Den eviga sockerskatten

I DN i dag står att läkaren och professorn Claude Marcus vill att staten "griper in" och försöker hejda svenska folket från att bli ännu fetare. Punktskatt är svaret, enligt Marcus (som varit ute i dessa frågor i media tidigare).

Googla på "sockerskatt" eller "skatt på fet mat" och du blir genast varse att detta ingalunda är ett nytt påfund. Det har diskuterats länge, och inte sällan är det just läkare som är ute och kräver krafttag, skatt och lagstiftning.

Enligt Claude Marcus blir vi "lurade" att köpa mer av exempelvis stora lösgodispåsar (vill han månne lagstifta om hur stora påsarna får vara?). Snacka om att idiotförklara människor.

Det finns heller ingen trovärdighet i uppfattningen att skatt på ohälsosam mat, godis och läsk skulle göra någon skillnad. McDonald's, exempelvis, går minst lika bra under lågkonjunkturer när människor har ont om pengar som annars.

Fetma är en socioekonomisk fråga. Det är inte så att välutbildade höginkomsttagare är de som äter mest onyttigt - tvärtom. Det är lågutbildade låginkomsttagare som har den onyttigaste livsstilen. De som har minst råd till det äter alltså mest på McDonald's och trycker i sig sockerbomber på kvällar och helger.

Därutöver finns givetvis även en frihetsaspekt. Hur stora befogenheter ska egentligen staten ha att styra över våra liv? Måste inte vi myndiga människor få fatta våra egna beslut och ta konsekvenserna av dem?

Tyvärr tycks läkarna ständigt ligga vid frontlinjen för statliga ingrepp.

Nej, hund är ingen kinesisk delikatess

Sverige är tydligen känt för sin TV-reklam. Den ska vara väl ansedd ute i den stora världen. Det är lite svårt att begripa. I mina ögon har Sverige förmodligen västvärldens tråkigaste reklamfilmer - vilket förmodligen hänger samman med att allt som har med sex att göra anmäls till Reklamombudsmannen.

ICA har en ny reklamfilm som driver med svenska traditioner, i detta fall svenskars fäbless för kräftskivor. Som motpol ser vi en kinesisk motsvarighet - hundskivan.

Är filmen rasistisk? Nej. Udden riktas ju i detta fall mot en svensk tradition som vi uppfattar som fullständigt normal men som av personer i andra kulturer kanske skulle ses som konstig. Det är således ett slags drift med det svenska.

Samtidigt bygger filmen på fördomar om kineser som ett folk som har som ett slags nationell tradition att äta hund. Vilket inte stämmer. Hund går visserligen att hitta i Kina, men det är inte en vanlig rätt på något sätt och är alls ej knuten till någon högtid. Hund lär vara vanligare i Sydkorea, även om jag inte kan bekräfta det med personliga erfarenheter.

Jag vet inte vad det är med svenskar och deras tro på kineser som ett hundätande folk. Inför Beijing-OS 2008 höll SVT i ett program till vilket svenskar kunde ringa in och ställa (infantila) frågor om kinesisk kultur. Tror du inte att frågan om huruvida kineser äter hund dök upp igen?

Kina har inte en matkultur utan flera. Maten skiljer sig från provins till provins, och förenklat kan man säga att det äts mer ris i söder och mer nudlar i norr. Maten i Beijing är mycket oljigare än den i söder. I Guangdong är maten, i mitt tycke, ganska smaklös.

Samtidigt som reklamfilmen är tämligen harmlös sätter den fingret på ett alltmer uppenbart faktum: I Sverige är det mer tillåtet att skämta om asiater än om svarta, judar eller muslimer.

ICA hade troligen aldrig vågat göra en liknande film som skämtar om (fördomar om) judars eller muslimers matvanor. Eller?

Jag väntar spänt.

Uppdatering: Filmen är anmäld till Reklamombudsmannen. Och på ICA:s Facebooksida är ilskan stor. Inte mot att filmen sprider fördomar om kinesers matvanor - utan för att den anses trivialisera "förtrycket mot hundar i Kina". Håhåjaja...

 

Kinas mat underhåller

 

SVT:s serie Kinas mat med strålande Fredrik Önnevall är tillbaka. Första avsnittet sändes i kväll. I totalt åtta nya avsnitt avhandlas alltifrån risbrännvin till te och Sichuanpeppar.

Önnevalls lugna och nyfikna stil gör sig utmärkt i formatet. Det är så här reseprogram med fokus på mat ska göras.

Kinas mat sänds i SVT1 torsdagar kl. 20.30.

Faran i att njuta

Det är långt ifrån bara Folkhälsoinstitutet som lägger sig i vad vi stoppar i oss. Även Livsmedelsverket är högeligen intresserat av våra kostvanor.

Verket redovisar en studie som visar att svenska folket visserligen förbättrat sina matvanor under de senaste två decennierna men att vi stoppar i oss för mycket socker.

Och så kan vi ju inte ha det. Någon måste göra något! Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson varnar för att matvanorna "hotar folkhälsan" och efterlyser en nationell strategi för mat och hälsa. Såklart. Politiker måste förmå oss sämre vetande att äta rätt. Kanske kommer de berömda socker- och fettskatterna snart upp på bordet igen.

Vad vi stoppar i oss fortsätter att vara av nationellt intresse. Om inte annat kan det alltid motiveras med att den som lever ohälsosamt kostar samhället pengar. I välfärdsstaten är vi ju alla utgiftsposter.

Jämställdhetssabotage, sade feministen

Om du ska göra reklam med glimten i ögat och med en nypa sex inblandat, gör det inte i Simrishamn. Där sitter nämligen Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman i kommunfullmäktige och driver jämställdhetsarbete så det står härliga till. Den man som gjorde reklam för varmkorv med plutande kvinnoläppar sattes omgående på plats. 

Schyman är glad att ovanstående bild för varmkorv nu är nedplockad och att "medborgarna har reagerat". Det är ju viktigt att kommuninvånarna engagerar sig i viktiga frågor, inte sant?

Kommunen har även en egen genuspedagog. Hon har givetvis sin bild av reklamaffischen klar: "Det här är en sexualiserad bild. Ett praktexempel på en oreflekterad handling och på traditionellt könstänkande i syfte att locka kunder". En lång analys för lite korvreklam, kan tyckas. Att försöka locka kunder är för övrigt ett ganska naturligt beteende för den som driver ett företag.

Jörgen Andersson, som driver gatuköket, anklagas för att vilja "sabotera jämställdhetsarbetet" som kommunen driver. Själv tycker han helt enkelt att bilden är rolig. Ve den som inte följer jämställdhetsdiktaturens hårda regler.

Att vänsterfeminister har fått stämpeln som humorfria stackare som kokat torrt är kanske inte så konstigt när man ser upprördheten över lite korvreklam. 

Bli din egen expert

I dagens expertdominerade samhälle förväntas vi lyssna på barnexperters råd om hur vi ska uppfostra barnen, kostexperter för att veta hur vi ska äta, träningsexperter för att veta hur vi ska träna och så vidare. Vi bör ständigt vara uppdaterade på det senaste. Tänk om vi gör fel?

Kostråd dyker ständigt upp. Vi hinner knappt smälta det ena förrän det kommer ett nytt. För att inte tala om allt som orsakar cancer ena veckan för att nästa motverka hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns en ganska tydlig inriktning på informationen: allt som är roligt är förmodligen också farligt. Bäst är därför att avstå. Så när forskningen visar att ett halvt glas vin om dagen är bra för kärlen gnisslar folkhälsoexperterna tänder.

Enligt en ny svensk-amerikansk studie kan köttdieter (eller snarare proteinrik kost) orsaka stroke och hjärtsjukdomar. Låter ju trist för alla köttälskare. Men även om undersökningens resultat skulle vara sanna: bör vi bry oss?

Jag äter chips, godis, dricker öl ibland och rör antagligen på mig för lite. Men det är mina val. Jag tycker helt enkelt att det är roligare att se en film, skriva eller läsa en bok än att springa i motionsspåret. Jag tror inte att jag är ensam om att inte riktigt känna mig hemma i den träningshysteri som råder i Sverige, kanske i synnerhet i Stockholm. Här har Sats blivit den nya kyrkan och självfallet ska varje besök noga registreras som statusuppdatering på Facebook för att inkassera beröm från vänner och ytligt bekanta. 

Många problem som diskuteras livligt i vår tidsålder är rena välfärdsproblem. Depressioner ökar i västvärlden och expansiva ekonomier som Kina där människors levnadsstandard ökar. Med materialism, oändliga valmöjligheter och ökad frihet kommer också beslutsångest och det ofrånkomliga i att ständigt jämföra sig med andra och känna sig otillräcklig. Med välstånd kommer överflöd och bekvämlighet och därmed fetma.

Allt detta är mänskligt. Men det är i grunden inte ett politiskt problem utan något som måste lösas på individnivå. Det finns dock alltid personer som vill göra sina egna bekymmer och utmaningar till ett samhällsproblem. Den egna övervikten är samhällets ansvar - inte kan det väl bero på alltför många fikabesök eller lite för många chipspåsar och timmar framför TV:n?

