SvD till FRA-lagens försvar

När den så kallade FRA-lagen skulle klubbas i Sveriges riksdag för fyra somrar sedan gungade den politiska bloggosfären under vikten av allt engagemang. I dag kan kritikerna konstatera att det gick ungefär som vi förutspått.

Men den kritiserade lagen försvaras av konservativa SvD. Att utmåla integritetsvänner i allmänhet och kanske piratpartister i synnerhet som foliehattar är inget nytt. SvD:s Fredrik Kärrholm gör ett gott försök när han på ledarplats skriver om "rabiata piratpartister" och den nye MUF-ordföranden Erik Bengtzboe och underkänner kritiken mot att både Säpo och Rikskriminalpolisen ska få tillgång till FRA:s tjänster.

Mark Klamberg påminner om att det knappast bara är fåtalet piratpartister som har tydliga invändningar mot lagen om signalspaning och hur myndigheten FRA får tillgång till vår elektroniska kommunikation.

SvD:s ledarredaktion försöker förlöjliga motståndet mot den utveckling vi nu ser med utökad övervakning på samhällets alla nivåer. Men den missar att en rad remissinstanser i stort delar de "rabiata piratpartisternas" kritik.

Ibland är det bättre att vara tyst.

Online eller offline?

Hanna Fahl (ja, just hon som fick smisk av Paolo Roberto i feministdiskussionen i Sveriges Radio) har provat på att vara offline under en vecka. Hon beskriver det i ett långt reportage i DN.

Susan Mausharts bok Nedkopplad har fått stor uppmärksamhet. I en tid när vi är uppkopplade under allt fler av dygnets för få timmar drog hon ur pluggen för Internet, TV och mobiltelefoner under ett halvår. Hon beskriver i sin bok vad det gjorde med familjen och effekten tycks ha blivit enbart positiv. Barnen bakade plötsligt kakor och började spela instrument. Familjens medlemmar pratade med varandra igen i stället för att sitta på varsitt håll med en dator eller smarttelefon som enda sällskap.

Jag kan tycka att det finns något sympatiskt i detta, men samtidigt inser jag hur viktigt Internet har blivit i mitt liv - både när jag var ensamstående och nu när jag är sambo. Det är denna bild som även Fahl vill förmedla. Det är inte alls coolt att koppla ned, det är i det närmaste framstegsfientligt. Hon tar i så att hon nästan spricker när hon uppmanar Maushart att flytta ut i en hydda i skogen eller äta plankton, men poängen är nog delvis densamma som min: Internet gör oss gott.

Det jag vill inflika är att vi behöver en balans i hur vi hanterar vårt behov av nätet. Alla vet hur otroligt frustrerande det är när internetuppkopplingen inte fungerar. Det är som om TV:n, jobbtelefonen och postgången har upphört att existera. Samtidigt. Jag kan bli galen när det händer. Men att leva sitt liv online är samtidigt en vanesak. Jag har varit utan Internet under sex sju dagar på vissa resor och har ibland inte kunnat blogga på betydligt längre tid än så (mitt bloggberoende är en annan historia). Det blir fråga om ett slags avvänjning. Efter en tid saknar jag faktiskt inte bloggandet så mycket som i början och egentligen behöver jag mest bara kolla mailen. Jag tänker mig att det är samma sak med alla Facebookknarkare.

Jag är tillräckligt gammal för att ha vuxit upp utan någon uppkoppling och vi skaffade dator relativt sent. Ibland funderar jag över vad all den tid jag nu tillbringar framför datorn ägnades åt tidigare - och inser att jag i stort sett nog gjorde samma saker fast med de medel som fanns tillgängliga då.

Jag vill inte att hela mitt liv ska hängas upp på uppdateringar på bloggar, Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Samtidigt finns det ingen anledning, förutom en vilja att gå mot strömmen, att stänga sig ute från Internet helt och hållet.

Nätet är fantastiskt och dess användningsmöjligheter oändliga. Var och en får sätta sina egna gränser för hur mycket tid som är rimligt att ägna åt aktiviteter på Internet. Jag har satt mina.

Ett kinesiskt Internet

Kina satsar mer än någonsin på den interna säkerheten i landet. Dit räknas censur och blockering av oönskat material på Internet.

De senaste åren har kampen intensifierats. Bara under fjolåret stängdes över en miljon sajter ned. Facebook, YouTube, Blogger och Twitter är blockerade. Regimen har i stället ersatt dessa med strikt kontrollerade egna versioner. Samtidigt som antalet Internetanvändare i Kina växer och närmar sig en halv miljard, blir det allt besvärligare att surfa.

Det finns visserligen vägar att komma runt censuren (även om regimen har gått hårt åt VPN-tjänsterna på sistone) för den som har kunskapen. Men alla problem är inte lösta för det. Internet har en förmåga att bli väldigt segt periodvis i Kina. Det märks bland annat på att onlinetjänster som QQ och Skype fungerar sämre.

Senast hade jag till och med problem med min eposttjänst, vilket aldrig har hänt tidigare (oklart varför då andra sajter fungerade någorlunda normalt). Det var en sann befrielse att surfa hemma igen i normal hastighet utan strul. Vad du än gör när du surfar i Kina, förse dig med mycket tålamod.

Dessvärre pågår det en oroväckande trend även i västvärlden där allt fler politiker ser fördelarna med ett Internet som i likhet med det kinesiska står under politisk kontroll.

Peter Forsberg och Alliansen

Vissa tycker om att tala om sig själva och berätta hur bra de är. Andra tycker att det är handlingarna som räknas. Gör man något bra, ser omgivningen det och då behöver man faktiskt inte påpeka det själv.

Jag gillar den sortens ödmjukhet, både vad gäller idrottsmän eller människor i allmänhet. Det visar på integritet och en inre trygghet att inte ha behovet att skrika ut "fan, vad bra jag är! Ser du, ser du?!". En person som Peter Forsberg, ständigt skadad hockeystjärna, behöver inte säga det. Alla vet att han är bäst. Han har i stället gjort sig känd för att vara nästan överdrivet självkritisk. När han inte presterar i världsklass fäller han omdömen som "pinsamt" och "jag skämde ut mig" om sin egen insats. Det är stort.

Problemet är att i politikens värld kan man inte vara som Peter Forsberg. Man måste kommunicera hur bra man är till väljarna - samtidigt som man smutskastar sin motståndare. Gärna i synnerligen överdrivna ordalag. Detta vad vad den rödgröna oppositionen har sysslat med i tre år. Samtidigt har Alliansen jobbat på, infriat eller börjat infria 120 av sina 131 vallöften och uppenbarligen trott att det ska räcka. Om väljarna bara ser detta, kommer de rationellt och logiskt att rösta på Alliansen, resonerar regeringen. Nu fungerar det tyvärr inte så.

Var är kommunikationen? Regeringen är så självblind att den inte ens har lyckats kommunicera till väljarna att skatten på arbete sänktes i ytterligare ett steg vid årsskiftet. I stället har en privatperson satt upp en sajt, jobbskatteavdrag.se, där var och en kan räkna ut hur stor den egna skattesänkningen har blivit. Ett fantastiskt initiativ. Men det borde givetvis ha kommit från regeringen själv.

Alliansen har gjort mycket fel, tillräckligt för att en frihetligt sinnad person ska vända den ryggen. Men det finns faktiskt gott om andra potentiella väljare som går i valet och kvalet. Gentemot dessa får Alliansen inte vara blyg. Den måste berätta vad den har gjort och vilka effekterna har blivit. Just nu är tystnaden öronbedövande. Inte ens när en populistisk rödgrön opposition hoppar och sparkar på en av Reinfeldts ministrar, ser vi någon reaktion. Statsministern har själv beskrivit sig som väldigt lugn och kontrollerad, men det finns en gräns när lugn går över i håglöshet. Och håglöshet vinner minsann inga val. Alliansen behöver tuffa till sig, spänna musklerna och gå till motangrepp. Just nu släpas den i smutsen och verkar tycka att det är helt OK.

Det är bara att hoppas, för Alliansens skull, att den sitter och filar på en hejdundrande valrörelseplan just nu. Ty vem vill återvälja en regering som är lika ödmjuk som Peter Forsberg?

Gränsen mellan privat och personligt

Gränsen mellan vad som är privat och offentligt suddas ut allt mer. I hög grad är det naturligt i takt med att den tekniska utvecklingen tillåter oss att fläka ut både oss själva och andra inför en aldrig tidigare nåbar mängd människor. Å andra sidan är det en aning paradoxalt. Ty samtidigt som många av oss värnar vår integritet på nätet och är beredda att slåss för att slippa allsköns övervakning, öppnar vi fotoalbumen och slänger ut privata bilder på både bloggar och Facebook och twittrar om exakt vad vi gör här och nu. Visst är skillnaden viktig: det ena görs mot oss, det andra gör vi av egen fri vilja. Men utvecklingen är ändå intressant.

Det finns de som stör sig på att vissa släpper på privatlivets helgd och även far omkring och beter sig i det offentliga rummet. Jag har till skillnad från Dick Erixon inget direkt emot att människor klär upp sig, eller snarare av sig, under Prideparaden en gång om året. Jag föredrar sexuell frigjordhet och anser att den bör uppmuntras, inte minst i Sverige, ej bekämpas. Samtidigt har jag förståelse för att alla inte uppskattar offentlig nakenhet och om det vore en daglig rutin skulle säkert även jag tappa tålamodet.

Om den ökade personfixeringen samtidigt gör att respekten för privatlivet urholkas, är det naturligtvis negativt. Men vi ska samtidigt komma ihåg att det är en liten minoritet som dansar nakna i Prideparaden en gång om året, att det även är en minoritet som bloggar och att det av den minoriteten finns ytterligare en minoritet som har svårt att dra rimliga gränser för vad som är privat och personligt. En sak är i alla fall säker: vår nyfikenhet kommer alltid att få oss att söka de där privata historierna eller bilderna. Fråga mig inte varför.

Johan Ingerö berör frågan om var gränsen mellan privat och personligt går. Jag delar hans syn på att det är en balansgång som vi måste göra – men som alla inte alltid gör. Jag lägger bara ut bilder på mig själv på Facebook, exempelvis. Och aldrig några stötande sådana. Om andra personer är med, är det för att vi råkade vara på samma fest eller liknande. Inte för att vi grovhånglade i en soffa. Det skulle heller inte falla mig in att lägga ut bilder på anhöriga bara för att jag har dem i min dator. Andra människor gör andra bedömningar och lägger, i mitt tycke, ut vad fan som helst. Men det måste vara upp till var och en att avgöra var gränsen för rimlighet går. Sedan får vi tycka vad vi vill om det.

Detsamma gäller vad som skrivs och publiceras på bloggar. Det finns en oerhörd mängd synnerligen egocentriska bloggare där ute som verkligen älskar att skriva om varje liten detalj av sina liv (och jag förbluffas ständigt över att människor tar sig tid att inte bara läsa utan också kommentera skiten), om allt från dagens middag till gårdagens klädinköp. Varje gång har jag lust att kommentera eländet med ett patenterat "Jaha!?". Men då bidrar jag ju själv till intresset med en kommentar. Kanske rör det sig om samma människor som älskar att prata riktigt högt i mobiltelefonen på bussen, tåget eller tunnelbanan så att ingen, helst inte ens den med en iPod som räddande ängel, kan undgå att få veta exakt vad de gjorde i helgen. Och med vem.

Jag skriver sällan om personliga saker på bloggen. Jag tror helt enkelt inte att den som läser denna blogg gör det för att få reda på mer om mitt privatliv. Men viktigast av allt är att jag inte har något behov av att berätta detaljer ur mitt liv. Vardagen är helt enkelt inte tillräckligt spännande att ta del av, varken för mig eller för läsaren. Och jag har inget behov av att dela hela mitt liv med andra. Det betyder inte att jag helt undanhåller mig från att berätta om saker som händer i mitt liv. Jag kan berätta om funnen kärlek i Thailand, men vad vi gjorde tillsammans behöver faktiskt ingen annan få veta. Likaså kan jag berätta om min attraktion till asiatiska kvinnor i allmänhet och kinesiska i synnerhet, men jag tänker inte göra några utläggningar om de kvinnor jag har kontakt med eller haft kontakt med. Ej heller avser jag att göra utläggningar om min familjesituation.

Kanske når bloggarnas egocentrering och människors uppmärksamhetsbehov på Facebook till slut en punkt när människor helt enkelt tröttnar. Men vi är nog inte där än.

FRA är en höger-vänsterfråga, tycker Tolgfors...

"Det finns en stabil majoritet i mitt parti för det här förslaget och att det här har blivit till en höger-vänsterfråga. Motståndet finns främst i vänstern och miljöpartiet men också inom socialdemokratin."

Sten Tolgfors ger sin syn på FRA-kritiken och träden tappar alla löv av ren häpnad. Har alla PR-strateger, alla sakkunniga och annat behjälpligt folk inom alliansen tagit semester och lämnat nödbromsen obemannad? Sätt koppel på ert folk, detta börjar bli riktigt pinsamt!

Bloggarna står när de andra faller

Jag undrar om det har hänt förut att en stor svensk riksnyhet, en potentiell politisk bomb, som har engagerat i princip hela den svenska bloggosfären i veckor samtidigt i det närmaste har tigits ihjäl i svenska medier. Frågan är vad det säger om oss bloggare och framför allt: vad säger det om våra traditionella svenska medier?

Normalt sätts de flesta nyheter i de vanliga medierna för att sedan kommenteras och utvecklas i bloggosfären. Mycket kommer från de extra vanliga sidorna i de vanliga medierna, exempelvis DN Debatt, Brännpunkt eller ledarna i någon av de stora morgon- och kvällstidningarna. Jag upplever dock att bloggosfären faktiskt i ökande grad håller på att ta över rapporteringen av inte det dagsaktuella men det timaktuella. Och de traditionella medierna har fortfarande lite svårt att acceptera nyheter kommer från bloggar bakom vilka det döljer sig vanliga människor utan någon särskild journalistexamen, utan några 25 år i yrket.

Bloggosfären svämmar över av upprördhet kring den kommande FRA-lagen, men allt som har synts i våra stora morgon- och kvällstidningar är - förutom enstaka debattinlägg - en och annan liten ledare. Nyhetssidorna är tomma! Hur mycket skulle inte en vetgirig journalist kunna skriva om viljan bara fanns? Vilka löpsedlar skulle inte Aftonbladet (som gör en rätt ynklig grej här) och Expressen kunna ge oss? Vad skulle inte Uppdrag Granskning kunna göra? Finns det en tyst överenskommelse bland svenska medier att hålla tyst? I sådana fall: varför?

Eller handlar det kanske just om att FRA-frågan kommit att bli bloggosfärens fråga och att den kvarvarande stoltheten hos journalistkåren förbjuder den att ta i något som sysselsätter de flesta av landets bloggare just nu? Skulle det vara på det sättet, har Sveriges journalister grovt missförstått sin uppgift. Det är också ett tecken på att fria bloggare alltid kommer att kunna säga saker som ofria journalister inte kan eller vill. Det visar varför bloggarna behövs. Och varför de vanliga medierna behöver kliva in i 2000-talet.


Ett litet utdrag ur den översvämmande strömmen av FRA-bloggposter just nu:

Bloggen Bent tycker att alla bloggare borde protestera mer öppet än bara framför våra datorer.
Lake visar hur motståndet inom centerpartiet ser ut.
Den liberale misantropen funderar över vad ett personkryss på en liberal riksdagskandidat egentligen betyder.
Rick Falkvinge sammanfattar läget kring FRA-spaningen.

Chansen kommer

Det blir ingen god jul för regeringsalliansen. Inget av de fyra borgerliga partierna går bra i opinionen och Synovates senaste mätning bekräftar det stora övertag oppositionen har fått i ett flertal andra mätningar. Det är främst moderaterna som står för tappet.

Är det månne så att moderaterna har drabbats av det socialdemokratiska problemet med besvikna soffliggare? Det verkar faktiskt så. De som sviker partiet nu är nämligen inte främst f.d. sosseväljare som valde blått för första gången och som nu gått tillbaka till (s). Nej, det är äldre över 60 år, högutbildade och folk i Stockholmsregionen som lämnar partiet - traditionellt sett starka m-fästen. Det är inte förvånande att det finns en stor grupp mycket besvikna moderater där ute. Människor som inte gillar partiets gullande med facket. Folk som inte förstår det rättvisa i att höja avgifterna till a-kassan för att sedan göra medlemskapet obligatoriskt. Väljare som inte anser att det är borgerlig politik att motverka privata tilläggsförsäkringar. Personer som inte tycker att det är förenligt med moderata grundvärderingar att ägna sig åt miljöpartistisk försvarspolitik.

