Ett misslyckat krig

Barack Obama avslutar nu det krig som George W Bush, påhejad av bland andra Dick Cheney, startade 2003. Irakkriget är över, åtminstone för USA:s del. Var det värt 4 500 amerikanska soldaters liv och runt 100 000 civila irakiers?

Invasionen var välplanerad och Saddam Husseins regim hade inte mycket att sätta emot de amerikanska och brittiska styrkorna. Sedan var det som om invasionsmakterna stod handfallna. Sönderfallet av det irakiska samhället tilläts ske.

En tyrann är borta, men priset har varit oerhört högt. Och än vet ingen hur Iraks framtid ser ut. För USA:s del har kriget ytterligare försämrat landets anseende i en för amerikanerna känslig del av världen samt bidragit till landets urusla ekonomi.

Vi har under 2011 sett hur förtryckta folk själva kan resa sig mot sina förtryckare - och vinna. Den arabiska våren har tagit en hel värld på sängen, inte minst USA och EU. Den visade att det inte behövs några amerikanska bomber för att så demokratiska frön. Däremot kan omvärlden underlätta för frihetskämpar på många sätt, förse dem med vapen, utbilda dem och så vidare. Segern över tyranniet blir så mycket större om den har vunnits av det egna folket, inte en utländsk invasionsmakt.

(S)vikare

Och så mycket var Socialdemokraternas FRA-motstånd tydligen värt...

Finns det en enda politiker med ryggrad kvar i det här landet?

Sverige behöver ingen EU-förmyndare

Det känns konstigt att säga det, men för en gångs skull har Håkan Juholt rätt. Sverige ska inte vara med i någon europakt vars syfte är en fortsatt maktöverföring från Sveriges riksdag till EU:s tjänstemän. Fredrik Reinfeldt tvekar men skulle faktiskt behöva lyssna på S-ledaren i denna fråga.

Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton - tre folkpartister tillika fanatiska anhängare av allt som kommer från EU - tycker att Sverige ska tillhöra "EU:s kärna". De varnar för ett "riskfyllt utanförskap". Jag förstår det inte. Plötsligt ska vi vara rädda för att fatta våra egna beslut. Plötsligt är det hotfullt att besluten som rör Sverige fattas i Sveriges riksdag i stället för av tjänstemän i Bryssel. Det är en ytterst märklig demokratiuppfattning folkpartisterna uppvisar. Svenska folket sade ett tydligt nej till euron 2003. Stödet för ett svenskt deltagande är i dag under tio procent. Ändå vill Folkpartiet driva Sverige in i eurosamarbetet, steg för steg.

Nu är Folkpartiet visserligen extremt i sin EU-forism. Men Moderaterna ligger inte långt efter. Risken är därför stor att Reinfeldt bestämmer sig för att driva frågan om ett svenskt deltagande i europakten. Och Juholt har ju inte direkt gjort sig känd för att stå fast vid sina ställningstaganden.

Att trivialisera förtrycket

Häromdagen skrev jag apropå Mikael Wiehes hatiska sånger att vi liberaler, till skillnad från många på vänsterkanten, inte hatar. Bakgrunden var att KDU:s Aron Modig kritiserade TV4 för att de gav plats åt en vänsterextremist på bästa sändningstid.

Mikael Wiehe besvarar kritiken och han gör det på det mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. Han hatar inte människor, han hatar systemet (kapitalismen, "den nyliberala världsordningen"). Ändå vänder han sig faktiskt mot människor i sången Har banken ta'tt din villa.

Wiehes dravel är egentligen knappt värt att bemöta, men några uppenbara kullerbyttor bör ändå påpekas. I vanlig ordning försvarar Wiehe Kuba. Landet är inte en demokrati "i västeuropeisk parlamentarisk mening". I vilken mening är då Kuba demokratiskt? Har kubanerna möjlighet att välja sina företrädare i fria och rättvisa val? Finns en aktiv opposition som har rätt att existera på lika villkor som regimen? Spärrar inte Castros regim in oliktänkande? Wiehe talar om Kubas rätt till självbestämmande - men förnekar uppenbarligen det kubanska folkets rätt att fritt välja sina ledare.

Landet har enligt sångaren uppnått "häpnadsväckande framgångar på vissa områden". Det är dock för mig svårt att förstå varför detta skulle göra det omöjligt att samtidigt påpeka de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kubas befolkning utsätts för, de fri- och rättigheter de har förvägrats av Castroregimen i decennier.

Det har blivit kutym att från vänsterhåll ursäkta förtryck i enskilda stater med hänvisning till att situationen bara blir ännu värre om utlandet lägger sig i (här pekas alltid på USA:s krig i Afghanistan och Irak, som om dessa skulle ha det minsta med andra folks fri- och rättigheter att göra). För att vara tydlig: det går faktiskt att vara motståndare till USA:s krigföring och samtidigt hävda kubanernas, burmesernas, nordkoreanernas och kinesernas rätt till yttrandefrihet och fria val.

Men för vissa är det alltid antingen eller, aldrig både och. Kuba kan mycket väl ha en bra sjukvård och samtidigt vara ett för jävligt samhälle att bo i. Det känns överflödigt att påpeka hur pass framstående Nazityskland var på hälso- och sjukvård, inte minst i kampen mot cancer. Även på 1930-talet lyckades många se bortom förtrycket med hänvisning till vilken föregångare Hitlers stat var på många områden. Många gör det i dag när Kina växer och utvecklas men samtidigt förtrycker befolkningen på många områden. Wiehe gör exakt samma sak i fallet Kuba. Därför är han i mina ögon inte demokrat.

Överskatta inte hotet

Ett år efter det misslyckade terrorattentatet på Bryggargatan i Stockholm märks ingen förändring på gator och torg. Vi julshoppar som vanligt. Men om attentatsmannen hade lyckats ta livet av fler än bara sig själv hade nog Sverige sett lite annorlunda ut i dag, dessvärre.

DN vill få de inledande telegrammen om händelsen (som rubricerades som en bilbrand varefter uppfattningen att smällarna kom från fyrverkerier spreds av polisen) att verka aningslösa. Själv tycker jag att det snarast är befriande att inte varje incident genast rubriceras som ett terrordåd. Vi måste trots allt försöka hålla oss på mattan här.

Sverige är en ytterst ovanlig skådeplats för terroristhandlingar. Det finns således ingen som helst anledning att ta en enda mans beslut att spränga sig själv som intäkt för att bygga ut övervakningsstaten ytterligare och påstå att Sverige står under hot. En ensam person som genomför ett attentat är inget hot mot vare sig samhället eller demokratin i stort. Det gäller både Abdulwahab och Breivik.

Jag föredrar det "aningslösa" Sverige framför den övervakningsfanatism och överdrivna hotbild som vissa politiker mer än gärna vill skapa. Ty risken att som enskild medborgare drabbas av ett terrorattentat är försvinnande liten i nästan alla världens länder. Det gäller i synnerhet Norge och Sverige, trots de attentat från ensamma knäppskallar vi har sett sedan december förra året. Så här års är risken att dö av en fallande istapp betydligt större - om nu snön och kylan behagar komma.

Veckan som gick #8

# Klimatpaket. Det så kallade klimatmötet i sydafrikanska Durban drog över tiden. Till slut nåddes en överenskommelse, men den har redan fått kritik för att mest bestå av luft. En grön klimatfond ska startas och fungera som ett slags transfereringssystem från rika till fattiga länder för klimatåtgärder. Men detaljer fattas fortfarande. Några specifika klimatminskningsmål finns inte heller. Det nya avtalet ska börja gälla 2020. Men någon avskaffad demokrati för att inrätta något slags världsregering i syfte att "styra klimatet" blir det inte. Sorry, Johan Rockström och Svante Axelsson.

# EU-splittring. Trots hårda påtryckningar från Sarkozy och Merkel blev det ingen enighet om fördragsförändringar för att öka EU:s makt över medlemsstaterna. Storbritanniens David Cameron stretade emot vilket gjorde att vissa länder valde att gå framåt ensamma. Vilken Sveriges roll i det nya EU blir är ännu mycket oklart. Men räkna med att påtryckningarna att Sverige ska "vara med och påverka", och därmed i förlängningen gå in i eurozonen, kommer att öka. Trots att vi sade nej 2003 och trots att stödet för euron hos svenska folket i dag ligger på under tio procent. Ledarsidorna hos SvD och DN har redan påbörjat kampanjen.

# Mer FRA. När uppgörelsen med fåtalet kritiker gjordes 2008 utlovades att det inte skulle bli någon öppen FRA-shop. Sedan dess har regeringen, precis som många kritiker fruktade, valt att strunta i tidigare löften och öppna FRA-shopen för fler myndigheter. Nu vill Beatrice Ask låta inte bara Säpo utan även Rikskriminalpolisen nyttja FRA:s tjänster. Vilka står näst på tur?

DN och euroforin

DN har i vanlig ordning ett blött försvar av EU och euron på ledarplats. Ledarsidan tycker att det är "olyckligt" att Socialdemokraterna värnar det svenska självbestämmandet och säger nej till ett svenskt deltagande i den föreslagna europakten - men att svenska folket sade tydligt nej till euron "måste förstås också vägas in".

"Vägas in"? Tack, DN, för det helhjärtade stödet för demokratin!

Liberaler hatar inte

KDU:s Aron Modig har en poäng när han kritiserar TV4 för att ge en vänsterextremist som Mikael Wiehe fritt spelrum på bästa sändningstid i programmet Så mycket bättre.

Wiehe är en av ett minskande antal som lever kvar i det förgångna och fortfarande drömmer om den socialistiska revolutionen och det klasslösa samhället. Han försitter inget tillfälle att föra ut sitt budskap genom sin musik. Han försvarar gärna våld. När Avenyn i Göteborg slogs sönder 2001 ställde Wiehe den retoriska frågan "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Underförstått: politiskt våld inte är så farligt, bara det riktas åt rätt håll (mot kapitalismen och "nyliberalismen").

