Konstfuck

Konst ska provocera och utmana, brukar det sägas. Det kan jag hålla med om, även om jag personligen hellre njuter av en bra film eller en vacker naturmålning än en nedsprejad tunnelbanevagn. SL har all rätt att polisanmäla det hela och kräva ersättning.

Det hävdas från Konstfacks sida att det inte är vandaliseringen av tunnelbanevagnen som är konst utan filmen av den. Konstfacks företrädare hävdade i Gomorron Sverige att gränsen går när andra människor kränks eller skadas. Men att förstöra andras egendom är tydligen acceptabelt. Ärligt talat skiter jag i om det är vandaliseringen eller filmen av händelsen som anses vara konst: det är likafullt ett brott. Satt i ett större perspektiv gör sig Konstfack dessutom skyldigt till att ytterligare höja biljettpriserna eftersom SL tvingas lägga ned oerhörda belopp på klottersanering och att laga de tåg som vandaliseras. Vi resenärer får givetvis betala.

Det finns gränser för när provokationer bara blir dumma och menlösa - och i det här fallet även brottsliga. Att måla av profeten Muhammed resulterade i en nyttig diskussion om yttrandefriheten i vårt samhälle. Även om konsten som sådan, i mitt tycke, var rätt kass lyckades konstnären Lars Vilks den gången åstadkomma något mer än bara ett dött konstverk. Men att vandalisera en tunnelbanevagn? Man kan lika gärna stoppa en kryddnejlika i urinröret. Konst är det fanimej inte.

Mathias Sundin blev irriterad och startade Facebookgruppen "Inga mer skattepengar till Konstfack". Joina.

Det här är konst!

Kapa repet

53 procent av de i skrivande stund 67 000 personer som röstat i Aftonbladets omröstning vill inte att regeringen hjälper Saab i företagets akuta kris. Det verkar alltså finnas en och annan där ute som anser att skattepengar ska gå till någonting bättre än att hjälpa misskötta privata företag.

Ett antal ekonomer argumenterar desperat för att kasta skattepengar över ett döende bilmärke. Mikael Wickelgren vid Handelshögskolan i Göteborg menar att marknaden har vikit med nära en tredjedel på ett halvår och att det är något som "inget företag i världen kan hantera". Nå, nu har Saab inte rosat marknaden innan den ekonomiska krisen heller utan tvärtom gjort stora förluster även under blomstrande högkonjunktur. Företaget är således misskött.

Förändring är alltid jobbigt, men om nedlagda verksamheter ska kunna leda till något positivt i framtiden måste man snarast se framåt. Då kan man inte misströsta som herr Wickelgren gör när han frågar sig "vad ska Sverige syssla med annars?" om inte bilproduktionen fanns. Tänk nytt i stället.

Just nu verkar det som om regeringen står pall och vägrar pumpa in mer pengar i Saab. Det vore ett sunt och viktigt ställningstagande - och en signal om att principen om utbud och efterfrågan när man producerar något på marknad även gäller Saab.

Kinesisk kritik mot Obama

Den statliga nyhetsbyrån Nya Kina kritiserar Barack Obamas krispaket för protektionism. Bakgrunden är att Obama vill satsa på enbart amerikansktillverkade produkter i satsningen på bland annat infrastruktur som ingår i paketet. "Historien och ekonomisk teori visar att protektionism inte är en väg ut ur finansiell kris", konstateras det helt korrekt.

Det är lite upplyftande att se kritik mot protektionism från ett land som för bara dryga 30 år sedan styrdes av en av världshistoriens värsta tyranner och där det i praktiken var förbjudet att ens tänka kapitalistiskt och marknadsekonomiskt.

Nya tider, indeed...

Därför ska vi bojkotta EU-valet

Det är alltid samma visa inför ett Europaparlamentsval. Borgerliga politiker pratar om att kämpa för ett EU som ska bli "smalare men vassare", att motarbeta jordbrukspolitiken och verka för frihandel och öppenhet. Vänsterpolitiker argumenterar för "social rättvisa" och att EU behövs för att lösa "klimatkrisen". I slutändan blir det ingenting av någonting.

När kom det sist ett positivt, frihetligt beslut från EU? Svårt att minnas, va? Det vi har fått är i stället antingen antifrihetliga lagar och direktiv eller rent trams som bara kostar (skatte)pengar. Till detta ska läggas att unionens ledargarnityr gör sitt bästa för att tvinga på sina medborgare ett fördrag som föll direkt när enstaka medborgare fick chansen att säga sitt i en folkomröstning. EU-företrädarnas syn på demokrati luktar fisk.

EU är ingen demokratisk union. Det är ett genomkorrumperat system byggt på ryggdunkningar och liknar snarast en klubb för inbördes beundran som går ut personlig vinstmaximering. Att tjäna så mycket som möjligt och göra så lite som möjligt verkar vara en grundläggande princip. Jag vet att det finns lysande undantag, men det har helt enkelt gått för långt för att jag ska kunna känna något förtroende för någon av alla kandidater som vill in i eller sitta kvar i parlamentet. Värst är det nästan bland borgerliga politiker, som släpper allt kritiskt tänkande när EU kommer på tal. Det är som om EU-kritik betraktas som något slags förräderi. De får i stället ett obehagligt frireligiöst leende när EU diskuteras.

Jag har varit positiv till EU-samarbetet. Jag har EU-heilat i MUF, försvarat unionen inför andra frihetliga skeptiker med argumentet att "grundtanken är bra, det gäller bara att pvåerka i rätt riktning". Själva idén med ett Europa med öppna gränser och fri rörlighet för kapital, människor, varor och tjänster är ju positiv. Det var detta som fick vänstern att bli sådana kompakta EU-motståndare. Det var ett "nyliberalt projekt", sades det.

Jag är övertygad om att många borgerliga röstade ja till EU i tron att Sverige skulle tvingas anpassa sig till det, på vissa håll, mer öppensinnade Syd- och Mellaneuropa. Systembolaget skulle ryka. Apoteksmonopolet likaså. Svenska Spel skulle tas både bak och fram av EG-domstolen. Den mäktiga fackföreningsrörelsen skulle få på tafsen och den svenska arbetsmarknaden liberaliseras.

Resultat? Inget av detta har nu hänt tack vare EU. Tanken med unionen var måhända bra, men vad som är relevant är den konkreta politiken. Och den är inte frihetlig utan konservativt socialdemokratisk med en vämjelig övertro på Politiken. Vi sitter nu i skiten och knappast någon argumenterar längre för ett utträde.

Ju närmare valet vi kommer, desto större Stimotolleenden kommer du att få se från kandidaterna. Och de gamla plattityderna om "smalare men vassare" kommer åter att eka på gator och torg. 38 procent röstade i förra valet till Europaparlamentet. Jag hoppas att det blir färre denna gång. Om färre röstar minskar legitimiteten. Minskad legitimitet sänder en väldigt tydlig, och för politiker smärtsam, signal om att vi inte har något förtroende för dem eller systemet. En röst, oavsett vem den faller på, legitimerar EU-systemet och allt som kommer därifrån. Om majoriteten i parlamentet är röd eller blå har visat sig spela liten roll. Någon nödvändig reformering av EU får vi inte.

Den som tror på mindre byråkrati, mindre politik, bättre använda skattepengar, öppna gränser och en ökad frihet för oss medborgare har inget att hämta i något parti som kandiderar till EU-parlamentet. Elda upp röstkortet och gör något bättre den 7 juni.

En liten påminnelse om lite av det svineri som pågår:

Mjölken - den nya inkörsporten?

Vissa säger sig bli höga på livet. Andra använder gräs. Kanske kan även mjölk fungera, i alla fall om man bor i Schweiz.

Schweiziska myndigheter har nämligen förbjudit industrihampa som djurfoder. Orsaken är att de misstänker att det kan finnas THC i den mjölk som korna producerar. Och sådant är ju inte bra för barnen.

Det låter förstås rätt orimligt. Industrihampan innehåller såvitt jag vet väldigt små mängder THC och den mängd som hamnar i mjölken måste vara mikroskopisk. Du får nog sätta i dig en och annan tankbil om du vill känna något. Och så jäkla kul är det inte att dricka mjölk.

Det svenska jordbruksverket hälsar lugnande att "det finns ingen som helst risk för den svenska folkhälsan". Vi som blev så oroliga.

(Tipstack: Oscar)

Kvinnor som traffickingförövare

En rapport (Global Report on Trafficking in Persons) som sammanställts av FN-organet UNODC (organet för narkotika- och brottsbekämpning) visar att det inte bara är främst kvinnor som utsätts för trafficking för sexuella ändamål - även en stor del av förövarna är kvinnor. Denna lite överraskande uppgift kastar förmodligen många radikalfeministers idéer över ända.

Det är en bred granskning som har gjorts, över 150 länder ingår i undersökningen. I en tredjedel av länderna är kvinnorna i majoritet bland förövarna och i Östeuropa sägs de utgöra hela 60 procent. Detta stämmer förstås väldigt illa med den allmänna bilden av kvinnan som vårdande varelse medan männen bär ansvar för våldsbrott och sexuella brott i samhället. Att män är överrepresenterade i denna statistik råder ingen tvekan om, men kanske har våra förutfattade meningar om hur kvinnor är och bör vara gjort oss blinda för att även kvinnor begår sexuella övergrepp (där vissa menar att mörkertalet är stort i likhet med viljan att blunda), att även kvinnor våldtar och medverkar till att flickor och kvinnor utsätts för en modern form av slaveri.

