En vilsen liberals funderingar...

Det saknas ett relevant liberalt alternativ i svensk politik. Sedan Moderaterna under Reinfeldts ledning valde att löpa vänsterut och omfamna det mesta av det som partiet kritiserat i decennier och Folkpartiet rensat ut den sista gnutta liberalism som fanns kvar i partiet, har den liberala flanken lämnats vidöppen. Centerpartiet har delvis försökt fylla den, men utan större framgång. Partiet har förblivit en lojal alliansunderhuggare till Reinfeldt.

Vi har förstås Liberala partiet. Jag röstade på dem 2010 och det är mycket möjligt att de får min röst igen i nästa val om andra alternativ uteblir. Det är naturligtvis så att partiet helt saknar möjligheter att få genomslag för sin politik. Inte heller kan man, som i exempelvis USA, hoppas på något slags utopiskt "free state project" i en kommun eftersom i stort sett alla viktiga frihetsfrågor beslutas om på nationell eller EU-nivå. Men Liberala partiet kan fungera som ett alternativ för alla liberaler som vill kunna lämna vallokalen med bibehållen karma och självrespekt.

Vi är många liberaler som tycker ungefär samma sak i de flesta grundläggande frågor, men när det drar ihop sig till val fördelas våra röster på allt från Kristdemokraterna till Miljöpartiet. Det är en otrolig spännvidd. Ett liberalt parti borde utan besvär kunna attrahera oss alla samtidigt. Det räcker förstås inte för att nå framgång, det krävs även några hundratusen röster från väljare som inte bryr sig nämnvärt om sexköpslagen, inte fullt ut förstår sig på hotet från övervakningsstaten, inte bryr sig så mycket om vad som händer i EU men tycker att det vore trevligare med lite mindre förmynderi, lite mer självbestämmande och lite lägre skatter.

För att ett sådant parti ska bli livskraftigt krävs, tror jag, starka avhoppare från Centerpartiet, Folkpartiet (och möjligen även Moderaterna) som frontfigurer. Ett välkänt ansikte är alls ingen garant för framgång (se Feministiskt initiativ), men det underlättar åtminstone genomslaget i media inledningsvis.

Därutöver krävs ett långsiktigt tänkande. Det är ohyggligt svårt att sätta ett parti på kartan och bli betraktat som ett trovärdigt alternativ. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde båda flera decennier på sig innan de blev riksdagspartier (för Miljöpartiet gick det visserligen snabbare). SD växte på både bredden och höjden i kommuner och landsting innan de blev aktuella för riksdagen.

Ett nytt parti behöver ett 12-årsperspektiv. Alla måste inse att chansen att göra succé i första riksdagsvalet är i princip noll och intet (Europaparlamentsval är en helt annan femma), om man inte får en mycket hjälp av oförutsedda händelser. Tyvärr saknas ofta det nödvändiga tålamodet. Dessutom är det bekvämare för karriärister att stanna kvar i befintliga partier, hålla huvudet nere även när partiet fattar idiotbeslut och hoppas på en belöning för lång och trogen tjänst än att ge sig i kast med något helt nytt. Det är således, tyvärr, mycket som talar emot att vi får se ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik under överskådlig tid.

Bråket i Liberaldemokraterna är tråkigt, men framför allt är det oerhört onödigt. När personer är villiga att lägga ned tid och energi på något borde de välkomnas med öppna armar. Jag sitter inte på all bakgrundsinformation och tänker därför inte peka finger mot någon. Men de flesta borde vara överens om att meningsskiljaktigheter ska diskuteras med ömsesidig respekt, inte minst i ett så tidigt skede när ett politiskt projekt ännu inte har blivit ett registrerat parti. Dispyter får sedan avgöras framöver på stämmor i god demokratisk ordning.

Vilsna liberaler har tyvärr all anledning att känna sig ännu lite vilsnare nu.

I kufarnas och bråkstakarnas rike

Stormen i det piratpartistiska vattenglaset över nomineringen av HAX till partistyrelsen illustrerar två saker: 1) Piratpartiet är på väg att fullständigt kollapsa i interna stridigheter och övertas av stadgetuggande kufar. 2) Partipolitik är inget för fritänkare.

Det sistnämnda är förstås ingen nyhet. Mången vettig person har kastat både sina övertygelser och sitt vett överbord och konverterat till ja-sägarklubben efter utnämningen till ett högre politiskt uppdrag. Det händer med förment liberala riksdagskandidater efter varje riksdagsval. Gamla MUF-are och LUF-lare som lockat liberala och libertarianska väljare stänger den frihetliga dörren så fort de kommit innanför riksdagens kammare och säkrat sin ekonomiska framtid.

Jag har aldrig röstat på Piratpartiet. Huvudskälet har varit att partiet varit för smalt och inte tagit ställning i för mig grundläggande frågor. Sedan har jag tyckt att partiet många gånger framstått som amatörmässigt och för kufigt. Detta har verkligen fått ytterligare stöd de senaste dagarna inför partiets årsmöte och nomineringen av HAX till styrelsen.