I sina sånger går Wiehe ännu längre. I sången Har banken ta'tt din villa, sjunger han :

"Hatar du dom jävlarna
som köper upp och lägger ner
Vill du skära dom i bitar
och slå in dom i paket
Drömmer du om huvuden
som ligger i en korg
Vill du sätta upp en galge
på närmsta stora torg
Är det nå’t du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dej vaknat
Det är samma sak med mej"

Wiehe kommer undan med detta därför att han är vänster, inte höger. Han kommer undan med det därför att vänsterextremism och antidemokratiska sympatier på vänsterkanten fortfarande är rumsrent i Sverige, fortfarande acceptabelt. I kultursvängen är Mikael Wiehe inte direkt ensam om att hysa sådana radikala och förfärliga åsikter. Enligt ledningen på TV4 är han förmodligen bara en snäll farbror som sjunger visor.

Men åter igen: varför detta hat? Radikalfeminister uttrycker hat mot män (jo, det gör ni faktiskt), socialister och kommunister hatar rika, kapitalister och alla som verbalt stöder det kapitalistiska systemet. Dessa människor som ständigt pratar om "verklig demokrati" hyllar länder vars system är allt annat än demokratiska och sjunger om att döda sina motståndare.

Här har vi en avgörande skillnad: Liberaler hatar inte. Vi bemöter åsikter, argumenterar och vinner debatter i sak. Vi skriver inte nidvisor, förstör demonstrationer eller hånar våra motståndare i debatter. Vi behöver inte hata. Och ska man ändå vinna kan man lika gärna göra det med lite stil. Hatet överlåter vi till förloraren.

Inga fördragsförändringar?

Det blir inga fördragsförändringar för att ge EU kontroll över euroländernas nationella budgetar. Inget "mer Europa" som Merkel uttryckte det. En av dem som stod emot var Storbritanniens David Cameron. Därmed är ett förestående hot om mer överstatlighet, som hade kunnat spridas till alla 27 medlemsländer, avvärjt. Men det är sannolikt bara tillfälligt.

Euroländerna kommer tillsammans med några andra medlemsstater gå vidare med "ett nytt slags fördrag". Men det verkar åtminstone inte beröra Sverige - just nu. Reinfeldt ska prata med EU-nämnden, vilket i och för sig inte låter särskilt hoppingivande.

Inget fördrag i världen kan dock förändra faktumet att huvudproblemet är och fortsätter att vara euron. Kriserna kommer att fortsätta. Nästa gång kanske det blir ännu värre. Vad ska EU:s elit göra då?

Vem är förvånad?

Ibland är det jobbigt att ha rätt.

När FRA-lagen klubbades igenom i riksdagen och de sista kritikerna blidkades (lurades) sades att FRA endast skulle spana på utländska hot. Sedan dess har dörren öppnats för Säpo. Nu vill Alliansen med Beatrice Ask i spetsen öppna upp även för Rikskriminalpolisen.

Det var precis det här alla FRA-motståndare hävdade skulle hända. Ändamålsglidningen. Uppluckringen av den ursprungliga överenskommelsen som enligt Fredrick Federley och Annie Lööf blev så fantastiskt bra just tack vare dem. I dag står de med lång näsa när alliansregimen visar sig vara precis så fräck som vissa av oss varnade för.

Det kommer knappast att stanna här. Fler kommer att få rätt att ta del av FRA:s signalspaning i framtiden. Pandoras ask är redan öppnad och allt fler kommer att vilja ta del av innehållet. Man orkar fanimej inte ens bli besviken längre.

Beatrice Ask har bjudit in Socialdemokraterna för överläggningar. Nu har S chansen att göra något konkret av sitt påstådda FRA-motstånd. De kan säga nej. Men hur många tror att de kommer att göra det?

Mörkerman

Sverige är inte med i eurozonen. Det är en jäkla tur för oss. Men Fredrik Reinfeldt tycker ändå att Sverige ska vara med och betala för att rädda skvalpvalutan undan kollaps. Det blir "inga applåder" i Bryssel annars, som statsministern själv uttrycker det. Ja, eller så kan Reinfeldt försöka inse att det är Sverige och svenska skattebetalare han representerar, inte byråkrater eller demokratiskt tveksamma toppolitiker i EU.

David Cameron sätter sig däremot på tvären. I alla fall lite grand. "Enligt vår nya lagstiftning kan den brittiska regeringen inte ge ifrån sig makt till Bryssel utan att hålla en folkomröstning", säger den brittiska premiärministern.

Kan Storbritannien månne bli det land som hindrar Frankrike och Tyskland från att tvinga alla 27 medlemmar till omfattande maktöverföring till EU? Hoppas kan man alltid i dessa mörka tider. Någon måste fanimej säga ifrån.

God natt, Saab

I dessa dagar skrivs de sista förtvivlade kapitlen om biltillverkaren Saab. Precis som när en patient plågats länge av en svår sjukdom kommer nog många känna en viss lättnad när det till sist tar slut. Det senaste året har varit en enda plåga för anställda, återförsäljare, leverantörer, presumtiva kunder och entusiaster.

Ett General Motors i kris beslöt 2009 att lägga ned Saab (även andra mindre märken lades ned). Då fanns ingen köpare som GM godkände. Två ekonomiskt våghalsiga herrar, Vladimir Antonov (numera brottsmisstänkt) och Victor Muller (affärsjurist med bilintresse och välsmort munläder) beslöt att göra något wild'n crazy: köpa en gammal svensk biltillverkare för en billig penning. I Sverige jublades det - frågan om hur lilla förlustbringande sportbilstillverkaren Spyker skulle ha råd att driva en bilfabrik i Trollhättan och få företaget på fötter sköts åt sidan. I dag är det smärtsamt uppenbart varför: det fanns helt enkelt ingen rimlig plan.

Det dröjde innan fabriken kunde startas igen. Överoptimistiska säljmål fick revideras nedåt och redan mot slutet av 2010, under första året med Spyker som ägare, sinade kassan och betalningarna till leverantörerna upphörde. I mars-april 2011 fick dessa nog och slutade leverera till Saab. Sedan dess har fabriken, vars lokaler för övrigt såldes för att ha råd med löneutbetalningar, med undantag för några få dagar stått helt stilla. Allt mindre har pekat på att den någonsin kommer att starta igen.

Victor Muller har jagat investerare. Gamla har fallit bort, nya har kommit till. Allt har handlat om Kina. Upplägget med en kinesisk biltillverkare och Kinas största bilåterförsäljare som ägare föreföll logiskt. Men ingen hade ännu frågat GM, den amerikanska biljätten som överlevde krisen 2008-2009 endast tack vare givmilda amerikanska skattebetalare och nu åter har blivit världens största biltillverkare. Det är deras teknik som Saabs nuvarande modeller bygger på. Ingen försäljning av företaget kan således göras utan GM:s välsignelse.

Samtidigt kom diskussionerna och spekulationerna i de svenska medierna enbart att handla om huruvida den kinesiska myndigheten NDRC skulle godkänna en Saabaffär eller ej. Hela tiden satt GM och väntade med fingret på nejknappen. Victor Muller är affärsjurist och har förstås känt till GM:s roll hela tiden. Han borde ha begripit hur svårt det skulle bli att få ett godkännande för ett kinesiskt delägande. Ändå har spelet fortsatt i månad efter månad.

GM:s beslut att förvägra kinesiska företag att köpa in sig i Saab är egentligen helt logiskt. Det finns ingen anledning för dem att riskera sin allt starkare ställning i Kina genom att släppa tekniklicenser till kinesiska konkurrenter. Sannolikt har GM:s partner i Kina, SAIC, rytit ifrån. Saab betyder mycket för Trollhättan och många Saabälskare världen runt. Men märket betyder inget för GM och gjorde det inte ens när de ägde företaget. Alla med Saab i hjärtat kan skrika sig hesa - GM:s beslut har inget med känslor att göra. Det handlar bara om pengar.

Jag har ingen närmare relation till märket Saab än att jag tycker att deras bilar tillhör marknadens snyggaste, att det är roligt med små underdogs och att en alltmer likriktad bilmarknad behöver sådana kaxiga uppstickare. Jag skulle själv kunna tänka mig en av Saabs nya modeller framöver. Därför tycker jag att det är tråkigt att Saab försvinner. Men ingen kan egentligen säga att de är särskilt förvånade över utgången.

Saab 9-3, enligt Auto Week.

Sexmoralism - igen

De dyker upp titt som tätt nu, åtalen om våldtäkt mot barn trots att det rör sig om frivilliga samlag mellan sexuellt mogna individer. Det senaste fallet rör en 27-årig man och en 13-årig tjej som enligt bådas uppgifter haft sex frivilligt. Nu står mannen åtalad och riskerar flera års fängelse om han döms.

En försvårande omständighet är säkerligen mannens ålder. Men vi har även sett hur män i övre tonåren åtalats för våldtäkt mot barn medan kvinnor som haft sex med pojkar under 15 klarat sig med motiveringen att samlaget skett under frivilliga former. Det tycks således finnas en könsdimension i hur domstolarnas bedömning av om det har skett ett övergrepp eller ej. En genomgång av alla liknande fall de senaste tio åren hade varit intressant att se.

En sak är i alla fall säker: det måste bli ett slut på den eskalerande sexmoralismen i det här landet.

