Det sovande folket

Vår justitieminister har gjort bort sig. Först utan att förstå det. Efter omfattande kritik tog hon tillbaka det mest färgstarka i sitt förslag om att hänga ut misstänkta sexköpare och hoppades att det skulle räcka. När envetna människor som tror på värdet av en rättsstat inte gav sig tvangs hennes pressekreterare skriva ett kort uttalande om att Beatrice Ask visst förstod skillnaden mellan att vara misstänkt för och skyldig till ett brott. Att ett sådant klargörande över huvud taget anses nödvändigt säger en del om det klaver som Ask satt ned foten i.

Det vi ser i bloggosfären just nu är yrvakna politiker som tydligen för första gången i sina politiska liv måste diskutera svåra ord som rättssäkerhet och oskuldspresumtion (och misslyckas med att förstå skillnaden mellan rättssäkerhet och rättstrygghet). Moderater försöker trivialisera Asks förslag genom att kalla det "en groda". Det var ingen groda. Det var ett tydligt formulerat förslag som inte kunde missförstås. För att säkerställa detta lade ministern till ett "om jag ska vara riktigt ärlig".

Detta är inte det första tecknet på att Beatrice Ask är en direkt olämplig justitieminister. Hennes vilja att drogtesta barn utan föräldrars godkännande är ett annat flagrant övertramp (som ligger helt i linje med den fascistoida narkotikapolitiken). Mycket tyder således på att Ask inte alls försade sig när hon hävdade att misstänkta sexköpare borde skämmas inför grannar och anhöriga. Hon menade vad hon sade, hon insåg bara inte att det kunde anses olämpligt. Det är också viktigt att påpeka att det lilla drev som framtvingade en så kallad pudel på regeringens hemsida inte har innehållit ifrågasättanden av Asks argument för sexköpslagen. Så långt vågar journalisterna tydligen inte gå, sexköpslagen är trots allt stoltheten i den svenska jämställdhetsdiktaturen. Ask har nämligen lyckats röra till det rejält även i den argumentationen (läs mer om detta här).

Det gläder mig att se så många i bloggosfären reagera. Men det smärtar samtidigt att inse, att frågan om rättssäkerheten i Sverige inte kommer att bli en viktig eller ens påverkbar fråga i valrörelsen. Om några veckor är detta glömt, de flesta svenskar har förmodligen inte ens något emot Asks utspel i sig, och Reinfeldt och Sahlin kan ägna de återstående månaderna åt att diskutera skatte- och bidragsnivåer. Svenska politiker har slutat att prata om principiellt viktiga frågor. När rättssäkerhet och integritet av det politiska etablissemanget snarare anses vara i vägen borde det ringa i alla tänkbara larmklockor hos demokratiskt sinnade medborgare. Inget tyder dock på att det sker.

Den politiska situationen i Sverige under detta valår känns på många sätt apatisk. Det finns egentligen bara tre rimliga alternativ för en liberal väljare:

1) Rösta på Liberala partiet
2) Rösta på Piratpartiet
3) Avstå från att rösta

Jag kan respektera alla dem som väljer något av dessa tre alternativ. Själv väger jag mellan alternativ 1 och 3 och landar förmodligen i alternativ 1. Den liberal som röstar på Alliansen kommer, precis som efter 2006, att bli mycket besviken. Och hur personen i fråga med rent samvete ska kunna motivera sitt val övergår mitt förstånd.

Nästa alla svenska väljare kommer förstås ändå att rösta på oppositionen eller Alliansen. Och sova vidare i sin skönhetssömn.

Välkommen till den moderata skamvrån. Så 2010.

Ny talare på torsdagens talarkväll!

På grund av sjukdom tvingas Tanja Bergkvist ställa in sitt föredrag hos Frihetsfronten på torsdag kväll. Hon kommer att tala i april i stället.

I morgon får vi i stället lyssna på Karl Sigfrid, moderat riksdagsledamot som gjort sig känd i integritetsfrågor. Tid och lokal är desamma.

Tid: Torsdag 25/3 19.00.

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9 i Gamla stan, Stockholm.

Alla är välkomna!

En senkommen pudel förändrar inget

Det är oftast när politiker tillåts tänka fritt, och/eller när de tror att ingen hör, som vi får höra vad de egentligen tycker. I media kallas det grodor, men jag skulle vilja hävda att det är deras verkliga ofriserade uppfattningar som vi får höra.

Ask ångrar nu sitt uttalande och hävdar att det var "klumpigt". Indirekt riktar hon emellertid udden mot alla som kritiserade henne eftersom det är vi som har "missförstått" ministern.
"Det skymmer det viktiga, att vi måste fundera över hur ungdomar ska skyddas på nätet och i andra sammanhang där de riskerar att utnyttjas", säger Ask. Nu var det ju över huvud taget inte detta som hennes uttalande handlade om. Ask talade om hur delgivning av ett specifikt brott ska gå till (i form av färgglada kuvert för att nära och kära ska inse vad den misstänkte är "för typ") och vädrade sin syn på vad sexköpare är för slags människor (presumtiva barnvåldtäktsmän).

Jag köper därför inte Asks senkomna och synnerligen ynkliga pudel. Det spelar ingen roll vad Ask säger nu, hon har redan gjort bort sig i flera led. Att hon tar tillbaka förslaget om att misstänkta sexköpare ska skämmas offentligt eliminerar inte det faktum att hon faktiskt tycker att sexköpare är hemska människor som borde skämmas öppet. Viljan att införa skamstraff tyder, precis som Sanna Rayman konstaterade i sin välskrivna ledare, på uppgivenhet inför rättssystemet. Eftersom sexköpslagen inte har fungerat som tänkt - ingen sexköpare har fängslats, prostitutionen är på väg tillbaka till liknande nivåer som 1999 - kommer krav på straff utöver den rent rättsliga påföljden. En samhällelig dom, ett socialt skamstraff (vilket såväl misstänkta som dömda sexköpare redan drabbas av i den radikalfeministiska intoleransens Sverige) är vad Ask har föreslagit. Diskussionen är således större än Asks oförmåga att skilja mellan misstänkta och dömda personer, den handlar även om synen på straffets funktion i samhället.

Jag trodde i min enfald att Ask var en någorlunda intelligent person, men jag har omvärderat den inställningen. En person som verkligen tror på rättsprincipen om oskuldspresumtion, som verkligen har denna princip i ryggmärgen (vilket varje rimlig justitieminister borde ha) kan inte bara "råka" ge förslag som strider mot denna uppfattning. En rimlig justitieminister föreslår heller inte skamstraff utöver den rättsliga påföljden. Beatrice Asks ställningstagande för sexköpslagen och hennes syn på alla sexsäljare som utnyttjade offer vittnar om en vidrig och nedlåtande människosyn. Hennes medeltida syn på straffets roll förvärrar allt ytterligare.

Reinfeldt hävdade att man inte kan kräva en ministers avgång så "lättvindigt", underförstått att en justitieminister inte kan förväntas ha så stor koll på det där med oskuldspresumtion och rättsliga grundprinciper. Så talar en statsminister som är fullständigt principlös.

Det glädjande i hela den här bedrövliga historien är i synnerhet bloggosfärens reaktion. Några enstaka ledarskribenter oräknade är det i bloggosfären de tänkande människorna med principer återfinns, de som vägleds av idéer och moral och vars tankar bottnar i något slags rättspatos. När det gäller frågor som FRA, IPRED och rättssäkerhet i allmänhet spänner engagemanget från höger till vänster. De etablerade partierna ser ned på detta engagemang, människor som engagerade sig mot FRA utpekades som kufar. Det finns ingen plats för principer i politiken längre. I ett sådant idéfattigt politiskt landskap får vi statsministerkandidater som Sahlin och Reinfeldt.

Både Ask och Reinfeldt anser säkert att "alla tjänar på om debatten lägger sig". Den som vill skicka ministern ett gredelint kuvert kan dock fortfarande göra det och förbättra sin karma inför den stundande påsken.

Landet tillknäppt

Vid de manliga handelsstudenternas fest i Umeå poserade lättklädda tjejer i underkläder och deltagare fick slicka chokladsås från deras kroppar. Låter som om de har haft trevligt, med andra ord. Men det ska man inte ha i Sverige.

Kåren är kritisk till den "starkt sexistiska" festen, universitetsdirektören talar om"unken kvinnosyn". Ujejuj.

Ladies Night-kvällar för kvinnor är OK. Men ve den som bjuder in lättklädda kvinnor till en fest. Då är det sexism och tecken på en "unken kvinnosyn".

Ska det här landet aldrig växa upp?

Mitt brev till Beatrice Ask

Det blåser i Asken just nu. Att en tillnyktrad Thomas Bodström plötsligt börjar försvara rättsstaten är trevligt att se, även om det luktar milslång oppositionell populism om hans krav på Beatrice Asks avgång.

CUF har protesterat mot Beatrice Ask genom att leverera att stort lila kuvert till Rosenbad. Sanna Rayman skriver en mycket bra ledare på temat. Tokmoderaten anser att Ask bör ta tillbaka sitt förslag helt och hållet eller avgå. HAX tror att det bara är en tidsfråga innan fler i gammelmedierna inser vad ministern faktiskt har föreslagit och hakar på kritiken. Jag hoppas det inte slutar vid en diskussion om gredelina kuvert.

