Voodoovetenskap

Det blåser hårt kring IPCC just nu. Först Climategate, som undergräver hela den "ledande" klimatforskningen. Och nu ifrågasätts åter klimatpanelens trovärdighet när det visat sig att en rapport som publicerades 2007 innehöll rena falsarier.

I rapporten slogs fast att risken var "mycket stor" att isen runt Himalaya skulle vara helt borta till år 2035. Detta sades alltså om ett istäcke som är upp till 400 meter tjockt. Det är en rejäl smälttakt det, minsann. När källan till påståendet spårades visade det sig att IPCC har räknat fel på sisådär 315 år - utifrån en från första början grov gissning. Så seriös är IPCC:s klimatforskning.

Rapporterna ska genomgå en kollegial granskning, alltså läsas och granskas av andra forskare. Ändå lät panelen dessa uppenbara felaktigheter stå kvar. Det säger, tyvärr, en hel del om det klimat som råder i IPCC när det gäller kritiska åsikter. Ordföranden för panelen, Rajendra Pachauri, kallade invändningarna för "voodoovetenskap". Så talar inte en seriös forskare. IPCC är så förblindad av sitt uppdrag att missionera om den globala uppvärmningens konsekvenser, att den glömmer allt vad källkritik och god vetenskap heter. Och politiker och aktivister världen över bara gapar och sväljer.

Detta är precis vad skeptiker har hävdat hela tiden. Inte att det föreligger någon konspiration utan att IPCC är ett politiskt projekt med ett tydligt uppdrag: att övertyga politiker och allmänhet världen över om att det så kallade klimathotet är akut. De har således redan slutsatsen klar och söker sedan stöd för sin koldioxidteori genom selektiv perception. Detta utestänger automatiskt all forskning som ifrågasätter AGW-hypotesen. Arrogant kallas kritiska röster för "voodoovetenskap". Detta förfarande skulle underkännas om det gällde en C-uppsats på valfritt universitet. Men i FN:s regi går det bra.

Om svenska politiker vore vid sunda vätskor, skulle dessa skandaler få dem att börja se på saken i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s slutsatser. Inte bara se detta som ett enstaka olycksfall i arbetet. För det tror jag inte att det är. Jag tror snarare att det vi nu ser är exempel på hur IPCC har arbetat i åratal. Men jag väntar mig inget vettigt från politiskt håll i Sverige.

Sådant man får fredspriset för.

Om att sopa rent framför egen dörr

Carl Bildt kritiserar bland annat Kinas censur av internet och hävdar att "friheten och säkerheten på nätet är en av de stora globala framtidsutmaningarna." Den borgerliga regeringen ska prioritera dessa frågor framgent, påstår utrikesministern.

Men det finns liten trovärdighet i ett sådant utspel då Bildt representerar en regering som tvärtom har minskat friheten på nätet med FRA-lagen, börjat jaga en hel ungdomsgeneration med IPRED-lagen och även stöder filtrering av visst pornografiskt material på nätet. Sverige är dessutom med i en union där datalagringsdirektivet är nästa stora grej och det på allvar diskuteras att bloggare måste registrera sig och tillåta kommentarer i sina bloggposter. I Italien, denna härliga europeiska demokrati, har det lagts förslag om krav på tillstånd från myndigheterna för att få lägga upp klipp på YouTube. Kanske är detta på gång även i Frankrike.

Om regeringen ska ha någon som helst trovärdighet när den talar om värdet av frihet på nätet och kritiserar regimer som censurerar och filtrerar vårt älskade internet, måste den börja med att sopa rent framför egen dörr och göra upp med den kontrolliver som finns inom alla riksdagspartier. Det kan också vara passande att börja med att rikta kritiken mot våra grannländer i Europa, som i växande grad tillhör några av världens främsta internetfiender. Vi har skäl att vänta oss mer av demokratiska stater än av diktaturer.

Det största problemet är emellertid att varken Bildt eller någon annan i regeringen ser likheterna mellan demokratiska staters "kamp mot barnporr och olaglig fildelning" och diktaturers kamp mot oppositionella krafter och annat som anses kunna störa den rådande ordningen. Även Kinas filtrering av internet bottnar viss mån i en kamp mot "osedlighet", det vill säga den ständiga kampen mot porren. Resten kan falla under "störande av ordningen", ett begrepp som mycket väl kan komma att användas även i väst.

Nätcensur handlar i både demokratiska och diktatoriska system om en enda sak: kontroll. Internet har varit en hal tvål för politiker ända sedan vanligt folk fick tillgång till denna fantastiska tjänst. Sedan dess har det förts diskussioner om hur kontrollen ska återvinnas. Skillnaden är att diktaturer som Kina och Vietnam kan slå till snabbare och mer skoningslöst, i demokratier som Sverige tar det längre tid.

Så länge svenska politiker jämför Sverige med Kina, Burma och Iran när det gäller friheten på nätet, ligger vi av förklarliga skäl rätt bra till. Men det säger något att vi behöver göra den jämförelsen för att kunna känna oss duktiga. Med tanke på att i stort sett hela Sverige är uppkopplat, att allt fler praktiskt taget lever sina liv framför datorn, borde friheten på nätet bli en hejdundrande valfråga. Men det kommer det dessvärre inte att bli eftersom båda statsministerkandidaterna är mer intresserade av att diskutera procentsatser i socialförsäkrings- och bidragssystem än mänsklig integritet och frihet. Är det inte ynkligt, så säg.

Hur länge dröjer det innan vi får en motsvarande EU-nätpolis?

Sverige, anno 1979

Den som tycker att politikerna vill bestämma alldeles för mycket över folks levnadsvanor och föraktar dumheter som Folkhälsoinstitutet och Statens Biografbyrå, måste påminna sig om hur illa det var i det här landet för bara 30 år sedan.

Det finns gott om påminnelser via upplagda SVT-klipp på YouTube. Många skratt utlovas. Alla har vi väl sett inslaget om hotet från den fruktansvärda discomusiken. Johan Ingerö tipsar om kriget mot rullbrädan och nedan ser vi oron för farliga filmer som Grease (eller Grriis, enligt Lars Orup) och Saturday Night Fever som lockar ungdomar till biograferna. Statens ungdomsråd varnar för utvecklingen.

"Det är dåliga filmer, tycker den arbetsgrupp inom Statens ungdomsråd som fått regeringens uppdrag att utreda ungdomens fritidsvanor. Man vill inte tala om censur eller förbud, men på något sätt måste vi få ungdomarna att låta bli att se de här filmerna, menar arbetsgruppens ordförande."

En av orsakerna som anges är att filmerna "konserverar könsroller", en diskussion som perverst nog känns igen från de vänsterfeministiska perspektiv som förmedlas nådens år 2010. Så mycket kanske inte har hänt ändå...

Avmätt

Oppositionen får ett stabilt övertag i Novus opinions mätning. De får egen majoritet och ledningen är på nästan 10 procent. Tendensen är tydlig från ett flertal mätningar: Socialdemokraterna ligger kring 35 procent, Moderaterna kring 25 och Miljöpartiet klättrar över 10. Övriga partier, inklusive Sverigedemokraterna, skvalpar kring 4-6 procent.

I dag började valrörelsen på allvar med en partiledardebatt. Som vanligt blir det väldigt mycket käbbel, tramsiga överord och mycket lite fart i en svensk partiledardebatt. Den retoriska förmågan imponerar inte heller, men framför allt saknas visionerna.

Bäst var faktiskt Göran Hägglund (KD), som åtminstone lät lite borgerlig och ideologisk. Dessutom har karln humor.

Häftigt

Finansmannen Roger Akelius donerar genom sin stiftelse fantastiska 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar i Haiti. Pengarna ska betalas ut under en 25-årsperiod och garanterar därmed en långsiktighet som hjälporganisationer alltid eftersträvar men inte alltid lyckas få i sitt arbete.

Akelius letade enligt egen utsago efter en effektiv organisation utan styrelsearvoden.

Det är lite rörande att se en människa ge bort en sådan oerhörd summa pengar, som många andra skulle ha lagt på lyxjakter och några extra Ferraribilar i stället.

I'm impressed.

Ett arbete är ett avtal, dumstrutar

Att en person som bloggade om sitt arbete på McDonald's fick sparken (eller snarare sade upp sig) har väckt vrede inom vänsterkretsar och givits gott om utrymme i svenska dags- och kvällstidningar. Jag förstår över huvud taget inte hur denna incident kan anses vara nyhetsstoff.

Vänsterns tomtar tycker att det är helt i sin ordning att en anställd skriver skit om sin arbetsplats utan att arbetsgivaren ska ha någon rätt att reagera på och agera utifrån detta. De hänvisar till "yttrandefriheten". Nå, nu finns det inget som i lag förbjuder någon att tycka saker om sin arbetsplats. Men allra lämpligast är givetvis att ta upp sina synpunkter med chefen på företaget i stället för att hålla käften och gå hem och blogga om det. Det är ungefär lika intelligent som att skriva en arg insändare om Comhems eller Telias kundtjänst i stället för att höra av sig till företaget direkt och klaga.

Fallet hos McDonald's är ingalunda unikt. Jag känner personligen till ett fall inom kommunal verksamhet där en anställd bloggade om sitt arbete och uttryckte synnerligen nedlåtande kommentarer om sina arbetskamrater och sin chef. Personen i fråga fick sparken. Det är således inte en fråga om privata företags vilja att strypa "yttrandefriheten" för sina anställda, som vänstertomtarna vill få det till. Ingen vettig arbetsgivare kan acceptera att ha anställda som sprider dynga om sin arbetsplats. Ett vanligt lönearbete är ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det säger sig självt att om en av parterna börjar motarbeta den andre, exempelvis genom att kritisera företaget/chefen/de anställda utåt, finns all anledning att se över om avtalet ska upphöra.

