I piraternas land

You have already guessed the punchline, of course: this was a total Apple store ripoff. A beautiful ripoff – a brilliant one – the best ripoff store we had ever seen (and we see them every day). But some things were just not right: the stairs were poorly made. The walls hadn’t been painted properly.

Apple never writes “Apple Store” on it’s signs – it just puts up the glowing, iconic fruit.

Att Kina är piraternas marknad är välkänt. Personligen brukar jag främst handla kläder när jag besöker landet, och då både äkta och piratkopierade sådana. Man får vad man betalar för, men jag har lärt mig att vissa piratkopierade märken är bättre än andra trots samma pris.

Förra sommaren blev min iPhone stulen på vägen till flygplatsen i Guǎngzhōu. Jag fick klara mig utan telefon under tiden i Kūn​míng och resten av resan. Och visst var det en aning irriterande att se alla unga killar som försökte kränga iPhones på gatan. Någonstans där ute kanske min telefon fanns... Troligare är dock att de flesta var kopior och att tjuven själv sålt telefonen.

Hade jag besökt just Kūnmíng i år igen hade jag kanske sett det denne bloggare uppmärksammade: fejkade Applebutiker! Vi vet det. Allt kopieras i Kina, både i stort och i smått. Jag har exempelvis hört ABBA-covers som sjungs av kinesiska artister. Vid påpekan att det är en svensk låt visar det sig att kineserna som lyssnar inte har en aning om att det är en cover.

Detta må vara hänt. Men att sätta upp hela butiker i syfte att lura kunderna att tro att det är en Applebutik de besöker, är ganska vågat. Nog för att Kūnmíng inte är vare sig Běi​jīng eller Shànghǎi - antalet västerländska turister är inte så många jämfört med i östkustens metropoler. Men risken för att någon förr eller senare ska upptäcka bluffen torde ändå vara överhängande. Kanske har ägaren kalkylerat med denna risk och när bluffen avslöjas redan hunnit tjäna tillräckligt med pengar och flytt verksamheten.

Jag skulle gissa att Apples jurister har mycket att göra just nu...

Det som inte sägs

Precis som HAX har jag reagerat över den närmast ekande tystnad som sprider sig om EU:s planer på att övervaka europeiska medborgares, företags och organisationers bankkonton och banktransaktioner. På Rapports hemsida debatterar visserligen Piratpartiets Christian Engström och kommissionär Cecilia Malmström. Men Rapportredaktionen har uppenbarligen beslutat inte säga ett ord i TV. Detsamma gäller för övrigt TV4.

Varför? Det handlar knappast om att nyheten är oväsentlig. Inte heller att den inte får plats - det är sedvanlig nyhetstorka just nu. I stället för att rapportera om (ännu en) integritetskränkande åtgärd som kommer att påverka alla EU-medborgare väljer Rapport att lägga tid på nyheten att fler korta semestrar är bättre än en enda lång. Bara så att vi vet.

Inte heller Aftonbladet, Expressen, SvD eller DN skriver om det här. Tänk vad en vettig nyhetsredaktion skulle kunna göra av detta. Ställa Malmström mot väggen. Kalla in bedömare som får diskutera vad det betyder för den personliga integriteten i EU. Få igång en diskussion om hur Sverige påverkas av de beslut som fattas i unionen och möjligen också en större diskussion om det demokratiska underskottet i EU. I stället tiger medierna. Svenska folket får inget veta.

Lika viktigt vad som sägs i media är vad som inte sägs. Här har svensk TV och tidningar tydligen bestämt sig: undvik sådant som kan tolkas som EU-kritiskt. Resultatet är att vi får en journalistkår som självcensurerar sig själv.

Sverige och monopolet

I ett försök att öka svenska folkets stöd för Systembolagets detaljhandelsmonopol borde bolaget erbjuda hemkörning av varor och självt få bestämma sina öppettider, tycker Folkpartiets Carl B Hamilton. Ökad service, således, i ett folkhälsopolitiskt instrument som egentligen syftar till att ge begränsad service för att vi inte ska handla för mycket.

Svenska folkets stöd för Systembolaget har ökat i de senaste årens förtroendemätningar. Samtidigt fortsätter vi att handla alkohol utomlands. Svenskarna är alltså nöjda med att en paternalistisk stat straffbeskattar alkoholen och begränsar tillgången eftersom det anses minska supandet och alkoholskadorna. Efter att ha gjort den uppoffringen kan vi som inte har alkoholproblem med gott samvete åka till Danmark, Tyskland eller Estland och handla vår egen ranson. Vår folkhälsokarma är intakt.

Ett vanligt argument för detaljhandelsmonopolet är Systembolagets rika utbud. Om monopolet avskaffades skulle vi bara ha tillgång till tre sorters vin och öl på ICA, hävdas det (monopolet är alltså inte bara till för de som dricker för mycket utan också för alla finsmakare där ute, minsann). Det är naturligtvis trams, särskilt som det skulle bli fritt att importera öl, vin och sprit från nätbutiker med leverans hem - ungefär det som Carl B Hamilton nu vill tillåta inom Systembolagets regi.

Det är dags att lägga flera hundra års alkoholförsäljningsmonopol bakom oss. Systembolaget i sig behöver inte försvinna. Det enda rimliga är att låta staten sälja bolaget till ett privat företag som kan driva butikerna vidare, samtidigt som vanliga livsmedelsbutiker får chansen att saluföra vin, sprit och starköl.

Myten om Systembolagets förstklassiga service lever dock vidare. Personligen kan jag ju tycka att ett företag som specialiserat sig på att sälja alkohol och ändå säljer ölen varm faktiskt borde ägna sig åt något annat...

Maria Larsson mot knarket

Regeringen storsatsar mot cannabis, rapporterar ett flertal svenska medier. Nu ska "50 miljoner stoppa knarket". Har vi hört den förut?

"Vi ska inte vara moraliserande utan bemöta med medicinska och juridiska faktaargument", säger folkhälsominister Maria Larsson (KD). Det blir lite löjeväckande. Jag tror faktiskt inte att regeringens största moralist har förmågan att inte vara moralistisk i dessa frågor. Särskilt som hela den svenska narkotikapolitiken bygger på att skriva oss alla på näsan. Medicinska faktaargument? Som i "det kan vara farligt att röka för mycket hasch"? Den metoden har fungerat lite sisådär de senaste 40 åren. Juridiska argument? Som i "det är olagligt"? Ja, lycka till med det. Det vet redan alla som röker. För vissa är det förmodligen ytterligare ett skäl att röka.

Informationsinsatser har inte fungerat särskilt bra tidigare. Forskningsresultaten om effekterna av den skolbaserade droginformationen visar tvärtom på ett uselt facit. I bästa fall nås inga resultat alls, i värsta fall blir effekten snarast den motsatta: intresset för narkotika ökar. Regeringen synes desperat. Men så har det ju inte tänkts många klara, nya tankar på detta område i en svensk regering de senaste decennierna.

Så, lycka till, Maria Larsson. Glöm inte att narkotikamoralism lagras i fettvävnaden.

Syrisk frihetstörst

Hundratusentals syrier uppgavs ha demonstrerat mot regimen under fredagen. Ett 30-tal sägs ha dödats. Den här gången. Ändå fortsätter demonstrationerna att locka deltagare. Det är mod och frihetstörst i sin renaste form.

Att Nato gick in i Libyen räddade förmodligen tusentals liv. Ännu har något regimskifte inte skett fullt ut, men när nu oppositionen erkänns som landets representanter kan dess ekonomi förbättras avsevärt. Därmed isoleras diktatorn ytterligare. För en gångs skull agerade omvärlden för att skydda civila liv. Paradoxalt gör det dock att världen nu tittar bort från det som sker i Syrien. Ryssland och Kina lade ned sina röster i fallet Libyen men blockerar nu åtgärder mot den syriska förtryckarregimen.

Därför kan optikern med det vänliga utseendet, Bashar al-Assad, låta sina mördare fortsätta att begå övergrepp mot befolkningen. Det vänder sig i magen att se hur demokratitörstande människor skjuts ned på öppen gata. Syriens folk förtjänar både vårt stöd, vår respekt och vår solidaritet.

