Vårt gemensamma folkliga hälsosamvete, Socialstyrelsen, anser att ohälsosamma levnadsvanor är ett utbrett problem i befolkningen. Varannan svensk kvinna och två tredjedelar av männen mellan 16 och 84 år uppger att de har ohälsosamma levnadsvanor. Detta, konstaterar Socialstyrelsen, innebär "både risk för sjukdom och lidande samt höga kostnader för vården".
Däri ligger alltså knäckfrågan: sjuka människor kostar ju pengar. Om vi bara sköter oss ligger vi inte andra till last. Dessutom anser Socialstyrelsen att det är ett problem att ohälsan är så ojämnt fördelad. Det är ju osolidariskt om vissa inte är friska när andra är det och tvärtom. Det är många fler lågutbildade som röker, exempelvis.
Socialstyrelsen har lyckligtvis receptet på hur detta ska ändras: Motion minst en halvtimme om dagen. Tre frukter och två stora nävar grönsaker om varje dag. Ät fullkornsprodukter, fisk och nyckelhålsmärkt mat. Sluta rök och drick inte så mycket.
Det ironiska i sammanhanget är att det ofta är dyrare att äta riktigt nyttigt. Fullkorn är dyrare. Att ofta äta fisk drar upp matkontot ytterligare. Ska man dessutom vara PK och äta och dricka ekologiskt blir det ännu dyrare. Det finns kanske en förklaring till att personer med lägre inkomst inte äter den allra nyttigaste maten. Jag kan villigt erkänna att jag under min studietid inte ätit många fullkornsprodukter och inte alls ätit så mycket fisk som jag har velat. Men i grunden handlar det förstås om vilja och prioriteringar.
Att leva länge är inte detsamma som att leva gott. Detta måste vi hela tiden hålla i minnet. Jag lever faktiskt gärna ett något kortare liv om det är ett liv jag kan vara nöjd med när jag tackar för mig. Att räkna hur många frukter jag äter varje dag skulle inte falla mig in. Därmed inte sagt att jag är en hopplös soffpotatis, jag springer i alla fall tre till fyra kvällar i veckan. Det gör mig mer alert i både kropp och knopp. Men det är tydligen inte bra nog. Socialstyrelsen vill att jag ska göra det varje dag. Jag har god lust att äta en chipspåse i ren protest.
Det går inte att likställa långa liv med bra liv. Socialstyrelsens perspektiv är strikt samhällsekonomiskt. Vi ska leva länge, vara friska fram till slutet och sedan dö stilla i sömnen på äldreboendet. Minimal påfrestning på välfärdssystemet, således.
Att få äta en pizza, dricka några öl i gott sällskap, äta en tårtbit till latten på helgen med flick- eller pojkvännen samt slappa framför TV:n på fredagskvällen med en påse lösgodis gör emellertid också att vi mår bra. Det är faktiskt livskvaliteten som är viktigast. Att umgås med andra, att ha goda sociala kontakter, att ha roligt tillsammans med andra, vill jag påstå är det absolut viktigaste för att leva ett gott liv. Med eller utan tre frukter om dagen.
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
Visar inlägg med etikett socialstyrelsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialstyrelsen. Visa alla inlägg
torsdag 14 oktober 2010
måndag 17 november 2008
Halva inne, Socialstyrelsen
Socialstyrelsen lyfter sjukdomsklassificeringen från en rad sexuella preferenser som sadomasochism, transvestism och olika sorters fetischism . Man ska alltså inte längre, i statens ögon, klassas som sjuk om man är exempelvis transvestit. Motiveringen från generaldirektören Lars-Erik Holm är glasklar: staten ska inte lägga sig i människors sexuella preferenser, än mindre sjukdomsklassa dem. Det är utmärkt. Men det räcker inte.
Det dröjde till 1979 innan homosexualitet, enligt staten, inte längre betraktades som en sjukdom. Nästan ytterligare 30 år har det alltså tagit för detta andra steg. Är sexualliberalismens era här? Kanske inte riktigt ändå. Dels försvinner naturligtvis inte stigmatiseringen mot sexuella preferenser som avviker från tvåsamhetens heteronorm i samhället, dels har Socialstyrelsen bara gått halvvägs. Generaldirektören hävdar att preferenser som voyerism, exhibitionism och pedofili även fortsättningsvis måste finnas kvar som diagnoser eftersom de är "kriminella handlingar som skadar andra".