Dessutom: om man nu är så oerhört missnöjd med sitt arbete, kanske det är lämpligare att söka efter ett nytt arbete och lämna sin plats till någon annan.

IPCC med byxorna nere

Climategate har fått många att spänna blicken i IPCC och de ledande klimatalarmisterna och börja ifrågasätta deras slutsatser.

Och det bara rullar på. Sunday Times berättar att den rapport som FN:s klimatpanel lade fram 2007, i vilken det bland annat hävdades att glaciärerna i världen smälter så snabbt att de kan vara helt försvunna i Himalaya redan 2035, byggde på lösa uppgifter och påhitt. Denna nyhet har nu rent av letat sig in på det politiskt korrekta SVT Text. Men därifrån försvinner ju nyheter väldigt fort.

Ur Sunday Times på nätet:

"The report read: "Glaciers in the Himalaya are receding faster than in any other part of the world and, if the present rate continues, the likelihood of them disappearing by the year 2035 and perhaps sooner is very high if the Earth keeps warming at the current rate."

However, glaciologists find such figures inherently ludicrous, pointing out that most Himalayan glaciers are hundreds of feet thick and could not melt fast enough to vanish by 2035 unless there was a huge global temperature rise. The maximum rate of decline in thickness seen in glaciers at the moment is 2-3 feet a year and most are far lower."

Det har sällan funnits så goda skäl att ifrågasätta klimatalarmismen. Och om vi ifrågasätter dess slutsatser om den globala uppvärmningen, bör vi även ifrågasätta de politiska förslag som läggs fram - både i Sverige och internationellt. Från politiskt håll hörs emellertid ingenting. Ingen vill erkänna att kejsaren är naken, ingen vill ens låtsas om en nyhet som den ovanstående. Den passar ju inte in i den klimatalarmistiska ideologin.

I svenska medier får vi än så länge nöja oss med svenska YLE för att kunna läsa om nyheten. Men vi kan säkert räkna med att DN:s Karin Bojs sitter och filar på en finfin bortförklaring just nu...

Vänstersolidaritet

Vänsterpartiet talar ofta och gärna om internationell solidaritet. Men när det verkligen gäller, backar partiet ur och ägnar sig åt egoistisk nationalism. Det är beklämmande att se.

Vänsterpartiet vill nämligen att Sverige med omedelbar verkan börjar dra tillbaka trupperna från norra Afghanistan. Samma parti har i åratal krävt USA:s omedelbara tillbakadragande från Irak - som om det skulle hjälpa det irakiska folket att ge islamistiska extremister fritt spelrum.

Över huvud taget är den rödgröna oppositionens försvarspolitik ett enda virrvarr. Socialdemokraterna vill inte förändra särskilt mycket alls. Vänsterpartiet vill som sagt att Sverige drar sig ur Afghanistan och Miljöpartiet vill förbjuda svensk vapenexport. Sverige riskerar att få en synnerligen förvirrad försvarspolitik efter en rödgrön valseger. Försvarspolitiken är ett område av många där Alliansen har öppet mål - om den bara orkar skjuta bollen.

De rödgröna säger nej till Nato, nej till gemensamma militärövningar inom EU och vill fortsätta att spara på det tärda svenska försvaret. Som vanligt står vänsterpartierna för en föga solidarisk isolationism. Politik och retorik går inte ihop.

Nu drar det igång

I dag börjar termin 6 av 7 på Socialhögskolan. På onsdag drar kinesiska II igång och snart kommer det att vara full fart på alla fronter igen. Under våren ska jag skriva C-uppsats och försöka bättra på min kinesiska avsevärt. Förra terminen gick på grund av heltidspraktik inte riktigt som jag hade hoppats. Lärdomen är att det är svårt att ta igen förlorade studietimmar en vecka före en tenta. Nyckeln är således att upprätthålla kontinuitet i sitt pluggande och inte samla en massa "det där hinner jag göra senare" på hög. Men det är svårt när tiden helt enkelt inte räcker till.

Våren blir också ännu en tid av reseplanering för Kina. Denna gång bär det tillsammans med min mor, som 60-årsresa, av till det beryktade Hangzhou och troligen även Gula bergen (黄山). Om hängslena håller ska vi även besöka Guangzhou där tjejen och hennes mamma ska ansluta innan vi vänder hemåt igen. Dessutom måste jag börja sätta mig in i visumprocessen från Kina till Sverige, vilken är ett nytt universum för mig. Och så ska givetvis Nyliberalen ut i vanlig ordning.

Förhoppningsvis kommer allt detta inte innebära att bloggen blir lidande allt för mycket. Men en hektisk vår lär det att bli.

Enda sättet att lära sig tecknen är att skriva, skriva, skriva.
Med denna lilla skrivtavla kan man skriva tecken
samtidigt som man sitter i soffan och slötittar på TV.

Hjälp jordbävningsoffren - spela TV-spel!

Nu kan du även skänka pengar till jordbävningsoffren i Haiti genom att spela TV-spel...

Survänstern och den lyckliga högern

Det sägs ofta att vänstermänniskor är olyckligare än högermänniskor. Om vi för enkelhetens skull använder oss av begreppen "höger" och "vänster" som en vattendelare i diskussionen, ser vi faktiskt skillnader. Det räcker att titta på verklighetsbeskrivningen. Medan liberaler betonar framstegen i världen - minskad fattigdom, färre militära konflikter, bättre levnadsvillkor och därför längre livslängd - fokuserar socialister på de områden i världen där utvecklingen går åt fel håll. I stället för att se att fattigdomen minskar i världen som helhet, lyfts enstaka exempel på motsatsen fram. Det är delvis därför Johan Norberg och allehanda vänsterskribenter aldrig blir överens.

Kanske kan socialister och kommunister inte erkänna ens för sig själva att det system de så innerligt hatar - kapitalismen - gör världen bättre dag för dag. Att länder som experimenterat med alternativa system har orsakat svält, ekonomisk ruin och enorm misär. Vi har övertydliga exempel både i Centraleuropa och på den koreanska halvön med länder som delats och gått åt varsitt håll. Men budskapet går liksom inte fram. I cykler är Marx och Engels åter på tapeten. Världen tycks aldrig bli immun mot socialistiska samhällsexperiment. Socialismen är den ständiga missnöjesideologin som dyker upp som en giftsvamp ur jorden så fort en kris slår till i världen. Den mest intressanta slutsatsen denna gång är emellertid att flykten till extremvänstern mitt under brinnande finanskris har uteblivit i västvärlden.

Vänstermänniskors negativa verklighetsbeskrivning står i viss kontrast till deras konkreta politiska förslag, som ofta handlar om att streta emot och att inte förändra. Den samlade vänstern - från miljömuppar till bindgalna kommunister - är fantastiskt duktiga på att engagera sig och demonstrera. De sluter upp och protesterar i tid och otid. Men aldrig har de något realistiskt alternativ till det de ogillar. Aldrig finns något rimligt motförslag. De är mot, mot mot - nu, nu, nu - men vad vill de, egentligen? De ska både rädda Saab och krossa kapitalismen, både rädda klimatet och krossa imperialismen. Men hur?

Kanske kan det finnas en enkel förklaring till att många som bekänner sig till den politiska vänstern inte är lika lyckliga som liberaler och konservativa. I den förenklade vänsterförklaringen av världens tillstånd, är den enes bröd alltid den andres död. Allt är ett nollsummespel. Afrikas fattigdom förklaras med västs kolonialism, inte inhemsk korruption, diktatur och oförmåga att regera. Den påstådda globala uppvärmningen skylls helt och hållet på mänsklig aktivitet. Och mest skyldiga är förstås människorna i västvärlden. Se där, nu kan vi förklara resten av världens torka och översvämningar (=fattigdom) med västvärldens koldioxidutsläpp! Alltid finns det någon som kan hållas ansvarig.

Utifrån denna hållning är det naturligt att om du känner lycka till följd av inköpet av en ny bil, en Thailandsresa eller för att du skaffat flick- eller pojkvän, gör du det på någon annans bekostnad. Bilen kommer att släppa ut koldioxid (och behöööver du den egentligen...?). På Thailandsresan kommer du att bidra till flygplanets utsläpp och handla varor till struntpriser av fattiga stackare som saknar rätt till både fritidsgård och försörjningsstöd. Och flick- eller pojkvännen innebär ofrånkomligen att någon annan just blev utan. Visst raljerar jag en aning, men faktum kvarstår: att leva sitt liv för sin egen skull och göra sina egna val är ett liberalt förhållningssätt som socialister har ytterst svårt för.

Lycka är ett komplicerat begrepp. När folk frågar om jag är lycklig svarar jag oftast nej, ty ordet är så stort. Lycka verkar gå att köpa för pengar, åtminstone till en viss gräns. Jag tror att denna Norbergs slutsats är helt korrekt. Men det är ingen linjär lyckoökning som följer inkomstökningen. Vi når en viss gräns när våra basala behov är tillfredsställda och vi kan unna oss både semester och lite vardagslyx. Då är vi nöjda, kanske rent av lyckliga. Miljardären är emellertid inte lyckligare än miljonären.

Avslutningsvis kan tilläggas att det ibland också hävdas att kristkonservativa är allra lyckligast. Men frågan är om det ens ska räknas. Att religiösa människor går omkring i ett lyckorus är ungefär lika överraskande som att en konstant påtänd person ser på sig själv som lycklig just där och då...

Rädslan för tänkande (m)änniskor

Karl Sigfrid var en av ytterst få riksdagsledamöter som gjorde något som helst motstånd under FRA-cirkusen. För det fick ha motstå värsta sortens grupptryck och mobbning från sina "kollegor" i Moderaterna. Han lät sig till slut kvittas ut. En besvikelse för alla som hoppats på motstånd in i det sista. Men en högst mänsklig konsekvens av den press han utsatts för.

Nu kommer det faktiska straffet för Sigfrids motstånd: han flyttas ned på partiets Stockholmslista inför valet.

Det är så uppenbart. Är du självständig och har egna åsikter, straffas du av partiet. Camilla Lindberg (FP) vet. Partierna vill inte ha självständiga riksdagsledamöter som tänker med egen hjärna. De vill ha hjärndött boskap vars enda bidrag är att de trycker på rätt knapp när det ska röstas. Detta torde inte vara någon överraskning. Det var därför jag lämnade MUF en gång i tiden för att aldrig komma tillbaka. Partipolitiken är en förljugen värld utan heder.

Rösta på Piratpartiet i stället, uppmanar HAX. Och det kan man ju göra. Det vore en knäpp på näsan mot de etablerade partierna.

Men även om Piratpartiet är starkt i integritetsfrågorna, vet vi inget om vad de vill i många andra grundläggande frihetsfrågor. Partiets uttalade strategi är att begära integritetsfrågorna i en regering och sedan agera röstboskap i alla andra frågor. Grundproblemet är således att de inget vill i många viktiga frågor och att de därför, högst sannolikt, skulle välja att stödja en rödgrön regering om de når riksdagsstatus (att stödja den regering som baxade igenom FRA-lagen vore en aning magstarkt). En röst på Piratpartiet kan alltså vara en röst på Lars Ohly. Ingen vet hur det blir.

Alliansen är inget alternativ för en liberal väljare. De rödgröna går naturligtvis också bort. Återstår partierna utanför riksdagen. Osäkerheten kring vad Piratpartiet kan komma att stödja för politik i riksdagen gör att jag inte kan rösta lila. Därför kommer min röst högst sannolikt att falla på Liberala Partiet.

Peter Forsberg och Alliansen

Vissa tycker om att tala om sig själva och berätta hur bra de är. Andra tycker att det är handlingarna som räknas. Gör man något bra, ser omgivningen det och då behöver man faktiskt inte påpeka det själv.

Jag gillar den sortens ödmjukhet, både vad gäller idrottsmän eller människor i allmänhet. Det visar på integritet och en inre trygghet att inte ha behovet att skrika ut "fan, vad bra jag är! Ser du, ser du?!". En person som Peter Forsberg, ständigt skadad hockeystjärna, behöver inte säga det. Alla vet att han är bäst. Han har i stället gjort sig känd för att vara nästan överdrivet självkritisk. När han inte presterar i världsklass fäller han omdömen som "pinsamt" och "jag skämde ut mig" om sin egen insats. Det är stort.

Problemet är att i politikens värld kan man inte vara som Peter Forsberg. Man måste kommunicera hur bra man är till väljarna - samtidigt som man smutskastar sin motståndare. Gärna i synnerligen överdrivna ordalag. Detta vad vad den rödgröna oppositionen har sysslat med i tre år. Samtidigt har Alliansen jobbat på, infriat eller börjat infria 120 av sina 131 vallöften och uppenbarligen trott att det ska räcka. Om väljarna bara ser detta, kommer de rationellt och logiskt att rösta på Alliansen, resonerar regeringen. Nu fungerar det tyvärr inte så.

Var är kommunikationen? Regeringen är så självblind att den inte ens har lyckats kommunicera till väljarna att skatten på arbete sänktes i ytterligare ett steg vid årsskiftet. I stället har en privatperson satt upp en sajt, jobbskatteavdrag.se, där var och en kan räkna ut hur stor den egna skattesänkningen har blivit. Ett fantastiskt initiativ. Men det borde givetvis ha kommit från regeringen själv.

Alliansen har gjort mycket fel, tillräckligt för att en frihetligt sinnad person ska vända den ryggen. Men det finns faktiskt gott om andra potentiella väljare som går i valet och kvalet. Gentemot dessa får Alliansen inte vara blyg. Den måste berätta vad den har gjort och vilka effekterna har blivit. Just nu är tystnaden öronbedövande. Inte ens när en populistisk rödgrön opposition hoppar och sparkar på en av Reinfeldts ministrar, ser vi någon reaktion. Statsministern har själv beskrivit sig som väldigt lugn och kontrollerad, men det finns en gräns när lugn går över i håglöshet. Och håglöshet vinner minsann inga val. Alliansen behöver tuffa till sig, spänna musklerna och gå till motangrepp. Just nu släpas den i smutsen och verkar tycka att det är helt OK.

Det är bara att hoppas, för Alliansens skull, att den sitter och filar på en hejdundrande valrörelseplan just nu. Ty vem vill återvälja en regering som är lika ödmjuk som Peter Forsberg?

Jump to conclusions...

Det slår gnistor om Demoskops januarimätning. Tre av sju riksdagspartier faller ur, Sverigedemokraterna kommer in. Sverige går mot ett tvåpartisystem. Men hur allvarligt ska vi ta på en sådan här mätning?

Vi måste komma ihåg flera saker här. Först och främst är opinionsundersökningar alltid bara undersökningar, inte valresultat. Stora svängningar kan ha förklaringar men måste alltid vägas mot att enstaka händelser som kan ha påverkat mycket väl kan ha glömts bort på valdagen. För det andra är Demoskop inte alltid särskilt pålitliga. Det var, frånsett Skop, det opinionsinstitut som hade störst felmarginal av alla i Europaparlamentsvalet förra våren.

Om vi ändå ska analysera resultatet, är det tre partier som försökt fokusera på ideologi som gått mest bakåt. Socialdemokraterna och Moderaterna ger som bekant blanka tusan i ideologi nuförtiden. Folkpartiet sysslar med vilseledande reklam när de kallar sig "liberalerna".

Centern, däremot, har försökt utmana den socialdemokratiska arbetsmarknadsmodellen och har en del frihetliga krafter i partiet. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har försökt tvätta bort stämpeln av sitt parti som ett moralistiskt förbudsparti. Retoriskt har han mer liknat en frihetligt sinnad liberal än en kristdemokrat det senaste året. Men det har inte hjälpt i opinionen (och det är i sanning märkligt att påbörja denna eventuella kursändring ett år före ett val). Och Vänsterpartiet, tja är som Vänsterpartiet brukar. Socialistiskt, allmänt galet - och någorlunda renlärigt. Deras låga siffror är väl egentligen det enda positiva i Demoskops mätning. Vi kan för övrigt notera att det var Centerns låga opinionssiffror som blev nyheten i svenska medier, inte att Vänsterpartiet också hamnade under riksdagsspärren. Det verkade ha gått de flesta förbi.

Renlärighet och intresse för ideologi betalar sig inte i dagens svenska politiska klimat. Det vet Reinfeldt och Sahlin mycket väl. Statsministern ska vara som en Barbapapa. Mest formbar vinner. Då får vi en fullständigt ointressant statsminister utan politiska visioner, annat än makten för maktens skull, efter nästa val. Oavsett valutgång.

Google censurerar fortfarande

Google har fått mycket positiv uppmärksamhet efter utspelet att de överväger att lämna Kina på grund av ett omfattande intrångsförsök i mängder av G-mailkonton. Företaget tänker inte längre censurera sökresultat i sin sökmotor.

Många väljer att se detta som ett slag för yttrandefriheten. Men precis som redan har konstaterats filtreras fortfarande Google.cn. En snabb bildsökning på det som i svenska medier oftast tas som paradexempel för den kinesiska censuren, 天安门大屠杀 (massakern vid Himmelska fridens torg), ger ett sökresultat på 4 760 på Google.cn. Google.se ger ett resultat på 54 200. Därtill kommer relevansen i resultaten. Medan den kinesiska sökmotorn ger oss bilder från den japanska massakern i Nanjing, får vi relevanta bilder i Google.se. Så ropa inte för högt än.

Det kan tilläggas att om du nu vill söka bevisa hur "olämpligt" material filtreras bort från nätet i Kina, sök då inte bara på 天安门 (Himmelska fridens torg) ty det säger ingenting. Denna viktiga plats är för kineser så mycket mer än bara skådeplats för en händelse våren 1989 - medan massakern för västbor närmast definierar torget i fråga (som jämförelse skulle det kanske vara som att söka på Stockholm och förvänta sig att få se illustrationer av Stockholms blodbad...).

Att lämna Kina skulle visserligen vara en tydlig markering från Googles sida. Men det skulle knappast göra Internet friare för alla kineser. Kvar finns i stället Baidu, som går helt i regeringens ledband.

Hur västerländska företag än vänder sig, har de ändan bak.

Vad vill Google?

Google och närmare två dussin andra företag har utsatts för intrång mot emailkonton som tillhör aktivister runt om i världen. Enligt Google är intrånget större än vad de först anade och därför skäl nog för företaget att börja tänka på refrängen i Kina.

