Ett Sverige som inte är så fantastiskt längre

Sverige har aldrig varit perfekt. Det mesta är bättre än när våra föräldrar växte upp. Men det går inte att komma ifrån att mycket förändras till det sämre just nu. Den uppväxande generationen riskerar att få det sämre än vad vi fick.

Sverige är i dag landet där posten krånglar, där tågen inte går i tid, där polisen är i kris, där skolresultaten faller stadigt och där sjukvården haltar. Samtidigt. Politiken står påfallande handfallen inför allt detta.

Nämnde jag skolan? Sandåkraskolan är ett exempel på hur det kan se ut i dagens Skolsverige. Den har anmälts till Arbetsmiljöverket då platsbristen är så skriande att lärarna har fått ge upp sina arbetsrum och sätta in skolbänkar på toaletterna, vilket lokaltidningen kunde berätta om tidigare i år.

För oss som spanar efter en ny lya är det många aspekter som måste vägas in som inte har direkt med boendet att göra. Finns det en fungerande vårdcentral? Brinner det bilar på kvällarna? Hur ser brottsligheten i närmsta centrum ut?

Till detta kan numera även läggas om huruvida det finns tillräckligt med klassrum i närmsta skola eller om barnen får studera på toaletten.

Arbetsmarknads-(och numera även etablerings-)minister Ylva Johansson sade på fjolårets famösa tillställning "Sverige tillsammans" att "det är spännande att få vara med om när Sverige förändras".

Jo, tack. För den som har möjlighet att vid sidan om den digra skatteinbetalningen även köpa sig en bra sjukvård, skola och personskydd är nog livet i det nya välfärdslandet Sverige fina fisken. Dessvärre gäller det inte flertalet av oss.

Några tankar om samtyckeslagen

Under onsdagen presenterade sexualbrottskommittén via justitierådet Mari Heidenborg sitt betänkande till ny sexualbrottslag.

Utredaren har tittat på en mängd olika saker, men fokus i denna bloggpost blir det så kallade samtyckesrekvisitet, som utredaren väljer att kalla "avsaknad av frivilligt deltagande". Det finns en rad aspekter att beröra gällande detta.

Utredaren föreslår att begreppet "våldtäkt" och "sexuellt tvång" ersätts med "sexuellt övergrepp" respektive "sexuell kränkning".

Därmed skulle 6 kap 1§ BrB hädanefter komma att se ut så här:

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförbar med samlag, döms för sexuellt övergrepp.

Det finns inget att invända mot detta. När vi tittar vidare börjar det däremot bli problematiskt. Utredaren menar nämligen att "det frivilliga deltagandet måste komma till uttryck". Men hur ska det då gå till? Det är ju sällan vi frågar rakt ut om någon vill ha sex, allra minst personer vi inte känner (därtill är de flesta alldeles för blyga). Vi försäkrar oss om detta via interaktion och inte minst genom att tolka in subtila signaler - som kan vara verkliga eller upplevda.

Syftet är att endast ett "ja" ska kunna tolkas som ett "ja". "Underförstådda (inre eller tysta) samtycken ska inte godtas", föreslås det. Här blir det lite snårigt, ty i den sexuella interaktionen ägnar vi oss i hög grad åt just tysta samtycken, steg för steg.

Den utsatte behöver heller inte säga "nej" eller göra motstånd. I praktiken betyder det att personen måste verbalisera sitt ja eller aktivt delta i sexualakten för att det inte ska betraktas som ett sexuellt övergrepp enligt svensk lag. En person kan inte bli "tagen med storm" av någon. Det problem jag har med detta är inte att vi inte skulle kunna ha spännande sex även framgent utan att i synnerhet män ska få en nivå i sitt tänkande som får dem att avstå från att ens försöka.

Här finns onekligen potential till en del väldigt knepiga gränsdragningar. Dessa brottas visserligen domstolarna med redan i dag, om än med en annan lagstiftning, så situationer som kommer uppstå i svenska tingsrätter i framtiden kommer vara snarlika dem vi ser i dag.

