Extremister som förtjänar varandra

Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.

Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.

Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.

I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?

Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.

Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.

Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.

Så illa är det, tyvärr.

SD testar vår demokrati

Det finns flera varningstecken i den svenska demokratin. Ett är de systematiska sabotagen mot Sverigedemokraternas politiska möten. Vi måste prata om detta.

Vi har mötesfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet. Den omfattar alla, och är särskilt viktig att värna när det gäller åsikter som inte överensstämmer med majoritetens. När vänsteraktivister aktivt saboterar ett politiskt möte gör de inte bara demokratin en otjänst. De bekämpar den.

Poängen med yttrandefrihet och demokrati är att obekväma åsikter inte ska kunna kväsas. Att vi ska kunna ha ett öppet debattklimat där olika åsikter finns representerade. Att vi pratar, inte slåss. Att vi vinner genom att debattera mot våra motståndare, inte genom att blåsa i visselpipor och riva ned plakat.

Sverigedemokraterna drabbas inte bara när de håller torgmöten. Även postutdelningen stöter på patrull. Precis som andra partier skickar SD ut valmaterial per post. Du, jag och många andra har fått både deras och andra partiers propaganda i våra brevinkast och brevlådor under de senaste dagarna. Det kallas samhällsinformation, och det står var och en fritt att slänga den i pappersinsamlingen. Det gjorde jag, och det kommer jag göra med det partimaterial som skickas till mig hädanefter också. Jag har redan röstat.

När brevbärare vägrar att dela ut politiskt material vars innehåll de inte instämmer i, har något gått väldigt fel. Enskilda brevbärare säger enligt Aftonbladet att de inte vågar vädra sitt missnöje hos sina chefer eftersom risken är stor "att de kastar ett extra öga på att vi verkligen delar ut". Ja, tänk att cheferna kan kräva av sina anställda att de gör sitt jobb. Det är en tuff värld.

Brevbärare ska inte agera politiska aktivister. De ska dela ut post. Inget annat. Ann-Charlotte Marteus skriver väldigt skarpt i Expressen:

Det faktum att det handlar om valsedlar gör denna manifestation särskilt obehaglig. I en demokrati får man rösta som man vill, på vad man vill - inte enbart på partier som är godkända av regering och riksdag. Eller Posten. Eller valfri Putin.

Ponera att det vore upp till varje enskild brevbärare att bestämma vilken post som "förtjänar" att delas ut. Vad de själva tyckte var OK, och som inte kändes "kränkande". Postgången skulle haverera. Moderater som inte vill S-märkt material, miljöpartister som inte vill ha att göra med Kristdemokraternas valsedlar, kommunister som inte vill att vi ska rösta alls... Postens kommunikationschef har förstått detta. Men uppenbarligen inte all personal.
När SD betalar för annonsplats i tunnelbanan blir SL nedringt. Människor känner sig kränkta. Dessa människor måste ställa sig frågan vad demokrati egentligen handlar om. Vem den är till för.

Ann-Charlotte Marteus fortsätter:

Vet de ingenting om demokrati? Har ingen lärt dem att demokrati är något annat än en stor, varm, enig, Bris-sanktionerad gruppkram? Demokrati handlar om att åsikter får brytas fritt mot varandra utan straff, blodsutgjutelse och statskupper. Tolerans handlar om att tolerera, det vill säga att uthärda sådant som man inte gillar.

Det är en synnerligen relevant fråga, och jag tror att Marteus är något på spåren. Många unga i dag har en förvrängd bild av vad demokrati är. De uppfattar den som en rättighet att göra sin röst hörd, inte att ge åsiktsmotståndare samma rätt.

Detta är djupt problematiskt eftersom det i kombination med den svenska kränkthetskulturen krymper en redan smal åsiktskorridor och i praktiken inskränker yttrandefriheten. Även om det inte är olagligt för vissa partier att hålla möten eller bedriva en politisk verksamhet, blir det i praktiken omöjligt eftersom motståndarsidan bekämpar dem med antidemokratiska metoder.

Det är lite tröttsamt att ständigt behöva rycka ut till nazisters, sverigedemokraters och andras försvar. Men jag gör det därför att jag vet att jag har rätt. Demokrati handlar inte om att känna sig kränkt av en valaffisch och kräva att den plockas ned. Det handlar inte om att tysta meningsmotståndare, att riva ned valaffischer, göra åverkan på valstugor eller kasta tårtor i ansiktet på politiker. De som ägnar sig åt sådant har med önskvärd tydlighet lämnat walk-over i debatten. De har förlorat.

