När demokratin inte fungerar

På vänsterkanten kallas det att "försvara demokratin" när man förhindrar ett annat parti att hålla valmöte. Efteråt kan aktivisterna glada i hågen vandra hemåt, nöjda med dagens värv.

Den systematiska störningen av sverigedemokratiska valmöten har gjort att partiet fått ställa in valmöte efter valmöte eftersom polisen inte kunnat garantera mötesdeltagarnas säkerhet. Så här får det inte fungera i en demokrati. Alla partier, oavsett vilka åsikter de står för, har lika stor rätt att mötas på gator och torg. Den som aktivt förhindrar någon med tillstånd att bedriva ett politiskt möte, borde dömas till stränga straff. Tysta protester är helt OK, men att aktivt störa ett möte i syfte att få det avbrutet är aldrig acceptabelt.

Dessutom ger denna sorts agerande bara SD ytterligare uppmärksamhet. Vem skulle rapportera om ett sverigedemokratiskt möte i Karlstad om det inte vore för motdemonstranterna? Det vänsteraktivisterna gör är således, paradoxalt nog, att hjälpa Sverigedemokraterna att få medialt genomslag. Grattis.

Eftersom inget av riksdagspartierna vill ta i SD med tång, bryr de sig heller inte om att svensk polis inte kan garantera säkerheten för ett parti som på söndag kan sitta i den svenska riksdagen. Det är ovärdigt en svensk demokrati. Våld och hot är aldrig acceptabla medel men att förvägra någon yttrande- och mötesfrihet är egentligen lika allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.

Riktiga demokrater står för yttrandefrihet. Riktiga demokrater möter åsiktsmotståndare i debatt.

Feministisk dyslexi

Feministiskt initiativ måste vara ett av de sämsta partinamnen i mannaminne. Det låser sig i munnen när man ska säga det (och det är inte bara för att partiet rent politiskt är vidrigt), vilket gör att alla i stället väljer att använda partiförkortningen "Fi".

Det har visat sig att inte ens partiets egna aktiva har så lätt för partinamnet utan stavat fel i sina egna annonser. Rätt ordentligt också. Basic mistake, skulle kanske någon säga...

Och visst. Det är kanske inte en så bra idé att ha ett partinamn som orsakar stavningsproblem? Gudrun Schyman lugnar emellertid sina trosfränder. Du behöver inte stava rätt på valsedeln, det räcker att "rösta rätt". Det viktigaste är att valmyndigheten förstår vilket parti som åsyftas. Man kan således rösta på Feminstiskt initatiativ och ändå få rösten räknad. Så lyder Herrens ord.

Bättre med starkare småpartier

Det är glädjande att Centerpartiet stärker sin position i Alliansen, om vi ska tro United Minds senast mätning. Partiet får där 7,5 procent. Det är främst Centern som vill driva på för en mer flexibel arbetsmarknad. Om både Folkpartiet och Centerpartiet gör bra valresultat kan den rösten stärkas i Alliansen när Moderaterna sätter sig på tvären. Å andra sidan visar en Novus-mätning att Centern ligger under 6 procent vilket gör det inte helt lätt att veta hur pass starkt stöd Maud Olofssons parti egentligen har.

Tydligt i samtliga mätningar är Alliansens övertag på oppositionen. Även de aktiva rödgröna valarbetarna börjar nog inse att loppet är kört. Det krävs något extraordinärt för att de ska vända valvinden nu och det är inte lätt mot en så pass samkörd borgerlig allians som är svår att få i gungning. Alliansen har rent av råd med en liten skandal av det slag vi såg 2002 och 2006 och ändå klara valet.

Det som har hänt sedan tidigt i våras är egentligen otroligt. Det kan inte beskrivas som något annat än en rödgrön kollaps. Fram till i våras hade oppositionen ett gyllene läge att vinna detta val. Att det skulle bli jämnt vara alla ense om sedan den där 19-procentiga ledningen krympt till ett antal procentenheter, men det lutade helt klart över i rödgrön favör. Utgångstipset var regeringsskifte. Sedan drog valrörelsen igång, de politiska förslagen från de rödgröna preciserades och bakades in i ett valmanifest. Och väljarna tog ett steg bakåt. Svenska folket tycks inte längre lockas av bidragslinje och höga skatter. Mona Sahlins impopularitet och det föga trovärdiga rödgröna samarbetet är säkerligen också viktiga faktorer till att fler väljer Alliansen. Många socialdemokrater stöder nämligen sitt parti lokalt men röstar borgerligt till riksdagen.

Till den som har bestämt sig för att rösta på Alliansen vill jag rikta följande uppmaning: rösta på något av de tre mindre partierna. Det ger en borgerlig regering bättre balans och förhindrar ett uppsvällt och på tok för självgott moderatparti, som dessutom agerar bromskloss mot många viktiga reformer. Moderaterna ser ändå ut att kunna fira valnatten som största parti.

Borgerlig sexmoralism

"Skattefuska är det värsta du kan göra i det här landet". Kommentaren fälldes under en lektion på högstadiet och jag minns att läraren inte gillade den. I dag skulle "skattefuska" kunna bytas ut mot "köpa sex".

Lars Ohly är egentligen motståndare till straff. Han vill hellre arbeta preventivt. Självfallet behövs även preventivt arbete så att brott inte bara bestraffas utan faktiskt också förhindras. Men när den gode vänsterledaren vill genomföra en generell straffsänkning som även omfattar allvarliga våldsbrott samt återinföra halvtidsfrigivningen och samtidigt höja straffet för ett enda brott - sexköp - blir konsekvenserna helt uppåt väggarna. Straffskalan för att halvt ha slagit ihjäl en människa blir detsamma som att ha haft frivilligt sex mot betalning. Så allvarligt anses det alltså att köpa en sexuell tjänst. Den lyckliga horan, har det slagits fast, finns inte.

Ohly sitter inte i regeringen och om alla opinionsinstitut har rätt kommer han inte att göra det under de kommande fyra åren heller. Men hans åsikt om höjt straff för sexköp finner stort stöd även i Alliansen. Fredrik Reinfeldt är "redo att göra en straffskärpning", Maud Olofsson är "beredd att titta på" en sådan, Jan Björklund anser att sexköp är ett "grovt brott" (och i Folkpartiet utreds frågan om straffskärpning under ledning av - huga! - Johan Pehrson). Och Göran Hägglund? Jo, han tycker att sexköp är brott av en karaktär som är "väldigt allvarliga". Vad som är så allvarligt får vi inte veta, men det är ingen jättegissning att samtliga borgerliga partiledare utgår från den radikalfeministiska handboken och betraktar sexsäljare som offer för patriarkala strukturer och sexköparna som sjuka/perversa personer. Om min inställning till detta har jag skrivit en del tidigare (se "övrig läsning").

Är de helt genmanipulerade? Kortslutna? Luftlandsatta? Vi måste påminna oss om att för drygt tio år sedan ansåg inte Moderaterna att sexhandel var en kriminalpolitisk utan en socialpolitisk fråga. Det var fortfarande något usch-usch och fy-fy, men inget som polisen skulle bry sig så mycket i. Nu är visserligen tio år en evighet i politiken, men förändringen är ändå talande. Dels har partiets kvinnoförbund glidit vänsterut och börjat putta på i jämställdhets- och kvinnofrågor ur ett vänsterperspektiv, dels har attityden mot sexköp i samhället (vilken sexköpsförbudet var satt att påverka) blivit mer negativ. Eftersom partiet numera följer opinionsvinden i stället för att basera sina ställningstaganden på principer, är inställningen till sexköp helt logisk. Centerpartiet å sin sida var med och röstade igenom sexköpslagen tillsammans med vänsterpartierna i maj 1998 och är därmed dubbelt skyldigt.