Pussförbud på danska dagis

Sex av tio danska dagis har infört en policy mot nakenhet och fysisk kontakt mellan barnen. Ett av tio har en policy mot att pussas på munnen. Nu väntar vi bara på liknande policies på svenska dagis.

Pedofilskräcken får vuxna att fullständigt tappa koncepten. Småflickor ska bära bikini och barn ska inte få bada nakna längre på grund av pedofilhot i buskarna. Medierna är till stor del ansvariga för den upptrissade stämning som råder genom sin fokusering på just pedofiler. Rapporteringen gör att allmänheten lätt förleds att tro att personer som dras sexuellt till barn är fler än någonsin tidigare och att hoten mot barn är överhängande. Vilket inte stämmer.

I ett försök att skydda barn mot övergrepp har vuxna kommit att se barn ur pedofilens synvinkel: på ett sexuellt sätt. Vad har vi vunnit med detta?

Hur var det nu... skulle inte barn få vara barn?

Ligga med Måns

Ett av Sveriges mest menlösa och ointressanta program, det folkkära Allsång på Skansen, har bytt programledare och blivit "vågat". Under Måns Zelmerlöws ledning sjöng publiken nämligen med i Eric Amarillos refräng "Vill du ligga med mig då?". Och så blev det rubriker. 12-åringar som står och sjunger sådana... sådana... saker!

Det är inte det minsta förvånande. Så fort sexualiteten ges lite replängd, så fort det gläntas på täcket, är de konservativa moralisterna framme och hugger. Ofta gör de gemensam sak med radikalfeministerna i bekämpandet av den fria sexualiteten. I det här fallet gör dock enstaka moralisttanter egna utspel mot omoralen i musiken. Att de bara orkar.

Skadas då barnen av att Veronica Maggio sjunger "jag kommer" på allsångsscenen? Samma barn som sedan kommer hem, tittar på brutala mord i CSI och slaktar skurkar i allehanda actionspel? Förutom att vissa föräldrar kan tycka att det är lite pinsamt, tror jag inte att vi kan räkna med några bestående men av uttalandet av dessa strofer - ej heller av CSI eller TV-spel, för den delen. Kristdemokraten Charlotta Levay går dock till attack:

"Sexualiteten har blivit någonting banalt, ett njutningsmedel bland många andra. Ja, för många upplevs sex till och med som en plikt, någonting det gäller att ägna sig åt tillräckligt regelbundet och skickligt för att vara en lyckad person."

När den fria sexualiteten kritiseras är det vanligaste argumentet att den inte är fin nog. Engångsligg är inte fina nog. Sex med flera partners samtidigt är inte fint nog. Porr är inte fint nog. Det är mycket som inte är fint nog för de som vill att just deras sexualmoral ska gälla för alla andra.

Nog för att kvällstidningar och livsstilsmagasin är fulla av tips på hur man får den perfekta "superorgasmen", men jag tror att Levay är ganska ensam om att uppleva det som negativt att kunna älska utan att nödvändigtvis alstra barn, att kunna ha sex enbart för njutningens skull. Ibland kan jag inte låta bli att undra att om nu någon sorts gud egentligen bara vill att vi ska ha samlag för att föra släktet vidare, varför gjorde han sex så fantastiskt skönt och roligt? Om det nu finns någon gudomlig plan måste den snarare vara att vi ska njuta tillsammans.

I den inskränkta kristdemokratiska världen är sexuell frigjordhet att betrakta som något ytligt och negativt. Nu är visserligen Levay långt ifrån ensam om att hysa sådana här åsikter. Läs insändarsidorna i bland annat Aftonbladet och det är uppenbart att mången torrkofta har upprörts av nya "vågade" Allsång på Skansen. Alla som rynkar på näsan är nog inte kristdemokrater. Inskränktheten finns där hos både lagstiftare och vanliga väljare. Därför slutar hotell att erbjuda porrkanaler. Därför är det förbjudet med massage av könsorganet mot betalning. Därför är Sverige ett torrt land i behov av både saliv och glidmedel för att mjukna upp.

En kanal för män

Ulf Brunnberg skällde på mycket och många i sitt sommarprogram. Både de höga skatterna, anti-rökmaffian och feminismen fick sig en del av skopan. Och så föreslog Brunnberg en TV-kanal för män.

"Innehållet skulle bara vara manligt. Boxning, kampsport, motorsport, vetenskapsprogram, historieprogram, racing, båt, bilar, motorcyklar", resonerar Brunnberg.

Poängen är alltså att samla de sorters program som många män tycker om under ett och samma tak. Alls ingen dum tanke. Ty även om det förstås skiljer sig mellan män vad vi gillar att se på TV (jag är alls inte mycket för motorsport) är det få män, åtminstone i min bekantskapskrets, som det inte går att diskutera antingen vetenskap eller andra världskriget med.

Svensk TV visade faktiskt The Man Show för ett antal år sedan, ni vet programmet som alltid avslutades med kvinnor i tajta kläder som hoppade på en stor studsmatta. Men det blev ingen långvarig bekantskap.

Så, en manskanal då. Lite motorsport för de som gillar det, lite historiedokumentärer och minst en dokumentär om Hitler och/eller andra världskriget varje dygn, lite UFC och boxning, lite bra nyhetsprogram (som Agenda på den gamla goda tiden) och givetvis fotboll och hockey.

Och så porr vid midnatt, förstås.

Riktig mat

Det bästa med Kina är maten, det har jag bloggat om tidigare. Det är en ständigt pågående kärleksaffär. Men det är värt att upprepa den enorma skillnaden mellan kinesisk mat i Kina och den försvenskade Kinamat som serveras på restauranger i Sverige.

Medan de svenska Kinakrogarna koncentrerar sig på fyra smaklösa rätter och friterar det mesta och serverar i sötsur sås, eller bara ger tusan i att krydda, bjuder de kinesiska köken på smak, fantasi och variation. Vissa enkla restauranger kan ha ett helt makalöst utbud som det tar tid att titta igenom - särskilt om menyn är på kinesiska. Och allt till nära en tiondel av priset jämfört med i Sverige. Det är inte att undra på varför ett besök på en svensk Kinakrog nästan alltid slutar i besvikelse.

Det är väl oundvikligt. Många svenskar gillar inte stark mat och det är trots allt svenskar som förväntas äta på de svenska Kinarestaurangerna. Men även när du åker på en gruppresa till Kina kan du räkna med att få en västanpassad meny, ofta avslöjad av de enorma mängder ris som ställs på bordet. Anständighetsgränsen går väl någonstans vid pommes frites.

Ett tips är att äta på mellanklassrestaurangerna i Kina. Mellanklass i betydelsen ej de sjaskigaste men heller inte de finaste ställena. Där får man oftast vällagad mat till bra priser och i Běi​jīng har många även menyer på engelska.

Aubergine och kött i en smakrik blandning. Definitivt godare än bilden visar.

娃娃菜, wáwa cài. Mumsiga grönsaker med chili.

Bāozi (包子), ångkokt bröd med fyllning. Ofta väldigt mättande.

Jag är egentligen ingen älskare av tofu (豆腐), men det beror som så ofta
på hur den är tillagad. Här i en smakrik chilisås blir den delikat.

Friterade köttbullar. Smakade som... friterade köttbullar.
Över huvud taget äter jag väldigt lite friterat i Kina.

Gott för både mage och själ. Hela fisken kostade runt en 50-lapp.

Nudlar hör tillsammans med rena risrätter till det billigaste man kan äta.
Mr Li, 李先生, är en kedja som serverar utmärkta nudlar med sting.
En riktig lunch för runt 8 kr.

Pekinganka (北京烤鸭) hör till det man bara ska äta i Běi​jīng,
förslagsvis på en Quánjùdé-restaurang (全聚德).
Personligen tycker jag att ankan är mycket överskattad.

Krokodil (鳄鱼) med grönsaker. Ett grovt kött som smakade som
ett slags blandning av gris och kyckling. 188 RMB var den dock inte värd.

Ett kinesiskt Internet

Kina satsar mer än någonsin på den interna säkerheten i landet. Dit räknas censur och blockering av oönskat material på Internet.

De senaste åren har kampen intensifierats. Bara under fjolåret stängdes över en miljon sajter ned. Facebook, YouTube, Blogger och Twitter är blockerade. Regimen har i stället ersatt dessa med strikt kontrollerade egna versioner. Samtidigt som antalet Internetanvändare i Kina växer och närmar sig en halv miljard, blir det allt besvärligare att surfa.

Det finns visserligen vägar att komma runt censuren (även om regimen har gått hårt åt VPN-tjänsterna på sistone) för den som har kunskapen. Men alla problem är inte lösta för det. Internet har en förmåga att bli väldigt segt periodvis i Kina. Det märks bland annat på att onlinetjänster som QQ och Skype fungerar sämre.

Senast hade jag till och med problem med min eposttjänst, vilket aldrig har hänt tidigare (oklart varför då andra sajter fungerade någorlunda normalt). Det var en sann befrielse att surfa hemma igen i normal hastighet utan strul. Vad du än gör när du surfar i Kina, förse dig med mycket tålamod.

Dessvärre pågår det en oroväckande trend även i västvärlden där allt fler politiker ser fördelarna med ett Internet som i likhet med det kinesiska står under politisk kontroll.

Knarkkriget enbart politisk prestige

"Strategin är smärtsam, men det fungerar och därför kommer staten att fortsätta med sin hårda militära strategi mot knarkkartellerna", säger Mexikos president Felipe Calderón.

Man kan undra vad som egentligen skulle krävas för att få presidenten att tycka att politiken har misslyckats. 40 000 döda i knarkkriget de senaste åren, omfattande korruption och fullständig laglöshet på sina håll räcker uppenbarligen inte för att tvinga fram en omprövning. I kriget mot narkotikan handlar allt numera om politisk prestige.

Personligt om Förintelsen

Jag tycker mig ha läst en del om Förintelsen genom åren - och plöjt en del dokumentärer. Mycket är upprepning. När jag sprang på den svenska översättningen av Saul Friedländers Tredje riket och judarna del II, denna gång om utrotningens år 1939-45, hade jag därför inte så jättestora förhoppningar om att det skulle bjuda på något nytt. Kanske lite mer fakta eftersom den trots allt är 900 sidor lång. Boken är dock helt suverän och översättningen av Nille Lindgren är oklanderlig. Det var länge sedan jag såg en så heltäckande berättelse om folkmordet och så pass många nya vinklar.

De brutala detaljerna finns där, precis som i Yitzhak Arads Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (där skildringar av jäsande massgravar som kastar upp uppsvällda kroppar under sommarhettan medför att man måste lägga ifrån sig boken ett tag). De detaljerade skildringarna behövs, ty Förintelsen var fruktansvärt barbarisk och brutal och varje vittnesmål om detta är viktigt.

Boken utgår från vittnesmål, dagböcker, tal och promemorior - det är dels judar, politiker, kyrkans företrädare och vanliga vittnen men också Hitler, Goebbels och Himmler själva. Den sammanfattar judarnas situation i alla europeiska länder, den visar på hur utbredd antisemitismen var även bland vanligt folk (även hos sådana som var hätska motståndare till nazisterna) och hur den kristna kyrkan fullständigt fegade ur och inte ens kunde förmå sig till att öppet ta avstånd från folkmordet när det pågick. Även framstående amerikanska judars ointresse för de europeiska judarnas öde förvånar.

Den visar också, i likhet med David Cesaranis Eichmann: byråkrat och massmördare, på de enorma logistiska problemen och hur nazisterna när kriget gick åt skogen lade ned enorma resurser på att utrota judar i stället för att sätta dem i arbete i krigsindustrin. Framför allt tar Friedländer slutgiltigt död på myten att den tyska allmänheten inget visste om nazisternas utrotning av judarna.

Det är kort sagt ett fantastiskt arbete som har lagts ned på att lappa ihop ett svåröverblickbart 12-årigt skeende och ge det en personlig prägel. Boken knyter samman nazistledarnas beslut med direkta konsekvenser för enskilda judar och evakueringen av judarna nation för nation med enskilda människors dagboksanteckningar innan de deporteras. Läsaren får på så vis lära känna många personer innan deras liv, allt som oftast, tar slut i något av nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Om du ska läsa en bok om Förintelsen, ta dig tid att läsa Tredje riket och judarna del II: Utrotningens år 1939-45. Den är som namnet antyder del två (den första är Förföljelsens år 1933-39), men kan läsas oberoende av den första boken. Den kan bland annat köpas här.

Dåligt israeliskt självförtroende

Israel kallas ofta Mellanösterns enda demokrati - inte sällan som ett slags rättfärdigande av dess utomrättsliga avrättningar, fördrivning av palestinier och andra övergrepp mot civila (när vi egentligen borde vara extra kritiska av just det skälet). För de flesta torde det dock stå klart att Israel inte är som andra länder.

Ännu ett bevis för detta fick vi när Knesset i går röstade ja till en antibojkottlag som syftar till att göra den person eller det företag som genomför en ekonomisk, akademisk eller kulturell bojkott av Israel skadeståndsskyldig. Hur tänkte de nu?

Antibojkottlagen visar både på dåligt israeliskt självförtroende och att kritik mot landets Palestinapolitik i framtiden i ännu högre grad kommer att bemötas med en knuten näve.

OnOff tackar för sig

Elektronikkedjan OnOff begärs i konkurs. Det är lite chockartat när ett så pass stort företag faller, men egentligen är det en logisk utveckling. Konkurrensen bland elektronikföretagen är svidande hård. Förutom OnOff slåss ElGiganten, Mediamarkt, Expert och Siba (numera ägare av nätkedjan NetOnNet, som också varslat anställda) om kunderna. Lägg därtill Dustin Home, Komplett.se, inWarehouse... Att så pass många lyckats överleva så pass länge är ganska förvånande. Jag hade nog trott att Expert skulle kasta in handduken först.

OnOff fick stänga i Birsta utanför Sundsvall för något år sedan. Där och då var det logiskt - deras butik, alldeles i närheten av både ElGiganten och Mediamarkt, var nämligen den sämsta. Annars tycker jag att de har hållit hygglig kvalitet i Stockholm. Men de når inte Mediamarkt. Det gör i mina ögon ingen annan kedja heller. Deras butiker är öppna, fräscha och inbjudande, personalen oftast kunnig och professionell i sitt bemötande. OnOff har aldrig lyckats matcha detta.

Grundproblemet i branschen är de små marginalerna. Företagen tjänar helt enkelt alldeles för lite på varje såld enhet. Och ibland tar sig den hårda konkurrensen rent bisarra uttryck - som när Mediamarkt åkte och köpte upp hela lagret av kampanjvaror hos ElGiganten.

Nu är det bara att hoppas att OnOffs gamla lokaler i Stockholms innerstad fylls av en annan elektronikkedja och inte ännu ett förbaskat Wayne's Coffee...

Off.

Porren och vi

I söndagsbilagan berättade DN om en ny bok som presenterar den hittills största undersökningen om våra sexintressen på nätet. I A billion wicked thoughts avslöjar författarna bland annat skillnader mellan vad män och kvinnor gillar men också nationella skillnader i vad vi tänder på.

Forskarna har analyserat en miljard nätsökningar, en miljon sajter, en miljon erotiska videoklipp, miljontals kontaktannonser och så vidare. De har hyrt in folk för att porrsurfa och fått tillgång till anonyma porrsurfares sökhistorik samt haft en pågående dialog med porrproducenter. Forskarna hävdar att uppemot 15 procent av alla nätsökningar har varit efter porr. De säger sig också kunna peka på skillnader i smak mellan olika länder. I Tjeckien, exempelvis, är det populärt med kategorin "granny" (mormorsporr, dvs. äldre damer). Det gäller även England, för övrigt.
Mer intressant är dock att författarna slår fast att "porrindustrin inte formar eller påverkar vår sexualitet". Den snarare reflekterar den. Jag skulle vilja hävda att det förmodligen är både och. Dels påverkas vi av pornografin - vilket bland annat styrks av studier som visar att allt fler har analsex men också av att allt fler yngre rakar könshåren och att unga tjejer hör av sig till sexualrådgivare för att få veta om de borde ta mannens säd i munnen. Så nog påverkas vi, medvetet eller omedvetet, av porrkonsumtion. Men porren är samtidigt ett slags förvriden spegelbild av vår egen sexualitet. Om ingen gillade att titta på mormorsporr eller smisk skulle sådan naturligtvis inte produceras kommersiellt.

Våldtäktsporr är en egen liten genre och det finns kvinnor, och säkert även män, som har våldtäktsfantasier. Poängen är att allt handlar om friheten att få fantisera. Det blir därför galet när personer som ofta själva inte intresserar sig för porr drar paralleller mellan pornografin och verkligheten. Som synes ovan påverkas vi säkert av porren i någon mån, men det finns fortfarande vattentäta skott mellan vissa fantasier och vad vi skulle vilja företa oss i verkligheten. Dessutom lever verkligheten ofta inte upp till fantasin.

Många relaterar porr till storbystade babes och välhängda hunkar, båda med enligt vårt västerländska skönhetsideal perfekta (retuscherade) kroppar. Detta är emellertid endast den sterila mainstreamporren. Utöver denna finns mängder av inriktningar för alla tänkbara och otänkbara smaker, oavsett om man är straight eller gay. Långa, korta, unga, gamla, brunetter, blonda, med våld, utan våld, ensam, i grupp, med mat, med föremål, kiss, asiatiskt, sydamerikanskt och givetvis helt vanlig vaniljsex mellan amatörer som själva lägger ut sina videor av exhibitionistiska skäl.

Om tjecker och engelsmän gillar mormorsporr, vad går då svenskar igång på? Svaret är lika tråkigt som det är väntat. "[V]år undersökning har visat att ni i Skandinavien i större utsträckning konsumerar mainstreamporr". Så mycket för det syndiga Sverige.

Uppdatering: Nu finns artikeln online.

Damfotboll - kejsarinnan är naken

Niklas Wikegård, före detta hockeytränare och bisittare i SVT:s Hockeykväll (numera i TV4) har blivit populär genom sitt rättframma och provokativa sätt. Det kändes därför logiskt att det var han och ingen annan som tog bladet från munnen och sade några väl valda ord om damhockey - något han givetvis DO-anmäldes för.

Det är således inte konstigt att så många väljer att spela med. Kritiserar man damlagidrott riskerar man ju att bli betraktad som en mansgris som diskriminerar och ser ned på kvinnor. Så dåligt självförtroende har damlagidrotten fortfarande.

Sportsändningarna fylls med inslag om damfotboll, inslag som faktiskt bara torde vara intressanta för de närmast sörjande. Under sommaren är det väl förlåtligt eftersom de större ligorna ligger i dvala, men att under brinnande fotbolls- och hockeysäsong ta tid att utförligt berätta om en match i damallsvenskan...? Vem bryr sig?

TV-kommentatorerna låtsas dessutom alltid som om det är riktig kvalitetsfotboll de kommenterar. "Oj, vilket måååål!" skriker de när någon fjuttar in ett skott och målvakten dramatiskt kastar sig åt fel håll. Det liknar ett väl inövat skådespel - kanske sitter kommentatorerna rent av och knyter nävarna i en from förhoppning om att tittarna inte ska genomskåda det hela och se att det är knattefotboll de sitter och blir upphetsade över.

DN:s Johan Croneman skriver:

"Tv-kommentatorer som låtsas att de tittar på en dammatch som om det vore en herrmatch på samma nivå gör ingen en tjänst. Jag menar inte att de nödvändigtvis måste säga att spelet exempelvis är på en nivå som motsvarar en hygglig svensk herrmatch i division 4, västra Göta­land, men överdriven politisk korrekthet blir å andra sidan bara löjeväckande."

Just så. Det känns väldigt... svenskt. I England, "fotbollens hemland", prioriteras damfotbollen inte av BBC. TV4 direktsänder däremot en rad matcher från dam-VM och svensk press skriver massor. För att vara till lags? För att inte få kritik om diskriminering?

Tro nu inte att jag ser ned på kvinnoidrott som sådan. Jag följer jättegärna Charlotte Kalla i skidspåret och Emma Green Tregaro i höjdhopp. Men vi måste vara ärliga och säga att damhockey inte förtjänar en minuts TV-tid och att damfotboll är likvärdig med herrfotboll i en av de lägre divisionerna i det svenska seriesystemet. Det låga publikintresset i damallsvenskan talar ett tydligt språk.

Kristpopulisterna

Kristdemokraterna är i kris. De klarade sig kvar i riksdagen i förra valet mycket tack vare borgerliga stödröster och har kärnväljare på kanske runt 3 procent.

Göran Hägglund hade minst antal åskådare av alla partiledare hittills när han i går talade i Almedalen. Dels berodde det förstås på tidpunkten - många har redan åkt hem. Men det säger också något om (o)intresset för partiet just nu. Vad representerar egentligen Kristdemokraterna 2011? Partiet har under Hägglunds ledning försöka fila ned de vassa kanterna och vara alla till lags. De vågar inte längre vara kontroversiella utan har tagit plats i den redan överbefolkade borgerliga mittfåran.

Hägglunds försök att utmåla partiet som ett frihetligt parti för alla som vill bestämma över sina egna liv, med epitetet "verklighetens folk", har fallit platt till marken. Det är ett märkligt feltänk. Liberaler kommer aldrig att lockas till Kristdemokraterna och partiets konservativa väljare känner inte igen sig när Hägglund kallar partiet för ett förbudsparti. I ett svep har Hägglund lyckas göra sig impopulär hos alla.

Så vad återstår? Jo, lite gammal hederlig batongpopulism. Gårdagens Almedalstal ägnades nästan enbart åt barns och ungdomars situation i Sverige i dag. Ett angeläget ämne, så klart. Kristdemokraterna vill betona att de är barnfamiljernas parti. Men de åtgärder som presenterades - att tvinga föräldrar, med polishämtning om så krävs, att närvara vid sina barns rättegångar och att sätta in tidigare åtgärder mot ungdomsbrottslighet - känns mer folkpartistiska än kristdemokratiska. Vilket förklaras av att KD faktiskt stulit vissa folkpartistiska förslag rakt av.

Ungdomsförbundet KDU går vidare med stöldvågen och kräver språktest för medborgarskap. KDU antog i våras en motion som deklarerar att samhällsgemenskap står mot mångkulturalism. (Ej att förväxlas med mångkultur. Det finns goda invändningar mot mångkulturalismen). Måhända vill de unga kådisarna locka över sverigedemokratiska väljare för att säkra en plats i riksdagen. Men de missar att många som har röstat på SD har gjort det som en protest mot etablissemanget. KD är en del av etablissemanget i allra högsta grad. De sitter sedan 2006 rent av i regeringsställning.

Även om KD-ledningen tagit avstånd från KDU:s motion vet Hägglund givetvis vad som fungerar i opinionen. Folkpartiet lockade väljare med språktest och hårdare tag tidigare. KD ska försöka göra om samma resa en gång till. Kanske vore det bättre om partiet gnuggade geniknölarna och försökte komma på något eget. Dessutom kan kan fråga sig vad som hände med att vända den andra kinden till?

Kina kastar ut svensk bloggare

Sven Englund, student i Kina, har förlorat sitt uppehållstillstånd (eller snarast fått det förkortat) efter att på sin blogg ha uppmanat till en så kallad flash mob (快闪族) lagom till partiets 90-årsdag den 1 juli. Det skulle vara en spontan samling där deltagarna skriver ordet "frihet" (自由) någonstans på kroppen och åker till The Bund i Shàng​hǎi (eller på annan lämplig plats) och står där i fem minuter. Inbjudan riktades även till president Hú​ Jǐn​tāo.

De kinesiska myndigheterna var förstås inte så roade av detta. Det blev ett himla liv. Han uppmanades att ställa in det hela, fråntogs sitt pass (men återfick det den 7 juli) och fick veta att om någon dyker upp är det på hans ansvar. Bloggaren erbjöd sig att uppdatera sin kinesiska blogg med att det hela var inställt. Men det räckte inte. Bloggen stängdes ned och uppehållstillståndet förkortades med två veckor. Sven Englund väntas hem till Sverige under dagen.

Man kan tycka att herr Englund borde ha kunnat lista ut att det skulle gå så här. I Kina döms personer till långa fängelsestraff för det han gjorde, ett förlorat uppehållstillstånd är i detta sammanhang att betrakta som kompisrabatt. Att dessutom uppmana till en sådan grej just den första juli i år, när partiet fyller 90 och allt är extra känsligt, är förstås rent dumdristigt. Sven Englund är antingen lite halvtokig eller bara väldigt orädd.