Undersökningen visar också att många offer själva blir förövare. Orsakerna bakom detta vet vi ganska lite om. Men det är i alla fall tydligt att trafficking för sexuella ändamål inte är någon strikt manlig företeelse utan något både kvinnor och män ägnar sig åt. Det handlar således inte om någon manlig dominans över det kvinnliga könet eller kvinnokroppen, ej heller om patriarkala strukturer som möjliggör att män kan utnyttja den kvinnliga delen av befolkningen för sina sexuella lustar. Motiven bakom trafficking handlar rent krasst om pengar. Inget annat.

Kärnkraften engagerar

Alliansens energiuppgörelse om kärnkraften framstår alltmer som en stor tillgång i den kommande valrörelsen. Sex av tio svenskar applåderar fortsatt användning av kärnkraft i form av nya reaktorer.

Att moderater, folkpartister och kristdemokrater vurmar för kärnkraften är ingen överraskning men att hela två av tre centerpartister anser att uppgörelsen (som bland annat innebär slopandet av förbudet att bygga nya reaktorer) är bra överraskar lite. Det säger något om att Maud Olofssons förändring av partiet från ett gammalt motsträvigt bondeparti till en modern borgerlig kraft har burit frukt.

Positivt för alliansen är att även socialdemokratiska väljare är positiva till kärnkraften. Reinfeldt har rätt när han menar att Mona Sahlin går emot sin egen väljarbas när hon låter Maria Wetterstrand diktera hur oppositionens energipolitik ska se ut. Det är bara miljöpartister och vänsterpartister som är övervägande negativa. Denna minoritet bör inte tillåtas bestämma inriktning i svensk energipolitik.

Samtidigt visar en Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander att 55 procent av svenskarna har större förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister än för Mona Sahlin. För oppositionsledaren är siffrorna föga smickrande 27 procent. Mer än var femte vänsterväljare (23 procent) känner större förtroende för moderatledaren än socialdemokraternas partiledare som statsminister, vilket förstås är anmärkningsvärt. Man kan väl konstatera att Reinfeldt har lyckats väl i sin strategi att bli mer sossig än sossarnas egna företrädare.

Härliga svenska dialekter

Det är nästan så att man tycker synd om alla som lär sig svenska som ett helt nytt språk...

DN fortsätter klimathetsen

DN är ibland, för att citera Göran Persson, en riktigt otäck tidning. Blaskan har länge sjungit klimatalarmismens lov. Resebilagorna är inte bara fulla av reseskildringar och restips utan även koldioxidkompensering. Den som drömmer sig bort till fjärran stränder ska få lite dåligt samvete på köpet.

Föga förvånande slår nu DN på stora trumman efter de våldsamma och omfattande bränderna i Australien. Allt beror naturligtvis på klimathotet! Samma förklaring ges till snöovädret i London och Frankrike och torkan i norra Kina.

Ska det vara så svårt att begripa följande: vädret går upp upp och ned! Det varierar! Vad är egentligen "normalt" väder? Är det någon som på allvar tror att vädret kommer att vara helt oförändrat under din och min livstid? Vädret har alltid förändrats och det finns en mängd orsaker till det. Kanske har även utsläpp av fossila bränsen en påverkan i det orsakskomplex till att vädret förändras. Men det är knappast den enda eller den främsta orsaken till att det brinner i Victoria eller kommer snö i London. Vad vill DN uppnå med sina klimatalarmistiska artiklar? Skapa oro och ångest hos läsarna? Eller bara göra sig självt till åtlöje?

Det blir särskilt patetiskt när meteorologer, som kämpar med sina tredygnsprognoser, förutspår hur sommarvädret kommer att vara år 2050. Det rör sig om gissningar, inget annat. Det går inte att göra en prognos så långt fram i tiden och det borde alla som följer väderprognoserna kunna inse.

Att skylla såväl kyla som hetta på "den globala uppvärmningen" är inget nytt. När Grekland för några år sedan drabbades av bränder lät det likadant i svensk media - trots att det senare framkom att många av bränderna var anlagda. Problemet med denna sorts alarmism är att inget går att härleda i bevis. Det går inte att bevisa att utsläpp orsakat det ena eller det andra, det går inte att beräkna hur temperaturen hade sett ut om människan aldrig använt vare sig kol, gas eller olja. Varje snöstorm, varje skyfall och varje ovanligt het sommardag kan alltså skyllas på "den globala uppvärmningen". Det låter som en mycket trygg position för våra kära klimatalarmister.

För övrigt kunde DN meddela att en koala räddats ur bränderna. Bara så att ni vet.

6 av 10 säger ja till rena sprutor

Sex av tio svenskar vill tillåta rena sprutor till tunga narkotikaanvändare för att minska spridningen av hiv och hepatit, enligt en undersökning som Svenska Brukarföreningen beställt.

Nu vet jag inte hur frågan ställdes till de svarande, men resultatet är i alla fall en liten indikation på att det finns ett opinionsmässigt utrymme att börja förändra svensk narkotikapolitik mot ett skademinimeringsperspektiv. Det är en förändring som måste påbörjas nu - för den kommer att ta tid.

När tid ges kommer jag att göra en lite längre utläggning om den svenska narkotikapolitiken. Här eller på Newsmill.

Uppdatering: Berne Stålenkrantz skriver själv om det på sin blogg.

Själve fan

FRA. Ipred. Och nu datalagringsdirektivet. Nu är det inte längre ett dumt förslag utan bitter verklighet. Skiten har godkänts av EG-domstolen.

Vad ska vi göra nu då? Flytta i protest? Eller släppa en fis och låtsas som om inget har hänt?

Skandalen runt Quick bara växer

Skandalen kring den seriemordsdömde Thomas Quick fortsätter att växa. Quick tog i höstas tillbaka samtliga erkännanden och menar att han inte har begått något av de åtta mord an dömts för men heller inte gjort sig skyldig till något av de andra mord han erkänt.

Många har hävdat detta hela tiden. Att Thomas Quick är mytoman och att allt han sagt bara är nonsens. Ändå var SVT-journalisten Hannes Råstams dokumentär om och intervju med Quick skrämmande. Är det verkligen så här det har gått till? Kan det gå till så? Svaret måste bli ja. Vi har sett andra liknande skandaler, exempelvis "fallet Ulf" och bränderna i Falun (båda undersökta av nämnde Råstam). Och tittar man på den nya serien Advokaterna i TV4 blir man ännu mer deprimerad över tillståndet i den svenska rättsstaten.

Hannes Råstam har tittat på journalanteckningar som visar att överåklagare Christer van der Kwast varit i högsta grad delaktig i beslutet att ge en morddömd Thomas Quick frigång under vistelsen på Säters sjukhus. Under sin tid ute i det fria kunde Quick, som dokumentären visade, besöka Kungliga Biblioteket och på egen hand leta fram information om ett mord han senare kom att erkänna. Det är förstås anmärkningsvärt att en morddömd person hade möjlighet att röra sig fritt på detta sätt och det är lika anmärkningsvärt att en åklagare utövat påtryckningar på en chefsöverläkare (enligt denne på ett "ytterst olustigt" sätt) för att frigången inte skulle dras in.

Thomas Quick kommer att begära resning i samtliga åtta fall. Om hans resningsansökningar godkänns är en helt annan femma. Det är många som har investerat väldigt mycket prestige i Quicks skuld och även om han dömts av tingsrätter i samtliga fall (vars professionalitet kan ifrågasättas), känns det onekligen som en Davids kamp mot Goliat. Quick är mer eller mindre enbart dömd på sina egna berättelser - att bara ta tillbaka vad som tidigare har sagts räcker förstås inte för resning. Rätten lyckades inte bevisa Quicks skuld - men dömde honom ändå. Nu är det upp till honom själv att bevisa sin oskuld.

På många sätt kan jag tycka att Hannes Råstam är en journalistisk hjälte. Han använder sitt arbete, sin plattform, för att avslöja betydande missförhållanden som rör hela vår rättsstat. Det handlar inte om gammal köttfärs eller dunplockade fåglar utan om grundläggande värden i vårt demokratiska samhälle: hur människor hanteras inom polisen och rättsväsendet. Det är därför lika skrämmande att människor bryr sig mer om köttfärs och fåglar än grundläggande demokratiska värden som det är att dessa värden hotas i Sverige i dag.

Ibland känns det som att det var rena rama turen att Sverige en gång i tiden blev en demokratisk rättsstat med grundläggande fri- och rättigheter. I dag tycks allt fler ta dessa för givna och blunda när de hotas. Ty om vi skulle försöka argumentera för införandet av dessa fri- och rättigheter i dag, skulle majoriteten antagligen inte bry sig. Den egna lilla världen med maxtaxa på dagis, rätt sorts märkeskläder och färsk köttfärs på ICA är viktigare. Tills den dagen då du själv sitter anklagad och dömd för ett brott du inte begått. Men det är så dags då.

Tidigare bloggposter:
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Övergiven.

Barnperspektiv på avfall

Det är svårt att ta det rödgröna samarbetet på allvar. Efter trepartisamtalen paraderade partiledarna ut och berättade att de ville "satsa på barnen". Allt ska prövas ur ett barn- och jämställdhetsperspektiv när politiken utarbetas. Ja, det är säkert precis vad varslade, arbetslösa och företagare utan kunder vill höra.

Jag är lite nyfiken på hur barnperspektivet på försvarspolitiken ser ut. Eller på utrikespolitiken. Peter Eriksson förklarade emellertid att det går utmärkt att ha ett barnperspektiv på kärnkraften: "Det är väl tydligt när vi pratar om leukemi bland ungar som bor i närheten av kärnkraftverk. Det finns ett barnperspektiv på avfallet också." Barnperspektiv på avfall? Är det det som ska lösa Sveriges framtida energiförsörjning?

