I censurens tidevarv

Nalle Puh portas i en lekpark i Polen. Skälet enligt den lokala stadsdelsförvaltningen är att nallen inte är "komplett klädd".

Vi kan skratta år religiösa polackers inskränkthet. Men faktum är att vi "upplysta" svenskar inte är så mycket bättre. Och det är inte bara knäppa väljare utan också personer i landets lagstiftande församling som beter sig. Som den tidigare vicetalmannen Susanne Eberstein (S) som "fick nog" av en tavla med bara bröst i riksdagens gästmatsal och lät plocka ned den. Hennes märkliga motivering var att man måste tänka på de utländska gästerna, "speciellt från muslimska länder". Jag betvivlar att Saudiarabiens eller Egyptens respektive ledning anpassar sin inredning när utländska dignitärer kommer på besök.

Vi fnyser åt amerikanernas "bleepande" över svordomar och fult språk i TV. Men i Sverige upprörs skribenter av en reklamskylt med tre lättklädda flickor ("flickporr!"). Här klär politiker på nakna statyer.

Den hbtq-certifierade hockeyklubben Kiruna IF (som spelar med sådana här matchtröjor) ville plocka ned ett konstverk i ishallen. Skälet? Det visade en naken kvinna. Och i Sverige sätter vi som bekant provokativa konstnärer i fängelse.

Nypuritanism. Radikalfeminism. "Antirasism". Kalla det vad du vill. Ett tecken på ett fritt och moget samhälle är det i vilket fall inte, och det är illavarslande för demokratin.

SVT skriver:

Frågan är hur man ska se på offentlig konst när det finns persomer som tycker att den är kränkande eller opassande.

Om vi ska tillmötesgå alla som känner sig kränkta av konstverk, reklamaffischer eller symboler kommer vi få en synnerligen steril gatubild. Allt måste i princip rensas bort, för något retar alltid någon. Resultatet skulle bli ett offentligt rum som liknar det nordkoreanska. Vissa skulle säkert uppskatta detta.

Men det är inget levande samhälle vi får. Det är ett räddhågset samhälle. Ett samhälle som tystnat. Som tassar på tå. Som inte vågar sticka ut längre. Fråga dig vad det gör med människorna som lever i det.

Tidigare bloggat:
Jakten på det rena samhället

Full yttrandefrihet och sexuell dekadens inget för Sverige

Ibland blir den svenska inskränktheten så smärtsamt uppenbar. Som när jag får veta att det pågår en porrfilmfestival i Tyskland.

Jo, Berlin har en egen porrfilmfestival. En fullständigt otänkbar tanke i Sverige. Jag ser framför mig indignerade artiklar från elit- och radikalfeminister, men också från unga nymoralister som ständigt letar något att uppröras över.

Jag föreställer mig indignerade avståndstaganden i krönikor och i kulturbilagor, upprörda replikväxlingar i SVT Debatt och givetvis demonstrationer på plats utanför och på själva festivalen. Så är klimatet i Sverige i dag.

Det blir därför lite märkligt när jag läser om Fredrik Strages syn på det Sverige vi lever i. Strage har reagerat på Ingmar Nevéus beskrivning av de putinska perspektiven på gott och ont. Enligt Nevéus är "onda saker [...] liberal demokrati, full yttrandefrihet och sexuell dekadens" i Putins Ryssland. Därför tycker Strage att dessa är "nödvändiga att försvara till sista blodsdroppen".

Detta instämmer jag givetvis i. Men vilken full yttrandefrihet är det Strage vill försvara i Sverige? Den yttrandefrihet som sätter konstnärer i fängelse? Som inskränker rätten att yttra sig negativt om vissa grupper i samhället (men inte om andra)?

Och vilken sexuell dekadens är det vi har att försvara? Den sexuella dekadens som visar sig i roliga kläder på Prideparaden en gång per år men samtidigt förbjuder samtyckande vuxna att ha sex som de vill? Som upprörs över underklädesreklam, lättklädda kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och inte minst moraliserar över ungas sexualitet?

Inte för att jag har den minsta lust att bo i Putins Ryssland eller tycker att vi ska närma oss detta land. Men det är hög tid att en gång för alla spräcka myten om det fria Sverige med full yttrandefrihet och sexuell frihet. Detta land finns inte.

Om Fredrik Strage vill försvara dessa värden kanske han borde propagera för att de blir verklighet till att börja med. Ett sådant ställningstagande har jag ännu inte sett från honom.

Det puritana Sverige

I Sverige pågår en febril kamp mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt naket och lättklätt ifrågasätts. Oavsett om det är gamla statyer eller reklam för underkläder och konstutställningar.

Det sistnämnda aktualiserades nyligen när Millesgården på Lidingö skulle marknadsföra utställningen "Pompeji". Reklamen förbjöds i tunnelbanan eftersom den avbildade nakna kroppar och därför ansågs bidra till just "sexualiseringen av det offentliga rummet".

Sedan dess har små affischer kommit upp i tunnelbanan. Om det var dessa synnerligen ofarliga bilder som ledde till ett stopp tidigare är vi illa ute. Sverige har blivit ett land där burka är mindre kontroversiellt än nakna bröst.

I Frankrike har man inte dessa betänkligheter kring naket. Där gjordes reklam för utställningen "Sade. Attaquer le soleil" på impressionistmuseet Musée d'Orsay med nedanstående video.

Om den visats i Sverige skulle Kvinnolobbyn motta massor av anmälningar från kvinnor som är så förbannade och arga över att denna film över huvud taget får visas.

Det är en sorglig utveckling.

Urartad konst

I vissa länder lever konstnärer farligt. När yttrandefriheten är inskränkt blir konsten ofta den enda vägen att uttrycka regimkritik. Världen över sätter konstnärer sin frihet på spel för att utöva sådan kritik genom sitt konstnärliga arbete. Många fängslas.

I Sverige är vi inte vana vid att konstnärer kastas i fängelse. Enskilda attacker mot konstverk - både verbala och fysiska - sker, ja. Men fängelse? Nej.

Ändå är det precis detta som är på väg att hända. Konstnären Dan Park sitter sedan i går förmiddag häktad misstänkt för hets mot folkgrupp. Jag kan inte påminna mig när en konstnär sist blev häktad för sin konst i Sverige. Sådant sker bara inte.

Dan Parks verk är provocerande. Precis som konst ska vara, alltså. Konst ska väcka känslor. Men i Sverige ska den också vara rätt. När Anna Odell fejkar en psykos och tas om hand av sjukvårdspersonal (som hon sedan kritiserar för ingripandet, trots att personalen trodde att de räddade hennes liv) är det tydligen bra konst. Parks konst är inte tillräckligt vänster. Dessutom utpekas den som rasistisk.

En konstnär sitter häktad, men tystnaden från Kultursverige närmast ekar. Jag tittar i DN Kultur, som brukar hålla fanan högt och inte förspilla ett tillfälle att försvara konsten när den utsätts för attacker. Inte ett ord. Inte ens med en notis nämner DN:s stolta kulturbilaga det inträffade. Varken i går eller i dag.

SVT:s Kulturnytt har en notis, men tycker att det är viktigare att fokusera på "mansdominansen i konstlivet" i stället för att diskutera jobbiga frågor som yttrandefrihet och konstnärlig frihet.

Att så få bryr sig att ens kommentera att en man sitter häktad för sina konstverk säger en del om konstkonformismen i Sverige.

Feministen som gjorde en tavla

Vice talman Susanne Eberstein har låtit plocka ned en tavla av konstnären G E Schröder föreställande en barbröstad kvinna. Den hade hängt sedan 1983 i riksdagens gästmatsal.

Orsaken till tilltaget? Enligt en "anonym talman" måste man tänka på de utländska gäster som dinerar i matsalen, framför allt de från muslimska länder. Att ha denna 1700-talstavla hängande på väggen har nämligen varit "lite känsligt".