Farhågor finns också att fokus på målsäganden ökar genom ännu fler integritetskänsliga frågor i rätten nu när samtycket hamnar ännu mer i fokus. Kommittén viftar bort farhågorna som "överdrivna". Det är heller inte fråga om omvänd bevisbörda eller bevislättnad, betonar Mari Heidenborg. Detta återstår att se när den förmodade lagen börjar tillämpas i svenska domstolar.

Det finns både positiva och negativa aspekter av de föreslagna lagändringarna. Att införa en mer differentierad sexualbrottslag är välkommet - det ska utdömas strängare straff för särskild hänsynslöshet samtidigt som det måste finnas en skillnad mellan lättare form av utnyttjande och penetrerande samlag mot någons vilja.

Däremot går utredaren inte särskilt långt i sin straffrättsliga rekommendation: 6-10 års fängelse kommer i de flesta synnerliga grova fall innebära närmare 6 år, vilket med tvåtredjedelsprincipen betyder att gärningsmannen är ute igen efter 4 års fängelse. Detta för ett sexuellt övergrepp som kan ha hotat offrets liv. Här missar utredaren således chansen att slå till med storsläggan mot grova sexualbrott.

På minuskontot finns de frågetecken kring hur det så kallade samtyckesrekvisitet kommer fungera i praktiken. Det har prövats i andra länder, men varje land är i någon mån unikt i övrig lagstiftning och attityder vilket innebär att vi faktiskt inte vet exakt hur den nya lagen kommer påverka allt ifrån brottsutredningar till själva rättegångsförfarandet och slutligen andelen dömda.

Det vi nog redan nu kan konstatera är att de feminister som länge propagerat för en samtyckeslag i tron att en sådan kommer leda till fler fällande domar lär bli besvikna.

Väljare som inte har något att förlora

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

Hillary Clinton anser att det beror på att alla, eller åtminstone hälften av Trumps väljare, är rasister, homofober, islamofober och sexister. Men svaret förefaller faktiskt vara betydligt enklare än I ett land där 8 procent av befolkningen har förtroende för kongressen är det inte så förvånande att en outsider som Donald Trump kan vinna stöd.

Det som siffran 8 procent illustrerar är ett avgrundsdjupt gap mellan väljare och politiker, en förtroendeklyfta som gränsar till politisk apati och desperation. Ur detta har Donald Trump kunnat bygga ett växande stöd.

David Blankenhorn vid The American Interest reste runt och frågade Trump-supportrar hur de resonerar. Många har invändningar mot Trumps beteende men vill för allt i världen inte ha ännu en president med politiken i blodet. De har fått nog av elitpolitiker som alltid lovar mycket men aldrig levererar. För många blev nog Barack Obama droppen som fick bägaren att rinna över.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:

Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.

Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

Hillary Clinton representerar detta etablissemang mer än kanske någon annan, och inte bara det: hon står för status quo. Clintons budskap är inte ett nytt Amerika utan samma Amerika som hittills. Ett som inte riktigt fungerar.

Jag beklagar att det inte var en bättre outsider än Donald Trump som lyckades fånga upp denna vrede bland väljarna. Men jag förstår allt bättre varför många kommer rösta på honom.

Oavsett hur det går i valet har Trumps framgångar satt tydliga spår för framtida presidentval. Om Hillary Clinton vinner i ett jämnt val kan vi räkna med fler kandidater i nästa val som försöker locka en säkerligen växande skara av besvikna och förbannade väljare. Vilket kommer göra det svårt för Clinton att bli omvald.

Väljare som inte anser sig ha något att förlora är livsfarliga för etablissemangspolitiker. De kan inte talas in i ledet. De kan inte skrämmas till underkastelse. De inte köpas med valfläsk, för de har hört samma skit i decennier.

Den 8 november kommer miljoner av amerikanska väljare göra det som nästan 13 procent av svenskarna gjorde 2014: lägga en röst som först och främst är en pungspark mot det politiska och mediala etablissemanget.

Värdet av denna pungspark ska inte underskattas.

Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg. 

