En skev debatt

Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

Blåsta feminister

Det finns få saker som retar feminister så mycket som sensuell reklam riktad till heterosexuella män.

Klädmärket American Apparel har vunnit en jackpot när de fått uppmärksamhet genom anmälningar för sexism. Reklamombudsmannen kan emellertid inte göra så mycket eftersom anmälningarna gäller en domän registrerad i USA. Dubbel jackpot.

De får alltså gratis uppmärksamhet och till och med jag, helt ointresserad av kläder, tittar in på deras sajt. Detta är noggrant orkestrerat. All publicitet är god publicitet - särskilt som många tycker att feministerna överdriver i sina reaktioner över "sexism" och "kvinnoförnedring" i snart sagt varje underklädesannons.

Det ska sägas att flera av bilderna är mer än bara sensuella, de är sexuella. Och reaktionerna är många. "Fruktansvärt. Fullständigt fruktansvärt" kommenterar en på feministbloggen En blommig tekopp. "Patriarkatet ska krossas!" skriver en annan. "Man tappar ju nästan hoppet", tycker en tredje.

På American Apparels hemsida kan snabbt konstateras att det mesta är långtifrån så vågat som i reklamkampanjen. Alltså: en tydlig strategi. Och vilket "hopp" är det som tappas av ett enskilt klädföretags val att utmåla kvinnor och män i sin kampanj? Allt är inte strukturer!

Det finns hos rättvisefeminister en tendens att röra upp himmel och jord över enskilda incidenter, som en reklamkampanj eller en annons (för att inte tala om alla friande våldtäktsdomar som är en ständig källa till upprördhet från feministiskt håll, oavsett hur välmotiverade de är).

Sexistiskt eller inte - jag tycker att vi bör ge American Apparel cred för en sak: de retuscherar inte sönder sina modeller. Kvinnorna ser inte ut som Barbiedockor (gör man det får man nämligen tyska feminister på sig). De utstrålar snarare sexuell frigjordhet än något annat.

Genom att uppmärksamma American Apparel och anmäla dem till RO har företaget fått massor av uppmärksamhet, helt gratis. Om det nu är patriarkatet som ska stoppas vet jag inte om detta var rätt strategi. Alternativt behöver vissa kanske bara något att bli upprörda över med jämna mellanrum.

Låt kvinnor vara kvinnor

Det är nog bara i Sverige, och möjligen i röda Norge, som en debatt kan rasa om huruvida det är kvinnoförtryckande eller ej när kvinnor klär sig så att de ser ut som kvinnor. Lite trött blir man allt över alla dessa feministiska pseudodebatter.

Personer som ser förtryckande strukturer i allt brukar ha en imponerande förmåga att sätta igång debatter om allt och ingenting. Den här gången har den dock fått fart tack vare två 16-åringar som, inspirerade av en 1960-talsfilm, tycker att dagens kvinnor borde ta efter det "eleganta modet på 60-talet". Ouch. Ett uttalande som borde kunna skrattas bort blir i stället ett debattämne. Det är som att trycka på en knapp. Men det är en debatt som förmodligen ingen kommer bli särskilt mycket klokare av.

I min värld är klädvalet självfallet upp till var och en. Det skulle aldrig falla mig in att försöka styra hur min kvinna klär sig (men jag vet att kultur och förväntningar utifrån spelar in för henne). Men är det ofeministiskt att klä sig väldigt feminint och utmanande? Elise Claeson beskriver ett feminint klädval som ett sätt att vårda sitt erotiska kapital och som en viktig del i kvinnomakten. Visst ligger det något i det. Många är vi män som kan förlora om inte fattningen så i alla fall koncentrationen ett ögonblick av fina kurvor och vackra och/eller åtsittande kläder.

Kanske pågår nu ett slags reaktion mot den likhetsfeminism som Claeson nämner. Hoppas kan man alltid. Det finns nämligen ingen som helst anledning att kvinnor ska behöva se kvinnlighet som en sorts belastning. Debatten är en del i en större jämlikhetsdiskussion som även omfattar barnen. Kvinnor ska i jämlikhetens namn klä sig som män och pojkar bör kläs i rosa för att visa att rosa minsann inte är någon könskodad färg. Ja, OK då. Men är det verkligen viktigt? Jag får faktiskt Fru Gårman-vibbar av detta.

Visst bör kvinnor få klä sig som de vill (vi lämnar burkadebatten därhän tills vidare). Men då ska det verkligen gälla åt båda hållen. De som vill klä sig väldigt feminint måste få rätten att göra det utan att betraktas som förrädare av de feministiska kämparna. Eller för att lite tillspetsat travestera vad Rädda barnen, Ecpat och andra brukar säga om barn: låt kvinnor få vara kvinnor!