Det är fullständigt obegripligt att utländska gäster ska kunna påverka vilka tavlor som hänger i en matsal i den svenska riksdagen. Har svenska politiker synpunkter på vilka motiv som andra stater har på sin konst i de nationella parlamenten?

För Eberstein är detta snarare en feministisk fråga. "Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster", förklarar hon. På vilket sätt detta är tråkigt, eller kanske rent av kvinnoförnedrande (som feministerna brukar hävda), förblir oklart.

Själv är jag bara så urbota genomtrött på denna nymoralism att jag resignerat konstaterar att ja, det finns fanimej folk till allt.

Till Susanne Eberstein och

alla tänkbara utländska gäster.

Ullgrens rädsla för naket

Malin Ullgren är upprörd. Har en våldtäktsman blivit frikänd nu igen? Tycker hon att det är bedrövligt att staten övervakar all vår elektroniska kommunikation? Eller är det kanske förtrycket mot kvinnor i Afghanistan som får henne att rasa?

Nej, det är tre nakna flickor på en skylt utanför Moodgallerian i Stockholm. Upphovsman till bilden är den brittiske fotografen David Hamilton. Ullgren ondgör sig över placeringen (hon hänger tydligen mycket utanför Moodgallerian) men också över bilden som sådan. Hon tycker att tilltaget är "så sunkigt" att hon väljer att kalla det "flickporr".

Man kan förstås ha åsikter om reklamens placering (även om jag aldrig kommer förstå somligas upprördhet över lite naket) och tycka att det är både det ena och det andra. Men porr...? Pornografi är "skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande" (Norstedts ordbok).

Begreppet kan även användas i andra sammanhang för att antyda något skamlöst eller allvarligt (ex. socialpornografi), men det är inte vad Malin Ullgren menar här. Hon verkar på fullt allvar tycka att en bild på tre (nästan) nakna flickor är pornografi. Hon har förstås fel, ty skulle det vara fråga om pornografi skulle skylten aldrig placerats i centrala Stockholm då den varit att klassa som barnpornografi. Konstnären själv skulle få påhälsning av polisen.

Att Malin Ullgren väljer att se en bild på tre nakna flickor som pornografi, således något som ska verka sexuellt upphetsande, får stå för henne. I väntan på att någon ska göra en pudel och plocka bort skylten i fråga (om den inte hinner bli nedsprejad eller vandaliserad innan dess), tillåter jag mig att sucka lite över den mänskliga inskränktheten och rädslan för att se människan som hon faktiskt är. Fortfarande år 2013.

Rena porren, enligt vissa.

Mer naket åt folket!

Efter att nakna eller alltför lättklädda kvinnliga American Apparel-modeller väckt ramaskri i sociala medier har klädföretagets butik på Götgatan i Stockholm vandaliserats. Två gånger på en vecka. Som synes på bilden ovan har aktivister även klottrat ned skyltfönstret med uppmaningar om bojkott.

Härom veckan uppmärksammade jag en nedsprejad H&M-affisch (bakom den rosa sprejen fanns en kvinna i bikini). Jag får nästan nypa mig i armen. Är detta jämställdhetskamp 2013? Nå, detta handlar verkligen inte om jämställdhet utan om ren och skär intolerans. Alla har rätt att vägra köpa kläder från H&M eller American Apparel. Ni behöver inte förstöra andras egendom för att göra era patetiska röster hörda.

Jag gillar att titta på nakna och lättklädda kvinnor. Jag står för det. Jag ser inte sexualisering som ett problem - om kvinnor ses som sexobjekt i större utsträckning än män (vilket de gör), sexualisera männen!

Därför kommer här några bilder för alla läsare att titta på. Vi behöver mer naket i samhället, inte mindre!

Kvinnoförnedrande?

Objektifierande?

En kul grej, bara.

Konst?

Vilka är dagens bokbål?

