En vacker revolution

Det finns få saker som ger en så skön känsla inombords som när ett folk gemensamt gör sig av med en förtryckarregim. Den så kallade "jasminrevolutionen" i Tunisien väcker inspiration och kan sprida sig som ringar på vattnet i arabvärlden, menar vissa bedömare. Protester inspirerade av händelserna i Tunisien har redan förekommit i Algeriet. Men förtryckarregimerna i regionen är beredda. Diktatorn Ben Ali var det uppenbarligen inte, eller hade inte det stöd som även en förtryckare behöver från polis och militär.

Scenerna när Berlinmuren öppnas, vilket också var en seger över förtrycket om än under mindre dramatiska former än när Nicolae Ceauşescu flydde med helikopter, är fantastiska. Likaså scenerna av förbrödring mellan militär och vanliga medborgare på Beijings gator dagarna innan helvetet brakar lös vid och runt Tiān​'ān​mén​ 1989. Händelserna i Tunisien är ännu ett exempel på att det inte behövs utländsk militär aggression för att störta en förtryckare.

Tanken med ett folk som tar tillbaka de fri- och rättigheter som dess makthavare stulit är vacker. Revolutionen i Tunisien visar också på internets kraft i det politiska arbetet - vilket gör det tämligen uppenbart varför regimer som den kinesiska, kubanska och burmesiska kämpar så hårt för att upprätthålla kontrollen över nätet.

Grattis, alla tunisier. Nu börjar den långa och svåra vandringen mot en demokratisk rättsstat. Den fortsatta misstänksamheten mot makten är både sund och nödvändig.

Folkpartiet de konservativa

Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson och partiets alldeles egna James Bond-skurk Johan Pehrson går till attack mot det blivande språkröret Gustav Fridolins debattartikel, i vilken han beskriver Miljöpartiet som ett modernt mittenparti med liberala rötter. Kritiken är förstås befogad, men folkpartisternas försök att utmåla Folkpartiet som det parti som "förvaltar och utvecklar liberalismens idéer i vår tid" blir oerhört genant. Första april kom tidigt i år.

HAX har berört detta tidigare. Det vi ser framför oss är inte en kamp mellan liberalismen och socialismen utan mellan liberalismen och konservatismen. Folkpartiet är liberaler till namnet men ställer i grunden inte upp på många av de liberala grundvärderingarna. Det är i dag ett konservativt parti, precis som Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Det är därför med tungan rätt i mun som folkpartisterna räknar upp vad som definierar dem som liberaler. Att sänka skatten räcker emellertid inte för att klassas som liberal. Även konservativa ställer upp på låga skatter och en någorlunda avreglerad arbetsmarknad (många gör dock misstaget att se USA som en liberal mönsterstat tack vare landets låga beskattning och överser därmed med det faktum att Amerika är ett kristkonservativt land fjärran från de liberala idealen om rätten till liv och frihet).

Beviset för hur ryggradslös och förljugen politiken är på toppnivå får vi när Larsson & Pehrson helt ogenerat nämner "det starka engagemang som integritetsfrågor väcker" i partiet och säger sig välkomna alla liberaler att delta i partiets arbete. Det är som att se en auktoritär regim tacka oppositionen för engagemanget efter att demonstrationen slagits ned. Det är förstås en charad. Folkpartiet var tvärtom överlyckligt att bli av med en liberal bråkstake som Camilla Lindberg. Nu kan Björklund, Pehrson & c/o ratta partiet i lugn och ro.

Folkpartister verkar lida av dåligt självförtroende. Riksdagsledamöter, och även ministrar, har en fallenhet för att hela tiden inleda politiska uttalanden med "som liberal...". Som om de måste säga de orden högt för att själva tro på dem. Det går att förstå den osäkerheten. Folkpartiet har bland mycket annat tagit aktiv ställning mot den personliga integriteten, för sexmoralistiska lagar, för urinprover på högstadieungdomar, för politisk pekpinnepolitik i vår vardag genom folkhälsopolitiken, för politiska veton om medborgarnas familjeliv, för genustrams i både skola och arbetsliv och en fullständigt okritisk inställning till den svällande politiska makten i Bryssel. Det finns inte ett spår av någon liberal idéutveckling i denna soppa. Riktningen är snarast strikt konservativ och i hög grad även vänsterfeministisk.

Folkpartiets sätt att "utveckla liberalismens idéer i vår tid" är tydligen att fullständigt strunta i dem. "Förnyelse" kallas det visst inom Moderaterna. Det finns således många goda skäl till att Liberaldemokraterna har bildats. Liberalismen är död och begraven i Alliansen, det är hög tid att fler börjar inse det nu.

Ty om Johan Pehrson ser sig som liberal förlorar begreppet all mening. Scaber Nestor skriver mer.

Framtidens språk

Härom kvällen visade SVT:s Rapport hur amerikanska föräldrar tar sina spädbarn till kinesiskakurser där de under lekmässiga former får lyssna till enkla ord som 你好 (nǐ​hǎo, hej), 苹果 (píng​guǒ​, äpple), 狗 (gǒu, hund) och 猫 (māo, katt). Barnen kan visserligen inte verbalisera det de hör, men det sägs ändå gynna deras språkutveckling om de får höra orden väldigt tidigt.

Anledningen till att det är just kinesiska och inte spanska eller franska behöver förmodligen inte förklaras närmare. Även Barack Obamas nioåriga dotter Sasha lär sig kinesiska och fick möjlighet att öva lite när president Hú kom på besök. Även i Sverige växer kinesiskan. Allt fler gymnasier erbjuder kurser och Konfuciusinstitutet ska införa förkunskapskrav på sina kurser vilket förhoppningsvis höjer nivån.

Det finns många sätt att lära sig språk på. I full överensstämmelse med dagens quick fix-mentalitet finns en rad enklare språkkurser enligt lyssna-härma-lär-pedagogiken, varav några erbjuds av Univerb, Radio 86 och Academica. Därtill finns översättningsmöjligheter hos MDBG och tjänster som Nciku, som erbjuder mer än bara översättning och faktiskt fungerar rätt bra. Allt detta blir emellertid ofullständigt och riskerar att kännas som att bestiga samma berg om och om igen eftersom det grammatiska djupet av naturliga skäl blir lidande. Lite som att segla utan kompass.

Att lära sig förstå ett språk som kinesiska handlar också om att lära sig förstå en annan kultur. Detta går hand i hand. Om man verkligen vill lära sig ett språk, förstå det och kunna prata mer än bara några lösryckta meningar, bör man plugga med kurslitteratur, ljudskivor och lärarledda lektioner. Allra bäst är givetvis att göra detta i Kina där det finns möjlighet att öva språket dagligdags. Att börja i Sverige är dock ingen dum idé.

Det som krävs är framför allt tid och tålamod. Kinesiska är inte svårare än något av våra västerländska språk - snarare tvärtom. Grammatiken är enklare än någonsin tyskans, franskans eller svenskans, språket är rakare och på många sätt väldigt logiskt. Hindret för många är förstås tecknen, men också det är ett endast ett hinder som kräver tid och tålamod för att övervinna. Till skillnad från många andra språk vill jag påstå att kinesiskan blir lättare med tiden - inte tvärtom.

Det finns många böcker att välja bland. 当代中文, Contemporary Chinese,
ger en bra grund men kan med fördel kompletteras
med andra böcker för mer utförliga grammatikövningar.

På andra sidan sundet

Apropå migrationsminister Tobias Billströms icke-svar beträffande WikiLeaksdokumenten om hans egen och Carl Bildts syn på irakiska flyktingar kan vi konstatera att det är mer fart i de danska ministrarna när de blir trängda av media.

Inrikes- och hälsoministern Bertil Haarder vankar under intervjun med Danmarks radio av och an och blir allt mer förbannad och irriterad. Han avslutar med det klämkäcka uttrycket "pissa mig i örat!" och går sin väg.

Måste ses.

Kritik från ett glashus

Vi kan notera att Vatikanen uttrycker oro över Silvio Berlusconis sexuella eskapader och manar premiärministern till större moralisk stadga. Det är inte första gången Vatikanen har synpunkter på Berlusconis vilda privatliv.

För att komma från en samling gubbar som själva gillar att ta korgossarna offside känns kritiken lite lätt. Särskilt som den denna gång kommer från den som går under kodnamnet "nummer två"...

Härliga tider

I Sverige blir det skandalrubriker, polisanmälning och etikdebatter om det bråkas på isen under en hockeymatch. I NHL är det "part of the game". Inte minst i Philadelphia, som har ett historiskt arv som Broad Street Bullies att leva upp till. Fansen älskar det.

I natt small det rejält mellan Philadelphia Flyers och gästande Ottawa Senators. När Ottawa insåg att de inte kunde vinna matchen började skitsnacket. Och då urartade det snart i vad som i Aftonbladet beskrivs som rena barslagsmål. "Härliga tider", tycker All Star-spelaren Claude Giroux. För fjolårsfinalisten Flyers är det mycket riktigt härliga tider. Seger 6-2 i natt och ledning i hela ligan för tillfället.

Det är inte första gången de här två klubbarna drabbar samman i stora rallarslagsmål. I kalabaliken 2004 slogs alla - inklusive målvakterna.

Efterblivna moderater

Moderaternas narkotikapolitiske talesman Jan R Andersson får hård kritik på ledarplats i Expressen. Andersson vill nämligen inte göra något för att hindra smittspridningen bland injektionsmissbrukare utan tycker att injektionsheroinister gott kan röka sitt heroin i stället. Då slipper de ju nålarna.