Kommer Google således dra sig ur världens snabbast växande Internetland? Det låter osannolikt. Och det finns skäl att fråga sig vad Google egentligen vill med detta utspel. Menar du allvar eller ligger mer beräknande ekonomiska skäl bakom? Det finns anledning att misstänka det sistnämnda.

Internet kan öppna dörrar och riva murar. Internet kan befria. Om det råder ingen tvekan. Just därför är webben ett hot mot världens alla regimer. Politiker världen över har ända sedan Internet blev tillgängligt för vanligt folk lagt sina pannor i djupa veck och ställt den stora frågan: Hur ska det här kunna kontrolleras? Censur? Nja, inte i demokratier. Politikerna är inte dummare än att de insett att vi medborgare gillar ett fritt Internet. Vi gillar friheten och tillgängligheten som nätet erbjuder oss, även när det gäller snusk. Så politikerna börjar sin kamp mot det fria nätet med att kamouflera det till en kamp mot barnpornografi. Detta är murbräckan för en allt mer ökande censurering av Internet. Därefter kom kampen mot fildelningen, jakten av en hel ungdomsgeneration. Härnäst kan både religiösa och politiska sidor stå på tur. För att inte nämna alla snusksidor som ännu inte förbjudits.

Det kan tyckas som att jämföra äpplen och päron, men censuren i Kina är egentligen inte så annorlunda. Den handlar om strävan efter kontroll, i detta fall kommunistpartiets kontroll över medborgarnas göranden på nätet. Trots den stränga censuren växer nätanvändandet rekordsnabbt i Kina, vilket är positivt.

Personligen är jag tämligen skeptisk till Googles möjligheter att åstadkomma någon förändring av den kinesiska regimens censurpolicies. Jag tror att en förändring måste komma inifrån, från partiet. Det lär knappast vika sig för ett, förvisso gigantiskt, multinationellt företag. Dessutom: den kinesiska regeringen kan knappast göra ett undantag för just Google. Företaget har således små förutsättningar att lyckas med något konkret - om de nu vill något annat än att göra ett tydligt (och välkommet) statement mot den kinesiska censuren.

Det positiva är att Google, oavsett utgång i det aktuella fallet, har fått igång en diskussion och kanske väckt några medvetslösa människor där ute om vikten av ett fritt Internet. Det finns som bekant all anledning att vara orolig för utvecklingen även i den demokratiska världen vad yttrande- och informationsfrihet på nätet beträffar.

Vänsterpolitiker eller Saabanställd?

Saabcirkusen bara fortsätter. Nya bud varje dag. Nedläggning. Kanske inte. Jodå, nedläggning. Nej, nya bud har lagts. Nedläggning denna vecka. Nej, ny respit. Det börjar bli tröttsamt. Jag kan förstå om Saabanställda ledsnar, även om det knappast hjälper att häckla GM.

GM vill ha bra betalt för att sälja Saab. De vill ha mer pengar än vad en nedläggning skulle kosta. Det är inte ett dugg konstigt. Det många Saabnostalgiker, vänsterpolitiker och arbetare tycks ha glömt i denna cirkus, är att det handlar om affärer. Business. I en krisartad tid för bilindustrin, som fått GM att osentimentalt skrota gamla klassiska bilmärken som Pontiac, har sentimentalitet och nostalgi ingen plats.

Oppositionen tar förstås varje chans att vända detta till kritik mot regeringen. Saabarbetare kräver näringsministerns avgång. Med hänvisning till de amerikanska och tyska regeringarnas insatser för att rädda sina respektive bilindustrier, tycks vänsterpolitiker och arbetare mena att den svenska regeringen har gjort för lite. De missar poängen. Det är den svenska regeringen och inte de amerikanska eller tyska som har agerat rätt. Dessutom är läget lite annorlunda i de olika länderna. Saab har förvisso en fabrik i Sverige, men det är inte ett svenskägt företag. Svenska staten ska inte ha något med privata företag att göra, allra minst utländska sådana. Saabställda är inte mer värda än någon annan vars jobb hotas.

Om regeringen följt Mona Sahlins tidiga råd hade svenska skattebetalare varit flera miljarder fattigare, GM några miljarder rikare och Saab fortfarande varit under avveckling. Jag undrar om ens Sahlin varit så korkad i regeringsställning.

En liten märklig notis i sammanhanget är TV4:s inslag om Saabarbetarnas protester utanför fabriken. Där intervjuas Rossana Dinamarca och ges titeln "Saabanställd" (se klippet här). Den mer insatte vet att hon är riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och en inte särskilt anonym sådan heller. Dinamarca har varit ute ofta i debatten, exempelvis gällande skolpolitiken (och bland annat krävt förbud mot läxor). Samtidigt citeras i Aftonbladet en Saabanställd vid namn Irma Dinamarca, 58, som säger ungefär samma sak som Rossana. Är det månne mor och dotter...?

Den framstegsfientliga vänstern

Avvecklandet av apoteksmonopolet är en tydlig reform som ger människor i Sverige bättre tillgänglighet till läkemedel. Det innebär en förenklad vardag vid värk och sjukdom. Det borde applåderas av alla. Men vänsterpolitiker är emot.

Socialdemokraternas Ylva Johansson har tidigare hotat med att återinföra monopolet igen vid en rödgrön valseger. Nu är detta på tok för komplicerat, men hotet om en förändring kvarstår. Det är obegripligt hur någon kan vilja gå tillbaka till den, ur kundsynpunkt, fullkomligt värdelösa apoteksmarknaden med en enda stor statlig aktör. Dåliga öppettider. Loj personal. Enorma väntetider. De som på fullt allvar försvarar ett sådant system borde sinnesundersökas.

Ändå är det inte så förvånande. Tar vi en titt på vänsterpartiernas ställningstaganden historiskt ser vi en röd tråd av motstånd mot förändringar. Nej till fri television och radio. Nej till en avreglerad telemarknad. Nej till friskolor. Om elden uppfanns i dag, skulle Socialdemokraterna förbjuda den.

Om Socialdemokraterna och övriga vänsterpartier hade fått styra ensamt hade Sverige inte tillåtits att utvecklas ett dugg. Vi hade haft ett ännu stelare och omodernt samhälle, sannolikt ännu mer frånåkt av vår omvärld.

Trots inkompetens, missade möjligheter och skenande regleringar även under borgerliga regeringar, ska vi vara glada över att vi trots allt – då och då – fått se maktskiften i svensk politik.

Bra!

Könskvotering inom högskolan avskaffas. Bakgrunden är kritik mot att män fått förtur på utbildningar som domineras av kvinnor.

Problemet gäller förstås åt båda hållen. Det är lika fel att diskriminera män som kvinnor och etniska svenskar som personer med utländsk bakgrund. När man söker till en utbildning är det betyg och lämplighet som ska avgöra om man kommer in eller inte. Särbehandling kan aldrig vara positiv.

Förutom en del jämställdhetsretoriskt trams i debattartikeln är det ett lovvärt initiativ från regeringen.

Journalistkritik mot klimatrapportering

Jag, och många med mig, har ifrågasatt medias klimatalarmistiska rapportering. Svenska medier har avsagt sig sitt granskande uppdrag och valt att hålla hand med politiker, lobbyister och miljöextremister.

Det är därför synnerligen uppfriskande när en enskild reporter gör samma reflektion. Inte minst då personen i fråga jobbar på UR. Någon som känner Per-Axel Janzon sedan tidigare?

"Vi måste våga fråga vad forskarna stödjer sig på. Ofta får vi höra: "Nästan alla forskare är överens om att…" Numera svarar jag alltid att det där att vara överens inte räcker som bevis. Vetenskapliga tvister kan inte avgöras genom handuppräckning. "

Just "argumentet" att det råder konsensus är något vi ofta hör, som om detta skulle ta död på själva debatten. Som jämförelse skulle alltså Reinfeldt i en debatt med Sahlin hänvisa till en opinionsundersökning för att slippa debattera själva sakfrågan.

Al Gore använder sig av "debatten är över"-argumentet när han frågas ut i den amerikanska kongressen 2007. Se gärna klippet nedan (via Klimatbluffen). Al Gores svamliga svar, som inte är något svar, kommer efter drygt nio minuter. Glöm inte att det var denne man som ganska nyligen fick Nobels fredspris...

Monarkin äcklar mig

Monarkin syns mycket och synas lite, konstaterar PJ Anders Linder. Nog är det så.

Vi har kungen på våra mynt, han finns på frimärken och turistvykort, får egen talartid i TV och firas - i likhet med sina familjemedlemmar - livligt årligen av svenska folket. Alla barn vill krama kungen. Vidare har kungen åtalsimmunitet och kungahuset slukar mångmiljonresurser av skattebetalarnas pengar varje år. Monarkin är således varken demokratisk eller på något sätt sund. Men den är likväl omåttligt populär.

Fjäskandet för monarkin gör mig illamående. Kungahuset granskas över huvud taget inte, dess roll ifrågasätts inte av medierna. I stället läggs fokus på drottning Silvias nya hatt, prinsessan Madeleines nya klänning eller kungens senaste jakttur. När prinsen klarar en kurva utan att köra av vägen i sin tävlingsbil blir det stora smickrande rubriker i pressen. Det är medias ytlighet i sin allra värsta form. Medierna anstränger sig verkligen för att rapporteringen inte ska kunna missförstås som någon sorts granskning. I TV får vi se rojalistiska fåntrattar hylla gamla krigskungar och den svenska stormaktstiden, under vilken svenska soldater mördade, skövlade och våldtog utomlands. När andra länder krigar är det barbari, när Sverige gör det är det intressant historia. Herman vet.

