Inga spärrar

Vänsterpartiet vill ta bort spärrarna i Stockholms tunnelbana. Det sparar tid för resenärerna, tror de. Som om spärrarna fanns där för att vi går för snabbt i tunnelbanan. Spärrarna är inga väghinder!

De finns där för att människor annars struntar i att betala. De struntar i att betala även om det finns spärrar i de fall det går att klättra över dem. Därför har SL börjat installera spärrar som inte går att klättra över. Idén att var och en ska betala för den tjänst de använder är det sannolikt få rimliga människor som har något emot.

Förslaget är förstås ett led i visionen att kollektivtrafiken ska vara "gratis" (på samma sätt som förslaget att förbjuda vinst i friskolor är ett led i att få bort friskolorna hela och hållet eftersom ingen vill driva en verksamhet med förlust). "Gratis" betyder förstås att utgifterna läggs på skattsedeln i stället. Även vänsterpartisterna själva skulle behöva få lite spärrar installerade.

Guangzhous tunnelbana är både billig, bekväm och effektiv.
Dylika glasdörrar skulle vara något att tänka på i
Stockholms tunnelbana efter alla olyckor och självmord.

Den där förbannade magkänslan

Jag sätter nästan morgonteet i halsen av skratt. Torsdagens stora nyhet i landet där vuxna människors sexuella relationer är en statsangelägenhet, de två socialdemokrater som misstänks för att ha köpt sig ett sexuellt möte, följdes snart upp av en granskning av "hur sexköpet gick till". Uj, rena thrillern!

Expressen har till och med tagit sig tid att göra en karta som visar var de misstänkta tog ut pengar, var de drack öl och slutligen var sexet skulle ha ägt rum. Som vore det jämförbart med det spektakulära helikopterrånet. Eller ett mord, från planering till aktion! Expressen sprider ett löjets skimmer över sin egen rapportering. Tidningen parodierar sin egen verksamhet utan att själv märka det. Vilket är lite underhållande på sitt sätt.

I Sverige är det inte det rent juridiska straffet för sexköp som svider mest, det handlar i normalfall endast om böter (mig veterligen har ingen ännu dömts till fängelse enbart för sexköp). Det är den sociala domen som kommer efteråt, när omgivningen får veta att deras vän, bekant, arbetskamrat eller partikamrat har betalat för att ha frivilligt sex med en annan vuxen människa som är värst. Vid vilket annat bötesbrott sker en sådan häxjakt på människor?

Sexköpsfrågan befinner sig där narkotikafrågan var för kanske fem eller tio år sedan: i ett läge där det är omöjligt att debattera sakligt. Känslor tar överhanden. Myter dominerar föreställningarna om vad prostitution är, vilka sexköparna är och inte minst vilka sexsäljarna är. Det problematiska är att förutfattade meningar inte går att besegra enbart med sakliga argument. Försök att övertyga en sverigedemokrat om att partiets invandringspolitik bygger på myter, lögner och förutfattade meningar utan grund. Det går inte eftersom hela deras politik bygger på en magkänsla. Även försvaret av sexköpsförbudet bygger i hög grad på en magkänsla. Magkänslan säger att den som säljer sex gör det av desperation, att det är så otänkbart att sälja sex att den som gör förmodligen inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk (sexsäljaren är alltså narkotikamissbrukare) och att det även måste finnas någon annan förklaring till att personen i fråga sjunkit så lågt (sexsäljaren blev våldtagen av sin far som barn).

Ur detta perspektiv blir köparen av sexuella tjänster en hjärtlös och cynisk person med en förfärlig människosyn. Det argumenteras att det egentligen inte alls handlar om sex (eftersom sex är det där fina mellan sambos, förlovade och gifta) utan om ett slags utnyttjande. Sex mot betalning blir således alltid ett övergrepp enligt denna bisarra logik.

Självfallet har personer med denna inställning aldrig intresserat sig för att prata med vare sig sexsäljare eller sexköpare. De är rädda för svaren. De skulle aldrig komma på tanken att med ett öppet sinne intervjua de människor som är delaktiga i att köpa och sälja sexuella tjänster. De är inte intresserade av detta. De vill betrakta företeelsen utifrån, på tryggt avstånd, med sina egna glasögon och sin egen magkänsla som redskap. Då kan det inte bli annat än fel. Föga förvånande blir debatten lidande. Det krävs som bekant två för en givande debatt.

Moralisternas seger

Dick Wase avsäger sig sin riksdagskandidatur för Piratpartiet. Detta efter att det blivit känt att han är sexliberal. Han gjorde misstaget att nämna orden "barn" och "sex" i samma mening utan att samtidigt skandera moralistiska slagord. Då är man ganska chanslös mot medierna. Dick har tidigare insett detta men trodde kanske att hans kandidatur i Piratpartiet inte skulle uppröra någon. Dick är en sann sexliberal som har kritiserat sexköpslagen (och den så kallade utvärderingen av lagen) skarpt och ifrågasatt moralismen bakom sexofobiska lagar. Givetvis var detta för bra för att inte snaskmedia skulle haka på.

I själva sakfrågan om barns sexualitet har Dick Wase helt rätt. Det är främst omgivningens moralpanik som skadar barnen. Inte nakenhet. Inte sexuell nyfikenhet. Inte ens med nödvändighet intergenerationellt sex. Nu förespråkar jag inte att vuxna ska kunna ha sex med barn hur som helst, men jag anser att vi bör avdramatisera sex och inte sätta fingret över munnen så fort saken kommer på tal och barn är närvarande. Barn är nyfikna. Förklara för dem i stället för att låta dem förstå att sex är något skamligt och fult. Låt dem själva utforska sina gränser. Detta handlar i grunden om värderingar och synen på föräldraskapet. En konkret politisk åtgärd vore dock att sänka den så kallade "byxmyndighetsåldern" från 15 till kanske 12 eller 13. Barn utvecklas tidigare i dag än när den ålderdomliga 15-årsgränsen sattes.

Tyvärr går utvecklingen i rakt motsatt riktning. I dag klassas nakenhet bland alla som är under 18 år som barnpornografi. Är det den pedofila läggningen man vill åt är det en smula underligt eftersom det då borde räcka med en 12-årsgräns. Pedofiler är intresserade av förpubertala barn, inte 17-åringar. Men så tänker inte lagstiftaren (som förmodligen inte ens är medveten om skillnaden mellan pedofili, hebefili och efebofili och knappast heller bryr sig). I takt med att synen på vilka som egentligen är barn och ej rent kroppsligt förändras, flyttas även gränsen för skam och skuld uppåt i åldrarna.

Hysterin kring barns sexualitet skapar onödiga tabun. Då får vi föräldrar som går i taket när deras sjuåriga dotter får en handskriven invit från en jämnårig pojke (som inget av barnen begriper), då får vi barnporrdomar mot personer som har serieteckningar hemma, då får vi poliser som stormar in och griper en mamma som tagit kort på när hon ammar sitt barn.

Det måste bli ett slut på detta. Det är inte personer som Dick Wase, som söker sans och balans i debatten, utan personer med nolltoleransideologi som vill tabubelägga vår sexualitet som är problemet.

Ingen opposition

Med en månad kvar till valet klargör Centerpartiet att de släpper integritetsfrågorna. Ingen är nog särskilt förvånad, Centern har varit tyst i dessa frågor ända sedan riksdagen baxade igenom FRA-lagen. Endast enstaka centerpartister har fortsatt att lyfta dem och försökt påverka. Heder åt dem. Men kommer de att stanna kvar i partiet?

Jag tycker fortfarande att Centerpartiet på många sätt är det enda borgerliga partiet i många frågor. Därför är det synd att partiet inte orkar bråka i så fundamentalt viktiga frågor som integritetsfrågorna. Kanske ligger en valtaktisk kalkylering bakom detta beslut. Frågan om personlig integritet kommer inte att vinna något val åt Centerpartiet. Det inser nog även de mest ivriga FRA- och IPRED-motståndare. Men det betyder mycket för ett partis profil att ta ställning även i jobbiga frågor, att våga bråka. Maud Olofsson skickar nu signalen att partiet hukar sig för Reinfeldt (ni vet han som anser att alla tjänar på att debatten lägger sig).

Att som Maud Olofsson endast säga att partiet värnar integriteten och sedan inte leva upp till dessa ord i handling leder förstås ingenvart. Kortsiktigt och valtaktiskt är det säkert rätt. Frågan om personlig integritet finns inte med på väljarnas radar och antalet personer som byter parti och går över till Piratpartiet på grund av detta är försvinnande litet. Bloggbävningen 2008 var ingen folklig proteströrelse. Frågan samlade visserligen människor från alla politiska läger, men för den genomsnittlige väljaren var den förmodligen rätt obegriplig. Och oviktig. Så illa är det faktiskt. Men långsiktigt gör sig Centern ovän med just den liberala väljargrupp som de flirtar med i andra frågor. Det går faktiskt att vara vän av arbetsmarknadsavregleringar och vän av personlig integritet samtidigt.