Demokratin kan inte försvaras framgångsrikt på detta sätt. Resultatet blir en politisk polarisering, en ökad förbittring och i förlängningen sannolikt ökat stöd för extrema partier. Då hamnar vi ännu längre från vad yttrandefrihet och demokrati egentligen handlar om, nämligen det öppna samtalet.

Kanske är det precis detta som dessa vänsteraktivister innerst inne önskar.

Det börjar med nedrivna valaffischer

Uppdrag gransknings inslag om det vänsterextrema våldet och den utbredda acceptans som finns för det, var gårdagens stora samtalsämne. Precis som väntat lyckades många vänsterdebattörer stärka tesen om vänstern som mer benägen att se mellan fingrarna på våld riktat mot sina meningsmotståndare genom att kritisera programmet och förminska våldet.

Detta våld drabbar inte bara nazister och borgerliga som inte har ett dugg med nazism att göra. AFA genomför regelbundna attacker även mot Migrationsverkets lokaler. De tycks köra något slags varannan vecka-upplägg tillsammans med SMR.

RF och AFA är små extremistorganisationer. Men svansen till dem sträcker sig in i de etablerade partierna. Och acceptansen för att de demokratiska spelreglerna ibland läggs på hyllan är ännu bredare. Detta blir tydligt inte minst under ett valår.

Det första tecknet på att en person är beredd att kliva utanför den demokratiska spelplanen är att riva ned valaffischer, förstöra valstugor och störa torgmöten. Det sistnämnda drabbar Sverigedemokraterna hela tiden, vilket gör att polisen (som säkert hellre hade velat prioritera annat) tvingas lägga resurser på att skydda SD:s företrädare från påhopp och se till att mötet kan genomföras.

En nedriven valaffisch kanske inte verkar så farligt. Men det är noterbart att det alltid är borgerliga partiers valaffischer som åker ned. Antingen utsätts de för skadegörelse eller så rivs ned helt sonika ned.

Det finns bland dessa grupper en övertygelse om en kamp mellan gott och ont och att de själva står på de godas sida. Att kampen är så viktig att de kan, eller måste, ta sig friheter och kringgå de demokratiska spelreglerna. På detta sätt legitimeras att andra partier inte har samma rätt att yttra sig och göra sina röster hörda.

Årets valrörelse kommer inte bli något undantag. De moderata EU-valaffischer jag sett på väg till jobbet är redan borta.

Ryssland förbjuder massdemonstrationer?

Utvecklingen vad beträffar mänskliga fri- och rättigheter fortsätter utför i Ryssland. Det ryska parlamentets underhus vill anta en lag som förbjuder "massiv närvaro på offentliga platser", enligt Ekot.

Trots att Vladimir Putin återvänt som president, och kan komma att sitta där ända till 2024, fanns det positiva tecken att uppmuntras av. Det ryska folket blev ilsket. det vågade trotsa regimen. Det gick ut och protesterade.

Om den nya lagen antas kommer alla regimkritiska demonstrationer i praktiken att förbjudas. Kraftiga böter kommer att drabba den som vågar sig ut. Rent konkret innebär detta att Ryssland i stället för att närma sig väst på allvar slår sig i lag med regimer som den vitryska.

Lukasjenko kommer inte vara Europas siste diktator längre.

Antidemokraterna

Det slår aldrig fel. Så fort Sverigedemokraterna eller deras ungdomsförbund ska hålla ett lagligt torgmöte är vänsteraktivisterna där för att störa det. Därtill utan tillstånd, givetvis.

Slynglar, varav många maskerade, säger att de vill visa att det inte är OK att SD får föra ut sin politik. Ett sådant påstående är ganska avslöjande. I praktiken är det ett angrepp på demokratins kärna, nämligen den att alla partier - även sådana med idiotiska budskap - har rätt att föra ut dessa budskap inom lagens ramar.

Att demonstrera för likabehandling av människor genom att negativt särbehandla ett politiskt parti är förstås...märkligt. Genom att störa demokratiska torgmöten visar aktivisterna att de står för antidemokratiska idéer som är långt värre än de som representeras av SD. Det går inte annat än att äcklas av dem.

Kina kastar ut svensk bloggare

Sven Englund, student i Kina, har förlorat sitt uppehållstillstånd (eller snarast fått det förkortat) efter att på sin blogg ha uppmanat till en så kallad flash mob (快闪族) lagom till partiets 90-årsdag den 1 juli. Det skulle vara en spontan samling där deltagarna skriver ordet "frihet" (自由) någonstans på kroppen och åker till The Bund i Shàng​hǎi (eller på annan lämplig plats) och står där i fem minuter. Inbjudan riktades även till president Hú​ Jǐn​tāo.

