Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
torsdag 20 november 2014
Självförsörjning är en viktig princip
Det rör på sig i migrationsfrågan. Det är inga jättekliv utan snarare att betrakta som små motvilliga babysteg i seg sirap. Men ändå: Moderaterna har börjat prata om att se över hur försörjningskravet vid anhöriginvandring efterlevs (eller snarare inte efterlevs).
Huvudregeln är, eller ska vara, att den som vill ta hit en anhörig först ska ha ordnat jobb och bostad. Detta beslutade Alliansen om 2010. Men under de fyra år som gått har det enligt Migrationsverket gjorts undantag i drygt 99 procent av fallen. Undantaget har alltså blivit huvudregel och tvärtom.
När Moderaternas Elisabeth Svantesson nu tar upp frågan igen tar Centerpartiet via sin migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson genast avstånd. Hon kallar det "symbolpolitik". Om det är så Centern ser på saken måste man fråga sig varför partiet deltog i överenskommelsen när det satt i regeringen. Då var Alliansen överens om försörjningskravet, och man kan rimligen inte införa ett krav och sedan se på när det i princip aldrig efterlevs. I alla fall inte om man vill vara trovärdig.
Men logik och rationella resonemang biter inte i migrationsdebatten. Det är ibland som att prata med en stubbe. De öppna hjärtans politik har också blivit de stängda hjärnornas politik. Liberaler som tidigare såg ned på och närmast hånade bidragsförsörjning och "sossesverige" hyllar plötsligt romska tiggare och ser inga som helst problem med kravlöshet och bidrag som ges till utlandsfödda. Vad har hänt? Vad hände med stoltheten att försörja sig själv? Att stå på egna ben?
Det är fullt rimligt att begära att den som kommit till Sverige har ordnat bostad och inkomst innan anhöriga tillåts komma. Dels för att det, precis som Svantesson säger, är en viktig princip att faktiskt försörja sig själv. Men också för att vi annars kommer få tiotusentals människor som kommer direkt in i ett utanförskap när de klivet av planet. Vilket nu sker.
Att Moderaterna åtminstone börjar diskutera saken, trots att de kritiseras av övriga allianspartier, är positivt. Men det är nog lite för tidigt att kalla detta ett återtåg.
Etiketter:
arbetslinjen,
bidrag,
ekonomi,
integration,
invandring,
migration,
moderaterna
Klädkoden framför allt?
Föreställ dig ditt livs viktigaste dag. Anställningsintervjun till drömjobbet. Presentationen inför enhets- och avdelningscheferna. Första mötet med svärföräldrarna. Och se dig själv i en väldigt udda tröja.
Nej, det är inte helt bekvämt. Men Matt Taylor fruktade icke. Dagen till ära när den historiska landningen på kometen skulle livesändas var han iklädd tröja med ett väldigt speciellt tryck: lättklädda damer med vapen och bondageprylar. Givetvis var skandalen omedelbart ett faktum.
Taylor blev kallad sexist. Han pudlade. Förstås. Taylor grät till och med lite grand när han medgav att han begått "ett stort misstag" och inte avsett att kränka någon.
Klädvalet var minst sagt udda, men jag trodde att feminister och de politiskt korrekta stod upp för allas rätt att klä sig hur de vill. Så är uppenbarligen inte fallet. Det förefaller vara så att den rätten bara gäller kvinnor och religiösa minoriteter.
Vi blev alltså lite bättre informerade om somligas dubbelmoral tack vare Matt Taylor.
Nej, det är inte helt bekvämt. Men Matt Taylor fruktade icke. Dagen till ära när den historiska landningen på kometen skulle livesändas var han iklädd tröja med ett väldigt speciellt tryck: lättklädda damer med vapen och bondageprylar. Givetvis var skandalen omedelbart ett faktum.
Taylor blev kallad sexist. Han pudlade. Förstås. Taylor grät till och med lite grand när han medgav att han begått "ett stort misstag" och inte avsett att kränka någon.
Klädvalet var minst sagt udda, men jag trodde att feminister och de politiskt korrekta stod upp för allas rätt att klä sig hur de vill. Så är uppenbarligen inte fallet. Det förefaller vara så att den rätten bara gäller kvinnor och religiösa minoriteter.
Vi blev alltså lite bättre informerade om somligas dubbelmoral tack vare Matt Taylor.
Döm mig inte efter min klädsel.
Etiketter:
dubbelmoral,
feminism,
moralpanik,
vetenskap
onsdag 19 november 2014
Fortsatt amerikansk massövervakning
Efter Ed Snowdens avslöjanden om en massövervakning som fulltständigt löpt amok har krav rests på en översayn. President Obama lovade att en sådan skulle ske.
Resultatet, den så kallade USA Freedom Act, hade inte förändrat den amerikanska övervakningsstaten i grunden. Men den hade satt stopp för bulkdatalagringen av alla amerikaners telefonsamtal.
Förslaget röstades dock ned i senaten - det fattades två röster för att få de nödvändiga 60. Därmed är denna "bill" död och allt kan fortsätta som vanligt.
Administrationen stod bakom lagförslaget. Men jag tror att Obama egentligen är rätt nöjd utfallet. Som president har han gett grönt ljus för en fortsatt expansiv övervakningsstat, och det var först efter Snowdens läckor som Obama tyckte det var värt att diskutera massövervakningens begränsningar.
Argumentet för att behålla lagringen av metadata är förutsägbart: nationens säkerhet. Nu skräms det inte längre med al-Qaida utan med terroristerna i Daesh. Hotet från dem är naturligtvis högst verkligt - för människor i Mellanöstern. Men det ursäktar knappast att den amerikanska staten begår övergrepp på sin egen befolkning på hemmaplan.
Även om USA Freedom Act är död lever frågan om allas rätt till personlig integritet definitivt vidare. Undersökningar visar att 7 av 10 amerikaner är oroliga över att deras privatliv kränks av staten. Snowden startade en debatt som kommer att fortsätta.
Amerikanerna behöver välja politiker som bryr sig på riktigt.
Etiketter:
integritet,
Obama,
Snowden,
USA,
övervakning
tisdag 18 november 2014
Ung och svag - men framför allt kränkt!
Det sker en sorts rörelse i samhället som leder bort från förnuft och rationalitet. I dess ställe ser vi ett fokus på känslor och en strävan efter renhet (ett tema jag berört brett tidigare). Samhället ska renas från allt som kan upplevas negativt av enskilda individer.
Unga som växer upp i dag, som har det bättre ställt materiellt och har fler valmöjligheter i livet än tidigare generationer kunnat drömma om, förväntas känna sig diskriminerade, utsållade och svaga bara för att de är unga. Det talas i den allmänna debatten om unga som en "svag grupp". Svag på arbertsmarknaden, svag på bostadsmarknaden och tro fan om den inte är svag överallt annars också.
Det är synd om unga, helt enkelt. Men framför allt är ungdomen kränkt. Kränkt över underklädesreklam som "objektifierar" kvinnor. Kränkt över dåliga betyg. Kränkt över att inte alla tycker likadant. Kränkt över att inte få en egen bostad när de fyller 18. Kränkt över... ja, ni förstår.
Upprördheten verkar inte alls lika stor bland äldre generationer. Jag har aldrig hört kvinnor i min mors generation uppröras över att det visas smala H&M-modeller i TV-reklamen eller på reklamskyltar på busshållplatsen. För den yngre generationen verkar det däremot vara ett jätteproblem. Ty de måste jämföra sig med modellerna och (obligatoriskt) må dåligt av dem. Har unga i dag inget försvar?
Kanske är det så enkelt att tidigare generationer lärt sig att uppskatta det de har, tåla olikheter, fokusera på annat än bara sig själva hela tiden och ta de smockor som livet faktiskt delar ut ibland. Många unga verkar i dag väldigt upptagna med att leta efter saker de kan känna sig besvärade och kränkta av.
Jag ser detta som en typ av intolerans. Vilket är ironiskt i sig eftersom det inte sällan är de individer som saluför sig själva som så oerhört toleranta och öppna som samtidigt flyger i taket över en nyöppnad strippklubb eller att en politiker inte velat definiera sig som feminist.
Om man ska tro denna artikel i The Federalist är detta ingalunda ett svenskt fenomen. Kanske kan det kallas västerländskt, den del av världen där kvinnor har det som allra bäst. Samma debatt pågår i USA.
Kränkhets- och diskrimineringsindustrin är en farsot som sveper över Sverige. Den träffar stort och smått. Den handlar om att anmäla chokladgodis, klippa i gammal barnlitteratur men också att göra ändringar i språket så att ingen riskerar att ta illa upp av sättet på vilket vi pratar (därför ska vi inte säga "kvinna" längre utan "fittbärare", inte säga "man" utan "en" eller "hen"). En kampmetod är att helt sonika stämpla företeelser som rasistiska och sexistiska och därmed något som ingen kan försvara (ett aktuellt exempel på detta är att Dataspelsbranschen nu ska utreda möjligheterna att normkritiskt märka TV- och datorspel).
Tyvärr fungerar det oftast. Företag backar. Politiker pudlar. Alla anpassar sig efter den arga feministiska mobben. The Federalist föreslår ett motgrepp: Sluta be om ursäkt. De lättkränktas skara får helt enkelt finna sig i att alla inte tycker, uttrycker sig eller betraktar världen på samma sätt som dem.
Det är bara att erkänna att feministerna framgångsrikt har flyttat fram sina positioner. Maktförkjutningen påverkar nyhetsvärderingen och samhällsdebatten. Politikerna anpassar sig i sin tur efter hur vindarna blåser i debatten, vilket kan påverka de politiska avvägningarna och i slutändan lagstiftningen. Alla som arbetar i Stockholms stad har nyligen meddelats av den nya majoriteten att stadens budget för 2015 ska "genomsyras" av ett genus- och antirasistiskt perspektiv. Detsamma gäller arbetet i stadens skolor och förskolor. Detta är en tydlig seger för Fi. Ingen ska komma undan.