Kungen har ingen formell makt och ska inte uttala sig politiskt. När han efter tsunamin i praktiken ändå kritiserade regeringen Persson för att inte ha hållit hovet tillräckligt informerat om händelseutvecklingen, försvarades han av statsministern och hyllades av den borgerliga oppositionen. Ingen får säga något ont om kungen.

"Det behövs en utbredd känsla av att medborgarna har något gemensamt för att ett land ska hålla ihop och resultaten av demokratins maktkamp och konflikter respekteras", tycker SvD:s Linder. Men behöver vi verkligen en monarki för att uppnå detta? Definierar den svenska monarkin svenskheten? Jag vill verkligen inte tro att det är så illa. Nog måste det finnas något mer reellt som håller samman detta land än ett fånigt kungahus. Varför borgerliga människor är så pigga att försvara monarkin är ett mysterium. Ett blint hyllande av auktoriteter är både obehagligt och svårbegripligt.

Den 19 juni är det till råga på allt kungligt bröllop. Jag kunde inte bry mig mindre. Men Stockholm kommer förmodligen att bli helt outhärdligt när staden förbereds för detta spektakel. Det blir helt klart en flykt till Kina för att slippa eländet.

Gubbe på frimärke. Lika galet då.

Rätten att bestämma själv

Din rätt till ditt liv, din kropp och därmed även din död är den mest grundläggande idén i en frihetlig syn på människan och samhället.

Det kan låta okontroversiellt att vi alla ska få bestämma över våra kroppar. Det är det förstås inte. Inget svenskt riksdagsparti ställer upp på denna enkla devis om man kräver konkreta politiska förslag av dem. Det skulle nämligen betyda att narkotikapolitiken helt lades om, sexköpslagen plockades bort, alkoholpolitiken lades på historiens skräphög och mycket annat.

Lika självklar borde rätten till vår egen död vara. I Sverige är så kallad aktiv dödshjälp förbjuden. Men debatten har börjat ta fart. Folkpartisten Eva Flyborg har krävt att lagen ändras och både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att svänga något i frågan.

Många dödssjuka har i stället för att få dö i frid hemma bland sina anhöriga åkt till Dignitaskliniken i Zürich för att avsluta sina liv där. Jag vet hur jag skulle vilja ha det om jag blev dödssjuk. Jag skulle inte vilja tyna bort i en sjukhussäng, jag skulle inte vilja bli ett paket vars liv garanteras av andra och i slutet en maskin. Jag skulle vilja fatta valet själv och dö i frid hemma. Många svenskar verkar resonera likadant.

Se också SvD:s prisbelönta artikel På väg till sista vilan.

Rödgrön energikris

Sverige har problem att klara elförsörjningen på egen hand nu under kylan. Det är, tyvärr, i högsta grad förutsägbart.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet är alla ansvariga (och Miljöpartiet hejade förstås på) för den energikris som kan uppstå i Sverige genom att de påbörjade avvecklingen av kärnkraften. Svensk kärnkraft är en ren, säker och synnerligen pålitlig energikälla. Sverige är ett nordligt beläget land med långa vintrar och därmed i stort behov av en säker energiförsörjning. Att lägga ned kärnkraften är således urbota korkat.

Vindkraften har byggts ut rejält de senaste åren (alla verkar vilja ha vindkraft - fast inte i sitt eget närområde). Det är väl gott så. Men vindkraften kan aldrig någonsin ersätta kärnkraften. Många vindkraftverk slås dessutom av när temperaturen sjunker under 30 minusgrader på grund av hållfasthetsskäl. De kan helt enkelt gå sönder annars.

Jag är helt inne på Folkpartiets linje: gör som allt fler länder och bygg ny reaktorer. Se långsiktigt på Sveriges energisituation. Allt annat är oansvarigt och korkat.

Små steg mot frihet

Det klagades friskt när Postens tjänster utlokaliserades till matvaruaffärer och "Posten inte längre var Posten". Klagandet var förstås trams. För min egen del betyder den nya ordningen att jag har ungefär hundra meter att promenera när jag ska posta något eller hämta ut paket.

Tack vare att utvecklingen så sakteliga går framåt även i Sverige kan man på den lilla ICA-butiken runt hörnet göra mer än bara handla mat. Förutom att handla det nödvändigaste kan jag även hyra filmer till ett lågt pris, posta och hämta ut paket och nu även köpa värktabletter. I stället för att i 15 minusgrader och med dimmig skalle traska hela vägen till Odenplan för att köa på Apoteket, kan jag nu köpa värktabletterna på min lilla ICA-butik bara en och en halv minuts promenad från min port.

Det är babysteps mot en friare och enklare vardag som tagits i och med nedmonteringen av Apoteksmonopolet.

Det som fortfarande fattas på ICA är förstås spriten...

Stora bloggpriset 2009

Det är åter dags att rösta fram årets bloggar. Omröstningen för Stora bloggpriset är nu öppen. I den politiska kategorin, som är den enda jag finner intressant, är Henrik Alexandersson åter nominerad, likaså Emma Marie Andersson på Opassande samt även Gun Svensson på Farmor Gun, Isobel Hadley-Kamptz och Elin Grelsson.

På ganska svenskt manér uppmanar flera bloggare sina läsare att rösta på någon annan. Isobel tycker att vi ska rösta på Elin Grelsson, Hax föreslår Farmor Gun, Isobel tycker Elin Grelsson och Elin håller själv med.

Personligen gillar jag bloggare som sätter sig själva åt sidan en aning och fokuserar på analyser i stället för sina egna liv. Min röst föll på Hax eftersom jag anser att hans blogg är den viktigaste av de nominerade då den faktiskt fyller en lucka i svensk EU-bevakning. Där kan du läsa saker du inte får veta i svensk gammelmedia medan övriga bloggar mest är kommenterande av redan kända nyheter. Annars kan jag hålla med om att Gun Svensson, 70+ ung, är ett fantastisk frisk fläkt i bloggosfären. En röst på henne är således högst motiverad också.

Efter förra årets bloggala föreslog jag ett Värsta Bloggen-priset, liknande filmvärldens Razzie Awards. Jag ser tyvärr inte ut att ha blivit bönhörd.

Schlingmanns vänstervision

Moderaternas, förlåt Nya Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann tecknar sitt partis framtidsvision på Aftonbladets debattsida. Det är ingen rolig läsning.

Han börjar med att säga sig vara övertygad "om att 2010 blir avgörande för Sveriges framtid". Varför och på vilket sätt just detta valår skulle vara "avgörande för Sveriges framtid" får vi inget svar på. Troligen försöker Schlingmann inskärpa de påstådda skillnader som finns mellan de politiska blocken och söka övertyga läsarna om att valet avgör landets framtid. Det är förstås båg. Skillnaderna mellan höger och vänster i svensk politik har sällan varit så små som just nu, vilket Nya Moderaterna tyvärr är en orsak till.

Schlingmann räknar upp fem punkter som ska sammanfatta Moderaternas framtidsvision. Så här säger han om den mänskliga friheten:

"Sverige vara ett land där alla upplever frihet. Det handlar om frihet att styra och påverka sitt eget liv, om att kunna lita på att rättsamhället (sic!) behandlar alla lika och att kunna känna sig trygg både när man går ut och i hemmet. Brottslighet får inte begränsa människors frihet, därför måste vi fortsätta att satsa på fler nya poliser på Sveriges gator och vi måste bättre förebygga brottslighet."

Fler poliser. Det har varit regeringsmantrat långt innan Moderaterna satte sig i alliansregeringen. Även Socialdemokraterna spelade nämligen ut "fler poliser"-kortet. Som om det löser något. Schlingmann nämner visserligen även det förebyggande arbetet men går inte närmare in på vad det kan innebära. Sådant är jobbigt, fler poliser är ett lättare politiskt beslut och fungerar bra som vallöfte. Moderaterna har över huvud taget inte tänkt något i kriminalpolitiken på decennier.

Schlingmann slår även ett slag för klimatalarmismen, som nu kallas "överlevnadsfrågan" (syftar han månne på alla som frusit ihjäl i den pågående vargavintern i Europa?).

Statsfeministen Per Schlingamm presenterar sig också. Under punkten jämställdhet hävdar partisekreteraren för det påstått borgerliga partiet att jämställdhetsarbetet måste börja redan när ettåringarna börjar på förskolan. Detta är en klassisk vänsterfeministisk idé. Barn ska indoktrineras i feministisk genusteori från så tidig ålder som möjligt. Hur detta ska gå ihop med punkten om att som medborgare ha friheten att styra och påverka sitt liv, och föräldrars rätt till detsamma i sin barnuppfostran, får vi heller inget svar på.

Det är kort och gott svammel Schlingmann ägnar sig åt. Att prata framtidsfrågor är viktigt och bra, det har helt saknats i den reinfeldtska politiken så långt. Men resonemanget går över huvud taget inte ihop. Schlingmann och Reinfeldt vill behålla bilden av Moderaterna som partiet för människor som vill jobba och göra rätt för sig och samtidigt inkorporera en mängd vänsterpolitiska åsikter för att locka mittenväljare som tidigare lutat åt vänster.

Moderaternas framtidsvision är förvillande lik Socialdemokraternas: välfärdsstaten ska behållas i nuvarande form och politikernas makt ska bibehållas på de enskilda medborgarnas bekostnad. Det som skiljer är procentsatser på skatte- och bidragsområdet. Kort sagt: status quo. Det är inte mycket till vision. Båda saknar en framtidsvision om ett friare samhälle. Varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin tror på ett sant frihetsbudskap, när Moderaterna och Socialdemokraterna tar ordet frihet i sina munnar smutsas det därför ned.

