Vem har förtroende för kriminalpolitiken?

Jag tillhör inte dem som skriker efter hårdare straff eller att man ska kasta bort nyckeln. Tvärtom tror jag på rehabilitering och riktig vård för att möjliggöra en återanpassning i samhället efter avtjänat straff.

Att låsa in folk är en sista utväg i syfte att skydda omgivningen från personen i fråga. Först i andra hand ska det fungera som ett slags omgivningens straff för den onda gärning som begåtts. Generellt tycker jag dock att det är viktigare att prioritera rättssäkerheten, som brister på många håll i dag, än att fokusera på längre påföljder.

Ändå skaver något i mig när jag tittar på den svenska kriminalpolitiken. De värsta brotten - våld mot en annan människa - bedöms förfärande lindrigt. Samtidigt som en grov misshandel kan ge några månader i fängelse och en grov våldtäkt i bästa fall något år, utdöms drakoniska straff för narkotikabrott och ekonomisk brottslighet. Detta är en tydlig prioritering från lagstiftarens sida. Och den är felaktig.

Brott utan offer, som sexköp och narkotikabrott, bör avskaffas helt. Brott mot liv och egendom bör ge mer kännbara påföljder. Detta borde vara en rimlig prioritering för en liberalkonservativ borgerlighet.

Serievåldtäktsmannen i Umeå, kallad "Hagamannen", satte skräck i en hel bygd under flera år genom att hoppa på och våldta kvinnor. Han dömdes till 14 års fängelse, ett väldigt strängt straff i Sverige. Detta var 2006. Nu är han enligt Sveriges Radio snart på väg ut. Om två månader väntas "Hagamannen" bli villkorligt frigiven.

Detta är möjligt tack vare den ytterst besynnerliga "två tredjedels"-principen. Dömda friges rutinmässigt efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Det handlar inte om särskilt gott uppförande.

I fallet med "Hagamannen" är det särskilt anmärkningsvärt eftersom Kriminalvården så sent som i mars bedömde honom som så farlig att han inte kunde släppas ut utan bevakning. Enligt Kriminalvårdens bedömning i dag finns det en "hög risk" för återfall i brottslighet.

Även om "Hagamannen" inte får vistas i Umeå med omnejd, är det oacceptabelt att en person som anses löpa en hög risk att begå nya sexualbrott, släpps ut i förtid. Hur tänker man här? Är det värt risken?

Detta måste upp på bordet nu. Om en person döms till 14 års fängelse och bedöms vara en uppenbar risk för omgivningen, ska denne inte släppas ut efter 9 år. Det finns ingen som helst anledning till detta.

Tidig frivigning kan vara motiverad i undantagsfall när en person visat en snabb och trovärdig återhämtning, kanske är förstagångsförbrytare och inte längre bedöms vara en fara för allmänheten på något sätt. Dessutom bör det inte röra sig om grova brott som mord eller våldtäkt. "Hagamannen" är således ett sällsynt dåligt exempel på alla tänkbara sätt.

Detta handlar inte bara om att samhället inte ska spotta brottsoffer i ansiktet, utan också i grunden om allmänhetens förtroende för hela rättsväsendet. Lagstiftarna borde inte ta detta för givet.

Lyssna på:
P3 Dokumentär om Hagamannen

Fängelse en usel brottsbekämpare

Fängelsestraff fungerar visst! skriver Paulina Neuding och hänvisar till Hagamannen. Sedan han dömdes till fängelse kan kvinnorna i Umeå andas ut. Nu kan han inte våldta längre.

Nej, men visst. Den som fängslas kan inte begå brott ute i det fria längre. Neuding är inte ensam om denna infantila insikt. Så långt tror jag även fängelsesystemets argaste kritiker har lyckats tänka. Det som brukar lyftas fram är att fängelse är ett ineffektivt sätt att förhindra att någon begår brott igen efter frigivning. De allra flesta som döms till ett fängelsestraff kommer nämligen att friges.

Det är klart att vi skulle få ned brottsligheten om vi dömde alla som begick ett brott till livstids inlåsning. Paulina Neuding tycker måhända att det vore en finfin brottsbekämpningsåtgärd. Men förutom att det skulle kosta ohyggligt mycket pengar, vore det en dödsstöt för alla försök att rehabilitera människor och få dem att bli laglydiga medborgare efter avtjänat straff. Tesen att människor som begår brott ska sona sitt straff och sedan få en andra chans blir med ens tillintetgjord.

4 av 10 av alla som döms till fängelse återfaller i brott inom tre år, enligt Brottsförebyggande rådets studie på alla som släpptes fria 2005. Andra siffror indikerar att ungefär två tredjedelar återfaller i brott inom eller efter tre år. Fängelse är således en ganska usel åtgärd för att förhindra att nya brott begås. Kriminalvården rehabiliterar väldigt få. Den förvarar människor under en av domstol bestämd tidsperiod.