Det är lite för enkelt att rikta all kritik mot Jan R Andersson. Den borde riktas mot Moderaterna som parti i första hand. Andersson säger nämligen bara vad Moderaterna alltid har tyckt i narkotikafrågor: en död knarkare är en bra knarkare och att minska lidandet är lika med en uppmaning att knarka. Partiet är hopplöst efterblivet i dessa frågor, vilket på senare tid tydliggjorts av dess ständiga försök att förhala införandet av sprutbyte i Stockholm.

Medan skadereduceringslinjen vinner allt fler anhängare och till och med Folkpartiet har accepterat sprutbyte i Stockholm (även om det satt hårt inne) biter sig Moderaterna fast i gamla repressiva irrläror. Hit har inte ens Reinfeldts ivriga förnyelsevurm nått. Moderaterna är och förblir ett blint betongparti i narkotikafrågor.

Pedofiljakten kan börja

Om skandalen med rättspsyks hantering av en man dömd för sexuella brott mot barn handlade kvällens Uppdrag granskning. Om allt som framkom i reportaget är korrekt är det ingen tvekan om att det begåtts stora misstag. Hanteringen förefaller naiv och oprofessionell. Oviljan att stå för de beslut som fattats beträffande bland annat permissioner, från såväl läkare som domare, ökar förstås inte trovärdigheten heller.

Sista ordet är givetvis inte sagt i detta. Det är nu pöbeldebatten lär börja. SVT Text berättar att hälften av de som tillfrågats i en Sifo-undersökning vill att personer dömda för sexbrott mot barn hängs ut så att grannar vet vilka de är. För ovanlighetens skull är det kvinnorna som vill ha hårdare tag än männen. En sådan policy finns i amerikanska delstater. I praktiken innebär en sådan politik att en person dömd för sexbrott aldrig kan komma tillbaka in i samhället och fungera normalt igen. Faktum är nämligen att just sexbrott har väldigt låg återfallsrisk, även om folk i gemen tycks övertygade om motsatsen. Att hänga ut folk uppmuntrar endast till lynchning.

Risken med sådana här reportage är just att det föder dem som skriker efter sterilisering, kastrering och allehanda repressiva åtgärder. Sexualitet är ett komplext ämne. Jag ser pedofili som en sexuell läggning, men den kan se olika ut. Det finns pedofiler som endast attraheras av förpubertala barn och det finns de som även kan känna attraktion till vuxna (frågan är då om pedofilin kan klassas som en fetisch...?). Och det är en enorm skillnad mellan utåtagerande pedofiler, som begår övergrepp, och de som håller sin läggning under kontroll.

Uppdrag granskning lovar att följa upp reportaget med det heta ämnet "går det att bota pedofiler?". Det lär bli fart på debatten då också.

Hallå världen, här kommer Kina

Hú​ Jǐn​tāo​ är på besök i USA. Han möttes av ett fåtal demonstranter som propagerade för ett fritt Tibetmen har annars fått ett förstklassigt mottagande. Mötet har kallats det viktigaste mellan ländernas ledare sedan Dèng​ Xiǎo​píng mötte Jimmy Carter 1979. Under de dryga 30 år som förflutit har ländernas positioner förändrats dramatiskt. USA är fortfarande världens enda supermakt, både militärt och ekonomiskt (även om nästan hälften av amerikanerna tror att Kina har passerat dem), men maktförskjutningen är anmärkningsvärd och allt fler börjar inse att framtiden tillhör öst.

USA:s position i världen håller på att försvagas, Kinas att stärkas. Kina lånar ut mer pengar än självaste Världsbanken och sitter på en valutareserv på två biljoner dollar. Kina och USA är dock i högsta grad ömsesidigt beroende av varandra. Kina för sin export till den köpglada amerikanska marknaden, USA för import av billiga kinesiska produkter. Därför finns all anledning att hålla sig på god fot med varandra. Barack Obama har en svår balansgång att gå - å ena sidan som en god demokrat kritisera Kina för fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna, å den andra vara tillräckligt smidig för att inte dra på sig sin gästs vrede. Det har inte USA råd med.

Det är en ovan sits för stormakten USA. Sovjetunionen var en fiende, såväl ideologiskt som politiskt. Kina är mer konkurrent än fiende. Visserligen kan Obama lyfta fram mycket som han som amerikan absolut inte gillar med det kinesiska systemet - censur, enpartisystem, bristande äganderätt, frånvaro av rättsstat - men USA:s vandring mot en allt mer auktoritär stat i antiterrorkampens spår gör att mycket kritik inte skulle bli så trovärdig. Kineserna har inte varit sena att påpeka detta när Kina kritiserats.

I sitt välkomsttal välkomnade Obama Kina som en växande, framgångsrik nation. Men han tog även tillfället i akt att påpeka att samhällen är mer harmoniska om de erkänner universella mänskliga rättigheter. En blinkning till att de kinesiska ledarna pratar gärna om "harmoni" (héxié, 和谐). (Och i EU kallar man det harmonisering...). Hú pratade mest om vikten av ett närmare samarbete.

I diskussionen om maktförskjutningen från väst till öst nämns knappt Europa. Ingen tycks veta vad Europa egentligen representerar i dag. Tidigare hade vi större europeiska nationer som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. De ingår i dag i en överstatlig gegga vid namn EU. Är det månne herr van Rompuy som ska ses som Hús och Obamas likar?

Carsten Jensens ord från den tredje och sista av hans artiklar om västs krig i Afghanistan får avsluta denna bloggpost: "Michail Gorbatjov ville reformera Sovjetunionen, men kom att avveckla ett imperium. Barack Obama är en amerikansk Gorbatjov. Han kom till makten för att reformera ett politiskt system som missbrukats och misshandlats av hans föregångare, och det kommer att sluta med att han avvecklar en supermakt."

De beslut som fattas här inne kommer
i allt högre grad påverka resten av världen.

Läs en bok, Lena

TV4Nyheterna kör en serie om "det ökande drogmissbruket bland ungdomar". Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, har fått propagera fritt. I Sverige är allt bruk av narkotika klassat som missbruk, vilket gör definitionen oerhört vid. Allt från den som röker en joint då och då till den som är slav under drogen och tvingas till kriminell verksamhet för att finansiera missbruket. Olika världar. Men samma värld enligt FMN.

I kväll satt Lena Sundström i studion och förklarade varför missbruket ökar just nu. Hennes förklaring var att medan det under 1970- och 80-talen (och under 90-talet också, vill jag tillägga) spreds skräckpropaganda i skolorna får ungdomarna i dag inte den information de behöver.

En viktig del i undervisningen är den så kallade gateway-hypotesen som utmålar lättare droger som inkörsportar till tyngre droger. Detta ska verka avskräckande och få ungdomar att inte vilja/våga testa lättare droger. Det finns ett flertal olika ansatser i antidrogundervisningen, men forskning (se exempelvis Karlsson, Patrik (2009), Skolbaserad drogundervisning -angreppssätt, påvisade effekter och framtida utmaningar) visar att antidrogundervisningen har haft minimal effekt - det finns faktiskt indikationer på att den rent av haft motsatt effekt.

Att då sitta i TV4 och kräva mer av detta misslyckade inslag i svensk antidrogpolitik är faktiskt pinsamt. Lite ironiskt är det också att Lena Sundström samtidigt klagar över just okunskap...

Porrmoralismen

DN:s nya vänsterfeministskribent på ledarsidan, Lisa Bjurwald, har fått för sig att porr är PK i Sverige. Jag gav tidigare några exempel på att så verkligen inte är fallet.

Debatten om porren i TV fortsätter. Anställda hoppar av i protest och SSU, som bara nyttjar porrfria hotell (men gärna bajsar ned hotellrummen), tycker att TV4 genom att sända porr i Canal Plus ställer "många etiska frågor till sin spets". Det är parodiskt. Men så här ser det ut i Sverige. Så här inskränkt är det. I vilket annat sekulärt land (förutom Norge) skulle lite porr i en TV-kanal orsaka en sådan debattstorm?

TV4-chefen Jan Scherman försvarar beslutet på ett ganska bra sätt när han konstaterar att "i den moraliska debatten får ofta de som är emot automatiskt ett övertag, men erotik fanns ju redan i grottmålningar och hieroglyfer." SSU-ordföranden Jytte Guteland gör ett halvhjärtat försök att hävda att inställningen till porr inte handlar om moral. Det är klart att det är en fråga om moral - precis som sexköpslagen handlar om moral. Och en outsläcklig vilja att bestämma över andra vuxna människor.

Jytte Guteland behöver inte titta på porr när hon bor på hotell. Hon behöver inte titta på Canal Plus heller. Hon får tycka vad hon vill om pornografi. Men i egenskap av politiker räcker inte det. Hon vill bestämma vad du och jag ska se på TV. Det är så inskränkt. Så förutsägbart. Och så tröttsamt.

Besvikna sossar till SD

"Jag är nationalist och starkt troende. Det har ingenting med hitlerismen att göra. Men Gud har skapat världens folk och satt upp gränser för hur de ska leva. Vi ska inte blanda negrer och andra."

Man ska inte bli upprörd över fåntrattar som den gamle nazisten Lars Erik Aldin. De förtjänar förstås inte det engagemanget. Men lite fascinerad blir jag ändå över det finns människor som på 2010-talet har ett 1930-talsperspektiv på världen. Men så är ju Aldin knappast den genomsnittlige SD-väljaren heller.