Detta är mycket allvarligare än att gamla s-väljare går tillbaka till sin gamla politiska hemvist. Socialdemokraterna brukar förlora väljare till sofflocket för att de, enligt soffliggarna, "sålt ut partiets själ". Reinfeldt riskerar att råka ut för samma sak när han nu urgröper själva grunden i sitt parti. Kärnväljare är stryktåliga, men även för dessa finns gränser för förändringsacceptansen.

Opinionsraset är särskilt illa med tanke på de goda tiderna - både arbetslösheten och sjukfrånvaron minskar faktiskt. Problemet är att regeringen inte har slagit sig för bröstet utan bara litat till att folk själva ska märka av förbättringarna. Så fungerar inte politik. Ams egen statistik i morgontidningarna räcker inte för att kommunicera ett budskap.

Alliansens enda hopp är Mona Sahlin. Hon är ett svagt kort. Chanserna är goda att socialdemokraterna kommer att tappa mark när hon ska börja formulera partiets "nya" politik. Många som flytt till partiet kommer att bli besvikna, trots sin erfarenhet är Sahlin ingen stark politiker. Ju närmare valet 2010 vi kommer, desto större kommer förväntningarna på henne att bli och möjligheten för Reinfeldt att tvåla till henne lär öka. Då gäller det att statsministern tar chansen.

Fråga fabror Zawahiri

al-Qaidas andreman, Ayman al-Zawahiri, uppmanar både massmedier och enskilda medborgare att sända in frågor till två olika islamistiska sajter. Han kommer själv att besvara frågorna så gott han kan om de bara är "koncisa och fokuserade". Det är bara att börja klura.

Någon livechatt är det dock inte tal om. Personer som al-Zawahiri gör sig inte särskilt bra IRL och öppen debatt är inte riktigt al-Qaidas melodi.

Vänstern fruktar fria människor

Det vänstern fruktar mest av allt är fria människor som känner trygghet i sig själva. Därför ska det fria valet inskränkas på så många håll som möjligt. Tillåts det fria valet, triumferar det och vänsters saga i den specifika frågan är all. Ingen vill sedan tillbaka och snart har vi glömt hur tillvaron såg ut innan vi fick valfrihet. Minns någon tiden före satellit-TV? Friheten att välja kanal är i dag lika självklar som friheten att välja vanlig mjölk eller mellanmjölk. Folk på vänsterkanten fortsätter förstås att klaga över ”kommersialismen” och ”fördumningen” och menar till och med att utbudet har minskat sedan vi fick hundratals kanaler att välja bland. Men faktum kvarstår: ingen annan vill tillbaka.

Friskolereformen är ett annat exempel. Friheten att välja skola är i dag självklar på många håll. Vänstern klagar, förstås, men ingen annan vill tillbaka. Tänk om denna frihetstanke slog igenom på allvar i den svenska välfärdsmodellen. Vilken framtid skulle bakåtsträvande socialister ha när svenska folket börjat inse att frihet faktiskt ger självförtroende och att självförtroende skapar trygghet? Frihet och trygghet är inga motpoler, den ena leder till den andra.

Kanske borde de borgerliga för att nå framgång sluta upp med att vara så förbannat sakliga när de inför väljarna motiverar sin politik med att forskning visar att den ekonomiska politiken leder till fler jobb. Det spelar ingen roll att det är sant, det väcker inga känslor hos väljaren. De borde kanske i stället, som vänstern, skrämmas högljutt med alternativet. Socialdemokraterna vann valet 2002 utan en egen politik, allt de gjorde var att skrämma väljarna med vad moderaternas 130 miljarder i skattesänkningar skulle leda till. Det är fördel en sittande regering har gentemot oppositionen.

Vänsterpolitiken, den s.k. solidariska fördelningspolitiken med omfattande politisk makt placerad i händerna på politiker, går ut på att köpa människors trygghet. Vänsterpartierna är livrädda för att människor ska växa sig fria och starka eftersom deras politik går ut på att människor ska känna otrygghet och behov av hjälp och stöd från det offentliga. Köper du folks trygghet på ett sådant sätt, köper du deras självförtroende och i förlängningen även deras frihet. Folk skräms till att rösta rött. Det är således föga förvånande att vänstern har kidnappat klimatfrågan och gjort den till sin skrämma-livet-ur-små-barn-fråga. De mår tydligen som bäst då.

Intoleransen vet inga gränser

Så var vi där igen. Prostitutionsdebatten. Folk måste tro att jag är stammis eller något. Men det är svårt att släppa denna fråga, särskilt som den aktualiseras i debatten gång efter annan. Det i sig är väldigt positivt. Det sämsta som kan hända är att en fråga tigs ihjäl av de stora medierna. Då har man ett problem.

Det ramaskri som VeckoRevyns artikel om prostitution orsakade (med titeln ”Jag säljer sex och jag gillar det faktiskt”) var långtifrån oväntat. Det sätter fokus på något mycket viktigt i hela den här debatten: intoleransen. VeckoRevyn ville ge en annan vinkel på frågan. En vinkel som du aldrig ser i stora svenska dags- och kvällstidningar, ej heller i några långa TV-dokumentärer. Är antisexköpssidan så nervös för mothugg att en artikel i VeckoRevyn ska behöva väcka anstöt? Är det så dåligt ställt med argumenten?

Rädda Barnen gör, i vanlig ordning, bort sig genom att anmäla artikeln till Pressombudsmannen och Justitiekanslern (oj, vad de måste sucka över vissa anmälningar). Uppenbarligen har anmälaren ingen aning om vad dessa instanser sysslar med. Men det låter väl bra om man anmäler, får vi förmoda. Då har man ”sänt ut en signal”.

Yttrandefrihet ska bara gälla så länge ”rätt” åsikter yttras, enligt anmälarens logik. Det är förstås att grundligt missförstå hela poängen med yttrandefrihet. Den finns inte främst för att politiskt korrekta personer som dammsuger samhället efter saker att anmäla och uppröras över ska få säga sin åsikt. Den finns för alla andra. Alla med åsikter som inte är politiskt korrekta, som inte tar upp plats i ledarsidorna och som dessutom kan väcka anstöt. Genom att förbjuda folk att yttra mycket avvikande åsikter, förnekelse av Förintelsen, ett och annat sieg heil-utbrott eller avsmak mot homosexuella, har man satt ett skott i sidan på själva yttrandefrihetstanken. Inskränkningar och censur börjar med de mest marginaliserade grupperna som få känner någon sympati för – nazister och pedofiler. När principen är etablerad är det ganska lätt att ta nästa steg. Droger. Prostitution. Ifrågasättande av välfärdsstaten?

Chefredaktören Louise Bratt ska ha en eloge för att hon vågade. För att hon står på sig. Hon torde ha insett att en sådan artikel skulle väcka anstöt hos sursubbor där ute i landet, men hon valde att publicera den i alla fall. Det är i alla fall en liten tröst i ett land som slår sig för bröstet för sin demokrati och yttrandefrihet men där fri debatt betraktas som skadlig.

Kommunismen som lära måste genomlysas

Överintendenten för Forum för Levande Historia, Eskil Franck, slår i dag ifrån sig kritiken som myndigheten har fått i sitt arbete med kommunismen. Kritiken har bland annat gällt att de har gjort sin egen tolkning av uppdraget att upplysa om kommunismens brott. Det återstår att se vilken tolkning myndigheten har gjort, men redan i Francks inlägg på Brännpunkt ringer det några varningsklockor. Han menar att brott mot mänskligheten aldrig begås av ideologier i sig utan av människor och stater som tolkar ideologierna samt de specifika omständigheterna i varje enskilt fall. Det är sant till en viss del. Men det förklarar inte varför kommunismen alltid har resulterat i förtryck.

Är den kommunistiska idén bara jäkligt otursförföljd eller finns det månne en förklaring i själva den kommunistiska läran? Jag tror på det senare och det vore olyckligt om Forum för Levande Historia kom fram till slutsatsen att orsakerna till förtrycket i Sovjetunionen, Kina och Kambodja - som är de länder som myndigheten fokuserar på - inte finns att söka i kommunismen som lära. En sådan slutsats blir lika undvikande och överslätande som de ursäkter troende kommunister brukar hitta på för att bortförklara varför deras idévärld resulterat i historiens största tragedier. "Det var Lenins fel. Eller Stalins. Ryssland var inte industrialiserat när revolutionen kom. En liten klick begick misstag. En liten klick avvek från den sanna läran." Ursäkterna är många och gemensamt för dem alla är att ideologin ska hållas på behörigt avstånd från otrevligheter som Gulag.

Nästa år är det tänkt att vi ska få ta del av resultaten. Då hoppas jag att Francks kollegor har vågat vända ut och in på den kommunistiska läran och lyckats klämma ut allt ruttet till allmänhetens beskådande. Men jag är tveksam.

Nya Aktuellt

I kväll var det dags för nya Aktuellt med fokus på nyhetsfördjupning i stället för kortkorta inslag. Det lite haltande resultatet får tillskrivas debutnerverna, i stort sett var resultatet ändå lyckat. Det är kul att se ett nyhetsprogram med längre inslag och en för att vara TV-nyheter hyggligt lång intervju med statsministern.

Huvudämnet för sändningen var moderaternas ras i opinionen. Till grund låg den senaste mätningen och utifrån denna hade Aktuellt intervjuat besvikna moderatväljare. Tråkigt nog fick f.d. sossesäljare som valde att rösta bort Göran Persson nästan all tid. Alfredius valde att inte ställa Reinfeldt mot väggen när det gäller alla besvikna moderata kärnväljare som nu lämnar partiet för en partilös tillvaro. Kritiken från dessa är som bekant en helt annan än från de väljare som vandrat från socialdemokraterna till moderaterna och sedan tillbaka. De moderata kärnväljarna håller nog knappast med Reinfeldt om att förändringarna varit "för brutala" och snabba.

Moderaterna fortsätter nedåt

Moderaterna fortsätter nedåt i opinionen, enligt SvD/Sifos oktobermätning är stödet för de nya moderaterna 22,7 procent - det lägsta sedan juni 2004. Om det inte hade varit för att socialdemokraterna går på opinionsmoln (42,8 procent) hade jag inte haft några problem med denna mätning. Folkpartiet får en liten skjuts som dock är alldeles för klen för att kallas "Björklund-effekt" och kristdemokraterna ligger där de egentligen hör hemma - utanför riksdagen. Även vänsterpartiet balanserar farligt nära spärren, vilket vi kan tacka Lars Ohlys nykommunistiska agenda för.

Varför straffar väljarna moderaterna? Det ska bli intressant att se om Reinfeldt över huvud taget berör alliansens situation i allmänhet och hans eget partis i synnerhet under den kommande partistämman. En vanlig klyscha är att väljarsvek beror på att partiet inte har fått ut sitt budskap. Detta stämmer till stor del när det gäller regeringen, vars kommunikation med väljarna med all rätt har kritiserats hårt. För moderaterna finns det däremot annat att fundera över. Väljarna verkar nämligen inte köpa att moderaterna verkligen är bättre socialdemokrater än sossarna själva. Så frågan är: vad ska Reinfeldt hitta på nu?

Kommunicera mera

Alliansledarna verkar ense om att regeringen inte har lyckats kommunicera sitt budskap och att det krävs bättring här. Bra saker har ju gjorts, men många känner inte till det. Maud Olofsson har nämnt exemplet om företagare som hör av sig och klagar över saker som alliansen redan avskaffat. Dessutom påverkas människor väldigt lätt av stämningar i samhället. Det har sedan valsegern varit en negativ pressbild av alliansen. Först fackets protester mot lägre a-kassa. Sedan har det bara rullat på med pålitligt negativa opinionsundersökningar. Alliansen har inte fått någon positiv händelse att rida på utan har tvingats arbeta i ständig motvind – trots att ekonomin går strålande, trots att arbetslösheten sjunker stadigt och trots att de bara genomfört precis de saker de utlovade i valet. Ingen har ”lurats”, vad än socialdemokraterna säger.

Kommunikation är nyckelordet för de kommande åren. Fortsatta skattesänkningar, ökad valfrihet och kommunikation.