Men för sakens skull tänkte jag skicka ett brev till Beatrice Ask i just ett gredelint kuvert. Sagor från livbåten skriver ett öppet brev till justitieministern, men jag anser att det är mer demonstrativt att skicka ett brev med snigelpost. Jag uppmanar alla att göra detsamma, bara om de gredelina breven dimper ned i högar kommer det att uppmärksammas. Ni kan antingen kopiera och klistra in nedanstående text eller författa något eget. Skicka brevet till:

Justitiedepartementet
Justitieminister Beatrice Ask
Rosenbad 4
103 33 Stockholm


Justitieminister Beatrice Ask delges härmed misstanke om att ha missförstått alternativt föreslagit ett avskaffande av den för västvärlden grundläggande rättsliga principen om oskuldspresumtion – att alla människor ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.

I enlighet med ministerns eget förslag skickas härmed en delgivning i ett gredelint kuvert som en tydlig signal om att samhället inte accepterar din syn på rättsstaten. Det gredelina kuvertet är särskilt avsett att få dig att skämmas för det du är misstänkt för då en domstolsprövning och eventuell fällande dom enligt ministern själv inte anses tillräckliga i rättsstaten Sverige.

Med tillrättavisande hälsning och hopp om framtida bot och bättring,

Hans Engnell,
Stockholm

Skicka Ask ett lila kuvert!

Beatrice Asks utspel om att sexköpare ska skämmas offentligt för sitt "brott" genom att få hem gredelina kuvert så att hela familjen ska veta vad pappan gjort sig skyldig till har väckt berättigad vrede. CUF har protesterat genom att lämna ett stort lila kuvert till Ask.

Hon intervjuas av Nyhetskanalen och fortsätter att trampa i klaveret.

"Jag tror att de flesta, i vart fall i Sverige, tycker att det är lite skämmigt att använda sig av 15-åriga, 16-åriga tjejer som man köper sex av. [...] Nu var det här en diskussion om vilka åtgärder kan man tänka sig diskutera när det gäller att komma åt dem som förgriper sig på småflickor."

Från köp av sexuella tjänster av vuxna, via 15-, 16-åringar och ned till "småflickor". Så skev är argumentationen för sexköpslagen. Inte sällan brukar även människohandel nämnas. Detta trots att sexköpslagen varken reglerar människohandel eller sex med minderåriga. Vi har redan lagar som reglerar detta i Brottsbalken. Ändå är det detta Ask vill uppehålla sig vid och inte "några små poänger" kring rättssäkerhet. Det är i sanning märkligt att de som försvarar sexköpslagen måste ta till situationer som lagen över huvud taget inte reglerar för att ge den något slags existensberättigande. Ask spelar ut det emotionella kortet om "unga tjejer" som köps av "gubbar" och alla tittar och sväljer.

Det är rätt symptomatiskt att journalisten som intervjuar Ask över huvud taget inte reagerar över att sex med "småflickor" och tvångsprostitution inte alls har med sexköpslagen att göra. Ask skulle få svårt att förklara sig om hon fick skarpa motfrågor kring detta. Inte heller fick hon någon fråga på varför det är just sexköpare, vars "brott" kan ge max sex månaders fängelse, men inte våldtäktsmän, mördare och personer som misstänkts för andra allvarliga brott som ska skämmas offentligt. Förslaget med ett slags halvoffentlig delgivning är vidrigt i vilket fall, men det säger något om regeringens prioriteringar när det är just sexköpare som ska "skämmas på torget".

När det gäller kriminalpolitik är Alliansen sig lik. Det är hårdare straff som gäller, punkt slut. Naturligtvis kommer den så kallade utvärderingen av sexköpslagen (i vars direktiv det inte ingick att ifrågasätta lagen som sådan) resultera i en föreslagen straffskärpning - utredaren Anna Skarhed har redan konstaterat att hon inte lyckats hitta några nackdelar med lagen. Men det är när hårdare straff kopplas ihop med ett slags lynchjustis - utifrån argumentet att "folk har rätt att veta" - som det blir riktigt obehagligt. Det är därför en aning ironiskt att de många integritetskämpar som de facto finns inom Alliansen - i dess ungdomsförbund och på lokal nivå - företräds av en haverist som Beatrice Ask.

Jag tror inte att Ask tycker att det är något grundläggande fel med förslaget om skamstraff. Men hon har naturligtvis tagit intryck av debatten som uppstått, möjligen har även regeringschefen haft ett och annat ord att säga henne, och insett att hon gick över gränsen för vad som anses anständigt. Som stolt politiker ber hon då inte om ursäkt utan låter andra förstå att förslaget bara inte var på allvar eftersom det ingick i "en diskussion".

Mitt förslag är att folk inte nöjer sig med Asks halvhjärtade bortförklaringar utan fortsätter skicka lila kuvert till henne och kräver hennes avgång. Vi kan inte ha en justitieminister som företräder en medeltida rättsuppfattning och tar så lättvindigt på skillnaden mellan misstänkt och dömd.

Vad det står på brevet inuti kuvertet är av underordnad betydelse, men skicka det till:

Justitiedepartementet
Beatrice Ask
Rosenbad 4
103 33 Stockholm

Med flaggan i topp

Google är på väg att lämna Kina. Som ett avslutande långt finger till regimen har företaget beslutat att släppa på censuren på sin sökmotor Google.cn. De säger sig ha förhoppningen att Beijing ska respektera beslutet, men givetvis är det bara ett sista utspel i Googles svanesång i Kina.

När Google lämnar kommer den kinesiska sökmotorn Baidu sannolikt att ta över än mer. Kineserna är då tillbaka i en strikt nätcensur.

Således: njut så länge det varar.

Även tillgänglig för kineser. En kort tid.

Frihetsfrontens talarkväll: mars

På torsdagens talarkväll med Frihetsfronten talar Tanja Bergkvist, fil. dr. i matematik och kritiker av den så kallade genusvetenskapen.

Tid: Torsdag 25/3 kl 19.

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9 i Gamla stan, Stockholm.

Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

Skämmes!

CUF levererar ett stort lila kuvert till justitieminister Beatrice Ask (eller snarare Rosenbads port), misstänkt för att inte ha förstått de grundläggande rättsliga principerna i vårt samhälle.

Kul initiativ!

När ingen bryr sig

De flesta väljare bryr sig inte om de riktigt stora, principiella och för demokratin grundläggande frågorna. Det är, minst sagt, ett problem.

Vi har sett det så många gånger nu. Allmänhetens ignorans av det som är viktigt till förmån för detalj- och tramsfrågor. 4 av 10 som röstade i Aftonbladets webbomröstning gällande huruvida det var rätt eller fel att hänga ut misstänkta sexköpare gav Beatrice Asks förslag tummen upp. Webbomröstningar ska ses för vad de är, men eftersom Aftonbladets lockar osedvanligt många röstande (i detta fall runt 60 000) säger de ändå något om allmänhetens åsikter. 4 av 10 svenskar sågar alltså själva grunden för den västerländska rättsuppfattningen, devisen att den som ej är dömd i domstol ska betraktas som oskyldig. I pöbelns värld är själva misstanken nog för att framtvinga lynchjustis. Det är både förfärande och oroväckande. Men egentligen inte så förvånande. Det är förmodligen samma människor som ständigt skriker efter högre straff och längre batonger. Det är troligen samma personer som vet precis vem som vann senaste Idol men som med nöd och näppe vet att Sverige har något som kallas grundlag.

Detta förhållande blir tydligt när man betänker vilket avsnitt av samhällsprogrammet Uppdrag granskning som väckt flest reaktioner hos tittarna. Gällde det "fallet Ulf", den felaktigt incestdömde pappan som slutligen friades efter flera år i fängelse? Eller var det månne avsnittet om den socialdemokratiska regeringens hantering av Estonia-affären? Självfallet inte. Det var avsnittet om felmärkt köttfärs på ICA. Sådant engagerar, sådant känns nära. Frågor om yttrandefrihet, informationsfrihet på nätet och rättssäkerhet gör det uppenbarligen inte. Alla handlar ju köttfärs på ICA medan få kan sätta sig in i hur det känns att bli felaktigt utpekad som barnvåldtäktsman ("och var han inte skyldig ändå, tro...?"). Sveriges genom tiderna värsta rättsskandal (som även kan vara i särklass i ett internationellt perspektiv), Thomas Quick-utredningarna, har gett några minuter i TV. Allmänheten bryr sig ännu mindre.

Det är som om stora frågor om rättssäkerhet inte berör människor. Som om det inte är viktigt att ha fungerande domstolar. Om staten inte lyckas upprätthålla och försvara våra grundläggande fri- och rättigheter spelar maxtaxa på dagis, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jämställdhetsbonus och fan och hans moster ingen roll. Ty då är demokratin redan besegrad. Vi ser oerhört oroväckande tendenser i många demokratiska stater världen över. Lilla Sverige följer lydigt efter.

Allt som behövs är att vanligt folk orkar bry sig om själva fundamenten i vår demokratiska rättsstat. Men jag förmodar att Körslaget blev för utmattande.

Reinfeldt försvarar Ask

En rimlig statsminister hade reagerat kraftfullt om justitieministern begår ett sådant övertramp som Beatrice Ask nyligen gjorde.