Det är oerhört trist att de borgerliga partierna inte har lyckats stå emot vänsterfeminismen. Det är förbannat tråkigt att de inte ens pausar den sexmoralistiska utvecklingen utan tvärtom driver på den. Lyckligtvis finns motståndsfickor. Den sexuella integriteten är en fråga som behöver diskuteras betydligt mer under de kommande åren.

Övrig läsning:
Principer och anständighet
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort

Jakten på alternativa förklaringar

Redan nu kan vi skönja de konspiratoriska resonemangen som kommer att från vänsterhåll kommer att förklara en sahlinsk valförlust. Gemensamt för dem är att en valförlust för Socialdemokraterna absolut inte är partiledare Mona Sahlins fel.

Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:

- Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
- Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
- Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
- Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)

Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.

Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden - men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste - men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj "Det här är Lennart" inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.

Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).

Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga "PR-genier" (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.

Det här är Mona.

Värderingsskiftet runt hörnet

Det är fritt fall inom SAP. Opinionsvinden blåser partiet rakt i ansiktet. Ledningen kallar till krismöte. Valarbetarna suckar. Valet som skulle bli så oerhört jämnt ser ut att kunna bli en borgerlig triumf.

Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.

Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.

Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.

I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.

Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.

Bam(s)e

"Ja, det här var ju Frank Sinatra som sjöng om tomten. Och en annan man i helskägg som flyger runt hela världen med paket, ja, det är ju Usama bin Laden. Och det djuret som döljer sig i det namnet, det är ju bin, som producerar honung. Och just honung, det ger ju superkrafter till seriefiguren Bamse. Och då är det alltså socialistpropaganda som ska in på vågrätt tolv."

Apropå...

Lär barnen om socialismen, tyckte Rune Andreasson.

Rösta eller inte rösta?

Med en vecka kvar till valdagen börjar allt fler bestämma sig för vilket de parti de ska stödja genom att lägga en lapp i en låda. 1,2 miljoner osäkra väljare återstår fortfarande att övertyga och många dröjer ända till valdagen innan de bestämmer sig (jag undrar vad det är som fäller avgörandet för dem på valdagen? En reklamsnutt, en valaffisch eller en magkänsla där och då?).

Vissa upprörs av folk som inte röstar. Men många gör faktiskt ett genomtänkt val när de avstår. De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande. Den som säger sig vara helt ointresserad av och oinsatt i politik gör också rätt i att avstå i stället för att skjuta från höften och rösta oinformerat.

Att rösta är en demokratisk rättighet, ingen plikt. När nya partier i riksdagen av de etablerade partierna utmålas som ett hot mot demokratin är det lätt att inse att för den ledande politiska makten i Sverige handlar riksdagsval inte om grundläggande demokratiska rättigheter (i vilka rätten att rösta på alla partier ingår) utan om att säkra status quo. Det illustreras även av att Kristdemokraterna så fort de blev ett riksdagsparti slutade driva förslaget om sänkt riksdagsspärr.

Själv var jag väldigt bestämd med att inte rösta i Europaparlamentsvalet i fjol. Det främsta skälet var att jag inte ville legitimera det EU vi ser i dag, ett EU som har gått åt helt fel håll sedan Sveriges inträde för 15 år sedan och vars enda demokratiska legitimitet bottnar i att folk går och röstar vart femte år. Ju färre som röstar, desto svårare för politikerna att hävda att de är valda av folket. Sedan kan de skapa egna propagandakanaler och välja ut rätt journalister hur mycket de vill.

Nu kommer jag ändå att rösta om en vecka. Valet faller på Liberala partiet samt Folkpartiet och Centern. Skälet till att jag inte kan rösta på Alliansen till riksdagen stavas inte minst integritetsfrågorna. Det finns bra saker att plocka från alla borgerliga partier - Moderaternas skattepolitik, Centerns företagar- och arbetsmarknadspolitik, Folkpartiets skolpolitik och i viss mån Kristdemokraternas familjepolitik. Men inget av partierna bryr sig om hela vår personliga integritet (för Piratpartiet går gränsen vid all sorts avlyssning och övervakning vilket exkluderar det sexuella området), inget av partierna tar ett liberalt helhetsgrepp. Att rösta på liberala kandidater som ska förändra världen så fort de når riksdagen, och minsann stå emot allt tryck utifrån, känns inte heller längre särskilt trovärdigt.

Jag förstår dem som röstar på Alliansen mest för att slippa Mona Sahlin och Lars Ohly i regeringen. Det är ett val jag kan respektera. Men om vi ska vara petiga bör faktiskt en regering väljas om på sina egna meriter och inte därför att alternativet råkar vara ännu sämre. Men om ni ändå ska rösta på Alliansen - stöd de mindre partierna. För dominanta moderater kan bli ett elände.

Nio år senare

Nioårsdagen av terrorattackerna i New York och Washington högtidlighålls och uppmärksammas givetvis i USA medan den lär passera mer obemärkt förbi i Sverige.

Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.

Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.

Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.

Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.

Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.

Antidemokrater

Det antidemokratiska pack som ger sig på andra partier när dessa håller torgmöten borde få sig en lektion i den demokratiska statens grundläggande värderingar. Vilka då - nazisterna? Nej, de så kallade antirasisterna.

Ägg och stenar flyger genom luften. Det visslas i visselpipor och skränas. "Inga rasister på våra gator!" skanderas det vanligtvis när Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller andra mer eller mindre smygrasistiska partier håller sina möten. Det ter sig en aning motsägelsefullt. "Våra gator"...? Demonstranterna demonstrerar mot partier som inte tror på människors lika värde - genom att skrika ut ett budskap om människors olika värde. De säger att bara den som tycker "rätt" ska ha rätten att få yttra sina åsikter i fred. Det är svårt att få ihop resonemanget rent logiskt.

Att attackera personer bara för att man inte gillar deras politiska åsikter är inte en del av demokratins spelregler. Den som gör så kränker yttrande- och mötesfriheten och är själv per definition inte demokrat. Den som anser att gator och torg är vigda endast åt personer med "rätt" politisk uppfattning (normalt lika med vänster) är faktiskt antidemokrater.

Riktiga demokrater erkänner allas rätt att yttra sig, samlas och hålla möten, oavsett vilka åsikter som framförs. Det är det som gör liberaler till riktiga demokrater.

När någon annan betalar

Jag reagerar inte ens längre. Det känns bara som en ständigt upprepande repris. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO anordnade en "familjedag" i Arjeplog. Familjelekar och föredrag ingick. Och notan skickades till landstinget, vilket betydde att Norrbottens skattebetalare fick stå för kalaset. Vissa har ingen skam i kroppen. Men, som sagt, vem är längre förvånad över bristen på respekt för skattebetalarnas pengar?

Mikael "Jag vill kritisera regeringen i varje låt" Wiehe stod på scenen. Ni vet han som efter Göteborgskravallerna 2001 tonade ned vandaliseringen med orden "vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Folk var ju arga, liksom. Mannen som älskar folkhemmet älskar även pengar. 60 000 kronor för några timmar på scenen, jo man tackar.

Feltänkt men ändå välkommet

Den kristdemokratiska lokalpolitikern Sofie Jakobsson tror att statliga bordeller kan vara "en lösning på traffickingproblemet". Förslaget möts föga förvånande inte av någon entusiasm i hennes parti. Det lär heller inte locka några nya kristdemokratiska väljare eftersom partiet i grunden är moralistiskt i dessa frågor. Ändå känns utspelet lite välkommet.

Först bör påpekas att trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål som vanligtvis är vad som avses (trots att sådan är en minoritet av all människohandel), är en begränsad företeelse som har fått enorm uppmärksamhet. Det talas väldigt ofta om "mörkertal", ett billigt knep för att ge sken av ett fenomens "egentliga" storlek utan att kunna belägga det. Men granskningar i andra europeiska länder har visat ytterst få klara fall av människohandel för sexuella ändamål. Det är en vidrig företeelse där det de facto förekommer, men dess omfattning ska inte överskattas. Så görs ändå och syftet är att driva igenom hårdare lagstiftning mot sexhandel generellt. Människohandel och traditionell prostitution sammanblandas friskt och medvetet.

Åsikten om statliga bordeller framförs med jämna mellanrum med motiveringen att det vore säkrare och bättre för sexsäljarna om vi införde statlig kontroll (staten är ju, som vi alla har lärt oss, ständigt garanten för all trygghet). Som om det vore ett led i ett utvecklat harm reduction-perspektiv. Det är förstås feltänkt från första början. Att låta staten ansvara för människors sexuella förehavanden är egentligen en ohygglig tanke. Då har vi ersatt dagens politiska kontroll över sexualiteten med en annan sorts kontroll. En kontroll som visserligen är mer tillåtande, eftersom förbudet mot att köpa sex rimligen tas bort i händelse av att statliga bordeller tillåts, men som ändå syftar till att kontrollera parterna i sexhandeln.

Ändå ska Sofie Jakobsson ha en liten eloge för att hon vågat yttra en åsikt som hon givetvis vet är på tvärs med partilinjen, som hon vet retar alliansregimens sexmoralistiska livmoder Beatrice Ask, som hon rimligen vet kommer att möta motstånd. Hon gör det inte på samma naturliga sätt som Camilla Lindberg och även om utspelet om statliga bordeller i grunden är feltänkt ur ett liberalt perspektiv, är det på något sätt ändå välkommet att det kommer något annat förslag än fler förbud och mer moralism från kristdemokratiskt håll.

Inget att lita på

Miljöpartiets Peter Eriksson dementerar bestämt att partiet har några planer på att stödja Alliansen i händelse av att de borgerliga blir största block utan egen majoritet. Han håller fast vid den sahlinska utopin om ett mittensamarbete - en idé som redan har avfärdats med största möjliga tydlighet från borgerligt håll.

Eriksson säger vad han måste för att inte Sahlin fullständigt ska förlora ansiktet en dryg vecka före valet. Men det kan bli annat ljud i skällan efter valet om Alliansen blir största block utan egen majoritet. Då kommer partiet räkna tänkbara platser i en regering. Partiet har som bekant ändrat sig tidigare.

Det vore dock ytterst olyckligt om Miljöpartiet fick inflytande över borgerlig politik de kommande fyra åren. Det behövs mindre av politisk klåfingrighet och nya dumma regleringar. Inte mer.

De vill ju bara hjälpa till...

Socialdemokraterna verkar ha en märklig syn på demokrati.

Jag har tidigare berättat om hur äldrevårdspersonal vittnat om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren "hjälpte" äldre att rösta genom att ge dem kuvert med valsedlar i. I årets val jagar arbetarepartiet som bekant röster genom att "hjälpa" invandrare att rösta.

Nu har dessutom flera fall av valfusk uppmärksammats av personal i förtidsröstningslokaler i Huddinge. Socialdemokratiska valarbetare har betett sig obehagligt och aggressivt och följt med väljare in i röstningslokalen för att utöva påtryckningar. Socialdemokraternas ordförande i Huddinge tycker att diskussionen är tråkig. Bakgrunden, menar hon, är nämligen att valarbetarna velat "hjälpa till".

Detta är inte valarbetarnas uppgift utan en uppgift för personalen i varje röstningslokal. De ska svara på frågor och, om det behövs, visa hur man röstar.

Detta är ett skandalöst beteende av Socialdemokraterna. Det värsta är emellertid att de förmodligen inte tycker att de har gjort något fel.

Rosen, eller "den sprängda tomaten", hånler åt demokratin.

Rena reapriset

Tre kronor per invånare skulle det kosta att slippa datalagringsdirektivet, framgår i en DN-artikel. Om Sverige inte implementerar direktivet väntar nämligen böter på 27 miljoner kronor.

En pyttesumma för att slippa göra Sverige till ännu mer av en övervakningsstat. Ett reapris för att värna den personliga integriteten och samtidigt räcka finger åt EU när unionen vill tvinga igenom dylik lagstiftning.

Valet borde alls inte vara svårt. Men svenska riksdagspolitiker är vana att foga sig. Räkna därför inte med någon större strid när direktivet ska klubbas nästa år, med riksdagsvalet på bekvämt avstånd i backspegeln.

Svar på tal

"Aldrig i världen att jag sätter mig i en regering med en kommunist!"

Maud Olofsson avfärdar bestämt ett samarbete med de rödgröna i händelse av att Sverigedemokraterna blir vågmästare efter valet. Det visste vi ju. Men sättet hon sade det på var skönt att höra. Nu hade Olofsson otur med tidpunkten - utfrågningen krockade med Sveriges EM-kvalmatch mot San Marino. Vilket var lite synd.

De som tittade fick se en överlag mycket stabil näringsminister. Ty det kändes som att det främst var i egenskap av näringsminister, inte centerledare, som Olofsson utfrågades. Till skillnad från Lars Ohly gillade hon dessutom Henrik Dorsins nidvisa. Maud har humor.

Joho, vi gillar henne visst!

23 gamla gråsossar går i dag ut och bekänner sin tro till partiordförande Sahlin. Det säger ganska mycket om partiets kris, och Mona Sahlins urholkade förtroendekapital, när så många gamla ledande socialdemokrater känner sig tvingade att göra ett dylikt utspel mindre än två veckor före valet. Att man stöder sin partiledare borde vara så självklart.

Samtidigt ger ännu en mätning (vilken i ordningen?) Alliansen ett tydligt övertag i opinionen. Precis som tidigare är det de borgerliga småpartierna som stärks. Centerpartiet går framåt och Folkpartiet har en god möjlighet att bli tredje största parti.

Rättvisa enligt Ohly

Jag är ingen vän av drakoniska straff. Jag är stark motståndare till dödsstraff, all sorts tortyr (oavsett om den utförs i nordkoreanska fängelser eller av amerikansk underrättelsetjänst), ser USA som den demokratiska världens svarta får i kriminalpolitiska frågor och anser att kriminalvårdsdebatten alltför ofta kommit att handla om strängare straff i stället för preventivt arbete och en fungerande utsluss efter avtjänad tid.

I så motto har Lars Ohly rätt: vi behöver ett bättre preventivt arbete för att förebygga brottslighet. Vi kan inte bara fokusera på straffen. Men där tar också våra likheter slut. Ty vänsterledaren har en fullständig kuckelikusyn på vad som är proportionella straff. Generellt vill Vänsterpartiet ha lägre straff för brott. Därtill vill partiet införa en halvtidsfrigivning (i dag gäller frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff) vilket gör fängelsestraffen ännu kortare i praktiken. Den som begår allvarliga brott kan kallt räkna med att inte behöva krypa in särskilt länge.