Stegen mot en EU-stat

Det går fort nu. Stegen mot en europeisk superstat går inte längre att dölja med fina ord som "samarbete" och "samordning". Angela Merkel och Nicholas Sarkozy vill driva igenom en fördragsändring för att få till stånd en överstatlig kontroll av euroländernas ekonomi. Detta betyder emellertid inte att Sverige nödvändigtvis skulle klara sig undan EU:s budgetkontroll. Bäst vore nämligen om alla 27 medlemsländer ingick, anser den tyska kanslern.

Enligt en ny Sifomätning vill endast var tionde svensk att Sverige ansluter till eurozonen. Det är i dessa tider ett ganska självklart ställningstagande. Men tro inte att svenska politiker har gett upp hoppet om ett svenskt deltagade i det politiska europrojektet. Fredrik Reinfeldt vill som bekant att Sverige ska tillhöra "kärnan" och hoppas sannolikt att vi ska trasslas in så pass mycket att han till slut kan säga till svenska folket att vi inte har något annat val än att överge kronan för euron.

Fördragsändringar som innebär omfattande maktöverföring från medlemsländerna till EU kräver folkomröstningar i exempelvis Irland. Just Irland satte sig på tvären när EU-konstitutionen skulle antas. Konstitutionen döptes då om till Lissabonfördraget och irländarna fick rösta igen. Så hanteras demokratin i EU.

Och Reinfeldt är inte mycket bättre. Självfallet ska svenska folket inte få någpot att säga till mo när makt överförs från den svenska riksdagen till EU. "Om det blir fråga om fördragsändring måste jag först ha riksdagen med mig och jag måste prata med Socialdemokraterna", kommenterar statsministern. "Jag"? Detta handlar om den representativa demokratins framtid. Det är ett sällsynt dåligt valt tillfälle att använda ordet "jag" på.

EU-staten är snart här. Och i Sverige är det nästan helt tyst.

Nuder is back

Pär Nuder, finansminister under Göran Persson, sade nej, nej och åter nej till att bli Socialdemokraternas partiordförande efter Mona Sahlin. Till slut accepterades hans nej som ett verkligt nej. Nuder verkade ha lagt politiken bakom sig för en mer lukrativ framtid i näringslivet. Och så valdes mannen med mustaschen i stället.

Nu kommer Pär Nuder ändå att delta i partipolitiken genom att vara ledamot i den programkommission som leds av Lars Engqvist och som ska ta fram SAP:s nya partiprogram.

Gissa om spekulationerna om en snar Nuder-comeback kommer att ta fart igen...

Veckan som gick #7

# Fuskval i Ryssland. Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland vann som väntat det ryska parlamentsvalet. Däremot ser det ut att bli ett klart försvagat parti som ska styra Ryssland framöver. Enligt vallokalsundersökningar backar partiet från 64 till 48,5 procent av rösterna. Det skulle betyda ett tapp på nästan 100 mandat. Och detta trots att det verkar ha förekommit omfattande valfusk, hackarattacker och gripande av oppositionella. En liten positiv signal att många ryssar har ledsnat på Putin. Men han kommer förstås att väljas till en tredje presidentperiod nästa år ändå.

# Sista chansen för Saab. Det har sagts många gånger, men nu är det verkligen sista chansen för Saab. Efter att GM sade nej till avtalet mellan Swedish Automobile och de kinesiska företagen Páng Dà och Youngman, vilket skulle innebära ett hundraprocentigt övertagande av Saab från kinesiskt håll, har nu en sista räddningsplan knåpats ihop. Återförsäljarkedjan Páng Dà finns inte längre med i leken. I stället ska Youngman tillsammans med Bank of China äga knappt hälften av Mullers bolag. Därmed skulle Victor Mullers Swedish Automobile kvarstå som storägare. Det nya upplägget gör att varken Riksgälden eller svenska regeringen behöver godkänna affären då EIB-lånet ska lösas. Ur Saabs perspektiv är detta betydligt sämre än ett fullkomligt kinesiskt övertagande, men nu är allt konstruerat för att GM i sista skälvande sekunden ska kunna godkänna affären. Tiden är nu oerhört knapp. Redan på måndag kan Saab försättas i konkurs av facken.

# Moderata knapptryckare. Den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver i sin nya bok Knapptryckarkompaniet hur riksdagsledamöterna förvandlats till viljelösa knapptryckare som endast verkställer de beslut som partierna redan fattat. Enligt Pålsson är Moderaterna det parti som har lägst i tak. Välkommen till Reinfeldts värld - den där debatten snabbt lägger sig.

Militärstaten USA

Att vi sedan den 11 september 2001 har sett en mycket oroväckande utveckling vad gäller mänskliga rättigheter i den demokratiska världen i allmänhet och i USA i synnerhet har konstaterats många gånger. Det är därför inte alls förvånande när nya hiskeliga förslag dyker upp. Det som ger mig en obehaglig känsla i magen är att förslagen faktiskt kan bli verklighet, att ingen inskränkning i våra fri- och rättigheter tycks för stor.

Det senaste i raden är National Defense Authorization Act för 2012, som bland annat skulle ge militären makten att fängsla civila utan anklagelse eller prövning på obestämd tid om presidenten ger ordern. Detta ska även gälla amerikaner på amerikansk mark. Senaten röstade nyligen nej till det så kallade Udall-tillägget, som skulle ge kongressen möjligheten till granskning. Röstsiffrorna blev 60-38 för avslag. Dussintals amerikanska senatorer röstade alltså i praktiken för att förvandla USA till en militärstat. Nu återstår att se vad som händer.

Allvarligt talat, vad fan är det som händer i USA? Det börjar kännas som 1984 och V för Vendetta på en och samma gång. Fast på riktigt.

Gingrich rycker

Den republikanske presidentkandidaten Newt Gingrich rycker ifrån i opinionsmätningarna. Han har nu stöd av hela 38 procent medan Mitt Romney får runt hälften. Ingen annan kandidat ser i nuläget ut att kunna utmana.

Med tanke på att i stort sett alla kandidater som tidigare haft ledningen gått på någon sorts mina, bör nog Gingrich ta det lite lugnt den närmaste tiden (samt försöka täcka eventuella spår efter tidigare snedsteg). Man skulle kunna tolka hans växande stöd som en längtan efter en stabil kandidat. Han är måhända inte världens mest karismatiske, men ger framför allt ett trovärdigt intryck.

Det är intressant att amerikanerna har så höga krav på sina presidentkandidater när det gäller familjevärderingar och all tänkbar ordning och reda i privatlivet. Deras presidenter de senaste 50 åren har ju inte direkt uppvisat ett bra track record när det gäller att ha ordning och reda i statens ekonomi. Katastrofala utrikespolitiska beslut har dessutom ersatt varandra. Vad betyder trohet mot frun då?

Oavsett vem som utmanar Barack Obama om ett år och oavsett vem av de två som kommer att vinna valet, kan jag inte säga att jag avundas honom uppgiften.

Euron skakar

Eurosamarbetet kommer inte att hålla länge till, i alla fall inte som det ser ut i dag. Det spår Royal Bank of Scotlands chefekonom och pekar ut Finland som en trolig kandidat till att frivilligt lämna eurozonen. De djupa klyftorna mellan euroländerna är ohållbara.

Alternativet till en splittring är förstås mer överstatlighet och på lite sikt en federation. Det vill säga precis det Barroso med flera vill se. Ni kan därför gissa vilken linje som kommer att drivas som lösningen på alla problem.

Ett roligt rykte i sammanhanget är att Tyskland ska ha låtit trycka upp D-mark för säkerhets skull.

Det acceptabla hatet

"Döda mig, slå mig eller begränsa mitt livsutrymme varken kan eller vill de göra. Det är därför feminister fascineras så av Scum: den är en ventil, gestaltar en förbjuden fantasi, en grotesk haschdröm som aldrig kan förverkligas. Den fantasin får de gärna behålla. Vi har ju tagit resten."

DN:s Jens Liljestrand har sett den omdebatterade pjäsen baserad på Valerie Solanas Scummanifest. Han gillar uppenbarligen inte det han ser, han kränks av att bli anklagad för att inte älska sina barn och han tar illa vid sig av att tillsammans med andra män i publiken tvingas upprepa frasen "Jag är en anspråkslös liten skit". Ändå går han därifrån "lättad" och glad över att vara man när världen är så full av kvinnohat. De har det ju ändå värre än vi män, därför borde de åtminstone få detta lilla tillfälle att spotta på mannen och manligheten. Det kan vi väl bjuda på, resonerar Liljestrand.

Innan någon tror något annat ska jag för säkerhets skull påpeka att jag mycket väl känner till att många länder har tydliga patriarkala strukturer, att kvinnor diskimineras och förtrycks på många håll. Därför hade denna pjäs varit lämpligare att spela i Saudiarabien, Bahrain eller varför inte Afghanistan. I Sverige känns den bara vidrig och fullständigt verklighetsfrämmande.

Jag blir lite fundersam. Fantiserar verkligen kvinnor så här om oss män? Behöver de verkligen en hatisk pjäs, skriven av en sjuk kvinna, som ventil för att klara att leva vardagen med en man? Denna Liljestrands analys utgår från den kategoriska uppdelningen av världen i kvinnor och män. Det är detta klassiska vi-och-dem-tänkande som radikalfeministerna lever av. Hela deras samhällsanalys bygger på detta motsatsförhållande och det är ilska, frustration och hat de odlar i sin kamp.

Den som faller i denna radikalfeministiska grop gör inget gott för andra kvinnor utan lyckas faktiskt bara med en enda sak: att hata. Och när har hat någonsin resulterat i något gott?

Vuxen(m)obbning

Vänsterpartiet har kritiserats av politiska motståndare för att under Lars Ohlys ledning ha blivit likriktat. De så kallade förnyarna, som bildade Vägval vänster, rensades ut. Kvar blev den ideologiska kärntruppen under ex-kommunisten Ohlys ledning.

