Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Islamister och ensamma galningar

Vem är ensam galning och vem är en del av ett större och farligare sammanhang? Svaret varierar beroende på vem du frågar. Det beror nämligen på vilken ideologisk utgångspunkt personen i fråga har.

Det är intressant att se att medievänstern hanterar Parisattackerna helt annorlunda än Breiviks massmord på Utøya 2011. Då var det ett tecken på extremhögerns frammarsch i Europa. Främlingsfientliga idéer hade blivit rumsrena. Så föddes terroristen Breivik, fick vi veta.

Aftonbladets Åsa Linderborg gick så långt som att påstå att Breiviks tankegods var borgerlighetens, och att högern därmed bar ett visst ansvar för det inträffade. Ty Breivik skrev minsann ett manifest! Att kleta Breivik på sina politiska motståndare blev en konst.

Denna analys gjordes trots att Breivik var det perfekta exemplet på enstöringen, den ensamme gärningsmannen som agerade utifrån en egen övertygelse. Han lyckades till och med uppfinna en riddarorden i sin egen förvirrade tankevärld. Ingen trodde honom, men det hindrade inte vänstern från att köpa tesen om Breivik som en del av något större.

Parisattentaten, däremot, vill vänstern inte härleda till något större. Dessa attentat, hävdas det, begicks av galningar som inte har något som helst med islam att göra. Trots att de till skillnad från Breivik återfinns i ett större sammanhang, nämligen det islamistiska. Trots att mycket tyder på att de hade kopplingar till al-Qaida eller IS, fick viss militär träning och att tusentals andra slåss för deras sak i detta nu. Deras "riddarorden" existerar i allra högsta grad.

Analyserna är tämligen förutsägbara. Vänstern, oavsett om den representeras av Aftonbladet, public service eller Vänsterpartiet, vill skydda islam från alla misstankar. Denna religion, till skillnad från alla andra, har blivit untouchable, vilket ibland leder till intressanta dilemman inte minst för feministerna.

Breivik var kristen och tidigare medlem i Fremskrittspartiet. Därmed var han fri att använda som politiskt verktyg, och det blev fritt fram för alla tänkbara analyser, hur absurda de än var. Parisattackerna måste hanteras lite mer varsamt eftersom vänstern är livrädd för att kritisera religionen i fråga.

Därför får vi nu se de förväntade analyserna som försvarar religionen, lägger skulden för attentaten på ensamma galningar och (givetvis) på västvärldens inblandning i Mellanöstern. Vi ser en återanvändning av föreställningen att terrorister skapas ur sociala orättvisor, trots att detta visat sig vara fel i så många tidigare fall (bland annat Londonbombarna).

Man får hoppas att säkerhetstjänsterna har lite bättre svar på frågan "varför?" än vänsterns ledarredaktioner.

Ensam galning.

Skillnad mellan EU-kritisk och Europafientlig

Den europeiska unionen startade som ett fredsprojekt i Europas ruiner efter det förödande andra världskriget. Vid krigsslutet gick faktiskt Tysklands rustningsminister Albert Speer och bar på tankar om ett slags europeisk union (och ej under tysk överhöghet, bör tilläggas).

Carl Bildt skriver om EU:s historiska roll och om den spricka som i dag skapats mellan EU:s medlemsländer, med främlingsfientlighet och ömsesidig misstänksamhet som följd. Beskrivningen är givetvis friserad i bästa Barroso-manér. Men Bildt skönmålar inte bara den europeiska unionen - han undviker också att ge en vettig förklaring till varför främlingsfientligheten ökar och ser över huvud taget inte EU:s skuld i krisen. Alls.

En viktig orsak till att EU-fientligheten har ökat är att maktöverföringen från medlemsländerna till unionen gått oerhört fort och skett utan folks godkännande, att EU:s enda demokratiska pelare är den svagaste och att hela bygget andas själva motsatsen till transparens och hederlighet. Det är uppenbart att unionens ledargarnityr har blivit fullständigt fartblint. Alltfler väljare gillar inte den riktning som EU har tagit och har fått nog, helt enkelt.

