Tvång som demokratisk metod

Efter kritik från Johan Lundberg i tidningen Konstnären om att det "pumpas in pengar i Scum-manifestet och kommunistiska manifestet och andra revolutionära ideologier" känner sig skådespelaren Andrea Edwards och regissören Erik Holmström, som tillsammans satte upp Scummanifestet på Turteatern, nödgade att rycka ut till den offentligfinansierade kulturens försvar.

Teateruppsättningen fick bara 50 000 kronor, påminner Edwards och Holmström. De finner det "ovärdigt" att det inte sköts till mer pengar och kräver högre anslag till kulturen eftersom det är "det enda demokratiska sättet att fördela pengar på inom vårt vinstdrivna samhälle".

Så låter det när man tar andras pengar för givna och sig själv på väldigt stort allvar. Nå, alla tycker förmodligen att deras arbete är viktigt och borde premieras med högre lön. Men väldigt få skulle välja att ge pengar till en teateruppsättning av Scummanifestet. Andrea Edwards och Erik Holmström tycker att det är demokratiskt att tvinga oss.

Varmt manshat

Jag stannade till ett ögonblick på vägen hem från jobbet i går. En man stod vid Rådmansgatans tunnelbanestation och klistrade upp affischer. Inget konstigt i det, det brukar sitta massor av reklam för konserter och annat där. Det var dock inte dessa jag reagerade över utan en annan affisch som han ännu inte hade satt upp men som låg och väntade i vagnen. Den med texten "SCUM"...

Jag funderade inte mer över det då, men förstod att det måste handla om något slags tillställning som har med Scum-manifestet att göra. Och mycket riktigt. Denna manshatande skrift har blivit pjäs på Turteatern.

Aftonbladets kulturjournalist sammanfattar: "Till musik från Hollywwod förolämpas så nöjt den manliga läktaren, patriarkatets idioti och ödslighet hängs i korsstygn på väggen, fönster slås upp, ett guldklätt Scum hissas upp i taket och konfetti ringlar över alla flickor. Det är ganska kul. Livligt. Varmt."

Teatrar ska givetvis få sätta upp vilka dumheter de vill, ingen är ju tvungen att gå och se skiten. I dessa tider av debatter om "näthat" och islamofobi blir det dock väldigt märkligt att sätta upp en pjäs av en så fruktansvärt hatisk bok och kalla det hela för en "kärleksfull föreställning".

Dessutom är det lätt att bli trött på den ständigt närvarande radikalfeminismen i Kultursverige, det eviga tjatet om patriarkatet. Byt skiva, för guds skull! Lägg ned.