Uppdrag: Förändra mannen

I TV- och datorspelsbranschen pågår en febril debatt om könsroller, sexism, rasism, näthat och ett allmänt grabbigt klimat som anses utestänga tjejer och kvinnor.

Den skulle kunna ses som en spegling av hur samhällsdebatten ser ut i övrigt där begrepp som "diskriminering", rasifiering" och "sexism" är ständigt närvarande och tillåts sätta ramarna för diskussionen - oavsett om det handlar om arbetsmarknadsreformer, skattepolitik eller lagstiftning mot viss reklam.

Anledningen till att jag skriver om detta ämne här och inte på min spelblogg (vilket jag för övrigt redan har gjort) är att spel nu verkligen har blivit politik. Trots att jag hade önskat att så inte vore fallet. Men nu är vi där. Diskussionen om ras/etnicitet har ännu inte tagit fart i branschen, men den om genus är nu i full sving.

Jag kan börja med att konstatera en sak: Det finns problem i spelbranschen som vi definitivt kan och bör prata om. Ty det är de facto ett bekymmer när människor hotas till livet, tvingas fly sina hem, får "DÖ" smetat i avföring på sin dörr eller kallas grova saker bara för att de skrivit en recension eller krönika som vissa tycker är dålig.

Detta är dock inte unikt för spelbranschen. Överlag råder det, upplever jag, en allmänt dålig hyfs på nätet. Många klarar helt enkelt inte att bete sig acceptabelt. Att de sitter bakom en skärm i en upplevd anonymitet gör det lättare att hota, hata och bete sig illa. Detta är för övrigt skälet till att jag började moderera kommentarsfältet på denna blogg.

Vi ser nu reaktioner från aktörer inom spelbranschen. Vi har Loadings initiativ #allaspelar, som anammats av återförsäljaren GameStop. Vi har branschorganisationen Dataspelbranschens Diversi samt ett ställningstagande från European Games Developer Federation. Fler lär följa efter.

Visst ska branschen vara öppen för alla, och den blir vad vi gör den till. Men när genusperspektivet börjar ses som en fullt integrerad del av hur en produkt ska bedömas har det börjat spåra ur. Vissa upplever att även spelbranschen nu har invaderats av detta politiska perspektiv. Vilket har skapat en motreaktion.

I Aftonbladet har det gått så långt att enskilda personer som gör YouTube-klipp (män, förstås) avkrävs ett ställningstagande för feminism och mot sexism och uppmanas att anpassa sitt material så att alla känner sig "inkluderade". Det handlar alltså om något slags genuscertifiering av allt som produceras.

Ett positivt tecken i detta rosa mörker är att kommentarerna till Effie Karabudas krönika, där YouTube-fenomenet Pewdiepie utpekas som en grabb som minsann inte tar sitt ansvar, visar att det faktiskt finns många kvinnor där ute som ledsnat på att könsmaktsperspektiven och maktanalyserna tillämpas överallt, hela tiden, och att genusglasögonen sitter på näsan oavsett vilket ämne som diskuteras.

En kommentar till krönikan sammanfattar vad jag tror att många kvinnor känner: "Denna artikel är skrattretande. Det är personer som du som får oss andra kvinnor och tjejer att framstå som idioter."

Eftersom det är de mest extrema rösterna som ofta hörs och syns är det lätt att glömma att det finns många kvinnor där ute som inte känner sig representerade av de feministiska megafonerna. Som inte ser sig själva som offer. Eller tycker att de är diskriminerade. Eller kallar sig feminister.

Effie Karabuda vill förändra mannen, och i detta fall en specifik man eftersom hon anser att hon exkluderas i dennes inspelade videoklipp. Detta ytterst märkliga krav är ett uttryck för den "allt till alla"-kultur som frodas i Sverige. Om man inte gillar något - barnkläder, en reklamaffisch eller kanske en karaktär i en TV-serie - anmäler man det eller ställer krav på att det ska förändras. Det är alldeles för svårt att ta in att allt inte kan älskas av alla.

Den svenska feminismen utkämpar numera en strid mot den upplevt skadliga manligheten. Detta blir en kamp för att förändra mannen. Om en kvinna anser att det råder sjuka kroppsideal eller att hon i egenskap av just kvinna objektifieras och sexualiseras, föreställ dig då hur det kan kännas att bli ifrågasatt som biologisk och social varelse. Det är nämligen vad feminismen gör mot mannen just nu.

Avslutningsvis tänker jag på en scen i en brittisk sitcom vid namn Coupling från 2000-talets början. Den berör skillnaderna mellan manliga och kvinnliga perspektiv på saker och ting (och skulle därmed inte bli genuscertifierad i dagens Sverige). Sally har träffat en pojkvän. Han är "perfekt". Förutom att han har en massa fel som måste åtgärdas, förstås.

Jane: Don't try to change men, they don't like it!
Susan: Sally, for once in your life, why not appreciate a man for what he is, not what you can make him into?
Sally: I'm going to do that. Of course I'm going to do that.
Susan: Good.
Jane: So, when can we meet him?
Sally: When he's finished.

Debatten som aldrig dör

Diskussionen om våldsamma TV- och datorspels eventuella skadliga inverkan på ungdomar får ständigt nytt liv. Nu går tre forskare till storms mot Medierådets slutsats att det saknas forskningsstöd för att spelen skulle göra ungdomar mer aggressiva.