I min värld hör även den sexuella integriteten till hela integritetspaketet. Men inget borgerligt parti vill som bekant garantera oss vuxna människor full sexuell integritet och frihet. Och, bör nämnas, inte heller Piratpartiet.

Landet fåntratt

Jag har svårt att förstå detta ständiga tabu kring sex. I USA, porrens hemland, får man inte säga fula ord i TV. Då piper det och helst ska även munnen blurras så att man inte ser vilket elakt ord som uttalas. Men hårdporr går bra. Allt på sin plats, resoneras det nog.

I Sverige är vi rätt frispråkiga. Att säga "kuk" och "fitta" i TV är inget konstigt. Till och med TV-hallåor (är det inte ett rätt poänglöst yrke, förresten?) kan dra till med könsord ibland om de ska beskriva ett ungdomsprogram om sex eller en film. I vårt land är i stället pornografin tabu.

När jag var liten sparv fanns det porrtidningar på den lokala ICA-butiken. De stod längst upp i tidningshyllan, men jag minns att jag föreställde mig hur någon på butiken med generad uppsyn måste ha packat upp de där tidningarna och ställt dem i hyllan. Och hur någon, kanske mindre generad, person på byn måste ha köpt dem tillsammans med mjölken och tandkrämen. Och toarullen. Sedan försvann tidningarna från hyllan. Jag vet inte om det berodde på en förändrad policy hos ICA eller om det var något slags förändrad attityd i samhället som helhet. Att attityden har förändrats står dock klart.

1999 blev det förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Sedan dess har det kommit att betraktas som ett av de värsta brotten en människa kan begå. Justitieminister Beatrice Ask föreslog att misstänkta sexköpare skulle delges misstanke om brott i gredelina kuvert så att omgivningen, allra helst barnen, kunde bidra till ett socialt straff på hemmaplan. Staten skulle således bidra till ett skamstraff. Detta föreslog Ask för sexköp, inte för våldtäkt, ekonomisk brottslighet eller mord. Ett brott som i praktiken ger böter anses ha blivit så socialt stigmatiserande att omgivningens negativa reaktioner på brottet enligt ledande politiker ska verka avskräckande. Ett slags dubbel rättvisa, kanske.

I andra länder kan både män och kvinnor gå på strippklubbar, ta någon öl och ha trevligt. I Sverige kallas det "porrklubb" och anses vara ett tillhåll för folk med dålig människosyn. Till dessa hör uppenbarligen den socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan, som 1998 gick på klubben Chat Noir. Nu tar han bestämt avstånd från de två socialdemokratiska politiker som togs på bar gärning av polis när de hade trevligt med två sexsäljare. I vanlig ordning står de politiskt korrekta i kö för att ta avstånd. Tänk vad sex kan vara intressant, tänk vad lite sex kan uppröra! Jag förstår verkligen inte upprördheten mot att vuxna människor gör saker tillsammans på frivillig väg.

Kampen mot det orena sexet har gjort Sverige till ett sexfientligt samhälle. Den så kallade utvärderingen av sexköpslagen (beställningsjobbet) banar väg för fortsatt intolerans. Trots att vi gärna pratar vitt och brett om sex är det fortfarande endast sexet på rätt villkor, på rätt sätt och mellan rätt människor som är accepterat. Sverige har fanimej blivit snöpt.

Terrakottakrigarna till Stockholm

På lördag öppnar Östasiatiska museets utställning där några soldater ur den berömda terrakottaarmén (bīng​mǎ​yǒng, 兵马俑) ingår.

Jag såg armén på plats utanför Xi'an för tre år sedan. Den är verkligen imponerande att skåda, trots att långt ifrån alla krigare är framgrävda. Qin Shi Huangdis grav är dessutom helt outgrävd. Ingen vet vad som finns där inne annat än att det är ett stort valv med ovanligt höga nivåer av kvicksilver. Kanske väntar en ännu större arkeologisk sensation inne i själva gravkammaren, men kineserna vägrar att gräva ut den. Tills vidare får vi därför nöja oss med att fantisera.

Biljetter till utställningen kan bokas här. Den har öppet till den 16 januari, men passa på att se den så snart som möjligt. Ju närmare jul vi kommer, desto snabbare brukar tiden rinna iväg...

Terrakottasoldaterna ska förstås helst ses i sin prakt på plats
i Xi'an. Men för den som inte har möjlighet till det kan säkert
utställningen på Östasiatiska museet vara intressant.

En ensam maskros

De flesta partier prioriterar jobben i valrörelsen. Det är också den enskilda fråga som ligger topp tre bland väljarna, ung som gammal, fattig som rik. Moderaterna slänger fram ett tremiljarderspaket i arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att ytterligare visa att regeringen tar frågan på allvar.

Men detta är inget för Miljöpartiet. För dem är klimatet viktigast. Socialdemokraterna måste ha satt Konsumkaffet i halsen när deras samarbetsparti rangordnade valets viktigaste frågor. Å andra sidan är det inte förvånande att ett parti som vill ge folk betalt för att vara lediga och i grunden är tillväxtkritiskt inte prioriterar jobbfrågan utan hellre vill flumma ut i en politik som ska kontrollera klimatet.

Splittringarna inom det rödgröna lägret är så pass stora att de nog gör bäst i att skriva ett väldigt kort gemensamt valmanifest...

"Jan Guillou ska döpa om sig till Ego Boy..."

På måndag återvänder Fångarna på fortet i TV4. Det är väl så där lagom intressant. Desto roligare är att mitt favorithumorprogram Time Out kommer tillbaka med nya avsnitt! På måndag kväll smäller det!

Pubertetsvänstern

Den 28 augusti är det "heterohatets dag" då Göteborgs Queerinstitut ska protestera mot heterosamhället, kapitalismen, patriarkatet, Alliansen och säkert Bingolotto också.

Det är lite svårt att tro att detta verkligen är på allvar. Det är både för bisarrt och självmålsaktigt för att vara seriöst menat. Alternativt är det fjortisar som ligger bakom spektaklet. Förutom att informera om sitt budskap vill Göteborgs Queerinstitut (skattefinansierat?) inrätta särskilda heterofria zoner. Det är lite oklart vad det betyder konkret, men byt ut "hetero" mot "jude" och du förstår säkert galenskapen.

Göteborgs Queerinstitut, om det nu verkligen finns på riktigt, är en samling fåntrattar som bäst kan beskrivas som sekteristisk pubertetsvänster. De vill inte "liberal tolerans", de vill "revolution!". Och så vidare. De är också okunniga. Antagandet att "alla som röstar på Alliansen är straighta" stämmer inte så värst bra när Alliansen är den första svenska regering som haft en öppet homosexuell minister.

Fjortisarna vill "störta heterosamhället i gruset". Men jag kan inte påstå att jag som heterosexuell känner mig särskilt orolig...

Ja, vad var det vi sa...

I Texas har en mamma delgivits misstanke om barnpornografibrott efter att ha lämnat in bilder på framkallning, bilder på vilka hon ammar sitt barn. "Misstänkt", tyckte mannen i fotobutiken. Polisen höll med, stormade in i huset och hade med sig en socialarbetare för att ta kvinnans barn.

"Om du hade sett bilderna, hade du förstått vad jag menar", säger den ansvarige polisen. Problemet är förstås att ingen utomstående får granska bilderna. Vad tusan som helst kan komma att klassas som barnpornografi utan att vi vet varför. När får vi ett liknande fall i Sverige?

Jag tror jag får stroke snart...

Hellre en butler på Odenplan än en piga på Östermalm?

Socialdemokraterna är på väg att bli ett allt mer förvirrat och svårbegripligt parti. Tidigare visste man som väljare var man hade dem. De gillade höga skatter för de höga skatternas skull. Skattesänkningar kom inte på tal. Nu går de, i praktiken, till val på att acceptera lejonparten av Alliansens, enligt SAP självt, orättvisa skattesänkningar som främst gynnar de som har mest. Partiet går dessutom till val på att ytterligare sänka skatten för pensionärerna. Fredrik Reinfeldt har en poäng när han retoriskt frågar vilket parti som folk litar mest på när det gäller att genomföra skattesänkningar i Sverige. S eller M?

Socialdemokraterna i Stockholm går till val på att underlätta bland annat tvätt och matinköp åt stressade och upptagna stockholmare. I sak är det inget fel i att upplåta lokaler i exempelvis tunnelbanan åt privata företag för att serva personer till och från arbetet med olika tjänster. Det är egentligen bättre än att med skattepengar subventionera vissa enskilda branscher bara för att "skapa jobb" (var det inte lite så man resonerade i Sovjetunionen och Kina förr i tiden?).

