Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
Visar inlägg med etikett hedersbrott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hedersbrott. Visa alla inlägg
lördag 21 januari 2017
Kvinnoförtryckets apologeter
Varje år uppdateras Svenska Akademiens ordlista med nya svenska ord. 2015 noterades 13 000 nya ord medan 9 000 fick stryka på foten. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige har berikat landet med nya fenomen och därmed språket med nya ord. Som balkongflicka och barnbrud.
Det förstnämnda har varit ett okänt fenomen i Sverige fram till för något decennium sedan. För somliga har polletten ännu inte riktigt trillat ned när det gäller hedersproblematiken (det är ju så känsligt att säga att det finns olika kulturer och att vissa av dem är avskyvärda). Bland dem hittar vi skribenter, debattörer och politiker på vänsterkanten som gör allt för att relativisera det förtryck som drabbar framför allt kvinnor och flickor men även det manliga könet i hederns och traditionens namn.
I dag är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Hon blev mördad för att hon inte ville leva enligt familjens önskemål. Mördad för att hon inte ville gifta sig med den man som släkten utsett åt henne. Sahindal var modig och vågade trotsa familj och släkt. Hon talade till och med i riksdagen bara månader före sin död.
Aftonbladets Somar Al Naher skriver om vilken skillnad Fadime Sahindal sannolikt har gjort för andra kvinnor och flickor i samma situation genom att uppmärksamma problematiken. Kunskapen har ökat i samhället, men denna kunskap har uppenbarligen inte nått Aftonbladets ledarredaktion.
Al Naher aktar sig noga för att nämna begreppet "heder". I stället kallar hon det som drabbade Fadime Sahindal för "mäns våld mot kvinnor" - som om detta var exakt samma fenomen som när herr Karlsson i fyllan pucklar på sin fru.
Begrepp som "hedersvåld" eller "hedersmord", som specifikt syftar på brott som begås i hederns och traditionens namn, nämns över huvud taget inte. Aftonbladet gör sig till hedersbrottens apologeter, och det är rent ynkligt att skåda.
Det är just den här sortens relativisering och vägran att se saker för vad de är som har bidragit till att hedersbrotten har kunnat spridas i Sverige. Varje dag drabbas flickor och kvinnor av detta. Varje dag kringskärs deras frihet. Varje dag riskerar de att fara illa enbart för att de vill leva som alla andra.
Svenska språket har fått ännu ett nyord: barnbrudar. Även här blundas det aktivt. Regeringens barnminister Åsa Regnér har varit påfallande passiv och undfallande när frågan om barnäktenskap kommit upp. Migrationsverket och socialtjänsten märker att alltfler asylsökande minderåriga är gifta. Ibland med en annan minderårig, ibland med en betydligt äldre person. Inte sällan väntar paret barn.
Hur ska samhället se på detta? Regnér har inte gett något tydligt svar. Hon har konstaterat att barn inte ska vara gifta och sedan lagt till ett besvärande "men": "Men det är också en ny tid och nya situationer."
Det är anmärkningsvärt hur lätt mänskliga rättigheter, och i synnerhet flickors och kvinnors rättigheter, väger för den feministiska regeringen och dess anhängare när kränkningarna begås av minoritetsgrupper och inte den vita majoritetsbefolkningen.
Den enda slutsats vi kan dra av detta är att mänskliga rättigheter för somliga är ett politiskt slagord som hellre används på plakat än i den politiska vardagen. De borde skämmas.
Läs även:
SVT: Få fälls för hedersbrott
onsdag 7 oktober 2015
Sverige...
Etiketter:
hedersbrott,
islam,
migration,
Naiva Sverige
tisdag 30 juni 2015
Invandringskollaps
Något håller på att gå sönder i Sverige, brukar Stefan Löfven säga. Och det är sant, om än inte riktigt på det sätt som Löfven menar.
Jag tror att tilliten till de traditionella politiska partierna håller på att rämna. Att förtroendet för det politiska systemet och välfärdens kärna håller på att raseras. Och att uppfattningen att polisen tappat greppet om kriminaliteten sprider sig.
Vi måste se vad som håller på att hända här. Västvärldens största asyl- och anhöriginvandring kombinerat med OECD:s sämsta integration av utrikes födda är en dödlig kombination för både samhällsekonomi, människors tillit till offentliga system och den upplevda tryggheten och framtidstron. När ett växande antal människor varken får bostad eller jobb byggs stora spänningar in i samhället. Det är klart att det smäller till slut.
En illustration av läget: Tino Sanandaji har tagit en titt på tre av landets mest mångkulturella kommuner; Malmö (43 procent med utländsk bakgrund), Botkyrka (50 procent) och Södertälje (56 procent). På 20 år har dessa tre orter haft en oerhört negativ ekonomisk utveckling som synes av dumpen ovan. De lever i praktiken på det kommunala utjämningsbidraget, alltså på pengar från andra kommuner.
Dessa dystra siffror betyder naturligtvis inte att mångkultur är fel per definition. Absolut inte. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer blandas, där vi kan mötas över olika etniciteter och religioner. Men vi måste påminna oss om effekterna av två fenomen här: migrationspolitiken och integrationspolitiken.
Sverige har tidigare haft en tämligen framgångsrik arbetskraftsinvandring. Finländare, polacker och greker har kommit till Sverige för att arbeta. I dag har vi en helt annan sorts invandring. Svensk migrationspolitik bygger numera främst på asyl- och anhöriginvandring från muslimska länder i krig och kaos. Bilden överst i inlägget visar vilken del av världen vi talar om. Det är inte världens framsida, direkt.
Hur migrationen ser ut påverkar hur integrationen fungerar. Alla integrationsåtgärder i världen till trots är det inte så svårt att begripa att det är svårare att integrera människor som vuxit upp i diktaturer och klansamhällen än i mer stabila länder. Det är inte så konstigt att steget till egenförsörjning är mycket längre för en fembarnsmamma från en traditionell kultur boende i en invandrardominerad förort än för en person som har en kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Lyssnar man på ledarna för Sveriges två största partier är det som om denna verklighet inte finns. Det talas ofta om "utmaningar", men jag tvivlar på att de begriper vad det är som egentligen händer. Hur illa det ser ut i delar av landet.
Sverige håller på att tappa fotfästet. Detta ser även väljarna. Enligt en ny Sifomätning är två tredjedelar av svenskarna kritiska till den förda invandringspolitiken. Fyra av tio är "mycket missnöjda". Det är ungefär dubbelt så många som i mätningar svarar att de ska rösta på SD.
Allt detta sammantaget borde få politiker till både höger och vänster att tänka efter. Att reflektera. Och komma med drösvis av förslag på hur utvecklingen ska vändas. Men det sker inte. Det oroar mig.
Läs även:
Fnordspotting
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