I stället för att ta sin minister i örat säger Reinfeldt i Ekots lördagsintervju (i vilken han för övrigt pressas rätt hårt i andra frågor): "Bea prövade en tanke, alldeles märklig är den inte."

Det är alltså enligt Reinfeldt inte alldeles märkligt att en justitieminister föreslår att människor som misstänks för brott ska hängas ut och skämmas redan innan misstanken prövats i domstol.

Det är förståeligt att statsministern inte vill skapa en öppen strid med en minister. Och det är naturligtvis fullt möjligt att Reinfeldt tar Ask i örat internt. Utåt nöjer han sig med att förstrött konstatera att "vi [måste] alltid lära oss skilja på vem som är misstänkt och vem som är dömd" och kallar sexköpare för "sexualförbrytare".

Försök för övrigt att räkna hur många gånger Reinfeldt säger "jag" i intervjun...

Valet mellan skit och dynga

Beatrice Asks utspel om att hänga ut misstänkta sexköpare inför familjen genom att skicka ut delgivning i utpekande gredelina kuvert fick mig att åter betänka hur hopplöst läget är för en liberal väljare inför höstens riksdagsval.

Om vi inte gillar de rödgröna återstår att återvälja en förment borgerlig regering som visserligen sänker skatter men som gör det för jobblinjens skull, inte utifrån en tro på medborgarnas rätt att behålla mer av sina intjänade slantar. En allians vars lokala partiföreträdare vill drogtesta barn och ha knarkhundar på skolor. En regering som steg för steg bygger ut statens makt på bekostnad av medborgarnas integritet. En allians som inte förtjänar vårt förtroende.

Men oppositionen är väl ännu värre? undrar någon. I vissa frågor, ja. Med Mona Sahlin som statsminister kommer vi att få kommunister i en svensk regering, vilket skulle kännas som en återgång till ett Europa 1917. Men i sakpolitik är det väldigt lite som skiljer blocken åt i dag och Alliansens taktfasta marsch mot en modern övervakningsstat samt dess fullständigt respektlösa hållning mot rättssäkerheten i landet går inte att acceptera. Dessutom: en regering ska väljas om på sina meriter, inte för att oppositionen råkar vara lika dålig eller sämre.

De rödgrönas alla brister till trots är problemet med Alliansen att vi får både det radikalfeministiska tankegodset och batongpolitiken i samma paket. Både könsmaktsteori och drogtester på barn. Både sexköpslag och skampåle.

Alliansen kan faktiskt dra åt helvete.

God natt, Sverige

Håller du med Beatrice Ask?

Ställningen just nu (54 622 röstande):

Ja, sexköpare ska hängas ut (44.6 %)
Nej, det är fel väg att gå (55.4 %)

Beatrice Ask vill hänga ut misstänkta sexköpare (märk väl) genom att skicka ut särskilt färglada brev till dem så att alla i familjen förstår vad personen i fråga misstänks för. Ask har i efterhand sagt att det där med en särskild färg på kuvertet kanske inte vara en så bra idé, men det duger inte. Hon är justitieminister i Sverige och har uppenbarligen ingen respekt för grundläggande rättsprinciper. Hon är således ett hot mot rättssäkerheten i landet och bör skickas ut med huvudet före. Eftersom vår statsminister är minst lika principlös han, kommer det inte att ske. Ask har just exemplifierat varför en liberal människa, eller vem som helst med något slags existerande rättsmedvetande, inte kan rösta på Alliansen i höstens val. Detta klargörande kanske vi ska tacka henne för, om det nu var någon som var på väg att glömma bort sig.

I bloggosfären har Asks utspel väckt stor uppmärksamhet och berättigad förvåning och vrede. Men bland alla andra där ute som nöjer sig med att rösta i webbomröstningar är åsikten en annan. Ovan ser ni resultatet av Aftonbladets webbomröstning i frågan om att hänga ut (misstänkta) sexköpare.

4 av 10 tycker att det är en bra idé. Jag föraktar er. Så innerligt. Och jag föraktar även er som tar er egen privatmoral på så stort allvar att ni vill tvinga mig och alla andra att leva i enlighet med den.

Ur Ask i elden - en medeltidshistoria

Justitieminister Beatrice Ask har gjort sig känd som den sexuella integritetens värsta fiende under den gångna mandatperioden. Hon har om sexsäljares rätt att få yttra sig om frågor som rör dem hävdat att "det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Ask vill ha ett radikalfeministiskt perspektiv på sexarbete, hon vill att riksdagen ska reglera människors sexualitet och hon vill ha en repressiv stat som straffar dem som avviker från idén om "den goda sexualiteten".

Sexköpslagen är under "utvärdering", men utredaren Anna Skarhed (numera JK) har redan slagit fast att något negativt med lagen inte har hittats. Åter igen är sexsäljarna oviktiga varelser i periferin, inte värda att lyssna till, än mindre värda att låta sig påverkas av. En skärpning av sexköpslagen är således väntad framöver.

Beatrice Ask släpper nu alla spärrar och föreslår att misstänkta sexköpare ska få hem ett brev, helst i starka färger, så att hela familjen får veta vilken eländig man det är de känner. Nog för att Ask är en sällsynt usel justitieminister och nog för att Moderaterna är batongpartiet nummer ett, men detta förslag trotsar ändå all beskrivning vad oanständighet och vedervärdighet beträffar.

På frågan om det lämpliga i att skicka hem sådana brev utifall barnen öppnar dem, svarar hon: "Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far. Man måste tänka på att inte skydda fel faktor. Om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta."

Ask försöker alltså dra likhetstecken mellan att köpa sex och begå sexuella övergrepp på barn. Detta bygger på den patologiserande synen på sexköparen som bland andra Don Kulick skrivit om. Historiskt är det sexsäljaren som varit fokus för samhällets fördömande, men idén om sexköparen som både äcklig och sjuk är inte ny. I Prostitutionsutredningen som lades fram 1981 föreslogs bland annat att sexköpande män skulle genomgå "manlighetsträning" och lära sig känna kvinnors behov och önskemål. Underförstått: män som köper sex har en felande sexualitet och saknar något grundläggande i sin livskunskap. Det är helt enkelt något fel på dem som människor. Samtidigt vittnar sexsäljare efter sexsäljare om att deras kunder är fullt fungerande män ur alla samhällsklasser. För Ask, som inte tycker att sexsäljarnas röster ska höras, är emellertid mannen som köper sexuella tjänster så konstig att han förmodligen även våldtar sin egen dotter.

Det Ask föreslår är en modern variant av medeltida skamstraff. Det praktiseras redan i bland annat USA, där personer som dömts för olika sexbrott hängs ut i grannskapet. "För att folk har rätt att veta", hävdar försvararna av systemet. I själva verket försvårar och i vissa fall omöjliggör detta för den som avtjänat straffet att gå vidare i livet. Han/hon kommer alltid att vara sitt brott. Detta lär snarare möjliggöra än förebygga nya brott. Skillnaden är att Ask tar detta ett steg längre genom att vilja peka ut misstänkta sexköpare. Att en justitieminister så flagrant frångår rättsprincipen om att alla ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats är häpnadsväckande och borde leda till att statsministern tar henne i örat - om nu Reinfeldt hade varit vid sunda vätskor, vill säga.

Sexköpslagen bygger på fördomar och schablonbilder av både sexsäljare och sexköpare som har mycket lite med verkligheten att göra. Svenska politiker bygger alltså en lag på fantasier och förutfattade meningar och stänger ute all information som talar emot. Det är många som upprörts över Asks vidriga människosyn, även advokatsamfundets Anne Ramberg och sexbrottsforskaren Niklas Långström, som inte alls tror att förslaget skulle ha någon avskräckande effekt.

Sverige är på väg att bli ett så intolerant och repressivt samhälle när det gäller synen på sex att det snart är dags för ett uppror.

Kvällens garv

Allt jag orkar med i dag.

Så syniskt att man blir cynsk?

"Brev efter brev och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag är så arg och ledsen att jag nästan kokar. Och ja, jag vet att det inte är jag som egentligen har det jobbigt. Jag är bara bärare av berättelser från de som verkligen drabbas av högerns hårda och syniska politik."

Veronica Palm gråter krokodiltårar på sin blogg. Det är som vanligt när Socialdemokraterna pratar politik: Högern är ond, ond, ond och vill människor illa, illa, illa. Det är i sanning märkligt att runt 45 procent av valmanskåren stöder en regering som är så infernaliskt elak.

Den tunna hinnan

Skandalen runt Thomas Quick fortsätter växa. Den påstådde seriemördaren, som är dömd för åtta mord men har erkänt över 30 (varav flera bevisligen är uppenbara påhitt), har tagit tillbaka alla sina erkännanden. Han hävdar att han erkänt under stark drogpåverkan - vilket SVT-journalisten Hannes Råstam kunnat bekräfta genom att bland annat granska Quicks journaler. Thomas Quick var många gånger hög som ett hus när han berättade om "övergrepp" i barndomen, om begångna mord och hemskheter. Det finns inte ett enda mordfall (eller påstådda mordfall ty i många fall kan brott inte ens styrkas) med teknisk bevisning mot honom.