Det blir som synes väldigt mycket flum och fluff när de tre rödgröna partierna träffas och samspråkar. Ännu har väldigt lite konkret kommit ur samarbetet - och de kritiska frågorna från journalisterna verkar helt utebli. Ingen som ifrågasätter bristen på sakpolitik i oppositionens utspel?

EU. Försvarspolitiken hemma och internationellt. Flyktingpolitiken. Utrikespolitiken. Skolpolitiken. De potentiella stridsfrågorna är många och ska det kompromissas kommer det att bli fråga om långa, nattliga manglingar där minst en av parterna kommer att göra sina väljare djupt besvikna. Varje gång.

Mona Sahlin har självkritiskt erkänt bristerna i den socialdemokratiska skolpolitiken och i princip gett Jan Björklund rätt när han kallat sossarnas skola för "flumskola". Nu har hon tänkt sig att regera med vänsterpartiet, som över huvud taget inte vill ha några betyg i skolan, som har föreslagit förbud mot hemläxor och inte ens befinner sig på samma planet som övriga sex riksdagspartier när det gäller skolpolitiken. Hur ska Sahlin förhindra att vi åter går mot en flumskola nu när vändningen äntligen har kommit?

Oppositionen har en lång väg att vandra för att vinna trovärdighet för sitt så kallade alternativ.

Nu ska den fria sexualiteten behandlas

Prostitutionsenheten i Stockholm vill ha pengar för att kunna ta kontakt med sexköpare och "hjälpa" dem. Syftet är att prata med dem och få dem på bättre tankar så att de skola träda in på den rätta vägen.

Verksamheten Kast (Köpare Av Sexuella Tjänster), som erbjuder samtal, konstaterar att hälften av köparna de har kontakt med är män med familj som kommer från goda sociala förhållanden. Till dessa ska förstås läggas alla med liknande bakgrund som inte söker någon hjälp eftersom de inte anser att det finns något att söka hjälp för. Måste man ha problem för att man köper en sexuell tjänst? Det är visserligen positivt att nidbilden av sexköparen som den ensamme, olycklige mannen som inte kan få sex på något annat sätt revideras något när prostitution diskuteras i dag, men i reportagen utgår man fortfarande från att köparen måste lida av något. Ha några problem. Det måste vara något fel någonstans.

Att gifta män köper sex vid sidan om är möjligen ett problem för männens fruar och för deras gemensamma förhållande, men längre än så bör vi inte sträcka oss. Jag är övertygad om att många köper sexuella tjänster av ren spänning, för att krydda vardagen, för att leva ut vissa fantasier som inte kan tillfredsställas med frugan. Detta har Landet Lagom (där tvåsamhetsnormaliteten och missionären fortfarande utgör tydliga ramar) väldigt svårt för.

Sedan förbudet mot köp av sexuella tjänster infördes för drygt tio år sedan har gatuprostitutionen minskat, men är enligt Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 på väg tillbaka till samma nivåer igen. I den rapporten, som sällan eller aldrig citeras när sexmoralisterna på DN eller SvD skriver sina reportage, konstateras att det saknas kausalitet mellan lagen och minskad prostitution.

Dessutom har verksamheten till stor del flyttat ut på nätet. Det är således svårt att peka på att lagen haft några konkreta effekter när det gäller utbud och efterfrågan. Däremot har attityden till sexköp blivit mer negativ. Se där, en framgång för sexofoberna. Detta visar att sexköpslagen först och främst är en attitydlag som syftar till att göra svenska folket mer negativt till den fria sexualiteten och till ickenormativa sexuella kontakter. Sexsäljarna har, givetvis, aldrig varit en del av ekvationen.

Det är oundvikligt att lagstiftning har en påverkan på människor. Vi svenskar vill följa lagen och ser ofta ned på civil olydnad. Dessutom brukar även det politiska motståndet upphöra ganska snart efter att en lag har införts. När sexköpslagen infördes 1999 var kritiken hård från många inom borgerligheten. I dag håller alla käft. Det är som om existerande lagar inte kan utmanas. Lagstiftningen bygger på grumlig radikalfeministisk teori som säger att mannen dominerar kvinnan med sin sexualitet och att förhållandet mellan köpare och säljare av en sexuell tjänst är ett maktförhållande där kvinnan alltid är i underläge. Det är alltså köparen som har makten (jag som trodde att vänstern gillade konsumentmakt...!).

De radikalfeministiska tankarna har sannolikt litet stöd i övrigt i samhället, men här har teorierna plötsligt trampat hela vägen in i den lagstiftande församlingen och alla liberaler och konservativa tittar nu tigande på. Trots att de sitter i regeringsställning. Sexsäljarna själva är det ingen som vill lyssna på. De har, bisarrt nog, blivit "det andra" perspektivet trots att det är deras vardag, deras liv, som i högsta grad berörs av lagstiftningen.

Det finns vissa lagar som kan tyckas perifera men som i själva verket är principiellt viktiga frågor. Lagen om köp av sexuell tjänst är en sådan lag. Den handlar dels om rätten till en fri sexualitet - för både kvinnor och män - och dels om kampen för lika rättigheter i samhället. Sexsäljarna är en stigmatiserad och bespottad grupp som utmålas som offer och exkluderas från samhällsgemenskapen genom att i sitt yrkesval inte ha rätt till alla skyldigheter och rättigheter som alla vi andra har. Det är alltså i grunden en fråga om mänskliga rättigheter. Ni vet det som Sverige brukar vara så piggt på att kritisera andra länder för att bryta mot.

En majoritetsregering har möjlighet att riva upp gamla lagar. Problemet är att det finns lika många sexofober och snorkfröknar inom alliansen som det finns inom oppositionen. Sålunda händer ingenting. Och Margareta Winberg, Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson kan vara nöjda och glada.

Liberala kandidater sökes

Att vara frihetlig väljare är inte lätt. Det finns sällan några vettiga kandidater att välja bland, oavsett om det gäller riksdags- eller EU-val. För att underlätta valångesten har, som många redan har uppmärksammat, magasinet Neo bjudit in ett antal kandidater som får förklara varför just de förtjänar liberala väljares röster. Först ut är Christian Engström, vice ordförande i piratpartiet och tillika förstanamn på nämnda partis lista till Europaparlamentet.

Personligen har jag för första gången sedan jag blev röstmyndig beslutat mig för att inte utnyttja min rösträtt den 7 juni. Skälet är att jag helt enkelt har trappat tron på allt vad EU är och står för. En röst i valet är ett sätt att legitimera den korrupta EU-stat som jag, som tidigare EU-positiv liberal, inte längre kan ställa upp på. Men jag önskar Christian Engström och alla andra vettiga kandidater all lycka i valet.

Radiotjänst kan ta sig i häcken

Alltså, nu får det faktiskt vara nog. The bottom is nådd.

Inte nog med att alla som äger en TV är skyldig att betala 5 kronor om dagen till Radiotjänst i Kiruna ("Radiotjänst", "Systembolaget" - vad får de alla dessa lobotomerade namn ifrån?). I linje med satsningen på nätet vill SVT även utvidga skyldigheten att betala TV-licens till alla som äger en dator. Det blir effekten om företaget får som det vill.

"Visst kan jag se det orimliga i att apparatur som inte är avsedd att användas för TV-tittande blir licenspliktig", erkänner Radiotjänsts VD Anna Pettersson. Men att något är orimligt har ju inte stoppat dem förr. Det är samma princip som gäller i dag. Alla som äger en TV är licenspliktig, oavsett om du ägnar 0 eller 500 timmar åt att titta på SVT:s kanaler, oavsett om du använder TV:n enbart för att se på film eller spela TV-spel - vilket alltfler yngre gör i dag.

De flesta vanliga svenskar betalar redan TV-licensen i dag och berörs inte av detta (förutsatt att nu inte SVT kommer att vilja införa en extralicens för den som både har TV och dator hemma...). För företagen är det desto värre. Beräkningar visar att ett företag med 300 datorer skulle behöva punga ut med 60 000 kronor till SVT bara för att de råkar använda datorer i arbetet.

Licensverktyget är föråldrat och fyrkantigt och borde avskaffas. Om vi ska ha statlig television ska dess utgifter utgöra en post bland alla andra i den statliga budgeten. Försvaret för systemets bevarande är att det "garanterar oberoendet". I en morgonsoffa nyligen påstod en kultursnubbe att det faktum att SVT, trots kritik, hade valt att visa Englas begravning (till runt 300 000 tittares förtjusning) visade hur oberoende public service i Sverige är. Tillåt mig le.

Alla som inte är blinda, sossar eller bara allmänt efterblivna vet att SVT ligger långt till vänster. Det avspeglas i nyhetsrapporteringen i Aktuellt och Rapport, det avspeglas i vilka program som sänds (minns hyllningskvällen till diktatorn Castro) och hur SVT:s egna produktioner, som inte sällan sätter en ton i debatten, ser ut. Något oberoende går inte att tala om och av den anledningen borde SVT sluta hyckla.

SVT brukar genom att peka på det växande antal som betalar in pengarna hävda att svenska folket stödjer licenssystemet, men tänker tydligen inte på att människor faktiskt inte har något val. Alla som inte vill oroa sig för att det står en TV-pejlare utanför dörren varje gång det ringer på betalar givetvis. Inte för att systemet är bra utan för att slippa obehaget eller oron att bli "avslöjad". Sådant kan vara förödande för en enskild person i Landet Duktig, där vi är så upptagna med att vara duktiga och paragrafryttare att vi fäller ministrar för att de inte betalat den nämnda licensen. Jag tror att jag hörde ett skratt utanför landets gränser.

Bravo, alliansen

Skit ska skit ha, brukar man säga. Därför har det varit och fortfarande är rätt att kritisera alliansen för många saker. Följdriktigt ska vi emellertid även berömma regeringen när den gör något bra. Som nu.

Arbetssättet "den fjärde böjer sig för de övriga tre" verkar fungera hyggligt. Tidigare har det varit kristdemokraterna som fått ge med sig. Nu är det centerpartiet. Uppgörelsen om kärnkraften är viktig, välkommen och ett styrkebesked inför framtiden. Industrin verkar fnittrande lycklig. Oppositionen är fullständigt bortgjord. Uppgörelsen har till och med fått internationella medier att skriva om lilla Sverige. Och en av de svåraste knutarna i alliansarbetet är plötsligt löst i god tid före nästa val. Problemet är att industrin behöver långsiktighet och alliansens löfte om att det är fritt fram att bygga nya reaktorer kan vara upprivet och begravt om bara drygt 18 månader.

Jag har svårt att se att kärnkraften kommer att bli någon avgörande valfråga 2010. Men visst kan den spela in när vissa väljare ska väga för och emot. Reinfeldt hoppas, och säger det helt öppet, att detta ska locka socialdemokratiska väljare till alliansen. Om Mona Sahlin fortsätter att sjabbla sig fram i oppositionsträsket lär socialdemokraterna inte bli ett 40-procentsparti. Och då kan det bli på f-håret på valnatten.

Uppgörelsen om kärnkraften är mycket positiv. Men den räcker förstås inte för att övertyga en luttrad liberal om att rösta på alliansen i nästa val. Regeringen har gjort alldeles för mycket galet och, i stort, drivit utvecklingen i fel riktning vad gäller viktiga frihetsfrågor. Kärnkraft i all ära, men yttrande- och informationsfriheten är faktiskt viktigare. Där har alliansen fortfarande mycket kvar att göra för att vinna sympatier från oss frihetliga väljare.

Ett hån

"Misshandel är misshandel om än i vadderade vantar". Krönikören Lars Ryding hånar och raljerar över Ingemar Johanssons karriär som proffsboxare, den uppmärksamhet han rönte som idrottsman och nu som avliden. Ryding själv ser ingen skillnad på proffsboxning med handskar, regler, domare och frivilligt deltagande från alla inblandade och en dödsmisshandel på Kungsgatan.

Det som retar gallfeber på mig är att sumprunkare som Lars Ryding anser att deras syn på en viss sport måste gälla alla. De kräver att åsikten, attityden, upphöjs till lag. De får tycka vad de vill om proffsboxning, hockey eller konstsim, men de ska fanimej inte lägga sig i andras rätt att utöva nämnda sporter. Byt kanal, för tusan.

Vad gäller riskerna med boxning är det ingen hemlighet att det kan vara farligt att få på käften. Men för det första går det inte att jämföra boxningen 1959 med hur den ser ut i dag. Ingos match mot Floyd Patterson hade brutits efter första nedslagningen om den inträffat i dag. Domaren är mycket noga med att få ögonkontakt med boxaren som rest sig efter en nedslagning och att personen måste kunna försvara sig, det vill säga höja handskarna.

För det andra begriper jag inte vad Lars Rydings åsikt om andras yrkesval skulle vara värd. Finns det andra idrotter och/eller yrkesval han inte gillar och som också borde förbjudas av den anledningen? Alla kan inte bli fotbollsspelare eller gymnaster. Alla är inte intresserade av samma idrotter. Respektera andra människors livsval!

För alla som vill se en fet smäll rekommenderas nedanstående klipp - särskilt utvald för Lars Ryding och andra tyckare. 1:15 in i klippet. Där kan man prata om Guds hand...

Snart kan vi se porr i 3D

I april inleds inspelningen av den första porrfilmen i 3D. Se mer på filmbloggen.

Teknikens under...

Utan trovärdighet

Pengar gör oss inte lyckligare. Prylar är bara materiell, och därmed artificiell, glädje. Så brukar det låta från vänsterhåll när kritiken mot konsumismen och kapitalismen väller ut. Ändå är det anmärkningsvärt hur fixerad vänstern är vid just pengar.

LO har lagt fram en rapport i vilken de har tittat på inkomstutvecklingen för den så kallade ekonomiska eliten mellan 2003 och 2007, med bakåtblickar till 1950-talet. LO vill påskina att det faktum att de rikaste blivit rikare betyder att de fattigaste blivit fattigare. Det är märkligt hur ekonomer kan stå för "en kaka som bara kan delas, inte expandera"-resonemanget. För om det inte förhöll sig så, skulle det vara ointressant för lågavlönade att högavlönade får mer pengar. Såvida det inte bara handlar om ren avundsjuka. Människor med vanliga löner måste förmås tro, att de rikare blir rikare på deras bekostnad. Så mobiliseras väljare till de partier som när de själva sitter vid makten höjer skatterna för vanligt folk.

Problemet borde inte vara att de rikaste blir rikare utan att de fattigaste inte blir rikare i tillräckligt hög grad. Människor hålls på mattan i Sverige av skattekilar och en bedrövligt hög beskattning på arbete. Många, väldigt många, lever från lön till lön och har inget utrymme att lägga undan pengar för oförutsedda utgifter. När kylen går sönder, bilen kärvar eller man drabbas av en vattenskada i badrummet blir det kris. För många är barnbidraget enda räddningen för att hålla ut innan lönen kommer in på kontot. Människor som har arbetat ett helt arbetsliv har väldigt små besparingar att falla tillbaka på. I ett välutvecklat och modernt land som Sverige borde det inte behöva vara så här.

LO klagar på att de rikaste har fått det bättre. Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarens vän. Faktum är att varken LO eller socialdemokraterna har gjort något för att förbättra villkoren för Sveriges låg- och medelinkomsttagare så att dessa grupper kan höja sin ekonomiska standard med eget arbete. Vi har i stället fått ett ofantligt stor grupp människor som är ekonomiskt beroende av vissa bidrag från staten för att över huvud taget överleva från månad till månad. Det är ovärdigt.

Alliansens bästa och viktigaste åtgärd har varit jobbskatteavdraget, som har gett låg- och medelinkomsttagare mer över av lönen varje månad. Detta vill oppositionen - arbetarnas vänner - sätta stopp för. Även om socialdemokraterna är beredda att behålla en del av skattesänkningen lär vi knappast få se något utvidgat jobbskatteavdrag i en rödgrön regering, trots att alliansens skattesänkningar för vanligt folk bara borde vara en inledning på något mycket större och mer långsiktigt: att möjliggöra för vanligt folk att stå på egna ben. Det ger självkänsla, det ger trygghet och det ger frihet - något LO och socialdemokraterna inte unnar oss.

Ingen kinesisk mat på Kinarestaurangerna

"Det är onekligen ett mysterium att svenska kinarestauranger fortfarande inte gör... kinesisk mat. Även svenska turistgrupper i Peking serveras måltider som kryddats ned så att den blir lika menlös som Kinamaten de är vana vid."

Ola Wong skriver tänkvärt om västerländsk och kinesisk matkultur i SvD. Och han har onekligen en poäng. Det är ohyggligt svårt att hitta riktig kinesisk mat på svenska Kinarestauranger. Känslan är att har man besökt en, har man besökt alla. De erbjuder samma gamla vanliga kött med wokade grönsaker, friterade räkor, vårrullar och nudlar. Svenskifierade och fullständigt smaklösa bufféer. Jag blev därför lite förvånad när jag första gången besökte Kina och varken såg till vårrullar eller de där friterade räkorna utan möttes av en uppsjö av annan god mat som faktiskt smakade.

Att man som svensk turist i ett guidat sällskap i Kina serveras den "ofarliga" (läs menlösa) västerländska versionen av den kinesiska menyn känns också igen. Jag har till och med blivit serverad pommes frites till maten, vilket är nog så upprörande för någon som vill upptäcka den kinesiska matkulturen/kulturerna. Bäst mat till bäst priser har enligt min erfarenhet mellanklassrestaurangerna, dit vanliga kineser går och äter. Du får betala mellan 10 och 30 kronor för en maträtt i storstan. Det är vällagat, kryddat med omsorg och väl tilltaget.

Har man några som helst krav på att maten på en Kinarestaurang ska vara geniun löper man således risk att bli ständigt besviken i Sverige. Jiaozi tror jag knappt att jag har sett på en svensk Kinarestaurang, trots att det är så vanligt i vissa delar av Kina. Det finns dock ett gyllene undantag från regeln. Det heter Dragon House och ligger vid Hornstull i Stockholm. Där finns två menyer - en svensk och en kinesisk. De har till och med min favoritförrätt: gurka med vitlök! Att en flaska Tsingtao kostar 78 kronor i stället för 6, som i Kina, får man väl helt enkelt leva med.

"Om man inte vill laga maten själv och inte vill bli ruinerad är man utlämnad åt pizza, hamburgare och kebab, varvat med thaicurry och andra klassens ris." Ola Wongs dystra konstaterande om matsituationen i Sverige är pinsamt nog sann. Det går att hitta matställen som serverar bra husmanskost till hyfsade priser, men de är bannemej lätträknade. Det är lättare att hitta ställen som tar 130 kronor för blodpudding eller isterband. Gott, javisst, men knappast prisvärt.

Dessutom är kinesernas sätt att äta väldigt sympatiskt. Såvida man inte äter ensam beställer man in en rad olika rätter och plockar sedan från allt. Kosten blir mer varierad och man tröttnar inte på maten på samma sätt. Det jag saknar i Kina är den svenska fikakulturen. Och det överlägsna svenska godiset. Men det är en annan historia.

Har du några tips på riktigt bra och genuina Kinarestauranger i Stockholm,
är jag idel öra!

Bloggpriset the review

Åter hemma från kvällens Stora Bloggpriset-kväll på Nalen. Gratis öl och annat blask tackar man ju inte nej till.

Det är ett kul initiativ som Aftonbladet et al har tagit. Och det var roligt att träffa vissa bloggare i verkliga livet och sätta ett ansikte på dem. Du skulle ha varit där, Niklas.

Men det märktes att detta fortfarande är i sin linda. Kategorierna var breda och luddiga. Vissa nomineringar och vinnare var tveksamma. Jag tror att vi kommer att få se betydligt fler kategorier nästa år. Inte för att jag är intresserad av bilar och motorer, men det fanns inte en enda bil- eller motorblogg representerad. Kanske är det på grund av inskränkthet, kanske är det för att det helt enkelt inte finns någon. Detta lär förändras till kommande bloggalor.

Personligen hade jag föredragit HAX som vinnare bland de politiska bloggarna. Men jag var inte förvånad när Opassande vann och jag missunnar henne inte alls segern. Av de fem nomineringarna var fyra helt rimliga, Opassande inkluderad. Men nog kunde väl HAX ha fått vinna hederspriset ändå...?

Detta var ett första trevande år. Fokus var modebloggarna, utan tvekan. Unga tjejer, söndersminkade som rådjur, kråmade sig på scenen (och överallt annars) och tävlade om bloggvärldens intresse vad gäller läppstift, trosor och kjolar. Och hälften av dem lär enligt utsaga ha gått hem med Robinson-Robban...

Nu tar vi nya tag inför nästa års gala.

我 想 你

文萍,

I hope you had a nice weekend, honey.

Talk to you soon again!

我 想 你!

Om att komma ut

Elise Claeson har "kommit ut" som värdekonservativ och utvecklar sina tankar kring vad den moderna konservatismen är och ger samtidigt en dräpa åt socialismen, feminismen och liberalismen som hon anser "är utopier om hur människor bör vara".

Jag håller förstås inte med om att liberalismen skulle vara en utopi som syftar till att forma människor på ett speciellt sätt. Men det beror helt och hållet på vad Elise Claeson lägger i begreppet. Det finns som bekant inte bara en liberalism. Menar hon socialliberalismen är det en korrekt tolkning. De flesta av våra västerländska välfärdsstater skulle förenklat kunna kallas socialliberala. De erbjuder en relativ personlig frihet men kräver samtidigt uppslutning kring en stor offentlig sektor och en omfattande politisk makt som dikterar både våra ekonomiska förutsättningar och vårt privatliv.

Den politiska dragkampen handlar numera inte om huruvida denna politiska påverkan på vanliga människors liv är riktig eller ej utan om hur den ska se ut. I vilken riktning vi ska påverkas. I Sverige och Norge ser vi hur feministiska idéer vävs in i den socialliberala välfärdsstatens mål att utöva påtryckningar på medborgarna för att få dem att bli "bättre" människor, det vill säga att leva som politikerna tycker att vi ska leva. Både i stort och smått. Samtidigt har den socialistiska fördelningspolitiken accepterats även av högern i de nationella parlamenten.

Nu har jag emellertid lite svårt att se att Sveriges konservativa, oavsett om de kallar sig värdekonservativa eller nykonservativa, skulle stå för någon mänsklig frigörelse från majoritetsförtrycket, från staten eller från påtvingande normer. Frihetlig konservatism - finns den? I begreppet frihetlig ska inte bara rymmas lägre skatter utan också stor personlig frihet i det mest privata. Om konservatismen - som Claeson skriver - saknar en utopi, betyder det för den sakens skull inte att den saknar normer och värderingar om hur vi som människor ska bete oss. När ser vi konservativa debattörer hylla den fria sexualiteten? Stå upp för allas vår rätt till våra egna kroppar? Över huvud taget sticka ut huvudet och provocera? Elise Claeson hänvisar till Idagsidans intressanta artiklar om människans behov av vanor och rutiner i en stressad tillvaro. Men att dricka kaffe varje morgon, äta sallad till lunch och följa samma TV-program vecka ut och vecka in för att man mår bra av rutiner är inte att vara konservativ. Lite högre än så måste nog ribban läggas...

Ovanstående visar på svårigheterna med politiska begrepp. Det blev även tydligt när jag för runt sex år sedan hade varit på en talarkväll med Frihetsfronten och skulle hem till min dåvarande bostadsort Uppsala. Jag hade ett väldigt underhållande samtal med en svarttaxichaufför på vägen hem. Han frågade vad jag hade gjort under kvällen och jag berättade att jag hade varit på ett slags politisk sammankomst. "Jahaa, såssialdemåkraterna?" Nej, försökte jag förklara. Vi är mer åt det liberala hållet. "Jahaa, fålkparrtiet?" Näää... Det slutade i en lång diskussion om skatter och den personliga friheten och vi skildes åt någorlunda överens om att varken socialdemokraterna eller folkpartiet är lika med politiken eller liberalismen i Sverige.

Att säga att du är liberal i dag betyder ingenting, förutsatt att du inte säger det i rätt kretsar till personer som vet vad du menar. I mina ögon är det en jäkla skillnad mellan att vara liberal i klassisk mening och att vara folkpartist. Jag betraktar mig själv som nyliberal men använder hellre begreppet frihetlig - framför allt för att frihetlig på ett enkelt sätt beskriver min livsåskådning om vår rätt att leva efter eget huvud. Jag ser nyliberalismen som en avlägsen utopi, ett mål att sträva mot, en upplyst fyr långt borta i horisonten.

Tyvärr tenderar skatterna att bli en mycket dominerande fråga bland liberaler och allmänborgerliga. Det är givetvis viktigt att successivt få ned skatteuttaget för att minska det offentliga åtagandet, men den där skattesänkningen förlorar snabbt i värde om vi samtidigt utsätts för utökad kontroll och övervakning, fler pekpinnar i vårt privatliv och mer moralism och förmynderi. Där arbetar både vänster- och högerpolitiker hårt för att överträffa varandra - och de konservativa politikerna ställer sannerligen inte upp på Elise Claesons motto att människan duger som hon är.

Den som bara vill leva sitt liv och bli lämnad i fred, har i dag inget reellt politiskt alternativ att vända sig till.

Att få bli lämnad i fred. Borde det vara så kontroversiellt?

Pinsamt

Först "Dom rödgröna". Och nu "S we can" (som inte bara är ett pinsamt försöka att verka lite sådär käckt Obama utan lika gärna skulle kunna utläsas "Swecan", den svenska cannabisorganisationen).

Socialdemokraterna behöver verkligen anlita en vettig PR-byrå...

"Ingo" till minne

Sverige har haft det inte många andra europeiska länder har haft: en riktig världsmästare i tungviktsboxning. Men boxningen är inte lika "fin" som andra sporter. Ingemar "Ingo" Johanssons titelmatch sändes inte i svensk radio utan kunde lyssnas på genom Radio Luxemburg, något bland annat min far vittnade om. Att "Ingo" förlorade de båda efterföljande mötena med Floyd Patterson spelade liksom ingen roll. Han hade redan skrivit in sig i idrottshistorien.

Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som "Ingo", sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter "Ingo" lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar - det finns ingen riktig mästare - så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.

"Ingos" prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.

Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu...

Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.

Nu är det moderaterna kvar

Kristdemokraterna vänder i kärnkraftsfrågan och vill nu slopa förbudet mot att bygga nya reaktorer, något Naturskyddsföreningen kallar ett "klimatsvek" (blev klimatet ledset?).

Partiet gör därmed gemensam sak med folkpartiet när det gäller en framtida utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Det är glädjande och mycket välkommet. Återstår då ett tydligt ställningstagande från moderaterna. Och så har vi centern kvar, som nog ingen riktigt vet var de står för tillfället.

Men nyckeln finns inte hos centern utan hos moderaterna. Enligt Reinfeldt fungerar allianssamarbetet på så vis att tre betvingar den fjärde. Om bara moderaterna kunde sluta sig till folkpartiets och kristdemokraternas linje skulle alltså centerpartiets kärnkraftsmotstånd kunna tvingas åt sidan och Sverige få en ansvarsfull energipolitik i framtiden. Om bara...

Svineri

En man har hängts ut på sexbrottssajten Sexbrott.com såsom dömd för våldtäkt. Men domen var förfalskad. Någon har uppenbarligen velat "skämta", eller i värsta fall orsaka stort lidande, för mannen och hans anhöriga genom att förfalska domen och skicka den till de törstiga gamarna på sexbrottssajten.

För det första begriper jag inte vad en dylik sajt har för existensberättigande över huvud taget. Människor som är dömda för brott ska efter avtjänat straff få möjlighet att återvända till vardagen igen utan att behöva utstå föraktfulla blickar, utan att trakasseras eller hotas. För det är just det en sajt som Sexbrott.com manar till. Indirekt. Vem är annars intresserad av vem som har begått vilket brott? För att föra en allmän kriminalpolitisk diskussion behöver vi inte veta vem som har begått ett särskilt brott, vad gärningsmannen har för personnummer och var han bor. Sådana här sajter manar bara till att skapa lynchstämning och "folklig rättvisa", något vi bör betacka oss för.

Sajten har dessutom ett patetiskt forum där enskilda domar diskuteras (även om begreppet "diskutera" kanske är en överdrift i detta fall). Nu ber de ansvariga den drabbade "hemskt mycket om ursäkt". Men det duger naturligtvis inte. Ett dylikt svineri är fullständigt oacceptabelt och lär få ett rättsligt efterspel.

I alarmismens tidevarv

Lars Bern (ek kand teknologie doktor och återkommande aktiv i klimatdebatten) och Maggie Thauersköld (som skriver på The Climate Scam) skriver läsvärt på Newsmill om klimatalarmismens effekter på lång sikt. För politikerna. För miljörörelsen. För gammelmedia. Vad händer när folk börjar vakna upp och ifrågasätta de uppgifter de matats med i åratal?

Eftersom nyhetsrapporteringen i de traditionella medierna är synnerligen ensidig, söker människor med minsta lilla skepsis efter mer balanserade nyheter, eller bara alternativa sanningar, på nätet. Så länge det finns kritiskt tänkande människor finns möjligheten att väcka opinionen mot osanningar och överdrifter. Men faktum är att det kräver mer än bara kritiskt tänkande, det kräver konkret grävande för att verkligen se vad som stämmer och inte stämmer. Vilken vanlig medborgare kan på egen hand undersöka huruvida IPCC:s arbetsmetoder är oärliga? Den tiden eller det intresset har väldigt få. Det är därför mycket bekvämare att ta DN:s och SvD:s (förvisso alarmistiska) nyheter som sanning. Så fungerar vi människor.

Artikelförfattarna liknar klimatalarmismen vid kulturrevolutionen i Kina, vilket känns både överdrivet och en aning smaklöst. Men poängen går definitivt hem. Människor med avvikande åsikter i klimatfrågan tystas, hånas och fryses ute. Vi kallas "förnekare", ett medvetet ordval för att blanda oss samman med Förintelseförnekare. Symboliken är tydlig: Förintelseförnekare förnekar världens bäst dokumenterade brott, klimatförnekare skulle således förneka världens vetenskapligt bäst belagda företeelse. Med ord som "konsensus" och "enighet" skapas en bild av att den vetenskapliga världen gemensamt har forskat fram och belagt den globala uppvärmningen och dess orsaker. Vilket inte är sant.

Denna påstådda enighet legitimerar att debatt inte får eller behöver förekomma. Det är denna tystnad som är mest besvärande. Den signalerar att det inte finns några avvikande åsikter, förutom ett fåtal knäppskallar som kan avfärdas och förnekas tillträde till arenan. När politikerna själva är övertygade, eller bara anser det politiskt omöjligt att säga något annat, har det blivit business av det hela. Då kan det delas ut miljöbilspremier och satsas på särskilda miljöinsatser. Då kommer även företagarna med på tåget. Plötsligt driver klimatmyterna sig själva.

Problemet är att vi vet så lite om klimatets utveckling när utsläppen nu ska minskas. Skulle det bli varmare kan alarmisterna, oavsett orsakerna till uppvärmningen, fortsätta att skrika ut sitt klimatevangelium och hävda att vi gjorde för lite för sent. Skulle katastrofen utebli, kan samma alarmister hävda att undergången hade kommit om vi inte hade lyssnat på dem i tid.

Förmodligen kommer vi om 20 år att titta tillbaka på 2000-talets början och ruska på huvudet åt vår enögdhet. Katastrofscenarierna kommer inte att ha inträffat men politiker, företagare, aktivister, författare och debattörer kommer att ha gjort sig både kända och rika på att så många trodde på den där klimatundergången. Att så många bara gapade och svalde. Det är därför hög tid i dag att stänga munnen.

Armén kommer till stan

Nästa höst kommer den kinesiska terrakottaarmén på besök. Det är Östasiatiska museet som kommer att låna in ett okänt antal av de stora och ståtliga soldaterna, något British Museum redan har gjort och som en följd av det fick över 800 000 besökare.

Ta gärna chansen att se soldaterna när de väl kommer hit. Fast helst ska de förstås beskådas på plats i Xi'an. Armén är en oerhört mäktig syn - trots att den bara delvis är framgrävd. Det är dessutom kittlande att tänka på att kejsare Qin Shi Huang Dis grav finns kvar outgrävd. Förmodligen väntar en ännu större sensation i själva gravvalvet. Om nu någon bara ville börja gräva...

Mäktigt. Men långt ifrån allt.

Patraskets seger

Pälshandlarna har det inte lätt. Både i Sverige och i andra länder utsätts de för systematiska trakasserier av så kallade djurrättsvänner. Dessa vandaler klottrar ned butikerna, häller färg eller tjära över ingången, skickar hotfulla brev och SMS och ger sig även på pälshandlarnas egna hem. En av pälshandlarna, som även uppmärksammats i SVT:s Dokument inifrån och Insider i TV3, ger nu upp. Droppen blev när hans egna barn hotades.

Detta är patraskets seger över den vanliga hårt arbetande människan. Visst får man ha åsikter om pälsindustrin. Man får gärna bilda föreningar, ordna demonstrationer, dela ut flygblad och skriva debattinlägg. Men man ska fanimej inte ge sig på vanliga människor!

Djurrättsaktivisterna sätter sig över lagen. De respekterar varken människor eller egendom. Det är ett själviskt, svinaktigt och odemokratiskt beteende som bara förtjänar förakt. Att det ska vara så förbannat svårt att respektera andra människor trots att man har olika åsikter. Man kan få lust att köpa en päls för mindre.

Tvångsanslutningen fortfarande kvar

Jag vet att jag inte borde klaga. Det handlar om skitsummor. Men jag ska gnälla lite i alla fall. För innerst inne handlar det om principer. Ingen ska tvingas till medlemskap i någon förening eller organisation.

Som studerande på Socialhögskolan är jag tvungen att betala en terminsavgift till institutionens egen kår - en verksamhet jag inte vill vara med i och som jag inte bryr mig om. Den inställningen har de allra flesta, vilket märks i det låga deltagandet i kårvalen. De problem som förekommer inom utbildningen, varav många är relaterade till att vi råkar tillhöra den första kullen som läser enligt Bolognamodellen med en sjugradig betygsskala (som jag i grunden tycker är mycket bra) och enbart får individuell betygsättning trots att utbildningen praktiskt taget går ut på grupparbeten, tar vi upp med ansvariga för respektive kurs. Det har blivit några fajter. Lärarna brukar hålla med men säga att de inget kan göra för oss och att vi får hoppas på förbättringar när det nya systemet har "satt sig" så att de efterföljande studenterna slipper samma strul. Att driva något genom kåren känns tämligen meningslöst.

När jag nu även pluggar kinesiska måste jag gå med i en studentkår till: den humanistiska. Förutom en inskrivningsavgift, som jag inte har något emot, ska jag alltså betala för ännu en kårs verksamhet som jag inte har något med att göra och som jag inte har tackat ja till att gå med i. Frånsett att jag tvingas slänga pengar på detta i stället för kurslitteratur känner jag mig inte bekväm med att vara tvångsmässig medlem i något.

Detta gamla seglivade tvångssystem som kallas kårobligatorium borde ha avskaffats för länge sedan. Det var nära att det skulle ske, men det blev stolpe ut den gången. När kommer nästa möjlighet att kasta eländet överbord?

Svensk försvarspolitik har kapitulerat

Statens grundläggande uppgifter är att tillhandahålla skydd av liv och egendom. Den som är medborgare, och för all del alla som vistas i landet, har rätt att få skydd av statens våldsmonopol, människor som kränker andra genom att stjäla eller bruka våld ska dömas rättssäkert i domstol och den drabbade få någon sorts ersättning för sveda och värk. Vi ska alltså ha polis som griper misstänkta gärningsmän och ett fungerande rättsväsende som dömer dem. Till detta läggs ett övergripande militärt försvar av det territorium som vi valt att kalla Sverige för att skydda befolkningen från yttre hot.

Ovanpå allt detta grundläggande har det byggts en generell välfärdsstat som expanderade enormt under 1900-talets senare hälft och nu på 2000-talet är nere på detaljnivå. Stora politiska och ideologiska spörsmål har trängts bort från dagordningen och ersatts av diskussioner om procentsatser i a-kassan och jämställdhetsextremism på dagisnivå. Hela Sverige tycks har förlorat greppet om vad som egentligen är viktigt och vad som är triviala skitsaker i det stora hela. Några hundra år av fred har försatt Sverige i en illusion av evig trygghet och lycka där allt ont kan byggas bort med politiska insatser och där svenskarna vaccinerats från sådant som drabbar andra länder. Terrorism. Krig. Nationell oro. Det är därför kanske inte att förvånas över att det svenska militära försvaret ligger i dödsryckningar utan att någon reagerar.

Socialdemokraterna har i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet bantat det svenska försvaret betänkligt. Lite förvånande har alliansregeringen fortsatt på denna inslagna väg. Först ska konstateras att det inte är något konstigt i att försvarsmakten måste förändras och utvecklas. Vissa regementsnedläggningar har därför säkert varit naturliga. Det är också viktigt att påpeka att försvarets gradvisa omläggning från invasions- till insatsförsvar är nödvändig och att gamla tiders stora men sega försvarsmakt inte är något alternativ.

Men det måste finnas en gräns för när Sverige inte längre kan freda sitt territorium och med en ytterligare bantning med en tredjedel har den gränsen definitivt nåtts (förmodligen redan långt innan). Det finns inget invasionshot hängande över Sverige i dag, men precis som Pär Ström konstaterar köper vi faktiskt en hemförsäkring trots att risken för brand eller inbrott är tämligen liten. Försvarsförmågan måste finnas där. Maxtaxor på dagis får faktiskt stryka på foten om det skulle behövas...

Svensk riksdag håller på att avsäga sig rätten att försvara sitt eget lands medborgare. Försvarsfrågan borde bli en stor valfråga där alliansen tar på sig ansvaret att rusta upp. Som Aftonbladets webbomröstning visar finns det stöd för ett starkare svenskt försvar (något som Jan Björklund förstås är väl medveten om), men frågan är vad det egentligen säger. Skulle du be alla som röstat att rangordna de viktigaste frågorna lär försvarsfrågan hamna långt efter abstrakta frågor som "välfärden" men även mer konkreta som "barnomsorg" eller "skolan". Försvaret är helt enkelt ingen valvinnare, vilket också är en förklaring till att tidigare regeringar kunnat plocka miljarder för försvarsbudgeten när det saknats på annat håll.

Det finns inget som tyder på att vi under Reinfeldts ledning kommer att få se ett starkare svenskt försvar än när miljöpartiet hade inflytande över regeringspolitiken. Är inte det en borgerlig kapitulation vet jag inte vad som skulle vara det.

Fack it

"Vi är tacksamma för de höjda lönerna, men det hade de inte behövt göra. Vi kommer ju hit frivilligt, min chef har ingen pistol som han hotar mig med. Om Kina skulle ha fack som här vore det ett stort problem! Kanske skulle utvecklingen avstanna helt. Om du har mycket konkurrens har du också mycket utveckling."

Gong Fei, 26-åring från Shanghai och förman på varvet ZPMC i Göteborg (ur Göteborgs Fria Tidning).

恭喜发财!

I dag inträder det kinesiska nyåret (vårfestivalen), Oxens år. Räkna med att det smälls en sjujäkla massa smällare och raketer i Kina just nu. Ibland undrar jag om inte festligheterna mest är en ursäkt för att bränna smällare.

Egentligen handlar det förstås om att få träffa vänner och familj, som många inte har möjlighet att träffa annars under året eftersom de jobbar annorstädes. Har man någon idé om att vilja åka tåg i lugn och ro ska man alltså inte resa i Kina inför vårfestivalen när runt 200 miljoner kineser förflyttar sig samtidigt. I fjol fastnade miljoner på tågstationer och i vänthallar på grund av ett envist snöoväder.

2009 kan bli ett kämpigt år i Kina precis som på andra håll. När finanskrisen slår mot enskilda länder ser var och en om sitt eget hus. Indien har exempelvis, utan officiell förklaring, stoppat importen av kinesiska leksaker. Enda rimliga skälet är att de vill stödja sin inhemska leksaksproduktion. Det vore olyckligt om denna Reinfeldtska syn på hur kriser ska mötas skulle få globalt genomslag (och här får vi verkligen hoppas att Barack Obama inte sprider protektionismens budskap i världen). Vi ska inte sluta att handla med andra länder bara för att viss inhemsk produktion går knackigt.

Välkommen in i 2009, Kina!

Klimatalarmism ifrågasatt i Agenda

Kvällens Agenda handlade bland annat om amerikansk medias okritiska hyllningar av Barack Obama – både före och efter valet av honom som president. "Fullständigt skandalöst", tyckte frilansjournalisten Elisabet Höglund om att medier som CBS sågs dansa ikapp med Obama-anhängare på Barack Obamas valmöten.

Dessutom innehöll programmet ett minst sagt uppfriskande inslag om klimatalarmismen. Jag fick nästan gnugga mina ögon när personer som Lars Bern tilläts komma till tals och uttala en åsikt utan att klippas sönder eller hånas.

Elisabet Höglund menar att det har varit "väldigt lågt i tak" i den svenska klimatdebatten (inklusive SVT) och det var med den frågan hängande i luften som debatten mellan henne och Pontus Schultz från Veckans Affärer (som menar att ”vi måste gå vidare” och inte hålla på och debattera hela tiden) satte igång. Programmet, i vilket även en föredömligt sansad generaldirektör för Migrationsverket uttalade sig om det uppmärksammande utvisningsärendet Lollo, går att se på SVT:s sajt.

Anna Hedenmos avslutning på klimatdebatten satt för övrigt fint:
”Vi här på Agenda har också blivit kontaktade och uppmanade att inte ha den här debatten över huvud taget. Och det kom från den sidan som menar att människan ligger bakom hela den globala uppvärmningen…”

ECPAT:s demokratiska tyranni

"Jag kan inte heller acceptera den libertarianism som försvarar de som tiittar på barnpornografi. Kanske är det missriktat, att de inte ser vad barnpornografi är: bilder på sexuella övergrepp på barn. Skulle de försvara nazisters rätt att titta på “snuff movies” (filmer av mord) från Auschwitz? De mänskliga rättigheterna står över tryck- och yttrandefriheten. I en sann demokrati finns det gränser för tryck- och yttrandefriheten."

Sarah Philipson, styrelseledamot i ECPAT Sverige

I en sann demokrati är det alltså acceptabelt att inskränka grundläggande fri- och rättigheter. Svart är vitt, förtryck är frihet om vi ska tro ECPAT. Sarah Philipson kan "inte acceptera" nazisters yttrandefrihet och missar därmed hela poängen med vad yttrandefrihet är och bör vara: en frihet för alla, inte bara vissa. Grundläggande fri- och rättigheter är inte sådant vi med mössa i hand ska få utan sådant ingen ska kunna ta ifrån oss. Philipson har inga som helst problem med att sätta sig själv som domare och avgöra vad som är "rätt" åsikter i samhället.

Jämförelsen med Auschwitz som görs ovan är intressant eftersom det rör sig om ett synnerligen väldokumenterat folkmord. Det finns inga bilder eller filmer från gaskamrarna, men det finns bilder på kremeringen (både före och efter) och de bilder av travar av lik som staplades i exempelvis Bergen-Belsen, som var ett läger i förfall när det befriades, har blivit ökända och symboliska för Förintelsens fasor. Jag tipsade tidigare om den utställning om massmorden på östfronten som börjar till veckan. Enligt ECPAT:s logik skulle denna utställning inte kunna genomföras eftersom det vore som att titta på ”snuff movies”, eller i detta fall bilder, av massmord. Bilder av övergrepp ska alltså, enligt ECPAT, vara förbjudna att titta på och inneha.

Anledningen till barnpornografiförbudet är officiellt att barnen kränks gång på gång av att bilder och filmer sprids på nätet och fungerar som onanimaterial åt människor med pedofil läggning. Nu tror jag att det är få eller ens någon som onanerar till bilder av Förintelsens offer, men ska vi diskutera kränkningar måste väl dessa bilder stå först i kön för att förbjudas. Det tycker förmodligen inte ECPAT och då kommer vi in på själva grundfrågan: sex. ECPAT är sexmoralister och händerna-på-täcket-fascister som inte tolererar andra läggningar än den norm de själva sätter för vad som är "normalt". Därför använder de en 18-årsgräns i sin definition av barnsex, inte 15. Och de nöjer sig givetvis inte med att framföra sina ståndpunkter utan kräver lagstiftning så att åsikterna i fråga tvingas på alla. Det är därför föga förvånande att Madeleine Leijonhuvfud, av alla olyckor, tittar in på ECPAT:s blogg med krav på en skärpt barnporrlag.

Läs gärna Dick Wases utmärkta krönika på Newsmill om hur pengar kastas i händerna på sexmoralisterna för vårt goda samvetes skull (samt denna om ECPAT som vår tids häxjägare). Hans slutkläm är verkligen spot on:

"Det är inte porrkonsumenter, torskar, horor, bögar, pedofiler, masturberare, zoofiler, häxor eller kättare som är farliga, det är de som jagar dem som är det. För de inbillar sig att de i kraft av "det rätta" har rätten att tvinga andra människor och att ingripa i liven hos dem som inte vill det. De tror sig i sin moralhybris ha rätten att införa hårda kontrollmekanismer för att slippa förekomst av sådan sex som de själva finner äcklande, som t ex porr och prostitution, och är därför potentiellt lika farliga idag som t ex inkvisitionen var förr."

Verboten?

Oseriöst

Opinionsundersökningar går inte att förstå sig på. Eller så är det helt enkelt så att vi inte ska förstå dem utan bara konstatera att de dyker upp varje månad för att sedan användas som slagträ av den ena eller andra politiska sidan, avslaget kommenteras av partisekreterarna för de två största partierna och analyseras sönder på morgontidningarnas ledarsidor. Någon annan funktion fyller de inte, särskilt inte när de visar helt olika resultat.

Svenska Dagbladet slår på trumman för Sifomätningen som ger alliansen det bästa stödet sedan oktober 2006. Det var många på den borgerliga kanten som retades av statsvetaren Sören Holmbergs uttalande om att alliansen var "körd", rekordtidigt innan nästa val. Maria Abrahamsson är en av dem som nu försöker att skriva Holmberg på näsan genom resultatet i den senaste Sifomätningen vars resultat inte ens är statistiskt säkerställda. Ändå ska docenter, statsvetare och politiska tyckare vända ut och in på resultaten och tolka dem.

Enligt Novus Opinion backar nämligen både moderaterna och alliansen som helhet och ligger inte 5,7 procent efter som enligt Sifo utan 10,7. Sentio Research ligger betydligt närmare Novus än Sifo med en skillnad mellan blocken på 12,5 procent. Det mesta tyder alltså fortfarande på ett tämligen stabilt övertag för oppositionen. Det är Sifomätningen som sticker ut och det är den Maria Abrahamsson väljer att gå på för att ge bästa möjliga bild av alliansens chanser att bli återvald.

Om detta är det enda sättet för allianstrogna skribenter att skapa hopp om en valseger 2010, tycker jag faktiskt lite synd om dem.

"Få se nu... Om jag stryker den här undersökningen och bara pratar om den där,
då kanske mitt resonemang funkar..."

Kinesiska idoler

Idol har spridit sig runt klotet. Även Kina har sin egen version av programmet. Eller snarare versioner: Super Girl och Happy Boy.

När man tänker efter är Idol-konceptet som klippt och skuret för de sångälskande kineserna. Och i världens folkrikaste land blir det som är stort plötsligt jävligt stort. 400 miljoner tittare säger en del. Ta er där bak, TV4...

Det är dessutom en fantastisk grej att vanliga kineser kan rösta och påverka, även om det i detta fall bara rör sig om en fånig musiktävling. Kanske, kanske kan viljan att påverka och göra sin egen röst hörd även i andra sammanhang bli starkare.

Rösta på din favorit.

Och nu blir det reklam...

Knäppt

Som noterat nedan kommer minnet av Förintelsen att högtidlighållas i vanlig ordning den 27 januari. Men inte i Luleå. Den planerade minnesgudstjänsten och fackeltåget ställs in på grund av händelserna i Gaza. Enligt komministern i Domkyrkoförsamingen är det "obekvämt" och "malplacerat" att visa sympati med Förintelsens offer. Det är ett hårresande uttalande.

Det är trist att Israels agerande i Gaza ska behövas kopplas samman med judar som inte har något som helst med krig eller övergrepp att göra på detta sätt. Är folk verkligen så trångsynta?

Miriam Mozel Öström, judinna i Luleå, undrar följdriktigt: "Hur kan man vara rädd att hålla ett fredligt fackeltåg för Förintelsen?". Det kan man undra. Men... det är inte för Förintelsen, väl?

Gamla fördomar i kriminalpolitiksdebatten

Tre doktorander och lärare i kriminologi vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet svarar i dag på Curt Norstedts artikel om att brottsligheten har skjutit i taket i Sverige. Norstedt menar att orsakerna finns att finna i slapphet i kriminalvården, färre synliga poliser och att medierna törs inte säga "sanningen" om brottsutvecklingen.

Det finns mycket tyckande i kriminalpolitiksdebatten. Ofta bygger idéer och förslag på fördomar och inte fakta. En vanlig myt är att längre straff minskar brottsligheten, att det "sänder signaler" (argumentet som tas till när argumentlådan i övrigt är tom) om att brott inte accepteras och att ökad strafflängd har en avskräckande effekt. Som om varje brott föregicks av en straffvärdeskalkyl.

USA är känt för en väldigt repressiv hållning och vi ser ofta drakoniska straff utdömas. Följden är att en procent av befolkningen sitter i fängelse. Var hundrade amerikan är alltså inspärrad. Det är ingen framkomlig väg att bara låsa in människor och tro att det löser några problem. Fängelser är som bekant inte särskilt effektiva vad gäller rehabilitering av kriminella. Det är en mycket destruktiv värld, inte minst i amerikanska fängelser men inte heller svenska fängelser fyller någon annan funktion än ren förvaring.

Jag är inte emot fängelser som företeelse men anser att dess rehabiliterande funktion är grovt överskattad och att den som släpps ut inte nödvändigtvis har några bättre möjligheter att klara sig som hederlig Svensson än när celldörren låstes. Dessutom döms människor till fängelse, såväl i Sverige som i andra länder, utan att de utgör något hot mot omgivningen.

När det gäller höjda straff förs det, som påpekas i Brännpunktartikeln, ofta fram som förslag för att göra allmänheten (läs väljarna) nöjd. Det sänder signalen att politikerna "gör något", tar brottsligheten "på allvar". En politiker som inte gör något anses inte ta ansvar och en sådan politiker vill inte människor ha. Höjda straffsatser, fler poliser (vilket varit ett både borgerligt och socialdemokratiskt mantra de senaste 10 åren) och ökade polisiära befogenheter är enkla sätt att ta detta så kallade ansvar och visa handlingskraft.

Det Curt Norstedt och även många borgerliga skribenter och bloggare vill göra är att utmåla Sverige som ett land i moraliskt förfall med hot både inifrån och utifrån ("den organiserade brottsligheten"), kort sagt ett samhälle där vi inte längre kan känna oss trygga. Att risken att bli nedslagen, våldtagen eller i värsta fall mördad fortfarande är tämligen liten även i Stockholms innerstad hjälper inte. Det dessa människor vill göra är att skapa en känsla av osäkerhet och rädsla. Rädda människor ger gärna bort lite av sin frihet för att vinna lite trygghet, bäst tillhandahållen av staten i form av strängare lagar och mer övervakning. För allas vårt bästa, förstås. Att säkerhetsbranschen har blomstrande tider tyder på en hos människor ökande osäkerhet och rädsla, som ofta är helt omotiverad.

Det är i upptrissade och extrema lägen, som efter (det synnerligen ovanliga) mordet på Engla, som de dummaste förslagen föds. Det finns därför all anledning att visa sans och eftertänksamhet i denna debatt. Men det är inte alla som klarar det.

Folkmord att minnas

På tisdag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsen och kampen för tolerans och människovärde i hela landet (bland annat i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall). I år är det 70 år sedan andra världskrigets utbrott och 15 år sedan folkmordet i Rwanda.

Myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH) högtidlighåller minnet av Förintelsen samma datum varje år men fokuserar i år även på det rwandiska folkmordet, vilket är välkommet.

Jag inser symbolvärdet i sådana här högtidlighållanden och har alls inget emot dem. Men de utelämnar ofta viktiga sanningar om det historiska skeendet. Koncentrationslägren i Auschwitz, där Birkenau är det mest ökända, befriades visserligen av Röda Armén den 27 januari 1945. Men någon fullständig befrielse från fångenskap var det inte tal om för alla eftersom ryssarna sände en hel del av de internerade till fängenskap i egna läger. "Befrielsen" av vår kontinent blev till ockupation och förtryck för hela östra Europa, ett förtryck som varade ända in i 1990-talet.

Nu är det inte FFLH:s uppgift att föra fram förslag på omvälvande förändringar av FN (alternativt ett skrotande av hela det skenheliga världssamvetet), även om det är just sådant vi skulle behöva höra (FN svek som bekant 800 000 oskyldiga människor i Rwanda och det är varken första eller sista gången). Det är emellertid viktigt även för en statlig historiemyndighet att vara noggrann med att inte förenkla för mycket när det gäller skuld och övergrepp från båda sidor i andra världskriget och andra konflikter.

Jag vill även tipsa om utställningen Holocaust by bullets - Brottsplats Ukraina som inleds den 27 januari och pågår till den 26 juli. Den handlar om massavrättningarna på östfronten som tyskarna genomförde genom specialförband (bestående av både tyskar och ukrainare), så kallade Einsatzgruppen (i sin tur indelade i en rad underkategorier). Förintelsen likställs ofta med massmorden i gaskamrar, men det var inte så allt började. Exakt när Förintelsen inleddes är en definitionsfråga som historiker tvistar om. De flesta skulle förmodligen säga att den slutliga lösningen inleddes i och med invasionen på Sovjetunionen sommaren 1941 då dödskalleförbanden följde efter.

Arkebuseringarna på östfronten uppskattas ha skördat 1,5 miljoner liv.

De ljusblå feministerna

Det har länge varit tydligt att nya moderaterna är ett feministiskt parti. Partiet har inte bara köpt det socialdemokratiska samhällsbygget rakt av (för att kunna putsa lite på fasaden) utan också de feministiska idéer som präglade Göran Perssons regeringar under vilka vi fick sexköpslagen och ständiga hot om kvotering i både styrelser och föräldraförsäkring. Under Reinfeldts ledning har moderaterna börjat prata om "värdet av feministiska teorier och genusvetenskap".

Alliansen införde en så kallad jämställdhetsbonus som belönade de föräldrar som valde "rätt" och delade på ansvaret att ta hand om barnen. Nu vill partiet fortsätta på den inslagna vägen där det är politikerna, inte föräldrarna själva, som bestämmer hur folk ska fördela sin tid med barnen.

Enligt partisekreterare Per Schlingmann har partiets jämställdhetsgrupp "tankemässigt, idémässigt och policymässigt" brutit ny mark i moderaterna. På Schlingmanns nyspråk är det "väldigt välgörande för den politiska diskussionen i partiet att vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare." På allas vårt gemensamma språk är Schlingmann ett arsle som skiter fullständigt i partiets själ, som ger blanka fan i principer och som tycker att det är spännande och skoj-skoj att experimentera med idéer som hör hemma i den svenska politikens mörkröda vrå. Var går gränsen för vad som kan anses "välgörande" för partiet? Med Schlingmanns hallelujainställning kan vilka tossiga idéer som helst få genomslag i borgerlighetens största parti och därmed, i värsta fall, bli till officiell borgerlig regeringspolitik.

Det finns inga heliga kor i moderaterna i dag och det är väldigt svårt att förstå att den som röstade på moderaterna 2002 också kan tänka sig att rösta på moderaterna 2010. Det är inte längre samma parti. Reinfeldt har lyckats förvandla ett parti som en gång utgick från individens rätt till fria val till ett förmyndarparti bland alla andra. Kalla det tragik.