Forskarna kritiserar Statens medieråd för att inte vara objektivt och att gå "kraftfulla kommersiella intressens ärenden" (själva är de förstås alltid objektiva och beaktar alla perspektiv).

Problemet med personer som Martin Ingvar är att de tenderar att se människor som en hink med hjärnceller och att allt vi gör måste betraktas ur ett hälsoperspektiv. Ingvar tillfrågas ofta när kampsporternas vara eller icke vara i Sverige kommer på tal. Som hjärnforskare har han naturligtvis föga gott att säga om att folk slår varandra på käften (hans kritik illustreras ofta noggrant av hur hjärnan reagerar på slag).

Det är som att endast fokusera på exakt vad som händer i kroppen, i negativ mening, när vi dricker alkohol utan att ta med alla positiva effekter ett glas öl eller vin kan ha på fredagskvällen efter en hård arbetsvecka, hur det löser upp knutar hos talträngda svenskar och, inte minst, hur det sannolikt är en viktig orsak till att många av oss över huvud taget kom till världen.

Alla företeelser kan skärskådas ur olika perspektiv. Hälsoperspektivet är ett av dessa, men det är ofta det minst intressanta. Ändå ges läkare och olika hälsoexperter enorm uppmärksamhet i media. Människors rätt att själva välja sin sysselsättning, att göra sina livsval och ta konsekvenserna av dem, väger alltid lätt när herr hjärnforskare får säga sitt.

Detta synsätt återkommer i fallet med TV- och datorspel. Något förbud vill forskarna säkert inte se, eller vågar inte föreslå, men om nu de våldsamma spelen anses ha en aggressiv effekt på unga spelare borde väl lagstiftningsglada personer som gärna vill förbjuda kampsporter för vuxna inte tvekan om att genomföra kraftfulla åtgärder för att skydda de unga?

Sist men inte minst: det den ständigt aktuella frågan om TV- och datorspelens roll i barns och ungdomars liv och avvägningar om lämplig speltid i slutändan landar i, är föräldrars eget ansvar och en god portion sunt förnuft. Det behöver vi inga hjärnforskare för att hantera.

TV-spel stoppas av rädsla för barnporråtal

Nu har den svenska barnpornografilagen skördat ett nytt offer. Det är inte bara serietidningsbranschen som måste passa sig, även TV-spelsbranschen måste hålla ögonen öppna när tecknade och animerade karaktärer synas av lagen.

Nintendo har beslutat att inte släppa spelet Dead or Alive: Dimensions i Norden på grund av hot om åtal för barnpornografibrott. Se spelbloggen för mer information om ännu ett tecken på att lagen verkligen behöver skrivas om.

Makten och kontrollen

Den lilla människans kamp mot stat och kapital handlar i allt högre grad om att försöka bekämpa statens och företagens försök att kontrollera oss på olika sätt. Det blir emellertid att svårare i takt med att dessa aktörer växer och att vårt beroende av dem i våra vardagsliv ökar.

Apple vill ha kontroll över vad du gör på din iPhone och iPad. Microsoft, Nintendo och Sony vill ha kontroll över vilka spel vi spelar på deras respektive konsoler (vilket gör att vi aldrig kommer att få se några interaktiva sexspel som använder rörelsesensorn Kinect till Xbox 360). Och framför datorn är striden hård just om att vinna kontrollen över oss användare på alla tänkbara sätt.

Alla vill kort sagt ha kontroll. Politiker vill ha kontroll över vad vi tittar på för filmer, spelar för spel och vad vi tycker och tänker i största allmänhet. Gör vi inte som de tycker, hotar de med lagstiftning. Ofta genom en skenmanöver (läs: kamp mot fildelning, barnpornografi, terrorism). Självfallet vill de också försöka få kontroll över den monstruösa frihetsbest som kallas internet. Det börjar arta sig för dem. Genom att utmåla det som en kamp mot barnpornografi, fildelning, rasism och terrorism har politiker i den demokratiska världen lyckats få medborgarnas stöd för censur. När verktyget i sig har accepterats finns få hinder för att expandera censuren till nya arenor.

Ett liknande knep använder hjärnforskaren och extrembiologisten Martin Ingvar (med flera) när de går till attack mot dator- och TV-spelsmediet med argumentet att spelen kan medföra empatistörningar hos barn och unga. De exemplifierar med ett fåtal obskyra spel som Rapelay, som knappast mer än några få hört talas om och ännu färre har spelat, för att göra ett case mot hela spelmediet. Jonas Thente kommenterar detta bra i DN Kultur (ej online än) när han konstaterar att "det är som att slå ned på kategorin tidskrifter utifrån några våldspornografiska alster utgivna i Brasilien, eller ställa svensk filmindustri till svars för osmakliga mobilfilmer på YouTube". Rätt så. Ingen önskar något förbud mot dator- och TV-spel, skriver Martin Ingvar et al. Ändå är det just i den riktningen sådana här diskussioner leder när föräldrar och omgivning uppmanas att skydda sina barn från farliga filmer, spel eller "olämpligt" material på nätet. Genom att ge företag och regeringar kontrollen över våra liv slipper vi tänka eller ta ansvar själva. Det är så praktiskt.