Tja, han har åtminstone lyckats få mycket uppmärksamhet för sitt tilltag. Samtliga svenska medier har rapporterat om händelsen. Därmed riktas ljuset åter mot den kinesiska regimens paranoida beteende för en stund.

Läs vad Sven Englund själv skriver om bakgrunden till händelsen här och fortsättningen här. Han skriver bland annat:

"Jag svarade ganska ärligt på frågorna. Det var bara en fråga som jag blankt vägrade svara på,vad lösenordet till min blogg var. De försökte verkligen under säkerligen 1,5 timmar förklara för mig att jag inte hade något val. De skällde på mig ibland,de menade att jag enligt lag skulle svara på denna frågan. Jag har ju en del åsikter om detta,vuxna människor,som nästintill sitter i en ring och pressar en utbytesstudent på något så privat. Jag förklarade om och om igen att jag tänkte inte svara på den frågan,jag trodde inte alls att jag enligt lag behövde svara på godtyckligt ställda frågor bara för att de var poliser. De hotade med att alternativet var att jag inte kunde skriva mina prov nästa vecka,för om jag inte följde lagen skulle jag bli hemskickad."

Den kinesiska säkerhetsteatern

Mitt senaste besök i Běi​jīng råkade sammanfalla med Kommunistpartiets 90-årsdag. Eftersom jag naivt hade väntat mig ett firande nästan värdigt folkrepublikens 60-årsdag 2009 blev jag lite besviken av att kunna konstatera att förutom sång- och musikframträdanden, skyltar och banderoller på stan, en långvarig TV-bevakning och fler poliser märktes det inte så mycket av att partiet firade 90.

Kina satsar nuförtiden mer på den interna säkerheten än på militären. Det märks i Běi​jīng. För några år sedan var det möjligt att strosa fritt på Himmelska fridens torg. Även om det (främst vid känsliga datum) fanns en polisnärvaro kändes den aldrig påträngande. Nu kommer du inte in på torget utan att först gå igenom en säkerhetskontroll. På partiets 90-årsdag den 1 juli var torget dock helt avspärrat. I tunnelbanan fanns hundar. Två gamla golden retrievers med polisvästar stod och såg trötta ut. De vanliga obehagskänslorna av att ha polishundar intill sig uteblev. Säkerhetskontrollerna finns emellertid inte bara vid Himmelska fridens torg utan vid varje tunnelbanestation - och de är uppenbarligen mest där för syns skull.

När jag går igenom den slappa säkerhetskontrollen i Běi​jīngs tunnelbana påminns jag om Thomas Bodströms påstående att FBI-chefen Robert Mueller erkänt att de rigorösa säkerhetskontrollerna vid USA:s gränser mest är där för att lugna allmänheten. De röntgenapparater som infördes vid sommar-OS i Běi​jīng (jag såg dem installeras månaderna innan) har nu permanentats. De blev kvar, helt enkelt. Nu finns det vid varje station två späda unga tjejer (det är nästan alltid unga tjejer) varav en granskar innehållet i resenärernas väskor och den andra står vid sidan om och ser till att ingen smiter förbi. Multiplicera med det växande antalet tunnelbanestationer och det är inte svårt att förstå att kostnaderna för den interna säkerheten skenar.

Problemet är förstås att dessa unga tjejer inte stoppar något hot. Allt är bara för syns skull. Det är inga problem att ta med sig en bomb om man skulle vilja det, så länge man inte stoppar den i en väska. Ännu lättare är det om man är kvinna. Vissa kvinnor vägrar framgångsrikt att låta sina handväskor röntgas och släpps därför igenom ändå. För vissa turistmål - som OS-arenan "fågelboet", Trumtornet eller Förbjudna staden - räcker det inte att slänga en väska på bandet. Då får man även gå igenom en metalldetektor och låta säkerhetspersonalen klämma lite på en. Även här kommer kvinnor lättare undan. Men oavsett kön visade det sig vara skrattretande lätt att smyga in och ut från vissa av dessa säkerhetskontroller. Vakten var alldeles för upptagen med att låta sig fotograferas tillsammans med turister.

Vi kanske borde hålla tyst och vara tacksamma för att säkerhetsidiotin trots allt inte är mer extrem än så här och att det endast tar några extra sekunder att ta sig ned i tunnelbanan eller in på det där turistmålet. Men samtidigt är det en aning irriterande att veta att de där säkerhetsrutinerna över huvud taget inte skulle behöva finnas. De skyddar ju inte mot någonting.

Man får inte ta med sig tändare in när man besöker fågelboet (鸟巢).
Myndigheterna är rädda för att någon ska elda upp denna 110 000 ton tunga stålkoloss.

Den magiska 15-årsgränsen

Tre 18-åringar misstänks för våldtäkt mot en 12-årig flicka. Åklagaren säger att det "inte nödvändigtvis" är så att flickan själv anser att hon blivit våldtagen men att "lagen är tydlig när det gäller sexuella aktiviteter med personer under 15 års ålder".

Vi ska dock minnas att det inte automatiskt är olagligt att ha sex med någon som är under 15. I maj rapporterades om ett fall med en tjej i övre tonåren som haft sex med en 14-årig pojke. Hon åtalades "av lagtekniska skäl" för våldtäkt mot barn, berättade då DN. Men eftersom det inte förelåg något hot, våld eller tvång friades hon från anklagelserna.

Fallen är måhända inte identiska - det är svårt att avgöra av en kort tidningsnotis. Men det ska bli intressant att se hur domen i det nya fallet, där den äldre parten alltså är pojke, utfaller.

Nya hot ger skärpt flygsäkerhet

Nu varnar USA för nya säkerhetshot mot flyget: terrorister som bär på inopererade bomber. Hoten har spårats till al-Qaida, skriver New York Times. Detta kräver skärpt flygsäkerhet, särskilt för utländska flyg till USA.

Några handfasta bevis tycks inte finnas, det handlar om "a fresh look at this possible tactic". Dessutom skulle det vara oerhört svårt att lyckas operera in en sprängladdning som är tillräckligt stor för att göra avsevärd skada och inte bara bränna håret på stolsgrannen.

Men det spelar sannolikt inte så stor roll när säkerhetsmaskineriet ska bemöta vad som betraktas som potentiella hot. Räkna därför med ytterligare integritetskränkningar när du reser till USA i framtiden. Frågan är var gränsen går, frågan är när vi passagerare säger att nog är nog.

"Det lagras i fettvävnaden"

Efter att det hittats en pipa tillhörande William Shakespeare som innehöll spår av marijuana vill en sydafrikansk antropolog undersöka graven för att se om kroppen bär spår av drogen.

Med tanke på hur drogpolitikens försvarare ständigt predikar hur länge cannabis lagras i kroppen torde det bli ett intressant projekt som möjligen ger nolltoleransens apostlar vatten på sin kvarn. Shakespeare begravdes nämligen 1616. "Varning! Cannabis lagras i kroppen i fyrahundra år!"

Soft snubbe.

Ohlys sista show

Lars Ohly höll ett riktigt bra tal i Almedalen i går. Ideologiskt, rättframt, verbalt och giftigt. Ohly har alltid varit en god talare och en bra debattör. Han är som allra bäst när han är upprörd. Även om vi knappt är överens i en enda fråga gillar jag honom som agitator. Han vågar stå för sina idéer även när det blåser hagel i motvind.

Men Lars Ohlys tid är på väg att rinna ut. Jonas Sjöstedt, omåttligt populär i norra Sverige, har aviserat sin kandidatur (trots att han tidigare sagt att han inte tänker kandidera så länge Ohly ställer upp för omval). Nu väntas också Ulla Andersson kandidera, vilket ökar möjligheten för en partiledartandem av det slag som Miljöpartiet har.

Jag tror inte Vänsterpartiets problem egentligen har så mycket med Ohly att göra. Utan tvekan har han tidvis varit ett sänke för partiet och säkert är det fortfarande många som associerar honom till K-ordet. Han har aldrig varit särskilt populär. Men problemen för Vänsterpartiet är betydligt större än så. Partiet har inte utvecklats. Det lever fortfarande kvar i en tid när den offentliga sektorn knappt hade någon privat konkurrens, när skattesänkning var ett effektivt skällsord och när Socialdemokraterna dominerade och dikterade svensk politik. Den tiden är förbi. Ändå låter Vänsterpartiet exakt likadant i dag som för tio, femton år sedan.

Ibland får det bisarra följder. Som när Ohly hävdar att Alliansens skattesänkningar bara kommer de rikaste till del. Detta trots att helt vanliga löntagare har fått runt 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Det tog ett tag för människor att upptäcka att det faktiskt förhöll sig på detta sätt, men inför valet förra året var vi många som hörde kollegor och bekanta som inte tidigare röstat borgerligt att det trots allt är ekonomin som avgör i slutändan. Och Reinfeldt är populär även bland sossar, trots att han sänkt skatterna med ungefär lika mycket som Bo Lundgren lovade att göra inför valet 2002 - då utmålat som ett fruktansvärt hot mot välfärden.

Problemet är alltså Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning. Att förneka att vanliga människor, inte bara de välbeställda, har fått det bättre ställt ekonomiskt under Alliansens tid vid makten är att bedra sig själv. Medan både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har insett att det inte går att rulla tillbaka bandet och återkräva skattesänkningar från arbetande normalinkomsttagare, låtsas Ohly som om dessa pengar aldrig har funnits. Det håller inte att låtsas som om människor som röstat borgerligt bara blivit blåsta. Vänstern behöver fundera över varför vanliga arbetare föredrar en orange allians framför de röda fanorna.

Det mesta tyder på att Lars Ohly i går gjorde sitt sista framträdande i Almedalen som vänsterledare. Om Sjöstedt kandiderar till stämman kommer han att bli vald. Detta inser nog även Ohly, vilket lär få honom att dra tillbaka sin kandidatur för att slippa förnedringen att få stryk inför öppen ridå. Jonas Sjöstedt kommer som vänsterledare inte ha en lätt uppgift framför sig. Partiet behöver förändras och moderniseras radikalt om det ska ha något som helst existensberättigande. Möjligen kommer en sådan process tvinga fram en utbrytning av de mer vänsterextrema elementen. Den smällen måste Sjöstedt ta. Ty det finns ingen plats för kommunistiska testuggare och vänsterextrema revolutionsromantiker i Sveriges riksdag.

Vart går Centern?

Alla imperier och alla allianser faller förr eller senare samman. Det gäller även politiska konstellationer. Kommer då Alliansen att spricka? Ja, förr eller senare. Kanske redan innan nästa val.

Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet har sedan 2006 regerat i en allians. Sedan i fjol har de gjort det i minoritet, vilket medfört en rad förluster i riksdagen och slutligen fått Moderaterna att glänta på dörren för Miljöpartiet.

Samtidigt som den borgerliga alliansen möjliggjorde ett nödvändigt maktskifte 2006 är det uppenbart att det främst är ett enda parti som i dagsläget tjänar på samarbetet: Moderaterna. De partier som förlorat mest på allianssamarbetet är Kristdemokraterna och Centerpartiet. De har varit otroligt lojala allianskamrater men har inte fått något för det. Kristdemokraterna har haft problem länge och letar fortfarande efter sin identitet i dessa nya bögvänliga tider. Centerpartiet har försökt vandra en svår balansgång genom att både attrahera sina traditionella väljare och nya frihetligt borgerliga som inte längre ser något hopp i Folkpartiet och Moderaterna. Resultatet i senaste valet visar att partiet har misslyckats och just nu står partiet vid ett vägskäl.

Många centerpartistiska lokalpolitiker säger nu öppet att de vill att partiet lämnar Alliansen inför valet 2014. Även om få centerpartister skulle säga det öppet är det självklart att Centerpartiet inte är särskilt attraherat av tanken på ett borgerligt samarbete med Miljöpartiet. För Reinfeldt spelar det ingen roll. Han är pragmatisk. Om samarbetspartnern heter Centern eller Miljöpartiet spelar mindre roll. Men hur ska båda partierna rymmas under samma paraply? Förloraren heter Centern.

I höst väljs en ny partiledare för Centerpartiet. Den personen kommer att behöva avgöra vad som är viktigast: allianssamarbetet eller det egna partiet. Maud Olofsson var en lojal allianskamrat. Det är inte alls säkert att nästa partiledare är fullt lika lojal.

Centern har misslyckats med att sätta bilden av partiet som den gröna rösten
inom borgerligheten. Många liberaler sneglar på Miljöpartiet.

Microsoft censurerar i Kina

Microsoft har skrivit ett kontrakt med den kinesiska sökmotorn Báidù (白度). Tanken är att den amerikanska mjukvarujätten via sin söktjänst Bing ska tillhandahålla engelska sökresultat. För att avtalet skulle vara möjligt tvangs Microsoft givetvis gå med på den kinesiska regimens censurkrav.

Google flyttade i fjol till Hongkong efter att ha vägrat att censurera sökresultaten. Microsoft ser förstås chansen att öka sin marknadsandel på den kinesiska marknaden. Men det sker till ett pris. Företaget förlorar goodwill på att hjälpa den kinesiska regimen att censurera information från sina medborgare.

Eller så ser man det så här: genom att tillhandahålla bättre tjänster som möjliggör för kinesiska surfare att komma åt engelsk information ökar kunskapen bland Kinas befolkning om omvärlden och därmed ökar också chansen för kritik mot det egna systemet. Allt som skrivs kan inte censureras. Men det är naturligtvis inte med omtanke om det kinesiska folket som Microsoft har valt att sluta avtal med Báidù utan för att tjäna pengar på världens största marknad.

Genom avtalet går Microsoft med på precis det som Google till slut vägrade acceptera, nämligen att tillmötesgå den kinesiska regimens censurkrav. Men så har ju Microsoft heller ingen slogan som heter "Don't be evil".

Utan visioner i Almedalen

"Dit världen går, dit går Sverige."

Med tanke på Fredrik Reinfeldts fäbless för stora ord hade jag nästan väntat mig att han skulle ha sagt tvärtom i sitt tal i Almedalen. Inte minst eftersom Sverige av Moderaterna utmålats som "föregångslandet" i världen.

Moderatledaren och statsministern höll ett tämligen innehållslöst och framför allt tandlöst tal i Almedalen i går. Ohotad och med över tre år kvar till valet kunde Reinfeldt kosta på sig att prata om framtiden i stället för nutiden. Fokus hamnade på åldrandet och att vi i framtiden kan (måste) arbeta längre. Statsministern har beskyllts för att vara visionslös. Hans försök att vara visionär i Almedalen snarast förstärker den bilden.

Om Reinfeldt hade haft några som helst principer i kroppen hade han kunnat prata om andra stora frågor som vikten av människors rätt till integritet, hoten mot rättssäkerheten i Sverige och världen och det demokratiska underskottet i EU. Stora frågor som kräver tid för människor att ta till sig. Tillfället hade varit utmärkt. Men Reinfeldt är helt ointresserad av dessa stora, för demokratin grundläggande frågor. Det säger mycket om honom som politiker och person. Och, tyvärr, en hel del om väljarna.

Slaskbladet

Fredrick Federley visar åter igen att han är riksdagsborgerlighetens ende konsekvent liberala röst när han går till angrepp mot Aftonbladets slaskiga och moralistiska bevakning av Sven Otto Littorin.

För det första är det Aftonbladet sysslar med gårdagens nyheter - i bästa fall. Littorin avgick för ett år sedan och vilket allmänintresset är kan verkligen ifrågasättas. För det andra är rapporteringen ett led i den nypuritanska och nymoralistiska våg som drar genom Sverige och stora delar av västvärlden där allt som har med sex att göra ska hyschas och tabubeläggas. Aftonbladet försöker naturligtvis få historien att handla om något annat, men det är ingen tvekan om att det är ordet S-E-X som intresserar.

Kyrkans ställning i Sverige har försvagats radikalt de senaste decennierna - i dess ställe har förstoppade nymoralister kommit, från både höger och vänster. Idéerna när det kommer till sex är i stort sett desamma. Det är tabu och vi ska skämmas. Allt annat än vaniljsex är skäl för publicering.

Aftonbladets direktsvar till Federley är rent pinsamt. Men det avslöjar också en del om hur kvällstidningarna resonerar. Chefredaktören Jan Helin menar att bevakningen motiveras av att Littorins förehavanden "inte tål dagens ljus". Detta eftersom han "gömt sig bakom täcknamn". Helin visar en förbluffande okunskap om Internet som kommunikations- och mötesarena. Jag är registrerad på ett otal sajter - allt från TV-spel och film till hockey, musik och Flashback. Inte på någon sajt använder jag mitt fulla namn, även om jag ibland heter Hans. Det handlar inte nödvändigtvis om att jag har något att dölja utan om att skapa sig en identitet på ett specifikt forum. Registrerar man sig vid en sexsajt är det ganska självklart att man använder ett alias och inte sitt fulla namn. Det är inget olagligt med detta.

En minister, eller annan offentlig person, utsätter sig naturligtvis för en risk när han eller hon finns på en dylik sajt. Men det är knappast skäl för journalistisk granskning. Helin är en idiot och Aftonbladet är och förblir en slaskig skittidning.

Saab-avtal undertecknat

Saab tog ett stort steg framåt i dag när överenskommelsen med Páng Dà och Youngman gick från avsiktsförklaring till slutgiltigt avtal. Det positiva är att de kinesiska företagen inte har låtit Saabs pågående pengakris påverka deras syn på affären. Att de väljer att skriva på avtalet samtidigt som Saabfabriken står stilla visar att de tror långsiktigt på samarbetet.

I planen ingår att tillsammans med Youngman utveckla tre helt nya bilmodeller i Sverige: större Saab 9-6X och 9-7 samt lilla 9-1. Saab har länge saknat en småbil som kan attrahera personer med mindre plånbok. 9-1 är således mycket välkommen. Men fortfarande återstår ett godkännande från kinesiska NDRC och det kommer tidigast till hösten. Innan dess ska dock Saab 9-5 SportCombi och suven 9-4X ut i höst och nya 9-3 nästa år.

Utöver avtalet har EIB godkänt försäljningen av fabriken vilket gör att det enda som återstår innan ytterligare 255 miljoner kommer in på Saabs konto är en nick från Riksgälden - vilken väntas vilken dag som helst. Därmed säkras den kortsiktiga finansieringen så pass att produktionen kan komma igång. Runt 10 000 bilar väntar på sina nya ägare.

Det är alldeles för tidigt att andas ut för Saab, men dagens händelser visar att företaget inte går att räkna ut än.

(Uppdaterad)

Det efterblivna Sverige

Ibland behöver man åka utomlands för att förstå hur eländig situationen är på vissa områden i Sverige. Ta järnvägen. Nu behöver man inte åka ända till Kina för att se väl fungerande snabbtåg - det räcker att ta sig ned på kontinenten för att få åka TGV. Men det var det kinesiska snabbtåget jag tog när jag besökte Tiān​jīn nyligen.

Punktligt, bekvämt och inte särskilt dyrt (resan från Běi​jīng till Tiān​jīn tar en halvtimme och kostar 58 RMB, runt 60 kronor, för andra klass och 69 RMB för första). Det är alltså precis motsatsen till svenska SJ på alla punkter. Jag minns inte när jag åkte någon längre sträcka med SJ sist. Jag tror att det var julresan till Sundsvall för tre år sedan. Det var kaos på centralstationen, massiva förseningar och bristfällig information. Tåg försvann från tavlan och bytte spår. Det kändes som ett litet mirakel att jag kom med tåget. Nuförtiden vågar jag inte åka tåg.

Egentligen gillar jag att åka tåg, särskilt om man jämför med flyget. Man slipper säkerhetscirkusen, man slipper vänta på bagage och möjligheten att äta och dricka gott är god. I takt med att tågets betydelse växer blir emellertid tågterminalerna allt mer lika flygplatserna. Från Běi​jīngs södra station (北京南站) avgår snabbtåg. Stationen liknar i hög grad en flygplats med butiker, (enklare) säkerhetskontroller och gater. Eftersom Italien haft som mål att införa nakenskanning på sina större tågstationer är det inte omöjligt att säkerhetscirkusen på sikt blir lika eländig på tågstationer som på flygplatser. Men där är vi inte riktigt än.

Jag är övertygad om att snabbtåg är framtidens sätt att resa och att flygets dominans kommer att minska. Självfallet kommer vi även i framtiden tvingas flyga, men med snabbtåg som täcker stora delar av Europa, Asien och USA kommer vi endast behöva göra det när vi ska korsa stora hav eller resa extremt långa sträckor. För erkänn - det är varken särskilt roligt eller bekvämt att flyga om man inte gör det i business/first class.

Samtidigt som du kan åka moderna snabbtåg i Europa och Asien sitter vi med ett förfallet 1800-talsnät i Sverige. Det är Statens Järnvägar med förseningar på sommaren på grund av hetta och nedfallna elledningar, förseningar på vintern på grund av kyla och nedfallna elledningar och höga biljettpriser. Förra vintern hade SJ färre avgångar för att åtminstone kunna få några tåg att komma fram i tid. Under helgen ställdes 60 regiontåg i Västsverige in på grund av semester. Undra på att allt fler åker buss. Man vill ju åtminstone komma fram.

Trafikverket vill ha ytterligare 20 miljarder för underhåll utöver de pengar som regeringen tillskjutit. Nu kommer notan för decennier av försummelse. Sverige borde vara ett perfekt land för snabbtåg. Sundsvall-Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö. Planer finns. Riksdagen borde göra en rejäl blocköverskridande järnvägsöverenskommelse med sikte inställt på framtida snabbtåg. Det kommer att kosta hundratals miljarder. Men vi är många som har fått nog av den pinsamma svenska järnvägen nu.

Snabbtåg mellan Běi​jīng och Tiān​jīn tar en halvtimme.
Linjen mellan Běi​jīng och Shàng​hǎi invigdes i torsdags och tar 5 timmar.

NHL: Himmel eller helvete

"I like our team", sade Philadelphia Flyers general manager Paul "Homer" Holmgren så sent som i maj efter att Flyers blivit utslagna av Boston Bruins i fyra raka. Sedan dess har allt vänts upp och ned.

Efter två säsonger med rena rama målvaktscirkusen (förrförra säsongen skaderelaterat, den senaste säsongen prestationsrelaterat) krävde klubbens ordförande Ed Snider att Holmgren började leta efter en riktig förstemålvakt. Han hade därmed inget annat val än att spendera stora summor. Vilket på grund av lönetaket oundvikligen krävde förändringar i truppen. Valet föll på Phoenix' Ilja Bryzgalov som burväktare. I samma veva offentliggjorde Homer att klubbens affischnamn de senaste sex åren, radarparet och de nära vännerna Jeff Carter och lagkapten Mike Richards, gjort sitt. De skickades till Columbus respektive Los Angeles. Carter var så chockad att han gjorde sig oanträffbar både för media och sin nya klubb. Richards var synbart besviken men kommer åtminstone till en satsande klubb. Båda hade skrivit decennielånga kontrakt och den 1 juli skulle no trade-klausulen ha trätt i kraft.

Den mest chockerande affären på många år var ett faktum. I retur fick Flyers gott om löneutrymme och ett flertal mycket lovande unga spelare. Men det är ett helt annat lag nu än i maj. Totalt tio spelare har lämnat klubben. Homer knöt ihop säcken genom att inte resigna Ville Leino (Ville ville helt enkelt ha för mycket) och i stället skriva ett ettårskontrakt med 39-årige tjecken Jaromir Jagr, en spelare som inte varit på en NHL-is sedan 2008 och som Flyers-fans aldrig gillat.

Himmel eller helvete? Det är frågan. Paul Holmgren kan antingen framstå som ett geni eller en galenpanna som förstört ett lag som gick till final 2010 när vi summerar nästa säsong. Flyers kommer genom att trada eller inte resigna Carter, Richards, Leino och Nik Zherdev få försöka ersätta närmare 100 mål. Uppenbarligen räknar Holmgren med att Bryzgalov och ligans kanske bästa försvar ska vinna många matcher.

Jeff Carter och Mike Richards fick rykte om sig som partyprissar.
Richards var dessutom en hårt kritiserad lagkapten som skydde media.

al-Qaida i pengaknipa

Beslagtagna dokument från Usama bin Ladins gömställe visar att terrornätverket al-Qaida har svårt att få in pengar för att finansiera terrordåd. Terroristerna har budgetproblem, helt enkelt. al-Qaida-personer ska också ha beklagat sig över att amerikanska drönare dödat många lokala ledare. Dessa uppgifter gör det allt mer osannolikt att vi kommer att få se några storslagna terroristattacker mot västerländska mål under överskådlig tid.

Det brukar hävdas att "kriget mot terrorismen" inte kan vinnas med militära medel. Det stämmer förstås, men det ska samtidigt påpekas att avrättningen av bin Ladin och många ledare på mellannivå kraftigt försvårar terrornätverkets arbete. För att förhindra nyrekrytering räcker det dock inte att bara hugga av grenarna - personer som har skäl att sympatisera med islamistiska krafter måste nås. Inte minst amerikanska bombanfall mot civila riskerar att driva folk i al-Qaidas armar. Och så länge kriget pågår kommer civila att stryka med och mänskliga rättigheter att kränkas.

Vad gör politikerna av vetskapen om ett försvagat al-Qaida? Om terroristerna nu är nere för räkning, om nu risken för stora terrordåd har minskat - kan då inte politikerna tänka sig att minska på övervakningen och kontrollen av vanligt folk? Nej, naturligtvis inte. Ty för de flesta av oss har terrorismen aldrig varit ett reellt hot. Övervakningsstaten kommer därför bli väldigt svår att rulla tillbaka.

Regeringens spel om Saab

Egentligen är det ganska enkelt. Saabs framtid finns i Kina. Victor Mullers avtal med återförsäljaren Páng Dà och företaget Youngman, som har licens att tillverka bilar i Kina, förefaller därmed perfekt. Det är dessa partners Saab behöver för att få in en fot på den växande kinesiska marknaden. Avgörandet ligger varken i EIB:s eller den svenska regeringens händer utan i Kinas Nationella utvecklings- och reformkommission, NDRC:s. De avgör om Saab är välkommet i Kina eller ej. Det kan dröja månader och prognosen för lilla Saab uppges inte vara särskilt god.

Företagets överlevnad omges av många "om". Om Saab lyckas lösa sin kortsiktiga finansiering med hjälp av Vladimir Antonov, om de lyckas betala och återupprätta förtroendet hos alla underleverantörer, om de får igång produktionen och kan lansera nya 9-5 SportCombi, om de godkänns av NDRC och inte minst om de lyckas sälja bilar igen - ja, då kan det gå vägen. Kanske är det något "om" för mycket. Men Kina är som sagt en växande marknad. Här kan Saabs storlek faktiskt vara ett plus, de behöver inte sälja så otroligt många bilar för att gå med vinst.

Efter mitt senaste besök i Kina tycktes bilden jag sett tidigare bekräftas: åtminstone i och runt de största städerna domineras bilparken av tyska (Audi, Volkswagen, BMW), japanska (Hyundai, Honda, Toyota) och amerikanska (Buick, Chevrolet, Ford) bilar. Volvobilar av modell dyr ses i allt fler antal medan Saab föga förvånande är helt osynligt. Volvos läge är bättre än på länge. De räknar med att närma sig rekordåret 2007 i år genom att sälja över 400 000 bilar. En ny stor Volvofabrik ska byggas i Kina för att öka volymerna ännu mer. Samtidigt för Saab en tynande tillvaro i Europa och USA - ja, till och med i normalt Saabtrogna Sverige. Saabs enda chans är Kina.

Saab vet alltså hur de ska överleva. Men tiden är knapp och någon hjälp från den svenska regeringen är inte att vänta. Här sticker Fredrik Reinfeldt ut jämfört med både sina europeiska och amerikanska kollegor, vars regeringar öste skattemiljarder över sina krisande bilindustrier när finanskrisen slog till. Principiellt agerar Sveriges regering korrekt: staten ska varken äga bilfabriker eller ösa skattepengar över privata företag bara för att de inte lyckas gå med vinst.

Det blir emellertid en aning märkligt när Reinfeldt och Maud Olofsson säger sig vilja värna om svenska skattepengar - när de exempelvis inte har det minsta emot att skänka nästan en hel försvarsbudget till EU varje år. Det luktar politik snarare än omtanke om våra surt inbetalade skattekronor. Samtidigt har oppositionen helt misslyckats med att utnyttja läget. Håkan Juholt har kritiserat Reinfeldt men i vanlig ordning inte sagt ett ord om vad han vill göra i stället.

När regeringschefen talar om Sverige som ett bra land för personer i omställning visar han att han redan räknat ut Saabs chanser att överleva. Det är inte överdrivet konspiratoriskt att anta att regeringen räknar med att Saab läggs ned och att hållningen internt är att ju snabbare det sker, desto bättre. Reinfeldt vill gärna undvika en pågående Saabkris under valrörelsen 2014. Förmodligen har det därför, precis som vanligt när det gäller Reinfeldt, väldigt lite med principer men desto mer med politik att göra.

Volvo går en ljus framtid till mötes i Kina.

Hemma igen

Hemma igen efter knappa två veckor i Běi​jīng och Tiān​jīn (天津). Trött och förkyld, men nöjd med att ha varit borta från Sverige ett tag. Inget fel med svensk sommar, men ombyte förnöjer och jag har ett behov av att få äta god kinesisk mat och insupa lite äkta kinesiskt kaos mellan varven. Jag lyckades visserligen lösa bloggbekymret denna gång, men det blev inte så mycket bloggat som jag hade tänkt mig. Tiden ägnades åt fästmön i stället. Därför kommer en del tillbakablickar framöver.

Efter ännu en resa till Kina kan jag dock slå fast följande:

- Jag ogillar verkligen långflygningar. Särskilt när man sitter i ett gammalt plan utan filmunderhållning. Vad ska man göra i nio timmar på en eftermiddagsflygning?
- Jag ogillar verkligen stora flygplatser. Allt tar så lång tid. På Běi​jīngs flygplats går det dock tämligen snabbt att förflytta sig.
- Air China vinner inga priser för vare sig mat, service eller komfort. Är de sämst bland alla kinesiska bolag, tro?
- Kinesiska tullen har hopplöst svårt att acceptera att jag är blond på det åtta år gamla passfotot men mörkhårig i verkligheten. Det ska bli skönt att ta ett nytt foto.
- Kinesisk mat får min mage att må prima. Det kommer en bloggpost om maten inom kort.

Kinas Kommunistparti fyller 90

I dag den första juli firar Kinas Kommunistparti (eller 中国共产党, Zhōng​guó​ Gòng​chǎn​dǎng, om man ska vara petig) 90 år. För att ingen ska undgå detta har Beijing sedan länge smyckats med skyltar och banderoller och centralstationens klockor har varje hel timme spelat propagandamusik under lång tid. Reklamen har förstås även nått ned i tunnelbanan och på TV har reportage och så kallade diskussionspaneler tävlat om att hylla partiet och dess prestationer. Lägg därtill storslagna dans- och musikframträdanden och kändisar som hyllat partiet. Men någon militärparad verkar inte vara planerad.

Kommunistpartiet har över 80 miljoner medlemmar. Av 21 miljoner nya ansökningar har ytterligare tre miljoner kineser godkänts som medlemmar i partiet och upprepat mantrat "Vi blir frivilligt medlemmar i Kinas Kommunistparti" ("我们自愿加入中国共产党"). Enligt en stor opinionsundersökning är det framför allt den ekonomiska utvecklingen som ger partiet goodwill bland vanligt folk. De flesta pekar på just ekonomin som partiets främsta bedrift. Men 89 procent är oroade över korruption och stora klyftor - skillnaden i levnadsstandard mellan stad och landsbygd är slående. Och 46 procent uppger att bristen på rättssäkerhet är deras främsta oro.

De enda som inte ser ut att vara med partiet i dag är vädergudarna. Efter lång tid med sol och värme väcktes vi i dag av åska och ösregn. Nu ska jag bege mig ned till Himmelska fridens torg. Mer om detta firande när jag återvänt hem.

Partiet har alltid rätt.