Övervikten har mycket riktigt blivit en politisk fråga. I världens fetaste land, USA, skrivs på sina håll antalet kalorier ut på snabbmatsmenyerna. Vissa politiker vill lagstifta om detta. Vem kan annars lista ut att ständiga besök på snabbmatsrestauranger kombinerat med lite för många timmar bakom ratten kan resultera i övervikt? Folkhälsopolitiken är per definition moraliserande, men sällan nämns hur infantil den också är. 

Med ett växande antal överviktiga vet medierna att diettips och undersökningar om övervikt intresserar alltfler. Således beställer SVT en undersökning i vilken svenska folket tillfrågas om det är bra eller dåligt med ekonomiska styrmedel för att stävja fetma (läs fettskatt). Jo, det är bra, tycker ungefär hälften. Politikerna är dock, av högst rationella skäl, ointresserade och utmålas därför som svikare alternativt fega i nyhetsinslagen.

Staten kommer även fortsättningsvis vilja styra vad du stoppar i dig och komma med påpekanden att det är bättre att motionera än att spela TV-spel. Läkare, dietister och kollektivister kommer även framgent föreslå skatter på sådant som är gott och onyttigt och förvänta sig att du lyssnar på deras expertråd.

Bli expert på ditt eget liv i stället. Bestäm hur du vill ha det. Och ta konsekvenserna av dina beslut. Svårare än så behöver det inte vara.

Ge igen för gammal ost

Uppdrag gransknings reportage om den ommärkta och ommalda köttfärsen 2007 är programmets mest omtalade någonsin. Det blev en rejäl spinn i media och ICA ställdes till svars för fusket. "Det är fel på rutinerna", upprepades från ansvarigt håll då. Snarare var det väl så att de anställda följde de rutiner som fanns och funnits under lång tid och att ägarna tjänade på det.

Nu har Aftonbladet gjort en likadan undersökning. Först har de avslöjat att ostar och lax märks om. Och nu återkommer köttfärsen i diskussionen. Anonyma anställda vittnar om att kött vars bäst före-datum gått ut mals om och säljs igen som färsk köttfärs.

Det behöver inte betyda att den som äter köttet riskerar att bli sjuk. Men ICA lurar förstås sina kunder när de säljer gammalt som nytt. Att packa om sådant som fortfarande är ätbart är inte fel, det slängs onödigt mycket mat. Men kunden måste informeras och priset sänkas.

Problemet för oss som kunder är att det är nästintill omöjligt att kontrollera hur allt detta sköts bakom kulisserna. Tidigare har vi fått höra om hur kött som inte alls är svenskt märks om och får en svensk flagga på förpackningen. Även detta är att bedra kunden eftersom svenskt kött oftast är dyrare än irländskt eller danskt. Men vi kan inte veta om det vi köper verkligen är det vi tror att vi köper.  

Det jag undrar är om detta endast sker i ICA:s butiker eller om det även pågår hos konkurrenterna. I så fall har vi som kunder ingen chans att påverka genom att handla någon annanstans. Men det är intressant att skandalerna hittills främst har avslöjats hos just ICA.

Kineserna och maten

I Sverige frågar vi varandra om vädret. I Kina är ämnet på allas läppar mat. På något sätt är det senare mer sympatiskt.

Jag började älska kinesisk mat vid mitt första besök i landet och har sedan dess fått ett ökat intresse för kinesisk kokkonst. Smakerna. Dofterna. Och inte minst variationen. Det går inte att tröttna.

Många svenskar är intresserade av det kinesiska köket (eller snarare köken). Det illustreras exempelvis av det sanslösa utbudet av Kinarestauranger runt om i landet. Men det vi äter där är förstås sällan riktig kinesisk mat, serverad av kineser. Få av dem håller vad en kines skulle betrakta som acceptabel standard, men de får sin beskärda del av svenska gäster sugna på friterade räkor, sötsur sås och biff med böngroddar.

Tyvärr ger det likriktade utbudet en skev bild av vad kinesisk mat är - eller kan vara. Kinesisk mat är så oerhört mycket mer än de enkelspåriga rätter som serveras i Sverige. Personligen är jag väldigt förtjust i kryddstarka nudelrätter, men de är svåra att hitta här. I Kina räcker det med ett besök hos exempelvis 李先生, Mr Li, för att mätta nudelabstinensen. En fullgod lunch för åtta kronor.

