Vägen mot censursamhället

Hovrätten fastställer tingsrättens fällande dom mot serieöversättaren Simon Lundström vars mangateckningar klassats som barnpornografi. Det är en på flera sätt absurd dom, men det förefaller som om hovrätten har gjort en rimlig tolkning utifrån vad lagen säger. Absurda lagar leder till absurda domar. Lagstiftarna har i praktiken förbjudit innehav av konst, innehav av serier, innehav av fantasier.

Strävan efter renhet förutsätter en jakt på vad som uppfattas som sexuella perversioner eller övergrepp (ofta i betydelsen tillräckligt avvikande och konstigt för att någon frivilligt ska anses vilja delta). Genom att klassa det konstiga, det avvikande som perversioner och/eller övergrepp kan makten sedan med lag söka utrota dessa företeelser. Betydelsen av begrepp kan vidgas för att omfatta bredare fenomen. Sådan har kampen mot sexhandel och pornografin varit. Sedan alla fick tillgång till internet har tillgången till oönskat material ökat lavinartat. Följdriktigt har också kampen skärpts. Det är även i detta sken som den fällande domen mot serieöversättaren ska ses.

Hovrätten beslöt att fastställa tingsrättens dom. Dock undantog rätten 12 av de 51 teckningar som tingsrätten klassat som barnpornografi, vilket ytterligare belyser att det till syvende och sist handlar om en bedömningsfråga. Vad är att betrakta som pornografi? Vem/vad är att betrakta som barn? Kan någon med svans anses föreställa ett barn? Vad är konst? Vad är skapat i syfte att attrahera sexuellt? Förbudet mot barnpornografi har öppnat dörrarna för en enorm godtycklighet.

I grunden förefaller dock rätten ha gjort en korrekt bedömning utifrån den lag som finns. Det är alltså inte främst hovrätten vi ska kritisera, även om det hade varit önskvärt om domstolen sökt överpröva lagstiftarens intentioner med förbudet mot barnpornografi. Det hade skickat tillbaka frågan till politikerna och en diskussion hade kunnat uppstå om rimligheten i att döma människor för innehav av serieteckningar (som i allra högsta grad är en konstform). Nej, det är först och främst mot lagstiftarna vi bör rikta kritiken. Politiker och lobbyorganisationer som Ifpi, Ecpat och Atsub har skickligt drivit frågan om förbud, nätcensur och stegvis skärpt lagstiftning. Ifpi å skivbolagens vägnar, Ecpat et al. för att bekämpa pornografi och sexuell frihet i allmänhet i syfte att "skydda barnen". Med bilden av små utsatta barn i huvudet har makthavare och väljare svalt betet med hull och hår och gett grönt ljus för inskränkningar i både yttrande- och informationsfriheten och samtidigt bana väg för ett samhälle där parlamentet stiftar kristmoralistiska lagar som kväver både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Precis sådant den svenska regeringen mer än gärna kritiserar andra länder för.

Barnpornografi är ett marginellt fenomen och därmed ett marginellt problem. Frågan har emellertid fått enorm uppmärksamhet världen över och politiker är beredda att både strypa friheten på internet och införa ren censur bara för att komma åt att en liten grupp människor ägnar sig åt att titta på skildringar av barn i sexuella situationer. Sveriges justitieminister Beatrice Ask tycker att det finns mer angelägna frågor att hantera. Hennes ointresse är inte överraskande. Hon är som bekant inte intresserad av vare sig rättssäkerhet eller att försvara grundlagen.

Domen mot Lundström visar att lagen inte alls handlar om att skydda små utsatta barn från övergrepp utan påvisar tvärtom att den endast är ett medel i kampen för det rena samhället. Den ställer också frågor om vad som i framtiden kan anses vara barnpornografiskt material. Kungliga biblioteket har hittat barnpornografi i sina samlingar, vilket betyder att KB:s skyldighet att bevara allt material krockar med innehavsförbudet mot barnpornografi. Om mangateckningar betraktas som barnporr i dag betyder det att även annat kan räknas dit i framtiden i takt med att begreppet som sådant sväller. Detta riskerar att skapa ett synnerligen obehagligt censursamhälle. Genom att förbjuda innehav av serietidningar är vi redan på god väg dit. Vi kan räkna med fler idiotiska domar i framtiden om inget görs.

Förbudet mot innehav av barnpornografi bör avskaffas. Polis och åklagare ska koncentrera sig på att lagföra de som begår övergreppen, inte jaga de som bara sitter och tittar på bilder. Risken är emellertid uppenbar att förbudet mot barnpornografi har blivit ett sådant viktigt verktyg för så pass många - för att begränsa friheten på nätet, för att jaga fildelare, för att bekämpa all pornografi och sexuell frihet - att ingen är villig att göra något åt problemet.