Ärliga extremister

Vänsterpartiets kongress har hamnat lite i medieskugga till följd av det stora intresset för vad som ska ske med Miljöpartiets språkrör på kongressen den kommande helgen.

Partiet har emellertid fattat en rad betydelsefulla beslut under helgen som gått, beslut som markerar V:s ställning som ytterkantsparti i svensk politik och som måste tas på allvar eftersom V har ett budgetsamarbete med regeringen Löfven.

Vänsterpartiets politik är svårt verklighetsfrånvänd på en rad grundläggande områden, inte minst när det gäller synen på marknadsekonomi och tillväxt. Detta blir tydligt även i nya förslag om att förbjuda bemanningsföretag och legalisera flyktingsmuggling som sker "ideellt". Att Vänsterpartiet är ett utopistiskt extremistparti framkommer både i partiets retorik och praktik.

V är ett hårdfört socialistiskt parti som i dag stöds av runt 8 procent av valmanskåren. Givet hur dåligt det går för Socialdemokraterna borde det finnas en bra grogrund för ett växande populistiskt vänsterparti. Där har V misslyckats. Den hårda tonen mot "rika" och "kapitalister" stöter sannolikt bort de väljare som söker ett alternativ till en tafatt regering och en håglös allians men som inte känner sig bekväma med klasshat och konfrontation.

Men en sak ska medges, och det är att V faktiskt är ärligt i sin strävan efter socialism och minskade klassklyftor. Socialdemokraterna pratar mycket om det negativa i växande inkomstklyftor - Vänsterpartiet vill göra något åt dem. De vill chockhöja skatterna för vanligt folk och för människor med förmögenheter. Det vill inte S, som inte ens vågat rulla tillbaka de jobbskatteavdrag de menar har raserat välfärden. De vill täppa till gapet mellan den arbetande och bidragsförsörjda befolkningen.

Vänstern sitter stadigt fast i den identitetspolitiska och kulturrelativistiska träsket, något som bland andra Amineh Kakabaveh fått erfara för sin kamp mot hederskulturer och hedersrelaterat förtryck. 

V är sålunda ett djupt obehagligt parti, och vi får vara tacksamma för att de inte lyckas bättre med att dra nytta av regeringens tillkortakommanden. 

Inget lyft med Lööf

Att byta partiledare kan ge ett lyft i väljaropinionen. Men det kan lika gärna befästa status quo om den nya ledaren inte får ett förändringsmandat eller bara misslyckas med att nå ut till väljarna. Det kan vara svårt att ersätta en person som varit partiledare under väldigt lång tid, vilket Göran Hägglund fått erfara. Frågan är nu om inte Annie Lööf erfar samma sak.

För Vänsterpartiet gav partiledarbytet genast resultat. Jonas Sjöstedt, som alltid har varit populär bland vänsterväljare, har gett sitt parti ett rejält lyft i opinionen. Vänsterpartiet når plötsligt upp till över 7 procent i mätningarna. I den senaste mätningen ligger partiet på 9,2, vilket är en fördubbling jämfört med de lägsta siffrorna under Lars Ohlys ledning. För Socialdemokraterna har reaktionen på den nye ledaren varit svalare, men ett visst ökat stöd noteras ändå.

Centerpartiet har det kämpigare. Många hoppades på en Annie Lööf-effekt, men den har helt uteblivit. I senaste United Minds-mätningen hamnar C till och med under 4 procent. Lööf har en arbetssam tillvaro som både näringsminister och partiledare och har i ärlighetens namn varit rätt osynlig i båda rollerna. Samtidigt har hon problemet att stå i skuggan av Moderaterna gemensamt med övriga borgerliga småpartier.

Till Lööfs försvar ska sägas att förändringarna av partiet bara har börjat. Nu ska ett nytt partiprogram tas fram. Först därefter kan vi se om C tar den liberala vägen eller blir kvar i mittenträsket. Lööf må ha varit nyliberal, eller placerat sig någonstans där i närheten, tidigare. Men som partiledare för Centerpartiet tvingas hon balansera storstadsliberalism med landsbygdsfrågor, en inte helt lätt balansgång.

Utrymmet för verkligt liberala idéer i Sverige är begränsat. Däremot kan Lööf, om hon är skicklig, börja väcka folks intresse för dessa och därmed lägga grunden för ett slags liberal väckelse i framtiden. Samtidigt ska hon dock försöka få Centern att överleva som riksdagsparti. Jag är inte direkt avundsjuk på hennes uppdrag.

Vart tar vänstern vägen?

Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet - i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel - och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!