Nu avslöjar Hannes Råstam att det i Sundsvalls polishus har gömts undan 13 pärmar i vilka material som talar för Quicks oskuld finns. Bland annat ska det handla om intervjuer med anhöriga som kan vederlägga terapeutens påståenden om grova övergrepp i Quicks barndomshem, dels vittnen som kan styrka att flera av de mord Quick erkänt i själva verket var olyckor. Här har polisen alltså gjort det den absolut inte får göra: gömt undan bevis som talar för den misstänktes oskuld.

Har polis och åklagare varit så fruktansvärt angelägna om att få någon dömd för det ena brottet efter det andra, att de varit helt ointresserade av att ta reda på om personen som döms har något som helst med fallet att göra? Ja, det verkar faktiskt så. Quick erkände, polisen letade bevis utan att hitta något, åklagaren hävdade att erkännandet i sig räckte för en fällande dom och tingsrätten ansåg förmodligen att ingen erkänner ett mord om man inte är skyldig till det (vilket också är fel). Detta förefaller, enkelt uttryckt, vara scenariot i fall efter fall.

Därtill kommer en engagerad terapeut som verkar ha gjort till sin huvuduppgift i livet att leta "förträngda minnen" hos en psykiskt sjuk och neddrogad patient, som villigt ställt upp med nya hemska historier om övergrepp och mord för att tillfredsställa sin terapeut. Att Quick var en duktig berättare verkar ha hjälpt i rätten. Att hans advokat hävdar att han inte såg det som sin uppgift att ifrågasätta sin klients historier eller åklagarens tunna hinna av "bevis" är en skandal i sig.

Det brukar hävdas att det i svensk rättsordning inte räcker med ett erkännande för att dömas i domstol. Erkännandet måste kompletteras med bevis. Thomas Quick är det tydligaste exemplet på att så inte är fallet. Ett erkännande räcker när såväl åklagare som advokat är helt övertygade om den misstänktes skuld och ingen är villig att ifrågasätta. Vad det säger om svenskt rättsväsende kan du nog själv räkna ut. Och de verkliga gärningsmännen har till råga på allt gått fria.

Fler bloggposter i ämnet:
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Segerfeldt-kulturvänstern 1-0

Det finns många bra liberala debattörer. Johan Norberg och Mattias Svensson är två. Men jag gillar även Fredrik Segerfeldt. I kvällens Debatt i SVT, som handlade om den planerade bantningen av DN:s kulturredaktion (att ha ett debattprogram om 20 arbetsplatser på en tidnings kulturredaktion säger väl det mesta om public service-företaget SVT...), gjorde han ett par klockrena instick som möttes av en "om blickar kunde döda"-uppsyn från flera kulturnissar som satt i studion. Mycket stor underhållning. Jag känner dessutom igen mig i Fredriks beskrivning av hur han på morgonen öppnar DN Kultur och blir förbannad över vad tokvänstern har skrivit denna gång. Sådant ger energi. Och han har helt rätt i att det är politik och inte kultur som främst tar plats på kultursidorna i exempelvis Aftonbladet och DN (läs Segerfeldts artikel på Debatt-sajten).

I ett så kaosartat format som Debatt har gäller det att 1) kunna säga mycket på väldigt kort tid och 2) ta för sig genom att vara påstridig och lite högljudd. Är man för artig spelar det ingen roll hur mycket bra man har att säga. Det gäller att ta ordet, vilket Fredrik Segerfeldt lyckades med. Det som kanske var mest underhållande var att hans konstaterande att DN Kultur är vänstersekteristisk möttes av (spelad?) förvåning. Inser inte vänsterns egna kulturskribenter att de är vänster...? Sekt var ordet.

Det finns ett uppenbart snobberi hos landets kulturredaktioner. De tror att de är så förbannat viktiga och upplysta, att deras arbete är avgörande för den svenska demokratin. Därför är det inte förvånande att DN:s Stefan Jonsson framställer nedskärningarna på DN Kultur som ett hot mot det "demokratiska samtalet" (vad gör en kulturredaktion mer demokratisk än bloggar som tillåter vem som helst att på ett ögonblick kommentera och kritisera?). För att visa att de är så viktiga och upplysta måste kulturskribenterna ta avstånd från det pöbeln gillar, vilket är den lättköpta folkkulturen - på TV exemplifierat av program som Idol och Expedition: Robinson och i litteraturens värld av inte minst populära deckare.

Kultur är ett bredare begrepp och rymmer så mycket mer än vad som får plats inom DN:s eller Aftonbladets kultursekter. Det är nog dags att vissa börjar vänja sig vid den tanken.

En illustration av landets kulturredaktioner.

På väg mot tvåpartisystem

Alliansen har bytt logga (ritad av Nils, tre år?). Och namn. "Allians för Sverige" har blivit "Alliansen", kort och gott. Detta ska markera att regeringssamarbetet mellan de fyra borgerliga partierna är en bestående skapelse och inte något tillfälligt. Samtidigt signalerar det vad vissa borgerliga ledarskribenter har propagerat för länge: steget mot ett enda stort borgerligt parti.

En av styrkorna i den svenska demokratin är flerpartisystemet. Historiskt har samarbete också förekommit över blockgränsen. Den cementerade blockpolitiken förenklar visserligen för väljaren vid valbåset, men den suddar ut skillnader mellan partierna och riskerar att ge det största partiet oerhört stor makt på de mindre partiernas bekostnad. Det vi ser ske inom Alliansen just nu hade jag kunnat applådera för tio år sedan, då Moderaterna sågs som det radikala högerpartiet som verkligen ville förändra Sverige. Då hade en moderat övervikt i regeringsställning verkligen kunnat resultera i något. I dag befinner sig Moderaterna tillsammans med Folkpartiet på Alliansens vänsterkant medan lilla Centerpartiet och ännu mindre Kristdemokraterna gör vissa instick - som oftast ignoreras. Det vi får är en allmänborgerlig sörja som taktfast vandrat vänsterut sedan Reinfeldt blev statsminister.

Argumentationen för traditionellt borgerliga frihetsfrågor har förändrats. Fokus är inte längre på individens bästa utan på statens. Skattesänkningar är inte längre bra för den enskilda individen, de är bra för statskassan och arbetslöshetssiffrorna. Det kan tyckas vara detaljer om skatten ändå sänks, men ett förändrat fokus betyder att frihetsreformer som hade förefallit naturliga ur ett individperspektiv över huvud taget inte kommer att nå de borgerliga hjärnkontoren när dessa har fullt upp med att räkna ut vad som är bäst för staten.

Maud Olofsson är den enda som i debatter har försökt påpeka, att skattepengarna faktiskt kommer från skattebetalarna. Men hon får dåligt understöd av sina allianskollegor. Alliansen måste arbeta hårdare med att angripa vänsterns felsyn på människors reella inkomster. Vänstern vill medelst facklig kamp höja bruttolönerna. Dessa bruttolöner ska sedan beskattas sönder och samman och resultera i låga nettolöner. Följden blir att många människor lever på gränsen och görs beroende av statliga och kommunala bidrag. Som vänstern, tack vare sina höga skatter, är mer än glada att tillhandahålla och höja.

Det är nettolönen, det som blir kvar efter skatt, som är intressant. Om Alliansen vill uppnå ett värderingsskifte i svensk politik måste den vara överpedagogisk i dessa frågor. Ty svensken är så ovan vid att få behålla mer av sina intjänade kronor att han inte ens reflekterar över en stor skattesänkning på över tusen kronor i månaden. Kollar han ens lönekuvertet?

Det är svårt att känna någon entusiasm inför valrörelsen. Tonen är på dagisnivå och skitfrågor som skatteavdrag för hantverkar- eller städtjänster väntas bli viktiga valfrågor. Ärligt talat...? Är det nivån på en politisk valrörelse?

Det kommer att bli ett jämnt val - men fullständigt ointressant. Jag räds dagen då de rödgröna vinner makten och kommunister för första gången tar plats i en svensk regering. Följderna kan bli katastrofala om Ohlys gäng ges avgörande inflytande. Vi pratar alltså om personer som vill ta bort betygen och förbjuda läxläsning i skolan, förbjuda friskolor, radikalt höja skatterna för människor med låga inkomster, återreglera redan avreglerade marknader, flirta med kommunistdiktaturer. Och till råga på allt är de radikalfeminister hela bunten.

Om Alliansen å andra sidan behåller regeringsmakten, kommer skatten troligen fortsätta sjunka. Men den moralistiska lagstiftningen kommer att bestå, den feministiska jämställdhetsdiskursen värnas. Och övervakningsstaten byggas ut.

Känslan av att vilja hoppa av det här tåget växer sig starkare.

Monica Green vill avskaffa sexköpslagen

Det är inte ofta det kommer något vettigt ur Monica Green(s) mun, men den här gången gör det faktiskt det. Green vill avskaffa förbudet mot incest.

Frågan har uppmärksammats på nytt sedan ett vuxet syskonpar haft sex och mannen anmält sig själv till polisen. Flickvännen talade ut i kvällspressen om otroheten. Varken våld eller tvång förekom, det handlade alltså om sex mellan samtyckande vuxna. Och det ska faktiskt inte i en rimlig värld vara förbjudet.

