Sedan den borgerliga alliansen tog över regeringsmakten har den normalt så gapiga och aggressiva radikalfeminismen i Sverige varit beskedlig och tyst och i det närmaste försvunnit från våra riksmedier. Frågan är vad det beror på - har radikalfeminismen drabbats av ett tillfälligt nederlag eller har den tvärtom redan segrat?
Egentligen kom backlashen för den svenska feminismen långt innan alliansen kom till regeringsbordet. Det började väl någonstans kring ROKS-ordförandens ökända uttalande om att män är djur. Feminismen som sådan var på frammarsch, politiker kände sig tvingade att "komma ut" som feminister i mer eller mindre krystade varianter. Allt som behövdes för att ge radikalfeminismen en rejäl tillbakagång var emellertid att dra ned byxorna på dess mest hårdföra aktivister i TV. Sedan dess tycks den högljudda svenska radikalfeminismen har gått i ide, kanske i väntan på att viljan att granska och syna den ska minska.
Själva begreppet feminism har blivit känsligare att förknippas med (vilket fått följden att många som kallar sig feminister blivit noga med att definiera just "sin" feminism för att inte buntas ihop med andra knäppskallar). De finns förstås där fortfarande. Gudrun Schyman. Tiina Rosenberg. Josefine Brink. Katrine Kielos. Ja, till och med Anders Borg är ju en fullfjädrad feminist i dag, det slutgiltiga beviset för att det faktiskt har slagit runt för honom. Men radikalfeminismens företrädare är inte alls lika närvarande i debatten. Det får mig att undra om idéerna kanske redan slagit igenom i så pass hög grad att den högljudda debatten inte längre behövs. Sexualbrottslagstiftningen har förändrats. Sexköpslagen kommer sannolikt att skärpas, trots att partierna som ligger bakom den sitter i opposition, och egentligen är det bara kvoteringsverktyget som den nuvarande regeringen bestämt vägrar att röra.
Det har i någon mån funnits en trygghet i att ha kristdemokraterna i regeringen, det är nämligen det enda parti man kan vänta sig viss antifeministisk politik från. Partiet kan i teorin fungera som bromskloss när galenpannor inom exempelvis folkpartiet försöker vara lika radikalfeministiska som vänsterpartistiska företrädare. Men i praktiken har vi sett att partiet snarast skjuter på i vissa frågor. Inte utifrån en feministisk grundanalys, men effekten blir densamma: Sexofobiska radikalfeminister bildar ohelig allians med händerna-på-täcket-moralister för the greater good.
I resten av alliansen finns heller ingen tröst att söka. Vi har en moderat justitieminister som uttryckligen förklarar att hon ger blanka fan i vad sexsäljarna i det här landet tycker om sexköpslagen och hur de påverkas av den. Moderaterna bygger vidare på den radikalfeministiska politiken på området. Att ingen protesterar (den gode Göran Lindblad har i alla fall försökt och föga förvånande fått en massa skit för det) och att debatten uteblir är oroväckande. Det finns säkert många inom både kristdemokraterna och moderaterna som inte är överförtjusta över feministiseringen av politiken. Men de håller i sådana fall tyst. Det öppnar upp för ännu fler feministiska beslut inom alliansen i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar