En frihetsreform

Jobbskatteavdraget har varit alliansregeringens viktigaste reform. Men det saknas bevis för att jobbskatteavdraget verkligen leder till fler jobb, enligt Arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Reformen är svår att utvärdera.

För en regering som sänker skatten främst av arbetsmarknadspolitiska skäl är det förstås en plump i protokollet. Hade Alliansen bara varit tydligare med att det är en frihetsreform att sänka skatten för vanliga löntagare hade diskussionen om eventuella jobbskapande effekter inte alls varit lika relevant. Det hade varit tillräckligt att konstatera att det är rätt att sänka skatten för att öka människors möjlighet att leva på sin inkomst.

Men eftersom Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har avideologiserats återstår bara att mäta vilka effekter i antalet nya jobb som jobbskatteavdraget ger. Låg- och medelinkomsttagares känsla av ökad frihet genom större ekonomiskt utrymme varje månad blir plötsligt ointressant. Följdriktigt framstår Alliansens viktigaste insats sedan den tillträdde 2006 som ett misslyckande - vilket förstås blir helt obegripligt givet vad pengarna har inneburit för vanligt arbetande folk.

Den sista ideologiska striden

Alla borde ha en årslön på banken, tyckte Anne Wibble en gång i tiden. Nu när Saab hänger på fallrepet och lönerna, åtminstone för en kortare tid, inte betalades ut ställdes frågan till Aftonbladets läsare hur länge de skulle kunna klara sig utan lön. Förfärande många svarade att de inte skulle klara sig utan sin månadslön. Enligt Länsförsäkringars beräkningar skulle vart fjärde hushåll inte ens klara en plötslig utgift på 8 000 kronor. Det betyder alltså att de lever ur hand i mun och är beroende av varje månadsutbetalning för sin överlevnad. Det finns inga reserver på banken som täcker en månad utan inkomst.

Det går att se detta på två sätt. Å ena sidan att folk är slösaktiga och lever över sina tillgångar, å den andra att staten tar en alldeles för stor del av våra intjänade slantar för att vi ska kunna spara en större summa pengar för oförutsedda utgifter. Jag tror att det handlar om både och. Visst gör skattetrycket att vi inte får så mycket över som vi skulle få om vi bodde i de flesta andra länder. Men det handlar också om att leva ekonomiskt sunt, vilket många uppenbarligen inte gör. De belånar sig upp över hårfästet och har inga marginaler. Det måste betraktas som ett medvetet val. Måhända hänger det intimt samman med att mentaliteten att man måste klara sig själv inte har funnits på väldigt länge i Sverige. Tron på statens goda kraft i krissituationer är stor.

Alliansen har gjort få bra saker under sin tid vid makten, men jobbskatteavdraget är definitivt det bästa och det som påverkat människors vardag allra mest. Inga fackliga förhandlingar, inga strejker, inga demonstrationer under röda fanor har kunnat ge runt 1 500 kronor extra i månaden åt en vanlig arbetare.

Att ha kontroll över sin ekonomi är frihet. Att få bestämma mer över sin egen inkomst är ett tecken på ökat självbestämmande och oberoende som vänsterpartierna inte vill veta av. Däri ligger den förmodligen enda egentliga ideologiska striden i dag.

Ve den flitige

En miljon kronor på banken är tydligen det som enligt en undersökning krävs för att man ska betraktas som rik i folks ögon.

Det enklaste sättet att bli rik på är att välja rätt föräldrar så att man en vacker dag kan få ärva deras förmögenhet. En annan smidig väg är att skrapa rätt Trisslott eller satsa på rätt fyrbenta djur på travbanan. Då kan man också dra in en del pengar. I våra grannländer tror fler på möjligheten att arbeta sig till mer pengar än på arv och tur i spel. I Sverige är det dock fortfarande svårt att bli rik på vanligt hederligt arbete.

Jobbskatteavdraget är den största frihetsreformen som den borgerliga regeringen har stått för. Den har varit viktig på flera plan. Dels har den förstås gjort livet enklare för miljoner löntagare eftersom det givit oss betydligt mer pengar kvar efter skatt och därmed bättre handlingsutrymme i vardagen. Genom detta har den också förändrat synen på skattesänkningar i Sverige. I det senaste valet var Socialdemokraterna för första gången på defensiven i skattefrågan. Skattehöjning, inte skattesänkning, blev ett hotfullt begrepp. Mona Sahlin gick därmed till val med en skattesänkning som största utgiftspost. Denna förändrade verklighet har nu partiet och Håkan Juholt att förhålla sig till.

Mycket återstår dock att göra för att öka människors makt över den egna ekonomin, vilket illustreras av ovannämnda undersökning. Det finns fortfarande en ohälsosam syn på pengar och rikedom i Sverige. Lönespridningen är fortfarande väldigt begränsad, de flesta lever på inkomster som gör att de kan leva bra liv men som inte erbjuder något extensivt sparande. Bor man i Stockholm är det dessutom både dyrare att bo och att äta. Föga förvånande anser svenska folket att du i huvudstaden behöver två miljoner på banken för att anses rik.

Anne Wibble sade en gång att alla borde ha en årslön på banken. Det är en fin målsättning. Men då måste skatten ned ytterligare. Det måste löna sig ännu mer att arbeta och anstränga sig. Om alla vill spara så mycket pengar på banken eller ej är naturligtvis upp till var och en. Men fler borde i alla fall få chansen.

Pigjobb och sexjobb

Det finns ett uttalat förakt mot vissa jobb från politikens vänstersida. Hela "pig"-debatten illustrerar detta tydligt.

