara kan drömma om. När unionen skulle få sin egen president var det därför på sin plats att han blev bättre avlönad än självaste Barack Obama. Stort ska det vara. Det säger en del om EU:s syn på sig själv. Avståndet till de stackars väljare som förväntas lägga en lapp i en urna vart femte år och välja Europaparlament - vars makt för övrigt är synnerligen begränsad - växer dag för dag. Jag tror att det är lätt för många som har arbetat länge i Bryssel att förlora kontakten med den verklighet som är de flestas av de 500 miljoner EU-medborgarna.

Jag tillhör dem som har förlorat tron på att EU över huvud taget går att reformera. Dåliga förslag går att stoppa, förhala eller förbättra. Det är vad Piratpartiet försöker med där nere. Men att driva själva utvecklingen i rätt riktning totalt sett - med mindre överstatlighet, skärpt skydd för den personliga integriteten, förbättrad hushållning av skattemedel och respekt för medlemsländers egna befolkningar - är det sannolikt för sent för. Monstret har vuxit sig för stort.

Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i Europa och världen. Det ifrågasätter ingen. Men är EU det bästa sättet att göra det på? För alla som inte gillar överstatlighet och marschen mot en europeisk federation, torde svaret vara nej. Norge har trots allt inte råkat i krig trots att landet står utanför fredsunionen...

Borgs välmurade hus

Mandatperiodens första budget är den reformfattigaste hittills för alliansregeringen. Bilden av regeringen som förvaltande, nöjd med att bara sitta vid makten, är svår att skaka av sig. Har det gått så fort? Har Alliansen redan på fyra år blivit tom på idéer?

Anders Borg beskriver budgeten som en grundsten i Alliansens välmurade hus. Utåt hävdar han att prio 1 är att hushålla med skattepengarna. Sitta stilla i båten och invänta lugnare väder. Prognosen är att tillväxten kommer att vara fortsatt hög. Tyvärr gäller det även arbetslösheten. Enligt regeringens prognos kommer den att ligga på runt sex procent nästa valår 2014. Givet att människor inte längre göms undan i statistiken på samma sätt som tidigare och att personer som inte får arbete skickas i förtidspension, är det kanske en OK siffra. Men räkna med att det blir en akilleshäl för regeringen om arbetslösheten ligger på den nivån inför nästa val.

Likheterna med Socialdemokraternas tid vid makten är slående i jobbfrågan. Båda talar om "full sysselsättning", båda satsar på tramskurser på Arbetsförmedlingen. Jobbcoacherna har blivit ett utskällt fenomen eftersom de lyckas ordna ungefär ett jobb i månaden. Människor vittnar fortfarande om hur de väntas lägga ned månader av sina liv på att lära sig skriva ett CV och en arbetsansökan i stället för att uppmanas att söka jobb. Samma utgångspunkt gäller således fortfarande: om du vill ha jobb, fixa det själv. Det är anmärkningsvärt att Moderaterna (för detta är främst Moderaternas arbetsmarknadspolitik) har gått i exakt samma fälla som Socialdemokraterna.

Ingen har direkt rosat den här budgeten. Det är en försiktig och visionslös. Den är kort sagt förvaltande. Det är bara att hoppas att det inte blir sämre än så här. Det är dags att lägga skrytet om "föregångslandet Sverige" på hyllan och börja genomföra reformer.

Whoever wins, you lose

"Vinnare och förlorare i höstbudgeten"... Det är som om det handlar om ett lotteri med pengar från ingenstans, som om ingen av oss stod för den kaka som politikerna älskar att dela ut, extra mycket vart fjärde år.

Själv har jag aldrig röstat efter vad jag "tjänar" på, jag har gått efter hjärta mer än hjärna. Att rösta nej till biltullar var en självklarhet trots att jag inte har någon bil och som student skulle jag definitivt kortsiktigt tjäna på en rödgrön majoritet (jag har just nu ändå inte möjlighet att jobba extra och får därmed inte del av jobbskatteavdraget). Säkert finns det människor som röstar efter kortsiktiga bidragshöjningar eller skattesänkningar. Jag är dock inte en av dem.

Att Alliansen har genomfört skattesänkningar på närmare 100 miljarder är väldigt bra. Detta ska en annars rätt dålig regering ha beröm för. Men det är anmärkningsvärt att en regering som talat om värdet av ett värderingsskifte i Sverige inte motiverar sina skattesänkningar med att det är moraliskt rätt att låta människor få behålla mer av sina inkomster utan i stället predikar arbetslinjen som försvar för skattesänkningarna. Med sådan retorik kommer vi aldrig få något värderingsskifte i Sverige. Skattesänkningar kommer alltid att mötas med skepsis. De rödgröna pratar om att regeringen "slarvar bort" pengar i skattesänkningar. Tydligare än så kan vänsterns förakt för människors arbete knappast uttryckas. Detta är ett köttben som Alliansen bör bita sig fast i och inte släppa taget om innan valdagen är över. Vems pengar är det vi pratar om egentligen? Det är förskolenivå på den frågan, men den behöver likväl ställas eftersom minst hälften av befolkningen tycks tro att det alltid är någon annan som betalar och att det är direkt farligt att få större makt över sin egen inkomst.