Kinesisk matkultur har skildrats utmärkt i Kinas mat, en SVT-serie i vilken vi fick följa sympatiske Fredrik Önnevall bland några grundläggande råvaror i den kinesiska kosten. Sedan är förstås så, att den som vill äta all som rör sig kan göra det i Kina. Men är man inte intresserad av skadedjur, sköldpadda, orm eller hund finns det gott om riktigt god mat att sätta tänderna i runt om i Kina - med varje provins egna speciella smaker och specialiteter.

Serien 舌尖上的中国 , "på Kinas tungspets" (den heter A bite of China på engelska), skildrar den kinesiska matkulturen på ett fint sätt och har blivit väldigt populär i det matälskande Kina. Den finns upplagd på YouTube och det första avsnittet har engelsk text. Låt dig väl smaka!

En del av två världar

Så här i jultider påminns jag om att jag i ganska många år har jag funderat över var jag helst vill bo. Jag gillar Sverige av många anledningar men finner också mycket jag verkligen inte tycker om. Jag har svårt för den radikalfeministiska diskurs som under ganska lång tid plågat vårt land, den som påtvingar människor ett visst sätt att leva enligt en feministisk jämställdhetsmall. Allt annat anses reaktionärt. Jag ogillar inskränktheten som gör sig påmind i frågor som rör kommersiellt sex och synen på alla andra droger än alkohol.

Frånvaron av reella politiska alternativ gör mig nedstämd. Och i allt högre grad förfäras jag över hur Sveriges självbestämmande som nation raderas, utan debatt, genom en stegvis maktöverföring till icke folkvalda personer i EU. Att de enda etablerade partier som påtalar detta är socialister i Vänsterpartiet och främlingsfientliga i Sverigedemokraterna gör knappast saken bättre. Det politiska landskapet är minst sagt visset.

Samtidigt är Sverige ett föredöme på många områden. Ta bara professionalismen och effektiviteten hos landets myndigheter. Man ska förstås akta sig för att dra några generella slutsatser om flera hundra institutioner, men vi kan åtminstone fälla omdömet om några av de viktigaste.

Skatteverket är kanske det perfekta exemplet med snabb och effektiv handläggning och kunnig personal. Att få ett personbevis tar från några minuter till några dagar, beroende på om du gör det hemma vid datorn, går till närmaste skattekontor eller beställer hem det gratis med posten. Denna process tar i många länder flera veckor på grund av byråkratisk idioti. Även Migrationsverket har överraskat på mig positivt i de kontakter jag haft med myndigheten (här var emellertid förväntningarna inte särskilt höga, säkert var jag färgad av den negativa mediebilden). I Kina är kontakter med myndigheter minst sagt ett gissel.

Ändå saknar jag Kina intensivt. Jag saknar språket och rättframheten. Jag saknar möjligheten att ta en kopp te i parken Běihǎi (北海) och njuta av lugnet i stimmet. Jag saknar möjligheten att handla färsk mat på marknader för en låg summa i stället för att handla den dyrt i en frysdisk. Mest av allt saknar jag just maten. De härliga smakexplosioner som bjuds när jag äter kinesisk mat får jag aldrig när jag äter svensk.

Därutöver går det inte att komma ifrån att Sverige, och det även Stockholm, känns lite som en ankdamm ibland. Engagemanget för ett gammalt träd utanför TV-huset i Stockholm är ett färskt exempel på detta, men även det stora bråket om Slussen drar ett löjets skimmer över staden. Och i jämtländska Mörsil rasas det över att det gamla Brinkeboda, där jag ätit många julbord i unga år, ska förvandlas till en strippklubb (det är "förlegad kvinnosyn", "det hör inte hemma i ett modernt samhälle", enligt upprörda politiker).

På ett sätt är det förstås positivt. Gnabbet om småsaker innebär kanske att vi inte har så allvarliga problem att lösa. Men i fallet med strippklubben visar det bara på hur inskränkt Sverige är. Här blir förstås ingen lyckligare av att flytta till Kina, där sexsäljare hånas offentligt och samhället överlag är fördömande mot oliktänkande och personer som sticker ut. Ändå finns saknaden där, varje dag.

Något är det som lockar, trots allt, och lyckligtvis är Kina bara en flygresa bort. Varje gång jag landar får jag den märkliga känslan av att komma hem. Just nu är det inte tillräckligt för att faktiskt flytta dit - men det betyder också att jag inte med handen på hjärtat kan säga att detta är hemma.

Běijīng. Inte hemma men heller inte borta.

