Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

Föräldraansvar...?

Inga barn ska vräkas, råkade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) häva ur sig 2007. En nollvision upprättades. Den kritiseras nu av Kronofogden som orealistisk.

Larsson hävdar att det är innebär en "mycket stark otrygghet i ett barns liv att mycket hastigt behöva flytta". Den med erfarenhet av såväl Socialtjänstens som Kronofogdens arbete vad beträffar vräkningar vet att det inte sker hastigt. Det tar månader och är ingen process som sker lättvindigt. Ingen vill förstås vräka en barnfamilj.

Bakgrunden är vanligtvis en hyresskuld (eller snarare flera). I fall där Socialtjänsten är inblandad finns i bästa fall rutiner kring hur hyresskulder ska hanteras, i annat fall ska hyresvärden varsko nämnden när en barnfamilj riskerar att hamna på gatan. Då hamnar ansvaret åter hos Socialtjänsten.

Det sker emellertid även att familjers hyreskontrakt sägs upp på grund av misskötsel. Bråk, fylla, allvarliga störningar, allt sådant som ingen hyresvärd eller granne ska behöva acceptera. Att sätta en nollvision för vräkningar är således bara politiskt fåneri.

Självfallet kan sociala myndigheter arbeta preventivt med kända problemfamiljer - och det görs också - men om hyran i slutändan inte betalas för att pengarna går till annat eller om störningarna blir för omfattande, kan familjen inte bo kvar. Den logiken borde även barn- och äldreministern förstå.

Det talas ofta om samhällets ansvar men sällan eller aldrig om föräldraansvaret. Ja, Socialtjänsten får gripa in när föräldrarna brister och barn far illa. Ingen hamnar på gatan, men det är, särskilt i Stockholmsområdet, inte lätt att bara hitta en bostad åt bostadslösa familjer. Det blir därför ofta fråga om dyra hotelljourplaceringar som kostar 25 000 kronor i månaden.

Gärna en diskussion om hur vi förhindrar att barnfamiljer vräks från sina hem, men då bör vi också söka lyfta in föräldrars eget ansvar för sin situation.