Oroväckande svammel

Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som "några stycken", skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de "enkla" jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna - såväl ekonomiska som sociala - kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om "kompetensregn" och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen

Prova på lite självkritik, politiker

I dag går Ungern till val om EU:s kvotsystem av asylsökande, som den ungerska regeringen under Viktor Orbáns ledning har motsatt sig. Bilden som målas upp i svenska medier är rätt förfärande. Det talas om "hjärntvätt" och "hat" i den valkampanj som troligen kommer vinnas av nej-sidan.

Men, säger någon, det handlar ju bara om 1 294 asylsökande. Det borde väl Ungern klara? Givetvis är det så. Men jag tror att man ska se denna folkomröstning som en markering dels mot diktat från EU, dels mot en eventuell framtida fördelning av asylsökande.

Upprördheten över folkomröstningens existens är ganska talande för hur EU-vänliga de svenska medierna är. Detta blev särskilt tydligt efter den brittiska EU-omröstningen i juni. Då gick journalister och ledarsidor ut och hävdade att omröstningen i sig var ett misstag (resultatet blev ju fel). Vissa kallade den rent av en form av "demokratiförstörelse".

Detta förakt för demokratin, folkstyret, påminner om den nedlåtande tonen mot "vanligt folk" som nu sprids i mainstreammedierna. Det skrivs mycket om faktaresistens och okunskap, påfallande ofta av personer som gjort sig kända för att just vägra ta in obekväma fakta. Det var därför lite komiskt att just utbildningsminister Gustav Fridolin hade detta som huvudtema i sitt anförande i en partiledardebatt i våras.

Nu är det förstås inte upplevelsen att människor har gått och blivit faktaresistenta som upprör. Inte egentligen. Det var nämligen inget problem med okunniga och faktaresistenta människor så länge de röstade på rätt partier. När socialdemokratin nu i allt högre grad har övergivits av dessa väljargrupper - arbetare, personer med låg utbildning - är det plötsligt "okunskapen" som politikerna vill angripa.

Jag har svårt att tro att en farsot av okunskap har spridit sig över Sverige och Europa. Det som har hänt är snarare att väljare som tidigare var trogna med de gamla partierna har börjat överge dem till följd av ett alltmer utbrett missnöje. Dessa partier skulle behöva titta sig själva och spegeln och fråga varför i stället för att skälla ut och håna sina gamla väljare. Precis som ett företag som tappar kunder måste göra.

Reaktionen på såväl det senaste riksdagsvalet som Brexit visar emellertid att om det är något såväl etablerade partier som mainstreammedier är oförmögna till är det reflektion och ärligt självkritik.

Därför lär den gnälliga tonen och det uppskruvade tonläget fortsätta - utan att någon blir ett dugg klokare över utvecklingen. 

Svensk vanskötsel och flathet

Politiska beslut eller icke-beslut får alltid konsekvenser.

När politiker förbjuder sådant som många människor vill ha uppstår en svart marknad. Ökade tobaksskatter ökar smugglingen, höga alkoholskatter driver folk till att handla mer alkohol i andra länder och förbud mot köp av sexuella tjänster driver marknaden under radarn, in på thaisalonger och in på ljusskygga platser.

När vitala delar av samhällsfunktionerna börjar krackelera letar människor efter alternativ. Detta ser vi nu ske inom sjukvården. Svensk sjukvård är rätt bra i en internationell jämförelse, även om personalbristen blir alltmer akut på många håll.

Vårt största bekymmer är fortfarande tillgängligheten. Väntetiderna gör att alltfler skaffar privata försäkringar, betald av antingen arbetsgivaren eller av oss själva. I vilket fall är det en utgift som inte skulle behövas i ett generellt välfärdssystem där alla har rätt till vård efter behov men där det allmänna inte lever upp till sin del av avtalet. Vi betalar alltså dubbelt för att vi måste.

När blott tre procent av bostadsinbrotten klaras upp lägger vi allt mer pengar på hemmalarm och bättre lås. Säkerhetsbranschen blomstrar. När polisen inte kommer uppstår medborgargarden. Därtill ser nu nu inledningsfasen på en utveckling med så kallade gated communities, avskärmade bostadsområden med grindar och vakter. Människor i alla åldrar vill känna trygghet, och när staten misslyckas med att erbjuda detta uppstår alternativa lösningar.