Det är inte bara genuskloaker som Nyheter24 som eldar på allt detta, även om de onekligen ligger i framkant. Det sker i de stora kvällstidningarna, i public service och på ledarredaktionerna. Alla tassar numera på tå för att inte råka säga något som kan upplevas som olämpligt av någon. Jag märker det själv. Vi sublimerar språket, väljer våra ord. Man måste inte tala korrekt svenska men välja rätt ord.
Detta ska inte ses som ett upprop för att få säga "negerboll", att bete sig illa eller skämta om etniska eller religiösa minoriteter hur som helst. Jag vill inte förbjuda vare sig rondellhundar eller olämpliga skämt, men jag tycker personligen att det är en smula onödigt att såra människor bara för att man kan. Däremot vänder jag mig å det starkaste emot den kultur av unga kränkta människor som växer fram och ges allt större utrymme. Det är inte synd om unga eller kvinnor. Eller män heller för den delen. Inte i Sverige.
Det behövs en liberal motrörelse som tar strid mot både tokfeminism och kränkthetsvurm. I nuläget är det bara Sverigedemokraterna som tar öppet avstånd från den svenska radikalfeminismen och motsätter sig fortsatt lagstiftning för att "skydda" grupper mot påstådda kränkningar. De borgerliga partierna måste vakna till liv nu.
Läs även:
Svenska museer ska tolka historien ur ett kvinno- och hbtq-perspektiv
Etiketter:
"antirasism",
feminism,
genus,
kultur,
lättkränkt,
Sverige
måndag 17 november 2014
Hellre inget lucia än fel lucia?
Om några veckor är det lucia. Normalt sett brukar vi se luciatåg runt om i landet, inte minst på skolor. Men i år ser det annorlunda ut. Många kommuner får nämligen inte ihop något luciafirande i år.
Det skulle ju kunna vara så att vissa traditioner helt enkelt inte lockar längre. Traditioner kommer och går, växer och krymper i betydelse i takt med att samhället förändras och nya generationen omvärderar gamla vanor.
Men eftersom julen är fortsatt stark i Sverige och till och med julkonserter med kristna sånger lockar fulla kyrkor, misstänker jag att det handlar om något annat i detta fall.
I många år har medierna nämligen rapporterat om "skandaler" runt luciafirandet. Det är mörkhåriga som inte väljs som lucior (rasism!), det är flickor som inte får vara pepparkaksgubbar eller tomtar (sexism!). Och så vidare. Att anordna eller delta i ett luciafirande är förenat med uppenbara risker för påhopp från de politiskt korrekta.
Agneta Lilja, etnolog vid Södertörns lek... högskola, menar att "det finns ju ett visst motstånd mot att det ska vara en skönhetstävling".
Kanske är det så enkelt att den normkritiska politbyrån har vunnit. Hellre inget firande alls än ett firande som inte är normkritiskt nog.
Etiketter:
kultur,
normer,
politiskt korrekt,
tradition
söndag 16 november 2014
Miljöpartiet ett opålitligt maktparti
Makt gör något med människor. Det lockar fram det allra sämsta i oss och gör oss fega och principlösa.
Miljöpartisterna har i alla år i opposition framstått som riktiga idealister. Korkade idealister, visserligen, men ändå. Det tycks ha funnits någon sorts ryggrad i partiets förvirrade syn på världen.
I regeringsställning visar dock MP precis hur mycket alla deras löften betyder i praktiken. Inte ett skit.
Ta tiggarna. I oppositionsställning var MP högljudda kritiker till den borgerliga majoritetens avhysningar av romska läger runt om i Stockholms närförorter. Det bröt mot de mänskliga rättigheterna att avhysa folk på detta sätt, fick vi veta. Nu låter det annorlunda. Avhysningarna fortsätter (vilket i och för sig är helt riktigt).
Ta försvaret. MP vill ju avveckla den svenska försvarsmakten. I regeringsställning går man emellertid med på höjda anslag. Givet världsläget kommer MP sannolikt att bidra till att det läggs mer pengar på försvaret än under de senaste 15 åren.
Ta den personliga integriteten. I opposition kritiserade MP både FRA-lagen och datalagringen. Som en del av den nya regeringen har man emellertid inte gjort ett dugg för att lyfta integritetsfrågorna. Sedan den förra regeringen i sista stund innan valförlusten fick en utredare att godkänna fortsatt datalagring, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger. på har MP knipit käft. Det är verkligen ynkligt.
Om jag hade röstat på MP hade jag varit fly förbannad nu. Som cyniker är jag emellertid inte ett dugg förvånad över att miljöpartisterna med sådan enkelhet har släppt integritetsfrågorna och valt att vända 180 grader i andra frågor. Det är först i regeringsställning som ett parti prövas, och hade Vänsterpartiet ingått i regeringen hade vi fått se detsamma från dem.
Väl på taburetterna är det skatteinkomster och kontroll över befolkningen som gäller först och främst. Allt annat är pynt. Så fungerar maktens logik.
Miljöpartisterna har i alla år i opposition framstått som riktiga idealister. Korkade idealister, visserligen, men ändå. Det tycks ha funnits någon sorts ryggrad i partiets förvirrade syn på världen.
I regeringsställning visar dock MP precis hur mycket alla deras löften betyder i praktiken. Inte ett skit.
Ta tiggarna. I oppositionsställning var MP högljudda kritiker till den borgerliga majoritetens avhysningar av romska läger runt om i Stockholms närförorter. Det bröt mot de mänskliga rättigheterna att avhysa folk på detta sätt, fick vi veta. Nu låter det annorlunda. Avhysningarna fortsätter (vilket i och för sig är helt riktigt).
Ta försvaret. MP vill ju avveckla den svenska försvarsmakten. I regeringsställning går man emellertid med på höjda anslag. Givet världsläget kommer MP sannolikt att bidra till att det läggs mer pengar på försvaret än under de senaste 15 åren.
Ta den personliga integriteten. I opposition kritiserade MP både FRA-lagen och datalagringen. Som en del av den nya regeringen har man emellertid inte gjort ett dugg för att lyfta integritetsfrågorna. Sedan den förra regeringen i sista stund innan valförlusten fick en utredare att godkänna fortsatt datalagring, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger. på har MP knipit käft. Det är verkligen ynkligt.
Om jag hade röstat på MP hade jag varit fly förbannad nu. Som cyniker är jag emellertid inte ett dugg förvånad över att miljöpartisterna med sådan enkelhet har släppt integritetsfrågorna och valt att vända 180 grader i andra frågor. Det är först i regeringsställning som ett parti prövas, och hade Vänsterpartiet ingått i regeringen hade vi fått se detsamma från dem.
Väl på taburetterna är det skatteinkomster och kontroll över befolkningen som gäller först och främst. Allt annat är pynt. Så fungerar maktens logik.
...och så sa vi att vi tog människors integritet på allvar!
lördag 15 november 2014
Integrationspolitiken bör avskaffas
Sverigedemokraternas valframgångar har fört något gott med sig. Nu diskuterar vi asyl- och integrationspolitik igen.
Det finns fortfarande väldigt många som inte vill att frågorna ska komma upp på bordet, och ännu fler som säger sig se de "migrationspolitiska utmaningarna" men inte har några idéer om hur de ska bemötas. Men jag tycker mig se en allt större medvetenhet om det ohållbara i den politik som förs.
Av rädsla för att SD får över 20 procent i nästa val tvingas politiker, ledarskribenter och krönikörer fram i debatten. Det är en hälsosam och helt nödvändig debatt som nu dragit igång på allvar och som lär fortsätta.
Lite överraskande hävdar två moderata partiföreträdare att Sverige bör avskaffa integrationspolitiken:
Integrationspolitik är i sig själv segregerande. Den bästa vägen in i det svenska samhället är inte någon specialdesignad politik för människor från andra länder. Integrationspolitiken bör därför skrotas till förmån för en förstärkt arbetslinje.Jag reagerade på deras resonemang - det är nämligen närmast identiskt med det som Sverigedemokraterna för i frågan (exempelvis i denna debatt mellan Björn Söder och Erik Ullenhag). Ingen diskriminering på arbetsmarknaden. Lika villkor för alla, oavsett härkomst. Människor ska försörja sig själva, inte slussas runt i olika bidragsanställningar och sysselsättningsåtgärder.
Detta är en sund och egentligen helt självklar hållning för en liberal eller konservativ. Men för bara några veckor sedan var det en ståndpunkt som kritiserades för att gå SD:s ärenden. Annie Lööf sade i slutdebatten att Sverige ska "ta hand om" alla som kommer till Sverige. Morgan Johansson har upprepat detta i egenskap av ny migrationsminister. Inte ett ord om att målet måste vara att vuxna människor tar hand om sig själva.
I regeringsställning såg vi inga tecken på en kursändring från Moderaterna. Alliansen föredrog nystarts- och instegsjobb i stället för att avreglera arbetsmarknaden och ge den enskilde ett större ansvar för sin situation. Moderaterna var bromsklossen när andra partier ville vara mer offensiva. Etableringsersättningen passiviserar i praktiken flyktingar i två års tid. Moderaterna har således aktivt bidragit till att bygga ett system som stänger inne människor.
Detta handlar i grunden om människosyn. Om man ser på flyktingar som stackare som måste tas hand om, inte starka individer som vill få en chans att börja om på en annan plats, bidra och bli herre i sitt eget liv, kommer det givetvis avspeglas i den politik som förs.
Vi har facit nu.
Tidigare bloggat:
Flyktingar i arbete
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt
Läs även:
Sanna Rayman, Fnordspotting
Upplagt för rödgrön besvikelse
De kommande fyra åren kan komma att bli en tid av desillusion och besvikelse hos de väljare som trodde att ett regeringsskifte och ett maktskifte i Stockholms stadshus skulle leda till nya sköna tider.
Den sosseledda regeringen har fått en skakig start. Märkliga beslut och icke-besked har följt på varandra.
Landets största stad, då? Där fick ju Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ trots allt majoritet och kan genomföra den politik som de gått till val på. Det inkluderar en skattehöjning på 35 öre (vilket motsvarar ungefär en hundralapp i månaden för en normalinkomsttagare). Nu ska det väl satsas?