Det kommer inte att bli lätt för Sahlin & compani att motivera för låginkomsttagare att de vill ta bort kanske 1 000 kronor av deras inkomst i form av höjda skatter. Regeringen Reinfeldt har således, om korten sköts rätt, goda möjligheter att framstå som låginkomsttagarnas bästa vän.

Alternativ verklighet

Vänsterpartiet har presenterat sin skuggbudget och därmed klargjort skillnaderna till regeringens politik. Det är i sanning inte bara en alternativ budget utan en alternativ verklighet som vänstern presenterar.

Vi har hört det förr och valnederlaget har inte fått vänsterpartiet att tänka om:

150 000 nya jobb i offentlig sektor till 2010

Återinförd fastighetsskatt

Återinförd förmögenhetsskatt

Avskaffat jobbskatteavdrag

Lagstiftad rätt till heltid

Det är svårt att förstå vilken verklighet vänsterpartisterna vandrar omkring i. Förutom att återställa de impopulära skatter som alliansen avskaffat vill vänstern alltså höja skatten för alla, inklusive alla låginkomsttagare med små marginaler. Till att börja med. Vänsterpartiet har tidigare varit tydliga med att de inte utesluter ytterligare skattehöjningar efter en eventuell valseger.

Sossarna däremot satsar på pensionärerna. Det kan visa sig vara en vettig strategi med tanke på att det stora antalet pensionärer i Sverige, som inte har fått del i skattesänkningarna på samma sätt, kommer att växa radikalt framöver. I övrigt är socialdemokraterna vaga. De vill ha ”rättvisare skatter”, men verkar inte våga gå lika långt i återställarivern som vänsterpartiet. Det finns dessutom tydliga meningsskiljaktigheter mellan partierna. Vänsterpartiets stora löfte om 150 000 nya jobb i offentlig sektor framfördes innan förra valet men fick aldrig något gehör hos det dåvarande regeringspartiet. Inget tyder på att socialdemokraterna skulle våga avskaffa alliansens mest omtyckta åtgärd – jobbskatteavdraget – för att gå vänstern till mötes i detta vanvettiga förslag. Och när det gäller skolan svävar oppositionen fortfarande omkring utan att veta var den ska landa. Vänsterpartiet vill som bekant avskaffa betygen helt och hållet, miljöpartiet ligger närmare alliansen än de röda i friskolefrågor och socialdemokraterna har fullt sjå att försöka anpassa sin skolpolitik till den populära Björklundska verkligheten.

Det finns inte mycket i oppositionens alternativa verklighet som kan skrämma regeringen just nu.

De här kvinnofällorna... var köper man dom?

Oppositionen är som väntat inte nöjd med den nya budgeten. Det är inte bara ”hårdare tag” mot arbetslösa som ger svettiga pannor, regeringen kritiseras även för att vara kvinnofientlig. Har vi hört den förut?

Josefin Brink (v) beklagar sig exempelvis över att regeringen för en tydligt antifeministisk politik. Ja, vad hade hon väntat sig? Alliansen är ingen feministisk megafon, lyckligtvis. Den sittande regeringen gick aldrig till val på att lära ut genusperspektivet på alla områden i samhället (även om det finns knäppa feminister även inom alliansen). Mycket kan regeringen kritiseras för, men det är i alla fall underbart skönt att slippa höra bullshit om genusperspektiv hit och maktstrukturer dit.

Kristdemokraterna har fått ge vika på flera av sina hjärtefrågor – som en fin kompensation borde partiet få vetorätt i dessa frågor och därmed garantera att den nya regeringen för en stabil antifeministisk linje. Om det finns något jag kan beklaga, är det att regeringen över huvud taget talar om jämställdhet som ett mål i sig.

En frisk fläkt

Man kan kalla den borgerliga regeringens budget för mycket, men inte för oansvarig. Ändå är det förstås detta ord Pär Nuder (s) använder när han ska beskriva budgeten, trots det gigantiska budgetöverskottet och trots att arbetslösheten sjunker till det mål som sossarna själva satt upp. Nuder förkroppsligar verkligen socialdemokraternas ändlösa förutsägbarhet. Han saknar dessutom helt trovärdighet när han kritiserar Anders Borg för saker s-regeringen planerade att göra för några år sedan.

Oppositionen anklagar regeringen för att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa. Ja, det är ju just det alliansen gick till val på. Det ska vara skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta. Att socialdemokraterna inte har förstått detta visar att de inte är beredda att släppa det bidragstänkande som partiet har präglats av så länge. Det indikerar att även nästa val kommer att stå mellan ett alternativ som förespråkar en arbetslinje och ett som företräder en bidragslinje. Glöm inte att den förra regeringen i och med friåret faktiskt betalade människor för att vara lediga!

Är det rättvist att en person som kliver upp varje morgon och jobbar minst åtta timmar om dagen får lika mycket pengar vid slutet av månaden som den som ligger hemma i soffan och tittar på reprisen av Landet runt? Ja, det är verklig rättvisa enligt den rödgröna oppositionen.

DN