Monica Green motiverar sitt ställningstagande med orden: "Vuxna människor får ha sex med vem de vill. Det är min uppfattning. Vuxna människor där båda tycker det är okej." Det är ett bra ställningstagande. Om vi ska ta henne på orden betyder det att Green även vill avskaffa den 11 år gamla sexköpslagen.

Något säger mig att hon inte tänkte så långt...

Uppdatering: Det visar sig att Monica Green inte vill avskaffa någonting. På sin blogg (under rubriken "Skärp incestlagstiftningen", en åsikt hon inte ens uttrycker i inlägget) backar hon nämligen helt och hållet och säger följande:

"Det finns naturliga och förklariga [sic] skäl till varför det är förbjudet att ha sex syskon emellan. Eventuella avkommor kan få genetiska fel. Nu är det i och för sig så att sex i ett modernt samhälle inte alltid leder till barn. Min moraliska pekpinne reagerar med ryggmärgen och säger att sex mellan syskon även fortsättningsvis ska vara förbjudet. Det är möjligt att det kan komma att ändras i framtiden. Men jag tror inte vi är där idag. Därför tycker jag att rubriken i GT idag leder tankarna fel."

Men vad vill människan då? Det var knappast bara rubriken i GT/Expressen som var "fel" om nu Green inte vill ta bort förbudet mot incestuöst sex. Hon citeras nämligen så här:

"Vuxna människor får ha sex med vem de vill. Det är min uppfattning. Vuxna människor där båda tycker det är okej. Typ två 60-åriga syskon som tycker att det är rimligt. Då har jag ingen moralisk uppfattning om det och tycker inte att det ska vara olagligt."

Ovanstående kan inte tolkas på annat sätt än att Monica Green vill avskaffa förbudet mot incest. Ändå uttrycker hon något helt annat på sin blogg. Allt är alltså som de brukar när Green säger något: fullständigt förvirrat.

Den hycklande vänstern är sig lik

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. K:et är borta sedan länge ur partinamnet. Men kommunisterna finns kvar. Partiet leds sedan 2004 av Lars Ohly, som är kommunist. Han har bara av taktiska skäl valt att inte kalla sig det längre. Märklig nog dog diskussionen om partiets kommunistiska inslag direkt efter, som om användningen av ordet i sig skulle vara det relevanta.

Vänsterpartiet sympatiserar instinktivt med den krympande skaran kommunistländer runt om i världen. Vissa partiföreträdare vägrar fortfarande att kalla Kuba för en diktatur. Nu har SADEV visat att partiets biståndsorganisation, Vänsterns internationella forum (VIF), gett "demokratibistånd" till marxist-lenistiska träningsläger i Colombia. Den som är förvånad räcker upp en hand.

VIF har krävt pengarna tillbaka, hävdar en vänsterbloggare. Men tillägger: "I Europa står kommunismen för ett odemokratiskt och totalitärt samhälle à la Sovjet. I länder utanför Europa kan kommunismen stå för något mer positivt." Då kanske det inte är så farligt att ge pengar till marxist-leninister i Colombia ändå.

"Om VIF vill arbeta för kvinnors rättigheter så kanske det kommunistiska partiet är det mest lämpade i just det landet", hävdas det lite oskyldigt. Det är som om det är slumpen som avgör att Vänsterpartiet samarbetar med kommunister i andra länder. Kanske är Vänsterpartiets hela historia bara en slump?

Jag har svårt att se Vänsterpartiet samarbeta med konservativa eller libertarianska partier i en specifik fråga för att de råkar vara "mest lämpade i just det landet". Vänsterpartiet leds av en person som är fortsatt trogen sina kommunistiska ideal, i partiets ledning sitter hårdföra kommunister. Det är ett sanslöst hyckleri partiet ägnar sig åt när det fortsätter att förneka att det delar de icke-demokratiska idealen med kommuniststater världen över. Var ärlig mot väljarna - låt handling och retorik gå ihop och stå för vad ni tycker!

Och dessa människor vill Socialdemokraterna placera i en regering i höst...

Vänsteraktivister

Johan Ingerö har lagt upp en synnerligen träffsäker bild som på ett ögonblick klargör en viktig skillnad mellan höger och vänster i politiken.

Jag kom genast att tänka på en annan komisk bild. Den är några år gammal nu men härstammar från vänsteraktivisters idoga arbete inför sin alldeles egna "alternativa politikervecka". Ja, så skulle det förmodligen stå på banderollen. Mycket skrik för ingenting, sa kärringen...

Intelligentian begrundar sitt verk.

Historiesyn och yttrandefrihet

I Turkiet är det förbjudet att hävda att mördandet av armenier runt första världskriget var ett folkmord. I Tyskland är det förbjudet att förneka nazisternas utrotningspolitik mot judarna under andra världskriget. Båda förbuden är fall för en strävan att kontrollera hur vi ska se på historien. Båda förbuden är därför lika knäppa.

Den svenska riksdagens beslut att erkänna mordet på armenier och andra kristna vid det osmanska rikets sönderfall som ett folkmord har väckt väldigt starka känslor i Turkiet. Frågan är oerhört känslig, trots att det gått snart 100 år. Reaktionerna blir negativa mot Sveriges företrädare trots att regeringen som sådan faktiskt röstade emot.

Politiker ska inte ägna sig åt att påtvinga folket en särskild godkänd historieskrivning. Forskningen ska vara fri, likaså yttrandefriheten. Även om det är dumheter att hävda att gaskamrarna aldrig var en del av nazisternas slutgiltiga lösning för att utrota det judiska folket, bör det inte vara förbjudet att framföra denna ståndpunkt. Här har EU-länder valt samma väg som Turkiet genom att lagstifta mot en "felaktig" historiesyn. I längden kan synen på vad som är rätt och fel historiskt, vad som har hänt och inte hänt, komma att ändras med politiska val och växlande majoriteter. Forskningen måste stå över sådant.

Gott och ont i politiken

Till skillnad från borgerliga politikers beskrivningar av vänsterns politik hävdar vänstern att borgerliga människor är direkt onda. De vill människor illa. Därför sänker de skatten för bara de riiika. De vill helt enkelt jävlas med människor som har mindre pengar. Utifrån denna tes argumenterar socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister.

Från vänsterhåll pratas det ofta om "fattigdom i borgarnas Sverige". Den existerar givetvis för att alliansregeringen vill människor illa. Var fjärde ensamstående mamma är "fattig" enligt det i-landsmässiga sättet att räkna (= när hushållets disponibla inkomst är lägre än 60 procent av medianinkomsten för svenska hushåll). Följden blir att dessa familjer inte har råd att göra det som många andra familjer kan. Ursäkta, men det är ingen mänsklig rättighet att åka på skidsemester varje sportlov, bada i Thailand varje sommar eller köpa märkeskläder.

Och detta vill Vänsterpartiet lösa genom att höja skatten för låginkomsttagare med runt 12 000 kronor om året? Ja, det låter ju som en strålande åtgärd mot fattigdom. Kläm åt folk ännu hårdare. Minska deras möjligheter att själva påverka sin ekonomiska situation genom arbete. Är inte det ondska så säg?

Apropå "gott" och "ont" i politiken kommer jag att tänka på följande scen ur komediserien Coupling. Med den önskas god fredagskväll.

Lästips

"Det lustiga är istället den skriande självmotsägelsen att en person som för bara några månader sedan förnekade att vetenskapen kunde bevisa mediciners betydelse för hälsan, nu är beredd att skriva ut politik på basis av vaga statistiska samband med hälsofaktorer. Framför allt handlar det om Rosenberg vill förneka sina medmänniskor friheter de idag har över sitt ekonomiska liv, fast utan att i detalj gå in på om han delar Wilkinson & Picketts vurm för tillväxtstopp, arbetarstyrda fabriker, och Kuba som ekonomiskt och ekologiskt ideal."

Vänstertrollet Göran Rosenberg skrev en reservationslös hyllning till "det rättvisa samhället" efter att ha läst den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden. Mattias Svensson ger ett välformulerat svar på Neobloggen. Läs!

Google gör motstånd - och sen då?

Sökmotorjätten Google står fast vid sitt beslut att inte längre följa i Beijingregeringens ledband och censurera sökresultat på Google.cn. Detta trots att följden kan bli att företaget helt tvingas lämna Kina.

Jag välkomnar Googles beslut, som med rätta kan ses som ett tydligt ställningstagande mot KKP:s tilltagande censuriver. Frågan är dock vad det kommer att få för reella konsekvenser för den mycket oroande utvecklingen för yttrandefriheten i Kina. Det saknas inte alternativa sökmotorer. Följden kan således bli att regeringen ytterligare stärker greppet om informationsspridningen i landet.

Detta till trots kan Googles beslut bli viktigt på sikt. Det visar nämligen att även multinationella storföretag kan ha ett slags samvete. Om tillräckligt många börjar följa Googles exempel, kan det få konsekvenser för hur Beijing behandlar yttrandefriheten. Det kommer att ta tid och för tillfället går utvecklingen i Kina åt helt fel håll. Men kampen är värd att ta.

Apropå att räcka ut tungan...

Monica Green anklagar socialminister Göran Hägglund för att ha räckt ut tungan mot henne under en riksdagsdebatt. Hade det gällt Göran Persson hade det inte förvånat. Inte heller Lars Ohly kan alltid hålla emot. Men det känns rätt osannolikt att just den charmante Göran Hägglund skulle bete sig så i kammaren.

Hur som helst, det finns som synes nedan grader i helvetet...

Osmakligt

En kvinna har lagt upp ett YouTube-klipp i vilket hon berättar om hur abortpillret verkar i realtid. Olagligt är det såklart inte. Men förbaskat osmakligt. Det påminner lite om den där kampanjen med texten "Jag har också gjort abort" tryckt på en t-shirt. Som om det vore något att skryta om.

Jag tänker inte ge mig in i någon filosofisk diskussion om när livet börjar, men kan konstatera att abort faktiskt handlar om att släcka ett blivande människoliv. Det borde vara en sista utväg, inte ett jäkla jippo. För de allra flesta kvinnor är det säkert också en jobbig upplevelse.

Man ska inte skämmas för att ha gjort en abort. Men det är heller inget att skryta om. Eller göra osmakliga YouTube-filmer om.

Övertron på straffet

Det går en väldigt tydlig skiljelinje mellan vänster och höger i kriminalpolitiken. Den handlar enkelt uttryckt om synen på straffets värde. Medan högerpolitiker- och skribenter alltsomoftast vill höja straffen - vilket vanligtvis vinner allmänhetens gillande - brukar det från vänsterhåll påpekas att hårdare straff sällan leder till lägre brottslighet. Om det nu är så att vi alla vill ha lägre brottslighet och forskning tyder på att hårdare tag inte fungerar, varför höja straffen?

Jo, straffet har enligt somliga såväl ett avskräckande värde som ett hämndvärde för offret. Hela samhället måste skicka signalen att brott inte accepteras. Straffet är denna signal. Det resonemanget kan jag förstå och delvis köpa. Jag vill inte att straffen avskaffas eller blir ett undantag i svensk rättsskipning. Men det finns en oerhörd övertro på straffets betydelse bland många högerskribenter. Det handlar inte om någon kamp mellan brottslingen och brottsoffret. Fokus på brottslingen betyder inte att brottet ursäktas utan att vi ska söka förhindra att det sker igen. För att undvika att vi får ännu ett brottsoffer i framtiden.

Jerzy Sarnecki (kriminolog) och Björn Fries (socialdemokrat) hävdar att ungdomsbrottsligheten planat ut de senaste 15 åren. Detta känns inte igen från den politiska debatten. Där befinner vi oss nämligen i ständigt panikläge eftersom alla tycks tro att brottsligheten bland ungdomar inte bara ökar som något slags naturlag - den rent av eskalerar. SvD tar sexualbrott som ett exempel på brott som ökar. Här finns emellertid flera förklaringar. Bland annat tycks anmälningsbenägenheten ha ökat (kanske som en följd av den diskussion som pågått i medierna om offer för sexuellt våld), dessutom genomgår sexualbrottslagstiftningen förändringar som mycket väl kan leda till att fler döms. Åtminstone är det vad feministerna hoppas (det är i sig en märklig målsättning, jag trodde målet var att ha rättssäkra domar, inte främst öka antalet).

Även SvD nämner "samhällets signaler" till brottsoffret som ett argument för straff. Men att straffets längd skulle tangera med offrens känsla av upprättelse går att ifrågasätta. Oftast är omgivningen betydligt mer bitter och hämndlysten än offren själva. Brottsoffer arbetar ofta med att gå vidare i livet och vill inte fastna i bitterhet och hämndkänslor eftersom det är kontraproduktivt. Fadern i en familj som förlorade sitt barn i ett våldsamt brott berättade hur han inte alls reagerade som han väntat sig om någon gjorde hans barn illa. Innan vi själva hamnat i den situationen, ska vi således vara försiktiga med att dra fram "men om det hände ditt barn...!"-argumentet.

Jag ser gärna att straffen för de riktigt grova brotten - grova våldsbrott och grov ekonomisk brottslighet - höjs. Brott mot enskilda människor ska vi se särskilt allvarligt på medan brott utan offer över huvud taget inte borde vara brott. Emellertid är det viktigt att inte intala sig, att längre fängelsestraff skulle göra personer dömda för brott till bättre människor när de kommer ut i det fria igen. Det är snarare tvärtom, varför kriminalvårdens utslussningssystem bör ses över. Dessutom behöver samhället arbeta betydligt mer preventivt med ungdomar än vad som görs i dag, vilket också är en skiljelinje mellan vänster och höger. På högerkanten är straffen den enda rättvisa åtgärden. Men straff kan som bekant bara komma i fråga när brottet redan har begåtts.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har drivit på för att få fler poliser i Sverige. Vilket i sig inte löser någonting om polisen inte samtidigt förmås arbeta mer effektivt. Men att kräva fler poliser är ett väldigt enkelt recept på framgång eftersom den enfaldige väljaren lätt tror att fler poliser betyder färre brott och större trygghet. På samma sätt måste hårdare straff betyda lägre brottslighet, resonerar många och kräver livstidsstraff och hårdare tag. Preventiva åtgärder tar tid och är inte synliga på samma sätt. Därför är de också föga publikfriande. Enligt samma logik är långa fängelsestraff för narkotikabrott en mycket tydligare samhällelig signal än behandling.

Så länge den svartvita plakatpolitiken tillåts dominera på det kriminalpolitiska området - och det har den gjort i hundratals år - kommer vi sitta fast i ett förenklat och emotionellt brott-straff-tänkande. Det är rätt tragiskt att vi inte har nått längre än så.

Läs även:
Kriminalpolitik i baklås
Borgerlig kriminalpolitik i fritt fall

Synen på fängelsets roll har egentligen förändrats mycket lite de senaste 200 åren.

Feminism eller frihet?

Internationella kvinnodagen har uppmärksammats i svensk press och gett oss ännu fler vänsterfeministiska uppslag än vanligt. Men vi börjar väl bli vana.

Alla riksdagspartier utom Kristdemokraterna är som bekant feministiska i olika grad. Centerpartiet erkänner könsmaktsordningen och säger sig vilja bekämpa den. Folkpartiet vill arbeta med könsrollerna redan på dagisstadiet. Moderaterna kallar sig visserligen inte feministiskt (men om Reinfeldt och Schlingmann får fortsätta styra är det förmodligen bara en tidsfråga). Partiet säger sig dock se "genussystemet [som] beskär individers frihet". Därtill vet vi att självaste finansministern är feminist och läser Simone de Beauvoir samt att partiets kvinnoförbund driver på i statsfeministisk riktning. Ännu har ingen moderat minister rekommenderat Das Kapital (men det kanske är en tidsfråga det också). Det finns således knappt någon opposition mot statsfeminismen i den svenska riksdagen. Alliansen har köpt vänsterns verklighetsbeskrivning. Borgerligheten har fegat ut. Kapitulerat. Kastat in handduken. Samtidigt driver vänsterpartierna på för att ännu mer av den politiska analysen ska utgå från feministiska tolkningsmodeller. Hela skiten har blivit ett axiom.

Om vi kan enas om att alla människor, oavsett kön, etnicitet och läggning i sexuella och olika livsstilsfrågor ska ha lika rättigheter i samhället, behöver vi varken feministiska maktanalyser eller kvinnodagar. Feminism beskrivs, både av borgerliga och vänsterfolk, som en kamp för just lika rättigheter för både kvinnor och män. Det låter så allmängiltigt och självklart att ingen kan vara något annat än feminist. Vi vet emellertid att vänsterfeminismen, som får tjäna som samlingsnamn för allt från traditionell statsfeminism till den mest vidriga radikalfeminism, handlar om så mycket mer. Den handlar om lika möjligheter och om lika utfall. 50/50 all the way. Eller ett övertag för kvinnan (det är tydligen också jämställdhet). Därtill kommer, förvånande nog, en inskränkt syn på sex som inbegriper kamp mot allt från sexhandel till porr och underklädesmodeller. Därför är jag inte feminist.

Dagen till ära borde riksdagen ha fattat beslutet att erkänna kvinnans rätt till sin kropp genom att avskaffa sexköpslagstiftningen. Det vore inte bara en viktig symbolhandling utan en riktig frihetsreform som ger både kvinnor och män ökad makt över den egna kroppen. Så skedde givetvis inte, lagen lär tvärtom skärpas efter att Anna Skarhed lagt fram sin så kallade utvärdering i vår.

Vänsterfeminismen erkänner bara kvinnors frihet så länge kvinnor beter sig i enlighet med dessa feministers analyser av verkligheten. Bryt mot normerna och du är utfryst, förkastad. I vänsterfeminismens värld är du bara så fri som kopplet runt din hals tillåter.

Vänstersfeminismen är förtryck förklätt i frihetens retorik

Monarkiflykt

Den 19 juni är det säkrast att inte vara i Stockholm - om man vill undgå att drabbas av andnöd och kräkningar. Då är det nämligen kungligt bröllop. Hela stan kommer att bete sig som en ivrig reporter från Svensk Damtidning.

Lyckligtvis kommer jag några dagar innan att åka till Kina så jag slipper i alla fall den allra värsta hysterin - även om både TV och tidningar lär bada i rojalistiskt glitter under hela våren.

Jag kom att tänka på att det kanske finns någon där ute som uppskattar den kungliga yran mer än jag. Således, för den som är rimligt lagd och i behov av ett boende under och/eller efter bröllopsyran finnes en välskött etta på Sveavägen. Bredband och skrivare finns, liksom ett lagom digital-TV-utbud. Är du film- och spelintresserad erbjuds en rad uppsättningar spelkonsoler, däribland Xbox 360, och DVD-, Blu-ray- och HD DVD-spelare samt en hylla med filmer, gamla som nya. Därtill en del historisk litteratur och memorabilia och en soffa som är väldigt skön att sova middag på.

Men ge fan i filmerna under sängen.

Jag väljer reträtt i stället för att futilt kämpa emot.

Den falska jämlikheten

Det har varit uppenbart länge och det går igen i krönikor och TV-program. Man kan säga vad som helst om män och komma undan med det.

Komikern Lennie Norman tog en gång ett exempel på detta. Mikael Wiehe sitter i morgonsoffan tillsammans med en kulturkvinna. Ämnet för dagen har jag glömt, men plötsligt säger kvinnan: "Näe, Mikael. Det är bara för att du har blivit tjock!" och trycker fingret i magen på honom. Ja, föreställ dig rubrikerna om Wiehe gjort samma sak. Det hade setts som en form av manlig härskarteknik.

På samma sätt är det inget konstigt för somliga att påstå att män är djur, även om det väckte berättigad vrede. Ej heller att män är barn, vilket krönikören Karin Magnusson konstaterar i en sällsynt eländig krönika som bland annat tar männen i TV-serier som Solsidan som "bevis". Elise Claeson är inne på samma linje men ser det som ett bevis mot könsmaktsordningen. Även Claeson gör sig emellertid skyldig till grova generaliseringar som är lite svåra uppskatta. Uttryck som "män leker pojklekar"visar på ett förlöjligande av män som grupp.

I gårdagens Rapport-sändning berättade Lisbeth Åkerman att på Manhattan är det kvinnorna som tjänar mest. Med glädje berättade hon att lönegapet ned till männen är 17 procent. Seger? Utifrån samma logik är skillnaderna i betyg mellan tjejer och killar i grundskolan (till tjejernas fördel) inget som presenteras som ett jämställdhetsproblem. Vi kan vara förvissade om att vi skulle få se uppmärksammade larmrapporter och tal om könsmaktsordning om förhållandet var det motsatta.

I Sverige är ojämlikhet inget att bry sig om så länge det är kvinnorna som tjänar på den. Det känns lite... tramsigt.

Inskränkt syn på så kallad incest

Man får tycka vad man vill om det här. Att det är olämpligt, äckligt, vad som helst. Men syskonparet som hade sex borde faktiskt inte straffas utifrån vad vi tycker om deras sexliv. Det är en privatsak som varken kvällstidningar eller domstolar borde lägga sig i. Ändå blir det år 2010 ett fall för rättsväsendet.

Varken våld eller tvång sägs ha förekommit, det handlar alltså om sex med samtycke. Det är lika förbjudet ändå och inskrivet i brottsbalken (6 kap 7§) bland andra sexualbrott. Sex mellan samtyckande vuxna samsas alltså med våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn i vår älskade lagbok. Fallet handlar om två personer som båda är myndiga att ha sex. Att förbjuda dem att ha sex med varandra bara för att de är släkt är inget annat än ren inskränkthet.

Förbudet mot incest bygger i dag helt och hållet på äckel, vilket är en synnerligen skakig grund att bygga lagar på. En opinionsundersökning skulle med största sannolikhet visa att en förkrossande majoritet av svenska folket är för förbudet mot sex mellan syskon eller andra myndiga familjemedlemmar enbart med argumentet att det är "äckligt". Fördomen att det kan leda till missbildade barn spelar säkert också in.

Det ska bli intressant att se vad Kalmars tingsrätt utdömer för straff. Det kan utgöra ett tecken i tiden. Ett syskonpar i Tyskland, där incest kan ge två års fängelse, driver en rättsprocess för att få rätt att leva ihop som ett vanligt par. Barnen har tagits ifrån dem.

EU i ett nötskal

För alla oss som föraktar EU och i stort sett allt som det kommit att representera kan även en representant för UK Independent Party, Nigel Farage, få agera bärare av dagens visdomsord. Det är så skönt när någon säger saker rakt ut.

Tänk om det var sådan här fart i svenska EU-politiker...!



läs mer hos HAX

En farlig jävel

"Skatter är inte bara viktiga för att få in pengar till den gemensamma kassan. De behövs för att vända resurser bort från improduktiv privat konsumtion till produktiva offentliga investeringar och välfärdsarbete som kommer alla till del. Högre skatteuttag är en del av en ekonomisk moderniseringsstrategi."

Ali Esbati i Flamman (via Ingerö).

Således: höga skatter är inte ett nödvändigt ont för att finansiera en generell välfärdsmodell. Ett högt skatteuttag är tvärtom ett nödvändigt medel för att begränsa medborgarnas makt över sina egna pengar. Målet ligger alltså i att kontrollera våra möjligheter till privat konsumtion, inte bygga sjukhus och skolor. Vad denna syn på medborgarnas pengar har lett till i många andra länder behöver vi knappast påminnas om.

Tydligare kan skillnaderna mellan vänster och höger i synen på den ekonomiska politiken och i synen på individens rätt till frihet knappast uttryckas. Det är på sätt och vis befriande att se någon från vänstern vara så uppriktig. Det belyser vad alla liberaler har att slåss mot. Och det utgör en viktig påminnelse: varje kommunist är en farlig jävel som måste hållas borta från makt och inflytande. Redan i höst kan det sitta kommunister i regeringen.

Bygginfantilitet

"Men var ska barnen leka när gårdarna knappast får någon sol?"

Argumenten mot att bygga stort i Stockholm blir inte direkt bättre med tiden.

Ordförande Ohlys moral

Vänsterledaren Lars Ohlys båda barn har valt att gå i friskolor trots att pappa Lars vill förbjuda dessa. Trots att Ohly menar att "privata skolor har färre och sämre utbildade lärare" och således är direkt sämre än de kommunala motsvarigheterna. Är det dubbelmoral?

Först måste vi slå fast att barn har rätt att själva välja skola. Valet till gymnasiet bör rimligen fattas av ungdomarna själva och inte av deras föräldrar. Således är det inte mycket Lars Ohly kan göra åt sina barns skolval - om han är en tolerant förälder. Men blir det ändå inte lite genant att ens egna barn har så dåligt omdöme att de väljer skolor med "färre och sämre utbildade lärare" när de hade kunnat få något så mycket bättre i de kommunala skolorna? I Sverige har vi en tradition att inte diskutera vad politikers barn gör, vilket jag tycker är rimligt och bra. Men när politiker vill tvinga vanliga medborgare till något och sedan inte följer sin egen tro, finns det skäl att vara kritisk.

Politikers dubbelmoral är gränslös, den sträcker sig över alla parti- och blockgränser. Särskilt mycket dubbelmoral verkar emellertid finnas i vänsterlägret. Eftersom de är så måna om att förbjuda, regler och bestämma över oss, är det lätt att själv gå i fällan. Både Göran Persson och Lars Ohly har länge argumenterat mot privat sjukvård. Inför valet 2006 varnade Persson för en sjukvård som styrs av "börsens hajar". Själv såg han förstås till att få sin höft opererad på privata Sophiahemmet. Också Ohly gick nyligen samma väg. Han blev remitterad dit, jovisst, men i slutändan är det just kombinationen Ohly+privat sjukvård som människor minns.

Det är uppenbarligen inte alltid lätt att vara socialistiskt renlärig år 2010...

Det går inte över på två veckor

"Det här måste tillhöra något av det svåraste en människa kan gå igenom. Ingen tänker i en sån situation att "nu måste jag gå till Arbetsförmedlingen". Därför har vi inom ramen för samarbetet mellan Alliansen startat en utredning."

Dessa Göran Hägglunds ord är så politiker-aktiga att de nästan blir roliga. Tillsätt en utredning bara så löser vi alla problem.

Ämnet i sig är desto mindre underhållande. Det handlar om det uppmärksammade fallet med kvinnan som förlorade sin sjukpenning efter att hon inte inställt sig hos arbetsförmedlingen dagen efter att hennes son avlidit. Många har upprörts över detta tull synes tanklösa krav på en chockad mor, men Kammarrätten fastslog att det inte fanns någon laglig möjlighet att ge sjukpenning under de första 14 dagarna.

Alliansen har lyssnat och skrider nu till verket. Om ett omyndigt barn dör ska föräldrarna ha rätt till ersättning från föräldraförsäkringen under två veckor. Det blir således en så kallad sorgepeng. Det finns flera aspekter i detta, men spontant undrar jag vad denna 14 dagar långa ersättning egentligen innebär i praktiken - och i förlängningen. I ett läge när en nära anhörig dött, i synnerhet om det är ett barn, är två veckor ingenting.