Riktig mat

Det bästa med Kina är maten, det har jag bloggat om tidigare. Det är en ständigt pågående kärleksaffär. Men det är värt att upprepa den enorma skillnaden mellan kinesisk mat i Kina och den försvenskade Kinamat som serveras på restauranger i Sverige.

Medan de svenska Kinakrogarna koncentrerar sig på fyra smaklösa rätter och friterar det mesta och serverar i sötsur sås, eller bara ger tusan i att krydda, bjuder de kinesiska köken på smak, fantasi och variation. Vissa enkla restauranger kan ha ett helt makalöst utbud som det tar tid att titta igenom - särskilt om menyn är på kinesiska. Och allt till nära en tiondel av priset jämfört med i Sverige. Det är inte att undra på varför ett besök på en svensk Kinakrog nästan alltid slutar i besvikelse.

Det är väl oundvikligt. Många svenskar gillar inte stark mat och det är trots allt svenskar som förväntas äta på de svenska Kinarestaurangerna. Men även när du åker på en gruppresa till Kina kan du räkna med att få en västanpassad meny, ofta avslöjad av de enorma mängder ris som ställs på bordet. Anständighetsgränsen går väl någonstans vid pommes frites.

Ett tips är att äta på mellanklassrestaurangerna i Kina. Mellanklass i betydelsen ej de sjaskigaste men heller inte de finaste ställena. Där får man oftast vällagad mat till bra priser och i Běi​jīng har många även menyer på engelska.

Aubergine och kött i en smakrik blandning. Definitivt godare än bilden visar.

娃娃菜, wáwa cài. Mumsiga grönsaker med chili.

Bāozi (包子), ångkokt bröd med fyllning. Ofta väldigt mättande.

Jag är egentligen ingen älskare av tofu (豆腐), men det beror som så ofta
på hur den är tillagad. Här i en smakrik chilisås blir den delikat.

Friterade köttbullar. Smakade som... friterade köttbullar.
Över huvud taget äter jag väldigt lite friterat i Kina.

Gott för både mage och själ. Hela fisken kostade runt en 50-lapp.

Nudlar hör tillsammans med rena risrätter till det billigaste man kan äta.
Mr Li, 李先生, är en kedja som serverar utmärkta nudlar med sting.
En riktig lunch för runt 8 kr.

Pekinganka (北京烤鸭) hör till det man bara ska äta i Běi​jīng,
förslagsvis på en Quánjùdé-restaurang (全聚德).
Personligen tycker jag att ankan är mycket överskattad.

Krokodil (鳄鱼) med grönsaker. Ett grovt kött som smakade som
ett slags blandning av gris och kyckling. 188 RMB var den dock inte värd.

Djuren vi äter

Något av det mest beklämmande man kan uppleva som turist i Kina är behandlingen av djuren. Djur betraktas först och främst som mat. Även om man inte tänker äta upp invånarna på djurparkerna runt om i landet är det tydligt att tigrarna, pandorna, elefanterna, girafferna och alla andra stolta djur betraktas som leksaker, inte individer. Jag har således slutat besöka djurparker i Kina. I Sverige går det att stå ut eftersom djuren trots allt behandlas med någon sorts respekt. Men egentligen ska de beskådas i vilt tillstånd. Se Planet Earth eller Wild China på din platt-TV i stället.

Det brukar sägas att sydkineser äter allt med fyra ben - utom stolen och bordet. Och visst, på gatorna i Guangzhou kan du plocka upp både det ena och det andra exotiska djuret till middag. Men även i norra Kina äter man vad vi i väst betraktar som oätligt - hund. Lite tveeggat kan tyckas eftersom antalet kineser som har en hund som husdjur växer stadigt i städerna. Det som upprör mest är dock behandlingen av djuren innan de blir föda.

Det finns personer som strider för djurens rättigheter även i Kina, även om de för en mycket ojämn kamp. Att köpa loss hundar som transporteras till restauranger är en metod. Djurtransporterna är förfärliga att se, men de skiljer sig egentligen inte från vad du ser i Sydeuropa där grisar står eller ligger sammanpackade på ett lastbilsflak under ett plåttak i den stekande solen. Avslöjanden om missförhållanden på grisfarmer i Sverige (som inte ansågs bryta mot någon lag) bör heller inte glömmas bort.

Syftet med de långa transporterna är förstås att hålla djuret levande så länge som möjligt. Det tar lite tid att vänja sig vid att höra skrik från köket när man äter på vissa restauranger i Kina. Vissa saker kommer säkert aldrig förändras och det finns förstås inget som säger att det nödvändigtvis är värre att äta hund än häst eller gris. Det vi kan göra är att försöka påverka kineserna, och sydeuropéerna för den delen, att bete sig anständigt mot djuren innan de hamnar på tallriken. Och ge fan i att besöka djurparkerna.