Det säger egentligen ingenting

Regeringens socialförsäkringsminister har föga förvånande fått bära skamhuvudet den senaste tiden på grund av regeringens socialförsäkringsreform (som är nödvändig och tidigare stöddes även av LO).

Reinfeldt, Borg och Carl Bildt får bäst betyg i regeringen när svenska folket tycker till i en Sifo-mätning. Åtta ministrar får betyget 3 eller mer på en femgradig skala. Frågan är vad det egentligen betyder.

Borgerliga tyckare försöker vända detta till regeringens fördel. Hey, den är ju populär! Egentligen. Men vad spelar dessa kommatecken för roll, innerst inne? Väljare har generellt sett väldigt dålig koll på vilka ministrarna är, vilket ger sådana här undersökningar en synnerligen bristfällig trovärdighet. Att "känna till" kan i sådana här fall lika gärna betyda "känna igen från TV". Hur någon som har sett ett eller annat inslag med en minister på TV ska kunna avgöra vilket förtroende man har för personen, vete gudarna.

De allra flesta vet vilka statsministern och finansministern är. Alla vet vem Carl Bildt är, oavsett vilken ministerpost han har. Beroende på vilken fråga som ligger på dagordningen för tillfället kan de flesta även räkna in ett fåtal ytterligare ministrar, just nu Maud Olofsson, Cristina Husmark Pehrsson och möjligen även miljöminister Andreas Carlgren på grund av nedläggningen av Saab, sjukförsäkringsreformen och den i statlig TV påhejade klimatalarmismen.

Allt det här ska förstås utmynna i att regeringen egentligen är populär och att den, rent logiskt, borde väljas om. Som om det handlade om något slags naturvetenskapligt test. Nå, nu är väljare sällan särskilt logiskt tänkande vid valurnorna. Vana spelar stor roll, likaså dagsform. Och givetvis hur valrörelsen förlöper, ty många bestämmer sig alltid sent. Den aktuella undersökningen speglar heller inte alla de som inte vet vilka ministrarna är och kan tycka till om det. De kommer också att rösta i höst.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: alliansregeringen är bättre än den rödgröna oppositionen. Men inget av alternativen förtjänar min röst.

Back in business

Så är den frånvarande bloggaren tillbaka från Kina igen. Viss bloggabstinens medges. Men jag har följt nyheterna kontinuerligt och kan konstatera att det inte ser ut som att jag har missat särskilt mycket. Inrikespolitiskt käbbel, Saab hit och Saab dit och någon jäkla vargjakt verkar vara allt. Och så snö och kyla förstås. Att lämna Sverige under vintern är ingen dum idé, även om det blev en kort resa denna gång.

Med tanke på förutsättningarna är det ett smärre mirakel att jag slapp långa förseningar. Ditresan gick via Schiphol, varifrån en attentatsman bara någon dag tidigare klivit på med en misstänkt bomb. Jag hade väntat mig ett stort säkerhetspådrag, men det verkar bara vara resenärer till USA som drabbats av extra kontroller. Hemresan gick via Beijing, som drabbats av det värsta snöovädret på 80 år. När jag anlände var det blå himmel och sol.

Det var första besöket i södra Kina. Jag hade väntat mig att det skulle kännas mer annorlunda än östkusten, men det kändes helt enkelt som Kina. Jäkligt god mat, billigt och lika härligt som östkusten. Zhanjiang, som jag vistades mestadels i, är ingen stor stad med kinesiska mått mätt (runt en miljon invånare inklusive förorter) och det märks förstås på utbud av både affärer, nöjen och sevärdheter. Någon skönhet är staden heller inte, ej heller landsbygden runt omkring. Men det var skit samma på med tanke på resans syfte. Zhanjiang är definitivt en sommarstad med stränder och strandpromenader, palmer så långt ögat når och vackra parker. På vintern ligger allt lite i ide.

För den som gillar asiatiska kvinnor är Kina som ett smörgåsbord. Nu var jag där för att träffa en särskild kvinna och inte ragga på kvinnor i allmänhet, men det är svårt att inte imponeras av utbudet. Södra Kina är inget undantag. Varning för nackbesvär således.

Om du tycker att du som västerlänning blir utstirrad i Kina är det ingenting mot vad du får uppleva om du går hand i hand med en kinesisk tjej i en stad där du i princip är den enda västerlänningen (OK, jag såg faktiskt två till). Nyfikna blickar, tissel-tassel, fnissande, vänliga leenden och ett och annat ”hello” på bruten engelska går dock att stå ut med. Lite charmigt är det, trots allt.

Det var också trevligt att få använda mina (synnerligen bristfälliga) kunskaper i kinesiska. Nu pratas det förvisso huvudsakligen kantonesiska i Guangdongprovinsen, vilket är tämligen obegripligt även om man kan rikskinesiska. Men det går ändå hyggligt att göra sig förstådd på kinesiska, många kan prata både och.

Det blev endast en kortare sejour i Guangzhou så något träffsäkert omdöme om staden vågar jag inte lämna, förutom att den är rörigare och smutsigare än Beijing och att t-banan är lika välfungerande som i den kinesiska huvudstaden. Däremot är Kina inte rätt plats att vara på om du är sjuk. Min dunderförkylning, som jag säkert fick av någon vänlig flygpassagerare, gjorde de första dagarna föga angenäma. Att det aldrig är tyst i Kina är jobbigt när huvudet känns som sirap och toarullarna går åt på löpande band i egenskap av snytpapper. Kinesiska bilister förefaller helt övertygade om att om de bara lägger sig på tuten kommer trafikstockningen genast att upphöra. Extra bra bör det fungera om alla gör det samtidigt! Guangzhou lär för övrigt vara den stad med flest trafikolyckor i Kina. Jag kan förstå varför, men trafiksituationen i Zhanjiang var inte ett dugg bättre.

Att åka långfärdsbuss rekommenderas annars. Om du bara lyckas köpa biljetten och hitta till rätt hållplats, vill säga. Allt är på kinesiska. För mig som är van vid Y-buss var det en grann överraskning att både mat och dryck ombord ingick i biljettpriset. Jag förstod plötsligt varför tjejen tyckte att min medhavda matsäck var lite onödig. Särskilt som kvinnan i sätet bredvid tvingade på oss hennes medhavda soppa också. Man vill ju inte vara ofin och säga nej.

Jag har för övrigt försökt lära flickvännen viktiga och enkla svenska ord som paltkoma, tacksägelsegudstjänst och marginalskatt utan någon större framgång...

I Zhanjiang finns som i så många andra kinesiska städer gott om
mysiga parker med promenadstråk och tillgång till vatten.

2009 - en summering

Eftersom jag ska resa bort om några timmar blir detta årets sista bloggpost. I stället för att sammanfatta ett helt decennium på kort tid när flyget väntar gör jag en snabb sammanfattning av året som gått. Det är alltid intressant att titta tillbaka och se vad man skrivit om under året. Minnet är kort.

I Sverige har 2009 har präglats av klimatalarmismen och den rödgröna oppositionens lite oväntade comeback. Det enda positiva under det klimatalarmistiska året som snart är slut är möjligen den havererade klimatmötet i Köpenhamn och att Climategate väckt frågor hos allt fler. I övrigt har det varit hysteri. Svensk TV pch press har visat sig från sin allra sämsta sida. Ingen granskning har förekommit, Climategate har i princip avfärdats som en tidningsanka och alarmismen fortsatt oförtrutet.

2009 skulle bli regeringens år. Reinfeldt skulle få internationell strålglans under ordförandeskapet och ta med den hem igen. Tvärtom har hans frånvaro inneburit att opinionen på hemmaplan svängt till oppositionens fördel efter en tid av borgerlig återhämtning. Nu pekar åter igen det mesta mot ett regeringsskifte nästa höst. Oppositionen har inte förtjänat detta övertag, regeringen har mestadels sig själv att skylla. Vilket geni var det exempelvis som kom på idén att genomföra en sjukförsäkringsreform knappt ett år före ett riksdagsval? Även om Socialdemokraterna och även LO tidigare visat stöd för de åtgärder regeringen nu vidtar, är det regeringen som får ta hela smällen. Och krishanteringen har inte direkt varit lysande. Sjukförsäkringsministern har lämnats ensam med hyenorna och debatten tillåtits att skena fullständigt - till oppositionens stora glädje. Detta kan mycket väl kosta regeringen valet.

Rätt är rätt och fel är fel - oavsett vem som begår handlingen. Utifrån den tesen skrev jag om När högern tystnar och fick genast reaktioner. Jag gladdes personligen åt att George W Bush äntligen lämnade Vita huset. Även om jag långt ifrån delar alla av Barack Obamas inrikespolitiska ställningstaganden, är han utrikespolitiskt betydligt vettigare (och mer realistisk) än Bush någonsin var. Bush gjorde kränkningar av mänskliga rättigheter i demokratins namn till en konstart. Hur demokratiskt sinnade människor kan försvara sådant beteende kommer jag aldrig att förstå.

Vi hade ett Europaparlamentsval i våras. Piratpartiet kom in med en plats som efter ratificerandet av Lissabonfördraget blev till två. Själv avstod jag från att rösta och klippte mitt röstkort itu. Jag vill helt enkelt inte legitimera EU längre. Unionen har vuxit till att bli något jag över huvud taget inte kan stödja. Det är en väldigt, väldigt dyr klubb för inbördes beundran, full av vänskapskorruption och regleringsfanatism. Jag vill att Sverige lämnar EU.