Sorgeprocessen brukar förenklat indelas i olika faser, även om dessa är ifrågasatta och alls icke skrivna i sten. De flesta drabbas dock av en chock när dödsbeskedet kommer, särskilt illa kan det bli om det rör sig om plötslig traumatisk död. Känslor av overklighet och misstro är vanliga, rubbad tidsuppfattning likaså. Därtill kommer alla fysiska symptom som visar att kroppen går in i något slags bearbetningsfas för att kunna hantera det inträffade. Här är dålig aptit, magebesvär, sömnstörningar, total energilöshet vanliga symptom. Det talas ofta om sorgeåret, vilket också det är en förenkling eftersom sorg inte är tidsbunden. Vissa av ovanstående besvär kan pågå i många år.

Ska sörjande människor ha rätt till ersättning under ett helt år? Eller så länge det behövs? Frågan om en "sorgegaranti" har diskuterats tidigare. Men då måste vi enas om vad sorg egentligen är och vad som ska anses allvarligt nog för att få just denna sorgegaranti. Och det är en delvis annan, visserligen intressant, diskussion.

Om inget annat vittnar Göran Hägglunds utspel lite om yrvakna politiker som plötsligt insett att det finns föräldrar i Sverige som förlorat barn.

Vad är höger?

Ingen lär ha undgått den debatt om liberalism och konservatism som rasade mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill för en tid sedan. Debatten har fortsatt, i något förtäckt form, genom kulturkritikern Erik Wallrups efterlysning av "en tänkande höger" i Sverige och svenska liberalers och konservativas svar på denna.

Liberalismen är i många stycken främmande för den konservativa synen på både människan och samhället - och deras förhållande till varandra. De båda förenas av en gemensam syn på ekonomisk frihet i så motto att såväl konservativa som liberaler vill ha ett samhälle med lägre skatter och större inslag av privat företagsamhet i välfärdssektorn (åtminstone gäller detta i en svensk och europeisk kontext). Men i synen på individens roll i samhället, finns avgrundsdjupa skillnader. Liberaler och konservativa har, som Johan Norberg konstaterar, förenats i kampen mot en gemensam fiende: socialismen. Den kampen var nödvändig och är det även i dag. Följden har emellertid blivit att även liberaler med tiden kommit att klassas som "höger". Vilket är en halvsanning i bästa fall.

På ett otal områden har många liberaler mer gemensamt med personer som tillhör den politiska vänstern. Det gäller exempelvis synen på normavvikare i samhället och frånvaron av kryperi för reliker som monarkin. Liberaler borde därmed inte nödvändigtvis applådera när ett konservativt parti vinner regeringsmakten någonstans ute i Europa, då det inte sällan innebär en regering med religiösa böjelser, en restriktiv syn på sexuella avvikelser och mycket annat som inte är liberala värden. Sänkta skatter bör då väga ganska lätt. Det är bara liberaler som förenar tro på ekonomisk frihet med rätten till frihet i privatlivet (även om det från svenskt libertarianskt håll tenderar att vara den ekonomiska friheten som värderas högst, vilket jag beklagar), som ifrågasätter både höga skatter och paternalism. Vi liberaler är i sanning detta samhälles verkliga radikaler.

För mig är "höger" ett tämligen meningslöst begrepp som egentligen endast markerar vad en person inte är. En person som är "höger" är inte socialist. Men i begreppets vida betydelse kan han vara allt från libertarian till reaktionär kristdemokrat. Det säger således ingenting. Jag kallar mig kort och gott frihetlig, månne ett lika luddigt begrepp för somliga. Men det kan åtminstone inte missförstås med begreppet konservativ. Och det betyder i min värld att jag respekterar dina livsval så länge du respekterar mina. Hur tokiga de än kan verka.

Världens häftigaste musikvideo?

Annorlunda och häftigt. Tänk på att allt dessutom är filmat i en enda tagning. (Eller förmodligen inte. Men det spelar faktiskt mindre roll).

Politiker...

SR Ekot meddelar att polisen kan få rätten att beställa signalspaning. Detta var inte tanken med uppgörelsen om FRA-lagen. Det var regeringen, regeringskansliet och försvaret som skulle få möjlighet att beställa signalspaning.

FRA-uppgörelsen ("FRA 2.0") verkar ha förändrats till oigenkännlighet. De som kämpade för att få en något förbättrad lag har tydligen blivit dragna vid näsan. Orkar någon kämpa vidare...?

Som om ens politikerförakt inte redan var på topp...

K-k-kallt...

Det har varit kallt på många håll i världen den här vintern. På den amerikanska östkusten har det snöat av bara tusan. Beijing drabbades av det värsta snöovädret på 80 år runt nyår. I Sverige har SJ och SL haft de värsta trafikstörningarna någonsin. Och Storbritannien har haft den kallaste vintern på 30 år, Skottland och Irland på 47 år, berättar Daily Mail.

Samtidigt har Phil Jones, ledare vid University of East Anglias klimatcentrum och mannen bakom klämkäcka vetenskapliga uttryck som "trick" och att "gömma temperaturnedgången", kallats till parlamentet för att förklara sig.

Klimatalarmisterna håller andan.

Pigjobb och sexjobb

Det finns ett uttalat förakt mot vissa jobb från politikens vänstersida. Hela "pig"-debatten illustrerar detta tydligt.

Först ska sägas att jag starkt kan ifrågasätta att staten ska skattesubventionera en särskild yrkesgrupp (som hantverkare eller utförare av olika hushållstjänster) när det vore rimligare att göra det betydligt billigare att anlita arbetskraft rent generellt. Således kan jag instämma i socialdemokraten Luciano Astudillos argument att också denna tjänstesektor borde kunna bära sin egen kostnad. Problemet är att Socialdemokraterna inte vill att den ska göra det.

De flesta vänsterargumenten mot avdrag för hushållsnära tjänster handlar emellertid inte om att det skulle vara konkurrensmässigt skadligt. Argumenten är betydligt mer infantila än så. Det anses orättvist att skattesubventionera rika människors städning, de borde städa själva! Här finns faktiskt en parallell till synen på sexköp. Du skola runka själv, ej betala någon för jobbet. I båda fallen handlar det om vänsterns syn på makt. Den rika utnyttjar den fattiga. Den som har utnyttjar den som inte har. Överklass mot underklass. Och ofta man mot kvinna.

Men det handlar också om synen på vad som är ett "riktigt jobb". Att städa andras lägenheter är inget riktigt jobb, om vi ska tro vänsterpartierna. Det är utifrån denna ståndpunkt som begreppet "pigavdrag" kommer. Vi ska veta att den som arbetar med att skura fönster och städa hemma hos människor inte är något annat än en piga. Det är nedlåtande och kränkande, men väldigt illustrativt för vänsterns människosyn. På samma sätt är inte heller försäljning av en sexuell tjänst ett riktigt jobb. Ja, det är så långt ifrån ett riktigt jobb att begreppet sälja satts inom citationstecken i sexualbrottsutredningen (SOU 2001:14).

Vänsterpartiet har i åratal tjatat om att underklassen städar överklassens lyxvåningar. Här är det inte själva skattereduktionen som sådan som irriterar utan att det anses vara välbeställda människor som genom skatteavdraget får råd att köpa städtjänster av personer som antas ha det sämre ställt. Tänk om detta synsätt applicerades på alla affärsöverenskommelser i samhället. I grunden finns någon sorts drömbild av det maktlösa affärsförhållandet, parallellt då med drömmen om det maktlösa sexandet. Jag vill mena att båda är infantila föreställningar. Dessvärre får de ytterst konkreta konsekvenser för människor i vardagen.

It's the way he swings it...

Härom dagen skrev vänsterpartisten Jens Holm och folkpartisten Mats Olausson en sällsynt fånig debattartikel om behovet av att straffbeskatta kött för klimatets skull.

Nu får de svar på tal av en centerpartist. Så trevligt. Eller? Nja. Centerns Jonas Pettersson konstaterar visserligen att det är förmynderi att beskatta människor som äter kött, men han anser att vi "självfallet [ska] minska köttproduktionens klimatpåverkan".

I sak är de sålunda överens. Politiker ska fortsätta att bestämma. Piskan ska bara svingas lite mjukare. Det är vad som skiljer de blågröna och rödgröna alternativen åt.

Och vår väntan på en borgerlig svensk politiker som ifrågasätter klimatalarmismen som sådan, den bara fortsätter...

Whip me softly, Alliansen.

Obama förlänger Patriot Act

Det går knaggligt med förändringen av USA efter George W Bush. Barack Obama ärvde två krig, ett skenande budgetunderskott, rättsvidrig antiterrorlagstiftning och ett olagligt interneringsläger av misshagliga element. Och sedan kom finanskrisen.

Guantánamo skulle stängas, lovade Obama. Det har visat sig vara svårare än presidenten hoppats. Nu ser det visserligen ut som att merparten av de olagligt fängslade som inte friges kommer att flyttas till ett fängelse i USA. Men något trovärdigt datum för när Guantánamo kan stängas för gott har inte getts.

Medan försök att stänga Guantánamo åtminstone görs, går Obama rakt motsatt väg när det gäller Bushregeringens antiterrorlagstiftning: han förlänger den. Patriot Act skulle ha löpt ut under söndagen. Obama skrev på en ettårig förlängning i lördags. Övervakningsstaten USA är således i högsta grad alive and kicking. Även under Obama. Och protesterna förefaller lama.

Det finns mycket att göra för att bryta med Bushregeringens systematiska kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter i terroristjaktens spår. Barack Obama har ännu inte visat att han är man för uppgiften.