Först ska sägas att jag starkt kan ifrågasätta att staten ska skattesubventionera en särskild yrkesgrupp (som hantverkare eller utförare av olika hushållstjänster) när det vore rimligare att göra det betydligt billigare att anlita arbetskraft rent generellt. Således kan jag instämma i socialdemokraten Luciano Astudillos argument att också denna tjänstesektor borde kunna bära sin egen kostnad. Problemet är att Socialdemokraterna inte vill att den ska göra det.

De flesta vänsterargumenten mot avdrag för hushållsnära tjänster handlar emellertid inte om att det skulle vara konkurrensmässigt skadligt. Argumenten är betydligt mer infantila än så. Det anses orättvist att skattesubventionera rika människors städning, de borde städa själva! Här finns faktiskt en parallell till synen på sexköp. Du skola runka själv, ej betala någon för jobbet. I båda fallen handlar det om vänsterns syn på makt. Den rika utnyttjar den fattiga. Den som har utnyttjar den som inte har. Överklass mot underklass. Och ofta man mot kvinna.

Men det handlar också om synen på vad som är ett "riktigt jobb". Att städa andras lägenheter är inget riktigt jobb, om vi ska tro vänsterpartierna. Det är utifrån denna ståndpunkt som begreppet "pigavdrag" kommer. Vi ska veta att den som arbetar med att skura fönster och städa hemma hos människor inte är något annat än en piga. Det är nedlåtande och kränkande, men väldigt illustrativt för vänsterns människosyn. På samma sätt är inte heller försäljning av en sexuell tjänst ett riktigt jobb. Ja, det är så långt ifrån ett riktigt jobb att begreppet sälja satts inom citationstecken i sexualbrottsutredningen (SOU 2001:14).

Vänsterpartiet har i åratal tjatat om att underklassen städar överklassens lyxvåningar. Här är det inte själva skattereduktionen som sådan som irriterar utan att det anses vara välbeställda människor som genom skatteavdraget får råd att köpa städtjänster av personer som antas ha det sämre ställt. Tänk om detta synsätt applicerades på alla affärsöverenskommelser i samhället. I grunden finns någon sorts drömbild av det maktlösa affärsförhållandet, parallellt då med drömmen om det maktlösa sexandet. Jag vill mena att båda är infantila föreställningar. Dessvärre får de ytterst konkreta konsekvenser för människor i vardagen.

Skattelogik

Dick Erixon visar att det är låginkomsttagare som tjänar mest på alliansens jobbskatteavdrag. Den som tjänar 8 000 kronor i månaden får en skattesänkning på 7,6 procent. Därefter minskar den procentuela skattesänkningen steg för steg ju mer personen tjänar.

Folk på vänsterkanten, som avskyr skattesänkningar även när de riktas till de med lägst inkomster, vibrerar av ilska. De tycker att det är orättvist att den som tjänar 100 000 kronor i månaden får en större skattesänkning räknat i kronor än den som tjänar en tiondel. Det är en pervers logik vänsterfolket använder sig av för att kritisera regeringens skattesänkningar.

Hur i hela friden tänker sig kritikerna att en person som tjänar under 10 000 kronor i månaden ska kunna få en större skattesänkning än den som tjänar det tiodubbla? Visst skulle regeringen kunna genomföra riktade skattesänkningar endast till vissa inkomstgrupper. Men straffbeskattning av högre inkomster har vi redan nog av i det svenska skattesystemet i och med progressiviteten. Det måste vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt: å ena sidan ska arbete, flit och och utbildning inte straffbeskattas, å den andra är Sveriges låginkomsttagare i ett desperat behov av skattelättnader. Jobbskatteavdraget är en hygglig kompromiss.

För en låginkomsttagare är 600 kronor mer i månaden en avsevärd förbättring. Det är ett par nya skor till barnen, en ny jacka, ett tandläkarbesök. Saker som låginkomsttagare annars får spara in på eftersom staten beskattar dem för hårt.

Det är dessutom värt att tänka på att om påhejarna av högskattestaten hade fått bestämma, hade varken hög-, medel- eller låginkomsttagaren fått någon sänkt skatt. Då hade i stället skatten höjts för alla, "för välfärdens skull". Hur blir någon med 8 000 kronor i månadslån lyckligare av det?

Välkommen i lågskatteklubben!

Parlamentet i Bulgarien klubbade som väntat att införa platt skatt i fredags. Med röstsiffrorna 152-36. Den platta skatten ska ligga på tio procent och börja gälla direkt vid början av nästa år. Bulgarien ansluter sig därmed till den växande klubb av europeiska länder som, tillhörande det Nya Europa, väljer att inte se upp till de gamla högskatteländerna.

Rätt skött kan detta locka nya investerare till Bulgarien. Det är bara att gratulera.

(Via Medieskugga)

Heja Skatteverket

På dagens Brännpunkt visar Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket, stöd för regeringens beslut att göra om fastighetsskatten. Men han framför samtidigt kritik mot den höjda reavinstbeskattningen som regeringen vill införa. Skatteverket vill i stället sänka kapitalvinstskatten från 20 till 15 procent.

"Att ha ett skattesystem som skarpt avviker från omvärlden medför problem", skriver Sjöstrand. Det är intressanta ord från en generaldirektör på Skatteverket. Han har även begripit det som socialdemokraterna och andra högskattekramare ännu inte har lyckats förstå, nämligen att höga skatter medför ökat fusk. Sjöstrand avslutar: "Förtroendet för skattesystemet blir bättre med låga skatter som betalas än höga skatter som inte betalas." Den insikten borde skickas med rekommenderat brev till SAP:s partihögkvarter.