"De flesta av våra kungar har varit män"

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har ifrågasatt varför Mao Zedong står, eller snarare sitter, staty utanför Västertorpsbadet. Där har han suttit ända sedan 1976, året den kinesiske ledaren avled. Sjöstedt anser att en skylt som förklarar Maos gärningar är på sin plats.

Jag instämmer i det tveksamma i att ha en staty föreställande Mao Zedong i Sverige. Det finns egentligen ingen anledning. Skulptören Pye Engström hävdar dock att konst handlar om att provocera, vilket är sant. Men jag tvivlar på att hon skulle tycka att det vore lika OK att sätta upp en staty av Heinrich Himmler någonstans (när en klätterklippa i Järfälla döps till Himmler blir det liv i luckan). Därmed faller argumentet om provokation platt. Det roliga är att statyn över huvud taget inte liknar Mao utan snarare påminner om en fetlagd Fredrik Reinfeldt.

Madeleine Sjöstedt anser också att Stockholm har alldeles för många manliga statyer. Hälften av befolkningen är ju kvinnor och bör således representeras proportionerligt. I ABC visar hon ändå viss förståelse för den manliga dominansen bland statyerna då många som bekant avbildar kungligheter. Sjöstedt konstaterar kärnfullt: "De flesta av våra kungar har varit män." Gissningsvis.

Gubben i mitten ska föreställa Mao, sägs det.

Samtidigt, i Nordkorea...

Finns det något hopp för Nordkorea? Jag berörde frågan en aning i bloggposten om synen på Mao i dagens Kina. Mao är fortfarande romantiserad i Kina, han ligger på lit de parade och hans porträtt hänger alltjämt på Himmelska fridens port. Kineser besöker mausoleet och lägger bugande plastblommor framför den stora vita statyn av en sittande Mao (blommorna säljs i en kiosk utanför och samlas sedan ihop för att säljas nästa dag igen). Men det är långt ifrån alla som bugar och bockar för Mao. Och Kina är i dag en kapitalistisk marknadsekonomi, fjärran från Maos Zedongs planekonomiska och socialistiska terrorstat och Maos inflytande på politiken i dag är noll.

Situationen är en annan i Nordkorea, en stat som på många sätt liknar den stat som Mao skapade och styrde över. I Nordkorea är emellertid statschefen ett lik, vilket komplicerar frågan om Kim Jong Ils efterträdarfråga. Det största problemet är kanske indoktrineringen av folket. En dokumentär om Nordkorea för en tid sedan visade hur blindheten i landet är tio gånger vanligare än i andra länder. Det finns helt enkelt ingen utrustning för att operera vanlig starr, vilket gör att ovanligt många blir blinda. Ett fåtal läkare lyckades få tillstånd till att med hjälp av medhavd amerikansk utrustning utföra runt tusen operationer på kort tid och ge människor synen åter. Vad gjorde de nordkoreaner som fått synen åter på grund av att de genom utländsk utrustning fått den behandling som regimen förvägrat dem? Bugar och tackar framför ett porträtt och lovar den store ledaren evig trohet, förstås.



SvD:s Ledarblogg har börjat sin egen YouTubiana, där man ämnar lista 33 favoritämnen under devisen "det kunde varit värre". Och tittar på man klippet ovan, som är kortversionen av gråt- och klagan-hysterin efter Kim Il Sungs död 1994, inser man att den kändiskult som även finns i det västerländska samhället ändå är rätt blygsam...

Maos mausoleum är tämligen välbesökt under dess begränsade öppettider.
Men kineserna har ett alltmer avspänt förhållande till den gamle tyrannen.

32 år utan Mao

Tio minuter över midnatt den 9 september 1976 dog Mao Zedong, 82 år gammal. Det är i dag 32 år sedan. Han förblev in i det sista folkrepublikens obestridde ledare.

Läser man Jung Changs och Jon Hallidays bok om ordförande Mao, Mao. Den sanna historien, får man en minst sagt nattsvart bild av Kinas ledare mellan 1949 och 1976. Inga försonande drag går att skönja (vilket boken också kritiserats för) . Oavsett hur han var privat går Maos politiska facit emellertid inte att bortförklara. Under hans ledning förvandlades Kina till en förtryckarstat vars moderna jämförelse egentligen bara går att hitta i Nordkorea.

Det gäller även fattigdomen. Kostnaderna för den kinesiska atombomben har beräknats till 4,1 miljarder dollar i 1957 års penningvärde. Omvandlat till hårdvaluta skulle dessa pengar ha räckt till att ge hela befolkningen 300 extra kalorier dagligen under två år och därmed räddat livet på de runt 38 miljoner kineser som svalt ihjäl när Mao försökte få sin atombomb. Samtidigt som miljoner kineser svalt ihjäl, skänkte Mao rekordbelopp till utlandet. Befolkningen hölls i ett järngrepp. Maos revolutionära vansinne eskalerade under kulturrevolutionen, som uppges vara den period han personligen var mest stolt över.

Det tynger mig att se Maos porträtt på Himmelska fridens port i centrala Beijing. Han är symbolen för en sådan fruktansvärd ondska och ett sådant ofattbart förtryck under 27 långa år att porträttet egentligen borde brännas mitt på Himmelska fridens torg, tillsammans med hans balsamerade lik.

Samtidigt gläds jag åt Kinas förvandling under de senaste 30 åren. Vägen till marknadsekonomi och kapitalism, personlig äganderätt och ökad individuell frihet och ett exempellöst välståndskliv är något vi måste applådera. Mao själv skulle inte känna igen Kina om han klev ur sitt mausoleum i dag och traskade ut på Beijings gator. Därför är den fortsatta mytbildningen kring Maos person i Kina både paradoxal och löjeväckande.

Samtidigt firar den nordkoreanska regimen 60 år. Den store ledaren Kim Jong Il saknades enligt japanska och sydkoreanska medier under firandet, vilket har lett till rykten om att han är svårt sjuk. Efter Maos död kunde vägen mot frihet och välstånd för Kina inledas. Det är en process som fortfarande pågår. Förhoppningsvis kommer Kim Jong Ils död att innebära en liknande vandring för Nordkorea inom en snar framtid.

Ännu hänger porträttet av den gamle tyrannen kvar på Himmelska fridens port.
Och ännu kan man beskåda hans lik i mausoleet inte långt därifrån. Men Kina som
land har tagit en helt annan riktning än den Mao pekade ut och är på väg att bli
den stormakt som Mao Zedong en gång drömde om. Men på ett helt annat sätt.