Kristpopulisterna

Kristdemokraterna är i kris. De klarade sig kvar i riksdagen i förra valet mycket tack vare borgerliga stödröster och har kärnväljare på kanske runt 3 procent.

Göran Hägglund hade minst antal åskådare av alla partiledare hittills när han i går talade i Almedalen. Dels berodde det förstås på tidpunkten - många har redan åkt hem. Men det säger också något om (o)intresset för partiet just nu. Vad representerar egentligen Kristdemokraterna 2011? Partiet har under Hägglunds ledning försöka fila ned de vassa kanterna och vara alla till lags. De vågar inte längre vara kontroversiella utan har tagit plats i den redan överbefolkade borgerliga mittfåran.

Hägglunds försök att utmåla partiet som ett frihetligt parti för alla som vill bestämma över sina egna liv, med epitetet "verklighetens folk", har fallit platt till marken. Det är ett märkligt feltänk. Liberaler kommer aldrig att lockas till Kristdemokraterna och partiets konservativa väljare känner inte igen sig när Hägglund kallar partiet för ett förbudsparti. I ett svep har Hägglund lyckas göra sig impopulär hos alla.

Så vad återstår? Jo, lite gammal hederlig batongpopulism. Gårdagens Almedalstal ägnades nästan enbart åt barns och ungdomars situation i Sverige i dag. Ett angeläget ämne, så klart. Kristdemokraterna vill betona att de är barnfamiljernas parti. Men de åtgärder som presenterades - att tvinga föräldrar, med polishämtning om så krävs, att närvara vid sina barns rättegångar och att sätta in tidigare åtgärder mot ungdomsbrottslighet - känns mer folkpartistiska än kristdemokratiska. Vilket förklaras av att KD faktiskt stulit vissa folkpartistiska förslag rakt av.

Ungdomsförbundet KDU går vidare med stöldvågen och kräver språktest för medborgarskap. KDU antog i våras en motion som deklarerar att samhällsgemenskap står mot mångkulturalism. (Ej att förväxlas med mångkultur. Det finns goda invändningar mot mångkulturalismen). Måhända vill de unga kådisarna locka över sverigedemokratiska väljare för att säkra en plats i riksdagen. Men de missar att många som har röstat på SD har gjort det som en protest mot etablissemanget. KD är en del av etablissemanget i allra högsta grad. De sitter sedan 2006 rent av i regeringsställning.

Även om KD-ledningen tagit avstånd från KDU:s motion vet Hägglund givetvis vad som fungerar i opinionen. Folkpartiet lockade väljare med språktest och hårdare tag tidigare. KD ska försöka göra om samma resa en gång till. Kanske vore det bättre om partiet gnuggade geniknölarna och försökte komma på något eget. Dessutom kan kan fråga sig vad som hände med att vända den andra kinden till?

Ohlys sista show

Lars Ohly höll ett riktigt bra tal i Almedalen i går. Ideologiskt, rättframt, verbalt och giftigt. Ohly har alltid varit en god talare och en bra debattör. Han är som allra bäst när han är upprörd. Även om vi knappt är överens i en enda fråga gillar jag honom som agitator. Han vågar stå för sina idéer även när det blåser hagel i motvind.

Men Lars Ohlys tid är på väg att rinna ut. Jonas Sjöstedt, omåttligt populär i norra Sverige, har aviserat sin kandidatur (trots att han tidigare sagt att han inte tänker kandidera så länge Ohly ställer upp för omval). Nu väntas också Ulla Andersson kandidera, vilket ökar möjligheten för en partiledartandem av det slag som Miljöpartiet har.

Jag tror inte Vänsterpartiets problem egentligen har så mycket med Ohly att göra. Utan tvekan har han tidvis varit ett sänke för partiet och säkert är det fortfarande många som associerar honom till K-ordet. Han har aldrig varit särskilt populär. Men problemen för Vänsterpartiet är betydligt större än så. Partiet har inte utvecklats. Det lever fortfarande kvar i en tid när den offentliga sektorn knappt hade någon privat konkurrens, när skattesänkning var ett effektivt skällsord och när Socialdemokraterna dominerade och dikterade svensk politik. Den tiden är förbi. Ändå låter Vänsterpartiet exakt likadant i dag som för tio, femton år sedan.

Ibland får det bisarra följder. Som när Ohly hävdar att Alliansens skattesänkningar bara kommer de rikaste till del. Detta trots att helt vanliga löntagare har fått runt 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Det tog ett tag för människor att upptäcka att det faktiskt förhöll sig på detta sätt, men inför valet förra året var vi många som hörde kollegor och bekanta som inte tidigare röstat borgerligt att det trots allt är ekonomin som avgör i slutändan. Och Reinfeldt är populär även bland sossar, trots att han sänkt skatterna med ungefär lika mycket som Bo Lundgren lovade att göra inför valet 2002 - då utmålat som ett fruktansvärt hot mot välfärden.

Problemet är alltså Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning. Att förneka att vanliga människor, inte bara de välbeställda, har fått det bättre ställt ekonomiskt under Alliansens tid vid makten är att bedra sig själv. Medan både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har insett att det inte går att rulla tillbaka bandet och återkräva skattesänkningar från arbetande normalinkomsttagare, låtsas Ohly som om dessa pengar aldrig har funnits. Det håller inte att låtsas som om människor som röstat borgerligt bara blivit blåsta. Vänstern behöver fundera över varför vanliga arbetare föredrar en orange allians framför de röda fanorna.

Det mesta tyder på att Lars Ohly i går gjorde sitt sista framträdande i Almedalen som vänsterledare. Om Sjöstedt kandiderar till stämman kommer han att bli vald. Detta inser nog även Ohly, vilket lär få honom att dra tillbaka sin kandidatur för att slippa förnedringen att få stryk inför öppen ridå. Jonas Sjöstedt kommer som vänsterledare inte ha en lätt uppgift framför sig. Partiet behöver förändras och moderniseras radikalt om det ska ha något som helst existensberättigande. Möjligen kommer en sådan process tvinga fram en utbrytning av de mer vänsterextrema elementen. Den smällen måste Sjöstedt ta. Ty det finns ingen plats för kommunistiska testuggare och vänsterextrema revolutionsromantiker i Sveriges riksdag.

Utan visioner i Almedalen

"Dit världen går, dit går Sverige."

Med tanke på Fredrik Reinfeldts fäbless för stora ord hade jag nästan väntat mig att han skulle ha sagt tvärtom i sitt tal i Almedalen. Inte minst eftersom Sverige av Moderaterna utmålats som "föregångslandet" i världen.

Moderatledaren och statsministern höll ett tämligen innehållslöst och framför allt tandlöst tal i Almedalen i går. Ohotad och med över tre år kvar till valet kunde Reinfeldt kosta på sig att prata om framtiden i stället för nutiden. Fokus hamnade på åldrandet och att vi i framtiden kan (måste) arbeta längre. Statsministern har beskyllts för att vara visionslös. Hans försök att vara visionär i Almedalen snarast förstärker den bilden.

Om Reinfeldt hade haft några som helst principer i kroppen hade han kunnat prata om andra stora frågor som vikten av människors rätt till integritet, hoten mot rättssäkerheten i Sverige och världen och det demokratiska underskottet i EU. Stora frågor som kräver tid för människor att ta till sig. Tillfället hade varit utmärkt. Men Reinfeldt är helt ointresserad av dessa stora, för demokratin grundläggande frågor. Det säger mycket om honom som politiker och person. Och, tyvärr, en hel del om väljarna.