Djurparken i kinesiska Kūn​míng​.

Trygghet & tradition

Piratpartiets Anna Troberg gör det vi alla borde göra lite oftare, nämligen lista de svek som politiker har stått för de senaste åren. Det är lätt att glömma när nya löften ges. Jag vill egentligen inte hacka så mycket på Centerpartiet eftersom de trots allt är det bästa borgerliga partiet med bred marginal (tyvärr säger det allt mindre eftersom de övriga tre är utom räddning). Men kanske just därför bör partiet hållas under strikt uppsikt.

Ty samtidigt som Centerpartiet utmålat sig som ett parti som står upp för integriteten har det:

vikit ner sig i fråga om datalagringsdirektivet
accepterat FRA
accepterat IPRED
sagt ja till den nya stora sjukjournaldatabasen
sagt ja till lagring av PNR-uppgifter

Detta kan vara bra att komma ihåg. Men Centerpartiets jordbruksminister gläds i alla fall åt att Sverige även i fortsättningen kommer att kräva undantag från EU beträffande vår jästa fisk. Eskil Erlandsson säger att det är "viktigt att bevara traditionen". Det vore trevligt med ett undantag från datalagringsdirektivet också. Vi kan ju alltid hävda att det är viktigt att bevara traditionen av integritet och frihet.

Mat med värme i SVT

Under åtta tisdagar fram till jul retade Fredrik Önnevall våra smaklökar med den mycket uppskattade serien Kinas mat i SVT. Sällan får vi så enkla och mänskliga reportage som när Önnevall står framför kameran.

Jag gillade Fredrik Önnevall när han tidigare var SVT:s Asienkorrespondent och såg alltid fram emot hans reportage från Kina. Inte bara därför att jag själv är intresserad av det mesta som rapporteras därifrån utan därför att hans reportage hade en mycket tilltalande ärlighet och ett engagemang. När han i Kinas mat reser runt i Kina och träffar vanligt folk för att prata om matkultur och livet i stort förstärks den känslan ytterligare. Sällan har ett matprogram bjudit på sådan värme och mänsklighet mitt i allt prat om kryddiga kackerlackor, ankhuvud och det rätta sättet att äta nudlar.

Önnevall tycks vara genuint intresserad av människor och låter därför inte sin egen person ta upp mer plats än nödvändigt. Han är respektfull mot de personer och kulturer han möter. Och han pratar förstås kinesiska, vilket alltid imponerar på kineser. Även om Önnevall ibland prövar sig fram och söker efter orden imponeras jag av hans 听力(tīng​lì), hörförståelse. Beijingdialekten, 北京话 (Běi​jīng​huà), förstår jag relativt bra så länge diskussionen inte handlar om något specifikt fackområde vars ord är helt främmande. Men många lokala dialekter, och främst äldre människors sätt att uttala orden, är desto svårare att begripa. När till och med min kinesiska fästmö säger att hon har svårt att förstå vad de säger måste jag imponeras av Önnevall - om det nu inte bara är så att han ibland håller masken...!

Programmen innehåller inte bara information om kinesisk mat och kokkonst utan är lika mycket sociala och kulturella reportage om vanliga människors liv i Kina. Den fattige mannen på landsbygden som arbetar många timmar varje dag med att göra vinäger, den ensamstående mamman som arbetar gryningspass för att försörja sig och sin lilla dotter och den man som lyckats göra sig en förmögenhet på sin restaurangverksamhet. Programmen ger en bra bild av hur hårt många kinesers liv är. Vilket kan vara bra att hålla i minnet när tillvaron i Kina glorifieras av olika västerländska lǎo​wài​bloggare.

Alla åtta program finns på SVT Play. Och Lotta Bromé intervjuade Fredrik Önnevall i P4 Extra strax före jul.

Leva långt eller leva gott

Vårt gemensamma folkliga hälsosamvete, Socialstyrelsen, anser att ohälsosamma levnadsvanor är ett utbrett problem i befolkningen. Varannan svensk kvinna och två tredjedelar av männen mellan 16 och 84 år uppger att de har ohälsosamma levnadsvanor. Detta, konstaterar Socialstyrelsen, innebär "både risk för sjukdom och lidande samt höga kostnader för vården".