Jag tror inte att detta förfarande är det minsta unikt för Vänsterpartiet. Det som har hänt inom Moderaterna sedan Fredrik Reinfeldt tog över 2003 är egentligen värre. Men avhoppen från Moderaterna har varit få eftersom partiet till skillnad från Ohlys gäng haft enorma politiska framgångar sedan segervalet 2006. För att få chansen till makt, karriär och pengar är många beredda att sälja både själ och politisk anständighet.

Inför FRA-omröstningen sattes stenhård press på de få som vågade vädra en kritisk ståndpunkt. Integritetsvännen Karl Sigfrid pressades till utkvittning för att partilinjen skulle hållas utåt. Vittnen uppger att Reinfeldt själv tog ledningen i utmobbningskampanjen mot den ensamme Sigfrid.

Denna bild av Reinfeldt som en hårdför typ bekräftas av Anne-Marie Pålsson, talför avhoppad moderat, i hennes nya bok Knapptryckarkompaniet (en fantastiskt träffande titel). Pålsson hävdar att riksdagsledamöter har förvandlats till viljelösa knapptryckare som utan debatt sitter och verkställer partiets beslut. Det nymoderata partiet lämnar väldigt lite utrymme för oliktänkande, fastslår hon.

Pålssons bild är inte det minsta överraskande. Det som förvånar är att så pass många köpt mediebilden av Fredrik Reinfeldt som en lugn, lyssnade och i det närmaste snäll ledare. En sådan person vinner inga personstrider i ungdomsförbund. En sådan person vinner inte makten i ett stort politiskt parti. Framgång kräver hårda nypor och en vilja att gå över lik för att nå sina mål. Det bräckliga parlamentariska läget har dessutom gett moderatledaren ytterligare ett argument för att kväva alla tankar på motstånd i principfrågor.

Politik är äckligt. Det är hög tid att fler börjar förstå det.

Fler registerutdrag oroar Ask

Allt fler företag begär utdrag ut belastningsregistret av den som söker anställning. Sedan 2003 har utdragen trefaldigats, skriver SVT Text.

Detta är ett av flera exempel på hur människors bakgrund och privatliv blir allt viktigare för arbetsgivarna. Jag har suttit i anställningsintervjuer och fått mängder av frågor som över huvud taget inte haft med jobbet eller min eventuella talang för det att göra. De vill veta hur ofta man motionerar, vad man äter (ja, en arbetsgivare krävde faktiskt av policyskäl att jag som anställd skulle förtära en viss sorts kost) och även annat som jag inte riktigt förstått vitsen med.

Beatrice Ask vill se över reglerna för registerutdrag. Alla begriper att den som dömts för sexbrott mot barn inte ska jobba på förskola och att en terrordömd person inte är lämpad att ratta säkerheten på Barsebäck. Men Ask säger att det är viktigt att även den som har begått ett brott ska kunna få en möjlighet att börja ett nytt liv efter avtjänad verkställighet.

Det är en mycket sund inställning. Och det vore väl trevligt om Beatrice Ask under sin tid som justitieminister även kunde göra något gott.

Pedofilnojan drabbar tomten

Den galopperande pedofilskräcken misstänkliggör män i allmänhet. Jag vill inte ens tänka på hur det är att vara man och jobba i förskolan i dag.

Nu rubbas även gamla traditioner av pedofilnojan. I Storbritannien förbjuder ett växande antal skolor traditionen med att barnen sitter i tomtens knä och berättar vilka julklappar de vill ha. För tänk, det kan ju finnas en pedofil under tomtemasken.

När även barnens vän tomten drabbas, vet vi att det har gått alldeles för långt.

via Genusnytt

Veckan som gick #6

# Eurokrisen, del 172. Domedagsscenarierna om eurons kollaps duggar tätt i medierna. Banker uppges förbereda sig på en kaosartad splittring av eurozonen. Grekland vet inte hur det ser ut med löne- och pensionsutbetalningar från månad till månad. Spaniens nya regering uppges redan vilja söka pengar ur räddningsfonden. Och Italien måste låna 345 miljarder euro under nästa år. Nationalism, strejker, ömsesidig misstänksamhet och våld har skapat minst sagt dålig stämning bland EU:s ledare. Detta kan gå käpprätt åt skogen.

# Putin utbuad. Enade Ryssland kommer förstås att vinna det ryska parlamentsvalet den 4 december. Men stödet för partiet minskar faktiskt och på en kampsportsgala förra helgen blev självaste premiärministern utbuad av publiken. Partiet uppges ha gett upp hoppet om att nå två tredjedelars majoritet av rösterna. Det är små, små positiva signaler i ett tämligen kompakt ryskt mörker.

# Ett stympat Internet. Representanthuset och senaten i USA förbereds för att rösta igenom det så kallade Protect IP Act, som innebär att det blir förbjudet att länka till sidan som innehåller upphovsrättsskyddat material. Alla som använder Facebook, Twitter eller bloggar kommer tvingas tänka om. Det är det mest långtgående nätcensurförslaget hittills och i praktiken kommer det att betyda ett stympat Internet. Initiativet härrör förstås från upphovsrättsindustrin, som är beredd att helt förändra nätet för att komma åt illegal fildelning och spridning av material som är upphovsrättsskyddat. Till och med Apple och Microsoft har protesterat mot lagförslaget, som de anser är alldeles för långtgående. Det om något är ett tecken på hur galet det är.

# Ett liberalt C. Per Ankersjö ska leda arbetet med Centerpartiets nya idéprogram. "Det finns en frustration över att det saknas en frihetlig idéutveckling och förnyelse av politiken", tycker han och partiledaren Annie Lööf. Det vore positivt om Centerpartiet som enda borgerliga parti tog några steg i frihetlig riktning. Alliansen behöver ett parti som går före och vågar utmana i dessa tider när makten har centrerats kring duon Reinfeldt & Borg. Men både C och Lööf har mycket kvar att bevisa.

I kamraters lag

Sossen Lars Engqvist (tidigare socialminister) ersätts av sossen Göran Johnsson (tidigare förbundsordförande för IF Metall) som styrelseordförande för Sveriges Television. Vissa saker förändras i alla fall inte.

Online eller offline?

Hanna Fahl (ja, just hon som fick smisk av Paolo Roberto i feministdiskussionen i Sveriges Radio) har provat på att vara offline under en vecka. Hon beskriver det i ett långt reportage i DN.

Susan Mausharts bok Nedkopplad har fått stor uppmärksamhet. I en tid när vi är uppkopplade under allt fler av dygnets för få timmar drog hon ur pluggen för Internet, TV och mobiltelefoner under ett halvår. Hon beskriver i sin bok vad det gjorde med familjen och effekten tycks ha blivit enbart positiv. Barnen bakade plötsligt kakor och började spela instrument. Familjens medlemmar pratade med varandra igen i stället för att sitta på varsitt håll med en dator eller smarttelefon som enda sällskap.

Jag kan tycka att det finns något sympatiskt i detta, men samtidigt inser jag hur viktigt Internet har blivit i mitt liv - både när jag var ensamstående och nu när jag är sambo. Det är denna bild som även Fahl vill förmedla. Det är inte alls coolt att koppla ned, det är i det närmaste framstegsfientligt. Hon tar i så att hon nästan spricker när hon uppmanar Maushart att flytta ut i en hydda i skogen eller äta plankton, men poängen är nog delvis densamma som min: Internet gör oss gott.

Det jag vill inflika är att vi behöver en balans i hur vi hanterar vårt behov av nätet. Alla vet hur otroligt frustrerande det är när internetuppkopplingen inte fungerar. Det är som om TV:n, jobbtelefonen och postgången har upphört att existera. Samtidigt. Jag kan bli galen när det händer. Men att leva sitt liv online är samtidigt en vanesak. Jag har varit utan Internet under sex sju dagar på vissa resor och har ibland inte kunnat blogga på betydligt längre tid än så (mitt bloggberoende är en annan historia). Det blir fråga om ett slags avvänjning. Efter en tid saknar jag faktiskt inte bloggandet så mycket som i början och egentligen behöver jag mest bara kolla mailen. Jag tänker mig att det är samma sak med alla Facebookknarkare.

Jag är tillräckligt gammal för att ha vuxit upp utan någon uppkoppling och vi skaffade dator relativt sent. Ibland funderar jag över vad all den tid jag nu tillbringar framför datorn ägnades åt tidigare - och inser att jag i stort sett nog gjorde samma saker fast med de medel som fanns tillgängliga då.

Jag vill inte att hela mitt liv ska hängas upp på uppdateringar på bloggar, Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Samtidigt finns det ingen anledning, förutom en vilja att gå mot strömmen, att stänga sig ute från Internet helt och hållet.

Nätet är fantastiskt och dess användningsmöjligheter oändliga. Var och en får sätta sina egna gränser för hur mycket tid som är rimligt att ägna åt aktiviteter på Internet. Jag har satt mina.

Kinesiska namn

Det här med kinesiska namn verkar vara komplicerat för många. I västerlandet sätter vi våra förnamn först och efternamn sist. Skrivs det omvänt, exempelvis som på Skatteverkets personbevis, sätts ett komma emellan för att markera att det är efternamnet som hamnat först. Ändå lyckades min hyresvärds vaktmästare sätta min partners förnamn på dörren. Först mitt efternamn, därefter hennes förnamn. Det ser onekligen märkligt ut.

Vi ser rätt ofta hur svenska mediers okunnighet lyser igenom när de återger kinesiska namn. Enligt konfucianskt tänkande är familjen viktigare än den enskilda individen, gruppen viktigare än familjen och så vidare. Således sätts familjenamnet först. Detta avspeglas också i hur adresser skrivs på kinesiska. Skickar du ett brev till Kina skriver du landet först, sedan provinsen, staden, gatan och slutligen namnet på personen till önskar skicka det till.