Nu hamnar vi så där fel i logiken igen... De uppräknade preferenserna är inte handlingar i sig utan läggningar. Om exempelvis pedofili är lika med våldtäkt bara för att attraktionen finns där, är då inte heterosexualitet eller homosexualitet våldtäkt givet att personen attraheras av samma kön eller det motsatta könet? Rädd för att bögen ska våldta dig i duschen? Praktiserad pedofili är en annan femma. Men både exhibitionism och voyeurism, som enkelt uttryckt handlar om att visa upp sig själv respektive att titta på när andra gör det, kan praktiseras fullt lagligt utan att någon kommer till skada. Hela porr- och sexbranschen är ett bevis på det. Frivilligheten är det avgörande inslaget.
Det finns alltså fortfarande ett motstånd mot ett sexualliberalt perspektiv, vilket indikerar att detta nog i grunden inte handlar om principer för Socialstyrelsen. Då hade man kunnat löpa linan ut.
Blogge har liknande tankegångar.
Det dröjde till 1979 innan homosexualitet, enligt staten, inte längre betraktades som en sjukdom. Nästan ytterligare 30 år har det alltså tagit för detta andra steg. Är sexualliberalismens era här? Kanske inte riktigt ändå. Dels försvinner naturligtvis inte stigmatiseringen mot sexuella preferenser som avviker från tvåsamhetens heteronorm i samhället, dels har Socialstyrelsen bara gått halvvägs. Generaldirektören hävdar att preferenser som voyerism, exhibitionism och pedofili även fortsättningsvis måste finnas kvar som diagnoser eftersom de är "kriminella handlingar som skadar andra".
Nu hamnar vi så där fel i logiken igen... De uppräknade preferenserna är inte handlingar i sig utan läggningar. Om exempelvis pedofili är lika med våldtäkt bara för att attraktionen finns där, är då inte heterosexualitet eller homosexualitet våldtäkt givet att personen attraheras av samma kön eller det motsatta könet? Rädd för att bögen ska våldta dig i duschen? Praktiserad pedofili är en annan femma. Men både exhibitionism och voyeurism, som enkelt uttryckt handlar om att visa upp sig själv respektive att titta på när andra gör det, kan praktiseras fullt lagligt utan att någon kommer till skada. Hela porr- och sexbranschen är ett bevis på det. Frivilligheten är det avgörande inslaget.
Det finns alltså fortfarande ett motstånd mot ett sexualliberalt perspektiv, vilket indikerar att detta nog i grunden inte handlar om principer för Socialstyrelsen. Då hade man kunnat löpa linan ut.
Blogge har liknande tankegångar.
onsdag 12 mars 2008
I nollvisionernas land
"Ingen bör hamna i en sådan utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv." Det skriver regeringen och föreslår därmed en nollvision som en del i den nya folkhälsopropositionen.
Det är viktigt att säga en sak. Att arbeta med suicidprevention är inte fel i sig. Tvärtom. Suicid är fruktansvärt tabubelagt i vårt samhälle, ja kanske i alla samhällen i någon mån. Att diskutera orsakerna bakom människors val att begå självmord och försöka lätta på det avståndtagande som finns mot hela självmordsproblematiken är angeläget. Däremot är en statlig nollvision mest ett populistiskt utspel för att vinna politisk goodwill. Ingen politiker kan förhindra att du eller jag tar livet av oss. Ingen läkare, psykolog eller kurator kan hindra oss från att begå självmord om vi verkligen vill det. Det finns gott om exempel på människor som tagit sina liv trots att de suttit inspärrade under bevakning. Att utgå från en nollvision är därför lika fel i suicidfrågan som i trafik- och narkotikafrågorna. Vi måste börja med att ha en realistisk och trovärdig utgångspunkt. Dessutom kan man inte använda samma sorts tvångsmetoder och straff i en nollvision för suicid.

Regeringen vill inte att du ska ta ditt liv. Det är inte mycket till argument för att inte göra det, kan man tycka. De konkreta åtgärderna är emellertid ganska bra. Ökad kunskap om suicidprevention hos befolkningen, ökad kunskap om vart man vänder sig för att söka hjälp och förbättrad kompetens hos de människor som väntas ta emot en. Uppdraget ges till Socialstyrelsen och arbetet ska ske i samarbete med Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP).
Allt detta kan komma att rädda människor som lider av självmordstankar och/eller har gjort försök att ta sina liv. En vanlig reaktion från omgivningen efter ett självmord är "att det var så illa hade vi ingen aaaaning om". Ju mer det pratas om suicid, desto större är chansen att folk i omgivningen utvecklar känselspröt som tar in de signaler som den deprimerade personen ofta sänder ut. Detta kan rädda vissa av de runt 1 400 människor som varje år avslutar sina egna liv, men långt ifrån alla. Därför är begreppet nollvision meningslöst.
