söndag 13 juli 2008

Sans och balans i pedofildebatten

Att påstå att det finns en aktiv "pedofillobby" (något som är populärt bland extremistorganisationer som Ecpat och Nationalsocialistisk front) är att ge en ganska skev bild av verkligheten. Ändå ser vi det gång på gång. Enligt samma syn måste alla som vill diskutera frågan utan att bli hysteriska, skrika okvädningsord eller ropa på kastrering och dödsstraff vara imtimt sammankopplade med denna "lobby". Det är såklart fel.

Det talas ofta om samband mellan att se på barnpornografi och att begå egna övergrepp. För det första är det ungefär samma platta argumentation som att det finns samband mellan TV-spel och gatuvåld, mellan actionfilmer och gatuvåld och mellan vanlig vuxenporr och våldtäkter i samhället. För det andra har inget av detta har kunnat styrkas och när bloggaren Motherbitch hänvisar till BRÅ:s rapport från 2003 om sexuell exploatering av barn som "bevis" för att barnporrtittande visst leder till övergrepp, finns det anledning att titta närmare på vad som egentligen hävdas i rapporten. Där står:

"Hur sambandet mellan barnpornografi och sexualbrott mot barn ser ut, det vill säga i termer av orsak och verkan, kan inte besvaras i denna kartläggning. Att det finns ett samband är emellertid tydligt. Knappt 40 procent av gärningsmännen har fällts för sexualbrott mot barn i samband med att de fälldes för barnpornografibrottet."

Detta är naturligtvis inte alls bevis för någonting. Det visar egentligen bara att den som gillar att titta på bilder och filmer där barn har sex också rimligen kan uppskatta detta i verkliga livet. Men det gör inte alls barnporrkonsumenter till potentiella våldtäktsmän (och det gör inte alla pedofiler till konsumenter av barnporr heller). Beslagen av barnpornografi har ökat så mycket att polisen, trots större resurser på detta föga attraktiva område, låter fall ligga i åratal. Betyder då detta att vi har en ökande mängd potentiella barnvåldtäktsmän som går omkring där ute? Det borde ju gå att kolla för om antalet fall av barnpornografibrott ökar, torde även antalet fall av våldtäkter på barn i samhället öka i samma grad. För varje 10 personer som innehar material (utan att nödvändigtvis ha skapat det själv) ska alltså enligt denna rapport 4 personer begå egna övergrepp efter att ha "inspirerats" av materialet i fråga. Hur bevisar man det konkret?

Mellan 2000 och 2002 ökade antalet fall av innehav från 239 till 396. Det rör sig än i dag om mellan 300 och 400 fall årligen, enligt polisen. Men antalet sexualbrott mot barn stämmer inte överens med denna statistik, det rör sig om sexbrott utan att barnporr är inblandad. Att försöka dra paralleller är således vanskligt och man ska vara mycket försiktig med att dra dessa "självklara" paralleller bara för att slå ett slag för barnporrlagstiftningen. Den borde man kunna argumentera för ändå. (Det är för övrigt intressant att studera tabellen i BRÅ-rapporten över vilka åldrar barnen som drabbats av övergrepp varit i. De flesta har varit i åldrarna 13-15, i dessa fall rör det sig således inte om pedofili utan snarare hebefili, men den skillnaden är knappast glasklar i debatten.)

Dessutom kanske man ska ta och fråga dem detta faktiskt handlar om. Börje Svensson, representant för Rädda Barnen och aktiv som psykoterapeut vid Norrtäljeanstalten, har pratat med många som åkt fast och skrev tidigare om det på DN Debatt: "Hinner de titta på alla bilder de samlat på? Svaret är nej. De tittar inte på bilderna. Det verkar som om det är själva samlandet man eftersträvar." Börje Svensson liknar det vid vilket annat beroende som helst.

Han delar in missbrukarna i tre kategorier: Den experimenterande, den beroende och den förövande. Den experimenterande kollar barnporr av nyfikenhet och sparar material av spänning och omdömeslöshet. Den beroende fastnar i "träsket" och har svårt att ta sig ur. Den förövande begår egna övergrepp. Hur stora dessa enskilda kategorier är går inte att säga. Men med tanke på att polisen efter att ha beslagtagit datorer vid misstanke om exempelvis ekobrott även hittat barnporrmaterial, är det lätt att få känslan av att det är den första kategorin är störst och den sista klart minst. Det vore en logisk slutsats och det motsäger dels bilden om alla pedofiler som våldtäktsmän och att 40 procent av barnporrkonsumenterna skulle begå egna övergrepp. Att, som det görs i BRÅ-rapporten, hävda att det förmodligen finns personer där ute som sysslar med barnpornografi och begår övergrepp men bara inte dokumenterar övergreppen varför vi inte känner till övergreppen, känns en aning spekulativt.

Frågan är alltså icke simpel. Hos Correctional Services Canada ("Research on Sex Offenders - What Do We Know?") framgår:

"In fact, research suggests diverse patterns of sexual preferense among individuals who have comitted sex offences against children. ... The most striking finding was that virtually none of the incest offenders showed preferences for children."

Jag tror att kunskapen på området är ganska begränsad. Om den finns görs den i alla fall inte tillgänglig på debattsidor och bloggar, här gäller det att tillfredsställa den blodtörstande pöbeln som kräver Internetcensur, kastrering och dödsstraff. Precis som i andra kontroversiella frågor som rör prostitution, narkotika (och sex i allmänhet) vore det att föredra om folk tog ett djupt andetag, klev ett steg tillbaka och började betrakta frågan om barn, sex och övergrepp för vad den är.

Blogge har skrivit om skillnaderna mellan att vara sexualliberal och att tillhöra den så kallade pedofillobbyn. Tack för det.

1 kommentar:

Anonym sa...

Barnporr är det bästa som finns!