Vi har sett Hú Jǐntāo kallas Jǐntāo (Barack Obama kallas inte alltför ofta Barack i svenska medier). Och när den fängslade Nobelpristagaren Liú Xiǎobō omnämns av en Daniel Persson i SvD kallas Liú förstås för Xiǎobō (eller var det Xiabo?). Visst kan man hävda att det är fritt fram för alla och envar att uttala sig om länder och kulturer utan att för den sakens skull ha någon vidare inblick i dem. I fallet med Kina illustrerar dock okunskapen ett mångårigt ointresse och arrogans. "Varför ska vi lära oss något om deras kultur - det är ju de som ska lära av oss!"

Väl medvetna om västs ointresse för att lära sig mer om kinesisk kultur och det kinesiska språket, väljer många kineser att ta västerländska förnamn när de kommer till väst. Jag måste säga att jag tycker att det är lite fånigt med alla dessa västerländsk-kinesiska namnkombinationer. I Saabaffären utan slut har vi exempelvis lärt känna Rachel Pang. Låter skitfånigt, lite som "cheeseburgare".

Jag förstår dock syftet med ett västerländskt förnamn och gudarna ska veta att jag har funderat över vilket svenskt förnamn som skulle passa min partner. Det skulle dock kännas märkligt att ge henne namnet Anna eller Katrin när vi från första början har använt hennes kinesiska förnamn. Hon får därför behålla sitt namn, om än i något förenklad form. Samtidigt har jag själv tagit ett kinesiskt namn för att förenkla kommunikationen väl på plats i Kina (Lǐ Hànwéi, 李汉伟).

När ingen, absolut ingen, kan uttala ens namn blir det efter ett tag ganska ledsamt. Problemet är att de flesta västerlänningar nog inte ens är intresserade av att försöka uttala kinesiska namn. Således väljer många kineser att ta ett västerländskt namn när de flyttar till eller jobbar i väst.

I kinesiskan finns ett stort antal morfem som jag kan förstå är knepiga att uttala när man hör dem för första gången. Dit hör exempelvis jiǔ (久), jūn (君), zhǎng (张), zhàn (站) och zì (字). Min partners hemstad Zhànjiāng (湛江) är således nästan hopplös att uttala för den som inte har den minsta koll på kinesiskt uttal. Det hade varit enklare om hon i stället vuxit upp i Fóshān (佛山), som uttalas ungefär som man kan förvänta sig. Men man kan inte få allt.

Best stuff

Det finns en klassisk scen i Tillbaka till framtiden där 50-tals Doc Brown upptäcker att en pryl som gått sönder bär texten "Made in Japan". Inte konstigt att den då gått sönder, tycker han. 80-tals Marty förstår inte alls vad han menar. "All the best stuff is made in Japan". Doc svarar förbluffat: "Incredible...!"

Japan genomgick en fantastisk utveckling efter andra världskriget. Det som tidigare nedsättande kallades för japanska riskokare är i dag några av världens bästa bilar. Toyota har varit världens största biltillverkare, även om de i dag har passerats av VW och ligger bakom GM i totala volymer.

Samma utveckling har länge varit att vänta i Kina. Rädslan för att kinesiska företag med statlig hjälp vill köpa upp utländska företag för att komma över dess teknik har varit befogad. Nu har vi också fått svart på vitt vilka framsteg som kinesiska biltillverkare har gjort. I årets sista Euro NCAP-test, som mäter säkerheten, får flera kinesiska bilar näst högsta betyg.

Än är ett köp av en Geely Emgrand EC7 inte lika fint som ett köp av en Mercedes E 350, BMW 5-serie eller ens en Volvo V60. Men om tio år...? Utländska märken kommer nog alltid att vara förknippade med viss status, men helt klart är att de kinesiska är på väg ikapp på flera områden.

Eurogeddon

Det som började som en skakning på nedre däck håller på att utvecklas till en fullskalig katastrof för fredsvalutan.

Grekland befinner sig i ett katastrofläge, Italiens ekonomi är i kris och Spaniens nya regering uppges redan planera att söka stöd från EU:s räddningsfond. Och nu börjar det dyka upp oroväckande signaler även i Tyskland.

Domedagsprofetiorna om euron duggar tätt i medierna. Banker förbereder sig för en kaosartad splittning av eurozonen, berättar Svenska Dagbladet. Kanske måste nu ECB börja låna ut pengar till euroländerna.

Kan inte eurokraterna bara göra avbön, pudla loss och erkänna: "Vi hade fel. Sorry. Oops. Vi lägger ned det här." Det vore faktiskt rätt skönt. Men det kommer ju inte att ske.

Till slösarens hjälp

Carl B Hamilton, som redan gjort bort sig en debatt med Johan Norberg i höst, strör ytterligare grovsalt i sina egna sår när han hävdar att Sverige måste ställa upp för de krisande ekonomierna av solidaritet och självbevarelsedrift.

Resonemanget går ut på att om Sverige stöder krisande EU-ekonomier i dag kommer vi att köpa oss deras välvilja ifall det skulle gå på tok för oss i framtiden. Genom att hjälpa länder som misskött sin ekonomi kan vi alltså räkna med att få hjälp av dem i framtiden ifall vi skulle missköta vår egen.

Och Hamilton är alltså ekonomisk-politisk talesperson för sitt parti... Vad hände med folkpartisternas kravliberalism?

Rör inte vårt fria Internet!

Ni känner säkert till alla de parodier på Bruno Ganz' Hitler från filmen Undergången som finns på YouTube. I stort sett varje nyhet kan få plats i Hitlers hysteriska raseriutbrott - allt från den stackare som blev avstängd från Xbox Live (det var innan YouTube svämmade över av snarlika Hitlerklipp) till det senaste fotbollsresultatet eller kändisskvallret.

Filmens regissör Oliver Hirschbiegel har sagt att klippen är smickrande, vilket förstås är helt rätt inställning. Men om den nya Protect IP Act röstas igenom i USA är Hitler på YouTube ett minne blott.

Det kunde man väl kanske leva med, tänker du. Men inte bara YouTubeparodier skulle bli omöjliga. Den nya lagen innebär att varje tjänst där någon användare länkar till något upphovsrättsskyddat material - filmer, bilder, you name it - skulle riskera att stängas ned. Detta kommer förstås att slå hårt mot YouTube, Facebook, Twitter och hela bloggosfären. För att inte riskera rättsliga följder kommer dessa tjänster att ställa extremt hårda krav på sina användare att inte posta eller länka till upphovsrättsskyddat material.

Dels skulle Facebook och YouTube bli mycket tråkigare att använda. Dels skulle det i princip bli svårt att blogga fritt. Min blogg är exempelvis full av bilder som saknar uttryckligt tillstånd att användas och det skulle bli problematiskt att hela tiden behöva detaljgranska varenda sajt man länkar till för att vara säker på att inget upphovsrättsskyddat material finns där. Enskilda användare kommer förstås inte att ha något att säga till om. De kommer helt sonika att stängas av. Du behöver äga domänen för att ha en chans att överklaga, men tiden är då väldigt knapp - max en vecka.

Detta skulle betyda slutet för det fria och fantastiska Internet som vi känner i dag. Frågan är vad nöjesindustrin tror sig kunna tjäna på det.

Kina - revolutionen som aldrig kom?

Kraften i den arabiska våren har inte bara tagit grymma despoter fullständigt på sängen utan också överraskat den demokratiska världen. USA tog sin hand från Egyptens tidigare ledare Hosni Mubarak först när han redan var på fallrepet. När sedan upproret spreds till grannlandet Libyen fick fransmän, amerikaner och britter bråttom att ta avstånd från Muammar Gadaffi och ville inte gärna kännas vid alla pusskalas de haft med den libyske despoten tidigare. Nu har turen kommit till Syriens Bashar al-Assad, som isoleras alltmer.

Den fantastiska utvecklingen i arabvärlden väcker förstås frågor om även andra diktaturer kan stå på tur för en folklig resning. I Jemen är situationen åtminstone tillfälligt lite lugnare. I Burma skickas vissa positiva signaler om en mjukare framtoning. Än så länge har vi inte sett några tecken på större protester i Nordkorea, trots att matsituationen i landet är akut. Och vad Kina beträffar, finns mycket lite som tyder på ett omfattande folkligt uppror under överskådlig tid.

Den ekonomiska utvecklingen är förstås en viktig förklaring. Så länge ekonomin fortsätter att växa, så länge lönerna ökar och levnadsstandarden höjs, hålls också det värsta missnöjet tillbaka. Det finns dock problem som är så pass stora att de på sikt kan hota Kommunistpartiets maktställning. Det största hotet är korruptionen.

Partiets allmakt, dess inflytande över alla tänkbara områden i samhället och dess särställning som en maktcentral som ingen oberoende part kan granska, är rena autobahn till korruption. Dessutom ska man inte underskatta kraften i den stora grupp människor som lämnats kvar på stationen när tillväxttåget har gått. Det är dessa som de sittande ledarna har försökt nå, väl medvetna om att Kina inte kan klyvas itu utan att det får konsekvenser även för partiet på sikt.

Tron på att det behövs en stark centralmakt för att garantera lag och ordning är fortsatt stark i Kina. Den styrks ytterligare av de historiska exemplen på det kaos som följde när centralmakten var svag eller frånvarande.

Sanningen är att Kina behöver en årlig tillväxttakt på runt sju procent för att antalet jobb ska bli fler. Ett stort problem är att tillväxten till så liten del utgörs av privat konsumtion, 35 procent av BNP jämfört med 49 procent i Sverige eller 70 procent i USA. Att lönerna är på väg upp kommer förhoppningsvis öka den inhemska konsumtionen. Samtidigt kommer gränsen för skattebefrielse att höjas ytterligare, vilket ökar inkomsten för miljontals bönder.