En gemensam nämnare i ovanstående fall är politisk vanskötsel. Men det finns också exempel där den berömda svenska flatheten lett till konkreta konsekvenser. Tiggeriet runt om i landet är ett sådant. Under de senaste åren har antalet tiggare från andra EU-länder, i synnerhet Rumänien och Bulgarien, fullkomligen exploderat. Detta för med sig illegala bosättningar, ockupationer av privat och kommunal mark, nedskräpning och obehag för resenärer i bland annat tunnelbanan.

Hemlösa (läs tiggande EU-migranter) uppges ha tagit över skolgården som hör till Sverigefinska skolan i Stockholm. Lärare får inleda arbetsdagen med att plocka skräp och avföring från de objudna gästerna. Det används tvålvatten för att det inte ska lukta bajs på skolgården. Innan skolbarnen kommer på morgonen skickar fastighetsägaren dit någon som väcker de sovande.

Det miljöpartistiska socialborgarrådet Åsa Lindhagen säger att det ska "etableras en kontakt" med migranterna. Så dags nu när problemet pågått i två års tid. Det som borde vara en polisiär fråga görs till en social sådan, trots att Stockholms stad inte har något ansvar för personerna i fråga. I stället för att sätta ned foten och medelst polis visa var gränsen går, kommer stadens politiker fortsätta skicka runt migranterna på olika boenden.

Denna oerhörda flathet är väldigt typisk för Sverige, och den märks i allt från kriminalpolitik till skolpolitik. Det finns aldrig ett personligt ansvar. Det går alltid att skylla på sin utsatta situation när man begår brott. "Samhället" bär huvudansvaret.

Politisk inkompetens och oerhörd flathet får konsekvenser för vanligt skötsamt folk varje dag. Den kränker brottsoffer, räcker långt finger åt hederliga skattebetalare och premierar den som begår brott och lever på andras välvilja. Det är detta Sverige vi har fått. Jag gillar det inte.

Minns ni Solsidan? Felix Herngrens karaktär Alex personifierar det moderna Sverige. Det flata, osäkra och konflikträdda landet som inte vågar stå upp för någonting och när det väl gör det ber om ursäkt efteråt. Sverige hade tjänat på att vara mer som Fredde.

Jag har återkommit till det många gånger, men det förtjänar att upprepas: det samhälle som inte respekterar sig självt kan inte förvänta sig respekt från någon annan heller. 

En värld utan filter

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.

I dessa yttersta tider

Krig, kampanjer och journalistik

För ett år sedan drev DN en kampanj för att svenskarna skulle öppna sina hjärtan. På uppslag efter uppslag efter uppslag skrev de om migranter på väg till Europa och Sverige. Personliga öden. Ingen analys. Jag fick nog och sade upp prenumerationen.

Sedan kom den 24 november, den stora Vändningen och i dag ser debatten annorlunda ut. Till och med DN:s ledarsida har skärpt tonen något.

I en kort text berättar Peter Wolodarski om nya reportage som DN publicerar så här ett år senare. Det återstår att se om de blir lika kampanjartade som fjolårets flyktingserie eller om tidningen nöjer sig med att visa vidriga bilder på lemlästade barn den här gången. Skälet till att jag undrar är att Wolodarski avslutar sin text så här:

I dag berättar vi vad som pågår i Syrien. Vi gör det genom att visa många, mycket starka bilder. Nästa gång flyktingfrågan kommer på tal, tänk på dessa bilder. Det är inte några arkivfoton från 1900-talet.

Wolodarski vill uppenbarligen att vi ska tänka på sönderslitna barn när vi funderar över migrantkrisen, bostadsbristen, mottagningskapaciteten, segregationen och krisen i välfärdssektorn. Jag tror inte att det är med känslor och ömkan som vi fattar de mest rationella och långsiktigt hållbara besluten. Det krävs mer hjärna och mindre hjärta i svensk politik, för att uttrycka det lite krasst.