För exakt 80 år sedan genomförande nazisterna bokbål i centrala Berlin och i ytterligare ett 20-tal städer runt om i Tyskland. Partiet hade bara suttit drygt tre månader vid makten men organiserade kampanjer mot judiska butiksägare hade redan genomförts.

Nu stod kulturen på tur. Under sin tid vid makten ägnade nationalsocialisterna mycket kraft åt att bekämpa det som klassades som "okultur" (ett känt exempel är utställningen Entartete Kunst) och sådant som ansågs skada det tyska folket. I lågorna försvann böcker av "otyska" författare, som sexologen Magnus Hirschfeldt och många vars enda synd var att de var judiska.

Nazisters ilska och hat mot viss konst och mot en fri sexualitet märks även i våra dagar. 2007 genomförde ett gäng nazister ett attentat mot en konstutställning i Lund som innehöll sexuellt utmanande fotografier. Nazisterna protesterade mot en "allt sjukare och perversare konst".

Men är samhället i övrigt egentligen så mycket bättre? Vi har sett ilskna protester mot Stockholms få strippklubbar och butiker med sexleksaker och porrfilmer (även kunder har blivit utsatta). Att spreja ned H&M-affischer var länge en gemytlig syssla bland radikala feminister. Syftet i bäggen fallen var att protestera mot "objektifiering av kvinnan i det offentliga rummet".

En not i sammanhanget: Public service har gjort dokumentärer om de s.k. rödstrumporna. En av dem, radikalfeministen Ebba Witt-Brattström, har uttryckt besvikelse över att kvinnors sexualitet kommit att likna mäns. I svensk TV berättade hon för några år sedan om sin vision av sexuell frigörelse: "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Witt-Brattström är besviken. Det kvinnliga frigörelsen yttrade sig inte riktigt på det sätt hon önskat.

Litteratur och tidningar har belagts med läsförbud hos Kungliga biblioteket eftersom de enligt modern barnpornografilagstiftning är olagliga att ens titta på. Antalet som söker sig till KB för att leta fram bilder som ingen reagerade över på 70-talet men som i dag klassas som barnporr torde vara försvinnande få. Men KB:s personal har förvandlats till moralpoliser. Turerna med mangaöversättaren Simon Lundströms innehav av barnponografi (läs japanska mangatidningar) tydliggjorde att vissa organisationer i Sverige (exempelvis Rädda Barnen) vill förbjuda en konstform i något slags förment syfte att skydda barn från kränkningar. Är alla barn i Japan konstant kränkta?

I alla samhällen uppstår reaktioner mot sådant som anses "osunt", "äckligt" eller "kränkande". I vissa fall agerar lagstiftaren, i andra sker avståndstagandet mer på det sociala planet (exempel: vuxenporr är inte förbjuden i Sverige men anses enligt dominerande diskurs kvinnoförnedrande och är därmed något som påkallar visst stigma att öppet försvara och/eller nyttja).

Bokbålen var ett groteskt och väldigt öppet sätt att söka utrota viss kultur. I lågorna försvann inte bara stora litterära verk utan också förnuftet och toleransen. Det är inte väsensskilt från det som sker i vårt upplysta land där det pågår en ständig kamp mot det "osunda" och "perversa" och där det alltid finns en politiker redo att föreslå nya lagar för att få bort det fula och oönskade från samhällskroppen.

En förnuftig HD-dom

Mangakännaren Simon Lundström vann en stor men lite oväntad seger när Högsta domstolen i dag frikände honom från åtalet gällande barnpornografibrott. Bakgrunden till målet behöver väl knappast repeteras, men Lundström dömdes alltså i både tingsrätt och hovrätt för innehav av barnpornografi efter att polisen funnit ett mindre antal mangabilder föreställande "barn" i sexuella poser i hans gigantiska mangasamling.