Premiärminister Wēn Jiābǎo har hävdat att Kinas tillväxt är "instabil, obalanserad, okoordinerad och ohållbar". Instabil eftersom den i alltför hög grad baseras på materiella investeringar och tillgång till billigt kapital, obalanserad eftersom företagen investerar onödigt mycket och tillväxten blir väldigt kapitaltung, okoordinerad eftersom lokala makthavare konkurrerar om högsta möjliga tillväxt till vilket pris som helst och slutligen ohållbar på grund av de enorma effekter som politiken får på miljön. Bara en procent av Kinas 600 miljoner stadsbor andas en luft som skulle klara EU:s miljökrav. Runt 100 000 kolgruvearbetare, aktiva eller pensionerade, dör en förtida död av stendammslugna varje år. Och så vidare.

Den arabiska våren började med att en man tände eld på sig själv i protest mot ett myndighetsbeslut. Den som vill se mönster i allt kan då påpeka att en man i protest mot ett domstolsbeslut i provinsen Húběi (湖北) tände eld på sig själv på Himmelska fridens torg i Běijīng den 21 oktober i år. Trots att det rimligtvis måste ha funnits hundratals vittnen till händelsen lyckades regimen som vanligt lägga locket på.

The Telegraph rapporterar dock om händelsen och publicerar även bilder på incidenten. Någon reaktion på det inträffade bland vanliga kineser har vi emellertid inte sett. Vår vilja att söka mönster för oss ibland snett när det gäller Kina. Vår tro att Kina oundvikligen måste bli som en av våra västliga demokratier har gång på gång kommit på skam. Vi glömmer den kinesiska historien, det konfucianska arvet och även den resa som Kina gjort de senaste decennierna när vi tar för givet att vägen till demokrati ligger öppen sedan landet öppnades för marknadsekonomi.

Osvuret är bäst, men personligen har jag svårt att se ett landsomfattande folkligt uppror mot Kommunistpartiet i Kina under överskådlig tid. Däremot kan antalet och storleken på protesterna mot den omfattande korruptionen komma att växa runt hela Kina. Tiotusentals så kallade massincidenter inträffar varje år, men de varierar från tysta plakatprotester till våldsamma utbrott mot lokala myndigheter. Det är just den sortens "sociala oro" eller kaos (luàn, 乱) som KKP fruktar ska spridas då det i praktiken blir en protest mot partiets styre.

Ledningen vill inte ha ett nytt 4 juni 1989. Frågan är om regimen ändå i skarpt läge är redo att göra vad den gjorde då för att behålla makten.

Ett så kallat parlamentsval

Snart är det parlamentsval i Ryssland. De ryska valen liknar dock alltmer ett maktens skådespel. Väljare erbjuds pengar eller förmåner för att rösta på ett visst parti och rapporteringen i statlig TV är mycket ensidig i Putins och Medvedevs parti Enades Rysslands favör. Dessutom uppges att valresultatet ute i regionerna ofta friseras innan det rapporteras in, allt för att glädja Kreml.

Ingen tvivlar på att Enade Eyssland vinner och behåller makten den 4 december. Frågan är dock om Ryssland ens kan kallas en semi-demokrati i dag.

Ständigt aktuellt

I kväll klockan 21.30 sänder SVT2 en dokumentär om folkmordet i Rwanda. Runt 800 000 människor, de flesta tutsier, mördades under bara 100 dagar i det lilla centralafrikanska landet våren 1994. FN vägrade länge att alls erkänna att ett folkmord pågick. Omvärlden blundade och stretade emot när militära insatser kom upp till diskussion.

Även P3 dokumentär Världen har en intressant dokumentär om "hundra dagar i helvetet", vilket var vad Rwanda var den där våren. Lyssna här.

Mer öppenhet?

I jakten på terrorister vill den norska säkerhetspolisen PST ha större befogenheter att registrera politisk och religiös tillhörighet. Det tycks i nuläget främst handla om att kartlägga och registrera hatpropaganda på nätet.

Nu ställs de norska politikerna på prov. "Mer demokrati och mer öppenhet" var det ju sagt...

Allt började med barnporren

Det lagförslag som förbereds i representanthuset och senaten i USA, "känt som Protect IP Act", riskerar att döda Internet som vi i dag känner det. För att skydda upphovsrätten ska en federal svart lista på förbjudna sajter upprättas och internetoperatörerna, med hot om böter, bli skyldiga att stoppa länkar till dessa sidor.

Det behövs inte så mycket fantasi för att begripa vartåt detta kommer att barka. I synnerhet när det handlar om USA, som släppt alla hämningar beträffande statens befogenheter sedan den 11 september 2001. Internetoperatörerna blir ansvariga för vad deras kunder företar sig på nätet. Övervakning blir i praktiken oundviklig.

Vi bör minnas att i vår del av världen började allt detta med ivern att censurera enskilda sajter som sades innehålla barnpornografiskt material. Upphovsrättsindustrin insåg vilka möjligheter detta kunde öppna. Kunde politiker i demokratiska församlingar förmås censurera och filtrera Internet fanns naturligtvis möjligheten att de även kunde tänka sig att censurera andra sajter än sådana som innehåll barnporr. Bollen hade satts i rullning. Barnporrkortet har spelats ut, helt medvetet, i andra syften.

Vi är många som har pratat om det sluttande planet, att vi aldrig får beträda stigen som riskerar att leda till statlig kontroll av Internet. Nu är vi snart där. Politikerna är inte längre rädda för att ta ordet "censur" i sina munnar. Om lagförslaget blir verklighet tar USA ett steg förbi stora delar av den demokratiska västvärlden och klappar i praktiken Kina på axeln. Det kommer att bli ohyggligt svårt att få bort denna lagstiftning när den väl kommit på plats.

Inget land är immunt mot detta. När lagstiftningen väl är på plats kan den enkelt kompletteras med förbud mot tillträde till mycket annat som politikerna anser obehagligt eller moraliskt tveksamt på Internet. Pornografi. Våldsamma filmer och spel. Bloggar som kritiserar och granskar makten.

Att få kontroll över Internet är i praktiken att få kontroll över stora delar av människors liv. Det är inte att undra på att politiker världen över frestas av tanken.

Läs även: Lake

Ett liberalt C?

Det blir Per Ankersjö som ska leda arbetet med Centerpartiets nya idéprogram. Det lovar gott. Alliansens reformarbete har gått i stå. Denna mandatperiod kommer att kännetecknas av att regeringen håller hårt i plånboken och talar med djup röst om behovet av ekonomiskt ansvar. Något parti måste våga gå före i både tanke och handling.

"Det finns en frustration över att det saknas en frihetlig idéutveckling och förnyelse av politiken", skriver Centerns Annie Lööf tillsammans med Ankersjö på Brännpunkt. Bland oss liberaler är detta snarast ett understatement. Men bland de breda folklagren går Fredrik Reinfeldts idélöshet hem.

Den vanlige väljaren är inte särskilt ideologisk. Däremot tror jag att alla vill höra politikerna berätta någon sorts framtidsberättelse, en vision om vilket samhälle vi vill ha om tio, tjugo eller femtio år. Denna vision kommer inte att skapas av den planerade Framtidskommissionen under Reinfeldts ledning.

Det skulle vara trösterikt om den i alla fall fanns i Centerpartiets nästa idéprogram. Då krävs dock att partiet är modigt och vågar gå före i för Alliansen kontroversiella och känsliga frågor. Som narkotikapolitiken. Som friheten på Internet. Då kan vi börja snacka liberala röster på C i valet 2014.

Veckan som gick #5

# Lydstaterna. Italien har fått en ny ledare, Mario Monti. En man som beskriver sig som "icke-politiker". Att Berlusconi är borta från premiärministerposten är bra, men det räddar inte Italiens ekonomi. Fast nu har i alla fall EU fått lydekonomier i både Italien och Grekland.

# Syrien isolerat. Bashar al-Assads regim i Syrien blir allt mer isolerad. Nu har även Arabförbundet satt ned foten och hotat med uteslutning. Frågan är om ens Kina eller Ryssland kan försvara regimen längre. Men mördandet fortsätter dag för dag. al-Assad säger sig slå ned militanta grupper som mördar poliser och civila. Med en sådan verklighetsbild blir blodbadet förmodligen helt logiskt. Frågan är om presidenten ämnar gå under i något slags slutstrid med sitt eget folk. Det riskerar att bli en långdragen strid.

# Mer Europa. Att EU:s ledare, och dess anhängare, vill öka unionens makt på medlemsstaternas och demokratins bekostnad är inget nytt. Eurokrisen har blivit ännu ett argument för att ytterligare öka maktförskjutningen. "Det innebär mer Europa, inte mindre", konstaterar Merkel. Mindre demokrati, alltså. Mindre folkligt inflytande över besluten. Hur personer som kallar sig demokrater kan försvara detta är fullständigt obegripligt. De svenska euroanhängarnas argument börjar dessutom bli väldigt patetiska.

# Saif al-Islam gripen. Den tilltänkte kronprinsen till fadern Muammar Gadaffi, verbale och universitetsutbildade Saif al-Islam, greps under lördagen i södra Libyen. Nu återstår att se om han utlämnas till Haag eller får något slags skenrättegång i Libyen. I vilket fall är Gadaffifamiljens styre i Libyen definitivt över.

Grisen is back

I vintras bloggade jag om skidåkaren Petter Northug som har för vana att håna sina konkurrenter när han äntrar upploppet i ledning och klyver mållinjen först. SVT:s Jonas Karlsson kallade Northug för "en gris" när han bromsade och väntade in konkurrenterna innan han slutligen klev över mållinjen i herrstafetten. Vilket säkert ytterligare stärkte norrmannen i sin övertygelse att det han gör är rätt och för sportens bästa.