Tidningar och TV ska självfallet visa bilder från verkligheten. När det rapporteras från krig betyder det bilder på döda och skadade, även barn. Ty det är så verkligheten ser ut i krig. Det helvete som människor, såväl stridande som civila, genomgår i en krigssituation som den i Syrien går inte att förstå på djupet för den som inte haft samma erfarenhet. Hur många bilder som än visas.

Efter att ha läst ett otal ögonvittnesskildringar och böcker skrivna av stridande från andra världskriget, där det omänskliga helvetet beskrivs en del av vardagen, har jag åtminstone kommit så långt att jag förstår att jag inte förstår.

Däremot får rapporteringen inte bli sensationell eller kampanjartad. Det är här jag befarar att DN har fel syfte med sin rapportering.

Fjolårshöstens kampanj visade DN från sin sämsta sida. Tiden får utvisa hur det går den här gången.

Bidragsbatalj

Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Moderaterna vill även öka skillnaden mellan att leva på bidrag och att leva på sin lön. Därför vill M förutom att sänka en rad ersättningar se ett tak så att de samlade bidragen aldrig överstiger 75 procent av lägsta lönen.

Än viktigare är emellertid att partiet vill att personer ska tvingas kvalificera sig genom arbete för att få full tillgång till bidragssystemen. Bland annat vill M korta föräldrapenningen till max ett år för den som saknar arbetsinkomst.

Härmed tar M ett tydligt steg mot ett kvalificeringssystem i välfärdsstaten. Ingen ska kunna kliva in utifrån och få full tillgång från dag 1. Detta är ett väldigt viktigt skifte i svensk politik, och måtte M våga driva detta fullt ut. Det är en helt nödvändig strid.

Nästa valrörelse borde handla om arbete mot bidrag. Vägen till ökad självförsörjning kan bland annat gå via bidragstak och ett system som kräver att människor kvalificerar sig för att få del av kakan. Men det krävs också att vi får en spridd övertygelse i samhället om att det alltid, i alla lägen, är bättre att försörja sig själv på ett hederligt sätt än att leva på andras bekostnad.

Vi måste återupprätta stoltheten i en egen försörjning i Sverige.

Elitfeminismen är ett innerstadsfenomen

Gudrun Schyman reser land och rike runt och "folkbildar" (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir "attackerad och ifrågasatt på olika sätt". Detta tror hon beror på att "kunskapsnivån är lägre" i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.

Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte

När samhället ger upp

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.

Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:

Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 

Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

Gå inte i Löfvens fälla

Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen

Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.

Dags att berömma regeringen lite

Även om jag är kritisk till mycket av regeringens politik, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatter och feminism, är jag inte partist. Det betyder att jag har förmåga att se när även en socialdemokratisk regering ibland gör något bra.

Den rödgröna regeringen har faktiskt genomfört ett antal skärpningar som förtjänar beröm. Den har förbjudit så kallade terrorresor, skärpt hanteringen av svenska pass, förstås lagt om migrationspolitiken men även börjat göra det svårare att vistas illegalt i Sverige genom att dra tillbaka dagersättning och boende för den med lagakraftvunnet avslagsbeslut.

Nu kommer steg två i den sistnämnda processen, vilket Anders Ygeman och Morgan Johansson presenterade på en pressträff under torsdagen. Migrationsverket blir skyldigt att informera polisen om en person med utvisningsbeslut hör av sig till dem.

Polisen får å sin sida nu rätt att ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroll, att omhänderta pass och id-handlingar och vid misstanke göra tillslag mot arbetsplatser i jakt på illegala migranter som arbetar svart. Skolor och kyrkor verkar fortfarande vara fredade zoner, men det kanske blir ändring på det också vad det lider. Svensk lag måste rimligen gälla överallt.

Det kan tyckas märkligt att en liberal ställer upp på polisens jakt på svartarbetare, men detta handlar i grunden om att få ut människor ur landet som inte har asylskäl och heller inte har för avsikt att bli en del av det svenska samhället. Så länge du och jag förväntas bidra med en stor del av vår intjänade inkomst i skatt varje månad förväntar jag mig att alla andra ska omfattas av samma tvång. Även hitresta migranter.

