När privatmoral blir lag

Nystartade Kristna värdepartiet ska ta upp kampen om de åsidosatta kristna väljarna som gett upp hoppet om Kristdemokraterna. En profilfråga är ett förbud mot aborter.

DN:s Susanna Birgersson anser att ett abortförbud är ett uttryck för en extrem privatmoral, och att ambitionen med ett sådant förbud är att "tvinga resten av befolkningen att leva efter en specifik moral". Så är det givetvis. Men är det inte så alla andra partier arbetar - hela tiden?

All lagstiftning utgår förvisso från någon sorts moral. Libertarianer brukar anklagas för att vilja ha ett samhälle utan moral, men i själva verket är det tvärtom. Lagarna ska vara få men tydliga, och endast finnas där för att skydda liv liv och egendom. Inte förhindra människor från att eventuellt skada sig själva. Det vi kritiserar är den sortens lagar som utgår från privatmoraliska ställningstaganden om olika fenomen. Då spiller det ofta över i moralism.

Sexköpslagen är i högsta grad en moralistisk lag. Mest drivande för att få sexköpsförbudet på plats var radikalfeminister som Margareta Winberg, sedan dess har hela det politiska spektrat slutit upp bakom en lag som förbjuder vuxna människor att träffa frivilliga överenskommelser. Vi förväntas anse att det räcker att landets statsminister, efter att ha läst en bok, tycker att trafficking är hemskt och av den anledningen vill bekämpa all sexhandel och skärpa straffen.

Även narkotikapolitiken bygger på någon sorts privatmoral. Vissa tycker inte att man "ska hålla på med" droger. De använder närmast religiösa argument mot narkotikaanvändning och kryddar med myter, halvsanningar och överdrifter.

Inget politiskt parti i Sverige förespråkar mig veterligen fri abort. Alla föreslår någon sorts begränsning. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson debatterade abortfrågan blev den förstnämnde helt ställd när han insåg att även hans eget parti var ett av dessa. Sjöstedt anklagade Åkesson för att vilja "bestämma över unga tjejers kroppar". Åkesson replikerade lugnt att det vill även Sjöstedt göra. Det som skiljer partierna åt är endast tidsramen, det vill säga när fostret anses vara så mycket människa att en abort inte längre är tillåten (se debatten här, abortfrågan diskuteras 58 min in i klippet).

Att ha en stark privatmoral är bra. Men håll den för dig själv. Om fler politiker levde efter den devisen skulle samhället vara lite friare och lite mer tolerant. Vore det så tokigt?

Gilla olika?

Regeringens nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har hamnat i blåsväder. Inte för en obetald TV-avgift men väl för att hon är kristen, är eller har varit abortmotståndare och haft samröre med Livets Ord. I dag uppges hon vara medlem i Kristet center i Örebro.

RFSL går i taket. Skribenter, bloggare och krönikörer likaså. Men vad är egentligen problemet här? Alla kan inte vara hbtq-aktivister eller dela hela spektrat av politiskt korrekta åsikter. Att ha (i Sverige) avvikande uppfattningar om abort bör inte vara diskvalificerande för en arbetsmarknadsminister.

Dessa avståndstaganden stämmer lite till eftertanke. Det är onekligen inte helt lätt att passa in i det svenska politiska klimatet. Man ska inte vara för liberal - då är man både extrem och löjeväckande, vilket den fräna kritiken mot Centerpartiets föreslagna idéprogram med tydlighet visade. Man ska heller inte vara för konservativ - då är man en "mörkerman". Däremot går det utmärkt att vara i princip hur extremvänster som helst utan att det höjer särskilt många ögonbryn. Då är man "progressiv" och "tar ställning".

Det är bekymmersamt om det tillåtna politiska fältet för en person i regeringen är så snävt att engagemang i ett frikyrkoförbund eller kontroversiella åsikter om abort, räcker för att legitimera att offentligt skadeskjuta personen i fråga.

Vi verkar ha fått ett klimat i vilket det enda man kan vara utan att behöva förklara sig eller tvingas göra avbön, är statsfeminist. Eller möjligen helt åsiktslös. Då får vi också de färglösa och identitetslösa politiker vi förtjänar.

Osmakligt

En kvinna har lagt upp ett YouTube-klipp i vilket hon berättar om hur abortpillret verkar i realtid. Olagligt är det såklart inte. Men förbaskat osmakligt. Det påminner lite om den där kampanjen med texten "Jag har också gjort abort" tryckt på en t-shirt. Som om det vore något att skryta om.

Jag tänker inte ge mig in i någon filosofisk diskussion om när livet börjar, men kan konstatera att abort faktiskt handlar om att släcka ett blivande människoliv. Det borde vara en sista utväg, inte ett jäkla jippo. För de allra flesta kvinnor är det säkert också en jobbig upplevelse.

Man ska inte skämmas för att ha gjort en abort. Men det är heller inget att skryta om. Eller göra osmakliga YouTube-filmer om.

Vem är knäpp, egentligen?

Abortmotståndarna är föraktade och närmast hatade i Sverige. De utpekas som religiösa galningar, vilket vissa av dem kanske också är. Men det här med aborter är faktiskt ingen lätt fråga. Det borde i alla fall inte vara det. Att ta bort något som skulle ha blivit en människa är inte något man ska ta lättvindigt. Något förbud mot aborter ska vi naturligtvis inte ha, men vi borde diskutera det etiska i att abortera foster. Inte hylla aborter som företeelse.

En abort är ingen trevlig process på något sätt. Att vissa kvinnor närmast skryter med att de gjort abort som något slags perverst statement för kvinnors frigörelse känns både osmakligt och korkat. I det fallet är det faktiskt inte abortmotståndarna som framstår som de största idioterna.