Men samtidigt går det lite på tvärs med Socialdemokraternas egen inställning till vad som är lämpligt och inte lämpligt att anlita företag för. Ombyggnationer i hemmet är helt OK. Städning är det tydligen inte. Nu är plötsligt kemtvätt OK. Det är lite komplicerat att som väljare hitta någon sorts logik i dessa olika ställningstaganden. Jag är rädd för att den som söker logik inte kommer att hitta någon. De olika utspelen är lika ologiska som att Socialdemokraterna i alla år har motsatt sig, och fortfarande motsätter sig, ett tillgängligare apotek när de nu tar exemplet "hämta barnens mediciner från apoteket" som en av många stressfaktorer i vardagen.

Om man ska använda Socialdemokraternas egen retorik mot olika hushållsnära tjänster, blir tonen som bekant en annan. Då är det bestämt dags att inrätta en butlerköpslag. Man ska inte kunna köpa människor på detta sätt. Folk ska sköta sin egen tvätt, inte köpa tjänsten av någon annan. Kampen mot människohandeln måste intensifieras! Det är framför allt kvinnor, nej flickor (små barn!) som kommer att stryka den tvätt du lämnar in vid tunnelbanestationen.

Sedan kan jag i mitt stilla sinne undra vilka som är så förbaskat upptagna att de inte hinner handla upp all mat på helgen eller någon annan ledig dag efter arbetstid (många mataffärer har öppet till 22) eller ens sköta tvätten åt sig själv. Men visst, service i tunnelbanan för den som vill - varför inte?

LO:s sandlådekampanj

Att LO är socialdemokratins främsta bundsförvant är inget nytt. Så har det sett ut i evinnerliga tider. Förbundet pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraterna och under ett valår är det förstås extra allt som gäller.

Detta sker i val efter val trots att andelen LO-medlemmar som röstar på Socialdemokraterna sjunker. Det är drygt hälften nu, sannolikt ännu färre i framtiden om Moderaterna lyckas med sin avsikt att ragga gamla S-trogna LO-medlemmar. De 25 procent av medlemmarna som röstar på Alliansen kan inte vara helt nöjda med att deras medlemsavgift går direkt in i Mona Sahlins kampanjkassa. När fackföreningsrörelse och politisk makt växer ihop uppstår ett uppenbart demokratiskt problem. Av detta skäl är en förlust för Socialdemokraterna den 19 september viktig (ur andra aspekter spelar den mindre roll). Ju färre LO-medlemmar som röstar på det gamla arbetarepartiet, desto svårare kommer det bli för LO att motivera sitt helhjärtade stöd till SAP i framtida val.

Det är intressant att Socialdemokraterna kan vara så lättkränkta när det kommer till de egna ledarna, minsta ont ord om Mona Sahlin får såväl partiets ledning som SSU att gå i taket. Politik ska handla om sak, inte person! vrålar de i falsett. Men när LO gör en kampanj som går ut på att förlöjliga Alliansens ledargestalter är kampanjen bara "tuff och elak". Ja, rent av "rak". Föreställ dig om Timbro hade gjort en liknande kampanj riktad mot Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. Sossarna hade blivit galna.

Jag tycker mig se en syn på motståndaren som gäller hela vänstern, från socialdemokrati och fackföreningsrörelse och ända ut till den extrema sektvänstern. Håna motståndarna, häckla dem, riv ned deras affischer. Bete dig hur du vill, motståndarens ondska motiverar det. Men var själv extremt lättkränkt om någon vågar kritisera dig.

Jokern

Ännu en dag, ännu en mätning. Alliansens leder fortsatt med dryga tre procent, men eftersom felmarginalen och ledningen närmast är identiska blir Sifos senaste opinionsundersökning en i raden av tämligen osäkra och lite meningslösa mätningar inför riksdagsvalet.

Noteras kan dock: Moderaternas höga siffror håller i sig. Socialdemokraternas låga likaså. Miljöpartiet håller på att falla tillbaka något från de tvåsiffriga drömsiffror de haft i vissa mätningar. De borgerliga småpartierna letar sig uppåt något, en vandring jag tror kommer att fortsätta när valrörelsen nu börjar på allvar. Och slutligen: avdelningen "övriga partier" är död. När Sverigedemokraterna nu särredovisas vet vi att gruppen övriga partier främst består av Fi och Piratpartiet, men enligt de senaste mätningarna har inget av partierna ens en procent av väljarstödet. Piratpartiets aktiva fortsätter att envisas med att opinionsinstituten inte når deras väljare. Men någon riksdagsplats lär det inte bli tal om. Gudrun Schyman drömmer om mellan fyra och tio procent för sitt radikalfeministiska spektakelparti men lär få nöja sig med ett resultat som ligger kring det från 2006, runt en halv procent.

Ett resultat hamnar i bakgrunden fullständigt: Sverigedemokraternas väljarstöd. I ännu en mätning klättrar de en bit över riksdagsspärren. Är deras siffror överskattade? Eller kanske tvärtom underskattade? Vad gör Sveriges etablerade partier om SD slår till med ett valresultat på 6 procent? SD är jokern i leken som ingen vill prata om just nu, men som alla säkert tänker på.

Känslan är att Alliansen har medvind med en dryg månad kvar till valdagen. Socialdemokraterna kommer att behöva ett fortsatt starkt miljöparti och en egen stark valspurt för att återvinna makten.

Moderna pedofiler

Pedofilerna finns överallt på nätet. Och deras metoder för att komma i kontakt med barn blir allt mer sofistikerade.

Sorry, men klippet gick inte att bädda in.

En mänskligare narkotikapolitik

I Alliansens narkotikapolitiska tunnel synes inget ljus. Borgerligheten tycks helt blockerad och oförmögen att över huvud taget tänka nya tankar så fort narkotika kommer på tal. Det är inte bara en trist och omogen hållning, det är en politik som kostar liv.

Alliansen vill spärra in människor som använder narkotika. Punkt. Utifrån denna hållning är det svårt att föra ett sansat samtal. Vänsterpartiet, å andra sidan, vill avskaffa konsumtionsförbudet, det förbud som ger polisen rätt att ta urinprover på människor för att se om de har olagliga substanser i sig. Det kissades friskt på Uppsala reggaefestival nyligen. Detta anses av somliga vara en kriminalisering av narkomanerna, inte endast av narkotikan. Vänsterpartiet vill bekämpa narkotikan, inte narkomanerna, skriver Alice Åström som svar till obersturmbannführer Beatrice Ask. Problemet är att även Vänsterpartiet hamnar lite fel.

Det är inte narkotikan i sig som ska bekämpas, lika lite som poker ska bekämpas för att undvika spelmissbruk. Det är orsakerna till varför vissa hamnar i ett missbruk som ska undersökas och bekämpas. Vi minns alla skräckhistorierna från skolan. Det är fullt begripligt att personer som hamnat i ett alkoholmissbruk med svåra personliga konsekvenser säger sig vilja förbjuda sprit. Det är inte svårt att förstå varför någon som missbrukat amfetamin i 20 år och fått svåra kroppsliga men anser att knark ska bekämpas. Men vi vet två saker som talar emot ett sådant hållningssätt: 1) Förbud eliminerar inte problem. 2) Den som av olika orsaker missbrukar, hittar alltid någon annan drog.

När det gäller kriget mot narkotikan klingar Carl Bildts bevingade ord tydligt: ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande! Enligt FN:s kommission mot narkotika, UNGASS, skulle världen bli drogfri 2008. Det gick... sådär. I dag rivs hela länder itu till följd av en misslyckad men ändock lika benhårt envis nolltoleranspolitik. På vilket annat område skulle ett sådant kapitalt misslyckande få fortgå? Det finns även en tydligt cynisk aspekt i västvärldens kamp mot narkotikan i exempelvis Sydamerika. Västliga stater och näringar tjänar multum på att exportera "vår" drog, alkoholen, som ersättare till de traditionella droger som brukas i andra kulturer.

Jag arbetar med alkohol- och narkotikamissbrukare. Jag har sett vilket helvete många skaffar sig när drogen blir viktigare än fru, man, barn, vänner, bostad och den egna kroppen. Hur missbruket föder kriminalitet, aggressioner och bidrar till kontrollförlust över den egna tillvaron. Missbruk kan se väldigt olika ut beroende på drog och person, men vägen ut är alltid den egna motivationen. Den som inte har bestämt sig kommer heller inte att bli kvitt sitt beroende. Det hävdas att över hälften av alla som blir drogfria blir det utan någon specifik behandling. De bestämmer sig, helt enkelt. Många behöver nå botten innan de kommer fram till det beslutet. Andra klarar sig bättre. En reflektion efter alla samtal med klienter av alla åldrar är att ingen bara "halkar dit" i ett missbruk. Det finns, vågar jag påstå, väldigt ofta en dysfunktionell familj i bakgrunden. Det finns orsaker till att personen inte bara drack lagom som alla andra eller bara testade droger då och då som alla andra utan faktiskt förlorade kontrollen över sin konsumtion. Det är orsakerna som måste diskuteras i varje enskilt fall.

Jag vill att den svenska narkotikapolitiken ändras i grunden. Det första steget är att anta ett skademinimeringsperspektiv, likt det vi har på det alkoholpolitiska området i Sverige. Det perspektivet har mycket att tillföra den fossil som kallas svensk narkotikapolitik och skulle öppna upp för en mer verklighetsförankrad syn på droganvändning och synliggöra skillnaderna mellan bruk och missbruk. Vilket är centralt. Att Vänsterpartiet vill avskaffa förbudet mot eget bruk och i stället rikta resurserna mot att förbättra hjälpen till missbrukare är utmärkt. Det finns i dag enorma brister inom både socialtjänst och behandlingsverksamhet och mycket har sin grund i den oerhört föråldrade synen på vad narkotika är.

Ingen kan få någon annan att fatta beslutet att sluta missbruka. Men samhället kan stå redo med professionalism, stöd och en hjälpande hand i stället för en batong och handfängsel när den enskilde vill ha hjälp. Den som använder droger ansvarsfullt ska inte behöva bli ett fall för vare sig socialtjänst eller rättsväsende. Sverige har en lång väg att vandra innan vi når dit, men Vänsterpartiets narkotikapolitiska utspel är ett stort steg i rätt riktning.

Den borgerliga batongpolitiken leder ingenvart.

"De flesta av våra kungar har varit män"

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har ifrågasatt varför Mao Zedong står, eller snarare sitter, staty utanför Västertorpsbadet. Där har han suttit ända sedan 1976, året den kinesiske ledaren avled. Sjöstedt anser att en skylt som förklarar Maos gärningar är på sin plats.

Jag instämmer i det tveksamma i att ha en staty föreställande Mao Zedong i Sverige. Det finns egentligen ingen anledning. Skulptören Pye Engström hävdar dock att konst handlar om att provocera, vilket är sant. Men jag tvivlar på att hon skulle tycka att det vore lika OK att sätta upp en staty av Heinrich Himmler någonstans (när en klätterklippa i Järfälla döps till Himmler blir det liv i luckan). Därmed faller argumentet om provokation platt. Det roliga är att statyn över huvud taget inte liknar Mao utan snarare påminner om en fetlagd Fredrik Reinfeldt.

Madeleine Sjöstedt anser också att Stockholm har alldeles för många manliga statyer. Hälften av befolkningen är ju kvinnor och bör således representeras proportionerligt. I ABC visar hon ändå viss förståelse för den manliga dominansen bland statyerna då många som bekant avbildar kungligheter. Sjöstedt konstaterar kärnfullt: "De flesta av våra kungar har varit män." Gissningsvis.

Gubben i mitten ska föreställa Mao, sägs det.

Socialmoderaterna

Svensk valrörelse handlar fortfarande i nådens år 2010 om valaffischer och valstugor med kaffe och bulle och knappt ätbara karameller. Redan nu, en dryg månad före valet, syns valaffischer på reklampelare och busshållplatser. Folkpartiets affischer är precis som vanligt tydliga men lite stela. Jag tror på tydlighet, ja eller nej till saker. Inte långa texter (men känns inte "ja till Europa" lite väl 1995?).

Moderaterna är, som vanligt kan tilläggas, en tråkigare historia. Visserligen har jag inte sett någon kandidat låta sig fotograferas med en knarkhund ännu, men partiets budskap på affischerna inför valet känns väldigt lite borgerlighet. Och väldigt mycket sosse. Moderaterna tar med bestämdhet avstånd från frihetsbudskapen, nu är det "Tillsammans", "Trygghet" och "Föregångsland" som gäller. Begreppen hade lika gärna kunnat vara Göran Perssons paroll i valet för fyra år sedan. Det är givetvis ingen slump. Nya Moderaterna sticker inte under stol med att de är ute efter Socialdemokraternas roll som "samhällsbärande" parti och därmed Socialdemokraternas väljare.

Jag vill inte vara någon dysterkvist. Allt är inte dåligt. Budskapet är trots allt inte skrivet med kaviar den här gången och ingen uppmanas heller att rösta på sin frisör. Även det nya arbetarpartiet gör framsteg, minsann.

Jo'rå så att...

Morgondagens Internet

Internet är något oerhört fantastiskt. Det har förändrat allas våra liv - mer eller mindre och på olika sätt. Allt från pensionären som inte behöver gå till banken längre för att betala sina räkningar utan kan sköta allt från vardagsrummet till 25-åringen som har själva sin sysselsättning tack vare nätet. Om någon skulle resa i tiden från 1985 och hamna i vår tid skulle det vara svårt att förklara vad Internet egentligen är och hur det fungerar. Däremot skulle det vara lätt att berätta om vilka nya möjligheter det har öppnat upp och vad det har betytt för oss i våra vardagliga liv.

Som partipolitiskt aktiv skrev jag insändare. Massor av insändare. Lokalposten publicerade dem alla (de var förmodligen glada att få insändare som inte handlade om elaka stockholmare eller folk som borde plocka upp efter sina hundar). Ibland fyllde insändarna hela sidor i tidningen - vilket i dag framstår som rätt obegripligt. Östersunds-Posten var, och är, förstås en liten tidning. Att nå ut till en större publik genom publicering på exempelvis DN Debatt är betydligt svårare. Där släpps inte vem som helst in, oavsett hur angelägen och välskriven artikeln är. Tidningen kan ge tusan i att publicera och efter några dagar kan det vara för sent. Med bloggar har vi inte längre detta problem. Vi behöver inte begära någons tillstånd, vi kan publicera ändå.

Detta har gjort vår värld mer demokratisk. Vem som helst med skrivförmåga kan publicera vad som helst på en egen blogg när som helst. Anonymt. Denna frihet är hotad av politiker som vill att bloggare registreras. Marianne Mikkos förslag visar på två saker: dels att många politiker fortfarande inte förstår vad en blogg är, dels att de vill ha kontroll. Dessa hänger naturligtvis ihop. I politikerns värld är ett fritt Internet något obehagligt, en hal tvål de förtvivlat försöker få grepp om.

Internet skulle ta död på boken, filmen och musiken, sades det. Nu köper vi böcker via Internet. Vi köper filmer och får dem levererade direkt till datorn eller i brevlådan nästa dag. Vi köper musik och kan lyssna på den omedelbart. Internet är inget hot, det erbjuder utveckling av marknader för den som bara ha förmåga att tänka kreativt och se bortom gamla förlegade affärsmodeller. Internet knyter också samman världsdelar. En man i Sverige kan hitta sitt livs kärlek i Asien, en kvinna i Ryssland kan hitta sitt livs kärlek i Kanada. Det hade varit praktiskt taget omöjligt utan att lägga tiotusentals kronor på flygresor för bara 15 år sedan. Nu kan vi kommunicera gratis, lära av varandras kulturer och ha kul längs vägen. Internet är världens bästa informationskälla eftersom människor från världens alla hörn finns representerade. Har du ett problem med datorn, spisen, luftkonditioneringen eller frugan kan du ge dig tusan på att det finns ett forum där just dessa frågor diskuteras och där det finns en kunnig själ som erbjuder tips.

Ett fritt Internet har också gett oss YouTube, en fantastisk källa till information och kultur. Allt från konsumentupplysning i alla unbox-filmer av nya produkter till satir, minnesvärda sportögonblick, musikremixar, föreläsningar, avslöjade statliga övergrepp, rena obegripligheter och mycket, mycket mer. Bara fantasin sätter egentligen gränserna för vad som är möjligt att publicera.

Nu hotas emellertid denna fantastiska, världsomspännande uppfinning av politiker och storföretag - de som vill upphäva nätneutraliteten och tvinga in oss i ett nät i vilket de bestämmer spelreglerna. Det vi riskerar att få är således ett kinesiskt Internet där staten bestämmer vad som är OK och inte - ett statligt kontrollerat intranät är många politikers våta dröm. Kampen mot barnpornografi riskerar att leda i den riktningen ty i stort sett vilken inskränkning som helst kan med lite ansträngning motiveras utifrån att barn måste skyddas och värnas. Pornografi, våldsamma filmer och spel, pokersajter, politiskt inkorrekta bloggar och hemsidor. Även här sätter egentligen bara fantasin gränserna och den varan har politiker som vill reglera dessvärre gott om.

Vissa politiker vill ge sken av att de förstår integritets- och frihetsaspekterna när friheten på nätet diskuteras, men de vill fortfarande ha inskränkningar. För barnens skull. Då har de i själva verket inte förstått någonting. Varken om nätets dynamik och funktion eller vilken enorm skada ett statligt kontrollerat nät skulle få på samhälls- och idéutvecklingen i stort.

Min största farhåga är att vi om tio år nostalgiskt kommer att titta tillbaka på den tid då vi hade ett någorlunda fritt Internet, där vi kunde besöka vilka sidor vi ville, blogga om det vi ville anonymt och slippa självcensurera oss själva. I den här fajten är det nämligen långt ifrån säkert att de goda krafterna kommer att segra.

Internet är kärlek.

Bara början

DN har anmälts för barnpornografibrott för att ha illustrerat en artikel om den barnporrdömde mangaöversättaren med just olagliga bilder.

Det är så här det kommer att bli. Anmälan mot tidningen belyser åter igen hur idiotisk barnporrlagen är och vilka skeva konsekvenser den kommer att få. Men något politiskt intresse att ändra den verkar inte finnas. Ingen vågar ta i frågan av rädsla för att få något slemmigt på fingrarna.

Denna korkade lag borde ersättas av en bättre barnporrlag. Upphör med filtrering av Internet. Bekämpa de verkliga övergreppen i stället för att förbjuda människor att inneha och titta på information. Om det nu var barnen som skulle skyddas...

Frihetsfrontens sommarseminarium 2010 - anmälan!

Nu är det hög tid att anmäla sig, om man vill vara med på Frihetsfrontens sommarseminarium!

Bokade talare är:

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet och bloggare

Aaron Israelson, chefredaktör på Nyheter24.se

Bruno Kaufmann, schweizisk statsvetare och journalist

Louise Persson, libertarian och indvidualistfeminist, författare till boken Klassisk feminism

Calle Rehbinder, fotograf, konstnär, tantralärare, sexliberal, riksdagskandidat för Piratpartiet

Lars Vilks, konstnär, konstkritiker, filosofie doktor i konstvetenskap, författare och debattör

Bokning av ytterligare talare pågår och vi kommer fortlöpande sända ut information.

I år hålls seminariet den 20-22 augusti (fredag eftermiddag - söndag lunch) på en kursgård norr om Norrtälje, ca 10 mil norr om Stockholm.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor. Det brukar bli sena nätter och många intressanta diskussioner...

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 690 kr för studerande och 890 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt Forum. Ange e-postadress för utskick av praktisk information inför seminariet, såsom vägbeskrivning. Mat och husrum är inkluderat i priset.

De flesta seminarier tidigare år har varit fulltecknade så för att försäkra dig om en plats bör du betala i god tid.

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Har du frågor, kontakta mats.sylvan@telia.com

Rödgrön "jobbpolitik"?

Den rödgröna oppositionen lovar att satsa på småföretagen om de vinner valet. Tillåt oss tvivla på ärligheten i detta löfte.

Det beror förstås på vad man menar med "satsa". Att tvinga in företagare i bidragsfällor är säkert också ett sätt att "satsa" i de rödgrönas värld. De lär knappast ha någon som helst avsikt att gallra i regeldjungeln, att ta bort las, att underlätta etableringar i många branscher eller att sänka skatterna på arbete. De rödgröna partierna vill helst återinföra de monopol som Alliansen, förtjänstfullt, avskaffat. Dit hör både apoteksmonopolet och monopolet på bilbesiktningar. Även detta vittnar om en mycket förlegad syn på marknaden. Tillgänglighet och kundservice har ingen plats i de rödgrönas vision.

Vänsterpartierna anser inte att en reglerad arbetsmarknad utgör något hinder för företagande utan är en garant för anställningstryggheten. Därmed stänger de även dörren till många av de som står utanför arbetsmarknaden i dag. Det är en synnerligen kontraproduktiv politik på fler sätt. Den försvårar både företagande och marginaliserade gruppers inträde på arbetsmarknaden.

Dessutom bör nämnas att de rödgröna redan har en brant uppförsbacke i sitt försök att övertyga väljarna om att deras jobbpolitik skulle vara mer attraktiv än Alliansens. Om höstens val handlar om jobben kommer oppositionen att förlora.

På ostfronten intet nytt

En kvinna har anmält en ostreklam för att vara sexistisk. "Smaken sitter i hålen" blev tydligen för mycket för henne.

Det är verkligen inte första gången vi får läsa om sådant här trams. Det som irriterar är inte främst att det finns så pantade människor i vårt land med så mycket fritid att de tar sig tid att anmäla en ostreklam. Det som irriterar mest är att det sitter folk som mot betalning går igenom sådana här anmälningar och dessutom lägger näsan i blöt om hur reklamen för olika produkter får se ut.

Lägg ned Konsumentombudsmannen omedelbart, tack.

Rena rama porren.

Moderat dominans

Moderaterna är större än Socialdemokraterna i även den senaste opinionsmätningen. Detta är ingen vallokalsundersökning, inget valresultat. Men att mätning efter mätning visar att Moderaterna kan hamna runt 30 procent borde skrämma Socialdemokraterna en aning. Partiet kammade inte ens hem 35 procent i valet 2006 och riskerar nu att göra ett ännu sämre val med Mona Sahlin som partiledare. Det är nästan som om hela rörelsen väntar på hennes fall för att kunna ladda om inför valet 2014. Kanske har även sossarna själva vett att inse att Mona Sahlin som statsminister är en särdeles dålig idé.

Som det ser ut riskerar vi att få en regering som fullständigt domineras av Moderaterna. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna krälar alla kring 5 procent. Ett sådant valresultat skulle betyda ännu fler moderata ministerposter. Förr om åren hade det varit en önskesituation, i dag är det snarare tvärtom. En valspurt bland småpartierna kan förhoppningsvis jämna ut mandatfördelningen något.

Sedan har vi den osäkra komponenten Sverigedemokraterna, som jag fortfarande har väldigt svårt att föreställa mig ta plats i den lagstiftande församlingen. I rent underhållningssyfte vore det spännande om de faktiskt lyckades komma in i riksdagen.

Det kommer att bli ett jämnt val. Allt vi egentligen vet är att det kommer att bli underhållande att se förloraren och outhärdligt att se vinnaren. Oavsett valutgång.

Lördagstips

Något att använda på lördagskvällen.

Kulturkrock igen...

På spelbloggen skriver jag om det nya spankingspelet som går ut på att smiska olydiga flickor och som släpps i Japan i november. Hans Scheike uppges inte ha något med produktionen att göra.

Alla som funderar på att importera bör kanske tänka sig för en gång till med tanke på vad som klassas som barnporr i Sverige nuförtiden...

Res i fred

Äntligen!

Inget ödesval

Ett ödesval. Så har såväl Mona Sahlin som förre utrikesministern Jan Eliasson beskrivit höstens riksdagsval. Det är en överdrift som heter duga.

I praktiken står två väldigt snarlika alternativ mot varandra. Det finns vissa skillnader, men någon dramatisk skillnad kommer vi inte att få se oavsett vilket politiskt block som kniper regeringsmakten den 19 september.

Socialdemokraterna försöker desperat använda gammal klassisk kampretorik. Detta blir allt svårare när deras gamla huvudmotståndare Moderaterna numera börjar bli ett socialdemokratiskt syskonparti som lovordar både fackföreningsrörelse och arbetsmarknadsregleringar.

Precis som vanligt hävdar en tongivande socialdemokrat att de borgerligas högsta strävan är att göra livet så jävligt som möjligt för människor. Hur många går på den fortfarande? Jag tror inte att denna sortens svartmålning fungerar särskilt väl längre, särskilt inte när kampytorna har krympt så pass mycket som de har gjort. Sex av de sju riksdagspartierna slåss frenetiskt om samma mittenväljare.

Sedan vet jag inte vad Eliasson menar med "universitet i toppklass". Endast Karolinska institutet har någon som helst anledning att le när Shanghai Jiao Tong sammanställer de 500 bästa universiteten i världen. Det är väldigt lite toppklass över svenska universitet.

Framtidens kollektivtrafik

Tänk dig en buss som dels rymmer många människor, dels inte stör den övriga trafiken. Och är miljövänlig. En sådan buss skulle vara guld värd i städer med både trafik- och luftproblem.

Snart kan den bli verklighet. 3D Express Coach går på räls och är självfallet eldriven. Utvecklarna tror att den kan minska köerna med en tredjedel.

Var någonstans? I Kina, så klart. Se visningsfilmen här.

Barnporr - ett brott mot staten

Döm om min förvåning när jag på morgonen läser en DN Debatt-artikel signerad Madeleine Leijonhufvud och inser att hon har skrivit något vettigt. Även Leijonhufvud reagerar mot barnpornografilagen som förbjuder innehav av manga. Det säger något om hur perverst korkad lagen är när en av landets främsta sexmoralistiska statsfeminister protesterar. Sverige har förbjudit en hel kulturform.

I Gomorron Sverige satt Rädda Barnen-psykologen Olof Risberg och försökte argumentera för att tecknade manga-bilder bidrar till en sexualisering av barn i samhället och att Sverige måste ha "en absolut nolltolerans". Risberg vill förbjuda en hel kulturform med motiveringen att den är "onödig". På frågan om inte denna hållning även borde resultera i förbud mot texter som skildrar barn i sexuella situationer blir han svaret skyldig. Tänkte inte på det?

Ett grundläggande problem med barnpornografilagstiftningen är det från första stund skeva perspektivet. Lagen finns, som Leijonhufvud påpekat, i avdelningen brott mot allmän ordning. Det är i praktiken ett brott mot staten. Att skildra ett barn i sexuella situationer blir således, perverst nog, ett brott mot en samhällelig moraluppfattning. Givet detta är det inte så förvånande att även tecknade bilder, som inte drabbar något enskilt barn, kan anses vara en kränkning mot barn "i allmänhet". Barnpornografilagen har ett kollektivt perspektiv och värnar därför inte enskilda individer. Detta måste ändras.

Det som är glädjande i denna soppa är att Piratpartiet som enda parti har tagit ställning mot att förbjuda tecknade skildringar. Därtill har kulturskribenter och Seriefrämjandet reagerat. Och Per Hagwall från Brommamoderaterna är orädd som få.

Det är anmärkningsvärt att organisationer som satt som mål att hjälpa och skydda barn kan göra dem en sådan otjänst genom att moralisera och kapsla in barnen i en Disneyvärld till vilken verkligheten inte når förrän barnen fyller 18. Jag tror inte på att skydda barnen från deras egen nyfikenhet, jag tror inte på att skydda dem från verkligheten. Det är i praktiken detta Rädda Barnen och Ecpat vill göra, med barnporrvapnet som redskap.

Jag har tidigare föreslagit en bättre barnporrlag som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Självfallet bör förbudet mot tecknade skildringar av barn i nakna och sexuella poser tas bort helt. Det räcker emellertid inte att debattörer, bloggare och enstaka modiga politiker kräver en lagändring. Förändringen måste komma från riksdagens ledamöter eller regeringen. Vilket känns osannolikt just nu.

Don't mess with polisen

En man begick det pinsamma misstaget att försöka köpa sex - av en polis.

Mannen döms således för försök till köp av sexuell tjänst. Kvinnan beskriver sig som kränkt av att ha blivit "antastad" på detta sätt (mannen ställde alltså en fråga). Hon är också upprörd över att mannen förutsatte att hennes "kropp var till salu".

Jag tror inte att han ville köpa hennes kropp, i egenskap av man har han redan sin egen. Däremot var han uppenbarligen intresserad av sex. Förmodligen tyckte han att kvinnan såg attraktiv ut. Vilket brott.

Rätt och fel om narkotikapolitiken

Ett stort problem med den strikta narkotikapolitiken är att den driver upp priserna, skriver Jacob Heidbrink i Expressen.

Heidbrink tror inte på attitydskapande lagar. Jag tror definitivt att lagar ska skapa, eller åtminstone påverka, attityder. Inte minst i Sverige har vi en förmåga att inordna oss under nya lagar som om de alltid funnits där. Ifrågasättanden av lagar förefaller dö så fort de klubbats i riksdagen. Sexköpslagen är ett exempel (Moderaterna var emot men har sedan dess inte bara lagt ned kritiken utan även svängt i själva sakfrågan och vill nu skärpa lagen), barnporrlagen ett annat, FRA-lagen ett tredje. Nolltoleransen mot narkotika är en institution i Sverige, decennier av statlig propaganda i skolor och i media har givetvis satt sina spår. Även en uppluckring av nolltoleransen skulle emellertid påverka vår inställning till narkotikan och orsakerna till missbruk.

Heidbrink skriver: "Vi borde också fundera på om inte det allmänna borde sälja mindre farliga droger för eget bruk. Syftet skulle vara att få ner det höga pris för narkotika som är upprinnelsen till allt annat elände i förbudslinjens följd." Tanken kan tyckas god, men problemet med "mindre farliga droger" (jag antar att Heidbrink avser cannabis, spice och liknande soft drugs?) är knappast priset. En avkriminalisering av cannabis är jag mycket positiv till, men tro inte att den kommer att göra någon skillnad i det stora hela. Det är förbudet mot kokain och heroin som skapar kriminalitet. Få haschrökare måste bli kriminella för att ha råd att röka.

Tron att ett förbud eliminerar ett problem har sällan fått så mycket stryk som på det narkotikapolitiska området. Lika lite som vi kan lagstifta bort människors sexualdrift kan vi lagstifta bort droger. Kriget mot narkotikan har blivit ett oerhört kostsamt krig - räknat i både liv och pengar. De flesta människor har ett berusnings- och "kick"-behov. Det behöver inte vara narkotika utan kan lika gärna handla om träning, sex, TV-spel eller klättring. Jag tror att vilken "drog" vi väljer för att få kickar eller bara för att slappna av efter arbetet/när vi mår dåligt snarare är en slump. Vissa väljer alkoholen, några väljer cannabis, andra tröstäter sig igenom fredagskvällen i stället. Vem har inte gjort det? Problemet uppstår när rekreationskonsumtion blir till problematisk konsumtion. När varje fredagskväll, och sedan även lördagen, tisdagen och onsdagen, blir till ett evigt supande/rökande/tröstätande. Att i det läget börja skylla på godsakerna - spriten, rökat, maten - är att göra det på tok för enkelt för sig. Det finns alltid en orsak till att vi beter oss på ett särskilt sätt (precis som det finns en orsak till att personer med ADHD tycks vara överrepresenterade bland amfetaminanvändare). Sök den individuella orsaken och erbjud hjälp, inte straff.

Jag skulle ibland önska att vi genom ett trollslag kunde byta ut alkoholen i Sverige mot cannabis. Det skulle minska konsekvenserna av fylleriet, vilka är misshandel, våldtäkter, skadegörelse och trafikolyckor. Det mesta jävelskap som sker i samhället i dag sker under alkoholpåverkan. Det är därför en smula absurt att se polisen hämta in pårökta personer på Uppsala reggaefestival (med 0 antal misshandels- och våldtäktsfall) och sedan låta landets övriga alkoholstinna festivaler (med den sedvanliga rapporteringen av våldsbrottslighet) festa vidare i fred.

Fel om privatisering

Ola Wong har varit i Stockholm och försökt köpa knäskydd på Apoteket. De var slut. När han frågade om de fanns på Apoteket i Bagarmossen fick han till svar att det inte gick att se det eftersom de sedan avregleringen tillhör olika kedjor (alternativt att personalen inte ville hjälpa till). Då blir Ola arg. Vad är detta för service? Han vill ha tillbaka det gamla Apoteket! Det som var så bra.

Problemet i alla år var att det inte var bra. Det fanns många problem med det gamla apoteksmonopolet. Ett var den bristfälliga tillgängligheten, ett annat de gräsliga köerna (när man väl kom fram). Ett tredje ofta snorkig eller omotiverad personal som visste att vi stackare som satt i de långa köerna ändå inte hade något annat företag att vända oss till.

Normalt sett brukar jag gilla Ola Wongs artiklar, men den här gången är han faktiskt ute och cyklar. Eller vill han kanske ha ett gemensamt nationellt system för alla varor? Att kunna gå in på ElGiganten i Kungens Kurva och fråga om det finns någon PlayStation 3 i lager på OnOff på Kungsgatan? Eller höra med ICA Maxi utanför Sundsvall om de har någon fläskfilé på Konsum i Trelleborg?

Det handlar inte om någon blind privatiseringsideologi. Det handlar om att tillgängliggöra läkemedel. Det är faktiskt ganska skönt att staten numera tillåter mig att få ont i huvudet även på helger och kvällar. Sedan kanske man får ge en avreglering av ett flera decennier långt monopol något år att komma i de nya kläderna...

Ordnung muß sein!

Inte för att jag har det minsta intresse av att se Sverigedemokraterna i den svenska riksdagen efter höstens val. Men nog är det en smula märkligt att ett nytt politiskt parti i den beslutande församlingen utmålas som ett hot om politiskt kaos.

Rösta gärna, men rösta på de redan etablerade partierna så att allt förblir som det har varit, tycks vara budskapet.

Risken finns ju annars att det känns lite som en statskupp...

Frihetsfrontens sommarseminarium 2010

Varje år håller Frihetsfronten sommarseminarium, så även i år!