Nja. Nu när budgeten presenterats av den rödgrönrosa majoriteten visar det sig att de där extra stora satsningarna på skolan, infrastrukturen och andra prioriterade områden inte syns till.
I den vänsterpräglade Socialtjänsten fanns stora förhoppningar om mer pengar. Kanske skulle det rent av finnas medel att anställa mer personal? I själva verket ser anslagsökningen, med avdrag för naturliga löneökningar, ut att bli på drygt 1 procent. En tystnad rådde när stadsdelsdirektören berättade detta för alla medarbetare.
Den ekonomiska verkligheten har kommit ifatt den nya majoriteten redan i arbetet med den första budgeten. Många är talande nog lite förvånade.
Etiketter:
de rödgröna,
ekonomi,
feministerna,
skatter,
stockholm
fredag 14 november 2014
Dagens garv
Veckans fredagsgarv bjuder folkpartiledaren Jan Björklund på när han på DN Debatt berättar hur Folkpartiet, efter ett svagt val och förlorad regeringsmakt, ska komma tillbaka och bli relevant, som det så fint kallas.
Björklund låter lite som Fredrik Reinfeldts när denne orerade om hur Moderaterna skulle bli "relevanta i människors vardag". Givetvis hittar vi även de numera obligatoriska flosklerna om att ta människors oro för "migrationens utmaningar" på allvar (åter igen: problembeskrivning utan förslag på lösningar).
Men framför allt reagerade jag över denna passage:
"Jag är tydlig med att vi inte tänker bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Det har framför allt ideologiska orsaker; vi ligger för långt ifrån varandra i synen på ansvarsfördelningen mellan individen och staten."Detta säger alltså ledaren för det parti som inte betror föräldrarna att bestämma fördelningen av sin ledighet med barnen. Som röstade ja till FRA-lagen, aggressivt försvarar datalagringen av alla medborgares kommunikation, som de facto förespråkar en högskattestat, som vill fortsätta passivisera flyktingar genom en omhändertagandepolitik och som är ett högljutt betongparti i frågor som rör sexualitet och droger.
Det vore åtminstone en smula ärligt om du kom ut som betongsosse, Björklund. Någon liberalism står inte att finna i ditt parti. I valet mellan individens eget ansvar och politisk styrning, väljer ni alltid det senare.
Etiketter:
feminism,
folkpartiet,
ideologi,
liberalism
torsdag 13 november 2014
Dags att lämna EU
I dag är det 20 år sedan svenska folket med liten marginal röstade ja till medlemskap i EU. Jag vågar påstå att få kunde föreställa sig vilket samarbete EU skulle vara efter 20 år, och hur Sverige skulle påverkas.
Vid folkomröstningen röstade många borgerliga ja för att slippa Systembolaget. Faktiskt. Snusets vara eller icke vara var en annan het fråga. På riktigt. Många hoppades på en liberalisering av Sossesverige. Förändringens vind skulle blåsa in från Europa, var förhoppningen.
Mindre pratades det om vilken effekt på demokratin som detta samarbete skulle få. Hur makten skulle flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till ansiktslösa byråkrater i Bryssel och Strasbourg. Hur ett postdemokratiskt Europa skulle växa fram. Hur Sverige skulle åläggas att implementera integritetsfientlig lagstiftning (och alltid sträva efter att vara bäst i klassen).
Vi lovades frihet för människor, varor, tjänster och kapital. Vi fick emellertid en odemokratisk koloss på köpet. De borgerliga partierna har bestämt lagt sig platt för maktförskjutningen till EU och verkar inte bekymras av det demokratiska underskottet i unionen. Det papegojaliknande mantrat om ett "smalare men vassare" EU bör nog stå de flesta upp i halsen vid det här laget. Floskler gör inte EU till ett bättre samarbete.
Jag tror att vi behöver tacka för vår tid i EU och ta en annan väg. I dag är frågan om EU-utträde död i Sverige. Men den lever i Storbritannien, och ett brittiskt utträde skulle kunna få fart på debatten även i Sverige.
Det sägs att lilla Sverige behöver det trygga EU för att kunna påverka i världen. Utan EU skulle vi stå ensamma och utanför alla internationella samarbeten. Och ändå slöt Schweiz nyligen ett frihandelsavtal med Kina... Det går att stå utanför detta politiska prestigeprojekt och ändå vara en aktiv aktör i världen. Det finns fler exempel på det.
Det är dags att återta kontrollen. Det är dags att lämna EU.
Läs även:
HAX: Jag älskar Europa. Därför avskyr jag EU
Vid folkomröstningen röstade många borgerliga ja för att slippa Systembolaget. Faktiskt. Snusets vara eller icke vara var en annan het fråga. På riktigt. Många hoppades på en liberalisering av Sossesverige. Förändringens vind skulle blåsa in från Europa, var förhoppningen.
Mindre pratades det om vilken effekt på demokratin som detta samarbete skulle få. Hur makten skulle flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till ansiktslösa byråkrater i Bryssel och Strasbourg. Hur ett postdemokratiskt Europa skulle växa fram. Hur Sverige skulle åläggas att implementera integritetsfientlig lagstiftning (och alltid sträva efter att vara bäst i klassen).
Vi lovades frihet för människor, varor, tjänster och kapital. Vi fick emellertid en odemokratisk koloss på köpet. De borgerliga partierna har bestämt lagt sig platt för maktförskjutningen till EU och verkar inte bekymras av det demokratiska underskottet i unionen. Det papegojaliknande mantrat om ett "smalare men vassare" EU bör nog stå de flesta upp i halsen vid det här laget. Floskler gör inte EU till ett bättre samarbete.
Jag tror att vi behöver tacka för vår tid i EU och ta en annan väg. I dag är frågan om EU-utträde död i Sverige. Men den lever i Storbritannien, och ett brittiskt utträde skulle kunna få fart på debatten även i Sverige.
Det sägs att lilla Sverige behöver det trygga EU för att kunna påverka i världen. Utan EU skulle vi stå ensamma och utanför alla internationella samarbeten. Och ändå slöt Schweiz nyligen ett frihandelsavtal med Kina... Det går att stå utanför detta politiska prestigeprojekt och ändå vara en aktiv aktör i världen. Det finns fler exempel på det.
Det är dags att återta kontrollen. Det är dags att lämna EU.
Läs även:
HAX: Jag älskar Europa. Därför avskyr jag EU
onsdag 12 november 2014
De fattar inte vad som hände
Det är smått surrealistiskt att se hur de fyra borgerliga partierna beter sig nu inför budgetomröstningen i riksdagen. Markeringarna mot SD har gått så långt att allianspartierna öppet önskar att deras eget budgetförslag faller så att ett extraval inte tvingas fram.
Sverigedemokraterna kan avgöra budgetstriden. Annie Lööf menar dock att de bara bluffar när de säger att de kan tänka sig att rösta för Alliansens budget. Normalt sett kunde man vänta sig att allianspartierna vore glada över att deras, inte regeringens, budget går igenom. Det är trots allt riksdagen som säger till regeringen vad den ska göra, inte tvärtom.
Men nej. Lööf menar att om SD ser till att Löfvens budget faller är det "mycket allvarligt". Då måste man, tycker Lööf, se över budgetreglerna så att partierna bara röstar på sina egna budgetförslag. Detta är häpnadsväckande. Den borgerliga oppositionen vill inte att deras egen politik går igenom i riksdagen. Är verkligen avståndstagandet från SD viktigare än att få igenom den politik som Alliansen gick till val på?
Alliansens stjärnor, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, är borta. Och därmed också mycket av den trovärdighet som någonstans ändå omgav alliansbygget. När Alliansen höll pressträff häromdagen skickades rena rama U21-laget fram. Det var, för att citera Johan Croneman, "som att lyssna på hur man lagar mat - i radio".
Svensk borgerlighet verkar sakna krismedvetande. Jag betvivlar att de borgerliga partierna ens förstår varför de förlorade valet eller hur de ska kunna ta sig tillbaka igen. Kanske framför allt varför de ska ta sig tillbaka. Efter Reinfeldts envetna kamp mot liberal ideologi och borgerligt idéarbete finns i praktiken bara en kampanjorganisation och en partilogga kvar. Inget innehåll. Inga idéer.
Från liberalt håll hörs röster som säger att det är bättre att förlora vissa väljare till SD än att behålla väljare som är kritiska mot asyl- och integrationspolitiken. Med en sådan inställning är det precis vad som kommer att ske - tappet till SD kommer sannolikt att fortsätta. Och det handlar inte bara om asylpolitiken utan också om försvars- och äldrepolitik.
Det som är oroväckande är att borgerligheten helt saknar lösningar på några av Sveriges största utmaningar under det kommande decenniet och framåt. Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda. Den akuta bostadsbristen. Krisen i flyktingmottagandet. Det vi får veta är vad som måste bli bättre (jo, den insikten finns tidvis). Men inte hur. En problemformulering utan lösningar räcker faktiskt inte.
Borgerlighetens politik får inte reduceras till att handla om SD och positionen i förhållande till dem. Den måste handla om Sverige och framtiden för de människor som bor här. Om nu politikerna ska göra det de älskar att prata så mycket om, nämligen ta ansvar.
Men det var kanske just bara prat.
Sverige 2014: Den som tycker fel ska hålla käft
Jag har inte mycket till övers för Marcus Birro. Mestadels tycker jag att han är en överkänslig lipsill. Men även lipsillar har rätt att slippa trakasserier och hot.
Det är dock inte alla som håller med om det. Marcus Birro berättar att han lämnar Sverige (i alla fall tillfälligt) efter dödshot. Jag har ingen aning om vad Birro har fått utstå, hur allvarliga hoten mot honom varit. Men att han hudflängts av den identitetspolitiska och "antirasistiska" vänstern för sin kritik mot islam, är vida känt.
Nu går Nyheter24 ännu längre genom att publicera en artikel i vilken Birro uppmanas att hålla tyst (ni kan leta upp artikeln själv om ni besöker sajten):
"Det är en skam att någon i Sverige idag ska få dödshot på grund av sin åsikt. Men eftersom du varken är homosexuell, transperson, rasifierad eller en del av en minoritet alls, börjar jag känna att du ska knipa igen."