Ett chockat Sverige grubblar fortfarande över hur i hela friden Sverigedemokraterna kunde ta sig in i riksdagen. Och vilka är deras väljare? Jakten på att "avslöja" vilka SD egentligen är har bara börjat. Den gamle nazisten Aldin är förstås en skänk från ovan i sammanhanget. Han var ju rent av med på Hitlers dagar. Kopplingen till sin bruna historia kommer SD aldrig undan, hur välpolerad fasaden än är.

Men att stämpla dem som nazister är förstås fel. Många väljare är gamla besvikna och konservativa socialdemokrater som anser att Sverige inte är vad det en gång var. Där ingår förstås även förändringen i landets etniska sammansättning. Att det är just Socialdemokraterna som tillhör SD:s allra mest högljudda kritiker handlar förmodligen inte bara om Jimmie Åkessons inställning till invandringspolitiken utan även om att det gamla arbetarepartiet faktiskt tappar väljare till Sverigedemokraterna. Partiet har ju tidigare lyckats behålla invandringskritiska väljare genom att föra en i praktiken restriktiv politik på området. Nu har många tagit steget till SD.

Maktskifte

Vi är på väg mot ett historiskt maktskifte i världen. Allt eftersom den amerikanska dominansen minskar, ökar det kinesiska inflytandet. Västvärlden gör rätt i att börja förbereda sig.

Den som oroas över Kinas militära upprustning bör betänka att landets militärbudget fortfarande endast är runt en sjundedel av den amerikanska, att USA har mångfalt fler kärnstridsspetsar och egentligen mer av allting. Det är således långt kvar till något militärt tronskifte. Vad det nu skulle betyda. Till skillnad från USA har Kina inte några imperialistiska ambitioner. Vi lär inte få se kinesisk trupp i krigshärdar som Afghanistan. Det är inte Kina som startar krig på tveksamma grunder eller internerar och torterar andra länders medborgare utan rättegång (George W Bush försvarar waterboarding med att det "räddar liv" och anser inte att islamiska extremister har rätt till en rättvis rättslig process eftersom de ju inte erkänner en sådan för andra).

I egenskap av stormakt vill givetvis den kinesiska regeringen ha militära muskler. Det ligger i en stormakts natur. Visserligen kan Kinas anspråk komma att förändras i takt med att makten, och därmed risken för arrogans, växer. Men jag är faktiskt inte särskilt orolig för någon storkinesisk imperialism under 2000-talet.

En framväxande stormakt definieras emellertid inte enbart av sin växande militärbudget utan även av framsteg vad gäller forskning och utbildning. Det räcker att ta en titt på hur kinesiska föräldrar ser på sina barn och deras framtid för att förstå skillnaderna mellan öst och väst och vilka konsekvenser dessa kan få på sikt. Medan vi i Sverige har vant oss vid en negativ utveckling i skolan med allt färre elever som klarar de uppsatta målen - sannolikt en utveckling som pågått i myrsteg under flera decennier - och allmän slapphet i både grundskola och på universitetsnivå, ställer kinesiska föräldrar mycket stora krav på sina barn. Även om kinesisk disciplin kan tyckas omänsklig ur svenskt BBIC-perspektiv får den ändå konsekvensen att kinesiska barn och ungdomar lär sig mer än sina svenska motsvarigheter. Motivationen är en helt annan bland kinesiska barn. På sikt är det förstås förödande för Sverige.

Kina är i en rekordsnabb catch up-fas, ja. Men vi måste komma ihåg att det inte finns något av naturen givet som säger att allt kommer att gå på räls framöver. Den enorma korruptionen och frånvaron av en rättsstat i Kina är stora bekymmer. Den kinesiska ledningen måste också bemöta oerhörda utmaningar som handlar om fattigdom på den kinesiska landsbygden (900 miljoner kineser bor fortfarande på landsbygden även om flyttlassen till städerna går väldigt fort). Långt ifrån alla kineser kör bil och har fina lägenheter i Beijing. Dessa utmaningar är förstås inte obekanta för Kommunistpartiet. Jag är övertygad om att insikten om nödvändigheten av politiska reformer måste nå även ledargarnityret. Men det kommer att ta tid.

USA har utvecklats i antiliberal riktning och försatt sig i en mycket besvärlig ekonomisk situation, men jag tillhör inte dem som fruktar konkurrens bland stormakterna i världen. Kinas utveckling under 2000-talet ska tvärtom bli mycket intressant att följa. Folket i Washington borde inte längre känna sig alltför självsäkra. USA:s storhetstid kan vara på väg att ta slut. Historiskt är den i så fall att betrakta som en parentes.

Konsten att sabba någonting bra

HAX skriver i dag om superstaten EU. Svenska folket valde, med knapp marginal, att gå med i unionen i tron att samarbetet skulle vara mellanstatligt och främja fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Viss oro fanns bland somliga för att detaljhandelsmonopolet för alkohol och det svenska snuset skulle stöta på problem. Men det var i stort sett det enda.

Vad vi fick var ett federalistiskt överstatligt elitprojekt. Vi har nu en EU-president och vi har ett fördrag (påtvingat alla länder) som tillåter att ännu mer makt överflyttas från medlemsstaterna till eliten i Bryssel. Vi har fortfarande en jordbrukspolitik som slukar helt ofattbara mängder skattemiljarder varje år. Och så val till parlamentet vart femte år där alla svenska kandidater lovar "smalare och vassare EU" och kräver "ja till Europa". Men valen är en charad.

Som HAX beskrev i det senaste numret av Nyliberalen går det att konstatera avsevärda demokratiska problem i unionens maktstruktur där medborgarna i praktiken har mycket litet inflytande. Systemet är helt enkelt riggat för att vanliga väljare ska ha så liten insyn som möjligt och påverka så lite som möjligt. Vi ska inte kunna störa. Om samma utveckling pågick i Ryssland eller något avlägset land skulle vi läsa kritiska artiklar om det i de stora morgontidningarna. Det skulle kallas ett bakslag för demokratin. Men svenska journalister vågar eller orkar inte göra någon kritisk granskning av det som nu pågår i den europeiska unionen. EU gillar nämligen inte kritik och kanske är tanken på att inte längre bli inbjuden till alla trevliga sammankomster helt enkelt för oangenäm för journalisterna. Därför får vi fullständigt intetsägande rapporter från toppmöten där Berlusconi, Cameron, Sarkozy, Merkel och Reinfeldt flinar ikapp.

Inte bara journalisterna utan även politikerna själva håller förstås käft. Det fåtal kritiker som finns i parlamentet, som är vanliga väljares enda kontakt med makten, betraktas i princip som fåntrattar och närmast exotiska inslag. Och de är inte svenskar. De som vi liberaler länge uppfattade som något sånär liberala partier i svensk kontext - Moderaterna och Folkpartiet - får närmast något frireligiöst i blicken så fort EU kommer på tal. Jag förstår inte denna enorma EU-vurm från partier som på hemmaplan (visserligen främst i opposition) kritiserar byråkrati, slöseri med skattemedel och pekpinnepolitik.

Tanken med ett mellanstatligt samarbete som främjar fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital är bra. Men den tanken är inte manifesterad i dagens europeiska union. EU har i stället blivit något helt annat. Det går att hävda att detta hela tiden var tanken och att vi som en gång trodde på projektet var naiva och okunniga. Det är mycket möjligt att det är så. I vilket fall är det i dag för sent. Bandet går inte att rulla tillbaka. De goda tankarna som fanns där har sedan länge spolats bort.

En liknande känsla kan jag få med internet. Tanken med detta globala nätverk och alla de enorma möjligheter det skapar för kreativitet, tillväxt, fattigdomsbekämpning och utveckling i både stort och smått är fantastisk. Jag vill påstå att internet är något av de bästa som har hänt mänskligheten sedan vi fick antibiotika. Men politikerna kan inte låta det vara. De måste försämra det. Detta har varit en relativt långsam process men vi har redan vant oss vid tanken på censur och filtrering. I förlängningen kommer det att vara företag och politiker som bestämmer vad vi får titta på, vad vi får skriva, vad vi får tycka och tänka. Och detta under strikt kontrollerade former. Ty konsten att sabba något som är bra i syfte att skapa kontroll behärskar politikerna minsann till fulländning.

Sådant vi gör men ljuger om efteråt

DN sökte en ny ledarskribent före nyår. Det skulle vara en person som delade de liberala grundvärderingarna, stod det. De fick Lisa Bjurwald (ni vet hon som klassade hela bloggosfären som en "särskrivande specialklass"). Ännu en vänsterfeminist till gänget. Hurra.

I dagens tidning skriver Bjurwald, angående den debatt som rasar på Newsmill om TV4:s beslut att behålla porren i Canal Plus , att det är "PK att gilla porr". Hon vill ha tillbaka 1990-talets pornografidebatt. Ni vet, porrens skadliga påverkan på sexualiteten, kvinnoförtryck, sexualisering av de stackars barnen och så vidare.

PK? I ett Sverige där politiker med alla medel vill få bort möjligheten att ens kunna välja att se porr på hotell. Ett Sverige där porrtidningarna sedan många år rensats bort från sin plats överst i matvarubutikernas tidningshyllor. Ett Sverige där offentlig pornografisk föreställning är förbjuden. Ett Sverige där det är stora nyheter i alla medier att personal på en statlig myndighet på arbetstid har besökt pornografiska sajter. Genast ska det diskuteras "etik", "jämlikhet" och "värdegrund". Vad då värdegrund? Att ha sex är det mest naturliga i världen, att vilja titta på när andra har det torde inte vara något konstigt. Men nej. Det ska vara sex på rätt sätt. Det måste följa den av politiker uppsatta normen. Och den är tämligen snäv minsann. Det är just denna inskränkthet som ger mig andnöd i Sverige emellanåt.