Bokade talare hittills är:

Per Gudmundsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet och bloggare

Bruno Kaufmann, schweizisk statsvetare och journalist

Louise Persson, libertarian och indvidualistfeminist, författare till boken Klassisk feminism

Calle Rehbinder, fotograf, konstnär, tantralärare, sexliberal, riksdagskandidat för Piratpartiet

Lars Vilks, konstnär, konstkritiker, filosofie doktor i konstvetenskap, författare och debattör

Bokning av fler talare pågår och vi kommer fortlöpande sända ut information.

I år hålls seminariet den 20-22 augusti (fredag eftermiddag - söndag lunch) på en gård norr om Norrtälje, ca 10 mil norr om Stockholm.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Det börjar nu bli hög tid att anmäla sig.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 690 kr för studerande och 890 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller Bankgiro 268-5295, betalningsmottagare är Nyliberalt Forum. Ange e-postadress för utskick av praktisk information inför seminariet. Mat och husrum är inkluderat i priset.

De flesta seminarier tidigare år har varit fulltecknade. För att försäkra dig om plats bör du därför betala i god tid.

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Har du frågor, kontakta mats.sylvan@telia.com

När vi styrs av känslor

Om du inte lyckas övertyga någon med argument, försök att appellera till känslor. Det är så elakingar gör på film för att dupera offret (och riktiga förövare gör i verkligheten), det är så hjälten gör när mördaren håller en pistol mot gisslan och är på väg att trycka av. Och det är så lobbyister gör när de vill påverka beslutsfattarna i landet.

Vi har sett det otaliga gånger - hur känslor påverkar våra ställningstaganden i enskilda frågor. Det är mänskligt att reagera emotionellt. Ingen är direkt immun mot detta, men vi måste lära oss att låta förnuftet vinna kampen.

Vi såg det efter Estoniakatastrofen och den följande diskussionen om huruvida fartyget eller bara de omkomna skulle tas upp för identifiering och begravning. Till en början var det inget snack om att de omkomna skulle tas upp. Men när beslutsfattarna fick se bilder av offer från oljeborrplattformen Alexander Kielland, som slog runt 1980 med 123 döda som följd, blev de så upprörda att de till sist ansåg att de omkomna på Estonia förmodligen såg så bedrövliga ut att ingen anhörig ville ha hem dem för begravning.

Vi såg det med filmen Lilja 4-ever. Den har påverkat inte bara beslutsfattares utan i högsta grad även vanliga medborgares syn på prostitution - trots att filmen egentligen handlar om människohandel. En direkt påverkan på en lags tillkomst hade förmodligen Rädda Barnens visning av barnpornografi inför svenska politiker. Politikerna kände avsky och äckel och beslöt slutligen att eländet måste förbjudas. Sedan dess har lagen skärpts och även om det är svårt att hitta stöd för det i förarbetena betraktas nu även mangateckningar som barnporr. Inget är så lätt som att skärpa lagar (förutom möjligen att höja skatter).

Om bara fler politiker och andra beslutsfattare kunde låta förnuft och inte känslor tala och ej fatta beslut utifrån magkänsla skulle vi sannolikt få se betydligt färre dumma politiska beslut.

Med avsaknad av det lila extra

Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest. Det täcker tre områden: integritet, kultur och kunskap. Partiet vill driva tillbaka övervakningsstaten, förnya upphovsrätten och stärka rättssäkerheten.

Rättssäkerheten är partiets starkaste kort. Här pekar Piratpartiet på brister som inget annat parti längre bryr sig om i det svenska samhället, trots att rättssäkerhetsfrågor borde utgöra själva grunden för det politiska samtalet när förhållandet stat-individ diskuteras. Partiet ska också ha cred för att, helt opopulistiskt, ha lyft frågan om den korkade barnporrlagstiftningen. Ingen valstrateg skulle ha uppmanat till en hög svansföring i den frågan inför ett riksdagsval.

Piratpartiets ställningstagande i integritetsfrågorna är bra. Men integritetsbegreppet skulle kunna vidgas betänkligt och även omfatta den kroppsliga integriteten. Det skulle göra partiet mer liberalt. I dag är Piratpartiet för smalt för att attrahera tillräckligt många väljare. Partiets strategi att bli vågmästare, få igenom ett antal sakfrågor och därefter agera röstboskap är nog också svårsmält för många. Det betyder att en röst på Piratpartiet mycket väl kan vara en röst på vänsterpartistiska skattehöjningar och miljöpartistisk tillväxtskepsis.

Jag tror att Piratpartiet kommer att anamma fler frågor allt eftersom ty det är så ett politiskt parti fungerar. Men innan det händer bör partiet fokusera på att baka in de frågor som egentligen redan borde rymmas i partiets manifest. Den kroppsliga integriteten skulle ifrågasätta statens rätt att bestämma över våra kroppar och därmed utgöra skarp kritik mot allt från sexmoralism till narkotikapolitik. Perspektivet att stå på individens sida mot staten finns som bekant redan. Här finns potential för verkligt liberala förslag, men än kan partiet inte kallas liberalt.

Piratpartiets politik har tydligt liberala inslag.

Men än är partiet för smalt för att locka en vilsen liberal.

En glass till

Fattigdomen har förändrats i den rika världen. Den har levlat upp, kan man säga. Tiggare på gatorna sitter med mobiltelefoner. Tiggare i tunnelbanan har dyrare kläder än vad jag själv skulle ha råd med (eller vilja lägga ned pengar på) och synen på vad som är fattigdom och inte har förändrats radikalt i takt med att vi fått det allt bättre ställt.

Både Expressen och Aftonbladet har gjort sitt för att berätta om den nya "barnfattigdomen" i Sverige. Vi har fått läsa om fembarnsmamman som knappt har råd att åka och bada med familjen och 14-åringen som bara har ett par jeans. Överallt i Sverige finns denna misär, löd budskapet. Journalisten Jessica Ritzén drev under en tid "Fattigbloggen" där hon bloggade om sina hemska upplevelser som latte- och röksugen kvinna med försörjningsstöd. Ett hån mot alla dem som lever under knappa förhållanden, var vi många som tyckte.

Någon som har förstått att konstruera ett helt nytt fattigdomsbegrepp för att kunna använda det i kritik mot regeringen är Socialdemokraterna. Ylva Johansson skriver på sin blogg att "[d]et handlar inte om att gå hungrig, men kanske om att tvingas stanna hemma när fotbollslaget åker till Gotha Cup för att man inte har råd." Sedan när blev det lika med fattigdom att ibland avstå från saker som andra gör? Hur många av oss är i sådana fall inte fattiga? Är det ett tecken på fattigdom att inte ha råd med en utlandsresa varje år? Att inte ha den senaste smartphonen? Att köpa begagnade kläder? Allt tycks vara möjligt i den socialdemokratiska begreppsvärlden.

En sak är i alla fall säker, kombinationen "barnfattigdom" och "välfärdssamhälle" är hot stuff. Vänsteroppositionen använder fantasisiffror och noga utvalda beräkningsmodeller för att påvisa att många fler barn har blivit fattiga under den borgerliga alliansens tid vid makten. Detta ska ses som bevis för att den cyniska Alliansen vill klyva Sverige mitt itu och straffa alla låginkomsttagares barn. Trots att regeringen gett alla arbetande normalinkomsttagare 1 500 kronor extra varje månad. Ett grundläggande problem för Sveriges låginkomsttagare fortsätter att vara den höga beskattningen av inkomster. Det är beskattningen som gör att så många människor lever från lön till och lön och inte förmår spara till oförutsedda utgifter. Men med oppositionens politik hade ingen sett röken av de där 1 500 kronorna.

"Fattigdom" i Sverige är inte riktigt som fattigdom i Afghanistan. Begreppet trivialiseras på ett otillständigt sätt när det används för att beskriva hur alla inte har råd med samma utflykter på fritiden. Veronica Palm tar det hela ett snäpp längre när hon exemplifierar barnfattigdomen med att avstå en glass på badstranden. Palm lovar dock en ljusare framtid för alla glassälskande barnfamiljer om bara Socialdemokraterna får regera. "Jag drivs av en envis tro på en bättre värld för mina och andras ungar. Där fler mammor kan svara 'Okej. En glass till, och en till mamma också.' "

Sexköpslagen, Bard och Sundström

Det är lite komiskt att det var just Lena Sundström som modererade debatten mellan liberalen Alexander Bard och radikalfeministen Gudrun Schyman i TV4 (se klippet här). Såsom varande vänster och vän av sexköpslagen (och, inte att förglömma, "valbevakare" i TV4!) var Sundström en illa vald moderator/programledare.

För säkerhets skull finns hennes alldeles egna åsikter om sexköpslagen på pränt i Aftonbladet sedan tidigare. Sundström, Schyman och Ask hävdar alla att vid sexköp säljs kroppar, inte tjänster, och att det inte alls handlar om sex, egentligen. Inte om lust. Det är en rubbad inställning. Det handlar om att sälja en tjänst som utförs med kroppen (i likhet med massage, även om sexförsäljning är generellt mer påfrestande), inget annat. Och det handlar i allra första hand om sex och lust.

Detta förtydligar Alexander Bard och Oscar Swartz i sin debattartikel bra i Expressen: "Gudrun Schyman vägrar att se kroppen som en vara till salu, "hel eller styckvis". Vi håller med, och kan försäkra den anatomiskt taskigt insatta Schyman om att inga som helst kroppsdelar saknas efter försäljning av sexuella tjänster. Vi säljer tjänster, inte kroppar."

För första gången sedan sexköpslagen blev verklighet för över elva år sedan är jag försiktigt hoppfull om att något positivt kan hända i Sverige på detta område. Nästa år är det tänkt att sexarbetares egna intresseorganisation Rose Alliance ska delta i Pride. Min förhoppning är att denna grupp ska bli en permanent del i Priderörelsen - och växa år för år. Det kan vara en liten revolution på gång.

Swartz och Bard mot sexköpslagen

Jag har skrivit mycket och ofta om sexköpslagen (se några av bloggposterna här, här och här samt på SVT Debatt här). Men i dag lämnar jag över ordet till Alexander Bard och Oscar Swartz, vars debattartikel om sexköpslagen i Expressen, som är ett svar på Gudrun Schymans försvar av nämnda lag (som i sin tur var ett svar på Camilla Lindbergs och Marianne Bergs kritik mot den moralistiska lagen) sammanfattar mina åsikter i frågan på ett utmärkt sätt.

Två homosexuella sexsäljare slår tillbaka!

Kombinationen gay och sexsäljare är säkert uppseendeväckande för många. Den går nämligen inte ihop med stereotypen om kvinnan som (utnyttjad) säljare och mannen som (utnyttjande) köpare. Kombinationen Pride och kritik mot sexköpslagen är rena dynamiten. Det blir en svår nöt att knäcka för sexmoralisterna. I min värld passar kritiken mot sexköpslagen alldeles utmärkt in i Pridebudskapet om sexuell tolerans och acceptans.

Allt fler röster vaknar till liv, allt fler vågar ifrågasätta. Ju fler som gör det, desto fler kommer våga haka på. Framtiden kanske börjar här.

TV-tips

I dag och på lördag sänds Roslings värld i SVT igen. Ta chansen att se en underhållande dokumentär om mannen som gjorde statistikpresentationer till en konst och gav många pessimister över sakernas tillstånd en knäpp på näsan. Med fakta och humor har han charmat en hel västvärld.

Torsdag: 16.40 (SVT2)
Lördag: 14.55 (SVT2)

Gapminder.

Sex är sex

Sexköp är ingen mänsklig rättighet, dundrar pengagrillaren Gudrun Schyman i Expressen (som ett svar på Camilla Lindbergs och Marianne Bergs utmärkta debattartikel på ämnet sexköpslagen). Måhända inte, men att bestämma över sin sexualitet är faktiskt det. Och den rätten vill Schyman frånta både dig och mig.

Det finns inget nytt i Schymans utbrott mot sexköp och prostitution. Hon spelar de säkra korten. Undantaget är väl "tänk om din dotter..."-argumentet, men Schyman är för slipad för att använda det. I stället kallar Schyman de sexsäljare som arbetar frivilligt som "enstaka" och hävdar att "denna lilla minoritet" inte kan utgöra grund för hur vi ska se på prostitution. Det är ett intressant sätt att resonera, särskilt som Schyman inte hänvisar till någon studie som slagit fast att det endast är en liten minoritet som faktiskt trivs med att sälja sex. Orsaken är förstås att någon sådan studie inte existerar. I det senaste statliga beställningsjobbet fanns över huvud taget inget intresse för sexsäljarnas åsikter. Detta betyder således att påståendet om att det är en liten minoritet som säljer sex utan att på olika sätt ha tvingats till det är Schymans egen privata åsikt. Inte fakta. Och politikers åsikter allena kan väl inte utgöra grund för hur vi ska se på prostitution, Gudrun?

Därefter följer ett förvirrat resonemang utifrån könsmaktsordningen. Enligt Schyman handlar sexköp inte om sex. Således reglerar sexköpslagen inte vår sexualitet och är ingen morallag. Vad är då köp av sex om inte köp av sex? Varför är sex inte sex? Jo, därför att det inte är rätt sex, enligt Schymans egna inskränkta värderingar. Hon ska alltså som politiker, utifrån en specifik maktanalys, bestämma vilket slags sex myndiga människor ska få ha utan att riskera bestraffning. Det är faktiskt i allra högsta grad en fråga om moral. Och människosyn.

Jag uppskattar ärliga extremister. Nazister är ofta ärliga. De hatar alla som inte är heterosexuella helsvenskar och sticker inte under stol med att de vill kasta ut alla som inte passar in. Hade de bara fått hade de fortfarande burit hakkors och gnolat på Horst Wessel-hymnen i tid och otid. Renläriga kommunister är likadana. Vänsterextremisten Ali Esbati hymlar inte med att han vill chockhöja skatterna för att begränsa storleken på din och min privata plånbok, inte främst för att förbättra välfärden. Den ärligheten uppskattas ty då vet vi precis var vi har varandra. Radikalfeministerna försöker något annat. De framställer sig som kvinnors bästa vänner men vill i själva verket omyndigförklara och kontrollera dem. Gudrun Schyman är kvinnors värsta fiende och ett hot mot allas vår rätt att få bestämma över vår sexualitet.

Syndikalisterna är brottslingar

Det är inte direkt första gången fackförbundet Syndikalisterna ägnar sig åt utpressningsmetoder i sin fackliga kamp. Deras beteende utanför Berns är således ingen överraskning. Vad som borde överraska är den borgerliga regeringens flathet gentemot fackets gangstermetoder. Något måste göras för att få slut på alla dessa fackliga extremisters övertramp och trakasserier.

Bakgrunden är en konflikt uppenbarligen konstruerad av Syndikalisterna själva. Nu står de utanför Berns i helg efter helg, under sina rödsvarta fanor, som självutnämnda strejkvakter. Och jävlas.

Så här borde det inte få gå till. Finns det en konflikt ska den lösas vid förhandlingsbordet, inte i form av vilda strejker eller, som i det här fallet, utpressning. Syndikalisterna borde givetvis motas bort av polis.

Pride kan bli något mer

Jag är konventionellt heterosexuell och har därför inte sett någon större anledning att engagera mig i Pridefestivalen tidigare. Med tiden har jag emellertid kommit att inse hur viktiga hbt-frågorna är, hur avgörande den sexuella självbestämmanderätten är och hur självklar rätten att få vara tillsammans med och gifta sig med den man vill borde vara. I en värld där homosexualitet på vissa håll resulterar i dödsstraff, fängelse eller bara ren social diskriminering är det befriande att se att hbt-personer i Sverige kan vara få lite mer människor än konstiga avvikare. Därför är det lite trist att jag när jag äntligen skulle vilja delta i Pride i stället kommer att vara på jobbet. Jag får sikta in mig på nästa år, helt enkelt.

Det är lätt att förledas att tro att Sverige är den sexuella frihetens land när man ser det årliga Pridetåget. Till skillnad från i andra europeiska länder är några motdemonstrationer inte att vänta. När det gäller hbt-personers rättigheter har Sverige mycket riktigt kommit längre än många andra jämförbara länder, men sexuell frihet är ett större begrepp än så. Svenska politiker har tagit sig rätten att reglera vuxna människors sexuella möten i en sexköpslag, de har börjat skambelägga ungdomars sexualitet. Sverige är inte alls samma land som det var på 1970-talet. I dag ska det hållas på moralen, ej argumenterat utifrån religiösa övertygelser utan radikalfeministiska maktteorier. Ett slags sekulärt svar på kristen sexualmoral.

Pride förknippas mest med det färgglada tåget, men har vuxit och blivit mer än så. Nu hålls en mängd arrangemang under veckan. Pride skulle dock kunna bli något ännu större, bredare och viktigare än vad det redan är. Hbt-rörelsen borde anamma kritiken mot sexköpslagen och göra den till en naturlig ingrediens i Prideveckan. Det är trots allt en samling för sexuell integritet och frihet. För rätten att avvika, för rätten att få vara sig själv. Det skulle ge sexköpslagsfrågan än mer sprängkraft om den lyftes under Pride.

Det finns redan Pridepersonligheter som är ytterst kritiska till sexköpslagen och den nymoralistiska sexualuppfattningen som sprids i samhället. Kanske behöver björnen bara väckas.

Utveckling sökes.