HD konstaterar att bilderna är pornografiska och att de föreställer barn men att det handlar om fantasifigurer. Något som alltså både tingsrätt och hovrätt i sin tolkning av lagen ansåg inte spelade någon roll. För Simon Lundström är skadan redan skedd på det privata planet, men frikännandet är förstås oerhört viktigt både för honom personligen och för den konstnärliga friheten i Sverige.

Förhoppningsvis kan denna dom göra att polisen framöver fokuserar på riktiga övergrepp på verkliga barn, inte på fantasifigurer i någons bokhylla. Och förhoppningsvis innebär detta att spelutgivare i framtiden inte behöver dra tillbaka spel i Sverige på grund av den svenska barnpornografilagstiftningen.

Detta var en förlust inte bara för åklagaren utan också för organisationerna Ecpat och Rädda barnen, som inte ser någon som helst skillnad mellan dokumenterade sexuella övergrepp på riktiga barn och japanska serietidningsalbum. För ovanlighetens skull segrade faktiskt förnuftet.

Varmt manshat

Jag stannade till ett ögonblick på vägen hem från jobbet i går. En man stod vid Rådmansgatans tunnelbanestation och klistrade upp affischer. Inget konstigt i det, det brukar sitta massor av reklam för konserter och annat där. Det var dock inte dessa jag reagerade över utan en annan affisch som han ännu inte hade satt upp men som låg och väntade i vagnen. Den med texten "SCUM"...

Jag funderade inte mer över det då, men förstod att det måste handla om något slags tillställning som har med Scum-manifestet att göra. Och mycket riktigt. Denna manshatande skrift har blivit pjäs på Turteatern.

Aftonbladets kulturjournalist sammanfattar: "Till musik från Hollywwod förolämpas så nöjt den manliga läktaren, patriarkatets idioti och ödslighet hängs i korsstygn på väggen, fönster slås upp, ett guldklätt Scum hissas upp i taket och konfetti ringlar över alla flickor. Det är ganska kul. Livligt. Varmt."

Teatrar ska givetvis få sätta upp vilka dumheter de vill, ingen är ju tvungen att gå och se skiten. I dessa tider av debatter om "näthat" och islamofobi blir det dock väldigt märkligt att sätta upp en pjäs av en så fruktansvärt hatisk bok och kalla det hela för en "kärleksfull föreställning".

Dessutom är det lätt att bli trött på den ständigt närvarande radikalfeminismen i Kultursverige, det eviga tjatet om patriarkatet. Byt skiva, för guds skull! Lägg ned.

En farlig lag

Om du vill uppmärksamma människor på något eller få dem att ändra åsikt, sikta på att träffa maggropen. Rädda Barnen visste vad de gjorde när de visade (riktig) barnpornografi för politiker i början av 1990-talet. Det var rena rama Autobahn mot lagstiftning just eftersom de som såg materialet blev så illa berörda. ECPAT har alltid propagerat högljutt för kriminalisering av barnpornografiskt material och de har sin egen agenda: att moralisera över ungdomars sexualitet och över all sexualitet som inte följer en väldigt strikt moral. I denna kamp drar sig organisationen inte för att ljuga och överdriva. ECPAT har vunnit betydande segrar sedan de bildades för drygt 20 år sedan.

Carl-Michael Edenborg skriver informativt i Aftonbladet om barnporrlagstiftningens historia. Han illustrerar tydligt hur vi tidigare lyckats avstyra dumheter som att dra konst och litteratur inför domstol och hur absurd situationen nu har blivit när mangaöversättare döms och Kungliga biblioteket anmäls för innehav och spridning (!) av barnporr. Moral- och sedlighetspolisen är här för att stanna. Det fula och orena ska rensas bort. Därmed ska även en del av konst- och litteraturarvet förseglas och förvägras framtida generationer.

Givetvis är Rädda Barnen, ECPAT och alla politiska snorkfröknar väl medvetna om att barnporren är den perfekta murbräckan (att "snyftmöjligheterna är störst" för att använda Olof Lagercrantz' ord). Vem kan se övergreppsbilder på barn utan att påverkas emotionellt? Ingen ansvarig politiker kan med bibehållen anständighet inför sina väljare rycka på axlarna när någon visar grova barnpornografiska bilder. Folk kräver handling och politikerna är mer än villiga att bistå. Problemet är förstås att det hela är ett trick för att öppna upp för mer omfattande lagstiftning som politiserar sexualiteten.

En märklig parallell, möjligen, men Sjöfartsverket använde samma metod för att avstyra en bärgning av omkomna på Estonia genom att visa bilder av döda människor från den norska oljeplattformen Alexander Kielland, som slog runt 1980 med 123 döda sjömän som följd. När frågan om bärgning av omkomna på Estonia sedan diskuterades av politiker och det så kallade etiska rådet såg de ansvariga bara bilderna på drunknade norska sjömän framför sig. För de som inte sett bilderna från den norska oljeplattformen var en detaljerad beskrivning av materialet nog för att få dem att bestämt hävda att någon bärgning av Estoniaoffer inte var aktuell. Offren såg helt enkelt för hemska ut.

På samma sätt har filmen Lilja 4-ever fått många människor att engagera sig mot prostitution - de berördes så starkt av karaktärens öde. Att filmen i själva verket skildrar den värsta sortens människohandel och inte är representativ för prostitution som företeelse spelar ingen roll när känslan har satt sig där i magen och säger att prostitution är när kvinnor och barn blir inlåsta i lägenheter och utnyttjade mot sin vilja. Seger. Att ECPAT genomgående använder orden "flickor" och "barn" i stället för "kvinnor" när de beskriver prostitution i Thailand är naturligtvis ingen slump. Ord är viktiga. Dessutom ser ju thailändska kvinnor unga ut för sin ålder.

Den svenska barnpornografilagstiftningen skärptes 2010. Då infördes även ett förbud mot "systematiskt tittande". Människor förbjöds att titta på materialet, vilket ansågs täppa till möjligheten att titta på bilder på nätet utan att ladda ned dem. Lagar finns som bekant till för att skärpas.

Lagen i sin nuvarande utformning får dock en rad bisarra konsekvenser. Mangaöversättare döms, TV-spel dras in, konst censureras, tillgång till vissa böcker och tidningar förbjuds för allmänheten. Det är en oerhört farlig utveckling vi ser. Föga förvånande har konstnärer, Seriefrämjandet, Journalistförbundet och en mängd debattörer reagerat. Till och med Madeleine Leijonhufvud inser att något är på tok. Justitieminister Beatrice Ask har emellertid förklarat att detta inte är en prioriterad fråga. Politikers prestige tillåter förmodligen heller inga justeringar och att släppa på denna lagstiftning är naturligtvis ingen valvinnare. Vem i riksdagen vill riskera hela sin politiska existens på denna fråga när en enda ledamot vågade stå upp mot skärpningen av sexköpslagen?

Vi kommer att få se fler absurda fall framöver, allt fler områden kommer att beröras. ECPAT:s inskränkta sexualmoral har vunnit. Det kan tyckas som en paradox, men den kristna synen på sex som något syndigt och direkt skadligt har segrat i vårt sekulära land. I SVT:s utbildningsprogram för unga lärs den rätta sexualiteten ut. Som följd har också den konstnärliga friheten gått förlorad och japansk kultur till delar blivit helt förbjuden i Sverige. Alla som tror på ett samhälle som inte skuldbelägger ungas sexualitet och framtvingar känslor av skam har förlorat. Det är en förlust som det lär bli svårt att hämta sig från.

Läs även Per Hagwall och Sydsvenskans intervju med mangakännaren Simon Lundström, som har fått känna på kalla handen efter domen.

"Urartad konst."

Den fria konsten

Att göra en erotisk utställning i Sverige är inte lätt i dessa dagar. Antingen angrips den av bindgalna nazister eller kritiseras av konstvetare för att vara "heteronormativ och patriarkal". Gemensamt för dessa två grupper är att de vill att konst ska vara på ett särskilt sätt.

Nationalmuseums konstutställning "Lust och last" väcker känslor. Några konstvetare ställer sig frågande till de utvalda motiven i utställningen. "Kan det vara så banalt att syftet är att erbjuda en fristad för legitim konsumtion av erotiska bilder skenbart frikopplad från tids- och rumskontexter: en pornotopia?" Det tycks således även vara det faktum att nakna och halvnakna kvinnokroppar är en stor del av utställningen som retar konstvetarna. Det blir ju nästan...porr! Och sådant bör beivras, minsann. Handlar det om det rena offentliga rummet igen? Om att lägga saker till rätta för att vara rätt ideologiskt, rätt genusvetenskapligt och, i detta fall, rätt konstvetenskapligt?

Konst borde få stå över allt detta. Konst ska få uppröra, väcka avsky, irritera. Det ska vara onanerande präster, lesbiska nunnor, homosexuella nazister - ja, vad du vill. Ständigt på gränsen. Tyvärr har konsten blivit allt fegare med åren. I takt med att samhället renas från sådant som kan anses förfula det och allt som kan uppröra någon i något specifikt sammanhang, får vi en allt fegare och mer politiskt korrekt konstvärld. Det är nog bara en tidsfråga innan en konstombudsman inrättas.

I bokbålens tid

När ett statligt ingrepp i friheten sägs syfta till att skydda barn eller vara för "barns bästa" finns det anledning att spärra öronen lite extra. Då finns det oftast andra syften i bakgrunden. Otäcka organisationer som Ecpat och Atsub har länge arbetat mot rättssäkerhet i sexbrottmål och för en alltmer inkluderande barnpornografilagstiftning. Skildringar av övergrepp anses nämligen kränka barn i allmänhet och då spelar det ingen roll om det är dokumentation av verkliga övergrepp på barn eller en japansk mangaserie. Med barnens bästa som argument kan politiker med gott samvete förbjuda oss att titta på vissa bilder och även censurera internet. Försvarare av såväl rättssäkerhet som en fri kultur och en ickemoraliserande syn på ungdomars sexualitet gör alltså rätt i inte låta sig luras av det förment goda syfte som dessa organisationer arbetar utifrån.

Rädda barnen har tidvis företrätts av rimliga personer, som psykoterapeuten Börje Svensson som gjort framträdanden i både TV och på debattplats i DN. På senare tid kan dock även Rädda barnen räknas till gruppen knäpporganisationer som bedriver lobbying mot rättssäkerhet, mot yttrande- och informationsfrihet och för en allt mer moraliserande syn på ungdomars sexualitet. Rädda barnens psykolog Olof Risberg stod i SVT:s Agenda och försvarade i en debatt med Piratpartiets Anna Troberg förbud av tecknade bilder, och därmed ett förbud mot en hel seriekultur. Risberg upprepar ståndpunkten att en övergreppsbild - verklig eller tecknad - är en kränkning av barn i allmänhet. Någon kan ju råka se den. Men han kan inte svara på vad som gör ett övergrepp beskrivet i text mindre kränkande än en teckning.

Domen innebär stora bekymmer för en hel serietidningsbransch, inklusive översättare som Simon Lundström som genom hovrättens beslut i praktiken fått näringsförbud. Den innebär dock även att ungdomars sexualitet undertrycks och misstänkliggörs samtidigt som nakna barn automatiskt ses ur förövarens synvinkel - nämligen som något sexuellt. Vi är alltså på väg mot en ny puritansk utveckling i samhället där nakenhet är fult men där barn paradoxalt nog sexualiseras av lagstiftarna och där politikerna är beredda att förbjuda hela konstformer, censurera internet och begränsa yttrandefriheten. För barnens skull. Vårt svenska samhälle är på väg in på en kristmoralistisk bakgata.

Kritiken mot barnpornografilagens konsekvenser har varit stark från kultursfären efter mangadomen, men nästan ingen politiker har vågat öppna munnen. Undantagen heter Anna Troberg och orädde Per Hagwall, som på debattplats kritiserar justitieministern för ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Men någon lagändring lär vi knappast kunna se fram emot. Detta är ingen prioriterad fråga och folk i gemen delar dessvärre justitieministerns ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Dumheterna lär fortgå.

"De flesta av våra kungar har varit män"

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har ifrågasatt varför Mao Zedong står, eller snarare sitter, staty utanför Västertorpsbadet. Där har han suttit ända sedan 1976, året den kinesiske ledaren avled. Sjöstedt anser att en skylt som förklarar Maos gärningar är på sin plats.

Jag instämmer i det tveksamma i att ha en staty föreställande Mao Zedong i Sverige. Det finns egentligen ingen anledning. Skulptören Pye Engström hävdar dock att konst handlar om att provocera, vilket är sant. Men jag tvivlar på att hon skulle tycka att det vore lika OK att sätta upp en staty av Heinrich Himmler någonstans (när en klätterklippa i Järfälla döps till Himmler blir det liv i luckan). Därmed faller argumentet om provokation platt. Det roliga är att statyn över huvud taget inte liknar Mao utan snarare påminner om en fetlagd Fredrik Reinfeldt.

Madeleine Sjöstedt anser också att Stockholm har alldeles för många manliga statyer. Hälften av befolkningen är ju kvinnor och bör således representeras proportionerligt. I ABC visar hon ändå viss förståelse för den manliga dominansen bland statyerna då många som bekant avbildar kungligheter. Sjöstedt konstaterar kärnfullt: "De flesta av våra kungar har varit män." Gissningsvis.

Gubben i mitten ska föreställa Mao, sägs det.

Konst som suger

Konstfack hamnade i blåsväder när Anna Odell spelade psyksjuk och NUG ställde ut en film på en vandaliserad tunnelbanevagn.

På norska Kunstfag vill de inte vara sämre. Eller vad sägs om en polkagrisliknande dildo för barn? Tanken är att väcka diskussion om sexualiseringen av barn, säger konstnären själv.

Förfärligt, säger säkert vissa. Vågat, säger jag. Ecpat skickar säkert ut ett pressmeddelande inom kort...

Psykiatrins kris

"Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar."

Jessica Kempe, DN Kultur.

Att människor inte får den vård de behöver inom den svenska psykiatrin måste vara sant.

Konstfuck

Konst ska provocera och utmana, brukar det sägas. Det kan jag hålla med om, även om jag personligen hellre njuter av en bra film eller en vacker naturmålning än en nedsprejad tunnelbanevagn. SL har all rätt att polisanmäla det hela och kräva ersättning.

Det hävdas från Konstfacks sida att det inte är vandaliseringen av tunnelbanevagnen som är konst utan filmen av den. Konstfacks företrädare hävdade i Gomorron Sverige att gränsen går när andra människor kränks eller skadas. Men att förstöra andras egendom är tydligen acceptabelt. Ärligt talat skiter jag i om det är vandaliseringen eller filmen av händelsen som anses vara konst: det är likafullt ett brott. Satt i ett större perspektiv gör sig Konstfack dessutom skyldigt till att ytterligare höja biljettpriserna eftersom SL tvingas lägga ned oerhörda belopp på klottersanering och att laga de tåg som vandaliseras. Vi resenärer får givetvis betala.

Det finns gränser för när provokationer bara blir dumma och menlösa - och i det här fallet även brottsliga. Att måla av profeten Muhammed resulterade i en nyttig diskussion om yttrandefriheten i vårt samhälle. Även om konsten som sådan, i mitt tycke, var rätt kass lyckades konstnären Lars Vilks den gången åstadkomma något mer än bara ett dött konstverk. Men att vandalisera en tunnelbanevagn? Man kan lika gärna stoppa en kryddnejlika i urinröret. Konst är det fanimej inte.

Mathias Sundin blev irriterad och startade Facebookgruppen "Inga mer skattepengar till Konstfack". Joina.

Det här är konst!