Detta är ett häpnadsväckande uttalande. Det är nu bara minoriteter som har rätt till yttrandefrihet i Sverige.
Vänd på steken och föreställ dig att någon skrivit detta, precis detta, till den vita medelklasskvinnan Maria Sveland. Det hade blivit ramaskri, inte minst på kloaksajten Nyheter24, kallats kvinnohat och oacceptabelt. Hon är nämligen vänster, radikalfeminist och tycker därmed "rätt". Sin hudfärg till trots.
Jag gissar dock att detta utspel om Birros fråntagna rätt att yttra sig kommer passera utan upprörda känslor från andra än ett litet fåtal.
Debattklimatet i Sverige är på väg att passera intoleransens alla tänkbara gränser. Det får fan vara nog nu.
Etiketter:
"antirasism",
debatt,
religion,
vänstern,
yttrandefrihet
En missad chans
Moderaterna är på väg att göra om samma misstag som Socialdemokraterna gjorde när de valde Håkan Juholt och Stefan Löfven. I stället för en öppen kamp där partimedlemmar får välja inriktning, väljs en ny ledare utan större diskussion. Det viktiga är att visa enighet utåt.
Sättet på vilket Anna Kinberg Batra är på väg att bli vald till ny partiordförande bådar inte gott för Moderaterna. Om de socialdemokratiska påvevalen är odemokratiska är detta inte så mycket bättre. Och framför allt: ingen vet vad hon vill, bara att hon är "kunnig" och "professionell". Är det inte en smula märkligt att välja en partiordförande, som dessutom kommer att bli borgerlighetens statsministerkandidat, utan att först få veta i vilken riktning personen avser att driva partiet?
Efter Reinfeldts dryga tio år som partiledare hade Moderaterna nu chansen att få igång en idédebatt i partiet igen. Vaska fram några kandidater, låta dem resa runt i landet och träffa partiaktiva för att berätta vad just de vill med Moderaterna, i vilken riktning partiet bör gå för att vinna valet 2018 och förändra Sverige till det bättre.
Så hade man kunna göra. Nu kommer en ny partiledare sannolikt väljas helt utan diskussion om vad personen i fråga tycker och vill.
Jag tror att valet av Kinberg Batra kommer att cementera Nya Moderaterna som ett ljusblått sosseparti, stärka partiets Stockholmsprofil och därmed bädda för Sverigedemokraterna ute i landet.
Om det räcker för att bilda regering efter valet 2018 är svårare att sia om eftersom vi just nu har två lika värdelösa block. Men det kan bli en resa ned mot Bo Lundgren-nivåer i stället för mot Reinfeldts succésiffror 2010.
Det vore faktiskt välförtjänt.
Läs även:
Dagens Samhälle
tisdag 11 november 2014
Tvärtomleken
Svensk politik är märklig. Den tycks helt fri från konsekvenstänkande. Politiker tycker saker. De tycker om att göra saker och ta ställning för och emot. Men de förefaller ointresserade av konsekvenserna. Det viktiga är att sända signaler. Att markera (läs posera). Att visa vad som är OK.
Vi har en drakonisk drogpolitik och en stigande dödlighet bland tunga missbrukare - men politikerna vill fortsätta värna nolltoleranspolitiken.
Vi har en flyktingmottagning som havererat - men politikerna vill öka asyl- och anhöriginvandringen.
Vi har en kollapsad bostadsmarknad för hyresrätter på många håll - men politikerna vill behålla bruksvärdessystemet och hyresregleringen.
Vi har en hög arbetslöshet främst bland unga och utrikesfödda - men politikerna vill värna den arbetsmarknadsmodell som stänger ute människor i syfte att skydda dem som redan har jobb.
Ibland undrar jag om våra kära politiker anstränger sig för att göra allting tvärtom.
måndag 10 november 2014
Händer något i migrationsfrågan?
Det verkar faktiskt som om något är på väg att hända. Allt fler artiklar som kritiserar den nuvarande miljöpartistiska migrationspolitiken dyker upp.
Ännu saknas utspel från de tunga spelarna. Men tabut mot att i alla fall diskutera frågan verkar börja luckras upp något.
Centerpartisten Staffan Danielsson, f.d. riksdagsledamot, har skapat ett Facebookupprop "för en sansad asyl- och flyktingpolitik". Den moderate statsvetaren Carl Johan Ljungberg efterfrågar en borgerlig migrationspolitik som i korthet går ut på att ställa högre krav på den som invandrar. Expressens Anna Dahlberg har skrivit ett flertal artiklar på ämnet svensk asyl- och integrationspolitik. Nu senast ifrågasätter hon tabut kring att diskutera volymerna.
SvD:s Tove Lifvendahl berör volymfrågan och kräver en genomtänkt hållning från politikerna. Samma tidnings Sanna Rayman kritiserar de borgerliga partierna för att komma med tomma besvärjelser i stället för integrationspolitiska lösningar.
Allt fler på den borgerliga kanten verkar alltså reagera. Migrationsverkets uppskrivna prognoser över asylsökande och vetskapen om att anhöriginvandringen tidigare har varit dubbelt så stor som de positiva asylbeskeden, tycks ha fått fler att inse att jakten på lösningar börjar brådska. Om Sverige ska ta emot uppemot 600 000 människor under denna mandatperiod och varken har en arbetsmarknads- eller bostadspolitik som pallar för trycket från alla som redan har kommit hit, är det klart att goda råd är dyra.
I går hade de två största partierna ett ypperligt tillfälle att presentera nytänkande och smarta lösningar för svenska folket när arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Moderaternas Elisabeth Svantesson möttes i SVT:s Agenda. Debatten blev emellertid ännu ett bevis för att partierna vet vad som är fel men inte har en aning om hur de ska komma tillrätta med det.
Alla partier står inför ett vägval. Att fortsätta som tidigare, se hela mottagningssystemet kollapsa och bana väg för Sverigedemokraterna i ännu ett val. Eller att på allvar sätta sig ned och fundera över det rimliga i att ett sjuprocentsparti ska diktera denna viktiga fråga.
Ännu saknas utspel från de tunga spelarna. Men tabut mot att i alla fall diskutera frågan verkar börja luckras upp något.
Centerpartisten Staffan Danielsson, f.d. riksdagsledamot, har skapat ett Facebookupprop "för en sansad asyl- och flyktingpolitik". Den moderate statsvetaren Carl Johan Ljungberg efterfrågar en borgerlig migrationspolitik som i korthet går ut på att ställa högre krav på den som invandrar. Expressens Anna Dahlberg har skrivit ett flertal artiklar på ämnet svensk asyl- och integrationspolitik. Nu senast ifrågasätter hon tabut kring att diskutera volymerna.
SvD:s Tove Lifvendahl berör volymfrågan och kräver en genomtänkt hållning från politikerna. Samma tidnings Sanna Rayman kritiserar de borgerliga partierna för att komma med tomma besvärjelser i stället för integrationspolitiska lösningar.
Allt fler på den borgerliga kanten verkar alltså reagera. Migrationsverkets uppskrivna prognoser över asylsökande och vetskapen om att anhöriginvandringen tidigare har varit dubbelt så stor som de positiva asylbeskeden, tycks ha fått fler att inse att jakten på lösningar börjar brådska. Om Sverige ska ta emot uppemot 600 000 människor under denna mandatperiod och varken har en arbetsmarknads- eller bostadspolitik som pallar för trycket från alla som redan har kommit hit, är det klart att goda råd är dyra.
I går hade de två största partierna ett ypperligt tillfälle att presentera nytänkande och smarta lösningar för svenska folket när arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Moderaternas Elisabeth Svantesson möttes i SVT:s Agenda. Debatten blev emellertid ännu ett bevis för att partierna vet vad som är fel men inte har en aning om hur de ska komma tillrätta med det.
Alla partier står inför ett vägval. Att fortsätta som tidigare, se hela mottagningssystemet kollapsa och bana väg för Sverigedemokraterna i ännu ett val. Eller att på allvar sätta sig ned och fundera över det rimliga i att ett sjuprocentsparti ska diktera denna viktiga fråga.
söndag 9 november 2014
Nya murar att bekämpa
I dag för 25 år sedan öppnades Berlinmuren. Tusentals östberlinare strömmade över till väst i vild glädje. Många vågade inte tro att denna nyvunna frihet skulle bestå.
Berlinmurens fall är den viktigaste händelsen i Europa sedan andra världskrigets slut. Öppnandet av gränsen mellan Öst- och Västberlin och DDR-regimens slut gav ringar på vattnet och banade väg för kommunismens slutliga kollaps på vår kontinent.
Protester mot kommunistregimer i Tjeckoslovakien och Rumänien lyckades få även dessa regimer på fall. Förtryckare som med Moskvas stöd suttit i flera decennier föll äntligen under folklig vrede. Snart skedde även det otänkbara: det stora Sovjetimperiet brakade ihop.
Berlinmuren är en så tydlig symbol för socialismens kärna, tvånget, och dess totala oförmåga att skapa ett samhälle som människor faktiskt vill leva i. Den kallades för en skyddsvall men syftade inte till att skydda mot något utan att stänga inne alla människor som tvingades leva kvar i DDR. Med hopp om en framtid i frihet och med risk för sina egna liv flydde människor över muren (det finns fantastiska flykthistorier att ta del av på YouTube som verkligen visar hur stark vår mänskliga strävan efter frihet är).
Jag var lite för ung för att minnas särskilt mycket av Berlinmurens fall. Men allt måste verkligen ha verkat möjligt när 80-talet blev till 90-tal och kommunistiska förtryckarregimer föll på löpande band. Den bankrutta kommunismen var slutligt besegrad. Liberalismen hade segrat, och en ny fri värld öppnat sig för miljoner människor.
Kommunismens fall betyder förstås inte att vår tid är utan utmaningar. Jag är orolig för att den så kallade fria världen är på väg i fel riktning i dag. Det som människor från öst flydde till då har bit för bit nedmonterats eller naggats i kanten. Yttrandefriheten. Rättssäkerheten. Skyddet och respekten för människors privatliv.
Med EU har vi fått en överstat som sätter sig över den nationella demokratin, försvårar insyn i den politiska beslutsprocessen och därigenom gör det väldigt svårt att ställa beslutsfattare till svars. Gapet mellan medborgarna och den politiska makten har vidgats, och det demokratiska underskottet i EU är i dag gigantiskt.
Till detta lägger vi ett ständigt pågående krypskytte mot yttrandefriheten och rättssäkerheten i bland annat terrorbekämpningens namn. Samt, givetvis, den globala massövervakningen som lämnar det ökända Stasi i skuggan. Kampen för de viktiga grundvärdena i en demokrati måste hela tiden förnyas.
Berlinmuren är borta. Men det finns ständigt nya murbyggen att bekämpa.
En cynisk drogpolitik
På senaste tiden har medierna rapporterat flitigt om överdoser av "spice" bland ungdomar. Spice är samlingsnamnet för en rad olika syntetiska droger vars innehåll är oklart och bruk potentiellt livsfarligt.
Sverige har en drakonisk narkotikalagstiftning. Tesen är att en repressiv politik får många unga att avstå från att testa droger, vilket i sin tur gör att de inte riskerar att hamna i missbruk. Sverige har visserligen en lägre andel unga som testat exempelvis cannabis än andra jämföra länder i Europa, men vi har sidoeffekter av att just cannabis bekämpas så frenetiskt: värre droger med okänt innehåll som inte hunnit narkotikaklassas blir mer intressanta.
Jag har träffat tillräckligt många narkotikamissbrukare för att inse att en avkriminalisering eller legalisering inte skulle lösa alla problem. Inte heller tycker jag att det är självklart att drogmissbrukare utan vidare ska få gratis substitutionsbehanding utan krav på att på sikt bli kvitt drogerna, men det är en fråga för en annan bloggpost.
Dagens nolltoleranspolitik är hur vi än vrider och vänder på fakta och känslor oerhört skadlig. Det officiella målet med den svenska politiken är att skydda människor från illegala droger. Det är förstås en hopplöst naiv vision, och framför allt tar den inte hänsyn till orsakerna bakom att många provar och ett mindre antal blir beroende.
Förbudsförespråkarna pratar ofta och gärna om de illegala drogernas skadeverkningar. Vilket gör ointresset för skademinimeringar särskilt anmärkningsvärt. Borde inte målet vara att begränsa de skador som drogerna kan orsaka?
Nej, inte i Sverige. Vi har en väldigt hög dödlighet bland narkotikamissbrukare jämfört med andra länder, och det fästs mycket liten uppmärksamhet på detta faktum. Vilket får mig att tro att svensk narkotikapolitik i grunden bygger på ren cynism. En död knarkare är en god knarkare, och ett gott avskräckande exempel. Denna cynisk moralism fortsätter att prägla svensk narkotikapolitik - samtidigt som alkoholpolitiken bygger på skademinimering.
Det är fel att spärra in människor bara för att de råkar bruka "fel" drog. Men oaktat de drakoniska straffen måste vi börja diskutera hur skadorna kan minimeras. Det vore en bra början.
Etiketter:
förbud,
lagstiftning,
moralism,
narkotikapolitik,
Sverige,
ungdomar
lördag 8 november 2014
Kan vi byta?
Ibland önskar man att man var finsk. Finland har Alexander Stubb, en snygg och kunnig man som behärskar de viktigaste språken på den europeiska kontinenten.
Sverige har... Stefan Löfven.
Sverige har... Stefan Löfven.
Vad är en fittbärare?
Jag brukar inte länka till Nyheter24. Skälet är enkelt: sajten utgör bottenslammet i den politiska korrekthetens kloaker, och en sådan sida vill jag inte bidra med trafik till.
Men jag gör ett undantag denna gång eftersom bloggposten i fråga utgår från något som skrivits på nämnda sajt. Det handlar om RFSU:s utlysta tävling om ett ord för kvinnors onani. "Pulla" duger tydligen inte, precis som "fitta" inte dög utan skulle ersättas med "snippa". Det är viktigt att använda rätt ord i Sverige (därför ska vi inte heller säga "död" utan "avliden", inte säga "tjock" utan "kraftig", inte säga "handikappad" utan "funktionsnedsatt").
Att RFSU sysslar med fåniga tävlingar av detta slag är inte så förvånande. Jag reagerade snarare på Nyheter24:s rubrik: "Dags för ett nytt ord för fittbärares onani". Fittbärare? Är det vad vi förväntas kalla flickor och kvinnor numera?
Jag funderar över tänkbara orsaker till att detta märkliga ord har uppstått. Det handlar sannolikt om den där ständiga kampen för att få alla människor att känna sig inkluderade. Om man har en fitta och inte definierar sig som kvinna, är man en fittbärare. Lika för män. Vi låter alltså en pytteliten minoritet avgöra hur majoriteten ska prata.
Nu är ordet "kvinna" eller "man" för exkluderande. Så långt har det alltså gått. Kukbäraren som driver denna blogg gillar't inte. Det rimmar på "smittbärare" och känns faktiskt mer som ett skällsord än något annat.
Men jag gör ett undantag denna gång eftersom bloggposten i fråga utgår från något som skrivits på nämnda sajt. Det handlar om RFSU:s utlysta tävling om ett ord för kvinnors onani. "Pulla" duger tydligen inte, precis som "fitta" inte dög utan skulle ersättas med "snippa". Det är viktigt att använda rätt ord i Sverige (därför ska vi inte heller säga "död" utan "avliden", inte säga "tjock" utan "kraftig", inte säga "handikappad" utan "funktionsnedsatt").
Att RFSU sysslar med fåniga tävlingar av detta slag är inte så förvånande. Jag reagerade snarare på Nyheter24:s rubrik: "Dags för ett nytt ord för fittbärares onani". Fittbärare? Är det vad vi förväntas kalla flickor och kvinnor numera?
Jag funderar över tänkbara orsaker till att detta märkliga ord har uppstått. Det handlar sannolikt om den där ständiga kampen för att få alla människor att känna sig inkluderade. Om man har en fitta och inte definierar sig som kvinna, är man en fittbärare. Lika för män. Vi låter alltså en pytteliten minoritet avgöra hur majoriteten ska prata.
Nu är ordet "kvinna" eller "man" för exkluderande. Så långt har det alltså gått. Kukbäraren som driver denna blogg gillar't inte. Det rimmar på "smittbärare" och känns faktiskt mer som ett skällsord än något annat.
"Fittbärare"? Nej, jag föredrar "kvinna".
fredag 7 november 2014
Och det här känns bra?
Att svenska folket inte får veta vad FRA sysslar med, eller om det ens är lagligt, är illa nog. Nu visar DN dessutom att denna hemliga myndighet, vars officiella uppdrag det är att spana mot yttre säkerhetshot, har dålig koll på sin egen IT-säkerhet.
"Pinsamt", tycker myndigheten själv. Oroväckande, skulle jag snarare säga. FRA ska vara den myndighet som skyddar oss från yttre hot. Den ska upptäcka saker innan de sker och de ska göra det tidigare än alla andra. FRA ska tillsammans med världens främsta spionmyndigheter hålla oss säkra. Det är det officiella uppdraget (vi vet dock att FRA inofficiellt ägnar sig åt att massövervaka vanliga medborgare i nära samarbete med bland andra NSA och GCHQ).
Om denna myndighet inte ens kan skydda sina egna datorer från intrång får det mig att fundera lite över hur bra FRA egentligen är på sitt officiella uppdrag...
Etiketter:
blandat,
it-säkerhet,
myndigheter,
Sverige,
övervakning
Och en tiggerisamordnare löser...?
Den förra regeringen tillsatte en hemlöshetssamordnare. Nu funderar den nya regeringen på att tillsätta en tiggerisamordnare.
Hemlöshetssamordnaren Michael Anefur reste land och rike runt och pratade med ansvariga på olika nivåer i landets kommuner. Gissningsvis kommer den nya tiggerisamordnaren åka runt i landet och prata samt även prata med företrädare för tiggarnas hemländer (som säkert är mer intresserade av att prata än att göra någonting konkret).
Att tillsätta en samordnare är ett väldigt typiskt sätt att möta ett upplevt problem på. Det visar att politikerna tar något på allvar. Och det ger politikerna en god känsla i magen av att göra något.
En god gissning är att det inte kommer förändra någonting alls.
Hemlöshetssamordnaren Michael Anefur reste land och rike runt och pratade med ansvariga på olika nivåer i landets kommuner. Gissningsvis kommer den nya tiggerisamordnaren åka runt i landet och prata samt även prata med företrädare för tiggarnas hemländer (som säkert är mer intresserade av att prata än att göra någonting konkret).
Att tillsätta en samordnare är ett väldigt typiskt sätt att möta ett upplevt problem på. Det visar att politikerna tar något på allvar. Och det ger politikerna en god känsla i magen av att göra något.
En god gissning är att det inte kommer förändra någonting alls.
onsdag 5 november 2014
En politik utan tanke på morgondagen
I går fick vi veta att rekordmånga asylsökande väntas till Sverige under nästa år. Migrationsverket ser inget slut på konflikterna i Mellanöstern eller en förbättring av situationen i Eritrea. Trycket mot Sverige väntas alltså fortsätta öka.
Frågan är vad detta betyder i praktiken. Att ett stort flyktingmottagande är förenat med stora kostnader verkar de flesta nu medge. Men effekterna på längre sikt är svåra att överblicka i dag. Med det utgångsläget som finns och den blindes politik som förs, är stora spänningar i samhället att vänta framöver.
Givet de höga trösklarna in på arbetsmarknaden, och både den förra och den nya regeringens ointresse för att sänka dessa trösklar, kan vi förutsätta att det kommer ta minst lika lång tid för den som kommer som flykting till Sverige nu att få ett första jobb, som det gjorde för den som flydde till Sverige för fem eller tio år sedan. Tiden till det där första jobbet ökade under Alliansens tid vid makten, och Löfven har inte presenterat en enda idé som handlar om att korta denna tid.
Lägg därtill bostadssituationen, som är ännu en fråga där både Alliansen och den rödgröna regeringen är tämligen överens om att inte så mycket behöver eller kan göras. Systemen ska bevaras intakta. Bostadsbristen kommer således också att fortsätta vara ett problem, sannolikt i minst 20 år framöver.
Att ha nyanlända placerade på hotell är inte ekonomiskt försvarbart. Men vart ska de ta vägen? Jag tror att vi kan räkna med att kommunala bostadsbolag framöver kommer tvingas reservera lägenheter åt denna grupp bostadslösa. Föreställ dig då reaktionen hos många svenskar när flyktingar får förstahandskontrakt medan de själva, och deras söner och döttrar, får hoppa runt i dyra andrahandsboenden eller inte flytta alls.
Sverige importerar nu lågkvalificerad arbetskraft med små möjligheter att bli självförsörjande. Dessa människor kommer till ett land med en arbetsmarknad som effektivt stänger ute folk och en bostadsmarknad som på flera håll i landet har kollapsat.
Annie Lööf sade det i valrörelsen. I går hörde vi det från Morgan Johansson: Vi ska "ta hand om" flyktingar som kommer till Sverige. Ingen politiker pratar om hur dessa människor ska ges verktyg att ta hand om sig själva. Detta borde vara en självklart borgerlig tanke. Men den svenska omhändertagandepolitiken, som fråntar personer som beviljats asyl det egna ansvaret för sina liv, har kommit att likställa krav och egenansvar vid fascism.
Det perspektiv som denna politik bygger på gör sig också påmint i mediernas rapportering. Nu senast av s.k. papperslösas rätt till sjukvård. "Allt till alla" är devisen. Inget eget ansvar. Inga krav. Det är som om vi vaknat upp till ett land i vilket Miljöpartiet har fått egen majoritet.
Det finns en potentiell perfekt storm av olyckliga omständigheter här: Den långa vägen till arbete, skolor som inte klarar anstormningen, trångboddhet i utanförskapsområden och en passiviserande omhändertagandepolitik som inte premierar eget ansvar utan ser på människor som klienter till socialtjänsten. Sammantaget är detta en perfekt grogrund för kriminalitet.
Antalet utanförskapsområden ökar. Vi har nu s.k. "no-go-zoner" dit varken polis, ambulans eller räddningstjänst törs åka. Tyvärr tror jag att den politik som förs lägger grunden för framtida konflikter och spänningar i samhället. Vi kommer få se fler förortskravaller. Fler brända bilar. Fler unga i kriminalitet.
Detta är inte en genomtänkt politik. Detta handlar bara om känslan att vara god, att känna att vi hjälper många människor undan krig och förtryck. Det är måhända en trevlig känsla, men politik kan inte bygga på känslor allena. Den måste bygga på rationalitet och förnuft. Och det måste finnas en plan.
Visst kan det vara trevligt att bara leva i nuet ibland. Men någon måste faktiskt också tänka på morgondagen. I synnerhet om man sitter i en lagstiftande församling och kräver att andra ska betala för denna morgondag.
Tidigare bloggat:
Att veta men inte göra
Läs även:
Fnordspotting, Thomas Gür, debatt i Studio Ett mellan Thomas Gür och Fores Andreas Bergström
tisdag 4 november 2014
Att veta men inte göra
I år räknar Migrationsverket med att antalet asylsökande landar på 83 000. För 2015 är prognosen mellan 80 000 och 105 000 (med riktvärdet 95 000). 2013 kom drygt 54 000 asylsökande till Sverige. Det kan alltså komma att bli nästan en fördubbling på bara två år.
Migrationsverket ser inte detta som en tillfällig topp eftersom inget slut synes på konflikterna i Syrien och Irak med omnejd, varifrån de flesta asylsökande kommer. Nej, detta är en ökning som kommer att fortsätta under kommande år, vilket också tydliggjordes i regeringens egen beräkning av kostnaderna för asylmottagandet.
Om Migrationsverket har svårt att hantera dessa volymer, med långa handläggningstider och dyra upphandlingar som följd, är det än värre för de kommuner som med kort eller ingen förvarning ska erbjuda vård och skola när en placering på ett asylboende är upphandlad och klar. Det är lätt att förstå frustrationen hos kommunpolitiker när de inser att förutsättningarna för kommunens budget på en dag välts över ända.
Sverige är illa förberett för dessa stora flyktingströmmar. En hårt reglerad arbets- och bostadsmarknad, höga ingångslöner och i princip noll efterfrågan på okvalificerad arbetskraft gör situationen oerhört bekymmersam för stora grupper av asylinvandrare.
Riksdagen har valt att öka incitamenten att söka sig till Sverige genom att erbjuda permanenta uppehållstillstånd för vissa nationaliteter, i praktiken avskaffa försörjningskravet vid anhöriginvandring (på 99 procent ställs inget sådant krav) och inrätta en tvåårig etableringsersättning. Men idéer om hur människor ska nå egen försörjning, få en bostad och faktiskt börja ett nytt liv i Sverige saknas.
Den förra och den nya regeringen kommer att träta om en rad frågor under de kommande åren. Men en sak har de gemensamt: migrationspolitiken och tystnaden som omsluter den.
Sverige står inför väldigt stora utmaningar till följd av migrationspolitiken. Nu utmanas kärnverksamheten på många håll runt om i landet. Och även för statens kassa börjar kostnaderna bli kännbara nu när summan för migration och integration är större än för hela det svenska rättsväsendet.
Regeringen har nu bjudit in alla partier, utom Sverigedemokraterna, till samtal. Men tonen inför mötet är uppsluppen. "Det är den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet", säger Magdalena Andersson om de ökade kostnaderna.
Debattörer, ledarskribenter och inte minst kommunpolitiker har försökt få igång en debatt som handlar om lösningar. Men ingen verkar vara intresserad. Rimligen vet både M och S vad som behöver göras. Egentligen. Men än så länge vågar inget av partierna föreslå några förändringar utåt. Och så länge migrationsfrågan omgärdas av en sådan påtaglig överkänslighet att särskilda ord och begrepp - som "volymer" - inte ens kan yttras, lär vi inte få en konstruktiv diskussion heller.
Att blunda och tänka på annat är inte bara otillräckligt. Det är ett hån mot alla där ute som kämpar för att få denna misslyckade politik att fungera åtminstone hjälpligt i verkligheten. Det är dock en balansakt som inte lär kunna fortsätta så länge till.
Läs även:
Johan Westerholm
måndag 3 november 2014
Rätten till sin egen död
Föreställ dig att du har fått ett cancerbesked och att läkare säger att du har ett halvår kvar att leva. Sex månader att göra det bästa av den förfärliga situationen. Träffa vänner och familj. Kanske åka på den där resan som inte blivit av. Bara hålla de du älskar nära tills slutet kommer.
Men vad skulle du göra när slutet närmar sig på riktigt? När orken tryter, när smärtan blir outhärdlig?
Brittany Maynard, 29, gick igenom just detta. Hon valde att flytta till Oregon för att få laglig rätt att dö med värdighet. Inte sönderstrålad på ett sjukhus, bortdomnad av medicinerna, vid liv in i det sista innan cancern vinner den på förhand uppgjorda kampen. Utan i sitt eget hem, omgiven av sin man och sin familj. Hon, inte cancern, skulle välja tidpunkt.
Brittany Maynard valde att avsluta sitt liv i helgen. Jag sympatiserar verkligen med hennes beslut. Men de flesta dödssjuka får inte det valet. I USA erbjuder en handfull delstater laglig rätt att avsluta sitt liv med värdighet. I Europa ser det inte bättre ut.
Motståndet mot s.k. assisterat självmord, eller aktiv dödshjälp, är stort bland läkare och medicinsk personal. Det är ganska naturligt eftersom det är en profession som jobbar för att bota. Men mot obotlig hjärncancer finns ingen egentligen lindring.
Frågan den som drabbats behöver ställa sig är vad som är viktigast: kvantitet (dvs. att tyna bort men få några fler dagar i livet) eller kvalitet (fortsätta leva så länge det är värdigt och sedan välja att avsluta sitt liv under ordnade former).
Detta är en fråga som ingen utomstående kan förväntas ta ställning till eller ens förstå. Den måste vara upp till den drabbade att avgöra, inte politiker eller läkare.
En arabisk vår som blev till vinter
Det kändes så hoppfullt den där våren 2011. I stora delar av arabvärlden gick människor ut och demonstrerade för demokrati och mänskliga rättigheter.
Folk hade rest sig mot sina förtryckare. Den tändande gnistan blev Mohamed Bouazizi som brände sig till döds i Tunisien i december 2010 efter att ha blivit trakasserad av myndigheterna.
Scenerna från manifestationerna från Tahrirtorget i Kairo var lika hoppingivande som de var mäktiga. I Libyen, Egypten, Jemen, Tunisien - länder i vilka vi nog aldrig trodde att vi skulle få se demonstrationer av detta slag - störtades tyranner som suttit vid makten i decennier. Även i Bahrain, Syrien, Algeriet och på flera andra håll hölls jättelika demonstrationer mot makthavarna.
Några år senare kan vi konstatera att den dröm som fanns då om en nystart för några av världens hårdast kontrollerade folk, med fria och demokratiska val, yttrande- och mötesfrihet och kamp mot korruptionen, gick i kras.
I Syrien råder ett fullskaligt krig. I Libyen har regeringen flytt huvudstaden och en delning av landet förefaller sannolik. Att beskriva situationen i Egypten som ett bakslag är väl närmast ett understatement. Efter störtandet av Mubarak och fria val är nu landet åter tillbaka i ett slags militärstyre med en före detta general som president, journalister kastade i fängelse och oppositionella dömda till döden. Det var knappast detta som människor riskerade livet för på Tahrirtorget. Men det var till slut detta de fick.
Tunisien har klarat sig bättre och höll nyligen val igen. Kanske skapas nu förutsättningar för en långvarig demokratisk utveckling i landet. Ty det kommer att ta tid. Det är bara att hoppas att folket har det tålamod som krävs.
Utvecklingen efter upproren under den arabiska våren visar på hur svårt det är med demokrati. Det räcker inte att bara kapa toppen på pyramiden och tro att ett nytt och fritt samhälle kan skapas. Ett samhälle är betydligt mer komplext än så. Traditioner, kultur, föreställningar och oförutsedda händelser kan spela ett spratt längs vägen.
Den arabiska våren har dock inte varit förgäves. Den sände chockvågor till alla diktaturer runt om i världen. Den visade att även de mest förtryckta kan resa sig, och att om tillräckligt många gör det kommer regimen att falla.
Men att fälla en regim är en sak. Det är att bygga det som ska komma efteråt som är det svåra.
söndag 2 november 2014
Nya regeringen som troll i dagsljus
Trollen spricker i dagsljus. Sällan har detta talesätt känts så aktuellt som nu när den nya trollregeringen krackelerar inför öppen ridå.
Inför valet tänkte jag att jag kan leva med Stefan Löfven som statsminister. Bara Reinfeldt försvinner. I valrörelsen kände jag att Löfven framstod som svag och fortfarande mer fackpamp som vill "förhandla" än en statsministerkandidat med en vision för Sverige.
Nu när valet är vunnet och Socialdemokraterna flyttat in i maktens korridorer igen, känns Löfven bara malplacerad, bortkommen och oförberedd. Kontrasten mot Reinfeldt blir förstås särskilt tydlig eftersom den sistnämnde satt i åtta år och kändes stabil hela vägen.
Det hjälper inte Löfven att han dessutom har så många muppar runt sig. Valet av kulturminister har redan diskuterats en hel del och den diskussionen lär fortsätta. Det blir lätt så när en nytillträdd minister inte har koll på sitt område och efter inledande tabbar går efter devisen "tiga är guld". Alice Bah Kuhnke kan bli en komplett katastrof för regeringen.
Nästan lika illa är det med den nye bostadsministern. Han har utpekats som islamist, och även om det kanske är ett ta i finns det helt klart uttalanden och påståenden från Mehmet Kaplan som inte känns rumsrena. I sin första intervju som minister kunde han över huvud taget inte svara på hur bostadsbristen ska lösas eller hur den nya regeringens bostadspolitik skiljer sig från den förras.
Givet hur Löfven har fördelat ministerposterna ska vi nog vara glada över att han helt plockade bort posten som integrationsminister...
Även det gröna partiets ledargarnityr har gjort bort sig offentligt. Åsa Romson sägs vara utsatt för ett mediedrev för att hon är kvinna. Åtminstone är det den feministiska analys som Aftonbladet gör.
Men nej, så är det inte. Jag ogillar verkligen mediedrev, som det som drabbade Håkan Juholt, men Romson kritiseras av högst berättigade skäl (även om jag personligen inte kunde bry mig mindre om att en av tjänstemännen dömts för smuggling av svamp), för att inte själv följa de hårda föreskrifter hon vill påtvinga andra. Alla kan göra misstag, men i en vice statsministers och miljöministers fall handlar det om förtroende och trovärdighet.
Fridolin har inte målat någon båt med giftig färg. Han har i stället lyckats framställa sig som regeringens egen praoelev i en osedvanligt pinsam "hälsning till Sveriges lärare". Därtill har det framkommit att Säpo haft en hel del synpunkter på de rekryteringar som det nya gröna regeringspartiet har låtit göra.
Men visst, ingen kan säga att den nya regeringen har tråkat ut oss hittills i alla fall. Vän av ordning undrar dock hur i hela friden detta gäng kunde få överta regeringsmakten. Särskilt som det rödgröna blocket över huvud taget inte ökade i valet och det finns en ickesocialistisk majoritet i riksdagen.
lördag 1 november 2014
fredag 31 oktober 2014
Sexismen i skolan
Efter att en sjuårig flicka fått sina byxor neddragna av jämnåriga pojkar på en skola i Malmö drevs en process som resulterade i att skolan dömdes att betala skadestånd till familjen för hanteringen av det inträffade. "Diskriminering" löd domen. Rektorer i Malmö ska nu "utbildas".
Händelsen har fått radikalfeministen Birgitta Ohlsson att ryta till mot "sexismen" i skolan. Visst förekommer det tråkigheter mellan barn. Men att barn beter sig illa mot varandra i skolan är knappast en nyhet.
Om Birgitta Ohlsson tycker att det är fruktansvärt när flickor blir tafsade på bör hon ta sig en titt på vad pojkar gör mot varandra. Och vad flickor utsätter varandra för. Kränkande behandling är inget könsspecifikt fenomen. Jag vill snarare påstå att det är en fråga om uppfostran hemifrån och ett vakande öga från skolpersonal.
Ja, självfallet har flickor (och pojkar) rätt till sin kroppsliga integritet. Men att som Ohlsson dra enorma växlar på enskilda incidenter på lågstadieskolor - som vore de representativa för hela samhället, och inte bara för barn utan även för vuxenvärlden - är att gå för långt. Ohlsson vill göra en feministisk poäng här, det är väldigt tydligt.
I skolan utsätts barn och unga för kränkande behandling av en mängd olika skäl. På min byskola räckte det med att ha glasögon eller vara lite överviktig. Men vissa klarar sig alltid lite bättre medan andra får skit oavsett vad de gör. Det är därför inte alltid lätt att förutse vem som blir offer.
Jag vet inte om det har blivit bättre eller värre under de 20 år som har passerat sedan jag gick i mellanstadiet. Men jag vet att vi pojkar besökte tjejernas omklädningsrum då (när vi var i förskoleåldern duschade alla tillsammans utan att det var något konstigt med det) och att det förekom mobbning bland både killar och tjejer. Detta har jag egentligen förstått först senare när jag med vuxna ögon sett tillbaka på skolgången.
Jag tror emellertid inte att vi som var nyfikna på flickornas omklädningsrum var sexister, att vi "hatade flickor" eller att vi önskade dem illa. För detta krävs något slags medvetenhet. Vi var barn. Och det sätt på vilket vi betedde oss då har inget att göra med hur jag och andra beter oss som vuxna individer i dag.
Händelsen har fått radikalfeministen Birgitta Ohlsson att ryta till mot "sexismen" i skolan. Visst förekommer det tråkigheter mellan barn. Men att barn beter sig illa mot varandra i skolan är knappast en nyhet.
Om Birgitta Ohlsson tycker att det är fruktansvärt när flickor blir tafsade på bör hon ta sig en titt på vad pojkar gör mot varandra. Och vad flickor utsätter varandra för. Kränkande behandling är inget könsspecifikt fenomen. Jag vill snarare påstå att det är en fråga om uppfostran hemifrån och ett vakande öga från skolpersonal.
Ja, självfallet har flickor (och pojkar) rätt till sin kroppsliga integritet. Men att som Ohlsson dra enorma växlar på enskilda incidenter på lågstadieskolor - som vore de representativa för hela samhället, och inte bara för barn utan även för vuxenvärlden - är att gå för långt. Ohlsson vill göra en feministisk poäng här, det är väldigt tydligt.
I skolan utsätts barn och unga för kränkande behandling av en mängd olika skäl. På min byskola räckte det med att ha glasögon eller vara lite överviktig. Men vissa klarar sig alltid lite bättre medan andra får skit oavsett vad de gör. Det är därför inte alltid lätt att förutse vem som blir offer.
Jag vet inte om det har blivit bättre eller värre under de 20 år som har passerat sedan jag gick i mellanstadiet. Men jag vet att vi pojkar besökte tjejernas omklädningsrum då (när vi var i förskoleåldern duschade alla tillsammans utan att det var något konstigt med det) och att det förekom mobbning bland både killar och tjejer. Detta har jag egentligen förstått först senare när jag med vuxna ögon sett tillbaka på skolgången.
Jag tror emellertid inte att vi som var nyfikna på flickornas omklädningsrum var sexister, att vi "hatade flickor" eller att vi önskade dem illa. För detta krävs något slags medvetenhet. Vi var barn. Och det sätt på vilket vi betedde oss då har inget att göra med hur jag och andra beter oss som vuxna individer i dag.
Lite fusk i skolan är väl inte så farligt?
Lars Fonseca har skrivit en avhandling vid Linnéuniversitetet om "normförhandlingar i gymnasieskolans bedömningspraktiker". Där ingår synen på fusk.
Alla vet att det fuskas hejvilt i den svenska skolan. Så var det på min tid och så är det fortfarande. Kanske har det rent av blivit värre. Om elever tycker att det är acceptabelt att ta med fusklappar till examinationerna vore väl en sak. Men hur ser lärarna på saken?
Båda elever och lärare anser att det inte är OK att ta med fusklappar till skrivningar. Däremot ser båda grupperna mellan fingrarna på fusk vid "speciella situationer", som när en elev av egen kraft inte lyckas nå upp till lägst godkända betyg i ett ämne eller när en elev drabbas av tillfälliga svårigheter och fuskar sig upp till sin "vanliga" betygsnivå (hur nu detta ska bedömas).
Spontant skulle jag vilja påstå att detta är ett symptom på vad som är fel i den svenska skolan. Slappheten. Låt gå-mentaliteten. Föraktet för kunskap och flit. Viktigast är att alla blir godkända, inte vad de lär sig på vägen dit.
Jag är ändå lite förbluffad över att lärare så öppet kan ha denna inställning, även om det ligger väl i linje med hur den svenska skolan fungerar och hur politiker vill att den ska fortsätta fungera: nämligen fokus på de svaga eleverna och sänkta krav så att alla kommer in på högre utbildningar. Kalla sedan Sverige för en kunskapsnation (sic).
Det blir ett bryskt uppvaknande för de elever som i grundskolan och gymnasiet haft för vana att fuska, och vars lärare sett mellan fingrarna för att eleverna setts som lågpresterande, när det plötsligt spatserar tentavakter och håller koll under examinationerna på universitetet. Måste alla examineras under samma villkor nu, plötsligt!