Däri ligger alltså knäckfrågan: sjuka människor kostar ju pengar. Om vi bara sköter oss ligger vi inte andra till last. Dessutom anser Socialstyrelsen att det är ett problem att ohälsan är så ojämnt fördelad. Det är ju osolidariskt om vissa inte är friska när andra är det och tvärtom. Det är många fler lågutbildade som röker, exempelvis.

Socialstyrelsen har lyckligtvis receptet på hur detta ska ändras: Motion minst en halvtimme om dagen. Tre frukter och två stora nävar grönsaker om varje dag. Ät fullkornsprodukter, fisk och nyckelhålsmärkt mat. Sluta rök och drick inte så mycket.

Det ironiska i sammanhanget är att det ofta är dyrare att äta riktigt nyttigt. Fullkorn är dyrare. Att ofta äta fisk drar upp matkontot ytterligare. Ska man dessutom vara PK och äta och dricka ekologiskt blir det ännu dyrare. Det finns kanske en förklaring till att personer med lägre inkomst inte äter den allra nyttigaste maten. Jag kan villigt erkänna att jag under min studietid inte ätit många fullkornsprodukter och inte alls ätit så mycket fisk som jag har velat. Men i grunden handlar det förstås om vilja och prioriteringar.

Att leva länge är inte detsamma som att leva gott. Detta måste vi hela tiden hålla i minnet. Jag lever faktiskt gärna ett något kortare liv om det är ett liv jag kan vara nöjd med när jag tackar för mig. Att räkna hur många frukter jag äter varje dag skulle inte falla mig in. Därmed inte sagt att jag är en hopplös soffpotatis, jag springer i alla fall tre till fyra kvällar i veckan. Det gör mig mer alert i både kropp och knopp. Men det är tydligen inte bra nog. Socialstyrelsen vill att jag ska göra det varje dag. Jag har god lust att äta en chipspåse i ren protest.

Det går inte att likställa långa liv med bra liv. Socialstyrelsens perspektiv är strikt samhällsekonomiskt. Vi ska leva länge, vara friska fram till slutet och sedan dö stilla i sömnen på äldreboendet. Minimal påfrestning på välfärdssystemet, således.

Att få äta en pizza, dricka några öl i gott sällskap, äta en tårtbit till latten på helgen med flick- eller pojkvännen samt slappa framför TV:n på fredagskvällen med en påse lösgodis gör emellertid också att vi mår bra. Det är faktiskt livskvaliteten som är viktigast. Att umgås med andra, att ha goda sociala kontakter, att ha roligt tillsammans med andra, vill jag påstå är det absolut viktigaste för att leva ett gott liv. Med eller utan tre frukter om dagen.

Din dagliga konsumtion. Begrips?!

För dem som håller det inom familjen

Jag vet inte vem som är marknadsföringsansvarig på Ockelbo ost. Men vem det än är, borde personen i fråga ha fått sparken nu.

Banjon syns inte i bild.

via Hegevall

Eko-logik

I DN kan vi läsa att barkbröd är nästa ekobaktrend bland ekomedvetna brödfantaster. "Det smakar skog, kan man säga", konstaterar Ingrid "Skogs-Hilda" Ölund.

Att vara miljömedveten ska inte bara vara dyrt. Det ska smaka fan också.

På ostfronten intet nytt

En kvinna har anmält en ostreklam för att vara sexistisk. "Smaken sitter i hålen" blev tydligen för mycket för henne.

Det är verkligen inte första gången vi får läsa om sådant här trams. Det som irriterar är inte främst att det finns så pantade människor i vårt land med så mycket fritid att de tar sig tid att anmäla en ostreklam. Det som irriterar mest är att det sitter folk som mot betalning går igenom sådana här anmälningar och dessutom lägger näsan i blöt om hur reklamen för olika produkter får se ut.

Lägg ned Konsumentombudsmannen omedelbart, tack.

Rena rama porren.

Kina: Maten

Yunnan-specialitet: kyckling i lergryta (汽锅鸡) och kalla nudlar med jordnötter.

Det kanske allra bästa med Kina är maten. Nog kan jag sakna svenska våfflor med vispgrädde, gott svenskt matbröd och inte minst den svenska kafékulturen när jag är i Kina, men vad riktig mat beträffar är jag redan i paradiset och längtar aldrig hem.

Vitlöks- och chiligurka, svamp, chili och aubergine samt strimlad kål,
potatis, grönsaker och kyckling.

Sättet att äta är sympatiskt. Att för en rimlig summa kunna beställa in ett flertal rätter och sedan dela på dem gör alltid måltiden varierad. Ju större sällskapet är desto större chans att pröva fler rätter således. Är det något som inte är så gott kan man äta av det andra. Det är förstås möjligt att äta på detta sätt även här i Sverige om man går till ett tapasställe eller en asiatisk restaurang. Men vi äter inte så till vardags.