Regeringen försöker visserligen beskriva utvisningsarbetet som en sorts omtanke om personer som utnyttjas i svartarbete för låga löner. Alla förstår emellertid att det inte är detta som är det primära skälet till att Stefan Löfvens regering nu trappar upp arbetet för att utvisa personer som fått avslag. Det handlar först och främst om att upprätthålla legitimiteten för asylsystemet och att förhindra framväxten av ett parallellsamhälle.

Så länge vi har en asylprövning måste ja betyda ja och nej betyda nej. Så har det inte varit under ganska många år nu då den som fått avslag kunnat hålla sig gömd i väntan på att få ansöka igen. Just nu är runt 12 000 personer med avslagsbeslut efterlysta av polis, och ingen vet hur många personer som bara försvunnit under de senaste sju, åtta åren.

Det ska bli intressant att se hur nyvänstern reagerar mot dessa nya regler och polisiära befogenheter. Vi minns den oerhört starka kritiken mot Reva. Att det är en rödgrön regering som genomför dessa skärpningar kommer sannolikt begränsa den kritikstorm som hade uppstått om en alliansregering drivit igenom samma politik. Nu kommer det gnällas lite på enstaka röda ledarsidor, men förmodligen inte så mycket mer.

Däremot kan det säkert bubbla en del bland de socialdemokratiska gräsrötterna. Enligt en undersökning gjord av SVT vill 7 av 10 S-kommunalråd återgå till den gamla migrationspolitiken när den treåriga lagen löper ut.

En rimlig invändning som framkommit under dagen från moderat håll är att polisen nog inte har resurser att klara av det som regeringen förväntar sig. Det är sannolikt helt korrekt, vilket gör att regeringen får hoppas att antalet som återvänder frivilligt ökar.

Centerpartiet och Vänsterpartiet är dock föga förvånande kritiska mot alla sorters skärpningar. Något annat var knappast att vänta från riksdagens mest populistiska partier.

Läs även:
Denna bloggpost finns även att läsa i redigerad form hos Dagens Samhälle.

Har du sagt anus får du säga genus

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

Läggmatch

Tramp-tramp-tramp. Hör ni? Det är Socialdemokraterna som paraderar mot en valseger 2018.

Vi har hört det till leda under den här två år gamla mandatperioden: "Stefan Löfven leder en historiskt svag regering". Frågan är vad detta konstaterande egentligen innebär i praktiken. Det betydde att den första budgetpropositionen föll i riksdagen, ja. Det innebar att Löfven lät annonsera att han tänkte utlysa nyval, ja.

Men vet ni? Stefan Löfven är fortfarande statsminister. Socialdemokraterna regerar, och trots att Decemberöverenskommelsen är borta agerar Alliansen som om den fanns kvar. Regeringens senaste budget, med tydliga vänsterinslag, kommer släppas igenom i riksdagen. Vi har en borgerlig opposition som helt uppenbart inte vill ta över makten. Som lägger enskilda budgetar för att inte "löpa risken" att en borgerlig budget får majoritet.

I jakten på ett säkrat maktinnehav för socialdemokratin har statsministern nu på allvar inlett Operation Splittring. I debatt efter debatt fram till nästa val kommer vi höra Löfven och sannolikt även Miljöpartiets företrädare fråga alliansledarna om de ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna och, till stor förtjusning, få helt olika svar. Detta kommer tydliggöra den spricka som finns inom Alliansen och ju fler som ser den, desto svårare blir den att täcka över.

Hittills tycks de fyra borgerliga partierna inte ha förstått att Löfven spelar med dem i syfte att bryta ut Liberalerna och Centerpartiet och säkra ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är det enda som betyder något i slutändan. Åter igen är borgerligheten på väg att underskatta socialdemokratins inneboende makthunger. Åter igen är de på väg att gå i fällan.

Jag börjar faktiskt tvivla på att Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

Läs även:
Henrik L Barvå

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

"Fixa det!"

I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi