Om samvetsfriheten

En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

Jag skäms

Jag vet inte vad som pågår just nu. Det känns som att Sverige har blivit galet, och jag hänger inte med längre. Känner inte igen mig. Men jag vet att jag skäms för utvecklingen i detta land. På alltfler områden.

Tungt beväpnade poliser bevakar synagogor och judiska skolor. Lärare av judisk tro får av elever höra att alla judar borde dö. Antisemitism i Malmö är inget nytt, men nu tycks den framträda på fler platser. Barn växer upp med öppen antisemitism i sina hem och tar den med sig till skolan och ut i livet.

Svenska artister sprider antisemitiska konspirationsteorier. Jag måste säga att jag har underskattat antisemitismens utbredning i Sverige. Det beror på att jag främst sett den som ett hot från nazister och rasideologiska grupperingar, inte från islamister. Därom har jag varit okunnig. Men det är dags att inse nu hur judars liv i Sverige ser ut, vilka hoten är och varifrån de kommer.

Eländet fortsätter.

Den svenska regeringen visar undfallenhet mot Vladimir Putin. Tidigare utrikesministern Bildt var USA:s dörrmatta. Wallström har uppenbarligen beslutat sig för att bli Rysslands.

Sveriges Radios Studio Ett frågade Israels ambassadör Isaac Bachmann om judarnas ansvar för antisemitismen. Programansvariga bad senare om ursäkt och valde att redigera bort frågan ur sitt program för att förhindra vidare spridning.

Men att frågan ens kom upp säger en hel del om den vänsterextrema och anti-israeliska agenda som public service har. Den framträder i öppen dager när journalister på Sveriges Radio försäger sig. De skulle inte komma på tanken att fråga en muslimsk företrädare vad muslimer bär för ansvar för islamofobin.

Mitt i allt detta skyller Gudrun Schyman terrorismen på män som grupp. Fattades bara det. Tack för att du dyker upp när vi allra minst vill se dig, Gudrun. Som grädde på moset tycker Ann Heberlein att Lars Vilks, som sedan länge står under polisbeskydd och i går fick lämna sitt hem, får skylla sig själv när islamister försöker döda honom.

Alla borde fanimej bara ta och skärpa sig.

Vem bryr sig om yttrandefrihet?

I Parisattackernas spår gjorde politiker, kändisar och vanligt folk gemensam sak. Alla stod plötsligt upp för yttrandefrihet och pressfrihet - även de politiker som aktivt slår ned på just dessa fri- och rättigheter övriga dagar på året. Även de som ondgör sig över "kränkande" bilder och "hets".

Det var därför med mycket kluvna känslor jag bevittnade manifestationerna för yttrandefriheten som hölls i en rad europeiska länder och läste alla inlägg och krönikor till det fria ordets försvar. Hur mycket låg bakom dessa uttryck egentligen? Med handen på hjärtat? Det förefaller viktigare hur man framstår än vad innerst inne står för.

Det dröjde dock inte så länge innan tonläget ändrades och ifrågasättanden av yttrandefriheten dök upp igen. Allt återgick med förbluffande snabbhet till det normala igen. Och det normala är uppfattningen att yttrandefrihet är ett problem.

I Sverige lever vi i de lättkränktas tidevarv. Det vet alla. Vi lever i en tid när barnprogram anmäls och anklagas för rasism. När vissa ord klipps bort ur filmer som tillhör det svenska kulturarvet för att ingen ska ta illa vid sig. När godislogotyper ändras av samma anledning. När landets största kvällstidning samarbetar med vänsterextrema i syfte att dra ned brallorna på folk som skriver anonymt på nätet, bara för att vissa blir ledsna över det som skrivs.

Det finns en vida spridd uppfattning om att yttrandefrihet bara får finnas så länge rätt saker sägs. Men om endast ljumma, sossiga och folkpartistiska åsikter får yttras, om anonyma kommentarer riskerar att avanonymiseras av extrema grupperingar i samarbete med tvivelaktiga journalister, riskerar vi självcensur och i förlängningen ett tillknäppt samtals- och debattklimat. Jag vill påstå att vi är på god väg dit.

Detta är förmodligen också målet. Att vi ska tänka oss för två gånger innan vi uttrycker en åsikt som avviker från det som just nu anses politiskt korrekt. Att vi ska tvätta våra åsikter så att de inte avviker för mycket. Åsiktskorridoren blir allt smalare i takt med att allmänt lättkränkta gör gemensam sak med feministerna och den högljudda och allt mäktigare grupp som propagerar för identitetspolitik. Dessa grupper vill inte bara sätta gränser för vad vi får tycka och tänka utan även peta i exakt hur vi talar och uttrycker oss, ord för ord.

Och tro nu inte att detta handlar om att komma åt hat och hot på nätet. Det är nämligen fullt legitimt att håna, hata och hota så länge man gör det från rätt håll (vänster). Det är när offret är kvinna, feminist eller någon med allmänna vänstersympatier som hatet lyfts fram och får en problemformulering.

I grunden handlar frågan om begränsningar i yttrandefriheten om makt och kontroll. Makt över hur vi tänker, kontroll över vad vi säger och skriver. Detta går på tvärs med själva poängen med yttrandefrihet. Yttrandefrihetens hela syfte är att åsikter som inte faller makten i smaken kan och får uttryckas. Om man tummar på denna frihet, kan man inte säga sig vara för yttrandefrihet alls. Så folk bespara sig besväret och sluta demonstrera för något de egentligen inte tror på.

Till det fria ordet vill jag även foga en annan rättighet - rätten till privat kommunikation. För mig hänger de tätt samman. Jag har både rätt att yttra mig i mitt eget namn på en blogg eller ett torgmöte och att skriva anonymt på Flashback. Den rätten måste finnas där. Men den är tvivelsutan hotad.

I stora delar av världen är religionsfriheten heligare än yttrandefriheten. Det anmärkningsvärda är att vi även går i den riktningen i Sverige. I vårt påstått sekulära land har många framfört ståndpunkten att man nog inte bör kränka muslimer genom att avbilda profeten.

Spola tiden bakåt 20-30 år och denna diskussion hade framstått som närmast bisarr. Vad då "inte håna profeten"? I Sverige? Jag hoppas att vi om ytterligare 20 år kommer se den tid vi just nu lever i som en trist parentes. Men inget tyder egentligen på det.

Läs även:
Fnordspotting

Judehatarna måste bekämpas

Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.

Terror och utnötta vänsteranalyser

Frankrike har drabbats av det värsta terrordådet på decennier. Islamistiska terrorister har mördat 17 människor och spridit skräck i Paris och hela Frankrike.

Frankrike är ett samhälle fyllt av konflikter på religiös och etnisk grund. Tiotusentals judar uppges ha lämnat landet sedan 2013. Ett mycket illavarslande tecken. Och så sent som i natt brandbombades Hamburger Morgonpost, som publicerade några av Charlie Hebdos satirteckningar av profeten Muhammed. Detta handlar alltså inte bara om Frankrike.

Men Sveriges medier - nu senast Gomorron, världen i SR - väljer att fokusera på... islamofobi.

Ja, det är klart att vi även bör diskutera hur helt oskyldiga muslimer kan komma att drabbas av hämndaktioner och hur vi förhindrar konfrontationer. Men den diskussionen, och väldigt märkliga diskussioner om högerextremism som ryggradsmässigt förs från vänsterhåll, borde faktiskt vänta. Åtminstone ett tag.

ETC tar täten med en alldeles förträffligt knasig artikel som skyller terrordåden på män som grupp. Terrorism är, tycker tidningen, ett mansproblem. Men för att landa i den slutsatsen erkänner skribenten (som titulerar sig "feministisk samhällsdebattör") att man helt måste bortse från terroristernas motiv.

I dessa dagar plockar vänsterdemagoger fram sina analysverktyg, nedslitna efter många års användning, för att göra den traditionella klassanalysen (terroristerna är förtryckta människor). Och nu alltså även en obligatorisk genusvinkel som grädde på moset.

Ibland undrar jag om inte hela Sverige är en enda stor satirteckning.

Vad skulle vi svenskar ha gjort?

Terrordådet i Paris i går fick parisare att spontant gå man ur huse. Människor gick ut, i tystnad, i en samlad protest mot våldet, mot terrorn, och för yttrande- och pressfriheten. Även i London hölls demonstrationer.

Jag hoppas att vi aldrig behöver få reda på det, men jag undrar hur Sverige hade reagerat om det varit en motsvarande svensk tidning som attackerats. En tidning som blivit känd för att häckla religioner, inte minst islam, och i synnerhet religiös extremism. Hade vi tagit den i försvar eller hukat oss?

Jag tror tyvärr inte att vi skulle få se samma folkliga reaktion här. Jag tvivlar tyvärr på att upprördheten hade varit lika stor. Ann Petréns uttalande i gårdagens Studio ett (15 min in) kan ses som symptomatiskt (även om jag ärligt talat inte tror att hon verkligen ville lägga hela skulden på offren) för hur vi relativiserar viss brottslighet. Behandlingen av Lars Vilks är en annan indikator.

Reaktioner på Parisdådet i sociala medier talar också för att svenska folket inte hade brytt sig. För vissa är det viktigaste nu att påpeka att islam är en fredens religion. För andra att skylla på "maskuliniteten". Det var naturligtvis ett väldigt manligt dåd, och har alls inget med religion att göra (sic).

Jag vill inte att attacken ska tas som ett skäl för att hetsa mot muslimer. De flesta troende, oavsett religion, är vanligt hyggligt folk som ska lämnas i fred. Men det är något med Sveriges tassande runt islam som förbryllar mig. Minns attacken mot moskén i Eskilstuna som plötsligt inte var någon attack och som polisen nu tror var en olycka som började inne i lokalen.

Att muslimska företrädare går ut och hävdar att branden var ännu ett tecken på islamofobin i det svenska samhället var väntat. Men att så många utan att blinka köpte denna tolkning och "lovebombade" lokalen, trots att ingen visste om det ens var ett attentat eller om någon glömt spisen på, tyder på att islam har fått en särställning i Sverige.

När en kyrka tillhörande Filadelfiakyrkan brann ned under oklara omständigheter nyligen sågs inga demonstrationer för religionsfriheten. Ingen "lovebombing". Inga upprop i sociala medier till stöd för församlingen. Frågan är varför det anses mindre allvarligt när en kyrka brinner.

Nu utpekas gärningsmännen som hemvändande jihadister som stridit i Syrien och Irak. Två är kända av polisen sedan tidigare. Detta reser frågor om vilka svenskar det är som reser till Syrien för att slåss för IS. Och vad de kan tänkas göra om de kommer tillbaka.

Läs även:
Fnordspotting, SvD: Syrienkonfliktens dolda faror

Moskébranden: olycka eller attentat?

En moské i Eskilstuna utsattes för ett brandattentat och blev helt utbränd. Eller vad var det egentligen som hände?

Kort efter att samlingslokalen brunnit visste såväl självaste justitieminister Morgan Johansson, en rad ledarsidor och många tyckare på vänsterkanten direkt vad som hade hänt. Det var ett hatbrott och ännu ett bevis för den växande rasismen och islamofobin i det svenska samhället. DN kallar det inträffade för ett hot mot demokratin.

Denna bild sattes inom loppet av några timmar och i svenska medier fick vi se hur moskén "kärleksbombades" med hjärtan och snälla ord. En demonstration hölls utanför. En demonstration för religionsfriheten.

En orsak var polisens bristfälliga kommunikation. Enligt polisen fick yttre befäl in en muntlig uppgift om att moskén utsatts för ett attentat. Inget vittne har dock trätt fram, så det går inte att säga om det ligger någonting i uppgiften eller om det bara är ett påstående som kastats fram för att förvandla branden till ett politiskt attentat. Islamiska förbundet tar förstås chansen att prata om ett "intensifierat hat" mot muslimer. Expo, som lever på att måla upp hotbilder, stämmer in i kören.

Enligt Sveriges Radio finns just nu "ingenting konkret som tyder på att moskébranden i Eskilstuna är anlagd. Polisen tar tillbaka uppgifterna att någon skulle ha kastat in ett föremål som startat branden." Det cirkulerar uppgifter om att branden startade i köket, och att det i så fall var en olycka. Men poängen här är att varken du, jag, Morgan Johansson eller polisen vet.

Man ska akta sig för att göra politiska poänger av händelser innan man har all information om dem. Det finns en uppenbar risk för att både justitieministern och mången ledarskribent kommer få skämmas lite grand.

Förbud mot "terrorresor" är problematiskt

FN har antagit en resolution i vilken medlemsländerna förbinder sig att stoppa "individer som reser till andra stater än där de bor eller är medborgare, i avsikt att stödja eller delta i terroristverksamhet".

Syftet är förstås att begränsa rekryteringen av främst islamistkrigare i den nu pågående konflikten i Syrien, Irak och Kurdistan.

Hur stort är problemet? En siffra som har angetts för antalet frivilliga som rest från Europa för att delta i kriget är 3 000. Enligt Säpo är 85 av dessa svenskar. Det handlar således inte om överdrivet många än så länge - betydligt färre än det antal européer som anslöt sig till Waffen-SS i kriget mot kommunismen under andra världskriget, för att göra en jämförelse.

Den politiska enigheten i Sverige verkar stor. Jag förstår naturligtvis varför många vill stoppa dessa resor och begränsa terroristernas rekrytering. Jag tror inte på en fredlig lösning av konflikten heller. Men ett reseförbud av det slag som föreslagits riskerar att få en rad olyckliga konsekvenser.

Först och främst måste definieras vem som är terrorist. Här råder vitt skilda meningar beroende på vilken sida av konflikten du står (det räcker att titta på östra Ukraina). Västvärldens hjältar är inte sällan andras skurkar. Här är krigen i Irak och Afghanistan men också drönarkriget i Pakistan med omnejd tydliga exempel. Den som fått sin familj bombad i bitar av en amerikansk drönare ser nog gärna på förövarna som just terrorister.

Det finns dock något ännu mer problematiskt i resolutionen. Ett förbud mot att resa i syfte att delta i terrorverksamhet/krig i andra länder kräver omfattande övervakning av medborgarna för att kunna efterlevas.

Dels måste våra resvanor kollas, dels måste vår religiösa eller politiska tillhörighet matchas med vårt val av resmål. Utan dessa uppgifter är det nämligen inte möjligt att pussla ihop en sannolik misstanke för att personen i fråga ämnar delta i terroristverksamhet i ett annat land.

Visst kan man tänka sig att detta är i stort sett vad Säpo redan ägnar sig åt, riktat mot ett fåtal misstänkta individer. Detta är Säpos jobb. Men det finns i dessa tider när massövervakning blivit kutym en uppenbar risk att säkerhetspolisen inte kommer tycka att denna begränsade spaning räcker utan i stället vill söka brett. Allt i terroristbekämpningens namn. Då kommer vi alla att drabbas, precis som vi alla drabbas i just denna stund av NSA:s, GCHQ:s och FRA:s insamling och lagring av all vår elektroniska kommunikation.

Detta är min största farhåga när resolutionen väl konkretiseras. Att FN just gett världens underrättelseverksamheter grönt ljus för ännu mer massövervakning.

Avslutningsvis kan jag också påpeka att jag inte har något större problem med att extremister åker utomlands för att slåss mot andra extremister. I polisens värld brukar sådant kallas självsanering.

Etnisk rensning i medieskugga

Just här och nu pågår en folkfördrivning, en etnisk och religiös rensning. Människors hem märks med en symbol som gör dem lätta att hitta. De hotas till livet och ges tre alternativ: konvertera, betala böter eller fly. Många flyr.

Det handlar om de kristnas situation i Irak. En situation det talas väldigt tyst om i Sverige. Kanske beror det på att det är valår och att kristnas rättigheter väcker samma väljarintresse som en hög med blött grus. Kanske på att det har hänt mycket annat i världen som fångat mediernas och därmed politikernas intresse det senaste halvåret.

Den enda svenske partiledare som har lyft frågan om de kristnas situation i Irak är Jimmie Åkesson, som ägnade den en stor del av sitt tal i Sölvesborg. Fredrik Reinfeldt gick i Pridetåget för hbtq-rättigheter, men har inte tyckt att det varit värt att kommentera den etniska rensningen av kristna. Inte ens USA verkar bry sig om vad som händer i det land det bombade, invaderade och lämnade i spillror.

Situationen i Irak är extremt svår för en rad minoriteter - även shabak, mandéer och jezidier. Eftersom landets gränser är ett modernt påhitt finns många berättigade skäl för att klyva Irak i flera delar. Men inget tyder på att en sådan delning kommer gå fredligt till. Det pågår redan ett inbördeskrig.

Det pågår en etnisk rensning av kristna - men världen tiger. Det är lätt att säga "aldrig mer", skriva på fina resolutioner och konventioner och ha cocktailpartyn mot intolerans. Men när det verkligen gäller, när människors liv hotas, är det ack så tyst.

USA bär ett särdeles stort ansvar för vad som nu sker i Irak. Det var USA som tillsammans med Storbritannien och en rad andra länder invaderade Saddam Husseins Irak för drygt tio år sedan. Demokratiska val har hållits sedan dess, ja, men Irak är ett gott exempel på att endast rösträtt och allmänna val inte räcker för att förklara ett land demokratiskt.

Irak är upplösningstillstånd, och just nu flyr kristna för livet. Jag såg ingen stor demonstration med landets partiledare.

Får troende bete sig hur som helst?

En man som nekades praktikplats för att han av religiösa skäl vägrat skaka hand med en kvinna tilldömdes skadestånd. Detta är ett av flera liknande fall, och de reser frågor om religionsfrihetens gränser och den enskildes ansvar att anpassa sig till seder och bruk i landet som vederbörande vistas i.

Alla länder har ett vedertaget sätt att hälsa. I Sverige tar vi i formella sammanhang i hand, medan det har blivit allt vanligare att människor kramas när de träffas privat (även om de inte känner varandra så bra). Att helt frångå handskakningen kan få en rad konsekvenser. Det kan i bästa fall uppfattas som nonchalant eller oartigt, men den som förvägras en hälsning kan också uppleva det nedlåtande, ja faktiskt som en form av mobbning om det sker systematiskt.

Religionsfriheten är viktig, och jag har många gånger försvarat troendes rättigheter. Men det finns fall där dessa rättigheter missbrukas och där övriga samhället förväntas anpassa sig till den religiöses föreställningsvärld och traditioner. Då kan det bli problematiskt.

Alla har naturligtvis rätt att vägra att hälsa på någon. Det är inte olagligt. Och vem som helst kan givetvis starta ett företag där dessa seder råder. Men som nämnts ovan kan det tolkas som oartigt eller i värsta fall diskriminerande om det sker land människor som inte delar denna syn på vad som förväntas av en i en viss social situation.

Sverige är ett land där vi tar i hand när vi hälsar. Detta är naturligtvis en kulturell skapelse som kan förändras över tid (se exempelvis det ständiga kramandet numera), men en enskild person kan inte gärna förvänta sig att hans religiösa övertygelse ska väga tyngst.

Jag hälsar på alla klienter varje gång jag träffar dem, oavsett vad jag tycker om dem eller vad mötet syftar till. Det är ett sätt att visa respekt, att jag ser personen och att vi placera mig själv så nära vederbörande som möjligt, maktförhållandet till trots. Det vore otänkbart att inte hälsa.

Hälsa eller inte hälsa, ta i hand eller inte. Välj själv. Men var också beredd på att ett val baserat på dina egna religiösa föreställningar kan få konsekvenser i ett sekulärt land som Sverige.