Personer utan direkt insyn i Liberaldemokraternas verksamhet försöker tolka skeendet från sina positioner utifrån och högljutt framföra "bevis" för att HAX har ljugit och bedragit sin omgivning inför nomineringen till Piratpartiets styrelse. Den som har följt mailinglistorna sedan Alexander Bard lämnade Liberati och grundade Liberaldemokraterna och känner såväl Henrik Alexandersson som Bard och andra i L vet att detta inte stämmer. Övriga får fortsätta att gissa och "välja sida" i detta ytterst onödiga och fåniga skådespel. För att hjälpa er på traven har HAX nu valt att med största möjliga tydlighet klargöra sitt samröre med L.

För den konspiratoriskt lagde, för alla stadgeeonanister, alla haverister inom piratrörelsen och alla som gillar att kasta lösa anklagelser mot andra människor kommer detta förstås inte att räcka. Det ska ju bråkas för bråkandets skull. Vid sidan om denna soppa finns också en person som är så bitter i sin egen tillvaro att han ägnar tid och kraft åt att anklaga Alexander Bard för att ha stulit namnet "Liberaldemokraterna" från honom och censurera alla med någon sorts koppling till L på sin blogg. Det är kort sagt svårt att hitta något konstruktivt på denna sida galaxen.

Jag har ungefär samma inställning till Liberaldemokraterna som HAX: Ett välkommet och intressant initiativ som jag vill se hur det utvecklas innan jag väljer att vara aktiv på riktigt. Jag står helt bakom synen på kroppslig autonomi, en fråga jag som bekant driver hårt här på bloggen. Jag är samtidigt ytterst tveksam till idén om medborgarlön, men har inte fördjupat mig i frågan på allvar ännu. Jag har skrivit några inlägg på den interna mailinglistan, men jag drar mig för att kalla mig liberaldemokrat. Dels eftersom jag sedan tiden som partipolitiskt aktiv har en viss allergi mot att sätta en förpliktigande stämpel på mig själv, men också för att Liberaldemokraterna än så länge endast är ett nätverk, ett projekt ingen riktigt vet vad det kommer att resultera i. Så jag avvaktar och följer utvecklingen med intresse tills vidare.

Piratpartiet har på många sätt stor potential. Valresultatet i EP-valet 2009 bevisade förstås detta, men även det faktum att integritetsfrågorna aldrig har varit viktigare att driva än just nu visar på att idéerna som partiet företräder behövs. Men de kommer aldrig att få något genomslag i svensk inrikespolitik så länge de drivs av Piratpartiet i dess nuvarande form. Partiet behöver personer som kan organisation, som vet hur man når ut till vanliga väljare (det räcker inte att locka fåtalet entusiaster för att nå fyra procent av väljarkåren) och som har lite politisk smartness. Hela havet stormar är ingen rekommendabel organisationsteori.

Dubbla medlemskap och samarbete över partigränserna är den idé Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder med flera har drivit. Onekligen har det väckt ont blod och säkert har det inte skötts på bästa sätt gentemot Piratpartiet. Men i stället för att söka försoning och samarbeta med alla krafter som egentligen vill åt samma håll, vänds kniven i bitterhet mot de egna leden. HAX är alltså tillsammans med Rick Falkvinge och Christian Engström en av få som i sitt dagliga arbete faktiskt gör något konkret i integritetsfrågorna. Honom ger sig nu mobben med alldeles för mycket fritid på. Det är så oerhört idiotiskt.

Små oppositionella grupper behöver samarbeta, inte göra fiender av varandra och förgås i sekteristiskt krig. De som tackar och tar emot heter Bodström, Ask och Pehrson.

Pub Liberal om en liberal EU-kritik

Nästa onsdag samordnar Frihetsfronten och Liberaldemokraterna en diskussionskväll på temat en liberal EU-kritik. Ett synnerligen angeläget ämne!

Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm
Tid: Onsdag 27 april kl 18.30 (debatten börjar vid 19.00)

Deltar i panelen gör Henrik Alexandersson (Piratpartiet), Christian Engström (MEP för Piratpartiet), Camilla Lindberg (f.d. Folkpartiet) samt Nils Lundgren (f.d. MEP för Junilistan).

Diskussionen sänds direkt på Liberaldemokraternas Bambuserkanal för alla som inte kan vara med.

Dyk upp du också!

Pub Liberal om datalagringen

I kväll är det dags för en ny Pub Liberal. Anna Troberg (Piratpartiet), Camilla Lindberg (f.d. Folkpartiet), Johan Öbrink (liberal debattör) och Markus Bylund (SICS) ska diskutera datalagringsdirektivet. Heta känslor garanteras.

