Ett grått mittenträsk

Jag uppskattar rakryggade politiker. Det betyder att jag uppskattar väldigt få. Jag behöver inte hålla med dem, men politiker som står upp för sin åsikt oavsett om det är obekvämt vitaliserar det politiska samtalet. Tyvärr har vi i Sverige få som vågar göra detta och utvecklingen mot ett tvåpartisystem är oroväckande.

Sedan Reinfeldt tog över och gjorde en extreme makeover av Moderaterna, har visionerna om ett friare samhälle tynat bort. I riksdagen, alltså. Och det spelar en viss roll eftersom det är där lagar stiftas. Borgerligheten har i praktiken avsagt sig möjligheten att själv sätta dagordningen, att själv göra verklighetsbeskrivningen. I stället har Alliansen kalkerat Socialdemokraternas.

I riksdagsvalet 2010 kommer två huvudmotståndare stå mot varandra. Reinfeldt mot Sahlin. En modern sosse mot en lite mindre modern sosse. Oavsett vilket läger som vinner makten, kommer vardagen för dig och mig inte att förändras särskilt mycket. Varken Reinfeldt eller Sahlin har några visioner om ett bättre samhälle. De vill putsa och slipa på det som redan finns, inte förändra.

Tänk om huvudalternativen i stället hette Anders Carlsson, Jimmie Åkesson och Liberala Partiet. Då skulle det plötsligt kännas meningsfullt att engagera sig i valet. Jag önskar varken att Kommunistiska Partiet eller Sverigedemokraterna får ett sådant inflytande, men ni förstår vart jag vill komma. Mittenträskpolitiken gör svensk demokrati tråkig och angreppen mellan de politiska blocken teatraliska. Socialdemokraterna utmålar en ökad egenfinansiering av a-kassorna som dödsstöten för välfärdssamhället och vi bara suckar.

Politik måste bygga på värderingar. Det betyder att det finns frågor som är värda att gå i strid för. Emellertid präglas svensk politik just nu av en extrem konflikträdsla. Inte minst har Reinfeldt bidragit till detta. När innehavet av makten sätts före politikens inriktning får vi politiker som sätter upp fingret i luften innan de uttalar sig eller drar tillbaka förslag så fort de möts av kritik.

Samtidigt finns det ett mått av arrogans i oviljan att förändra. Synen är nämligen att Sverige är färdigutvecklat. Vi har nått målet om ett fungerande välfärdssamhälle, nu gäller det bara att fila och lappa lite i kanterna och sedan luta oss tillbaka och njuta av omvärldens beröm. Det kanske fungerade för 30 år sedan. I dag blir vi emellertid omsprungna av länder som fortfarande utvecklas samtidigt som Sverige sitter fast i gamla tankemönster, gamla fördomar och idéer med ett sedan länge passerat bäst före-datum. Infrastrukturen förfaller, kvaliteten i vård och utbildning halkar efter. Men politikerna vill inte bråka. Eller så saknas helt enkelt insikten och visionerna på båda sidor blockgränsen.

Jag kommer troligen att rösta i valet nästa år. Men det lär knappast bli på något av riksdagspartierna. Även om det finns vettiga personer i flera partier, är rösten i ett svenskt riksdagsval först och främst en röst på partiet. Inte personen. Och det finns inget parti i den beslutande församlingen som jag vill stödja.

Missförstå mig rätt, men svensk politik behöver fler Lars Ohlys, både till höger och vänster. Då skulle i alla fall en röst betyda något.