De kanske rent av kommer känna sig kränkta.
onsdag 29 oktober 2014
Någon jäkla ordning får det vara!
Post- och telestyrelsen (PTS) hotar internetoperatören Bahnhof med vite på fem miljoner kronor om de inte börjar datalagra igen.
Andra operatörer har redan fallit till föga. Men Bahnhof har vägrat efter EU-domstolens utslag att bulkdatalagring av alla människors kommunikation, även icke brottsmisstänktas, strider mot rättighetsstadgan, och har önskat få den svenska datalagringen prövad.
Regeringen tillsatte som bekant en lydig utredare för att få "rätt" svar, nämligen att svensk lagstiftning inte är oförenlig med EU-domstolens dom. Fortsätt som vanligt!
PTS var dock av en annan åsikt inledningsvis. Myndighetens initiala bedömning var att den svenska lagstiftningen om datalagring föll samtidigt som datalagringsdirektivet ogiltigförklarades. Den slutsatsen drogs även i andra EU-länder.
Men efter påtryckningar från Rikspolisstyrelsen vände PTS på en femöring och krävde plötsligt att datalagringen ska fortsätta. Nu ger de sig efter olydiga operatörer som bara följer EU-domen. PTS beter sig helt oacceptabelt. Men det är symptomatiskt för hur övervakningsförespråkare, lagstiftare och myndigheter agerar i denna fråga. Lagen kringgås bara för att få fortsätta massövervakningen.
Att Sverige kryper för USA är ingen nyhet. Men någon jäkla ordning får det vara även i den svenska byråkratin. Bahnhof gör det PTS borde eftersträva - ser till att den svenska lagstiftningen prövas i högre instans. Det kommer dock ta flera år innan vi får ett besked och under den tiden fortsätter oskyldiga svenskars kommunikation att övervakas och lagras.
Argumenten för datalagringen är desamma som för massövervakningen i stort: för att hitta vissa skurkar måste vi tråla i all kommunikation. Den som inte gjort något olagligt behöver inte bekymra sig, får vi veta.
Svenska politiker som Johan Pehrson (FP) brukar älska att ta upp barnporren som exempel på brott som bara kan lösas om alla användares kommunikation datalagras. Det är ett ohederligt argument. Om alla människor måste övervakas för att beivra ett enskilt brott (som i normalfallet ger böter), är det faktiskt lagstiftningen det är fel på.
Läs även:
HAX
Just sayin'
Om cannabis var lagligt skulle ingen röka spice.
tisdag 28 oktober 2014
Det här partiet skulle jag rösta på
Årets riksdagsval satte fingret på ett problem som alltfler liberaler och konservativa känner igen sig i: det finns inga vettiga partier att rösta på längre. Alla har kladdat ihop sig i mitten och tycker likadant i alla frågor.
Sju av åtta riksdagspartier är så överens att det inte finns något annat än procentsatser och marginaler att bråka om längre. Sverigedemokraterna sticker ut i migrations- och integrationsfrågorna, men är i övrigt ett tämligen traditionellt socialkonservativt parti med inslag av socialdemokratisk välfärdsvurm. Framför allt har samtliga partier gemensamt att de vill att politiken ska bestämma mer över våra liv.
Det behövs en ny kraft i svensk politik. Ett riktigt alternativ. Det lär aldrig finnas ett parti att omfamna helhjärtat, men om ett nytt parti åtminstone kan stå för hälften av nedanstående idéer, har det min röst.
Från detta nya parti skulle jag vilja se:
FRIHET UNDER ANSVAR
- självförsörjning som ett självändamål, vilket betyder lägre skatter och färre bidrag
- ersätt sysselsättningsmålet med ett självförsörjningsmål (ex: politiken ska syfta till att så många som möjligt blir självförsörjande, inte att de har någon sorts sysselsättning betald av andra)
- likhet inför lagen, oavsett kön, läggning eller härkomst
- alla vuxna har rätt att ingå partnerskap, det ceremoniella sköts privat och religiösa församlingar bestämmer själva vilka som får vigas hos dem
- stärkt äganderätt (ex: staten ska inte förbjuda rökning på andras mark, däremot kan ägaren av egendomen förbjuda någon att röka eller beträda området)
- insikt: det är företagare och entreprenörer, inte politiker, som skapar arbetstillfällen
- mer liberal vapenlagstiftning som inte misstänkliggör skötsamma vapenägare
BROTT OCH STRAFF
- skärpta straff för våldsbrott
- avskaffad "två tredjedelsregel" - tidig frigivning ska vara undantag, inte regel
- större fokus på återfallsprevention under interneringen
- brott utan offer stryks, vilket bl.a. omfattar narkotikainnehav, sexköp, koppleri men också sådant trams som dansförbud utan tillstånd, innehav av viss pornografi och provokativ konst
- reformera nämndemannasystemet - inga politiska domstolar!
SVERIGE I VÄRLDEN
- Sverige ut ur EU, frihandelsavtal med övriga världen
- en självständig utrikespolitik men med gott samarbete med likasinnade stater
- stärkt försvarsmakt med målet att skydda svenska gränser
- bevara en fri riksbank och den svenska kronan
MIGRATION M.M.
- alla som vill komma till Sverige är välkomna så länge de försörjer sig själva och inte begår brott
- den som vill ta hit vänner eller anhöriga förväntas stå för uppehälle och försörjning tills vederbörande löst det själv
- avskaffat enprocentsmål i biståndspolitiken, plocka bort korrupta regimer från biståndslistan och satsa på akut katastrofbistånd som räddar liv
- medborgarskap som förvärvats på oärligt sätt kan återkallas
- alla oavsett härkomst ska ha samma rättigheter på arbetsmarknaden (ex: inga specialanställningar utifrån födelseland)
TRYGGHET OCH RÄTTSSÄKERHET
- stärkt skydd för den personliga integriteten (ex: avskaffad bulklagring av ej brottsmisstänktas kommunikation, en ny FRA-lag som tydligt avgränsar myndighetens befogenheter och en genomlysning av verksamheten vart fjärde år så att ändamålsglidning ej sker)
- fokus på rättssäkerheten i all ny lagstiftning
- inrättandet av en konstitutionsdomstol
- devisen "få men bra myndigheter" förverkligas
- riksdagen bantas på ledamöter (små klasser är bättre än stora)
- tre mandatperioder i rad införs som gräns för hur länge en riksdagsledamot kan sitta
- stärkt yttrandefrihet, vilket betyder att människor får stå ut med att inte allt som sägs, skrivs och på annat sätt uttrycks faller dem i smaken
- ta bort lagen om hets mot (vissa) folkgrupp(er)
- informationsfriheten ska vara skyddad (ex: staten har ej rätt att censurera vare sig tidningar, filmer eller webbsajter)
- religionsfriheten ska skyddas, men övergrepp i religionens namn accepteras ej
SKATTER M.M.
- skala ned progressiviteten i skatteskalan och inför på sikt platt skatt
- sluta straffbeskatta viss konsumtion
- öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att avskaffa LAS och göra det lättare att anställa och avskeda vid behov
- avskaffa på sikt Arbetsförmedlingen och låt privata aktörer ta över
- allt offentligt stöd till extremistorganisationer och samfund dras in
- avskaffa de generella bidragen och behovspröva de stödåtgärder som anses nödvändiga
ÖVRIGT
- ersätt skolplikten med en läroplikt
- en skola befriad från politisk klåfingrighet (ex: skolan ansvarar själv för disciplin och pedagogik)
- en konst fri från politiken
- staten ska ej syssla med så kallad genusvetenskap
- avkaffa bruksvärdesprincipen, inför marknadshyror stegvis
- röj upp i regelträsket runt bostadsbyggandet, korta byggplanprocessen
- låt ett enhetligt bolag ta över underhållet av järnvägen
- avskaffa en rad statliga monopol, som Systembolagets detaljhandelsmonopol och spelmonopolet
- avskaffa diskrimineringsombudsmannen
- skydd för djur och natur, men ej tokbeskattning
- utbyggd kärnkraft med moderna reaktorer, de fossila bränslena fasas ut
Ungefär så. Kort sagt ett parti som tar idén om frihet under ansvar på allvar. Som erkänner människors integritet och förmåga att vara herrar i sina egna liv.
Hand upp, någon?
Man kan väl få drömma...
Etiketter:
ideologi,
konservatism,
liberalism,
partier,
Sverige
måndag 27 oktober 2014
Med rumpan bar
I Sverige är det som bekant förbjudet att betala för sex. Att de flesta kärleksförhållanden egentligen innehåller något slags byteshandel vad beträffar tjänster och sex, även om det är subtilt, spelar tydligen ingen roll. Sex mot pengar eller tjänster är fult!
Det är lätt att bevaka sexhandeln när den sker utomhus i de ökända kvarteren. Desto svårare är det för polis och prostitutionsgrupper att komma åt det omoraliska beteendet när det sker på hotell och i lägenheter.
Därför önskar polisen få in tips från hotellpersonal och kringboende på misstänkt beteende. Då kan busarna nämligen tas på bar gärning, vilket ofta krävs för att bevisa sexköpet i fråga.
Jag kan förstå om skvallerglada grannar vill hålla koll på vem som har sex med vem. Men detta är faktiskt inget som polisen borde syssla med.
Varje timme som en polis lägger på detta är en timme mindre på att lösa överfall och inbrott. Gärningar som faktiskt medvetet skadar andra människor.
Etiketter:
lagstiftning,
moralism,
sex,
sexköpslag
söndag 26 oktober 2014
Tantväldet i politiken
Nu tar kvinnorna plats i toppolitiken. För första gången finns det ingen man överst i styret i Sveriges fem största kommuner. Moderaterna kan snart få sin första kvinnliga partiledare. Och i andra borgerliga partier står kvinnor på tur.DN berättar i dag att kvinnor leder Sveriges fem största kommuner. Kvinnorna är på frammarsch i politiken.
Frågan är vad vi ska göra åt detta tantvälde i politiken. Har månne den nya jämställdhetsministern några förslag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


