Sexköpsdebatten har fortsatt och faktiskt varit riktigt levande under 2009. Susanne Dodillets bok Är sex arbete? (se recension i Nyliberalen 2-2009) väckte föga förvånande ont blod hos Sveriges radikalfeminister och sexmoralister. Nästa år kommer vi högst troligt få se ett förslag till skärpt sexköpslag. Sexköpsdebatten måste således hållas levande.

Lagstiftarna har förstås inte legat på latsidan under 2009 heller. Under året gick IPRED1 igenom och FRA-lagen trädde i kraft (även om FRA inte sägs komma igång med verksamheten förrän efter nyår). Integritetsvännerna har trots idog kamp förlorat. Åtminstone detta slag. Men det kommer mera och det finns all anledning att fortsätta hålla garden uppe.

Under det gångna året såg vi också kvällspressen presentera en alternativ verklighet: "Fattigdomssverige". Aftonbladetjournalisten Jessica Ritzén levde en månad på försörjningsstöd och bloggade om sin miserabla situation i vilken hon inte längre kunde dricka latte och äta hämtmat flera gånger om dagen. Expressen hakade på och startade en fattigdomsserie i vilken människor runt om i Sverige fick komma till tals. Vi fick läsa om fembarnsmamman utan jobb (som Expressen gjorde till offer) och pojken som hävdade att han bara hade ett par byxor. Krönikörer spann vidare. I ett land där någon reell fattigdom inte existerar, måste den uppfinnas för att "kampen mot klyftorna" ska kunna föras vidare.

Internationellt har Kinas aktier stärks ytterligare. USA:s ekonomi är om möjligt ännu sämre än under Busheran, vilket stärker beroendet av Kina. Detta påverkar i sin tur USA:s hållning till mittens rike. Vad vågar de säga om de mänskliga rättigheterna?

2010 är det riksdagsval. Vinter-OS. Fotbolls-VM. Det händer kort sagt en hel del. Se till att vila upp er under mellandagarna så ses vi när det nya året grytt. Nu blir det ett litet blogguppehåll här på bloggen till den 6 januari då jag återvänder till Sverige från Kina.

Jag önskar alla läsare och (nästan) alla bloggkollegor ett gott nytt år!

Äventyr

Hemkommen igen från ett snöigt Norrland. Det visade sig vara en bra idé att resa på annandagen. Sex personer på bussen till Stockholm. Har aldrig varit med om maken. Vädret var inte fullt lika hjälpsamt. Men man får beundra yrkeschaufförer ibland. Tre minuters försening trots snöyra och halka. Hörde förresten att det var kaos i tågtrafiken igen...

I morgon bär det av ut på äventyr. Tillbaka till Kina. Men nu är det södra Kina och kuststaden Zhanjiang som hägrar. Denna gång är det i ett delikat ärende, jag ska nämligen träffa den tjej som jag har haft kontakt med sedan i våras. Jag är världsmästare på att planera, men det är först när det börjar dra ihop sig och alla planer blir verklighet som jag så smått börjar inse vad det är jag har gett mig in på. Detta känns lite som att kasta sig utför en klippa. Flygningen blir en liten prövning i sig med två mellanlandningar, en övernattning i Guangzhou och slutligen en kort inrikesresa dagen efter innan slutdestinationen slutligen nås. Det kan nog vara bra att få en dusch och en god natts sömn. Jag vet ännu inte hur jag ska ta mig tillbaka till Guangzhou för hemresan, men det lutar åt buss.


Första bytet sker på Schiphol i Amsterdam - ni vet flygplatsen varifrån ett plan med en attentatsman nyligen avgick. Jag är inte helsåld på idén med ytterligare skärpta säkerhetskontroller, det är illa nog som det är, men det sägs att det främst är resenärer till USA som drabbas. Andra bytet sker i Beijing.


I Kina är det fullt krig mot den nya influensan. Tempen tas och människor som misstänks vara sjuka riskerar isolering. Nu har jag visserligen vaccinerat mig, men i Stockholm tycker de inte att det är så viktigt att skriva ut vaccinationsbevis. Jag hoppas att jag kan se tillräckligt frisk och kry ut för att få fortsätta till...

...Guangzhou. En stad jag egentligen skulle vilja tillbringa en del tid i, men förutsatt att saker och ting går enligt planen blir jag kvar i Zhanjiang.

Jag gillar egentligen inte att flyga. Maten är ofta dålig, det är svårt att sova ordentligt och alltid är det något barn som gråter eller någon fetlagd person som hamnar i sätet bredvid. Nu blir det totalt 19,5 timmars flygning. Vilket lär bli tålamodskrävande. iPod och böcker blir förhoppningsvis räddningen.

Nå, den som lever får se var det slutar. Det kan bli allt från en början på något väldigt bra till en kostsam men spännande erfarenhet. Vädret i södra Kina är i alla fall behagligare än i Sverige. Och maten godare. Så det kan inte bli så jäkla illa, trots allt.

Här och nu blir det en whisky för att lugna resfebern en aning...

Zhanjiang here I come.

Wetterstrand är mediernas kelgris

Maria Wetterstrand har alltid varit mer populär än sitt parti, men nu visar opinionsmätningar att hon är den näst populäraste partiledaren i Sverige, endast slagen av statsministern. Det kan tyckas märkligt att ett språkrör för ett parti som är motståndare till den ekonomiska modell som möjliggör att vi har kunnat handla alla julklappar till våra nära och kära skulle åtnjuta förtroende från varannan svensk väljare. Men det finns förklaringar.

Att svenska journalister är vänstervridna vet varenda kotte. Särskilt stor övervikt finns för Miljöpartiet. Nästan var fjärde journalist kallade sig miljöpartist 2006. Detta är alltså ett parti som i valet samma år fick 5,2 procent av rösterna. En hygglig överrepresentation. Det är ofrånkomligt att journalisters politiska åskådning påverkar hur nyheter vinklas och vilka nyheter det över huvud taget skrivs om. Wetterstrand har dessutom fördel av att vara ett kvinnligt språkrör på rätt sida "dösidan" (under 50) som leder Miljöpartiet tillsammans med Peter Eriksson, som mer påminner om Mattis i Ronja Rövardotter. Utseende spelar roll. Wetterstrand blir den "unga", käcka tjejen.

Miljöpartiet har inte utsatts för någon granskning. Det har blivit mediernas kelgris. SVT gick till storms mot att "stackars" Maria Wetterstrand inte fick komma in på klimatmötet i Köpenhamn. Frysande stod hon utanför och intervjuades av en empatisk SVT-reporter via länk. "Hon som är så ung och kunnig, varför fick hon inte delta?" var den underliggande frågan.

Givetvis har klimatalarmismen gjort sitt till för att ge Miljöpartiet mer uppmärksamhet. Men det är enskilda journalister på TV och i tidningar som är ansvariga för att Wetterstrand satts på en piedestal och granskningen av det tillväxtkritiska och fortsatt flummiga Miljöpartiet har saknats. Å andra sidan har tuffa motfrågor aldrig varit svenska journalisters starka sida, oavsett vilken politiker som intervjuas.

Framtidens Kina

Den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo har dömts till elva års fängelse för att ha "uppviglat till att undergräva statens makt". Brottsrubriceringen kan förefalla komisk, för både regimen och Liu är det däremot blodigt allvar.

Kina är ett på många sätt fantastiskt land med otroliga möjligheter. Kulturen är ömsom fascinerande, ömsom svårbegriplig (se denna illustrativa jämförelse mellan Kina och väst i allt från relationer till kösystem). Kina har genomfört den största fattigdomsminskningen i världshistorien och att landet är på väg att bli världens näst största ekonomi har knappast undgått någon. En fortsatt ekonomisk utveckling är helt nödvändig för att fattigdomen i Kina ska fortsätta minska, för att även landsbygden ska få del av kakan, för att livet ska bli bättre för fler.

Den kinesiska kommandoekonomin har tjänat den ekonomiska utvecklingen, och därmed i förlängningen det kinesiska folket, väl. Ledningen i Beijing har kunnat upprätthålla en hög tillväxt också under krisåren (även om det hävdas att tillväxtsiffrorna i själva verket är något friserade). Men hur länge kommer det hålla? Demokratin är slö och långsam, vilket bär med sig nackdelar i det korta perspektivet men fördelar i det långa. I kontrast bär det kinesiska systemet fördelar i ett kort perspektiv men riskerar att lägga hinder i landets utveckling på längre sikt. Ett system som inte tillåter spontanitet och fri idéutveckling är dömt att stagnera.

Jag tror inte på någon kollaps. Det vore heller inte alls önskvärt. Det vi kan hoppas på är att den kinesiska ledningen till slut inser att den enda vägen framåt om Kina vill tävla med USA i det långa perspektivet, är demokratiska reformer. Marknadsekonomin har gjort Kina till en tillväxtmässig duracellkanin. Friheten har ökat för befolkningen i stort. Men om landet ska bli en utvecklare och inte bara en tillverkare i framtiden, behöver landets stela, byråkratiska och hierarkiska företagsklimat utmanas. För detta krävs reformer och en del nytt tänkande.