Lunch: kryddig biff, vegetarisk omelett och grönsaker.

Själva maten som sådan är också ofta varierad. Jag äter aldrig så mycket grönsaker som när jag är i Kina - samtidigt försummar jag inte kött vid någon enskild måltid. Det obligatoriska teet till maten underlättar därtill matsmältningen. Det kinesiska köket varierar beroende på var i Kina du är och det är alltid spännande att prova lokala specialiteter. Personligen åt jag en hel del nudelsoppor denna gång i utsökta krydd- och köttblandningar. De kostar absolut ingenting (en stor skål 6 RMB, ungefär 7,50 kronor) och får snabbnudlar att skämmas. Perfekt till lunch tillsammans med en risrätt.

För den som gillar lite starkare mat bjuder det kinesiska köket på mycket gott. Själv brukar jag be servitrisen om "inte alltför stark" mat vilket brukar resultera i en bra avvägning av stark och smakrik mat som bränner på tungan men inte förlamar den. Det enda som kan vara lite svårt för en svensk att vänja sig vid är kinesernas ovana att inte rensa bort benen. Beställer du in gås eller kyckling (som inte är strimlad med grönsaker likt exemplet ovan) kan du räkna med att få in en portion som ser ut att bestå av en strimlad fågel utan fjädrar. Vilket också är vad det är. Bli inte förvånad om du hittar halvor av huvudet någonstans. Men man vänjer sig även vid detta efter ett tag...

Vitlöks- och chiligurka, kryddad lotusrot,
grönsaker, lök, chili och griskött. Och gott Harbin-öl.

Sugen på en Big Mac nu?

Det är förstås illa nog att bedra kunderna med falsk marknadsföring om färska produkter. Det är illa nog att anställda när det är lite att göra tvingas stämpla ut och sitta och vänta på arbetsplatsen för att få stämpla in och jobba igen. Än värre är emellertid McDonald's uppenbarligen systematiska redigering av anställdas tidskort. Följden blir alltså att anställda förväntas arbeta x antal timmar gratis åt företaget.

Detta förefaller vara inbyggt i McDonald's system. Systemet som sådant är standardiserat. Och synbart ruttet. Det är osannolikt att ledningen för McDonald's i Sverige, eller andra länder, inte har känt till detta. Kanske har de inte haft hela bilden klar för sig överallt, men det är struntprat att låtsas som om detta skulle vara en fullständig överraskning för företagets ledning.

Det är särskilt vidrigt eftersom många som jobbar på McDonald's är "lätta offer" i den meningen att de är unga, oerfarna och därmed inte lätt mopsar sig mot arbetsledare eller chefer. Många av oss kan säkert känna igen oss i den situationen när vi fått ett jobb för första gången. Eller när vi bara är helt beroende av inkomsten för vår överlevnad.

Frågan är hur vanligt detta är i branschen som helhet. Om det bara är McDonald's som har ett sådant system för att pressa personalutgifterna eller om det även förekommer på kedjor som Burger King och Max.

Jag har inget emot snabbmatskedjor med låga löner. De är ofta en dörr in på arbetsmarknaden för unga. Men att bete sig som McDonald's gör är faktiskt att lura de anställda. Att bedra dem. Det är inte OK någonstans att bete sig på det sättet.

Jag skulle kunna ropa på bojkott av McDonald's. För egen del känns det lite onödigt eftersom jag sedan 12 år tillbaka ändå inte äter där. Men ni andra...

I'm not lovin' it...

McFusk

Jag har inte ätit på McDonald's sedan en söndag i Bremen 1998. Anledningen är enkel: det är dyrt och äckligt. Och den där söndagen hade jag inget val eftersom allt annat var stängt.

SVT:s Dokument inifrån har gjort en ICA 2.0 och avslöjat fusk med datummärkningen (programmet sänds på söndag kväll). Dessutom visar det sig att löftet om att hamburgarna inte ska vara äldre än 10 minuter när kunden köper dem är bluff.

Det är förstås inte farligt att äta en hamburgare som stått på värmning i en timme. Men McDonald's ägnar sig åt bedrägeri när de påstår en sak utåt och sedan gör en annan. Nu kommer inte detta att påverka folks generella inställning till McDonald's. Varumärket är helt enkelt för inpräntat. Men det får mig ånyo att fundera över varför folk egentligen äter hos dem. Det är svårt att förstå.

Det finns ingen anledning att ompröva beslutet att inte äta på McDonald's.