Det är viktigt att säga en sak. Att arbeta med suicidprevention är inte fel i sig. Tvärtom. Suicid är fruktansvärt tabubelagt i vårt samhälle, ja kanske i alla samhällen i någon mån. Att diskutera orsakerna bakom människors val att begå självmord och försöka lätta på det avståndtagande som finns mot hela självmordsproblematiken är angeläget. Däremot är en statlig nollvision mest ett populistiskt utspel för att vinna politisk goodwill. Ingen politiker kan förhindra att du eller jag tar livet av oss. Ingen läkare, psykolog eller kurator kan hindra oss från att begå självmord om vi verkligen vill det. Det finns gott om exempel på människor som tagit sina liv trots att de suttit inspärrade under bevakning. Att utgå från en nollvision är därför lika fel i suicidfrågan som i trafik- och narkotikafrågorna. Vi måste börja med att ha en realistisk och trovärdig utgångspunkt. Dessutom kan man inte använda samma sorts tvångsmetoder och straff i en nollvision för suicid.

Regeringen vill inte att du ska ta ditt liv. Det är inte mycket till argument för att inte göra det, kan man tycka. De konkreta åtgärderna är emellertid ganska bra. Ökad kunskap om suicidprevention hos befolkningen, ökad kunskap om vart man vänder sig för att söka hjälp och förbättrad kompetens hos de människor som väntas ta emot en. Uppdraget ges till Socialstyrelsen och arbetet ska ske i samarbete med Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP).
Allt detta kan komma att rädda människor som lider av självmordstankar och/eller har gjort försök att ta sina liv. En vanlig reaktion från omgivningen efter ett självmord är "att det var så illa hade vi ingen aaaaning om". Ju mer det pratas om suicid, desto större är chansen att folk i omgivningen utvecklar känselspröt som tar in de signaler som den deprimerade personen ofta sänder ut. Detta kan rädda vissa av de runt 1 400 människor som varje år avslutar sina egna liv, men långt ifrån alla. Därför är begreppet nollvision meningslöst.
tisdag 14 augusti 2007
Cyniskt, sa Ohly
Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar är på gång och har redan orsakat tumult. Somliga kallar dem omänskliga. Lars Ohly (v) använder det ord han alltid brukar använda när han ska kritisera de borgerliga för något: ”cyniska”.
I morgonsoffan sitter förutom Ohly även socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m), som gör vad hon kan för att föra en rimlig diskussion. Men det är inte lätt. I rollen som självpåtagen oppositionsledare måste vänsterledaren ta varje tillfälle att kritisera och överdriva. Och använda ordet ”cyniskt”.
Men faktum är att riktlinjerna har tagits fram på den förra regeringens uppdrag, till vilken Lars Ohlys parti var stödparti. Bristerna i hanterandet av sjukskrivna har gjort att många människor som hade kunnat komma tillbaka till arbete i någon grad har blivit långtidssjukskrivna och slutligen förtidspensionerade. I stället för att sätta i snabb och effektiv rehabilitering av den sjuke för att så snabbt som möjligt få ut personen i arbete igen, har ingenting gjorts. Det måste bli bättring, menar Husmark Pehrsson. Men inte Ohly. Han tycks inte heller anse att det är något fel när 140 personer förtidspensioneras varje dag och att detta även inbegriper människor mellan 20 och 30 år. Det är tydligen inte alls cyniskt.
I morgonsoffan sitter förutom Ohly även socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m), som gör vad hon kan för att föra en rimlig diskussion. Men det är inte lätt. I rollen som självpåtagen oppositionsledare måste vänsterledaren ta varje tillfälle att kritisera och överdriva. Och använda ordet ”cyniskt”.
Men faktum är att riktlinjerna har tagits fram på den förra regeringens uppdrag, till vilken Lars Ohlys parti var stödparti. Bristerna i hanterandet av sjukskrivna har gjort att många människor som hade kunnat komma tillbaka till arbete i någon grad har blivit långtidssjukskrivna och slutligen förtidspensionerade. I stället för att sätta i snabb och effektiv rehabilitering av den sjuke för att så snabbt som möjligt få ut personen i arbete igen, har ingenting gjorts. Det måste bli bättring, menar Husmark Pehrsson. Men inte Ohly. Han tycks inte heller anse att det är något fel när 140 personer förtidspensioneras varje dag och att detta även inbegriper människor mellan 20 och 30 år. Det är tydligen inte alls cyniskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)