I dag var det stafett igen, den första för säsongen. Det blev ett jättetråkigt lopp som slutade som vanligt i seger för Norge och Northug. Alla andra åkare beter sig som paralyserade i hans närhet, lite som när Mike Tyson under sin storhetstid gick upp mot livrädda motståndare som inte vågade följa någon egen strategi utan bara väntade på att bli utslagna.

Denna gång blev det inte ens någon riktig spurtuppgörelse. Northug kunde i lugn och ro ta sig i mål och passade då på att göra en ful gest, något han skämtade bort som en "en hyllning till noshörningen". Han vet förstås att detta genast skapar rubriker i både Sverige och Norge och att det polariserar.

Jag fortsätter att tycka att Northug är en fantastisk skidåkare och en usel sportpersonlighet. Att håna sina konkurrenter är inte att "bjuda på sig själv". Då är det desto roligare att se Marit Bjørgen, som är fantastisk på alla sätt.

Söndagsdystopi

Snälla, befria Internet från politikerna.

Sverige behöver en opposition

Det är inte Håkan Juholts fel att Socialdemokraterna inte är ett 40-procentsparti i dag. Det är inte heller Mona Sahlins fel. Den nedåtgående trenden har pågått länge.

Göran Persson ledde partiet i flera förlustval - med undantag av segervalet 2002 när S fick närmare 40 procent av rösterna gjorde partiet egentligen inget riktigt bra val under Persson. 2006 räckte det inte heller till att behålla regeringsmakten.

Socialdemokratins kris började således långt innan Juholt blev aktuell som S-ordförande. Den påskyndades definitivt av bildandet av Alliansen och den har eskalerat i takt med att allt färre under borgerligt styre identifierar sig med Socialdemokraterna eller vet vad de vill åstadkomma. I Stockholm, som trots allt är viktigt för utgången av riksdagsvalet, kommer S sannolikt få finna sig i att vara tredje största parti i de kommande valen.

Men vad vore skillnaden med ett socialdemokratiskt styre? Alliansen har visserligen sänkt inkomstskatterna rejält, vilket är positivt, men Sverige är fortfarande en högskattestat jämfört med övriga länder i Europa eller världen. Sverige är socialdemokratiskt. Skillnaden är att statsministern kallar sig moderat. Förutom att lätta på kedjorna en aning med avskaffat apoteksmonopol och lite skattejusteringar har politiken i princip legat fast sedan Göran Perssons dagar.

Socialdemokraternas problem är att de inte har något att erbjuda väljarna förutom andra ansikten än de som nu sitter vid makten. Ingen politik, inget mål. Det är illa, inte minst ur demokratiskt hänseende. Sverige behöver en stark opposition som kan utmana, ifrågasätta och komma med nya idéer. I opposition var allianspartierna starka och livskraftiga. De verkade ha visioner för ett Sverige bortom socialdemokratin. Nu har de drabbats av alla regeringspartiers öde och stagnerat.

I ett sådant läge skulle en stark opposition ha ett utmärkt tillfälle att förklara varför de är bättre lämpade att ta över. Sveriges rödgröna opposition har inte ens kommit nära.

Yttrandefrihet i Egypten

Tiotusentals människor har åter samlats på Tahrirtorget i Egyptens huvudstad Kairo. Denna gång för att demonstrera mot den övergångsregim som sitter på makten innan valen hålls. Tålamodet är slut, säger några demonstranter. Många av demonstranterna är islamister.

En stor skillnad finns dock jämfört med när Hosni Mubarak satt vid makten. Demonstrationerna kan ske i fred. Ingen militär finns på plats för att gripa eller skjuta demonstranter.

Hur landets framtid ser ut vet ingen, men något gott har trots allt hänt i Egypten.

Frihetsfrontens talarkväll: november

På torsdag är det dags för talarkväll med Frihetsfronten. Då kommer Simon Lundström, mangaexperten och översättaren som dömts för barnpornografibrott, och berättar om sina upplevelser.

Tid: Torsdag 24/11, 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 i Gamla Stan

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan slussen och slottet.

OBS! Denna gång är vi inte på en restaurang, men öl kommer att finnas till försäljning. Efter taleriet går vi vidare till någon närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Politikerns svar på lättmjölk

Alliansens partiledare ska leda en framtidskommission som, enligt statsministern, ska lägga ut färdlinjen till 2020 och 2050. Nu ska det skapas visioner, minsann. Alla vid sunda vätskor begriper att det inte kommer att bli något storslaget och visionärt resultat av denna kommission. Särskilt inte som Reinfeldt själv blir kommissionens ordförande.

Globaliseringsrådet hade egentligen samma uppgift. Det var ett slags korporativistiskt hopkok av politiker, företagare och fackordföranden och leddes av den tidigare utbildningsministern och folkpartiledaren Lars Leijonborg. Moderaterna var dock aldrig intresserade av de rekommendationer som rådet gav efter lång tids diskussion. Att reformera arbetsrätten och avskaffa värnskatten gillar ju inte di nymoderata. I stället lades Globaliseringsrådets rapport i skrivbordslådan. Nu är tanken att göra samma en gång till - fast i Moderaternas koppel.

De fyra alliansledarna får ett varsitt område att ratta: Lööf ska titta på en hållbar tillväxt och en grön ekonomi, Björklund ska arbeta med integration och jämställdhet, Hägglund ska söka besvara hur vi bygger vidare på "grundläggande svenska värderingar som tillit, tolerans och solidaritet" (prosit) medan Reinfeldt själv ska försöka finna lösningar på den demografiska utveckling som innebär allt fler äldre.

Det säger sig självt att resultatet kommer att bli väldigt fluffigt, väldigt urvattnat och i slutändan väldigt poänglöst. Således mycket nymoderatskt. Reinfeldt kommer säkert att bli nöjd.

Fildelare köper mer musik

De som fildelar köper också mer musik på nätet än de som inte fildelar, slås fast i rapporten Svenskarna och internet.

Egentligen är det ganska logiskt. Den som är intresserad av att komma över ny musik tenderar också att hitta låtar och artister som de inte tidigare kände till. Musik som inte finns att köpa i skivaffären men som i stället kan köpas online. Musik man kanske inte ens visste att man skulle gilla.

Att fildelning slår mot artisterna är således inte sant. I vilket fall borde musikindustrin försöka tänka framåt i stället för att kura ihop i försvarsställning i rättssalen. Det gynnar ingen, allra minst dem själva.

Nyspråk

När EU:s toppar vill flytta makt från medlemsländerna till EU brukar det heta att "samarbetet ska förbjupas".

Tysklands förbundskansler Angela Merkel går ännu längre i nyspråket. Nya strukturer måste utvecklas för att möta de ständiga kriserna, "det innebär mer Europa, inte mindre". Det sägs aldrig rakt ut vad "mer samarbete" eller "mer Europa" - en positivt laddad term och en fullständigt utan innehåll - betyder mer konkret.

Men vi kan väl gissa. Mindre makt åt de nationella parlamenten, det vill säga urgröpt nationell demokrati. Mer makt åt icke folkvalda inom EU-systemet, överstatlig styrning av medlemsstaternas ekonomier. Och så vidare. Men räkna med att svenska medier hänger på i nyspråkandet, ingen vill riktigt fundera över vad allt detta egentligen betyder i praktiken.

Fy fan för detta monster.

Skolan och betygen

Betygsinflationen i den svenska skolan har varit på tapeten länge. Det är en gammal diskussion. Men det började inte så.

Jag tillhörde den årskull som först introducerades för det nya betygssystemet IG-MVG. Det var 90-tal och ingen lärare hade en aning om vad de nya betygsstegen stod för. En förklaring till förvirringen var att det nya betygssystemet kom utan kriterier. Lärarna hade således i praktiken endast en massa bokstäver framför sig som de skulle dela ut. De sade ingenting om elevens prestation.

Därtill ska läggas att de var vana vid det gamla systemet med siffrorna 1-5, där elever ställdes mot varandra. Frånvaron av kriterier gjorde att alla lärare skapade sig en egen bild av vad de nya betygen motsvarade jämfört med de gamla. På min skola var många lärare av uppfattningen att MVG minsann var mer än en gammal 5:a. Därmed skulle det i praktiken vara ohyggligt svårt att få i betyg. En lärare, tillika vår bästa, förklarade att han "av princip" inte satte MVG. Han kom i praktiken att göra ett fåtal undantag under mina högstadieår.

Skillnaden mellan högstadiet och gymnasiet kunde knappast ha varit större. Att jag gick från G till MVG i idrott och hälsa utan att ha blivit det minsta mer atletisk över sommarlovet säger en del. Och sedan fortsatte det. När vissa kurser var till ända kunde klassen konstatera att ungefär hälften fått högsta betyg. Betygsinflation blev ett begrepp. Detta var runt tio år sedan.

Betygssystemet är bara en del av många som behöver förändras i den svenska skolan. Alliansregeringen har tagit flera viktiga steg i rätt riktning, men resultaten i den svenska skolan fortsätter att falla. Det är decennier av sossepolitik i skolan vi nu ser följderna av.

Veckan som gick #4

# Saabs chanser nära noll. En tillbakablick i dessa sammanställningar av veckan som gick kommer att visa vilken berg-och-dalbana Saab gått igenom. Ingen vecka är den andra lik och spelet har sedan länge upphört att vara en seriös verksamhet. När GM sade nej till planen på att låta kinesiska Youngman och Páng Dà äga 100 procent av Saab försvann i praktiken den sista chansen för företaget att överleva. Åtminstone långsiktigt. Nu återstår för Victor Muller och de kinesiska företagen att försöka få GM att acceptera något slags kompromisslösning med ett Saab delägt av kineserna. Även om det mot all förmodan skulle gå igenom är det en långt sämre lösning än den som tidigare presenterades.

# Mangamålet till HD. Högsta domstolen kommer att ta upp målet med den barnporrdömde seriekännaren. Det är ett principiellt intressant fall och det är bra att HD väljer att pröva det. Men det är samtidigt svårt att se hur de ska kunna göra en fundamentalt annorlunda tolkning än tidigare instanser.

# Manshat på modet. Turteatern sätter upp en pjäs baserad på Valerie Solanas radikalfeministiska hatskrift SCUM (Society For Cutting Up Men). Den ska till råga på allt visas för skolungdomar. Kulturnissarna är förstås nöjda. Det är en "provokativ" och "tankeväckande" pjäs som ska "ruska om". Jo, tjena. Den visar bara hur tillåtet det har blivit att förnedra och skämta om män. Att göra en liknande föreställning som uppmanar till att mörda judar, muslimer, svarta eller alla kvinnor vore helt otänkbar.

# Exit Berlusconi. Silvio Berlusconi höll sitt löfte och avgick på lördagskvällen. Hans förtroende var sedan länge förbrukat. Berlusconis sätt att förringa och trivialisera Italiens ekonomiska kris var kanske det som slutligen fick bägaren att rinna över, även för hårt prövade italienare. Dessvärre finns det inte så många bättre personer som kan ta över och få Italien på fötter.

Hopplöst

Det är självklart att Ron Paul borde bli USA:s näste president. Och det är lika självklart att han inte kommer att bli det.

Till skillnad från sina republikanska motkandidater står Ron Paul för tydliga principer. Han utgår konsekvent från dem i sin argumentation och han står upp för dem i vått och torrt. Paul är alltså ungefär så olik Fredrik Reinfeldt en politiker över huvud taget kan vara. Men han är också tämligen unik bland amerikanska toppolitiker.

I de TV-debatter som anordnas med de republikanska presidentkandidaterna har vi fått se Rick Perry göra bort sig gång på gång och Mitt Romney och Newt Gingrich öppna för ett militärt angrepp på Iran. Paul tyckte att det sistnämnda påminde om krigshetsen inför Irakkriget 2003. Har de verkligen inte lärt sig någonting?

Medan andra republikaner försvarar tortyr och nedmontering av rättsstaten står Ron Paul upp för rättsprinciperna. Men han har förstås ingen chans att bli nominerad. Det lutar väl åt att Mitt Romney tar hem kampen om att utmana Barack Obama nästa år - om nu inte någon skandal som inträffade för 30 år sedan avslöjas. USA:s framtid lär inte se ljusare i januari 2013 än den gör i dag.

Ett mindre skrikigt USA?

Världen har förändrats på många sätt sedan den 11 september 2001. Terrornojan har både underminerat rättssäkerheten och gjort det till en ren jäkla pina att flyga.

USA ska försöka göra om sitt sargade varumärke. Sedan den 11 september har säkerheten skärpts - inte minst för alla som reser in i landet. Exempelvis har nakenskannrar har installerats. "Det senaste tio åren har det uppfattats som att USA bara fokuserat på säkerhet, vilket gjort att besökare inte har känt sig välkomna. Nu gör vi om varumärket USA", säger Jim Evans vid USA:s marknadsföringsorganisation. Amerikaner ska bli mindre arroganta och skrikiga, är tanken.

Lycka till, säger jag. Ni kan ju börja med att göra om TSA (Transportation Security Administration), som numera har till uppgift att klämma människor mellan benen eller studera dem genom nakenskannrar när de äntrar landet. Ifrågasätter man dessa statligt sanktionerade sexuella trakasserier kan det gå illa. Se klippet som John Tyner spelade in med sin mobiltelefon när han vägrade finna sig i att bli undersökt. "Upon buying the ticket you gave up a lot of your rights"...

Fredagsgodis

Denna bild sägs föreställa nya Saab 9-3, byggd på konceptbilen Phoenix och designad av Jason Castriota. En så god anledning som någon för att Saab bör leva vidare.

Absurdistan

Amerikansk kriminalpolitik blir bara alltmer absurd.

Det brukar hävdas att ungefär en procent av den amerikanska befolkningen sitter i fängelse. Det betyder ungefär tre miljoner personer (majoriteten svarta och för narkotikabrott). Att fängelserna sväller över gör inte bara situationen outhärdlig för internerna, det tär också på delstaternas ekonomi.

Därför har nu Riverdale i det ekonomiskt hårt trängda Kalifornien klubbat att fängelserna får börja ta betalt för mat och "husrum" av internerna. Det uppges handla om en dygnskostnad på drygt 142 dollar, cirka 950 kronor. Som jämförelse är detta mer än vad det kostar att bo på stödboenden i Stockholm, där också mat, husrum, drogkontroller och viss regelbunden kontakt med personal ingår. Men då placeras man frivilligt.

En enkel lösning vore att lätta på narkotikaförbudet. Det skulle minska antalet interner och därmed vara till gagn för delstaternas ekonomi. War on drugs kostar - både människor och pengar.

Varmt manshat

Jag stannade till ett ögonblick på vägen hem från jobbet i går. En man stod vid Rådmansgatans tunnelbanestation och klistrade upp affischer. Inget konstigt i det, det brukar sitta massor av reklam för konserter och annat där. Det var dock inte dessa jag reagerade över utan en annan affisch som han ännu inte hade satt upp men som låg och väntade i vagnen. Den med texten "SCUM"...

Jag funderade inte mer över det då, men förstod att det måste handla om något slags tillställning som har med Scum-manifestet att göra. Och mycket riktigt. Denna manshatande skrift har blivit pjäs på Turteatern.

Aftonbladets kulturjournalist sammanfattar: "Till musik från Hollywwod förolämpas så nöjt den manliga läktaren, patriarkatets idioti och ödslighet hängs i korsstygn på väggen, fönster slås upp, ett guldklätt Scum hissas upp i taket och konfetti ringlar över alla flickor. Det är ganska kul. Livligt. Varmt."

Teatrar ska givetvis få sätta upp vilka dumheter de vill, ingen är ju tvungen att gå och se skiten. I dessa tider av debatter om "näthat" och islamofobi blir det dock väldigt märkligt att sätta upp en pjäs av en så fruktansvärt hatisk bok och kalla det hela för en "kärleksfull föreställning".

Dessutom är det lätt att bli trött på den ständigt närvarande radikalfeminismen i Kultursverige, det eviga tjatet om patriarkatet. Byt skiva, för guds skull! Lägg ned.

Religiositet

"Att vara en del av eurozonen, eller att sträva mot det, borde vara det
som definierar EU."

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso

Forskningen och jämställdheten

Regeringen har uppdragit åt Högskoleverket att göra en förstudie i syfte att titta närmare på anslagen till lärosätena för forskning och forskarutbildning ur ett jämställdhetsperspektiv, skriver Utbildningsdepartementet i ett pressmeddelande.

Den politiska detaljstyrningen av universitet och högskolor ska minska, är det tänkt. Men regeringen vill samtidigt följa upp hur jämstäldheten påverkas av lärosätenas nyvunna frihet.

Detta luktar lite unket. "Jämställdhetsperspektiv" brukar vanligtvis vara detsamma som "inte för många män" eller "mer genusperspektiv". Det återstår att se vilken konkret påverkan regeringen vill ha på forskarvärldens könssammansättning - eller vad den forskar om.

Kvinnor som slår

Jag råkade snubbla in i ett avsnitt av det smått outhärdliga programmet Dr. Phil härom kvällen. Ämnet var emellertid lite intressant. Det handlade nämligen om kvinnors våld mot män - både psykiskt och fysiskt.

Berättelserna föreföll identiska med dem när män slår sina fruar och flickvänner. Men problemet underskattas sannolikt. Föreställningen att "en god karl reder sig själv" lever kvar. Dessutom är det pinsamt att som man berätta för vänner och bekanta att man blir misshandlad av sin kvinnliga partner. Här finns sannolikt skäl att använda det slitna begreppet "mörkertal".

Den svenska debatten handlar alltid om kvinnor som misshandlas av sina män, att detta är ett samhällsproblem och, enligt feministerna, ett tecken på den manliga dominansen över kvinnan. Några individuella förklaringsmodeller accepteras i princip inte.

Aldrig nämns att det faktiskt finns män som misshandlas av sina fruar och flickvänner och att sådana förhållanden bär sin egen problematik vad beträffar skuld och skam för den drabbade. Och hur ska dessa fall kunna förklaras enligt de strukturella modeller som feministerna är så förtjusta i?

Från avsugningar till porr med Ryanair

Jag är ingen älskare av Ryanair - frånsett det faktum att de oftast kommer fram i tid. Men man måste bara älska VD Michael O'Learys sätt att ge företaget uppmärksamhet.

På en presskonferens i Tyskland pratade O'Leary tidigare om visionen att Ryanair i framtiden skulle erbjuda både billigare och dyrare biljetter. Lägsta standard för några tior, högsta standard med "beds and blowjobs". Den generade kvinnliga tolken vägrade att översätta det sista till tyska. Själv tyckte jag att det lät som helt OK service på långflygningar.

Nu hävdar den gode O'Leary att Ryanair ska börja visa porr på sina flygningar. Genom att ladda ned en app ska resenärerna erbjudas att titta på porr på sina smarttelefoner och läsplattor. Allt mot skälig betalning, får vi anta.

Huruvida detta är ett mer trovärdigt förslag än sängar och avsugningar återstår att se, men det är nog ganska få som skulle vilja titta på porr med främlingar sittande precis bredvid sig. Då kanske man får fundera över att upprätta bås eller kupéer i framtidens flygplan.