Om fotboll och det så kallade kvinnohatet

Efter ett antal elaka och sexistiska tweets om det svenska damlandslaget i fotboll har det tagit hus i helsike. Damfotbollen har blivit "kvinnokamp".

Inte så förvånande i det feministiska Sverige, förstås. Här ska allt, även idrotten, göras till en kamp mot patriarkatet. Det är det förfärliga med feminismen. Den kryper in överallt.

Kommentarerna kom efter landslagets 1-1-match mot Danmark. Själv förstår jag inte vad som är så speciellt med just dessa elaka tweets. Vad får inte det manliga landslaget utstå efter dåliga insatser? Och klubblagen där tränare och spelare dödshotas?

Detta är inget försvar för vare sig sexistiska kommentarer, hot eller allmänt dåligt beteende. Men jag vill mena att den feministiska diskursen i Sverige gör all kvinnlig aktivitet till en fredad zon. Allt annat är "kvinnohat".

Den högljudde hockeyexperten Niklas Wikegård sågade damhockeyn och fick givetvis massvis av skit efteråt. Det är svårt att ens kritisera en företeelse som damfotboll eller damhockey utan att utpekas som en hatisk person, en patriarkal kvinnohatare. Det gör att många säkert är tysta i stället.

Det svenska diskussionsklimatet har skrumpnat ihop. Och det har vi feminismen att tacka för.

Det går runt och runt

I Almedalen anordnade ROKS ett seminarium om sexköpslagen. För säkerhets skull fanns ingen liberal röst på plats.

Argumenten för förbudet att köpa sex upprepades. Polisen gillar lagen därför att den anser att den är ett bra verktyg i kampen mot människohandel (som för övrigt ryms inom annan lagstiftning). Sexarbetarna gillar den inte, men ROKS menar att lagen ändå underlättar för sexsäljarna att anmäla brott som begås mot dem av sexköpare (ett påstående jag ställer mig synnerligen skeptisk till).

Vi brukar också få höra att sexköpslagen har minskat prostitutionen och att den därmed har "fungerat". Problemet är det inte finns pålitlig forskning som kan säga exakt hur omfattningen av sexhandeln har påverkats av sexköpsförbudet. Nog har det forskats alltid, men det är oerhört svårt att mäta de som inte vill bli mätta. Och att gatusexsäljarna blivit färre betyder förstås inte automatiskt att den totala andelen sexarbetare har sjunkit. Det är kort sagt svårt att få en klar uppfattning om antalet sexsäljare.

ROKS retar sig på att många försöker lyfta fram "enskilda individers röster". Organisationen skulle föredra om frågan i stället handlade om sexköparna. Jag förstår att de helst inte vill prata om hur lagen påverkar sexarbetarna. Särskilt inte när det finns sexarbetare som betackar sig för att bli utmålade som viljelösa offer.

Så här fungerar det ofta i debatten. Åsikter och uppfattningar kastas runt och återanvänds som om inget har hänt. Det blir oärligt, men framför allt tröttsamt.

Detsamma gäller alkoholdebatten. Vi har inte börjat supa hejdlöst efter att fem av sex monopol tagits bort, införselreglerna liberaliserats och öppettiderna utökats. Alkoholskadorna har inte skjutit i höjden. Ändå fortsätter somliga att med en dåres envishet kräva fler och kraftigare regleringar, bland annat av alkoholreklamen, i folkhälsans namn. Som om forntida propaganda inte redan har vederlagts.

Allt detta torde landa i en enda rimlig slutsats, nämligen att det är futilt att försöka reglera och minska efterfrågan på något så basalt som sex och berusning. Det är lite som att försöka klämma ihop en ballong. Du lyckas trycka ihop den på en sida men den växer lika snabbt på den andra. Det är vad som sker när politiker med signal- och morallagar vill lära befolkningen veta hut.

Men det alla förbudsivrare framför allt missar är att frihet har ett egenvärde. Att få bestämma över sin kropp, att få ha sex med vem man vill, att få ta sig ett glas vin med goda vänner trots att man är småbarnsförälder, att kunna handla det där vinet som en vuxen människa och inte bli misstänkliggjord varje gång.

Tiden går och världen utvecklas. Men Sverige tycks förbli ett efterblivet och inskränkt land i vissa frågor. 

Tio år senare

För tio år sedan omkom min far och bror i en olycka. På ett ögonblick blev livet för oss efterlevande helt annorlunda. Det har varit tio år av sorg, ilska och frustration men också av kärlek, vänskap och nyfunnen livsglädje.

Under dessa tio år har jag lärt mig mycket, men den största lärdomen är nog att livet kan bli bra igen efter en traumatisk händelse - ja, till och med bättre än det var innan. Det var en helt orimlig tanke kort efter dödsbeskedet.

Livet går vidare och behöver inte alls bli så tokigt. Det blir bara annorlunda än vad det annars hade blivit. Erfarenheten av en anhörigs död satte för min del ett perspektiv på tillvaron som jag saknat innan. Det har gett mig en ödmjukhet som jag annars hade saknat.

Jag tror att det mesta handlar om inställning. När det ofattbara sker och ens närmaste plötsligt försvinner är den första känslan misstro. När chocken släpper börjar sorgen att komma och med tiden kommer saknaden, som man inte blir av med utan helt enkelt får lära sig att leva med. Alla känslor och sinneslägen är acceptabla, även bitterhet. Men jag tror att det är viktigt att inte fastna i bitterheten utan lyckas lämna den bakom sig.

För mig var det tidigt viktigt att acceptera den nya verkligheten och bara se framåt. Bryta upp från det gamla, skaffa nya bekantskaper och intressen, byta bostadsort. Jag tog mig vidare tack vare min mor och en väldigt speciell vän som valde att kliva in och ställa upp till hundra procent. För detta kommer jag för alltid stå i tacksamhetsskuld.  

Det jag egentligen vill förmedla med denna lite förvirrade text är att det går att ta sig vidare. Även om det inte verkar så i början. Smärta och förluster är en del av livet, och de gör de lyckliga stunderna desto vackrare.

学习汉语不太难

Hur mycket jag än tycker om Kina och det kinesiska språket, har jag haft vissa invändningar mot Jan Björklunds satsningar på kinesiska i svenska skolor. Eller kanske snarare hans tro på att de kommer att betyda något.

Att lära sig främmande språk är aldrig fel. Men när en regering genomför en satsning på kinesiska i tron att det är ett språk som mer eller mindre kommer att ersätta engelskan finns anledning att komma med vissa invändningar.

Erik Ringmar, professor i internationell politik vid Shanghai Jiaotong University (上海交通大学), driver tesen att regeringens kommande satsning på kinesiska är helt bortkastad eftersom kinesiska aldrig kommer att bli ett världsspråk.

Jag har berört detta tidigare (se några bloggposter nedan), och kan konstatera att Ringmar har flera poänger. Kineser som kommunicerar med utlänningar i arbete eller studier gör det inte på kinesiska utan på engelska. Kinesiskan är inget stort affärsspråk. Det är fortfarande engelska som gäller internationellt.

Däremot finns det givetvis stora fördelar med att kunna kinesiska om du ska bo, arbeta eller göra affärer i Kina. Minst lika viktigt är att lära sig mer om den kinesiska (affärs)kulturen. Jag menar emellertid att dessa går hand i hand - det är svårt att förstå ett annat lands kultur om man inte kan tillgodogöra sig det språk folket talar.

Kinesiskan har en högre inlärningströskel än våra indoeuropeiska språk, vilket gör språket till ett knepigt val på gymnasiet när det konkurrerar med massor av andra kurser och ämnen. Få elever kommer att vilja lägga den energi som krävs under sina hektiska gymnasieår.

Ja, Erik Ringmar, kinesiska är svårt. Allra bäst är förstås att lära sig språket på plats i Kina. Men att påstå att det är "omöjligt" att lära sig kinesiska i Sverige är bara trams. Jag lärde mig kinesiska på Konfuciusinstitutet i Stockholm. På halvtid. På kvällstid. När jag samtidigt pluggade heltid och arbetade vid sidan om studierna.

Allt handlar således om motivation. Jag må ha haft ganska lätt för kinesiska, men är långt ifrån ett språkgeni. Om nu Ringmar har svårt att lära sig kinesiska (jag vet inte hur pass kunnig han är i språket) ska han inte projicera sina svårigheter på resten av befolkningen.

Kinesiskan kommer inte inom överskådlig tid bli ett stort språk i västvärlden. Den som tror att kunskaper i språket kommer att vara en gratisbiljett till ett toppjobb inom internationell handel misstar sig.

Men det är inte därför du ska lära dig språket. Kina har mycket att erbjuda, kinesisk kultur är spännande. Genom att kunna språket kan du tillgodogöra dig nyhetsbevakningen på ett annat sätt, du kan bättre förstå världens mest folkrika land och om du skulle resa till Kina som turist kommer det att bli en helt annan upplevelse än om du inte förstår ett ord kinesiska.

Därför ska du lära dig kinesiska.

Tidigare bloggat:
你会说汉语吗?
Kinesiskans ställning i svenska skolan

Neutralt och balanserat

Det låter som ett dåligt skämt men är förstås en helt logisk utveckling av EU-staten. EU tänker sätta upp en egen nyhetstjänst.

Motiveringen är att den traditionella pressen saknar ett "europeiskt perspektiv" i sin rapportering och har misslyckats med att "skapa medvetenhet och förståelse" för EU. Kort sagt: unionen är less på all kritisk rapportering. Granskande journalister är ett otyg. Lyckligtvis är de få till antalet, men en enda journalist kan starta oroligheter och ge allmänheten "fel" bild av unionen.

Därför lanserar EU-kommissionen sin egen nyhetstjänst med en - ta-daa! - "balanserad och neutral" synvinkel.

Det tråkiga är att det är vi skattebetalare som står för notan - 3,2 miljoner euro årligen till att börja med. Trösten är att EU:s egen nyhetstjänst lär bjuda på en uppsjö av material för alla satiriker där ute.

via HAX

Staten är din fiende

De senaste veckorna har hela västvärlden krupit underdånigt för USA. I stället för att sätta ned foten och låta USA:s buggning och övervakning av europeiska institutioner, regeringar och medborgare få de allvarliga diplomatiska konsekvenser de förtjänar, har europeiska ledare ömsom protesterat lite förstrött, ömsom viftat bort det hela som oviktigt. Det måste vara idel leenden i Vita huset just nu.

Sverige är i detta hänseende den kanske största knähunden av dem alla. Sverige gjorde gemensam sak med västvärldens mest övervakade land, Storbritannien, för att stoppa kommissionen från att ta upp frågan om amerikansk övervakning i måndagens samtal med USA.

Fredrik Reinfeldt ville i Almedalen inte ens kommentera det NSA sysslar med. Carl Bildt har konsekvent visat att han inte arbetar för svenska intressen utan amerikanska. Och den svenska oppositionen är ungefär lika tyst.

En förklaring till ointresset för europeiska medborgares integritet och privatliv visavi amerikanska säkerhetsintressen, är förstås att EU-länderna själva övervakar sina befolkningar. Sverige kan inte gärna klandra USA för något den svenska staten i praktiken redan gör. Oavsett om det är brittiska, amerikanska eller svenska myndigheter som övervakar oss, är du och jag förloraren.

Om det är något de senaste veckorna har visat, är det att det inte finns någon riktig skyddsvall för mänskliga rättigheter i västvärlden. Alla springer supermakten USA:s ärenden, vissa (som Tyskland) under tämligen förnedrande omständigheter.

Därför är enda alternativet för en visselblåsare som Edward Snowden socialistiska knasländer som Venezuela. Om han nu tar sig dit och inte tvingas ned på europeisk mark och utlämnas till USA av någon "allierad".

Men människor i Sverige, Tyskland och Frankrike kan göra skillnad. När allt kommer omkring är regeringar och folkvalda församlingar inget värda om folket inte vill veta av dem. Vi kan avsätta dem.

För en sak måste göras klar: staten står inte på din sida. Staten är alltid din fiende. Det är dags att fler börjar förstå det nu. 

Läs även:
HAX skriver om det nya projektet Heml.is, en meddelandetjänst som ska vara omöjlig att avlyssna (du kan stödja projektet här). Det är just så här vi måste svara på staters och företagets gemensamma kamp om vårt privatliv. Kampen är inte förlorad än. Vi måste bara omgruppera.

Piratpartiet är med i kampen

Piratpartiet ser inte ut att ha någon realistisk chans att utmana om en plats i Sveriges riksdag. Men i Europaparlamentet sitter partiet redan och som HAX har berättat sedan piraterna gjorde sitt kanonval 2009, har Piratpartiet gjort mycket gott.

Det är svårt att arbeta konstruktivt för reformer i EU. Arbetet handlar därför huvudsakligen om att släcka bränder, att stoppa de värsta dumheterna.