Det vi borde ägna tid och kraft åt att diskutera är hur vi kan underlätta inslussningen i samhället igen efter avtjänat straff. Hur den som har suttit fem år bakom galler ska förhindras att söka upp sina gamla polare direkt när han kommer ut eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen. Hur vi kan erbjuda bostad och arbete - ett bra alternativ till kriminalitet - till de som står med händerna tomma när de i lagens mening sonat sitt brott.

Jag kunde inte undgå att märka att ingen av dessa frågor var närvarande i Paulina Neudings text.

Absurdistan

Amerikansk kriminalpolitik blir bara alltmer absurd.

Det brukar hävdas att ungefär en procent av den amerikanska befolkningen sitter i fängelse. Det betyder ungefär tre miljoner personer (majoriteten svarta och för narkotikabrott). Att fängelserna sväller över gör inte bara situationen outhärdlig för internerna, det tär också på delstaternas ekonomi.

Därför har nu Riverdale i det ekonomiskt hårt trängda Kalifornien klubbat att fängelserna får börja ta betalt för mat och "husrum" av internerna. Det uppges handla om en dygnskostnad på drygt 142 dollar, cirka 950 kronor. Som jämförelse är detta mer än vad det kostar att bo på stödboenden i Stockholm, där också mat, husrum, drogkontroller och viss regelbunden kontakt med personal ingår. Men då placeras man frivilligt.

En enkel lösning vore att lätta på narkotikaförbudet. Det skulle minska antalet interner och därmed vara till gagn för delstaternas ekonomi. War on drugs kostar - både människor och pengar.

Varför permissioner?

Permissioner brukar av Kriminalvården beskrivas som ett medel för återanpassning i samhället för personer som har suttit fängslade länge. Det är därför en aning märkligt att Anders Eklund, livstidsdömd för bland annat det omtalade mordet på Engla Höglund, åter igen beviljats permission. Eklund har haft permissioner tidigare. På ett så tidigt stadium kan permissioner inte ses som ett led i någon sorts återanpassning i samhället. Vilken är då poängen?

Orsaken till just denna permission - att gå till en optiker samt köpa solglasögon - är inte det mest relevanta här. Oavsett orsak bör vi diskutera vilken funktion permissioner från fängelsevistelser egentligen ska ha. Ska de erbjuda något slags trevligt avbrott i vardagen eller fylla någon konkret funktion i "vården" av den intagne? Eller godkänns permissioner när internen behöver uträtta något särskilt ärende utanför fängelsets murar? Går inte de flesta ärenden att lösa på plats?

Jag är lite tveksam till själva förekomsten av permissioner inom kriminalvården. De förlöjligar själva kriminalvården som sådan när dömda mördare springer på stan och shoppar.

Jag kan förstå poängen med dem som ett led i en återanpassning efter en lång vistelsetid. Att stegvis ge internen ökad frihet och ökat ansvar för denna frihet i stället för att bara kasta ut honom eller henne på gatan direkt vid muck är ett vettigt förfarande. Men permissioner bör inte användas som ett sätt att få käka lite god mat eller handla något trevligt på stan.

Batongliberaler

Johan Ingerö tycker att de notoriska brottslingarna Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt (Lars Ferm) borde låsas in för gott. Han får föga förvånande många ryggdunkningar för denna manliga approach på brottsligheten.

Samhället måste markera och "sätta ned foten på allvar" mot personer som gör sig skyldiga till mord, rån, våldtäkt och misshandel upprepade gånger, anser Ingerö. Den här förenklade synen på brott och straff är mig helt främmande. Längre straff löser ingenting. Det håller visserligen personen borta från oss andra under en tid, men det är väldigt få personer som är så farliga att de inte kan återanpassas till ett någorlunda normalt liv. Målet måste vara att hjälpa personen ut i samhället igen, inte att hålla honom eller henne inspärrad i några år till. Problemet är att denna typ av batongpopulism gör sig väldigt bra i medierna.

"Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer eller offrens efterlevande", skriver Ingerö. Ja, låt oss fråga dem som drabbats av det värsta tänkbara: att förlora sitt barn genom ett mord. Jane och Kjell Rönnqvist förlorade sin dotter Nathalie i september 2003. Hon blev brutalt mördad av sin expojkvän och nedgrävd i en skog, 16 år gammal. Familjen valde trots sin sorg att förlåta gärningsmannen. "Vi bestämde oss för att ingenting blev bättre genom att hata och må dåligt", berättar mamman. Utifrån det förlåtelsebudskapet gjordes en film, Nathalie - en film om förlåtelse. Pappan, som är kunnig i kampsport och kan hantera svärd, har berättat att synen på hämnd och förlåtelse förändrades när det otänkbara väl inträffat.