Ämne: "Datalagringsdirektivet - årets hetaste debatt i Europa" Tid: Onsdag 30 april kl 18.30
Var: Bysis, Hornsgatan 82, Stockholm

Själv är jag i vanlig ordning på jobbet. Men jag kommer att dyka upp på aktiviteter i april. Äntligen.

Nej, det behövs något helt nytt

Slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet, tycker ordförandena för respektive ungdomsförbund Magnus Andersson och Adam Cwejman. Idén är som bekant inte ny och har aldrig blivit verklighet, inte minst på grund av olika partistrukturer och kulturer. Men den är icke desto mindre intressant.

Det är kul att det finns folk i de etablerade borgerliga partierna som inser att liberalismen kommit i skymundan och att något drastiskt behöver göras. Men jag är fundersam över hur en hopslagning av C och FP automatiskt skulle resultera i ett liberalt parti. Tanken bygger ju på att det nya partiet skulle få de bra bitarna medan de dåliga lämnas åt sidan. Bara sådär. Det finns liberala ådror i båda partierna och vissa liberala företrädare (fler i Centern än i Folkpartiet i dessa dagar), men de icke-liberala är desto fler. Vad säger att just den liberala falangen skulle segra vid en sammanslagning?

"Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle", skriver Andersson och Cwejman. Tyvärr ser jag inte mycket av detta i C och FP. Hur en sammanslagning till ett parti skulle förändra detta har vi alltså inte fått veta.

Jag tror att det är ganska kört att göra så mycket åt Centerpartiet och Folkpartiet (i synnerhet det sistnämnda). Då är det bättre om de liberala krafterna lämnar och startar eget - förslagsvis ansluta till projektet Liberaldemokraterna. Att något av de etablerade partierna faller ur riksdagen efter nästa val kan snarast bli ett nykterhetstecken.

Liberaler måste samarbeta

Höstens riksdagsval innebar en enorm motgång för socialdemokratin. Det var roligt. Det innebar också att kommunister hölls utanför regeringen. Det var härligt. Men valresultatet innebar också att Moderaterna svällde rejält. Redan efter fyra år vid makten har Reinfeldt tagit över Perssons HSB-mantel och hela hans ministär andas självgodhet och maktfullkomlighet. Vem kunde tro att det skulle gå så hiskeligt fort för borgerligheten att upprepa Socialdemokraternas misstag?

Centerpartiet gjorde ett dåligt val och vinden har inte vänt efter valet. Tvärtom fortsätter partiet att backa, precis som Kristdemokraterna. Centerpartiet hade något spännande på gång med den liberala idéutvecklingen runt valet 2006. Detta verkar ha upphört - de fina orden har i alla fall inte blivit praktisk politik. Det är fortfarande det mest liberala av de borgerliga partierna (vilket i och för sig inte säger mycket), men medan Moderaterna har knyckt sosseväljare har Centern haft svårt att attrahera liberala moderatväljare. Detta måste en nya partiledare ändra på inför nästa val.

Det positiva för Centern är att medan Folkpartiet och Moderaterna har accepterat utökad övervakning och integritetskränkningar utan någon märkbar debatt har det våndats och stönats inom centerrörelsen. Folk med de rätta idéerna finns där. Men kanske är Centerpartiet fel arena för dessa liberala krafter.

Vad finns då som alternativ? Piratpartiet har skakats av inre stridigheter och misslyckandet i årets riksdagsval tycks ha tagit knäcken på partiet och sugit musten ur dess sympatisörer. Det är således svårt att se piraterna som något seriöst frihetligt alternativ framöver. Piratpartiet fortsätter att göra nytta i egenskap av Christian Engström med assistenter i Europaparlamentet. Gott så. Men i riksdagen har partiet inte att göra som det ser ut just nu.

Jag har tappat tron på att det går att förändra de existerande riksdagspartierna i någon märkbart positiv riktning. De har gått i stå, snöat inne, frusit fast. Det senaste valet blev ett ytterligare bevis för detta. Det behövs något nytt. Nytt blod, ny kostym, nya friska vindar. Vid horisonten skymtar faktiskt något nytt, ett liberalt initiativ fyllt med krafter från flera politiska partier som alla insett det meningslösa i att fortsätta kampen mot ideologiblinda och ryggradslösa politruker i gamla partistrukturer. Liberaldemokraterna kan bli en positiv liberal vind i svensk politik. Det är dags för de liberala krafterna att samlas på ett och samma ställe.

Liberaler, förenen eder.

Rosornas krig och borgerliga utmaningar

Som liberal är det svårt att inte le lite åt den upptrappning till rosornas krig vi nu ser inom den sargade socialdemokratin. Situationen känns unik. Vi har en stabil borgerlig regering som trots att den sitter i minoritet inte utsätts för något offensivt oppositionsarbete från de rödgröna partierna. Socialdemokratin befinner sig i komplett kristillstånd, Vänsterpartiet har förlorat allt inflytande och Miljöpartiet håller sig lite på avstånd från sina krisande kamrater.

Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.

Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.

Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.

Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.

Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.

Kampen har bara börjat.