De flesta kineser jag har pratat med kan beskrivas med ordet "opolitiska". De pratar inte politik, verkar inte bry sig (eller så har vi helt enkelt träffats i fel forum). Å ena sidan kan jag förstå dem. De eller deras föräldrar och farföräldrar har levt under miserabla förhållanden. De har uthärdat kulturrevolution, fattigdom och galenskap. Dagens Kina erbjuder dem möjligheter att arbeta och tjäna pengar. Få ett hyggligt liv. Gör man den historiska jämförelsen är det inte konstigt att de flesta håller tyst och försöker få ett så gott liv de kan under rådande omständigheter. Å andra sidan behöver Kina fler som Liu Xiaobo. Bara så kan Kina fortsätta att utvecklas.

Det blev jul i år också

Alla läsare tillönskas en skön och någorlunda hanterbar jul!

Jultraditioner

Jag är ingen älskare av julen. Tidigare brukade jag säga att julen var trevlig för den goda matens skull. Men jag vet inte. Nog för att kalkon är gott, men i ärlighetens namn skulle jag lika gärna kunna äta en oxfilépizza med bearnaisesås på julafton. Det är gott det också.

Nu är de flesta betydligt mer traditionsenliga än jag. Det ska pyntas, bakas och ätas skinka. Det ska vara julstress, glögg och framför allt Kalle Anka. I en artikel på Slate får vi en inblick i hur fanatisk Kalle Anka-traditionen är i Sverige om man ser den med utländska ögon. Jag begriper den inte själv. Redan som barn började jag undra varför vi skulle titta på samma program år efter år. Särskilt som det inte ens var bra. När argumenten inte bet gick jag och hjälpte mamma i köket i stället bara för att slippa eländet. Men klockan 15 på julafton kommer ungefär hälften av Sveriges befolkning att sitta och titta på ett 50 år gammalt TV-program som de har sett så många gånger att de förmodligen kan mima sig igenom det.

Jag är inte traditionsfientlig per se. Men precis som i alla andra fall blir jag skeptisk och frågande när folk gör saker i flock utan att tänka. Bara för att de alltid har gjort så.

Nej, det överlägset roligaste denna julledighet blir en resa till Kina. När jag tittar på termometern och ser att den står på minus 16 grader är det en liten lättnad att inse att det i södra Kina vid denna tid i stället är 16 plusgrader. Mycket bättre.

Jaha, nu har det börjat snöa igen...

Den globala uppvärmningen slår till i Sundsvall.

Klimatalarmistisk jul

Normalt brukar vi i dessa konsumtionsfriska juletider uppmanas till ett dåligt samvete för att vi köper så mycket prylar till varandra "som vi egentligen inte behöver". Nu ska vi må dåligt över att vi äter fel också. Välkommen till den klimatalarmistiska julen 2009.

SvD vill inte vara sämre än andra politiskt korrekta blaskor och ger oss således en liten guide i hur man äter "klimatsmart". Fåntrattar till både höger och vänster tillfrågas om råd och vi får veta: ät mindre kött, ät mycket sill, ät absolut inte ål.

Tänk på klimatet, hedra din fader, spotta inte snus på golvet, nys inte i gröten och - framför allt - stek inte bacon i bar överkropp. Ja, det är mycket att tänka på så här kring jul.

Den schymanska fasaden

Feministiskt initiativ har startat kampanjen "Feminister har bättre sex", något de tydligen tycker är något alldeles oerhört underhållande och radikalt. Det är förstås bara tramsigt. Men den svenska feminismens motsvarighet till storayatollan, Gudrun Schyman, menar allvar. Och för henne finns det som bekant inget som är så privat att det inte kan bli ett fall för politiska insatser.

Kampanjen handlar delvis om att försöka sudda ut den prydhetsstämpel som feminismen fått sedan argbiggor som Ebba Witt-Brattström upprörts över att kvinnor börjat ta efter mäns sexuella beteenden i stället för tvärtom. Witt-Brattström sade i programmet Halal-TV att "de unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Att det inte har blivit så utan att kvinnor tvärtom har blivit mer sexuellt självständiga, var inte tanken.

Schyman har kämpat med näbbar och klor för att den witt-brattströmska synen på sex inte ska förbli den allmängiltiga bilden av de svenska elitfeministerna. Det har väl gått sådär. Schyman är sålunda inte lika ärlig som Witt-Brattström utan försöker i stället framställa sig själv och sina medsystrar som några slags förespråkare av sexuell frihet. Det är en fasad.

"Det behövs en debatt som kan luckra upp mossiga normer och stereotypa bilder av vad som är 'rätt sex' och som kan bidra till att människor i stället på allvar frågar sig: 'Hur vill jag egentligen ha det i min relation?'"

Schyman ägnar sig som synes åt ett storslaget hyckleri. Hon vill mer än bara väcka debatt. Hon vill pusha radikalfeminismen medelst lagstiftning. Hon vill påtvinga både dig och mig sin personliga sexualmoral. Glöm inte att detta är kvinnan som inte bara vill ha kvar sexköpslagen utan också skärpa den. Vuxna människors sexliv ska regleras från en politisk församling. De ska tala om för oss hur vi ska ha jämställt sex.

Vi har sett det mången gång förr. Politiskt förtryck förklätt till en kamp för frihet. Den vänsterfeministiska fasaden håller sällan för närmare granskning. Det sipprar småningom fram att det aldrig är tanken att vi ska få bestämma över vår egen sexualitet på våra egna villkor, oavsett om vi är man eller kvinna. Det handlar inte bara om att "diskutera normer och värderingar" utan om att utifrån den feministiska maktanalysen sätta tydliga ramar för vad som anses OK.

Den knäppfeminism som Schyman representerar, vare sig vi kallar den radikalfeminism eller statsfeminism, har mycket lågt stöd bland vanliga svenskar. Men den är flitigt representerad på politisk beslutandenivå, på ledarredaktioner och kultursidor. Där ompaketeras radikala och ickefrihetliga budskap i rosaskimrande papper för att nå en bredare massa. Det sprids myter och kvasivetenskap för att tjäna Den Stora Saken. Det positiva är att radikalfeministerna i Fi har väldigt små möjligheter att nå riksdagen. Det negativa att deras idéer redan finns och sprids där, även inom borgerligheten.

Det är försåts gränslöst korkat att koppla samman en politisk ideologi med förmågan i sänghalmen. Kanske är detta ett tecken i tiden på vänsterfeminismens omognad och Gudrun Schymans desperata jakt efter tid i rampljuset.

Uppdatering: Niklas Hellgren tar en närmare titt på "studien" som Schyman hänvisar till som "bevis" för att feminister skulle ha bättre sex än vi andra.

Uppdatering 2: Jag noterar för övrigt att Twingly vägrar publicera inlägget hos Knuff, av någon anledning...

Politikerförakt

"Lissabonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet, Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning. Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt."

Sveriges nya EU-kommissionär, den fanatiska EU-kramaren och folkpartisten Cecilia Malmström, har som synes en alldeles egen syn på demokrati. Hon glömmer bort vad fransmännen och nederländarna tyckte om Lissabonfördraget. Och vad irländarna tyckte första gången de röstade - innan EU ansåg att de var tvungna att rösta en gång till för att resultatet skulle bli "rätt". Hon slår kort sagt knut på sig själv för att försvara förfarandet kring Lissabonfördraget (Reinfeldt kallade ogenerat processen "demokrati i arbete").

Malmström uppvisar ett oerhört förakt för grundläggande demokratiska värden och försvarar den växande EU-staten i vått och torrt. Helt okritiskt. Det är både tragiskt och upprörande att se. Men hon uppfyller därmed alla krav som ställs på en kommissionär: bristande demokratisyn, okritisk hållning till EUkratin och ett förakt för "vanligt folk", det vill säga 500 miljoner européer.

Och så undrar politiker vart politikerföraktet kommer ifrån. Se er i spegeln.

via HAX och Magasinet Neo

Respekt till Maud Olofsson

Det som sker i opinionen just nu är egentligen väldigt orättvist (men så är det ju ofta). Inte att Moderaterna går bakåt. Detta opinionsmässiga bakslag har de gjort sig förtjänta av ända sedan Fredrik Reinfeldt tog över som partiledare 2003. Jag tänker snarare på Centern.

Centerpartiet svek i FRA-frågan. Men det är det enda partiet där integritetsdebatten upplevs som livlig och där aktiva centerpartister vågar säga vad de tycker. Medan moderater och folkpartister håller käften för att undvika att beskyllas för att skjuta "ett skott inifrån", diskuteras det flitigt inom centerrörelsen. Centerpartiet har länge varit det enda partiet som velat ta strid mot Las. Maud Olofsson är den enda partiledare som öppet pratat om vikten av ett värderingsskifte i Sverige. Maktskiftet i sig är inte nog, det krävs en långsiktig borgerlig förändring för att vrida de grundläggande värderingarna högerut (läs gärna intervjun med nyliberala CUF-aren Hanna Wagenius i nyaste numret av Nyliberalen).

Saabkrisen är det färskaste exemplet på Maud Olofssons styrka som minister. Både Olofsson och statssekreteraren Jöran Hägglund har uppträtt korrekt och opopulistiskt under hela resan, säkerligen medvetna om vilken svekdebatt de riskerade om Saabaffären inte gick igenom (hur nu den slutar). Maud Olofsson vill inte upprepa misstaget med mångmiljardrullningen till de svenska varven. Varje skattebetalare borde jubla.

Staten föredrar att satsa på teknikutveckling i stället för att leka respirator åt ett förlustskapande bilföretag. För detta ska regeringen, och inte minst Maud Olofsson, ha respekt.