"Förr brukade jag tänka att om någon skulle röra mina ungar så skulle jag jaga dem med svärden. Men när det verkligen hände kände jag inte alls så. För oss är hämnd och vedergällning actionfilm, inte vår verklighet."

Mördaren dömdes till 8,5 års fängelse. Det är inte tu tal om annat än att brott ska bestraffas. Men är straffet i sig det viktigaste eller är det möjligheten för den dömde att komma ut i samhället som en laglydig medborgare efter avtjänat straff? Med en kriminalpolitik som är ungefär lika välfungerande som Comhems kundservice är det inte konstigt att återfallen är frekventa. Nu är Olofsson och Ferm extrema exempel, deras brottsbanor sträcker sig över decennier och kanske är de "obotliga". Men ett "x strikes and you're out"-system skulle även gälla andra kriminella. Jag tror inte på ett sådant system. Vi kan titta på USA, som har just den sortens repressiva kriminalpolitik som många inom batonghögern applåderar. En procent av befolkningen sitter inspärrad på anstalt, under mer eller mindre bedrövliga förhållanden. Drakoniska straff, inklusive dödsstraff, löser ingenting. I jämförelse är Sverige ett föredömligt exempel, trots alla brister. Mycket kan dock förbättras:

Rehabilitering och återanpassning i samhället efter en fängelsevistelse måste förbättras. Kriminalvård måste göra skäl för sitt namn och inte enbart handla om förvaring. Vi måste komma bort från den repressiva synen, som verkar prägla folkdjupet, som är mer intresserad av att låsa in människor och plåga dem än att hjälpa dem att bli fungerande medborgare igen.

Stigmatiseringen måste motarbetas. Att tvingas dras med gamla synder resten av livet, vilket exempelvis försvårar möjligheten att få jobb och därmed ordna en egen försörjning, är inte rimligt. Efter avtjänat straff ska personen i princip betraktas som fläckfri igen och vara en av oss andra i samhället. Jag skriver "i princip" eftersom det finns fall där ett brottsligt förflutet kan utgöra en för stor riskfaktor i arbetet. Ingen skulle exempelvis vilja se en dagisfröken som tidigare har dömts för sexuella övergrepp på barn. Det behöver emellertid inte betyda att en person som dömts för ekonomisk brottslighet eller misshandel skulle vara direkt olämpad att arbeta med barn.

En lyckad kriminalpolitik kräver att mängder av faktorer samverkar. Det kräver preventivt arbete i form av en välfungerande och human psykvård. Om människor som mår psykiskt dåligt får hjälp i högre grad, kan både våldsbrott och självmord undvikas (det är viktigt att påpeka att personer som lider av tvångsföreställningar och av denna orsak utövar våld mot andra är väldigt lätträknade, även om medierapporteringen kan ge sken av annat).

Jag tror att en lyckad kriminalpolitik kräver att vi anammar ett mer reparativt perspektiv snarare än det traditionellt bestraffande. Vi har prövat ett bestraffande perspektiv i hundratals år nu, det kanske är dags att börja tänka i lite nya banor och stänga av reptilhjärnan emellanåt. Vi behöver även ha ett anhörigperspektiv, inte bara till brottsoffren utan till gärningsmännen i svåra brott. I extraordinära händelser som uppmärksammade mordfall lider anhöriga till gärningsmännen ofta av stigmatisering och förakt från det omgivande samhället - trots att de är lika oskyldiga som vi övriga. Det är en diskussion som ofta glöms bort.

Straff borde faktiskt hamna längst ned på prioriteringsskalan. Ändå är det just straffens längd som upptar det mesta av tiden när kriminalpolitik diskuteras. Tro fan att Ingerö får positiv feedback på sin artikel. Hade han föreslagit att kriminalvården borde skära snoppen av våldtäktsmän skulle han få dubbelt så många beundrarbrev. Det är så pöbeln resonerar och det är just därför lekmän ska hållas borta från domstolarna.

Ibland nödvändigt. Men ingen ska komma och säga att fängelser
har en positiv effekt på de som sitter inspärrade.

Lock'em up

Fler sitter i amerikanska fängelser än någonsin tidigare: 2,3 miljoner människor. Det motsvarar 762 per 100 000 invånare, ungefär tre gånger fler än i Storbritannien och nästan tio gånger så många som i Kanada. USA är världsbäst på att låsa in människor och en stor del av ökningen utgörs av narkotikabrott. De drakoniska straffen gör förstås också sitt till.

Sverige har visserligen överbeläggning på fängelserna, men jämfört med USA ligger vi i lä när det gäller viljan att spärra in folk. Om Sverige hade legat på samma nivå som USA, hade runt 70 000 svenskar suttit i fängelse i dag. Det ger lite perspektiv på den ruttna amerikanska kriminalpolitiken...