Farhågor inför riksdagsvalet

Valet till Europaparlamentet är enkelt. Riksdagsvalet är desto svårare. Jag har ingen aning om hur jag ska rösta till riksdagen i höst. Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta i kommun- eller landstingsvalet heller.

Detta är ett dilemma. Ty samtidigt som jag velar växer de krafter jag avskyr av hela mitt hjärta. En röst på deras motståndare hade förefallit naturlig. Men jag vill rösta med någotsånär gott samvete, vilket betyder att inget av riksdagspartierna är ett realistiskt alternativ.

Valet kommer som alltid att handla om två block som tävlar om regeringsmakten, men framför allt om Moderaterna mot Socialdemokraterna. Den kampen är emellertid ointressant. Det är vad som händer vid sidan om de två stora partierna som har betydelse nu.

Miljöpartiet har legat stabilt runt 10 procent i mätningarna under lång tid. De kommer förmodligen hamna där, eller kanske något högre. Vänsterpartiet ökar och närmar sig tvåsiffriga tal. En rödgrön regering med Jonas Sjöstedt som minister är inte långt borta - även om det skulle svida i den socialdemokratiska själen att plocka in V i en regeringskoalition.

Alla gillar en uppstickare. Det är delvis därför Feministiskt initiativ får massor av gratispress just nu. Att Fi särredovisas i mätningarna ger partiet mångfalt mer utrymme än om de bara ingick i gruppen "övriga" och tilldelades en notis. Men mediernas fäbless för vänsterfeministiska frågor och feminismens oerhört starka ställning i akademiska kretsar i Sverige ska inte underskattas. Många som rapporterar om Fi vill nog att partiet ska lyckas.

Höstens val bär med sig en rad farhågor för en liberal väljare. Som att Vänsterpartiet får 10 procent och ges reellt inflytande i en S-ledd regering. Att Fi kommer in och lyckas påverka en rödgrön regering i (ännu mer) radikalfeministisk riktning.

Jag tror ändå inte att Fi kommer in. Det är en sak att säga att man ska rösta på ett extremt parti, en annan att faktiskt göra det. Och än har partiet inte lagt fram sitt valmanifest. Det har inte sagt ett ord om kronor och ören. Förhoppningsvis blir det uppenbart för väljarna att partiet saknar en trovärdig ekonomisk politik. I ett val som i huvudsak kommer handla om just ekonomisk trovärdighet, borde Fi vara chanslöst.

Nu visar ändå flera mätningar att partiet ökar kraftigt. Det är begripligt att väljarna i en tid av ideologisk stagnation och samling i mittenträsket söker nya alternativ. Men Fi är mer sekt än parti, mer feministisk studiecirkel än trovärdig lagstiftare.

Om olyckan skulle vara framme och Sverige har ett feministiskt sektparti i riksdagen efter valet, finns två alternativ: att packa väskorna eller organisera sig. 

Den långa vägen mot riksdagen

Det är inte lätt att ta sig in i den svenska riksdagen. Det visade årets valresultat, även om Sverigedemokraterna faktiskt lyckades. Piratpartiet och Feministiskt initiativ fick båda nästan identiska valresultat som 2006 och hamnade klart under en procent. Rick Falkvinge erkänner att det var "svårare än väntat" att upprepa succén från EU-valet 2009.

Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.

Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.

Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.

Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.

Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.

Feministisk dyslexi

Feministiskt initiativ måste vara ett av de sämsta partinamnen i mannaminne. Det låser sig i munnen när man ska säga det (och det är inte bara för att partiet rent politiskt är vidrigt), vilket gör att alla i stället väljer att använda partiförkortningen "Fi".

Det har visat sig att inte ens partiets egna aktiva har så lätt för partinamnet utan stavat fel i sina egna annonser. Rätt ordentligt också. Basic mistake, skulle kanske någon säga...

Och visst. Det är kanske inte en så bra idé att ha ett partinamn som orsakar stavningsproblem? Gudrun Schyman lugnar emellertid sina trosfränder. Du behöver inte stava rätt på valsedeln, det räcker att "rösta rätt". Det viktigaste är att valmyndigheten förstår vilket parti som åsyftas. Man kan således rösta på Feminstiskt initatiativ och ändå få rösten räknad. Så lyder Herrens ord.