Det finns inget självändamål i att spärra in folk väldigt länge. Men straffen har de facto en funktion förutom det uppenbara i att skydda omgivningen från farliga brottslingar: de visar vad offrens lidande är "värt". Så resonerar nämligen vi människor när någon har kränkt oss. Vi vill ha någon sorts rättvisa och kompensation för det lidande vi fått utstå. Vi bör skilja mellan hämnd och rättvisa här. Straff ska inte vara samhällets hämnd å offrets vägnar, straff ska kort och gott vara samhällets (förvisso otillräckliga) försök att ge brottsoffret något slags erkännande för det lidande som personen fått utstå. Att då, som Ohly, anse att ett halvårs fängelse (inklusive halvtidsfrigivning) är ett rimligt straff för att nästan ha slagit ihjäl en människa är minst sagt stötande. Signifikant för partiets fullkomliga snurrighet i rättsfrågor är att det enda brottet som Ohly kan tänka sig att höja straffet för, är frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor (sexköp).

I kriminalpolitiken har Vänsterpartiet lyckligtvis inget folkligt stöd. Det hindrar emellertid inte att de kan komma att få avgörande inflytande i en rödgrön regering. Det finns som synes många skäl till att Vänsterpartiet bör hållas kort.

Eko-logik

I DN kan vi läsa att barkbröd är nästa ekobaktrend bland ekomedvetna brödfantaster. "Det smakar skog, kan man säga", konstaterar Ingrid "Skogs-Hilda" Ölund.

Att vara miljömedveten ska inte bara vara dyrt. Det ska smaka fan också.

Extremisterna

Lars Ohly är en skicklig debattör. Han är aldrig svarslös. Han ger tvärtom oftast konkreta och tydliga svar. De kan vara märkliga, och ändras längs vägen, men svar ger han. Det var därför inte så förvånande att Ohly klarade SVT:s partiledarutfrågning rätt bra.

Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.

Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.

Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.

Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.

Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.

USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.

Avreglering som befriar

När Alliansen tog bort apoteksmonopolet var de rödgröna emot. Från vänsterhåll varnades det att det inte alls skulle bli bättre. Storföretag skulle bara dela på den existerande marknaden, småorter skulle bli utan apoteksservice, öppettiderna bestå och priserna stiga, okunnig personal skulle kasta mediciner efter missbrukare. Inget av detta har hänt.

Sedan avregleringen av apoteksmarknaden har Sverige fått 100 nya apotek. På åtta månader. Fler småorter har fått apotek, vilket berättades om i TV4Nyheterna i kväll. Dit hör Älmsta, vars invånare tidigare var tvungna att pendla till Norrtälje för att köpa huvudvärkstabletter. Öppettiderna har dessutom förbättrats. Tusen nya farmaceuter och apotekstekniker har anställts runt om i landet.

Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet av alla länder i Europa. Med avregleringen har dock möjliggjorts ännu bättre tillgänglighet i framtiden. Hur någon kan vilja försämra tillgången till läkemedel är fullständigt obegripligt. Det säger ganska mycket om de rödgrönas syn på service.

Själv blir jag glad av att gå in på ett apotek nu för tiden. Tänk vad en liten avreglering kan göra. Jag önskar kunna få den känslan av att gå in på en spritbutik någon gång i framtiden också...

Jakten på en riksdagsmajoritet

För allmänborgerliga väljare förefaller tre utfall i valet vara de bästa tänkbara: Alliansen vinner en majoritet i riksdagen. Moderaterna blir största parti. Sverigedemokraterna hålls utanför den beslutande församlingen. Alla tre är inom räckhåll.

Som väntat har de mindre borgerliga partierna börjat röra på sig i opinionen. Centerpartiet, som i vissa mätningar endast haft en halv procent till godo på den elaka fyraprocentsspärren, har stärkts mätning för mätning och får i senaste Sifo faktiskt 6,7 procent, nu bara en halv procent bakom Folkpartiet. Även Folkpartiet ser ut att kunna nå ett hyfsat valresultat. Partiet har legat tryggt över sju procent länge och väl nu. Chansen att bli tredje största parti finns där. Samtidigt verkar Kristdemokraterna inte längre behöva oroa sig särskilt mycket över att ramla ur riksdagen - jag tror att de kommer att sluta en bit över fem procent när de flesta röster är räknade om två veckor. Med en bra valspurt kan de rent av klättra över sex.

Det är viktigt att Moderaterna inte blir alldeles för dominanta inom Alliansen. Det finns inget egenvärde i att (M) blir största parti - annat än att det skulle svida något oerhört för Socialdemokraterna. Ett stort moderatparti är ett kaxigt moderatparti. Med den svängning som partiet har tagit under Reinfeldts ledning är det snarast negativt för borgerligheten och Sverige. Läget är knivigt - Alliansen behöver ett starkt moderatparti för en valseger men en jämnare mandatfördelning inbördes för en rimligare politik.

I övrigt ger mätning efter mätning överlag goda nyheter. Vänsterpartiet har, förutom i DN/Synovates senaste mätning där partiet får 7,5 procent, krälat runt 5,5 procent under hela året. Högre än så ska inte ett extremistiskt ytterlighetsparti på vänsterkanten nå. Faran heter i stället Miljöpartiet, som har lyckats få en snällhetsprofil att sätta sig i folks medvetande. Hur många är införstådda med partiets utpräglade tillväxtskepsis? Hur många känner till partiets upprepade ställningstaganden mot det moderna samhället, av vars frön partiet vill skörda frukterna för att ha råd med allt från friår till utbyggd kollektivtrafik? Miljöpartiet är inget ekologiskt mysparti, det är ett rödgrönt hot med extrema och flummiga åsikter i för samhället helt avgörande frågor. Ett sådant parti ska inte regera.

Avslutningsvis: övriga partier. Jag har egentligen inget emot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så länge något av blocken får egen majoritet. SD i riksdagen skulle vara en knäpp på näsan för de etablerade partierna, som häpnadsväckande nog försöker utmåla ett nytt riksdagsparti som ett hot mot demokratin. Vid händelse av att inget av blocken når över 50 procent är båda benägna att söka stöd över blockgränserna. Det är dock svårt att tänka sig (C) eller (FP) svika Alliansen och regera tillsammans med Mona Sahlin och Lars Ohly. På de rödgrönas valmanifest! Skulle inte tro det.

Troligare är då att Miljöpartiet stöder Alliansen mot att de får igenom ett antal miljökrav. Detta begriper nog Sahlin också. Hennes enda möjlighet att regera är att vinna en majoritet.

Ljus i mörkret

När man inser hur hopplöst läget är för den europeiska unionen är det trots allt lite uppiggande att lyssna till sådana som MEP Nigel Farage och MEP Daniel Hannan. Vassa, roliga och ofta "spot on" i frågor som rör EU:s demokratiska underskott och eskalerande centraliseringstendenser.

Visst. Det är lite som att göra det jag gör just nu - mota en annalkande förkylning i grind med ipren och whisky - i så motto att effekten sannolikt är kortvarig. Men man har i alla fall trevligt under tiden.

Principer och anständighet

Agnes på bloggen Pour le moment är upprörd över att hon på Rosenlundsgatan i Göteborg får upprepade inviter från bilburna sexköpare. Utifrån hennes berättelse kan jag förstå att det blir väldigt jobbigt. Men samtidigt gör hon sig skyldig till att döma ut alla sexköpare utifrån hennes erfarenheter av ett fåtal individers dåliga beteende. Det är inte heller rimligt. Hon verkar dessutom ännu argare på det hon uppfattar som "det liberala daltandet" med sexköpare. Låt mig förklara att det inte handlar om att "dalta", det handlar om principer och anständighet.

Först ska konstateras att personer som säljer och köper sex på gatan är i minoritet. De utgör fortfarande sinnebilden av vad prostitution är, men bilden är skev eftersom de flesta i dag säljer sex via Internet i stället för att stå vid ett gathörn och invänta kunder. Antalet gatusexsäljare i våra tre största städer är därför ett värdelöst mått på förekomsten av prostitution i samhället i stort. Följaktligen blir också sexköparnas beteende ett värdelöst mått på hur sexköparna generellt är och beter sig. Enligt Socialstyrelsen finns tecken på att kundgrupperna skiljer sig från varandra, vilket förefaller naturligt då även gatusexsäljarna skiljer sig från övriga sexsäljare.

Frågan handlar om principer, om rätten att som myndig människa ingå avtal med en annan myndig människa. Vi äger våra egna kroppar och har således rätt att förfoga över dem även i affärsöverenskommelser. En sexsäljare säljer som bekant inte sin kropp utan en tjänst om utförs med kroppen - en självklarhet som tydligen måste upprepas gång på gång i den svenska debatten. Politiker ska inte har tillgång till vår sexualitet i sina lagstiftande församlingar.

Det handlar också om ren och skär anständighet. I ett demokratiskt samhälle ska vi inte frysa ut vissa människor bara för att de sysslar med något vi (ni?) äcklas av. Vi ska inte stigmatisera och bespotta människor bara för att de valt att leva på ett sätt som vi själva kanske inte skulle kunna tänka oss. Vi ska heller inte degradera deras mänsklighet till att endast vara ett offers spillror. De sexsäljare jag har träffat och intervjuat har tvärtom visat prov på styrka, vilja och i vissa fall även entreprenörskap. Vi skulle inte betrakta andra egna företagare som offer. Så fort personen i fråga väljer att erbjuda sexuella tjänster kommer dock offerstämpeln fram. Det vittnar endast om okunskap och en inskränkt sexualsyn, ingenting annat.

En avkriminalisering av all frivillig sexhandel i Sverige är nödvändig. Jag kan ha förståelse för att människor inte vill ha öppen sexhandel i varje kvarter, på samma sätt som Agnes inte vill bli trakasserad av bilburna sexköpare. Lösningen skulle vara att respektive stad/kommun tillhandahåller vissa områden där sexhandeln kan pågå ostört. Denna handel skulle säkerligen fortsätta att vara en minoritet av all verksamhet som redan i dag pågår i lägenheter, villor och på hotellrum runt om i landet. Men det är som bekant det vi ser som vi bryr oss om - därav den fortsatta fokuseringen på just gatuprostitutionen.

Samtidigt som den frivilliga sexhandeln avkriminaliseras och sexköpslagen kastas på historiens växande sophög för korkade lagar, ska givetvis människohandel för sexuella ändamål även fortsättningsvis betraktas som en allvarlig brottslighet som med kraft ska bekämpas. Men då har vi redan kommit underfund med skillnaden mellan frivillig och ofrivillig sexhandel och täppt till truten på landets radikalfeminister.

Övrig läsning:
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort

Sossemoral

När det gäller att jaga väljare är Socialdemokraterna särskilt hänsynslösa. Eller kanske uppfinningsrika. Jag minns fortfarande hur en nära anhörig till mig berättade om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren besökte äldreboenden och "hjälpte" de äldre att rösta "rätt". Valsedlar tillhandahölls såklart. Fiffigt.

Nu jagar Mona Sahlin invandrarröster genom att anordna en röstskola i Örebro och låta väljarna ta vägen förbi den egna valstugan. Det är ju snällt av Socialdemokraterna att "hjälpa" nyanlända invandrare att rösta - en uppgift som annars borde vara Valmyndighetens. Och råkar de rösta på Socialdemokraterna blir Mona glad.

Alla medel är tillåtna när makten och härligheten står på spel.

Respekt!

Markus Berglund, centerpartist, har länge propagerat för Piratpartiet. Han har varit guldpirat och därmed sponsrat partiet under en längre tid och drivit integritetsfrågorna inte minst på sin blogg. Därför är det inte förvånande att Markus i riksdagsvalet väljer att lägga sin röst på Piratpartiet i stället för Centerpartiet (som ju släppt integritetsfrågorna inför valet).

Tillsammans med en socialdemokrat gör han ett utspel i SvD Brännpunkt där han uppmanar alla som värnar om sin personliga integritet att lägga sin röst på Piratpartiet.

När så många fegar ur, positionerar sig och tänker på sina karriärer följer vissa rösten inifrån sina hjärtan.

Det är respekt!

Rödgrön demokrati

Under en vandring från Sveaplan till Sergels torg i Stockholm hinner man passera ganska många valaffischer. De sitter på lyktstolpar, träd, väggar, plank, busstationer. Det är nya gröna jobb med Centerpartiet, det är moderater som älskar Vasastan, det är sossar som inte kan vänta, det är folkpartister som vill ge Nobelpris till svenskar.

Överallt sitter de. Men något skiljer dem åt. Alliansens valaffischer är nämligen nedklottrade. Det är Hitlermustascher, horn i pannan, vampyrtänder och djävulssvansar om vartannat. Knappt någon borgerlig affisch har lämnats i fred. Inte en enda av de rödgrönas valaffischer har rörts.

För mig säger detta något om synen på demokrati hos respektive lags supportrar. Det illustreras även av vänstersidans benägenhet att störa valmöten för partier de inte gillar. De står för en synnerligen dunkel demokratisyn där endast det egna lagets rättigheter gäller och där det är fritt fram att göra som man vill mot motståndaren.

Visst går det att skylla på finniga Ung vänster-aktivister eller SSU-are. Men problemet är större än så. Vi har sett det i valrörelse efter valrörelse, det har satts i system i åratal. Nedslitna eller nedklottrade valaffischer hos de borgerliga är kutym. I Uppsala har MUF i åratal haft problem med krossade fönster. Om detsamma skulle hända SSU eller Ung vänster skulle det utmålas som ett hot mot demokratin. Nu är det bara fråga om omogna pojkstreck.

I en demokrati ska spelreglerna vara lika för alla. Yttrandefriheten får inte villkoras. Sabotage och förstörelse bör aldrig accepteras. Jag noterar dock att ingen ur vänsterlägret verkar bry sig. Hitlermustascher är ju så roliga.

Hägglund bättre än sin parti

Jag gillar Göran Hägglund. Det har jag konstaterat på bloggen tidigare. Jag gillar emellertid inte hans parti vilket gör en röst på Kristdemokraterna otänkbar.

I gårdagens partiledarutfrågning pressades KD-ledaren stundom hårt om bland annat sjukförsäkringen, uttrycket "verklighetens folk" och beskattningen av pensioner. Men jag tycker att han när krutröken lagt sig hade klarat sig mycket bra. Hägglund är den ende borgerliga partiledare, möjligen med visst sällskap av Maud Olofsson emellanåt, som vill diskutera värderingar och politikens begränsningar. Detta är fundamenta i begreppet "verklighetens folk". Politikerna ska inte bestämma allt. Man kan ogilla saker personligen utan att kräva lagstiftning mot det.

När det gäller att disponera tiden med barnen vill och ska vi själva bestämma mer, anser KD. Problemet, som också framkom i utfrågningen, är att KD vill lägga sig i så pass mycket annat som rör vårt familjeliv. Som vem vi får ha sex med och under vilka förutsättningar, exempelvis. KD är därtill folkhälsofascister och stöder alla tänkbara restriktiva åtgärder för "folkhälsans" skull, däribland skärpta införselregler av alkohol och höjda skatter på både tobak och alkohol. Sockerskatt på godis har också diskuterats. Då är plötsligt det egna ansvaret, rätten att få bestämma själv, bortblåst. "Vi är inte anarkister", konstaterade Hägglund. Nej, det ska gudarna veta. Men att vara konsekvent i sin politik behöver inte innebära att man tror på laglöshet. Eftersom KD består av så många moralister och pekpinnefantaster är det osannolikt att rätten att få bestämma själv kommer att sträcka sig särskilt mycket längre än just tiden med de egna barnen. Vill Hägglund går längre, lär det blåsa till strid på partiets framtida riksting.

Bland allt elände finns dock positiva ljusglimtar. Kristdemokraterna var, hör och häpna, det parti som hade det rimligaste förslaget till ny äktenskapslagstiftning när samkönade äktenskap diskuterades. I stället för att tvinga samfund att viga homosexuella föreslog KD en civil registrering av äktenskap för alla varefter varje gift par självt kan välja var deras ceremoni ska hållas och hur den ska se ut. Fritt, enkelt och bra för alla. KD kördes över av övriga riksdagspartier som hellre såg att kristna samfund tvingades till att viga homosexuella. Som om det vore en mänsklig rättighet att få gifta sig i kyrkan. Svenska kyrkan är i dag en fristående organisation till vilken medlemskap är frivilligt.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna får byta ministerpost vid en borgerlig valseger. Ge folkhälsoministerposten till en företrädare för ett något mindre rabiat parti, säg Moderaterna, och låt Kristdemokraterna ta över jämställdhetsposten. När det gäller feminism är partiet faktiskt det enda vettiga i Alliansen.

Ett parti i ideologisk utarmning

Kent Persson (m) undrar vad vi tycker om Nya Moderaterna. Tja, var ska vi börja...? Jo, vi kan börja med det som trots allt är positivt.

Fredrik Reinfeldt har gjort en sak bra: han har brutit det socialdemokratiska maktinnehavet, det röda abonnemanget på makten. Om vi ska gå efter opinionsvindarna just nu kommer det heller inte bli fråga om en tillfällig time out från maktens korridorer för Socialdemokraterna. Det gnabbas friskt internt i partiet just nu när allt fler mätningar till och med placerar sossarna en bit under 30 procent. Ingen mätning ger de rödgröna övertaget och särskilt illa är läget för S. Detta är positivt ur många aspekter. Socialdemokratin kan inte längre ta makten för given. De tvingas tänka nytt och utvecklas, vilket måste vara en ny och obekant upplevelse för dem. Samtidigt visar det att Sverige har tagit ett steg bort från den socialdemokratiska betongstaten där allt makt utgår från Partiet och Facket och där arbetare knappt vågar tänka tanken att rösta på något annat parti än SAP. Sverige börjar sakta men säkert bli lite mer som andra länder i vissa avseenden.

Priset Moderaterna har fått betala för framgången är dock högt. Reinfeldt har gjort sig av med partiets ideologiska arv. Han pratar inte om frihet längre. Han pratar inte om vikten av självbestämmande. Han pratar om vad skattesänkningar betyder för statens kassa. Reinfeldt representerar ett von oben-perspektiv. Idén om att det är rätt att vi får behålla mer av våra inkomster därför att det är just våra inkomster har fallit bort när Borg, Schlingmann och Reinfeldt kokar politik. Nu är det politikerna, inte företagen, som ska "fixa" jobb. Ty Moderaterna är ju det enda arbetarpartiet.

Partiets ideologiska utarmning får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad Moderaterna egentligen vill. Tidigare visste alla, oavsett om de var sympatisörer eller motståndare, var de hade Moderaterna. Det grundläggande problemet för partiet i dag är att Reinfeldt saknar ideologisk kompass. Han för fram det han tror fungerar i opinionen. Blir det protester, backar han. Detta gör honom och Moderaterna oförutsägbara. Ett parti som tidigare pläderat valfrihetens lov kan därför plötsligt slänga fram ett krav om obligatorisk a-kassa. Ett parti som stått emot vänsterfeminismens framtåg och kritiserat sexköpslagen innan den blev verklighet kan nu föreslå jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen. Helst genuscertifierade dagis också.

Partiet som i opposition ville avskaffa såväl Systembolagets som Svenska Spels monopol omhuldar nu de skattemiljoner som kommer från nämnda statliga monopolverksamheter. Partiet som tidigare var borgerlighetens främsta kritiker av en sönderreglerad arbetsmarknad och fackens stora makt på densamma, prisar i dag LO och tystar kritikerna i den övriga Alliansen.

På partiets hemsida står att läsa att Moderaterna är "en idéburen organisation" samt att målet är att "hela tiden vara ett parti i förändring". Det betyder i klartext att en idé som ansågs bra i går kan vara dålig i morgon, beroende på hur opinionsvinden blåser. Med en sådan politik blir det svårt att sätta en bild i folks medvetande av vad Moderaterna egentligen symboliserar. Det du röstar på i dag kan bli något helt annat i morgon.

Risken för Moderaterna är sålunda att partiet om några år kommer att vara en lika vilsen organisation som Socialdemokraterna är i dag, ett parti som få kan förklara eller förstå sig på. Konsekvensen med målsättningen att bli det samhällsbärande partiet, och därmed fylla Socialdemokraternas gamla mantel, kan vara att Moderaterna med tiden blir precis lika maktfullkomligt och arrogant som någonsin SAP. Tendenser till det har vi redan sett. Vid den tidpunkten kommer svenska folket att rösta bort Reinfeldt av precis samma skäl som de en gång röstade bort Göran Persson. Och det kommer att vara precis lika välförtjänt.

Nyliberalen är ute igen

Efter olyckliga förseningar och semestrar är Nyliberalen äntligen färdig. Den skickades till tryck förra veckan och bör vara prenumeranter till handa vilken dag som helst. I det nya numret kan du läsa om bland annat följande:

Maggie Thauersköld Crusell skriver om hur klimatalarmismen fick sig en törn när oegentligheter i IPCC:s klimatrapporter avslöjades. Kritiken mot bristerna i klimatpanelens arbete har fört med sig att allt fler vågar yttra kritik mot den påstådda konsensus som råder.

Henrik Alexandersson skriver om ett EU där den frihetliga EU-kritiken behövs mer än någonsin. Valet till Europaparlamentet 2014 kan bli sista chansen för EU-kritikerna att göra något av substans innan det är för sent.

En tanke med ekonomiska reformer i liberal riktning är att de skall gynna produktivt entreprenörskap och företagande. I detta hänseende kan man fråga sig om Sverige har kommit särskilt långt. Niklas Elert skriver att samhällets normer och värderingar behöver förändras för att vi i Sverige ska få en ny syn på entreprenören.

Stefan Karlsson förklarar orsakerna till ett svenskt sysselsättningsunder och beskriver hur Alliansens politik har behållit en hög sysselsättning och en ekonomi i gott skick trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Elva år efter införandet av förbudet mot att köpa sex i Sverige släpper staten en utvärdering av hur lagen har fungerat. Eftersom direktiven fullständigt bakband utredarna omöjliggjordes en kritisk granskning. Vad vi fick var ett rent beställningsverk. Hans Engnell anser trots detta att det finns anledning att vara en smula optimistisk om framtiden när det gäller frågan om sexuell integritet.

Valet stundar. En historiskt försvagad socialdemokrati som tvingats ingå valsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet står mot en samkörd borgerlig allians som både genomfört liberala reformer och skrämt bort liberala väljare genom sitt agerande i integritetsfrågorna. Hans Engnell undrar om det egentligen spelar någon roll vilka som vinner.

Plus recensioner, attacker och annat!

Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!

Det går även att köpa lösnummer om du inte vill teckna dig för 4 nummer på en gång. Sätt in 49 kronor+20 kronor i frakt på samma PlusGirokonto och glöm inte namn och adress!

Det ständigt skyldiga könet

Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?

Ställningen just nu (14 915 röstande):

Ja (50.7 %)
Nej (49.3 %)

Respekten för människors integritet. Förmågan att skilja på grupp och individ. Allt tycks vara på upphällningen i Sverige.

När polisen får in en anmälan om en våldtäkt på en Finlandsfärja beslutar de att filma samtliga manliga passagerare när fartyget lägger till i Stockholm. Detta är ett fullständigt barockt beteende från den svenska polisen. Men visst är det effektivt. Gissa om någon skulle vilja riskera att bli misstänkt genom att vägra att bli filmad. Och vad händer med filmen efteråt?

Andra tycker att det är på sin plats att låta alla män lämna DNA-prov bara för att så få anmälda våldtäkter går till fällande dom. Bakgrunden är att Sverige ligger illa till när det gäller antalet anmälda våldtäkter i förhållande till befolkningen. Endast Lesotho är sämre. Bara detta torde säga något om lagstiftningens påverkan. Varför skulle just Sverige vara så drabbat av våldtäkter? Orsaken är alltså rimligen den förändrade sexualbrottslagstiftningen. Det som tidigare sågs som sexuella ofredanden kan nu klassas som våldtäkt (vilket förringar begreppet). Till och med omvänd bevisföring har diskuterats av svenska radikalfeminister.

Förslaget om DNA-register är inte nytt. Det har diskuterats tidigare, av bland andra Madeleine Leijonhufvud (just i våldtäktsfall). Det finns många invändningar. Utöver den uppenbara kränkningen att tvingas lämna DNA-prov trots att man inte är misstänkt för något brott, vore det fruktansvärt opraktiskt. Leif GW Persson har uppskattat att det skulle ta runt 50 år att omvandla Huddingeregistrets lager till DNA-prover och kanske kosta tusen kronor per individ. Detta förutsatt att en myndighet inrättas som endast sysslar med den verksamheten. 99 procent av alla prover skulle aldrig bli intressanta i brottssammanhang. Det skulle således vara 1) integritetskränkande, 2) fruktansvärt kostsamt och 3) tämligen fruktlöst. Eller för att citera Leif GW: "När folk tänker på det där viset och dessutom har en professorstitel att kröna sina tomma skallar med, blir jag jävligt tagen."

I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om "mäns våld mot kvinnor", som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.

Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.

Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.

Björklund, skolan och sexköpslagen

Jan Björklund gjorde ett hyggligt intryck i gårdagens utfrågning i SVT. I de lägen han ställdes mot väggen förmådde FP-ledaren att skämta och ta sig ur situationen.

Björklund har fått mycket kritik för att dels "fiska i grumliga vatten", dels vilja införa något slags militär katederdisciplin i skolan. Det senare är förstås en grov överdrift. I jämförelse med vänsterns flumskola kan dock minsta lilla uppstramning te sig som militär disciplin. När det gäller skolan anser jag att Folkpartiet är rätt ute. Det är både valtaktiskt klokt och politiskt rätt att arbeta för en kunskapsinriktad skola som både ställer krav på elever och erbjuder skoltrötta ungdomar en väg ut i arbetslivet. Den svenska skolan har varit alldeles för inriktad på att ge alla elever högskolebehörighet, vilket långt ifrån alla är intresserade av. Alla är inte teoretiskt lagda.

Det stämmer att Folkpartiet har fiskat invandrarkritiska röster. Inte genom att föreslå minskad invandring utan genom att vilja ställa högre krav på dem som kommer hit. Förslaget om ett språktest för att få medborgarskap lever fortfarande och lockar säkert en del väljare även i detta val, även om det inte blir någon profilfråga denna gång. Nu vill partiet dessutom erbjuda nyanlända en sorts samhällsinformationskurs utöver SFI-undervisningen. Björklund hade lite svårt att förklara exakt vad som skulle ingå i den kursen, förslaget tycks således inte särskilt genomdiskuterat. Men det handlar om ett erbjudande, inget tvång. Alltid något.

I partiet utreds nu frågan om skärpt sexköpslag. Detta är redan ett diffust förslag från Alliansen, men Folkpartiet verkar måna om att ligga steget före. Att det är Johan Pehrson som leder arbetet är minst sagt illavarslande. En indelning av brottet i "sexköp" och "grovt sexköp" föreslås, med en straffsats upp till tre års fängelse. Likaså skadestånd till sexsäljare. Som grädde på moset ska personer skäligen misstänkta för sexköp tvingas lämna DNA-prov. Det är rena rama galenskaperna som Folkpartiet sysslar med här. Liberati behövs mer än någonsin om det ska bli någon rätsida på det här partiet.

Gauffin Rahmes farliga rådgivning

Madeleine Gauffin Rahme är psykolog och ger råd om sex-, sam- och familjeliv i Svenska Dagbladet. Det är ofta förfärande läsning när en utpräglad sexmoralist ska ge råd till folk som har problem med sex- eller familjelivet.

Först ska konstateras att det inte är första gången sexmoralisten Gaffin Rahme ger vanvettiga råd till ängsliga personer som söker rådgivning. Tidigare undrade en kvinna över barnbarnens "sexualiserade" beteende. Den sexåriga flickan gned sitt underliv mot saker och den åttaårige pojken onanerade ogenerat i soffan. Noterbart var att mamman till barnen anklagade sin egen mor för att ha sexualitetsskräck. Gauffin Rahme ställde genast diagnos. Hon såg barnens beteende som "tvångsmässigt helt utan hämningar". Sex ska vuxna hålla för sig själva, barn ska "aldrig behöva bli vittne" (kan de bli sexskadade, tro?). Gauffin Rahme uppmanade mormodern att kontakta socialtjänsten. Inte att prata med sin dotter, inte att sluta sticka näsan i blöt i en familj som inte verkar ha några stora bekymmer enligt vad som framkommer i berättelsen. Nej, att kontakta de sociala myndigheterna omedelbart var psykologens fasta råd.

Nu har det hänt igen. Gauffin Rahme har fällt sin dom och kommit med en radikal lösning på ett upplevt problem. En kvinna i 30-årsåldern beskriver hur hennes sambo tittar på pornografi i teen-segmentet (bestående av kvinnor som ser ut att vara 18 år och uppåt, det vill säga i den ålder då knappast någon heterosexuell man inte skulle tända på dem). Han intresserar sig även för "incest-porr", vilket i praktiken är sex mellan två personer under rubriken "mor och son", "far och dotter" och så vidare. Det räcker för att etiketteras som "incestuös" pornografi.

Kvinnan känner sig äcklad. Det har hon all rätt att göra om hon vill. Men Gauffin Rahme måste sin vana trogen föreslå någon radikal lösning på problemet. Hon utmålar först kvinnan som "underordnad och förtryckt" och fastslår att hennes sambo har en "sexperversion". Psykologen konstaterar dessutom, vilket avslöjar hennes robusta inkompetens på området: "att inneha barnpornografi är dessutom straffbart". Kvinnan har inte nämnt något om barnpornografi utan endast berättat att sambon tittar på vuxenpornografi etiketterad "teen" och "incest". Men för Gauffin Rahme är "incestporr" detsamma som barnpornografi. Hon svarar alltså på frågor som helt och hållet är utanför hennes kompetensområde.

Psykologen uppmanar kvinnan att lämna sin sambo omgående. Hon anser också att det är en fara att mannen arbetar med barn, men "det är inte ovanligt för män med denna läggning". Vilken läggning? "Incestporr" är inte riktigt vad Gauffin Rahme vill tro att det är. Det är en etikett. På samma sätt finns det allehanda kategorier som "rödhårig", "sekreterare" och "sjuksköterska". Det betyder inte att människorna som deltar i själva verket är sekreterare eller sjuksköterskor. Det handlar om fantasier. Om vi ska fullfölja Gauffin Rahmes resonemang, betyder det inte att den som tittar på sådan porr helst inte bör ha ett arbete där det vistas sekreterare eftersom det kan betyda en otrohetsaffär? Eller undvika att gå till läkare av rädsla för att det kanske dyker upp en sjuksköterska någonstans?

I vanlig ordning görs en förvirrad sammanblandning av sex i verkliga livet och sexuella fantasier i pornografins värld. De är inte desamma! Vi kan illustrera skillnaden mellan fantasi och verklighet så här: Hur många gånger har du inte fantiserat om att ha sex med en person som du i verkliga livet inte har haft eller tänkt dig ha sex med? Rätt många, är min gissning. Vi måste lära oss att separera fantasier från det verkliga livet. Pornografi handlar uteslutande om fantasier. De kan visserligen sporra sexlivet något, men de allra flesta av oss låter tankarna stanna som just tankar. Det är vår förbaskade rätt att få tänka snuskigt.

Madeleine Gauffin Rahme har alltså helt och hållet missförstått kvinnan som vänt sig till henne med ett upplevt problem och gett ett råd som kan rasera en tvåårig samborelation. Jag ryser vid tanken på vad hon säger till de stackare som intet ont anande söker sig hennes praktik med liknande problem. Hon borde syssla med något helt annat än att skicka moraldomar över människors sexualitet. Hennes råd kan, om de följs, inte bara göra en höna av en fjäder utan faktiskt orsaka konkret skada. Madeleine Gauffin Rahme borde byta jobb. Eller Svenska Dagbladet byta "expert".

Utan visioner i valrörelsen

Det är bara tre veckor kvar till valet och ännu saknas valtemperaturen. Var finns glöden? Engagemanget? Och var är visionerna?

Fredrik Reinfeldt vann debatter mot Göran Persson 2006 främst genom att vara något annat än just Persson. Det var också på detta sätt Mona Sahlin fick sitt nuvarande jobb. Från stor manlig buffel till liten kvinna som talar på ett sätt som får allt i hennes värld att framstå som ett enda långt KBT-samtal. Snacka om extreme make over. Men det är outhärdligt att lyssna på. Sahlin är politikens svar på Johannes Paulus II. Det blir helt enkelt inget drag över någonting hon säger.

Reinfeldt är egentligen inte mycket bättre. Han är jämnmodets okrönte konung. Jämnmod kan vara bra i politiken, men i längden blir det tråkigt och intetsägande när inget tycks kunna höja röst- eller känsloläget hos en person. Människan bakom fasaden försvinner. Reinfeldt blir en skyltdocka med talförmåga. Jag har tidigare fruktat vad valdebatter mellan Sahlin och Reinfeldt ska resultera i för slags sömnterapi och kan konstatera att det har blivit precis så sömnigt som vi kunnat frukta.

Detta gör att valrörelsen blir ljummen. Till väljaren förmedlas att även om Sahlin & c/o med ord säger att det är viktigt för Sveriges framtid att vi byter regering, säger kroppsspråket och bristen på glöd något helt annat. De signalerar uppgivenhet och ointresse.

Det är emellertid inte bara personerna i årets valrörelse som kyler ned temperaturen, det är även sakfrågorna. Var finns visionerna om framtiden? Oppositionen har ingen vision. Den vill agera återställare under hela den kommande mandatperioden, kasta ut mer bidrag och höja skatterna. Världen före valet 2006 var tydligen paradiset nära nog. Alliansen å sin sida vill fortsätta reformarbetet, men reformhungern tycks ha mattats av. De stora ideologiska frågorna om arbetsmarknadsregleringar i las, folkhälsofascismen i alkoholmonopolet och fackens starka ställning i Sverige har lagts åt sidan. I stället satsar regeringen på sin egen form av bidragspolitik genom skattesubventioneringar av enskilda branscher.

Har borgerligheten redan efter fyra år vid makten genomfört så mycket av sitt förändringsarbete att de inte längre tror att de kan fylla ännu en mandatperiod? I så fall bör Alliansen gå i opposition och genomgå en vitaliseringskur. Idéerna finns där. I Folkpartiet. I Centerpartiet. Till viss del även inom Kristdemokraterna (på jämställdhetsområdet). Just nu heter bromsklossen Reinfeldt och Nya Moderaterna. Att just Moderaterna i regeringsställning skulle komma att agera bromskloss för ett frihetligare Sverige var det nog få som trodde för knappt tio år sedan.

Knaskul

På en lördag får man kosta på sig att vara lite tramsig. Lite kul är trots allt Celebrities upside down.

Elton John.

Manifesto

Alliansens valmanifest innehåller en del bra saker. Folkpartiet är Skolpartiet. Alliansens färdriktning i skolpolitiken är regeringens kanske starkaste kort. Fortsatta skattesänkningar är bra, även om de är begränsade. Men det som framför allt slår mig är att många av de enskilda partiernas bättre förslag har kompromissats bort helt. De stora vinnarna är Moderaterna.

Både Centerpartiet och Folkpartiet har fått ge vika när det gäller kraven på en liberaliserad "arbetsrätt". Kristdemokraterna, vars enda egentligt starka kort är valfriheten hos barnfamiljer, har fått släppa sitt motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring. Folkpartiet har fått släppa kravet på avskaffad värnskatt (ett krav som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avfärdat sedan tidigare). Moderaterna fick ge upp kravet på att slopa det meningslösa enprocentsmålet av BNP för bistånd, men det lär inte ha svidit särskilt hårt. Viktigast för Moderaterna är att upprätthålla imagen av "det nya arbetarpartiet". Där ingår inte att sänka värnskatten. Samtidigt fick Kristdemokraterna igenom mer folkhälsofascism i höjd alkohol- och tobaksskatt. Och inget av allianspartierna lär ha protesterat mot att skärpa straffen för sexköp. Sexmoralismen fortsätter att frodas.

Visst måste ett gemensamt valmanifest mellan fyra partier leda till kompromisser och ansvarsfördelning. Så var det redan när den borgerliga regeringen formades efter segern 2006. Då föll det sig som så att folkhälsofascistiska Kristdemokraterna fick hand om socialpolitiken och batongfetischisterna i Moderaterna lade beslag på rättspolitiken. Vi fick alltså Maria Larsson på folkhälsoområdet och Beatrice Ask som chef på justitiedepartementet. En liberal regering hade förstås avskaffat folkhälsopolitiken och gett justitieministertiteln till en person med juridisk kunskap och ett liberalt sinne. Ask är så långt ifrån detta ideal man kan komma.

Tydligast är kanske ändå de frågor som helt har utlämnats, de som aldrig ens varit uppe på dagordningen. Integriteten, till exempel. Den som anser att den personliga integriteten är av överordnat värde och att övervakningsstaten är ett reellt hot har egentligen bara Piratpartiet att välja. Problemet med det valet är förstås att även Piratpartiet kommer tvingas kompromissa i en regeringsförhandling. Frågan om hur glada amatörer framgångsrikt ska kunna förhandla med slipade veteraner och gå vinnande ur den striden är i högsta grad relevant.