Bildt sammanblandar vad han kallar "främlings- och Europafientlighet". Visst finns det krafter som både är nationalistiska och främlingsfientliga och vill bekämpa den fria rörligheten i Europa. Men att vara EU-kritisk är definitivt inte detsamma som att vara främlingsfientlig - och heller inte Europafientlig (vad det nu innebär att vara "fientlig" mot en kontinent).

Inför EMU-omröstningen 2003 utmålades nej-sägarna som allt från bakåtsträvare till rena fascister. Vi stod i vägen för ett enat Europa, för fred och välstånd. Och vi var inte bättre än de främlingsfientliga krafter som ville stänga gränserna, tyckte en alltmer desperat ja-sida.

Bildt återanvänder greppet guilt by association, vilket jag är rädd att vi kommer att se mer av under årets EU-valrörelse. EU-kramarna vet att risken att många skeptiska väljare vänder sig till Sverigedemokraterna är överhängande. Just därför skulle jag säga att den metod som Bildt och andra enögda EU-anhängare använder är direkt kontraproduktiv. De gör samma misstag som de etablerade partierna gör när de försöker bekämpa SD i rikspolitiken med påhopp och ryggmärgsmässiga avståndstaganden i stället för saklig argumentation.

Det behövs en sansad EU-kritik, och min känsla är att den växer i Sverige. Den finns till både höger och vänster. Men så länge de EU-positiva partierna inte erkänner någon EU-kritik som legitim utan väljer att stämpla EU-kritiker som sängkamrater med främlingsfientliga krafter, krattas manegen för en sverigedemokratisk valframgång i EU-valet.

Det måste rimligen finnas fler liberaler i de etablerade partierna som tycker att det finns plats för en saklig och liberal EU-kritik. Var är ni?

Malin Ullgren har otur när hon tänker igen

Malin Ullgren, som för inte så länge sedan upprördes över en skylt med tre nakna flickor utanför Moodgallerian, är upprörd igen.

Hon kritiserar talmannen Per Westerberg för att han valde att inte delta när artisten Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, tog emot ett pris i riksdagen. Westerberg motiverade beslutet med att det inte var talmannens uppgift att delta i kontroversiella sammanhang. Frågor på det?

Ullgren har en. Hon undrar varför inte talmannen markerar mot SD:s Kent Ekeroth. Svar på det: Det är, Malin Ullgren, inte talmannens uppgift att "markera"mot enskilda riksdagsledamöter. Det vore direkt olämpligt om Westerberg gjorde det.

Och nej, Malin Ullgren. Det är inte synd om Sverigedemokraterna. De framställer sig däremot gärna som offer. Problemet är att vänstern ger dem en sådan strålande hjälp genom att ständigt gå över gränsen med både verbala och fysiska attacker mot folkvalda sverigedemokrater.

Om alla dessa antirasister i stället förmådde hålla sig till argument, och undvika att hota och uppmana till våld, skulle SD ha mycket svårare att behålla sin image som sanningssägare som måste tystas med alla medel. Det är detta Malin Ullgren, Jason Diakité och många andra uppenbarligen inte förstår.

Jag vill inte förbjuda Timbuktu att rappa, och absolut inte inskränka den konstnärliga friheten. Men jag efterlyser lite mer intellektuell skärpa än vad vi just nu ser i den synnerligen lättutrustade antirasistiska frontlinjen.

Det är avslutningsvis talande att Malin Ullgren ser Timbuktus hotfulla strof om och mot Jimmie Åkesson som "motvilja mot ett rasistiskt parti" (det är Åkesson han rappar om, inte SD) och att Mona Sahlin kallar samma textrader för "ett samtal". Det är svårt att se hur en sådan inställning ska kunna vinna debatten mot SD.

SD - arbetarnas parti

Det är roligt det där med etiketter. Sverigedemokraterna kallas högerextrema, ja av vänsterfolk benämns de rent av som nazistiska. Riktiga är arbetare ju inte höger och absolut inte nazister. Således röstar de inte på SD.

Ändå är SD nu andra största parti bland LO:s medlemmar. De är större än Moderaterna, som under Reinfeldts ledning gjort sådana ansträngningar att attrahera gamla S-väljargrupper.

Detta är svårsmält för LO, sossar och vänsterfolk i gemen som så gärna vill klistra naziststämpeln på SD och kalla partiet för ett högerparti. Men det torde inte vara någon överraskning då Socialdemokraterna under lång tid varit det parti som tappar flest väljare till Sverigedemokraterna. Idén om det förlorade folkhemmet, för snabba förändringar i samhället,

Helt klart är att invandringsfrågan växer i betydelse för alltfler väljare. Interna skandaler i SD har inte påverkat som många trott. Tvärtom växer partiet stadigt - i både medlemsantal och opinionsmätningar. Och Jimmie Åkesson klarade ännu en utfrågning i Sveriges Radio galant.

Att SD är här för att stanna har varit tydligt länge. Frågan är nu om partiet klarar av att bli tredje största parti efter valet 2014. Det kan tvinga övriga partier att börja omvärdera sitt förhållande till Åkessons parti.

I klaveret

Jag tänker inte ägna denna text åt att diskutera Sverigedemokraternas rasistiska förflutna eller så mycket kring dess förtroendevaldas övertramp. Det har så många i bloggosfären redan gjort.

Men den film som publicerades av Expressen, som ledde till att Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Erik Almqvist lämnat alla uppdrag, måste ändå kommenteras. Det går förstås inte på något sätt att försvara de tre sverigedemokraternas beteende på filmen. Ur SD:s perspektiv kom det här tämligen olägligt - just i skedet när ledningen försöker strama upp och rensa ut det öppet rasistiska.

Å andra sidan hade det kunnat vara värre och bli vad valstugereportaget blev för Moderaterna 2002. Nu får det sannolikt ingen större betydelse i väljaropinionen. Möjligen sker en tillfällig nedgång i de kommande mätningarna, men det är först om skandalerna blir fler som det lär skada partiet långsiktigt.

Jag reagerar mer mot det drängiga beteendet än orden i sig. Det säger en del att orden finns i vokabulären, även om personen i fråga har druckit, men framför allt är beteendet som avslöjas i filmen tämligen smaklöst och inget vi väntar oss av någon med en hög post i ett riksdagsparti.

Ska vi snacka verbala påhopp -  det verkar ju vara just orden "blatte-lover", "babbe", "fitta" och "hora" (det enda som riktas mot en kvinna) som medierna har fokuserat på - kan dock konstateras att Erik Almqvist långtifrån är ensam om att slänga ur sig sådana. Soran Ismail kallar sverigedemokrater i allmänhet för "värre än klamydia" i ett YouTube-klipp han själv lagt upp.

På vänsterkanten är det populärt att komma med både kränkande och hånfulla invektiv om sina politiska motståndare. Visst, rasistiska tillmälen är värre. Ändå vore det välkommet om det även diskuterades vad som är OK att säga om politiska motståndare. Jag skulle tro att Ismails tillmälen mest ses som "civilkurage". Det är åtminstone vad det brukar heta när sverigedemokratiska möten störs.

Kollektiv skuld

All lägga kollektiv skuld över hela grupper för något en enskild person gjort sig skyldig till är obehagligt. Ändå är det precis det som sker från olika håll just nu. Inte minst är vänstern aktiv. Ansvaret för bombdådet och massakern i Norge delas inte bara av Fremskrittspartiet (Breivik var ju medlem ett tag) utan också av Sverigedemokraterna, av Dansk Folkeparti, av Sannfinnländarna, av Folkpartiet (som ju lagt förslag om språktest för invandrare) - ja, av alla borgerliga partier för att de inte tar hotet från främlingsfientligheten på allvar.

Det är som om den samlade vänstern nu ser sin chans att (äntligen!) ge igen för den kollektiva skuld de påklistrats för kommunismens och socialismens brott under alla år. Nu ska högern få känna på hur det är. Frågan är hur meningsfullt detta kollektiva skuldbeläggande och försöket att hitta bredare kopplingar till dåden i Norge är. Det finns islamkritiska krafter i alla nordiska, och europeiska, länder. I Sverige är det mest framgångsrika exemplet Sverigedemokraterna. Men det är faktiskt väsensskilt att å ena sidan vara invandrings- och islamkritisk och å den andra att anse att hela Västeuropa befinner sig i krig och att mord på politiska motståndare är nödvändiga. Jag tror inte ens att de värsta tokstollarna i SD förespråkar massmord.

Även om Breiviks förvirrade föreställningar om hotet från islam inte existerade i ett vakuum, måste vi kunna skilja på dessa idéer och de gärningar han begick. En röst för språktest för invandrare är inte en röst för politiska mord. Sverigedemokraterna ska bemötas för att de har fel i sak. Detsamma gäller Folkpartiet när de lägger förslag om språktest eller gynundersökningar av flickor med utländskt ursprung. Att försöka klistra på dem ett ansvar för vad en enskild gärningsman har gjort i Norge är lika fel som att göra vanliga muslimer ansvariga för det extrema islamister företar sig.

Sedan är det förstås lite intressant att det har saknats högljudda krav på kristna företrädare att ta avstånd. Hade gärningsmannen varit muslim hade debattsidorna varit fulla av krav på muslimska företrädare att ta avstånd från våldet. Kyrkan slipper undan. Kristna företrädare vill förstås hävda att Breivik inte är en riktig kristen. Kanske var heller Taimour Abdulwahab ingen riktig muslim. Det där överlåter jag till troende att käbbla om.

Gärningsmannens egna ord

Hat föder hat. Det är den enkla slutsatsen av alla krig och alla sorters konflikter genom historien.

Massakern på Utøya tycks vara en konsekvens av just hat. Men om nu hatet riktades mot socialdemokratin i Norge, och kanske etablissemanget i stort, vilka var då gärningsmannens egna ideologiska övertygelser? Han har utpekats som högerextrem, kanske rent av nazist. Men texterna skrivna av gärningsmannen Anders Behring Breivik som finns på dokument.no säger något annat. Han kommer säkert att ge sin egen förklaring till den norska polisen, men innan resultaten av förhören blir offentliga kan vi titta på vad Breivik skrivit på nätet tidigare. Det är bitvis surrealistisk läsning. Breivik vänder sig nämligen emot vad han uppfattar som hatideologier och skriver bland annat:

"For meg blir det svært hyklersk å behandle Muslimer, Nazister og Marxister forskjellig. De er alle tilhengere av hat-ideologier. Ikke alle Muslimer, Nazister og Marxister er konservative, de fleste er moderate. Men spiller det noen rolle? En moderat Nazist kan, etter å ha opplevd svindel, velge å bli konservativ. En moderat Muslim kan, etter å ha blitt nektet å komme inn på et utested, bli konservativ etc. Det ligger i kortene at moderate tilhengere av hat-ideologier, på et senere tidspunkt kan velge konservatisme."

Gärningsmannen beskriver sig själv som en person som vill bekämpa marxism och mångkultur. Breivik skriver:

"Ideologien multikulturalisme (kulturell marxisme) er en anti-Europeisk hatideologi som har som formål å ødelegge Europeisk kultur, identitet og kristendom forøvrig. Jeg sidestiller dermed multikulturalisme med de andre hatideologiene: nazisme (anti-jødisk), kommunisme (anti-individualisme) og Islam (anti-kafr)."

Ideologiskt skulle Breivik således kunna placeras nära Sverigedemokraterna eller möjligen Fremskrittspartiet. Varför han, i stället för att nöja sig med rätten att få föra ut sina åsikter, valde så radikala åtgärder mot det och de han föraktade får utredningen visa.

Det ryktas för närvarande om en andra gärningsman. Vittnen säger sig nämligen ha sett flera gärningsmän, varav en inte burit någon polisuniform. Det är vanligt att rykten om fler gärningsmän sprids efter en massaker av detta slag och de brukar oftast inte visa sig stämma.

Norge samlar sig

Dimman klarnar kring gårdagens attacker i Norge. En ensam gärningsman, Anders Behring Breivik, är gripen. Dödstalet har stigit till chockerande 84 på Utøya vilket ger totalt 91 döda. Det är ofattbart.

En gissning är att attentatet i Oslo var en avledande manöver för att köpa tid för attacken på Utøya, en attack som sägs ha pågått i runt två timmar. Vi kan minnas tidigare massakrer mot ungdomar på skolor och universitet, som den på Columbine High 1999 eller Virginia Tech 2007 som tog 15 respektive 33 liv, inklusive gärningsmännen själva. Breivik lyckades döda betydligt fler. Han verkar däremot inte ha haft som mål att själv dö utan lät sig i stället gripas.

Hatet mot gärningsmannen är naturligt och illustreras bland annat av Facebookgrupper som kräver att han avrättas. Det officiella Norge är desto mer behärskat. Sådana här händelser sluter ett folk samman. Stoltenberg har påpekat vikten av att denna händelse inte gör Norge till ett mindre öppet och tolerant land. Ty det finns inget sätt att undvika att enskilda personer begår sådana här brott av sina egna personliga motiv.

Breivik beskrivs som nationalist och islamkritisk. Attackerna har alltså inget med islamistisk terrorism att göra, som vissa förutspått. Vilket kanske är bra i det större perspektivet. Då slipper vi diskussioner om riskerna med att engagera sig internationellt och vi slipper höra populistiska krav på isolering. Nu var det en blond norrman som utförde massakern utifrån egna förvirrade motiv.

De politiska konsekvenserna satta åt sidan handlar gårdagens tragedi först och främst om förlorade människoliv, om sorg och livslång saknad för mängder av familjer när bröder, systrar, fäder, mödrar, pojkvänner, flickvänner och barn har fråntagits rätten att leva. Till dem går mina tankar just nu.

Besvikna sossar till SD

"Jag är nationalist och starkt troende. Det har ingenting med hitlerismen att göra. Men Gud har skapat världens folk och satt upp gränser för hur de ska leva. Vi ska inte blanda negrer och andra."

Man ska inte bli upprörd över fåntrattar som den gamle nazisten Lars Erik Aldin. De förtjänar förstås inte det engagemanget. Men lite fascinerad blir jag ändå över det finns människor som på 2010-talet har ett 1930-talsperspektiv på världen. Men så är ju Aldin knappast den genomsnittlige SD-väljaren heller.

Ett chockat Sverige grubblar fortfarande över hur i hela friden Sverigedemokraterna kunde ta sig in i riksdagen. Och vilka är deras väljare? Jakten på att "avslöja" vilka SD egentligen är har bara börjat. Den gamle nazisten Aldin är förstås en skänk från ovan i sammanhanget. Han var ju rent av med på Hitlers dagar. Kopplingen till sin bruna historia kommer SD aldrig undan, hur välpolerad fasaden än är.

Men att stämpla dem som nazister är förstås fel. Många väljare är gamla besvikna och konservativa socialdemokrater som anser att Sverige inte är vad det en gång var. Där ingår förstås även förändringen i landets etniska sammansättning. Att det är just Socialdemokraterna som tillhör SD:s allra mest högljudda kritiker handlar förmodligen inte bara om Jimmie Åkessons inställning till invandringspolitiken utan även om att det gamla arbetarepartiet faktiskt tappar väljare till Sverigedemokraterna. Partiet har ju tidigare lyckats behålla invandringskritiska väljare genom att föra en i praktiken restriktiv politik på området. Nu har många tagit steget till SD.

Är detta verklighetens folk?

Jag satte teet i vrångstrupen när jag i våras hörde om den mobb som jagat nyanlända irakiska flyktingar i Vännäs. En stor grupp människor, det har sagts uppemot 50, kastade sten och försökte bryta sig in hos flyktingarna. Trakasserierna blev så allvarliga att irakierna fick evakueras till annan ort. Det hela lät som ett skämt. Men nu har det hänt igen: någon eller några har tänt en brasa utanför det transitboendet där flyktingbarn och ungdomar vistas i Hököpinge i Vellinge kommun.

Tittar vi på vissa delar av Skåne, ser vi att de främlingsfientliga värderingarna inte företräds av några enstaka vettvillingar utan finns lite varstans. Och uppfattningarna bygger alltid på känslor, på föreställningar utifrån vad den där magkänslan säger. Så fungerar Jimmie Åkesson och så fungerar de främlingsfientliga i Vellinge också. Det blev mycket tydligt när flyktingbarns rätt att stanna i Vellinge diskuterades i SVT:s Debatt (som väl är så nära freakshow man kommer en vanlig tisdagskväll). Starka argument framfördes:

- När man tittar i Malmö och ser allt som har hänt där, det vill vi ju inte ha i Vellinge.
- Man vet ju inte var de här kommer ifrån.
- Vi vet inte hur de ser ut, vi har de inpå oss.

Det handlar således om något så primitivt som rädslor för det okända. Kanske behöver ni bara en trygg kram innan ni går till sängs?

Bisarra idéer om att svenska traditioner är förtryckande mot människor med annan religion än den kristna och med andra föreställningar än de kärnsvenska, ledde till diskussioner om att sluta sjunga Den blomstertid nu kommer och att inte ha skolavslutningar i kyrkor längre. Detta har fött motreaktioner som är lika knäppa. Nu ska vi skydda det svenska språket, människor som invandrar till Sverige ska skriva på ett "svenskkontrakt" i vilket de bedyrar att de ställer upp på de svenska värderingarna (inte minst den berömda svenska jämställdheten från vilken ingen får avvika).

Om människor bara förstod den enkla principen om att leva och låta leva, att sköta sitt och inte reta upp sig på vad grannarna tycker och tänker, hur de klär sig eller vilka traditioner de har, skulle det här samhället vara mycket trevligare att leva i. Nu tycks emellertid inskränktheten ständigt skörda nya segrar. Från rött till blått och norr till söder.

Sverigedemokraternas genombrott

Jimmie Åkesson gjorde tyvärr en ganska bra insats i debatten mot Centerpartiets Maud Olofsson i Gomorron Sverige. Han är ingen oäven debattör. Men är man liberal hittar man lätt sprickorna i hans fasad. Partiet är främlingsfientligt i så motto att det kollektivt buntar ihop muslimer och ser dem som en fara för det svenska samhället (medan kristna aldrig skulle buntas ihop på samma sätt).

Emellertid blir det bara fånigt att jämföra Sverigedemokraterna med nazister och antisemitisk propaganda i 30-talets Tyskland. Det är nästan lika ihåligt som när Afa-aktivister och kommunister kallar borgerligheten "fascistisk". Sverigedemokraterna är inskränkta och främlingsfientliga, inte nazister. Granskningen av partiet är väldigt välkommen - men tänk om alla partier granskades så här! Då skulle politikerna snart inte våga öppna munnen...

Maud Olofsson ska ha cred för att hon tog debatten. Det var rätt att göra det. Men hon blev, tyvärr, ett ganska lätt byte för en lugn, sansad och (faktiskt) resonerande Åkesson. Samtidigt kan vi konstatera att Sverigedemokraterna definitivt fått sitt stora mediala genombrott. Det är inte mycket att göra åt, försöken att tiga bort partiets växande popularitet har inte fungerat. Jag tycker att det var helt rätt av Aftonbladet att publicera en debattartikel av Sverigedemokraternas ledare. Den möter omedelbart stort mothugg och genast är debatten igång. Det är precis så det ska fungera i en demokrati med yttrandefrihet! Om det nu vore så väl, alltså. Sverige har nämligen en lag om hets mot folkgrupp och debattartikeln har, såklart, anmälts eftersom någon inte gillar den. Så ska det inte gå till i en demokrati med verklig yttrandefrihet... Tror någon att man kan anmäla bort främlingsfientlighet?

Vad mina åsikter om Åkessons budskap beträffar hänvisar jag till följande bloggpost:
Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk

Blandat är bäst.