De kinesiska myndigheterna var förstås inte så roade av detta. Det blev ett himla liv. Han uppmanades att ställa in det hela, fråntogs sitt pass (men återfick det den 7 juli) och fick veta att om någon dyker upp är det på hans ansvar. Bloggaren erbjöd sig att uppdatera sin kinesiska blogg med att det hela var inställt. Men det räckte inte. Bloggen stängdes ned och uppehållstillståndet förkortades med två veckor. Sven Englund väntas hem till Sverige under dagen.

Man kan tycka att herr Englund borde ha kunnat lista ut att det skulle gå så här. I Kina döms personer till långa fängelsestraff för det han gjorde, ett förlorat uppehållstillstånd är i detta sammanhang att betrakta som kompisrabatt. Att dessutom uppmana till en sådan grej just den första juli i år, när partiet fyller 90 och allt är extra känsligt, är förstås rent dumdristigt. Sven Englund är antingen lite halvtokig eller bara väldigt orädd.

Tja, han har åtminstone lyckats få mycket uppmärksamhet för sitt tilltag. Samtliga svenska medier har rapporterat om händelsen. Därmed riktas ljuset åter mot den kinesiska regimens paranoida beteende för en stund.

Läs vad Sven Englund själv skriver om bakgrunden till händelsen här och fortsättningen här. Han skriver bland annat:

"Jag svarade ganska ärligt på frågorna. Det var bara en fråga som jag blankt vägrade svara på,vad lösenordet till min blogg var. De försökte verkligen under säkerligen 1,5 timmar förklara för mig att jag inte hade något val. De skällde på mig ibland,de menade att jag enligt lag skulle svara på denna frågan. Jag har ju en del åsikter om detta,vuxna människor,som nästintill sitter i en ring och pressar en utbytesstudent på något så privat. Jag förklarade om och om igen att jag tänkte inte svara på den frågan,jag trodde inte alls att jag enligt lag behövde svara på godtyckligt ställda frågor bara för att de var poliser. De hotade med att alternativet var att jag inte kunde skriva mina prov nästa vecka,för om jag inte följde lagen skulle jag bli hemskickad."

Våld som politisk metod

På dagen tio år efter Göteborgskravallerna följde Uppdrag Granskning upp den dokumentär som sändes några år efter kravallerna och fokuserade på polisens insatser. Det står helt klart att många misstag begicks från polisens sida. Oskyldiga fredliga demonstranter drabbades, svartklädda ligister som krossade Avenyn gick fria. Och även om det går att förstå enskilda polisers rädsla och frustration är det inte acceptabelt att skjuta in i folksamlingar. Enbart tur gjorde att ingen sköts ihjäl den där junidagen 2001. Förhoppningsvis har vissa lärdomar dragits internt av det inträffade, även om polisen vägrar erkänna misstag utåt.

Med det sagt finns inget som helst försvar för att vare sig (som fåtalet) använda eller (som desto fler) försvara och bagatellisera våld som politisk metod. Här har många inom vänstern uppenbara problem. Den folkkäre vänsterextremisten Mikael Wiehe tonade efteråt ned vandaliseringen med att fråga sig "vad är ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Wiehes poäng var att folk hade rätt att reagera med ilska mot samhällsutvecklingen. Även vänsterpartister brukar vara pigga på att alltid anklaga polisen för provokationer när det blir bråk och skadegörelse i anslutning till vänsterdemonstrationer. Det är aldrig demonstranternas fel eller ansvar.

Åter igen märks skillnad mellan höger och vänster i politiken, om den klumpiga indelningen tillåts för ett ögonblick (som liberal ogillar jag att klumpas ihop med konservativa bara för att båda klassas som "höger" i Sverige och jag antar att kommunister respektive socialdemokrater känner ungefär likadant). Samtidigt som många på vänsterkanten är väldigt pigga på att själva demonstrera anser de inte att denna rätt gäller alla på lika villkor. Sålunda ser vi ständigt sverige- och nationaldemokratiska partimöten störas av folk med hjärtat till vänster. Liberaler och konservativa finner inget nöje i att sabotera andras rätt att yttra sig. Vi är helt enkelt för väluppfostrade för det. När Walk for Capitalism hölls i Stockholm några gånger i början av 2000-talet fick vi ständigt räkna med att enskilda vänsterligister letade sig in i tåget med ironiska skyltar och/eller med våld ville störa demonstrationen. Ursäkten var att de blev så upprörda av våra budskap att globalisering, frihandel och kapitalism gjort världen till en bättre plats.

Det är märkligt att personer som inte respekterar dessa fundamentala demokratiska spelregler samtidigt är de som mest högljutt skriker efter mer demokrati i samhället - ett slags demokrati jag betackar mig för.