Många tittar på porr. Både kvinnor och män gör det. Men det är inte PK att göra det utan tvärtom något vi förväntas skämmas över och ljuga om. Lite som onani. Jag säger som i Coupling: "It's a stealth activity. You do it on your own, in secret and you lie about it afterwards."

Exit Schyman

Gudrun Schyman avgår som talesperson för Feministiskt initiativ. Även om hon förblir i partistyrelsen tappar ett redan mycket litet och marginaliserat parti sin främsta tillgång.

Schyman tycker avskyvärda saker. Hon är företrädare för den värsta sortens radikalfeministisk sexmoralism och pekpinnepolitik. Men hon är en utmärkt retoriker och en strålande populist och därmed en tillgång för sitt parti.

Med tanke på att feministpartiet har haft svårt att hävda sig i mediebruset och tvangs ta till så desperata metoder som att elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan bara för att få press blir det förstås ännu svårare nu när Schyman tackar för sig. Det lär dessutom bli svårt för nästa partiledare att komma ut ur Schymans skugga.

I och med detta kan vi i alla fall hoppas på att radikalfeministernas egna parti marginaliseras ytterligare. Det räcker gott med tokfeministerna i de andra partierna.

Äntligen rättssäkerhet?

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och juridikens egen Gudrun Schyman, har gjort sig ökänd för att arbeta aktivt mot rättssäkerhet i sexualbrottmål. Leijonhufvud tycks fullständigt fanatisk i sin strävan att skapa en lagstiftning som kan fälla så många som möjligt, oberoende av bevisvärde. Det är en utveckling som hotar rättssäkerheten, ett av den demokratiska statens fundament.

I en friande dom gällande misstankar om sexuella övergrepp på minderårig refereras till tidigare JK Göran Lambertz som slår fast att domstolen "noggrant bör ... beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandes uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas."

Detta innebär enligt Leijonhufvud att det i princip blir omöjligt att fälla någon för sexuella övergrepp mot barn i framtiden. Det är förstås snömos. Vad det betyder är däremot att domstolen även ska beakta omständigheter som talar för den misstänktes oskuld. En självklarhet, kan tyckas, men vi vet att män har dömts till långa fängelsestraff enbart på ett barns berättelse (domstolen har då, vilket ej ska räcka som bevis, konstaterat att barnets berättelse bär "det självupplevdas prägel"). Detta är långt ifrån detsamma som att säga att ingen kommer att dömas för sexualbrott mot barn. Madeleine Leijohufvuds tolkning är fullständigt absurd, men så görs den också med de allra starkaste statsfeministiska glasögonen på.

I domen (läs den gärna) framgår att HD anser att eftersom "åtalet omfattar ett obestämt antal gärningar som inte har individualiserats i gärningsbeskrivningen måste prövningen av skuldfrågan ske med beaktande av att den tilltalade i praktiken kan ha begränsade möjligheter att förebringa någon annan motbevisning än sådan som avser målsägandens allmänna trovärdighet." Det saknas alltså ytterligare stödbevisning. Målsäganden har dessutom ändrat sig fram och tillbaka angående om vissa övergrepp över huvud taget har ägt rum, vilket oundvikligen påverkar trovärdigheten. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en straffrättsprofessor inte ens reflekterat över detta.

HD konstaterar att bevisningen inte räcker. Tingsrätten gjorde detsamma innan hovrätten dömde annorlunda. En domstol ska inte utgå från att någon ljuger eller talar sanning och sedan pröva bevisningen mot detta antagande. I Leijonhufvuds värld förekommer dock inga falska anklagelser i dylika rättsfall, vilket gör rättssäkerhet ointressant för henne. Det gör henne till en clown i dessa sammanhang.

Min förhoppning är att domen innebär att ingen kan dömas enbart på en persons anklagelse i framtiden. Men det är alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur denna dom kommer att påverka rättssäkerheten på sikt i sexualbrottmål där barn är inblandade.

Den amerikanska polisstaten

WikiLeaks Jacob Appelbaum utsätts varje gång han reser över den amerikanska gränsen för förhör och "random"-kontroller av bagage och tillhörigheter. Så även denna gång. Säkerhetspersonalens besvikelse över att den inte hittade någon dator eller mobiltelefon att beslagta och granska var tydlig enligt Appelbaum själv. Läs hans twitterflöde om det vansinne som i dag definierar hela den amerikanska säkerhetsapparaten.

USA har steg för steg i allt högre grad utvecklats till en polisstat. En stat där det överordnade intresset är "den nationella säkerheten" (vad som definieras som ett hot mot denna är helt och hållet upp till den för tillfället sittande administrationen att avgöra). Inte ens världens förmodligen bästa konstitution har uppenbarligen förmått bryta utvecklingen. Amerikanerna själva tycks inte heller se något större problem i att deras land förvandlats till en obehaglig övervakningsstat där medborgarna förväntas "samarbeta" med myndigheternas hantlangare i alla lägen och bara hålla käften. Om man protesterar riskerar man både jobb och hela sin tillvaro - stat och kapital samarbetar nämligen duktigt mot alla "hot".

Det USA vi i dag ser består i allt högre grad av sådant som liberaler bör förakta (och också gör det när det är andra länder än just USA som är ansvariga). Trakasserier av enskilda medborgare. Omfattande övervakningslagstiftning. Obefintlig rättssäkerhet för de som misstänkts för ett visst brott. En antiterrorbyråkrati som sväller över alla tänkbara gränser och därmed inte bara i sitt arbete kränker medborgerliga fri- och rättigheter utan också slukar enorma summor.

Lägg därtill den sedan urminnes tider avskyvärda amerikanska kriminalpolitiken som går ut på att straffa ut människor ur samhällsgemenskapen (särskilt personer som begått vissa specifika brott) genom att dela ut olika sorters livstidsstraff även för personer som släppts ur sin fängelsevistelse. Och så dödsstraffet, förstås, som innebär att staten har makten över liv och död och bevisligen också tar livet av helt oskyldiga medborgare.

Mycket av resultatet av säkerhetsnojan kan spåras tillbaka till händelserna den 11 september 2001, men utvecklingen började långt tidigare. Extraordinary rendition-programmet, exempelvis, inleddes under Bill Clintons ämbetsperiod för att sedan perverteras fullständigt under George W Bushs vilda tid i Vita huset. Bush älskade att starta nya myndigheter och i dag är de som enbart arbetar med antiterrorverksamhet så många att alla tappat räkningen.

USA är inte lika beundrat och eftertraktat i världen som det en gång var. Förenta staterna har alltid haft hatiska fiender, men någonstans har USA-hatet även bottnat i ett slags motvillig beundran för den amerikanska framgången och friheten. Så icke längre. Även om det finns gott om USA-vänner i Europa torde det vara allt färre som tittar på USA som ett politiskt eller ens ekonomiskt föredöme längre. Det tråkiga är förstås att Europa är helt oförmöget att utgöra något slags positiv motkraft mot utvecklingen i det stora landet i väst.

Kanske är det denna utveckling som gör att vi just nu ser allt fler påkostade filmer och serier om det heroiska USA som slogs mot Hitler och japanerna under andra världskriget och sedan tog kampen mot Sovjetunionen på ett annat plan. Tiden alla amerikaner själva vill minnas med stolthet. Tiden av uppoffring för världens frihet. Tiden då landet ännu inte hade sjunkit ned i det motbjudande träsk det numera befinner sig i. Frågan är vad som år 2011 är så fantastiskt med USA i liberalers ögon? Att neokonservativa diggar övervakningsstat, batonger och oresonlighet gentemot oliktänkande har jag fattat för länge sedan. Men vi liberaler? Vad finns kvar som gör USA till ett bättre land än valfritt land i Europa? USA är i dag snarast att betrakta som en semidemokrati. Och det går fort utför.

Sexköpslagen och rättssäkerheten

CUF-ordföranden Magnus Andersson tycker inte att hovrättens dom och märkliga motivering till de dagsböter Magnus Hedman fick för att ha köpt sexuella tjänster bör diskuteras utifrån sexköpslagens vara eller icke vara. Jag tycker tvärtom att det är precis där vi måste börja. Ty även om motiveringen till domen är sällsynt korkad, och nog bör betraktas som ett övergrepp på själva uppsåtsbegreppet som sådant, är den en följd av sexköpslagens blotta existens och utformning. Lagen resulterar i att vi får sådana här domar. Men när vi diskuterar lagen bör vi även föra en diskussion om rättssäkerhet, sexmoralism och andrefiering.

Kritiken mot den svenska statsfeminismen uppfattas av den feministiske stormuftin Claes Borgström som en "oerhört okunnig diskussion". Alltid hör vi detta från statsfeministiskt håll - feminismen handlar om kunskaaap. Sydsvenskan rycker aningslöst ut till dess försvar när den konstaterar att det inte finns några "sakliga skäl att utgå från annat än att Julian Assange kommer att få en rättvis och objektiv prövning" i svensk domstol. Problemet är att fallet Assange-Ardin-Wilén redan har fått ett eget liv och det finns en uppenbar risk för att domstolen, när fallet väl prövas (om det nu går så långt), kommer att påverkas av det enorma mediala intresset och den diskussion som pågår.

Svenska politikers strävan att ständigt utvidga, och därmed urvattna, våldtäktsbegreppet försvårar omständigheterna ytterligare. Domen mot Hedman, och med tidigare mycket bristfälliga domar i bakhuvudet, stärker inte direkt bilden av Sverige som ett säkert rättssamhälle i fråga om sexualbrottmål. Justitieminister Beatrice Ask har dessutom redan försvårat möjligheten att överklaga till högre instans och förslag att fortsätta på denna inslagna väg har framförts. Det finns sannerligen skäl att vara orolig.

I Sverige är sexköpslagen feminismens vapen mot patriarkatet och för kvinnans rätt att slippa sexuell exploatering. Det är en tämligen unik hållning, i exempelvis Tyskland kämpar feministerna för kvinnans rätt till sin kropp och för sexsäljarnas rätt att behandlas som den övriga arbetande befolkningens likar. Men i just Sverige har förbudet mot att köpa sex blivit något slags prestigefråga för den svenska feminismen. Tyvärr har hela det politiska etablissemanget, efter viss initial kritik innan lagen röstades igenom 1998, lagt sig platt för den sexmoralistiska hållningen. Den försvaras nu hårt av den borgerliga regeringen med Ask i första ledet.

Det är väldigt svårt att få ihop logiken. Samtidigt som statsfeminismens officiella hållning är att sexarbete inte är något arbete, och att det inte handlar om sex när man säljer en sexuell tjänst, och samtidigt som Svea hovrätt har skrivit en riktigt usel dom i vilken den låtit fördomar och stereotypa bilder av sexsäljare utgöra grund från domen (som skulle gränsa till hets mot folkgrupp om den avsåg judar eller muslimer) kan jag inte låta bli att fundera över den kammarrättsdom från 2007 (mål 2231-06) där en sexsäljares verksamhet betraktas som ett skattepliktigt arbete. Vi har alltså en dom i en svensk domstol som säger, svart på vitt, att det är ett arbete vilket som helst att sälja sexuella tjänster.

Domen mot Hedman visar att det är farligt att på något sätt befatta sig med personer som kanske eventuellt kan tros sälja sexuella tjänster. Även om man inte betalar för något könsumgänge. För en svensk hovrätt kan det räcka med att man badat tillsammans med en person som talar dålig engelska och bär mycket smink. Snacka om att andrefiera sexsäljarna i samhället. Hovrättsdomen visar på sexköpslagens allra fulaste sida.

Mat med värme i SVT

Under åtta tisdagar fram till jul retade Fredrik Önnevall våra smaklökar med den mycket uppskattade serien Kinas mat i SVT. Sällan får vi så enkla och mänskliga reportage som när Önnevall står framför kameran.

Jag gillade Fredrik Önnevall när han tidigare var SVT:s Asienkorrespondent och såg alltid fram emot hans reportage från Kina. Inte bara därför att jag själv är intresserad av det mesta som rapporteras därifrån utan därför att hans reportage hade en mycket tilltalande ärlighet och ett engagemang. När han i Kinas mat reser runt i Kina och träffar vanligt folk för att prata om matkultur och livet i stort förstärks den känslan ytterligare. Sällan har ett matprogram bjudit på sådan värme och mänsklighet mitt i allt prat om kryddiga kackerlackor, ankhuvud och det rätta sättet att äta nudlar.

Önnevall tycks vara genuint intresserad av människor och låter därför inte sin egen person ta upp mer plats än nödvändigt. Han är respektfull mot de personer och kulturer han möter. Och han pratar förstås kinesiska, vilket alltid imponerar på kineser. Även om Önnevall ibland prövar sig fram och söker efter orden imponeras jag av hans 听力(tīng​lì), hörförståelse. Beijingdialekten, 北京话 (Běi​jīng​huà), förstår jag relativt bra så länge diskussionen inte handlar om något specifikt fackområde vars ord är helt främmande. Men många lokala dialekter, och främst äldre människors sätt att uttala orden, är desto svårare att begripa. När till och med min kinesiska fästmö säger att hon har svårt att förstå vad de säger måste jag imponeras av Önnevall - om det nu inte bara är så att han ibland håller masken...!

Programmen innehåller inte bara information om kinesisk mat och kokkonst utan är lika mycket sociala och kulturella reportage om vanliga människors liv i Kina. Den fattige mannen på landsbygden som arbetar många timmar varje dag med att göra vinäger, den ensamstående mamman som arbetar gryningspass för att försörja sig och sin lilla dotter och den man som lyckats göra sig en förmögenhet på sin restaurangverksamhet. Programmen ger en bra bild av hur hårt många kinesers liv är. Vilket kan vara bra att hålla i minnet när tillvaron i Kina glorifieras av olika västerländska lǎo​wài​bloggare.

Alla åtta program finns på SVT Play. Och Lotta Bromé intervjuade Fredrik Önnevall i P4 Extra strax före jul.

En ren skam

Handels ordförande Lars-Anders Häggström går till storms mot att Fredrik Reinfeldt hävdar att ett femte jobbskatteavdrag kan bli aktuellt under 2012. Det rör sig om några hundralappar extra i plånboken per månad, värdefulla kronor för Handels medlemmar. Men eftersom det inte är facket som har förhandlat fram dessa kronor slår ordföranden bakut.

Häggström anser att några extra hundralappar i plånboken varje månad "sliter sönder samhället". Det är ett uttalande som visar på ett stort förakt för vanligt folks situation. Regeringen sänker visserligen främst skatten för att det anses gynna sysselsättningen. Men att sänka skatten är något rent principiellt mycket bra. Att låta människor få behålla mer av de pengar de själva arbetat ihop är alltid rätt, oavsett orsak.

Det är en ren skam att en Handelsordförande kan missunna vanligt folk de pengar de själva arbetat ihop.

Ja, sådan är lagen

Fotbollsprofilerna Magnus Hedman och Dulee Johnson döms till dagsböter av Svea hovrätt för köp av sexuell tjänst. Därmed upphäver hovrätten tingsrättens friande dom. Hovrätten anser inte styrkt att männen har betalat för samlaget, men anser att kvinnornas utmanande klädsel, sminkning och bristfälliga engelska borde vara tecken nog för männen att inse vad det var för skumma kvinnor de träffat. Man häpnar.

I praktiken betyder det att det är olagligt att ha sex med en person som säljer sexuella tjänster - även om ingen betalning är inblandad. Märkligt? Ja, synnerligen. Men så ser lagen ut. Någon betalning behöver inte erläggas för att det ska betraktas som ett brott. Så huvudlös är den svenska sexköpslagen och så här bisarra konsekvenser får den.

Hovrätten har använt sig av en karikatyrbild av sexsäljaren - slampig klädsel, mycket smink och utlänning - när den bedömt att Hedman och Johnson borde insett att kvinnorna sålde sex. Vi ser hur en svensk hovrätt låter fördomar spela en helt avgörande roll i ett rättsfall. Det är häpnadsväckande illa.

Detta betyder i klartext att vi förväntas kalkylera risken att en person är en sexsäljare innan vi går till sängs. Att inte betala efteråt räcker inte för att slippa undan den svenska sexmoralismen. Det betyder också att sexsäljare i praktiken förbjuds att ha sex med andra människor utanför arbetet såvida de inte klär sig anständigt i enlighet med den korrekta svenska klädkoden. Och så fortsätter vänsterfeministerna och kristmoralisterna att hävda att sexköpslagen inte handlar om moralism...

Det enda positiva denna korkade dom möjligen kan bidra med är att ännu fler får upp ögonen för hur absurt förbudet mot köp av sexuella tjänster är och vilka bisarra konsekvenser lagen får.

Först kom ingenting...

Att betrakta svensk inrikespolitik just nu är som att titta in i ett torkskåp. Det brusar lite grand men det händer fanimej ingenting av intresse.

Socialdemokraterna slickar fortfarande såren och äter alvedon efter stjärnsmällen i september. Men mest går de och väntar på att en ny partiledare ska ta över, en person som enligt de flesta bedömare heter Sven-Erik Österberg. Han som är snäppet mer karismatisk än Bosse Ringholm. Miljöpartiet går också i väntans tider. Om några månader lämnar Peter Eriksson och Maria Wetterstrand över till två nya språkrör, troligen Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. I Vänsterpartiet har tydligen valnederlaget inte betytt någonting. Inte bara tänker Lars Ohly sitta kvar, han ser gärna en nya rödgrön allians inför valet 2014.

Med en sådan här kass opposition är det inte så svårt att vara borgerlig regering. Faktum är att inte heller ett partiledarbyte skrämmer särskilt mycket. Österberg är inte direkt någon ny Anna Lindh och lär få svårt att gå hem i stugorna. Han lär knappast locka tillbaka medelklass- eller de kvinnliga väljarna från Moderaterna.

För närvarande finns inget alternativ till Alliansen i svensk politik. Oppositionen är kraftlös och ointressant. Kort sagt: det händer ingenting. Det är nästan så att man saknar Göran Persson.

När man frågar Fredrik Reinfeldt vad han vill med regeringsmakten
sätter han på en Kent-skiva och spelar en viss låt...

Obama driver Bushpolitik

Ett av Barack Obamas löften när han blev president var att Guantánamobasen skulle stängas. Det skulle bli slut med Bushadministrationens vilda västernpolitik. Det har gått trögt. Vissa fångar har släppts men någon stängning av lägret har vi inte sett.

Nu har Obama satt spiken i kistan för den möjligheten genom att, förvisso motvilligt, signera ett budgetpaket som i praktiken omöjliggör en överföring av fångar till amerikansk mark. Därmed kommer vi inte få se några fall prövas i amerikansk domstol och det olagliga fängelset kan stå kvar. Det är lätt att snacka när man bedriver politisk kampanj. I och med sin underskrift har vinnaren av Nobels fredspris 2009 med aktion visat vad han går för.

Ibland är det som om George W Bush aldrig lämnade Vita huset. Hans ande fortsätter att vila över den amerikanska utrikespolitiken.

Konservativa flaskhalsar

Varje nytt byggprojekt i Stockholm leder till stora diskussioner. De konservativa flaskhalsarna, inte sällan personer som har ett intresse av att deras egen utsikt från innerstadslägenheten inte försämras, vill att staden ska se ut som den alltid har gjort och är mer oroade över Stockholms skyline än stadens skriande bostadsbrist. De vinner ofta. Slussen har behövt en total ombyggnation i decennier, ännu har inget beslut fattats. Det kommer dröja ytterligare några år innan något arbete inleds. Om vi har tur. Jag har svårt att förstå denna kärlek för Slussen - ett fult betonggytter.

Nätverket Stockholmskyline pratar om "idealstaden". De påstår att höghusbyggande inte är ett effektivt sätt att bygga bort bostadsbristen. Ändå är det just så det byggs runt om i världens större städer. Att högre hus måste sluka mer energi är inte heller sant - om ny teknik används kan nybyggda hus tvärtom bli energisnålare.

Självklart ska inte Stockholm bli ett nytt New York, Moskva eller Shanghai. Men staden måste tillåtas växa och för att kunna det måste den få utvecklas. Bygg stort men bygg snyggt.

Stockholm är en vacker stad, men den måste tillåtas växa på både bredden och höjden.

Nej, det behövs något helt nytt

Slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet, tycker ordförandena för respektive ungdomsförbund Magnus Andersson och Adam Cwejman. Idén är som bekant inte ny och har aldrig blivit verklighet, inte minst på grund av olika partistrukturer och kulturer. Men den är icke desto mindre intressant.

Det är kul att det finns folk i de etablerade borgerliga partierna som inser att liberalismen kommit i skymundan och att något drastiskt behöver göras. Men jag är fundersam över hur en hopslagning av C och FP automatiskt skulle resultera i ett liberalt parti. Tanken bygger ju på att det nya partiet skulle få de bra bitarna medan de dåliga lämnas åt sidan. Bara sådär. Det finns liberala ådror i båda partierna och vissa liberala företrädare (fler i Centern än i Folkpartiet i dessa dagar), men de icke-liberala är desto fler. Vad säger att just den liberala falangen skulle segra vid en sammanslagning?

"Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle", skriver Andersson och Cwejman. Tyvärr ser jag inte mycket av detta i C och FP. Hur en sammanslagning till ett parti skulle förändra detta har vi alltså inte fått veta.

Jag tror att det är ganska kört att göra så mycket åt Centerpartiet och Folkpartiet (i synnerhet det sistnämnda). Då är det bättre om de liberala krafterna lämnar och startar eget - förslagsvis ansluta till projektet Liberaldemokraterna. Att något av de etablerade partierna faller ur riksdagen efter nästa val kan snarast bli ett nykterhetstecken.

Saab är uträknat

Det är ett drygt år sedan Saab skulle ha gått i graven. Räddningen kom i allra sista stund i form av ett för de flesta tämligen okänt lyxbilsföretag vid namn Spyker. Men det är nog många, inklusive undertecknad, som har sett Spyker som en form av konstgjord andning. Inget har egentligen talat för att Saab ska bli ett livskraftigt företag sedan de nya ägarna tog över. Ty medan kinesiska Geely har planer för Volvo med nya fabriker i Kina och ökad kapacitet har Saab ingenting. Allra minst några pengar.

Att bygga upp förtroendet igen tar tid. Att upprätta nya kontakter med återförsäljare likaså. Uppenbarligen har den överoptimistiska Saab- och Spyker-ledningen underskattat problemen, vilket illustrerades tydligt av det ambitiösa försäljningsmålet på 60 000 Saabbilar under 2010. Detta fick revideras två gånger innan det kunde nås. Slutresultatet för det gångna året ska ha blivit drygt 32 000 bilar - men levererade till kund var faktiskt endast 28 000. Det är ett riktigt uselt resultat. Vi fick dessutom veta häromdagen att 9 av 10 Saabbilar som säljs i Sverige säljs till företag. Privatpersoner törs inte investera i en ny Saabbil.

Under 2010 lanserades nya Saab 9-5, en vacker bil som dock kom några år för sent och i ärlighetens namn är en Opel Insignia med Saab-emblem. Under 2011 är det tänkt att kombiversionen ska ut på marknaden och under 2012 ska en ny 9-3 ut. Det är ytterst tveksamt om detta blir verklighet. Det som hittills har hållit Saab flytande är lån och de pengar som försäljningen av gamla verktyg gav. De pengarna kommer att ta slut och att lansera nya modeller kostar miljarder. Saab behöver sälja runt 100 000 bilar för att gå med vinst men målet är att sälja 80 000 bilar under 2011. Det finns mycket lite som talar för att det målet kan nås.

Kanske har Saab två år kvar. Det känns därför rätt skönt att regeringen inte föll för oppositionens Saabpopulism under 2009. Saab hade nog aldrig en riktig chans. Ett företag som aldrig kan leverera vinst bör faktiskt gå under.

Hur många sådana här har du sett sedan den började säljas förra sommaren?

Soldatbesök

De berömda terrakottasoldaterna som vaktat graven åt den förste kejsaren av Qin, Qín Shǐ Huángdì, i över 2000 år har kommit på besök. I alla fall tolv av dem. På Östasiatiska museet i Stockholm kan man se dem på nära håll.

För den som redan har sett armén i sin prakt på plats i Xi'an är det inte riktigt värt 150 kronor för att titta på en bråkdel av soldaterna i ett bergrum i Stockholm. Fördelen är att du kommer väldigt nära och kan se detaljer tack vare de förnämligt upplysta montrarna, nackdelen att soldaterna tagits ur sitt sammanhang och att utställningen som helhet känns rätt simpel och liten. Det går väldigt fort att vandra igenom den.

För alla som inte har sett terrakottaarmén på plats i Kina rekommenderar jag dock ett besök. Tid finns. Utställningen har tack vare det enorma intresset förlängts till den 20 februari. Buss 65 (mot Skeppsholmen) från centralen tar dig nästan direkt till ingången.

På plats i Xi'an. Långt ifrån alla är utgrävda och graven i sig är orörd.

Allt har ett slut, även Alliansen

Maud Olofsson påminde i går om överenskommelsen i Högfors mellan de borgerliga partiledarna som sade att alla skulle bidra till och tjäna på allianssamarbetet. Efter drygt fyra år vid makten är det tydligt vilket parti som har tjänat på bildandet av Alliansen.

Moderaterna påstår att deras valanalys visar att de främst tagit väljare från Socialdemokraterna och även från Vänsterpartiet, men högst sannolikt har de även snott väljare från sina borgerliga allianskollegor. Valresultatet gav Reinfeldt grönt ljus för att ytterligare stärka M-dominansen i regeringen och samtidigt är det Reinfeldt & Borg som åtnjuter högst förtroende hos folket. De tre små allianspartierna har uppenbara problem att synas och höras, vilket inte kommer att bli lättare under de kommande fyra åren när det stora partiet lagt beslag på ännu fler viktiga ministerposter.

"Alla ska bidra, ska ska tjäna på"... Om diskussionens vågor går höga bakom stängda dörrar vet inte vi som finns på utsidan, men utåt spelar Björklund, Olofsson och Hägglund närmast rollen som knähund åt statsministern. Det kommer inte att hålla. Den interna kritiken kommer att öka om opinionsvindarna fortsätter att piska främst Olofsson och Hägglund i ansiktet. Samtidigt har partierna knappast mycket till val. Att regera med Socialdemokraterna är inte aktuellt. Detta vet Reinfeldt vilket gör att han kan behandla sina kollegor som han behagar. Det enda som betyder något för Moderaterna är en fortsatt framgång för det egna partiet, vars mål som bekant är att axla SAP:s gamla maktmantel, och att de tre övriga klarar sig över riksdagsspärren med hygglig marginal. Då kan man fortsätta regera. Makt för maktens skull.

Alla koalitioner spricker förr eller senare. Ett partiledarbyte i något av småpartierna kan öppna upp för en tuffare ton mot statsministern eftersom en ny partiledare inte behöver känna riktigt samma plikt gentemot Högforsöverenskommelsen. Därtill ska läggas möjligheten med bildandet av ett nytt borgerligt parti av två existerande (en hopslagning av Folkpartiet och Centerpartiet har länge eggat mångas fantasi, men det är knappast realistiskt) och ett helt nytt liberalt parti vid horisonten.

Reinfeldts och Moderaternas arrogans och maktfullkomlighet kommer att straffa sig. Frågan är bara hur lång tid det tar.

Och det var ju oväntat...

Den så kallade kassettskatten, den privatkopieringsersättning som företagen vill belägga på oss alla, kommer att höjas. Har vi hört den förut? Det är inte fråga om någon nätt höjning heller. Det kan röra sig om så mycket som en 50procentig prishöjning på vissa produkter.

Det finns inget som är så lätt och frestande som att höja en skatt när den väl har införts. Därför bör de aldrig införas.

via HAX

Yttrandefriheten måste vara absolut

Ungern tog över ordförandeskapet i EU i och med att vi sjöng in det nya året. Det är ett ovälkommet ordförandeland om vi får tro DN:s ledarsida. Tidningen kritiserar Ungerns nya medielag, som riskerar att kraftigt inskränka yttrandefriheten.

Kritiken är befogad, men DN låtsas som om allt är frid och fröjd i övriga EU - eller i övriga världen för den delen. I Sverige åker man i finkan om man uttalar missaktning mot en religiös eller etnisk minoritet. I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen. I Turkiet är det olagligt att hävda att det armeniska folkmordet över huvud taget inträffade. Och så vidare. Ungern må vara på väg att i princip avskaffa yttrandefriheten, men DN väljer att inte ens nämna att den de facto är kraftigt beskuren i de flesta om inte alla länder.

Så här ser många på yttrandefrihet. Den anses bara värd att försvara så länge vanligt hyggligt folk, som inte tycker något kontroversiellt om någonting, omfattas av den. Själva definitionen av yttrandefrihet är emellertid att den i lika hög grad omfattar nazisters, rasisters och religiösa tokskallars rätt att sprida allsköns dynga. Bara då har vi verklig yttrandefrihet. Men den friheten ställer nog inte DN:s präktiga ledarredaktion upp på.

Centern leker Björklund

Centerpartiet backade i valet och går uselt i opinionen så här några månader senare. Samtidigt gick Folkpartiet hyfsat och stödet för Jan Björklunds ordning-och-reda-skola tycks stort. Kanske är det därför som Maud Olofsson nu föreslår att elever ska få betygsätta lärare och skolor.

Att tänka nytt är förstås bra. Men att tänka folkpartistiskt är förmodligen ingen framgångsväg för Centerpartiet. Svensk skola behöver utvecklas och förbättras, men fokus får inte stanna vid enkla åtgärder som tidigare betyg, lärarlegitimation och betyg på lärarna. Då kommer den jättetanker som Björklund liknat skolan vid aldrig att gå att vända. Just nu seglar den som bekant åt fel håll.

Vad får vi kosta?

När något av det första som hörs från inrikespolitiskt håll är förslaget om en skatt på överviktiga inser man snabbt att Sverige inte har förändrats ett dugg när 2010 blivit 2011. Centerpartisten Stefan Hanna vill att överviktiga ska betala en extra skatt eftersom de "belastar samhället mer än normalviktiga".

Förslaget är förstås både kränkande, idiotiskt, moralistiskt och förmodligen i praktiken ogenomförbart. Men det belyser också den ständigt aktuella frågan i välfärdsstaten: vad får människor egentligen kosta? Ska man räkna på rena kostnader är förstås inte feta människor något hot mot ekonomin, det är alla sjuka som inte tillför något. Ta alla som får stöd enligt LSS, exempelvis. Vad vill Stefan Hanna göra åt dem som inte tillför samhällsekonomin ett dugg utan tvärtom bara kostar skattepengar?

Detta är ett ständigt problem i stora välfärdsstater som den svenska. Vårt sätt att vara bedöms utifrån hur vi tär eller när på den gemensamma kassan. Att låta människor behålla mer av sina inkomster själv, att minska den offentliga sektorn, kommer att minska dessa ständigt återkommande krav på skatter och avgifter på icke önskvärt beteende.

2010 i backspegeln

Varje gång ett år ska summeras förvånas jag över hur mycket som har hänt som jag har glömt bort. Jag inser, lite skamset, att den stora majoriteten av mina bloggposter handlar om negativa saker. När jag går igenom de över 500 blogginlägg som skrivits under årets gång märker jag också att det är vissa frågor som ständigt återkommer: hoten mot rättssäkerheten, klimatalarmismen, hoten mot den kroppsliga autonomin och integriteten, internetcensuren, terrornojan och lite galla över radikalfeminismens härjningar.

Jag känner mig tyvärr ganska pessimistisk beträffande utvecklingen på dessa områden. Hoten mot rättssäkerheten och den personliga integriteten går hand i hand med terrornojan. Och det som oroar allra mest är att vanligt hyggligt folk tigande accepterar dessa kränkningar. Människor i gemen anser inte att de egentligen riktas mot dem, trots att de utsätts för samma kränkning som brottslingar när de nakenskannas och får sina elektroniska liv kartlagda. Det bedrivs en rädslans politik som, tyvärr, är oerhört effektiv. Den passiviserar och skrämmer människor till att hålla käften.

Alliansen lyckades vinna riksdagsvalet, främst tack vare duon Reinfeldt & Borgs popularitet och oppositionens tafatthet. Reinfeldts andra ministär utmärks i synnerhet av visionslöshet och förvaltning. Statsministern var efter sitt jultal lite irriterad över att hans regering beskrivits på detta sätt och hävdade att den svenska alliansregeringen fortsatt har det högsta reformtempot i Europa. Det är inte så svårt att ha det när majoriteten av de övriga europeiska ekonomierna krisar. Men som argument använde moderatledaren fortsatta skattesänkningar och ordning och reda i offentliga finanser (ursäkta, men att hålla hårt i plånboken är faktiskt inte en politisk reform!). Killen är fantastisk.

Anna Skarhed fick tidigare i uppdrag att utvärdera förbudet mot köp av sexuella tjänster, en lag som röstades igenom i Sveriges riksdag 1998. Eftersom regeringens direktiv till utredaren i princip förbjöd någon som helst kritik (utgångspunkten var att lagen skulle vara kvar och utredaren fick bara föreslå förändringar ifall de innebar en skärpning av lagen) blev slutresultatet rena hallelujatexten och därmed en ren pinsamhet. Regeringen fick vad den ville ha och kan nu gå vidare med en skärpning av lagen. Det verkar således inte spela någon roll om det är sossar eller moderater som styr - sexfientligheten och moralismen drivs med oförminskad styrka.

Ur ett svenskt perspektiv kommer förstås 2010 främst bli känt som året då socialdemokratin gick in i sin värsta kris någonsin, då borgerligheten blev inte bara omvalbar utan rakt igenom mainstream och då Sverigedemokraterna slutligen, efter år av stadig tillväxt, tog steget in i politikens finrum. Till den politiska elitens stora förtret, givetvis. Själv hade jag delade känslor inför detta. Jag ansåg dock att deras chans till reell påverkan skulle bli synnerligen begränsad, därför gick Sverigedemokraternas intåg i riksdagen att se som en knäpp på näsan för den politiska eliten. Sådant behövs då och då. I nästa val kan dessutom något av de fyra allianspartierna åka ur riksdagen och rita om kartan ytterligare.

År 2010 var också det år då rättsskandalen Thomas Quick på allvar började rullas upp med resningar och nedlagda mål. Arbetet med att frikänna den person som av allt att döma har utsatts för den värsta rättsskandalen i modern svensk historia genom att dömas oskyldig för åtta mord kommer att fortsätta under 2011. Det mediala ointresset för rättssäkerhetsfrågor har blivit tydligt även här. Förutom Hannes Råstams dokumentärer har det varit mycket tyst.

På den internationella scenen har vi sett ett allt mer aggressivt Nordkorea, som inte drar sig för att döda sydkoreanska militärer och civila. Juchenekrokratin på den koreanska halvön är på väg att bli en riktig mardröm för omvärlden. Militär intervention kan inte uteslutas under 2011, men eftersom varken Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland eller Kina önskar krig lär det inte hända. Om det händer något stort i Kim Jong-Ils ruttna stat lär det snarare vara att sonen tar över ledarskapet. Vi har också sett ett USA, präglat av ekonomisk kris och en president med hjälteglorian på sned, som fortsatt att försvagas internationellt.

Några positiva saker har dock hänt, om än på marginalen. Demokratikämpen Aung San Suu Kyi släpptes ur husarresten efter att militärjuntan i Burma försäkrat sig om makten och den kinesiske aktivisten Liú Xiǎobō tilldelades Nobels fredspris, vilket ledde till kraftfulla reaktioner från Kommunistpartiet. Någon demokrati i Burma eller Kina är dock inte aktuell än på många år. Juntan har ett järngrepp om makten och i Kina har utvecklingen snarast gått bakåt vad politiska rättigheter beträffar de senaste åren. I takt med att landets ekonomiska styrka växer blir det dessutom allt mer riskabelt för omvärlden att markera mot regimen i Beijing. Hoppet står nu till en ny generation ledare som inser att för att Kinas utveckling ska kunna fortsätta på andra områden än den strikt ekonomiska, behövs demokratiska reformer.

Årets tummen upp:
- WikiLeaks. Världen blir bättre om vi som lever i den får veta vad våra makthavare har för sig i våra namn, bakom våra ryggar.
- Valet. Vi slapp kommunister i regeringen.
- Sverigedemokraterna. Det är trots allt bättre att diskussionen om invandring, integration och utanförskap förs än att den tigs ihjäl.
- Klimatalarmismen. Fiaskot i Köpenhamn och lite snöväder kylde ned intresset för de värsta extremisterna. Kan vi diskutera sansat nu?
- Liú Xiǎobō. Äntligen fick vi se en värdig vinnare.
- Skattesänkning. När folk såg att det faktiskt gick att sänka skatten utan att skolor, sjukhus och äldreboenden gick under, valde de bort SAP.
- Kronan. Så oerhört skönt att vi valde bort euron.
- Resor. En årlig långväga utlandsresa vidgar vyerna.

Årets tummen ned:
- Kriget mot terrorismen. Terrornojan fortsätter med övervakning av all vår elektroniska kommunikation, utlämning av våra banktransaktioner till främmande makt och intim visitering eller nakenskanning när vi ska flyga.
- HSB. En Reinfeldt som redan var uppfylld av sig själv kommer de kommande fyra åren att bli ännu mer pompös.
- Beatrice Ask. En person som inte begriper oskuldspresumtion och förespråkar skamstraff ska inte vara justitieminister.
- Jämlikhetsvisionen. Idén om 50/50 über alles, genuscertifierade företag, genusdagis och maktteoretiserande på alla nivåer har smittat även borgerligheten.
- Övervakningsstaten fortsätter att byggas ut utan större protester.
- Mellanöstern. Hamas är inte kloka. Och Israel beter sig som elefanter i glashus. Som vanligt.
- Aleksandr Lukasjenko. Årets arsle, tillika Vitrysslands diktator, riggar valet och låter misshandla och fängsla oppositionens kandidater (som han enligt invand Putinretorik kallar banditer).
- EU. Alltid.

Gott Nytt År till alla läsare!

Lästips om ett förlorat krig

2011 står för dörren. 2010 har varit ett ohyggligt blodigt år i kriget mot narkotikans namn. Men det väntas fortsätta världen över även kommande år, som om inget har hänt.

Läs gärna den före detta brasilianske presidenten Fernando Henrique Cardosos artikel i Sydsvenskan om det meningslösa kriget mot narkotikan.

Makten och kontrollen

Den lilla människans kamp mot stat och kapital handlar i allt högre grad om att försöka bekämpa statens och företagens försök att kontrollera oss på olika sätt. Det blir emellertid att svårare i takt med att dessa aktörer växer och att vårt beroende av dem i våra vardagsliv ökar.

Apple vill ha kontroll över vad du gör på din iPhone och iPad. Microsoft, Nintendo och Sony vill ha kontroll över vilka spel vi spelar på deras respektive konsoler (vilket gör att vi aldrig kommer att få se några interaktiva sexspel som använder rörelsesensorn Kinect till Xbox 360). Och framför datorn är striden hård just om att vinna kontrollen över oss användare på alla tänkbara sätt.

Alla vill kort sagt ha kontroll. Politiker vill ha kontroll över vad vi tittar på för filmer, spelar för spel och vad vi tycker och tänker i största allmänhet. Gör vi inte som de tycker, hotar de med lagstiftning. Ofta genom en skenmanöver (läs: kamp mot fildelning, barnpornografi, terrorism). Självfallet vill de också försöka få kontroll över den monstruösa frihetsbest som kallas internet. Det börjar arta sig för dem. Genom att utmåla det som en kamp mot barnpornografi, fildelning, rasism och terrorism har politiker i den demokratiska världen lyckats få medborgarnas stöd för censur. När verktyget i sig har accepterats finns få hinder för att expandera censuren till nya arenor.

Ett liknande knep använder hjärnforskaren och extrembiologisten Martin Ingvar (med flera) när de går till attack mot dator- och TV-spelsmediet med argumentet att spelen kan medföra empatistörningar hos barn och unga. De exemplifierar med ett fåtal obskyra spel som Rapelay, som knappast mer än några få hört talas om och ännu färre har spelat, för att göra ett case mot hela spelmediet. Jonas Thente kommenterar detta bra i DN Kultur (ej online än) när han konstaterar att "det är som att slå ned på kategorin tidskrifter utifrån några våldspornografiska alster utgivna i Brasilien, eller ställa svensk filmindustri till svars för osmakliga mobilfilmer på YouTube". Rätt så. Ingen önskar något förbud mot dator- och TV-spel, skriver Martin Ingvar et al. Ändå är det just i den riktningen sådana här diskussioner leder när föräldrar och omgivning uppmanas att skydda sina barn från farliga filmer, spel eller "olämpligt" material på nätet. Genom att ge företag och regeringar kontrollen över våra liv slipper vi tänka eller ta ansvar själva. Det är så praktiskt.

Det där med förtroendesiffror...

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var dragplåster i valrörelsen (minns valaffischerna med en bild på Borg med texten "Anders Borg" kort och gott), det är därför föga förvånande att de åtnjuter höga förtroendesiffror även någon månad efter valet. Inget av vikt har ju hänt som skulle kunna rubba det.

Mindre kända ministrar får alltid sämre betyg eftersom folk inte vet så mycket om dem och knappt ens har sett dem i TV. Hur ofta figurerar handelsminister Ewa Björling i medierna? I vanlig ordning är det Reinfeldt, Borg och Bildt som är populärast, men även major Björklund står sig väl.

Att justitieminister Beatrice Ask, som inte kan skilja på upp och ned eller bak och fram i juridiken, får betyget 3/5 säger det mesta. Om väljarna, alltså. Varför inte ha en justitieminister som vill ha skamstraff för personer misstänkta för ett visst brott, liksom.

Feminismens Saudiarabien

Läsare av denna blogg vet att undertecknad inte har mycket till övers för radikalfeminism och genusbaserade maktteorier. Radikalfeminismen har haft ett stort inflytande på svensk politik under lång tid.

Elitfeminister som Margareta Winberg och Gudrun Schyman har haft alldeles för mycket att säga till om. Rabiatfeminismen har drabbats av en backlash i Sverige, men utan tvekan har Winbergs och Schymans idéer fått genomslag i den konkreta politiska verkligheten och påverkat även personer som inte delar deras grundläggande världsbild. Sexköpslagen är ett konkret exempel, allmän skärpt sexualbrottlagstiftning ett annat. Det var en borgerlig regering, inte en socialdemokratisk, som beställde en utvärdering av sexköpslagen och bakband utredaren på ett sådant sätt att endast ett hurrarop för lagen kunde komma i fråga.

I statistiken över antalet våldtäkter per capita ligger Sverige tvåa i hela världen, besegrat endast av Lesotho. Det finns ingen anledning att tro att det skulle begås betydligt fler våldtäkter i Sverige än i våra grannländer. En trolig förklaring är att anmälningsbenägenheten är större här. Vilket ju kan ses som något positivt. Men själva begreppet våldtäkt har kommit att urholkas i takt med att radikalfeminismen flyttat fram positionerna.

Det som har hänt Julian Assange är således inte särskilt överraskande. Han kallar Sverige för "feminismens Saudiarabien" och tyvärr har han rätt. Kanske håller även omvärldens bild av Sverige som syndens och den sexuella frihetens näste på att justeras. Bilden av ett inskränkt, feministiskt och politiskt korrekt översittarland är mer passande.

För Julian Assanges del finns dock ännu större orosmoln om han ställs inför svensk domstol. Som Thérèse Juel visar i sin bok Fällda för sexövergrepp (ICA Förlag 2010) kan sexbrottsanklagelser kombinerat med bristfällig rättssäkerhet bli rena katastrofen för den anklagade.

Liberaler måste samarbeta

Höstens riksdagsval innebar en enorm motgång för socialdemokratin. Det var roligt. Det innebar också att kommunister hölls utanför regeringen. Det var härligt. Men valresultatet innebar också att Moderaterna svällde rejält. Redan efter fyra år vid makten har Reinfeldt tagit över Perssons HSB-mantel och hela hans ministär andas självgodhet och maktfullkomlighet. Vem kunde tro att det skulle gå så hiskeligt fort för borgerligheten att upprepa Socialdemokraternas misstag?

Centerpartiet gjorde ett dåligt val och vinden har inte vänt efter valet. Tvärtom fortsätter partiet att backa, precis som Kristdemokraterna. Centerpartiet hade något spännande på gång med den liberala idéutvecklingen runt valet 2006. Detta verkar ha upphört - de fina orden har i alla fall inte blivit praktisk politik. Det är fortfarande det mest liberala av de borgerliga partierna (vilket i och för sig inte säger mycket), men medan Moderaterna har knyckt sosseväljare har Centern haft svårt att attrahera liberala moderatväljare. Detta måste en nya partiledare ändra på inför nästa val.

Det positiva för Centern är att medan Folkpartiet och Moderaterna har accepterat utökad övervakning och integritetskränkningar utan någon märkbar debatt har det våndats och stönats inom centerrörelsen. Folk med de rätta idéerna finns där. Men kanske är Centerpartiet fel arena för dessa liberala krafter.

Vad finns då som alternativ? Piratpartiet har skakats av inre stridigheter och misslyckandet i årets riksdagsval tycks ha tagit knäcken på partiet och sugit musten ur dess sympatisörer. Det är således svårt att se piraterna som något seriöst frihetligt alternativ framöver. Piratpartiet fortsätter att göra nytta i egenskap av Christian Engström med assistenter i Europaparlamentet. Gott så. Men i riksdagen har partiet inte att göra som det ser ut just nu.

Jag har tappat tron på att det går att förändra de existerande riksdagspartierna i någon märkbart positiv riktning. De har gått i stå, snöat inne, frusit fast. Det senaste valet blev ett ytterligare bevis för detta. Det behövs något nytt. Nytt blod, ny kostym, nya friska vindar. Vid horisonten skymtar faktiskt något nytt, ett liberalt initiativ fyllt med krafter från flera politiska partier som alla insett det meningslösa i att fortsätta kampen mot ideologiblinda och ryggradslösa politruker i gamla partistrukturer. Liberaldemokraterna kan bli en positiv liberal vind i svensk politik. Det är dags för de liberala krafterna att samlas på ett och samma ställe.

Liberaler, förenen eder.