En förnuftig HD-dom

Mangakännaren Simon Lundström vann en stor men lite oväntad seger när Högsta domstolen i dag frikände honom från åtalet gällande barnpornografibrott. Bakgrunden till målet behöver väl knappast repeteras, men Lundström dömdes alltså i både tingsrätt och hovrätt för innehav av barnpornografi efter att polisen funnit ett mindre antal mangabilder föreställande "barn" i sexuella poser i hans gigantiska mangasamling.

HD konstaterar att bilderna är pornografiska och att de föreställer barn men att det handlar om fantasifigurer. Något som alltså både tingsrätt och hovrätt i sin tolkning av lagen ansåg inte spelade någon roll. För Simon Lundström är skadan redan skedd på det privata planet, men frikännandet är förstås oerhört viktigt både för honom personligen och för den konstnärliga friheten i Sverige.

Förhoppningsvis kan denna dom göra att polisen framöver fokuserar på riktiga övergrepp på verkliga barn, inte på fantasifigurer i någons bokhylla. Och förhoppningsvis innebär detta att spelutgivare i framtiden inte behöver dra tillbaka spel i Sverige på grund av den svenska barnpornografilagstiftningen.

Detta var en förlust inte bara för åklagaren utan också för organisationerna Ecpat och Rädda barnen, som inte ser någon som helst skillnad mellan dokumenterade sexuella övergrepp på riktiga barn och japanska serietidningsalbum. För ovanlighetens skull segrade faktiskt förnuftet.

En anka

Nyheten om att en man har hittats i en översnöad bil i skogen utanför Umeå fick stort genomslag i medierna. Han ska ha övervintrat i bilen i två månader och, enligt egen utsago, levt på snö.

Detta påstående, att mannen ska ha överlevt i två månader på enbart snö, kablades ut i samtliga medier under helgen. TV4 kunde dock visa bilder av bilens innehåll. Där fanns förutom gott om kläder även kaffe, chips och annat tilltugg samt en icke oansenlig samling av Knasen och 91:an, tidningar som således hållit den ensamme mannen sällskap i den nedfrusna bilen.

SVT valde dock att både samma dag och dagen efter presentera nyheten som om innehållet i bilen aldrig var känt och fortsatte att hänvisa till uppgiften att mannen överlevt på snö. Gud, det är ett mirakel! Experter på katastrofmedicin tillfrågades och viss skepsis har förvisso rests. Kanske hade han bara levt på snö i en månad? Ja, eller så åt han av det han hade bunkrat upp med i bilen.

När Andreas Palmaer i DN Kultur liknar 91:an och liknande tidningar vid "spöknät som lossnat från sina fiskefartyg och driver runt i världshaven år efter år [...]" och frågar sig "vem läser de här tidningarna?" har han kanske fått ett oväntat svar. Hellre en 91:an i skogen än tio i stan.

Mangamålet till HD

Högsta domstolen kommer att ta upp fallet med den barnporrdömde serieöversättaren Simon Lundström, mer känt som "mangafallet". Lundström har en gedigen samling japanska tecknade bilder, manga, i sin ägo - varav ett litet fåtal föreställde underåriga figurer i sexuella sammanhang. Han dömdes för innehav av barnpornografi, vilket har upprört delar av Kultursverige och debattörer till både höger och vänster.

Beatrice Ask har hävdat att frågan inte är prioriterad. Någon hjälp från regeringen att se över lagstiftningen är sålunda inte att vänta. Nu hänger det på Högsta domstolen. Frågan är dock hur HD ska kunna se fundamentalt annorlunda på frågan.

Fallet är principiellt intressant. Kan verkligen en tecknad bild av en sagofigur med långa öron ses som sexuell exploatering av barn? På vilket sätt tar barn skada av att en naken sagofigur har sex i serietecknarens, och eventuellt läsarens, huvud?

Rädda barnen har debatterat frågan i medierna - till stöd för domen då, förstås. Det är ytterst märkligt att en barnorganisation kan skjuta bredvid målet så fullständigt. Rädda barnen hävdar att även tecknade bilder kan öka sexualiseringen av barn i samhället och att det därför måste dras en tydlig gräns. Problemet är att denna gräns ständigt flyttas. Det är bara några veckor sedan FN:s barnrättskommitté föreslog att även texter om sexuella övergrepp mot barn ska förbjudas - vilket oundvikligen skulle kriminalisera en rad litterära och historiska verk. Det är censur som föreslås, inget annat.

En förment vilja att skydda barnen har skapat ett samhälle med en eskalerande pedofilhysteri. Vi har börjat se våra barn ur pedofilens ögon i något perverst syfte att försvara dem mot just pedofilerna. Det är bra att HD väljer att ta upp domen, det ger den absurda lagen mer uppmärksamhet. Men dessvärre är det nog ganska få som verkligen bryr sig.

Läs även: HAX, Lake, Gothbarbie

I bokbålens tid

När ett statligt ingrepp i friheten sägs syfta till att skydda barn eller vara för "barns bästa" finns det anledning att spärra öronen lite extra. Då finns det oftast andra syften i bakgrunden. Otäcka organisationer som Ecpat och Atsub har länge arbetat mot rättssäkerhet i sexbrottmål och för en alltmer inkluderande barnpornografilagstiftning. Skildringar av övergrepp anses nämligen kränka barn i allmänhet och då spelar det ingen roll om det är dokumentation av verkliga övergrepp på barn eller en japansk mangaserie. Med barnens bästa som argument kan politiker med gott samvete förbjuda oss att titta på vissa bilder och även censurera internet. Försvarare av såväl rättssäkerhet som en fri kultur och en ickemoraliserande syn på ungdomars sexualitet gör alltså rätt i inte låta sig luras av det förment goda syfte som dessa organisationer arbetar utifrån.

Rädda barnen har tidvis företrätts av rimliga personer, som psykoterapeuten Börje Svensson som gjort framträdanden i både TV och på debattplats i DN. På senare tid kan dock även Rädda barnen räknas till gruppen knäpporganisationer som bedriver lobbying mot rättssäkerhet, mot yttrande- och informationsfrihet och för en allt mer moraliserande syn på ungdomars sexualitet. Rädda barnens psykolog Olof Risberg stod i SVT:s Agenda och försvarade i en debatt med Piratpartiets Anna Troberg förbud av tecknade bilder, och därmed ett förbud mot en hel seriekultur. Risberg upprepar ståndpunkten att en övergreppsbild - verklig eller tecknad - är en kränkning av barn i allmänhet. Någon kan ju råka se den. Men han kan inte svara på vad som gör ett övergrepp beskrivet i text mindre kränkande än en teckning.

Domen innebär stora bekymmer för en hel serietidningsbransch, inklusive översättare som Simon Lundström som genom hovrättens beslut i praktiken fått näringsförbud. Den innebär dock även att ungdomars sexualitet undertrycks och misstänkliggörs samtidigt som nakna barn automatiskt ses ur förövarens synvinkel - nämligen som något sexuellt. Vi är alltså på väg mot en ny puritansk utveckling i samhället där nakenhet är fult men där barn paradoxalt nog sexualiseras av lagstiftarna och där politikerna är beredda att förbjuda hela konstformer, censurera internet och begränsa yttrandefriheten. För barnens skull. Vårt svenska samhälle är på väg in på en kristmoralistisk bakgata.

Kritiken mot barnpornografilagens konsekvenser har varit stark från kultursfären efter mangadomen, men nästan ingen politiker har vågat öppna munnen. Undantagen heter Anna Troberg och orädde Per Hagwall, som på debattplats kritiserar justitieministern för ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Men någon lagändring lär vi knappast kunna se fram emot. Detta är ingen prioriterad fråga och folk i gemen delar dessvärre justitieministerns ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Dumheterna lär fortgå.

Vägen mot censursamhället

Hovrätten fastställer tingsrättens fällande dom mot serieöversättaren Simon Lundström vars mangateckningar klassats som barnpornografi. Det är en på flera sätt absurd dom, men det förefaller som om hovrätten har gjort en rimlig tolkning utifrån vad lagen säger. Absurda lagar leder till absurda domar. Lagstiftarna har i praktiken förbjudit innehav av konst, innehav av serier, innehav av fantasier.

Strävan efter renhet förutsätter en jakt på vad som uppfattas som sexuella perversioner eller övergrepp (ofta i betydelsen tillräckligt avvikande och konstigt för att någon frivilligt ska anses vilja delta). Genom att klassa det konstiga, det avvikande som perversioner och/eller övergrepp kan makten sedan med lag söka utrota dessa företeelser. Betydelsen av begrepp kan vidgas för att omfatta bredare fenomen. Sådan har kampen mot sexhandel och pornografin varit. Sedan alla fick tillgång till internet har tillgången till oönskat material ökat lavinartat. Följdriktigt har också kampen skärpts. Det är även i detta sken som den fällande domen mot serieöversättaren ska ses.

Hovrätten beslöt att fastställa tingsrättens dom. Dock undantog rätten 12 av de 51 teckningar som tingsrätten klassat som barnpornografi, vilket ytterligare belyser att det till syvende och sist handlar om en bedömningsfråga. Vad är att betrakta som pornografi? Vem/vad är att betrakta som barn? Kan någon med svans anses föreställa ett barn? Vad är konst? Vad är skapat i syfte att attrahera sexuellt? Förbudet mot barnpornografi har öppnat dörrarna för en enorm godtycklighet.

I grunden förefaller dock rätten ha gjort en korrekt bedömning utifrån den lag som finns. Det är alltså inte främst hovrätten vi ska kritisera, även om det hade varit önskvärt om domstolen sökt överpröva lagstiftarens intentioner med förbudet mot barnpornografi. Det hade skickat tillbaka frågan till politikerna och en diskussion hade kunnat uppstå om rimligheten i att döma människor för innehav av serieteckningar (som i allra högsta grad är en konstform). Nej, det är först och främst mot lagstiftarna vi bör rikta kritiken. Politiker och lobbyorganisationer som Ifpi, Ecpat och Atsub har skickligt drivit frågan om förbud, nätcensur och stegvis skärpt lagstiftning. Ifpi å skivbolagens vägnar, Ecpat et al. för att bekämpa pornografi och sexuell frihet i allmänhet i syfte att "skydda barnen". Med bilden av små utsatta barn i huvudet har makthavare och väljare svalt betet med hull och hår och gett grönt ljus för inskränkningar i både yttrande- och informationsfriheten och samtidigt bana väg för ett samhälle där parlamentet stiftar kristmoralistiska lagar som kväver både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Precis sådant den svenska regeringen mer än gärna kritiserar andra länder för.

Barnpornografi är ett marginellt fenomen och därmed ett marginellt problem. Frågan har emellertid fått enorm uppmärksamhet världen över och politiker är beredda att både strypa friheten på internet och införa ren censur bara för att komma åt att en liten grupp människor ägnar sig åt att titta på skildringar av barn i sexuella situationer. Sveriges justitieminister Beatrice Ask tycker att det finns mer angelägna frågor att hantera. Hennes ointresse är inte överraskande. Hon är som bekant inte intresserad av vare sig rättssäkerhet eller att försvara grundlagen.

Domen mot Lundström visar att lagen inte alls handlar om att skydda små utsatta barn från övergrepp utan påvisar tvärtom att den endast är ett medel i kampen för det rena samhället. Den ställer också frågor om vad som i framtiden kan anses vara barnpornografiskt material. Kungliga biblioteket har hittat barnpornografi i sina samlingar, vilket betyder att KB:s skyldighet att bevara allt material krockar med innehavsförbudet mot barnpornografi. Om mangateckningar betraktas som barnporr i dag betyder det att även annat kan räknas dit i framtiden i takt med att begreppet som sådant sväller. Detta riskerar att skapa ett synnerligen obehagligt censursamhälle. Genom att förbjuda innehav av serietidningar är vi redan på god väg dit. Vi kan räkna med fler idiotiska domar i framtiden om inget görs.

Förbudet mot innehav av barnpornografi bör avskaffas. Polis och åklagare ska koncentrera sig på att lagföra de som begår övergreppen, inte jaga de som bara sitter och tittar på bilder. Risken är emellertid uppenbar att förbudet mot barnpornografi har blivit ett sådant viktigt verktyg för så pass många - för att begränsa friheten på nätet, för att jaga fildelare, för att bekämpa all pornografi och sexuell frihet - att ingen är villig att göra något åt problemet.

Bam(s)e

"Ja, det här var ju Frank Sinatra som sjöng om tomten. Och en annan man i helskägg som flyger runt hela världen med paket, ja, det är ju Usama bin Laden. Och det djuret som döljer sig i det namnet, det är ju bin, som producerar honung. Och just honung, det ger ju superkrafter till seriefiguren Bamse. Och då är det alltså socialistpropaganda som ska in på vågrätt tolv."

Apropå...

Lär barnen om socialismen, tyckte Rune Andreasson.

Barnporr - ett brott mot staten

Döm om min förvåning när jag på morgonen läser en DN Debatt-artikel signerad Madeleine Leijonhufvud och inser att hon har skrivit något vettigt. Även Leijonhufvud reagerar mot barnpornografilagen som förbjuder innehav av manga. Det säger något om hur perverst korkad lagen är när en av landets främsta sexmoralistiska statsfeminister protesterar. Sverige har förbjudit en hel kulturform.

I Gomorron Sverige satt Rädda Barnen-psykologen Olof Risberg och försökte argumentera för att tecknade manga-bilder bidrar till en sexualisering av barn i samhället och att Sverige måste ha "en absolut nolltolerans". Risberg vill förbjuda en hel kulturform med motiveringen att den är "onödig". På frågan om inte denna hållning även borde resultera i förbud mot texter som skildrar barn i sexuella situationer blir han svaret skyldig. Tänkte inte på det?

Ett grundläggande problem med barnpornografilagstiftningen är det från första stund skeva perspektivet. Lagen finns, som Leijonhufvud påpekat, i avdelningen brott mot allmän ordning. Det är i praktiken ett brott mot staten. Att skildra ett barn i sexuella situationer blir således, perverst nog, ett brott mot en samhällelig moraluppfattning. Givet detta är det inte så förvånande att även tecknade bilder, som inte drabbar något enskilt barn, kan anses vara en kränkning mot barn "i allmänhet". Barnpornografilagen har ett kollektivt perspektiv och värnar därför inte enskilda individer. Detta måste ändras.

Det som är glädjande i denna soppa är att Piratpartiet som enda parti har tagit ställning mot att förbjuda tecknade skildringar. Därtill har kulturskribenter och Seriefrämjandet reagerat. Och Per Hagwall från Brommamoderaterna är orädd som få.

Det är anmärkningsvärt att organisationer som satt som mål att hjälpa och skydda barn kan göra dem en sådan otjänst genom att moralisera och kapsla in barnen i en Disneyvärld till vilken verkligheten inte når förrän barnen fyller 18. Jag tror inte på att skydda barnen från deras egen nyfikenhet, jag tror inte på att skydda dem från verkligheten. Det är i praktiken detta Rädda Barnen och Ecpat vill göra, med barnporrvapnet som redskap.

Jag har tidigare föreslagit en bättre barnporrlag som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Självfallet bör förbudet mot tecknade skildringar av barn i nakna och sexuella poser tas bort helt. Det räcker emellertid inte att debattörer, bloggare och enstaka modiga politiker kräver en lagändring. Förändringen måste komma från riksdagens ledamöter eller regeringen. Vilket känns osannolikt just nu.

En bättre barnporrlag

Alla är överens om att sexuella övergrepp på barn ska bekämpas. Det är ingen diskussion om det. Frågan är hur man bäst går till väga för att skydda barn från övergrepp utan att samtidigt montera ned grundläggande rättigheter. Sverige har inte lyckats gå den balansgången och i ärlighetens namn är det nog få länder som har gjort det. När barn och sex nämns i samma mening flyger förnuftet ut ur fönstret och i stort sett vilka åtgärder som helst anses legitima. Vi behöver lugna ned oss en aning om vi ska komma ur denna onda cirkel.

Att det är möjligt att klassa mangaserier som barnpornografi har upprört en hel bloggosfär. Även i de traditionella medierna har det framförts protester mot orimligheten i en sådan lag (också vänsterspöket Jan Myrdal är irriterad). Det är positivt att det uppstår reaktioner, men eftersom lagen alldeles nyligen skärptes är det knappast aktuellt med någon omprövning. Därtill är dessutom de flesta politiker för fega.

Precis som jag konstaterat tidigare är det fel att förbjuda innehav av information bara för att informationen anses äcklig eller stötande. Nu råkar barnporr vara skildringar av övergrepp, det vill säga av brott. Men om dessa ska vara förbjudna att inneha och rent av att titta på, går det att fråga sig om inte skildringar av även andra brott ska vara olagliga att inneha. Riktigt så ser det inte ut i dag.

Det går att tänka sig ett flertal lösningar i stället för dagens orimliga barnpornografilag. En är att förbjuda innehav och ge polisen rätt att förverka materialet på datorn men inte ha något rent rättsligt straff för innehavet. Jag lutar dock åt ett alternativ som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Det skulle rikta polisens resurser mot de som sprider materialet för att tjäna pengar vilket, åtminstone i vissa fall, lär inkludera de personer som också är ansvariga för övergreppen. Det är väl främst dessa som samhället vill straffa?

Det är lite bisarrt att den här frågan har fått en sådan uppmärksamhet globalt och engagerat politiker och lobbyister över hela världen. Barnpornografi är trots allt en väldigt marginell företeelse. Det är dock inte osannolikt att kampen mot barnporren är ett resultat av den växande nypuritanismen i västvärlden. Vi ser tendenserna i allt från reklamaffischer till film och TV. Det finns risk för att kampen mot barnpornografi glider över i en kamp mot ungdomssex. Första stenen har redan lagts i och med att även sexuella skildringar av ungdomar som är 17 år betraktas som barnporr - trots att vi får sexuell bestämmanderätt i Sverige när vi fyller 15. Detta i det sekulära Sverige på 2000-talet. Här har ECPAT vunnit en stor seger. Jag vet inte om de är ovetande om att pedofiler över huvud taget inte tänder på 17-åringar. Deras intresse är förpubertala barn, inte personer i övre tonåren.

Det är uppenbart att barnpornografifrågan används som murbräcka både för att driva igenom censur- och övervakningslagstiftning och för att propagera för en nymoralistisk sexualuppfattning. De små barnen vi sade oss vilja skydda har sedan länge fallit bort längs vägen. Nu handlar frågan om något helt annat.