I en ny Sifoundersökning, där Piratpartiet inte särredovisas, får gruppen "övriga partier" sex procent. Eftersom Sverigedemokraterna särredovisas (sju procent) och Feministiskt initiativ sannolikt inte har mer än maximalt en procent, torde Piratpartiet ligga på runt fem procent. Vilket skulle betyda ett mandat.

Detta är oerhört uppmuntrande siffror ett knappt år före EU-valet och borde ge piraterna självförtroende att planera en stark valrörelse som kanske kan pusha partiet till att behålla sina två mandat. Noterbart är att om antagandet om fem procent är korrekt, innebär det att PP är större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna i denna mätning. Men som framgår av HAX bloggpost (länkad nedan) är det väldigt osäkert exakt var PP står i opinionen.

För en liberal EU-skeptiker finns bara ett rimligt val och det är Piratpartiet. Det är därför av stor vikt att partiet stannar i parlamentet.

Vissa kanske minns att jag rev mitt röstkort 2009. Jag gjorde det i protest mot ett EU jag på intet vis ville legitimera. Men nu har jag sett att även en liten motståndsrörelse kan vinna enstaka segrar mot ett gigantiskt maskineri, och om det så bara handlar om att stoppa grus i detta maskineri är det värt en röst.

Vi måste stötta de få goda krafter som finns att tillgå. Piratpartiet är definitivt en sådan. Din röst kommer att behövas 2014.

Läs även:
HAX, Anna Troberg

Utflykt

Nu tar jag en liten utflykt. Detta betyder att det kan dröja lite innan kommentarer godkänns och dyker upp i bloggposterna.

Åter på måndag!

Snart dags att göra slut med USA

Ett fåtal regeringschefer i EU har reagerat kraftigt på uppgifterna att amerikanska myndigheter spanat på och avlyssnat europeiska politiker och regeringar. I Sverige har utrikesminister Carl Bildt på sitt sedvanliga manér viftat undan uppgifterna medan statsministern inte velat säga någonting.

Nu ska EU-kommissionären Cecilia Malmström förhandla för EU:s räkning i syfte att få USA att stoppa övervakningen av EU:s medlemsländer. Det känns väl sådär lagom trovärdigt.

DN beskriver det inplanerade mötet som ett "dramatisk konfrontation". Men det finns inget dramatiskt i detta. Det är tabloidspråk. Uppenbart är att EU inte uppskattar att dess närmaste allierade behandlar unionens medlemmar som fiender eller undersåtar. Men det finns inget tryck för att allvarligt försämra relationerna med USA. Det planerade frihandelsavtalet lär inte påverkas.

Det EU kan göra är att stoppa överföringen av bankinformation samt flygpassagerardata, två strån i den amerikanska höstacken av uppgifter som utgör grunden i antiterrorverksamheten. Det är alltså detta Cecilia Malmström kommer att hota med i förhoppningen att USA ber om ursäkt och ändrar sig.

"Vi måste bli säkra på att dataskyddet och den personliga integriteten för EU-medborgarna är säkrade", säger Malmström. Problemet är att det aldrig någonsin kan finnas en säkerhet kring detta. USA har nyss drabbats av den största läckan i sin historia. Det är förstås pinsamt och avslöjande eftersom vi nu vet att den amerikanska administrationen tycker att det är helt i sin ordning att behandla även sina närmsta allierade som undersåtar.

Men från och med nu vet varken du, jag eller Cecilia Malmström exakt vad som händer hos NSA och andra amerikanska myndigheter. Här och nu har vi åter bara amerikanska försäkringar att gå på - vilka tidigare inte visat sig vara vatten värda. Ändå är det just dessa försäkringar som ska få Malmström att vara "säker" på att USA har slutat med övervakningen när hon lämnar mötet.

EU och omvärlden måste börja se nyktert på vad USA är för slags stat. För den amerikanska administrationen finns inga allierade, bara undersåtar och knähundar. USA är berett att vidta vilka åtgärder som helst för att skydda sin nationella säkerhet, må det vara mot fantasifulla eller reella hot. Innan vi betraktar USA utifrån denna realitet kommer vi fortsätta att se ut som nollor.

Kanske börjar det bli dags att tänka över relationerna med det stora landet i väst. Det är definitivt dags att söka nya allierade. Europa borde till att börja med sätta ned foten och låta USA veta att det inträffade allvarligt har skadat relationerna, att det kommer att ta tid att bygga upp dem igen och att det är USA:s ansvar för att så sker.

Därefter borde EU söka närma sig Kina, Indien och Latinamerika. Förmodligen är chansen att finna ömsesidig respekt större där.

Tips:
Lyssna gärna på när studenter grillar NSA vid en rekryteringsträff. Om alla vore så här kritiska och ifrågasättande skulle vi inte ha något övervakningssamhälle.

Uppdatering: Enligt The Guardian kommer Sverige och Storbritannien när EU och USA möts på måndag blockera samtal som berör amerikanskt spioneri mot europeiska institutioner och länder. Samtalen ska således enbart handla om integritetsskydd och insamlandet av data från en rad stora IT-bolag. Cecilia Malmström kan andas ut.

Fara och färde

En Hemköpbutik i Sköndal i Stockholm fick fel leverans av öl. I stället för 3,5 alkoholprocent var det starköl med 5,3 procent.

Det troliga är att leverantören lastat av fel back då såväl back som flaska ser identiska ut. Endast innehållet i flaskan skiljer produkterna åt.

Butiksägaren lugnar dock DN Stockholm med en försäkran om att ingen av de 40 flaskorna starköl såldes till kund. Eftersom streckkoden inte kunde läsas i kassan drabbades ingen konsument av det obehagliga i att få med sig en starköl hem från Hemköp.

Tänk på vad som kunde ha hänt!

Internets fiender

Kreditkortsbolagen Visa och Mastercard har beslutat blockera alla betalningar till VPN-tjänster.

Jag använder själv VPN-tjänster, särskilt när jag är i Kina där såväl Facebook som YouTube och Blogger är blockerade. Det Visa och Mastercard gör är att springa den kinesiska regeringens ärenden. Och inte bara den kinesiska. Den amerikanska. Den brittiska. Alla regeringar som vill inskränka friheten på nätet. (Dessutom luktar det upphovsrättsindustri lång väg om detta.)

Piratpartiets Christian Engström säger i ett pressmeddelande att Visas och Mastercards beslut kommer att "göra det svårare att vara anonym på nätet och lättare att övervaka vad alla gör". De två företagen är således "internets fiender".

Ja, i alla fall fiender till det internet vi vill ha. Det internationella nät för information, rekreation, arbete och utveckling där människor inte behöver registrera sig med namn och adress överallt, där det är möjligt att kommentera anonymt, där det är möjligt att söka information utan att myndigheter informeras om det. Utan dessa möjligheter dör själva syftet med internet.

Sedan tidigare har vi sett kreditkortsbolagen men också flertalet storbanker gå samman mot sexhjälpmedels- och skräckfilmsbutiker på nätet. Det är ren och skär moralism. Blockering av VPN-tjänster är emellertid ett steg längre. Det är en kraftig inskränkning i rätten att vara anonym på nätet. Det underlättar för skurkregimer att hålla koll på oppositionella och alla som upplevs som ett hot.

Men det är inte bara Visa och Mastercard som är internets fiender. De flesta av våra politiker är det också. Fredrik Reinfeldt ville i gårdagens SVT-intervju i Almedalen inte säga vare sig bu eller bä om NSA:s övervakning av världens medborgare. Personlig integritet är en icke-fråga för honom och för den svenska riksdagen.

Är det något vi fått bekräftat tack vare Edward Snowdens avslöjanden är det att storföretag och politiker arbetar tätt tillsammans för ett globalt övervakningssamhälle. Frågan är hur vi stoppar dem innan det är för sent.

Egyptisk demokrati

"Det här är egyptisk demokrati. Först väljer vi en president. Sedan bestäms vilka befogenheter han får", skrattade en man på gatan inför det egyptiska presidentval som till slut vanns av Muslimska Brödraskapets Muhammad Mursi.

Mursi är nu avsatt. Av militären. Det är månne en annan sida av samma egyptiska demokrati. Muhammad Mursi fick inte lång tid på sig innan missnöjet med honom blev så omfattande att militären beslöt ingripa.

Nu väntar något slags politisk övergångsprocess. Sedan, förhoppningsvis, ett rättvist nyval. Problemet med Mursis fall är att han faktiskt var en folkvald ledare. Det fanns en berättigad oro för att Egypten skulle gå i islamistisk riktning under hans styre, men han var likafullt folkvald. Egypten träder in på en farlig väg om folkliga protester av detta slag kan få militären att sätta sig över demokratiska val och egenhändigt avsätta ledare.

Låt oss hoppas att det som nu har hänt var en engångsföreteelse och, framför allt, en början på något nytt.

De partier vi förtjänar

Två av tre väljare tycker att riksdagspartierna är för lika varandra. 67 procent önskar större skillnader, enligt en studie som presenteras i Almedalen på fredag.

Och visst är det så. Ideologierna är i praktiken döda. Kristdemokraterna är inte kristna längre. Vänsterpartiet är inte särskilt kommunistiska. Moderaterna har blivit sossar. Centerpartiet är lika otydligt som vanligt. Och Miljöpartiet vill vinna den lattesörplande medelklassen i storstäderna.

Politiska partier är i praktiken kampanjorganisationer i dag. Det bedrivs över huvud taget väldigt lite idéarbete. Med hjälp av politiska konsulter och beställda opinionsmätningar försöker partierna navigera och vinna väljare. Partimedlemmar är i praktiken anhängare av en logotyp, inte en idé.

Det saknas en politisk konflikt i dagens svenska politik. De åtta riksdagspartierna är överens om allt utom detaljerna. Endast Vänsterpartiet (riksbanken, offentligt ägande) och Sverigedemokraterna (migrationspolitik, EU) sticker ut i vissa enskilda frågor.

Att många väljare tycker att partierna är för lika är samtidigt en aning ironiskt. Väljarna straffar nämligen den som sticker ut i endera riktning. Minns hur Centerpartiet hånades efter sitt förslag till idéprogram. Här var det ett riksdagsparti som ville tänka lite större, vara lite visionärt - och både gräsrötter och väljare slog bakut. Riksmedierna tävlade i att göra sig lustiga över Centern.

Partierna hamnar inte i mitten av en slump. De lägger sig där då väljarna straffar partier som anses som ytterligerhetspartier. Moderaternas vandring under Reinfeldts ledning är det tydligaste exemplet på att det är i sörjan i mitten som väljarna finns. Således har även Kristdemokraterna lagt sig där (vilket jag tror är ett misstag).

Konsekvensen blir att politiken töms på innehåll, att konfliktytan krymper och att det egentligen inte spelar någon större roll vilken sida som regerar. I förlängningen kan detta få alltfler att fråga sig om de ens ska gå och rösta. Spelar det någon roll?

Det finns förstås ett sätt att förändra allt detta, åtminstone kortsiktigt: rösta in nya partier. Men så långt vill nog inte de svarande i undersökningen gå.

Med sinne för humor

Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist intervjuades i helgen i DN Kultur och gratulerades på sin 50-årsdag. Rubriken "Ledare med sinne för humor" kändes träffande.

Är det något en GD för Arbetsförmedlingen måste ha, är det förmodligen just humor. Förtroendet för myndigheten är lågt - den hamnar längst ned på Sifos anseendeindex. Och det med all rätt. Arbetsförmedlingen är nämligen usel på att göra det den finns till för - att förmedla jobb. Alla som har haft kontakt med myndigheten vet detta.

Den som blir aktuell hos Arbetsförmedlingen märker det väldigt snabbt. Har man haft kontakt med myndigheten vill man förmodligen inte tillbaka.

Det måste sägas att det finns bra handläggare på Arbetsförmedlingen. Handläggare som vill väl och jobbar hårt för sina klienter. Men myndigheten som sådan skulle behöva lite hälsosam konkurrens från privata arbetsförmedlare.

Innan det sker borde Arbetsförmedlingen fokusera på att göra det den ska - förmedla arbeten.

Being Carl Bildt

Beträffande Kremls övervakning av svenska diplomater säger Carl Bildt indignerad till SVT: "Så bär man sig inte åt."

Men när NSA avlyssnar och övervakar ministrars kontor i Bryssel och även hackar EU-nätverk menar Bildt att "vi räknar med att bli övervakade".

Inkonsekvent? Inte då. Carl Bildt var bara Carl Bildt. Och i vanlig ordning slapp han följdfrågor.

Integreras eller inte integreras?

När många uppehåller sig vid frågan hur invandrare bäst ska integreras i det svenska samhället i betydelsen lära sig språket, hitta ett arbete och känna sig som en del av samhällsgemenskapen, framförs det från liberalt håll en kritik mot själva frågeställningen. Människor ska inte alls integreras, argumenteras det. Det är bättre med etniskt och religiöst uppdelade samhällen om de som bor där lyckas försörja sig själva.

Detta är en flerdelad fråga. Å ena sidan instämmer jag i att det är bättre att arbeta och leva med sina landsmän utan att kunna ett ord svenska än att lära sig svenska språket i majoritetssamhället och hamna i sysselsättningsskapande åtgärder via Arbetsförmedlingen i år efter år.

Det är begripligt att människor som invandrar till ett nytt land känner trygghet bland sina landsmän. Där finns inte bara de välbekanta kulturella och sociala kännetecknen utan också kontakterna. Den enskilde har ett socialt kapital och kan utnyttja det. I denna miljö, som känns trygg och hanterbar, kan individen bygga på sin habitus.

Å andra sidan kan jag på ett personligt plan inte förstå hur någon som valt att leva i ett annat land än sitt hemland inte ens vill försöka lära sig språket. Nog för att det är möjligt att leva hela sitt liv i en förort nästan uteslutande befolkad av personer som kommer från samma världsdel. Men det begränsar ju den enskilde något fruktansvärt.

Jag minns mina första resor till Kina. Landet var förtrollande, imponerande, överraskande och spännande. Men efter andra och tredje besöket var jag frustrerad över att inte kunna göra mig förstådd, att inte ens kunna läsa på menyerna på de flesta restauranger eller tyda skyltar. Så växte beslutet att lära mig kinesiska fram. Om jag valt att bosätta mig i Kina hade det förstås varit ännu viktigare att kunna språket. Annars hade jag inte bara varit en främling, jag hade inte kunna delta på lika villkor i sociala eller yrkesmässiga sammanhang. Det hade blivit ett slags självvald isolering.

Den låga sysselsättningsgraden bland personer med utländsk, i synnerhet utomeuropeisk, bakgrund är ett bekymmer i Sverige. Om det skulle hjälpa att bosätta sig i samma område som andra landsmän för att den vägen kunna ordna bostad och arbete har jag inga invändningar alls mot detta.

Problemet är att lite tyder på att det hjälper. Områden som befolkas huvudsakligen av personer med utländsk bakgrund tenderar snarare att ha låg sysselsättningsgrad och en stor andel försörjningsstödstagare. Skillnaderna mellan olika nationaliteter är stor, men det finns få exempel på att ett område med en hög andel utlandsfödda har en större andel arbetande än andra. Det förefaller vara precis tvärtom.

I grunden handlar frågan om både bostads- och arbetsmarknadspolitik. Men även socialpolitik. Individens eget ansvar för att hitta bostad och arbete måste öka. I dag hamnar det ansvaret hos Socialtjänsten, vilket föder idéer om att flytta alla nyinvandrade till avfolkningsorter där lägenheter står tomma. Inte för att det leder framåt för individen utan för att är bra för kommunens budget. Synen på de som kommer hit måste ändras, men därmed också synen på Sverige som värdland.

Viktigast av allt är ett arbete och en inkomst. Om personer lyckas försörja sig själva spelar det liten roll var de bor eller om de kan språket. Men genom att lära sig språket ökar den enskilde sina chanser att hitta arbete även utanför den egna nationella eller religiösa sfären i ett bestämt geografiskt område. Detta kan göra en person anställningsbar överallt i landet. Vilket i sig minskar risken för långvarig arbetslöshet.

Att lära sig språket i sitt nya land är grundläggande för så mycket. Den som inte lär sig språket kan aldrig förstå samhället den lever i.

USA avlyssnar EU

Det är inte bara ovetande medborgare som har fått sin elektroniska kommunikation avlyssnad och övervakad av NSA. Även regeringar och myndigheter har drabbats.

Enligt uppgifter som Der Spiegel fått del av ska NSA i samarbete med Secret Service ha avlyssnat samtal, telefoner och epost på flera EU-kontor och till och med installerat buggningsutrustning i EU:s representation i Washington. Det är ett hårresande beteende från den amerikanska stormakten. Ett beteende som borde få konsekvenser för omvärldens relationer med landet.

Men vi väntar fortfarande på något slags reaktion från EU. Om det hade varit ryska eller kinesiska underrättelsetjänster som stått för avlyssningen hade det sannolikt orsakat en diplomatisk kris och lett till möten på högsta nivå. Nu är det USA som är ansvarigt och som dess knähund EU visat sig vara, lär det inte hända någonting.

I praktiken betyder det att USA kan bete sig precis hur som helst utan att vi reagerar. I så fall borde vi agera precis likadant och avlyssna amerikanska myndigheter, den amerikanska regeringen och alla dess företrädare.

Men ännu bättre vore förstås om detta fick allvarliga konsekvenser för EU:s relationer med USA. Inte ens en stöddig supermakt som lever kvar i Kalla krigets värld ska kunna göra så här utan att det får några återverkningar.

Uppdatering: EU-parlamentets talman Martin Schulz har krävt "full klarhet" från USA. Om uppgifterna stämmer kommer de enligt Schulz få "avsevärd påverkan" på relationerna mellan unionen och USA. Det återstår att se om EU vågar gå från ord till handling. Hittills har även Luxemburgs utrikesminister fördömt avlyssningen.

Kamprad ökar fattigdomen

Ingvar Kamprad har kritiserats för att han bott utomlands och därigenom undvikit svensk tokbeskattning. Hans beslut att flytta hem till Sverige igen får emellertid konsekvenser.

När Kamprad åter folkbokför sig i Agunnaryd kommer den relativa fattigdomen öka lavinartat. Så fungerar nämligen det fattigdomsmått som Rädda Barnen, Majblomman och hela vänstersverige använder sig av när de vill beskriva det nya kalla Sverige under borgerligt styre.

Det säger väldigt lite om hur medelsvensson har det. Ingen kommer i kronor och ören få det sämre av att bo i samma ort som Ingvar Kamprad. Men i relativa termer blir de fattigare. Och Sverige kallare.

Dessa konsekvenser av sättet att mäta människors levnadsnivå borde få fler att tänka till nästa gång valfri skribent på Aftonbladet anklagar regeringen för att klyva Sverige mitt itu.

Google och porren

Bedriver Google ett krig mot sex och porr på nätet? Det är kanske att ta i. Men de visar i alla fall att de kan göra lite som de vill när de behagar. Vi, användarna, blir lidande.

I ett brev som skickades ut denna vecka hotar Google att radera alla bloggar som har vuxeninnehåll och gör reklam för annat "vuxet" material. Var gränsen går är oklart. Men alla sådana bloggar ska enligt mejlet raderas redan på onsdag, vilket är med löjligt kort varsel.

Detta har med all rätta orsakat stor ilska bland många Blogger-användare. Till The Guardian säger dock Google att de inte avser att radera sajter enbart för att de innehåller pornografiskt material. Det tycks snarare handla om sidor som tjänar pengar på att länka eller göra reklam för andra vuxensidor. Google vill förmodligen få del av intäkterna eller strypa möjligheten att tjäna pengar med hjälp av porrsidor på sin blogg.

Det denna historia påminner oss om är faran med att knyta många av sina tjänster till ett enda företag är att det närhelst det önskar kan förändra sin policy utan att vi användare kan göra någonting åt det. Och ju mer beroende vi blir av våra sociala tjänster, desto svårare blir det att byta ut dem. Dessutom finns inte alltid något seriöst alternativ.

Google är i dag en gigant. De äger Blogger och har därmed full kontroll över en stor del av världens bloggar. De äger Android och har därmed kontroll över innehållet i ungefär hälften av världens alla smarttelefoner. Varje bloggpost jag skriver synkroniseras med mitt Googlekonto i min smarttelefon. Lägg därtill Googles egen eposttjänst Gmail (som jag dock inte använder aktivt). Anledningen till att folk stannar kvar är smidigheten i tjänsterna.

I denna Prismålder är allt detta både irriterande och oroväckande, och jag börjar känna mig alltmer obekväm med att blogga via Blogger. Frågan är bara vart jag ska ta vägen.

Yoko Matsugane.

De där strukturerna - och egenansvaret

Det finns en fara i att härleda varje negativ händelse i sitt liv till diskriminering och rasistiska eller patriarkala strukturer. Dels fråntar det individen ett eget ansvar, dels skapar det föreställningar om kollektiv skuld. Svenskar i gemen bär inget gemensamt ansvar för vad ett fåtal rasister företar sig.

Att lyfta fram strukturer som orsak till en rad problem som drabbar enskilda individer är dock frestande eftersom det är tillräckligt luddigt för att gira undan från detaljerade lösningar på det upplevda problemet. Det är också opinionsmässigt fördelaktigt eftersom det i stort frikänner den enskilde från ett eget ansvar för sin ofördelaktiga situation. Det är strukturerna som är orsaken till individens tillkortakommanden.


Sverige är varken ett rasistiskt eller patriarkalt samhälle. Jag skulle med emfas vilja hävda att det svenska samhället tvärtom är öppet, tolerant och jämställt (samtidigt som vi givetvis inte ska glömma att det vimlar av intolerans i mången lagstiftning).

Svenskar är generellt inte flyktingfientliga, även om vissa medier vill måla den bilden. Sedan 1992 har toleransen och acceptansen för flyktinginvandring tvärtom ökat hos befolkningen i stort. Samtidigt har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stärkt sitt väljarstöd runtom i landet, ja.

Men det många, med all rätt, oroar sig över just nu är hur trycket av ökad anhöriginvandring kommer att påverka kommunernas ekonomi, och därmed i förlängningen medborgarnas ekonomi. Eftersom gammelpartierna inte vågar dryfta denna fråga söker sig väljare till det enda parti som gör det.

Ty problem förknippade med flyktingmottagning existerar. Som jag redan visat i en annan bloggpost, är vissa kommuner särskilt hårt ansatta. De kompenseras endast i begränsad omfattning för de kostnader som flyktingmottagandet innebär i form av boende och försörjningsstöd. Staten ersätter kortsiktigt medan kommunerna tvingas ta ett långsiktigt ansvar. En väldigt generös socialtjänstlag gör att kommunerna inte har något val.

Samtidigt som vi självfallet måste diskutera hur Sverige som land bättre kan ta tillvara den kompetens och resurs som varje människa kan vara, är det också nödvändigt att ställa krav på den som väljer att komma hit.

Det brukar hävdas att endast genom att förändra oss själva kan vi också förändra andra. Ett första steg i detta fall är att inte låta Socialtjänsten vara den första myndighet näst efter Migrationsverket som invandrare kommer i kontakt med. Egenansvaret för arbetslöshet och bostadslöshet måste öka. Socialtjänsten ska varken vara en bostadsförmedling eller en källa till livslång försörjning. Att fullt friska människor utan missbruks- eller andra allvarliga sociala problem i år efter år lever på försörjningsstöd är inte rimligt. Ej heller att de i åratal bor på hotell på skattebetalarnas bekostnad.

Vi behöver en reformerad arbetsrätt och en avreglerad bostadsmarknad för att komma någonvart. Men vi behöver också en striktare socialpolitik som ställer krav. Genom att förändra förutsättningarna för flyktingmottagandet kan vi stärka egenansvaret hos de som invandrar. Det skulle tydliggöra att alla är herre över sitt eget liv och att det medför ett stort personligt ansvar att komma till ett nytt land.

Ingen struktur eller ny lag kommer att skapa din framtid åt dig.

Avrättningsstaten

Texas är den amerikanska delstat som håller rekord i antal legala avrättningar. I natt firade staten sin 500:e avrättning när Kimberly McCarthy togs av daga med en giftinjektion.

Dödsstraffet är fel av så många anledningar. Det är fel därför att staten inte ska bestämma över liv och död. Det är fel därför att straffets oåterkallelighet ställer krav på rättssäkerhet som ingen stat kan leva upp till. Det är fel därför att det manar till våra mest primitiva instinkter om blodshämnd.

Vi vet att oskyldiga döms till döden. Ett större antal har, inte sällan tack vare The Innocence Project, friats med DNA-bevisning efter många år på "death row". Hur många oskyldiga som gasats, stekts till döds med elektricitet eller förgiftats i amerikanska fängelser får vi aldrig veta.

Vid brott som anses särskilt grymma - som mord och försvarslösa gamla - tenderar även normalt sansade personer skrika efter hämnd, kastrering och avrättning. Stödet för dödsstraffet i Sverige mäts med jämna mellanrum. Men det normalt starka stödet för dödsstraff i sådana mätningar ska tas med en stor skopa salt. Om frågan skulle komma upp till folkomröstning - vilket förstås är helt orealistiskt av många olika skäl - skulle den röstast ned med kraft. 

Politiskt är det främst nationalistiska och rasideologiska grupper som skriker efter dödsstraff i Sverige. I USA är den åsikten betydligt mer mainstream, och stödet i Texas är sannolikt starkt.

Globalt sett är dödsstraffet på tillbakagång. Ett fåtal länder, däribland Iran och Kina (medan exempelvis Nordkorea sköter sina avrättningar mer i skymundan), står för en stor del av det globala antalet. Det är dags för USA att börja bete sig som den stolta demokrati det säger sig vara och avskaffa dödsstraffet i hela landet.

DN smutskastar Snowden

DN har inlett något slags misstänkliggörandekampanj mot Edward Snowden.

Senast ut är Martin Liby Alonso, som upprepar det vi redan vet - att Ecuador ingalunda är press- och informationsfrihetens bästa land. Frågan är varför detta är viktigt just nu. Snowden flyr efter att ha avslöjat det mest omfattande övervakningsprogrammet i världshistorien. Han har världens mäktigaste säkerhetsmyndigheter efter sig.

Om Snowden hade sökt asyl i Ryssland hade han kritiserats. Hade han flytt till Kina och sökt asyl där hade han kritiserats. Nu får Snowden illa dold kritik för att han valt att söka asyl i Ecuador.

Jag tror att Snowden hade föredragit att slå sig ned i Storbritannien, Tyskland eller kanske Sverige. Men eftersom hela EU går i USA:s ledband i det så kallade kriget mot terrorismen, var detta aldrig seriösa alternativ. Då hade Snowden lika gärna kunnat ta första bästa flyg tillbaka till USA i stället.

Edward Snowden kommer, som han själv påpekat, aldrig kunna känna sig säker igen. Men risken att bli utlämnad och dela Bradley Mannings öde i en amerikansk fängelsehåla i resten av livet begränsas markant om han bosätter sig i länder som redan har en dålig relation med USA och som inte anser sig ha något att förlora på att den blir ännu lite sämre. Dit hör bland annat Ecuador och Venezuela. 

Vi borde hylla det Snowden har gjort i stället för att ifrågasätta hans val av asylland. Och vi borde fråga oss varför inte Sverige är ett land som visselblåsare vill fly till.

Ta bort nämndemännen!

Nämndemännen är en sorgesam historia. De är politiskt tillsatta outbildade personer som utgör en uppenbar risk för rättssäkerheten.

Nu föreslår en ny utredning åtminstone ett steg i rätt riktning - färre nämndemän, färre politiskt tillsatta sådana och inga nämndemän i vare sig hovrätt eller kammarrätt.

Utredaren vill framför allt bredda rekryteringen till nämndemannakåren. Tanken att man inte ska behöva tillhöra ett politiskt parti för att kunna bli nämndaman är förstås god. Men inte god nog.

Jag anser att våra domstolar helt ska besättas med jurister, inte lekmän - och i synnerhet inte politiskt tillsatta lekmän. Det ska vara välutbildade och kunniga personer som dömer. Punkt slut.

Vi är alla fienden

Ett jätteenkelt sätt att tjäna pengar på

Det förekommer inget trolleri. Skattesänkningar och slopad TV-avgift får konsekvenser. Och om du ändå känner att din dator inte är en TV så får du läsa på lagen.

Aftonbladet-kolumnisten Ehsan Fadakar tycker att alla ska betala TV-avgift, punkt slut. Annars får det konsekvenser.

Och visst är det rent juridiskt korrekt att alla som innehar en dator, smarttelefon (och även surfplatta, även om det inte fastslagits ännu) ska betala TV-avgift. Själva sakfrågan är dock: är licenssystemet rimligt?

Det finns förstås personer som vill ha allt - gratis sportsändningar i SVT och slopad TV-avgift. Men det är inte vad saken handlar om här och nu. TV-avgiften handlar om tvång. Avgiften liknar en skatt i så måtto att vi inte kan välja bort den och samtidigt leva ett modernt liv. Om du har en TV för att se film och spela spel, om du har en smarttelefon eller dator i arbetet är du skyldig att betala för sändningar i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Det är ett genialt system, så genialt att Bahnhof gjorde en grej av det den 1 april. Först nu när innehavare av datorer och smarttelefoner blir betalningsskyldiga börjar allt fler reagera mot systemets orimlighet.

Det finns dock en rimlig väg ut ur detta: göm SVT bakom en betalvägg och låt alla som vill betala göra det. Många kommer att betala - frivilligt. Men färre betalande kommer tvinga statstelevisionen att effektiviseras och göra sig av med en del barlast som hängt kvar i decennier. Eva Hamilton borde se fram emot utmaningen.

Nyliberalen fyller 30 i nytt nummer

Nyliberalen fyller 30 år! Det firar vi med ett brett temanummer om frihet och rättigheter. I det nya numret kan bland annat läsas om:

# Libertarianism i praktiken
Antingen står man för principer eller så överger man dem. Oavsett tolkning av den libertarianska ickeaggressionsprincipen är acceptansen för avvikelser den största anledningen till libertarianismens historiskt väldokumenterade oförmåga att förändra samhället. Per Bylund propagerar för en libertariansk radikalism som tar ställning och står upp för det.

# Fri rörlighet
Alla skäller på den svenska migrationspolitiken, men ingen ser grundproblemet. Fredrik Segerfeldt förklarar hur den svenska jämlikhetsnormen bidrar till att personer med utländskt ursprung utestängs från arbetsmarknaden. Sverige behöver göra upp med sin besatthet vid små inkomstskillnader.

# Aktivism
Politikerna respekterar inte våra rättigheter utan gör ständiga undantag och kompromissar bort dem. Och de flesta kommer inte att märka något förrän det är för sent. När vi väl fått en ondskefull och överdrivet maktgalen politisk ledning är regelverket redan på plats. För att försvara våra rättigheter krävs aktivism, uppmanar Henrik Alexandersson.

# Sex

Medan andra europeiska länder hjälper funktionshindrade i att få sex har Sverige lett utvecklingen åt andra hållet och förbjudit köp av alla sexuella tjänster. Oscar Swartz gör en historisk tillbakablick på hur Sverige medelst förbud och vänsterfeministisk moralism har gått från att vara ett öppet och tolerant land till ett som fördömer ”inkorrekt” sex.

# Vapen

Vad säger egentligen forskningen om effekterna av vapenregleringar? Antagandet att det är vanligt med stölder av vapen från legala ägare och användning av tidigare legala vapen vid brottslighet saknar empiriskt stöd, skriver Erik Lakomaa.

# Integritet

Den övervakning som sker när alla människors elektroniska trafik överlämnas till

amerikanska myndigheter i bulk vänder helt på begreppen. Nu är vi alla misstänkta terrorister tills motsatsen bevisats, skriver Hans Li Engnell.

Dessutom: Hur gjordes Nyliberalen för 30 år sedan? Henrik Bejke minns tiden före datorns intåg.

Ett uppretat USA står handfallet

USA beter sig som ett retat bi. Stormakten är irriterad över att Hongkong inte utlämnade Edward Snowden utan lät honom fly vidare till Moskva.

Sedan dess har Washington desperat utövat påtryckningar på Moskva för att få Snowden utlämnad innan han hinner resa till Ecuador. Amerikanska myndigheter har dragit in hans pass, men det lär inte hjälpa. Vladimir Putin har säkerligen i god tid varit informerad om Snowdens ankomst till den ryska huvudstaden, och om det är något Putin finner stort nöje i är det att sticka ett finger i ögat på USA. Hade ryska myndigheter velat gripa Snowden hade de givetvis gjort det direkt när flyget landat.

Edward Snowden har världens mäktigaste land emot sig. Men de senaste dagarna har vi fått se hur även en stormakt som USA kan stå handfallen när andra länder vägrar gå i deras ledband. Det troliga är därför att Edward Snowden kommer att tillåtas resa vidare och beviljas asyl i Ecuador. Det är ett stort långt finger till den totala övervakningsstaten, också kallad Amerikas förenta stater.

Antalet länder som skulle ta emot en hjälte som Snowden är sannolikt många. Få regeringar skulle vilja möta sina väljares vrede mot ett utlämningsbeslut. Men Snowden vill spela säkert och lär därför hamna i ett sydamerikanskt land som inte har något att förlora på en diplomatisk tvist med USA.

Vid lunchtid i dag uppges Edward Snowden lämna Moskva med ett flyg till Havanna, därifrån bär det sannolikt vidare till Ecuador. Jag önskar herr Snowden trevlig resa.

Sommarseminariet 2013 - dags att reservera din plats!

Det börjar bli dags att boka en plats på Frihetsfrontens sommarseminarium som i år hålls helgen den 23-25 augusti!

Talarlistan ser ut som följer:

Victoria Nilsson, förbundsordförande i Fria Moderata Studentförbundet
Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF
Pär Ström, författare och tidigare jämställdhetsdebattör
Oscar Swartz, entreprenör, debattör och skribent
Erik Laakso, socialdemokratisk bloggare och debattör
Lars Trädgårdh, professor i historia
Arenze Thigpen Jr., CEO International League of Signature Gatherers (ILSG)
Scott Kohlhaas, Libertarian Party Alaska

I likhet med tidigare år håller vi till på en kollogård på Barnens ö, en bit norr om Norrtälje.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och andra änder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 285-5295, med betalningsmottagare Nyliberalt forum. Mat och husrum är inkluderat i priset. Du som är stödmedlem i Frihetsfronten har 10 procent rabatt på priset. 

Tidigare års seminarier har ofta varit fulltecknade, se därför till att försöka dig om en plats i god tid!

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad för den som önskar, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Nytt för i år är att vi kör Frihetsfrontens Texas Barbeque på lördagskvällen där våra kockar tillagar äkta BBQ.

Vi ses!

Feminism och fylla - så typiskt svenskt

I Sverige tycker vi inte om att prata om svenskhet. Det finns, i alla fall officiellt, inget som är typiskt svenskt.

Genom att klassa något som svenskt tror vi oss nämligen utestänga alla som inte är födda i Sverige och göra dem till slavar under det "svenska". Denna tanke krockar förstås med bilden av när glada människor som blivit svenska medborgare viftar med svenska flaggan och skriker "heja Sverige!" högre än många infödda svenskar.

Det finns dock en rad företeelser som vi brukar våga kalla typiskt svenska. En är förstås jämställdheten. Många ser Sverige som Föregångslandet™ på området, det feministiska paradiset där hela befolkningen hyser en blind tro på könsmaktsordningen och där det är helt i sin ordning att tillskriva halva befolkningen en kollektiv skuld för de orättvisor som drabbar den andra halvan.

En annan är förhållandet till alkohol. Att en riktig svensk gillar att ta sig några stadiga är ingen hemlighet. På vissa årliga högtider gäller det dessutom att dricka lite (mycket) extra. Midsommar är en sådan högtid. Den kommer påpassligt bara någon vecka efter att alla gymnasister redan skrämt slag på halva stan när de under påtaglig berusning firat sin student. Midsommar är så förknippat med alkohol att Nyhetsmorgon i TV4 ägnar en del av midsommardagen åt att diskutera tecken på alkoholism.

Jag har aldrig riktigt förstått denna suparkultur, i alla fall inte sedan jag var runt 20. Varför förväntas vi dricka oss halvt medvetslösa på vissa bestämda högtider? Är det svenskt att bli plakat på midsommar och vara bakfull så det knakar i huvudet dagen efter? Kvalificerar man sig då?

I så fall önskar jag gärna lite osvenska tillskott till det svenska midsommarfirandet. Tänk vad mycket lugnare och skönare det vore om alkoholen ersattes med cannabis på midsommar- och nyårsafton. Mindre bråk och stök, färre våldtäkter, polisen kunde ägna tiden åt bättre saker än att omhänderta fyllskallar. Och inte skulle folk gå omkring och spy i varje buske heller. Bara fördelar.

Men nej, midsommar- och nyårssupandet är nog här för att stanna. Precis som den svenska feminismen. Och eftersom jag varken är feminist eller gillar att supa skallen i bitar på midsommar och nyår, kanske jag inte ens är särskilt svensk längre. Om det nu fanns något som var svenskt, alltså.

Jakten har inletts

USA vill åtala Edward Snowden för bland annat spioneri. Kampen för att få honom utlämnad från Hongkong har nu inletts.

Frågan är om han kommer att utlämnas eller om Beijing lägger sig i ärendet. Den kinesiska regeringen har säkerligen intresse av Snowden. Samtidigt är kineserna förmodligen inte redo att riskera sina relationer med amerikanerna, som de hoppas ska förbättras under Xi Jinping.

Snowden menar att Storbritanniens övervakning är ännu värre än USA:s. Vilket inte förvånar det minsta. London är världens mest övervakade huvudstad. Britterna har satt något slags informellt rekord i att övervaka sin befolkning på offentliga platser. Givet den terrornoja som spritts inte minst efter Londonbomberna är det inte ett dugg överraskande att brittisk underrättelseverksamhet spionerar på sin befolkning.

Problemet här, precis som i fallet med NSA, är att även icke-britter drabbas av myndigheternas snokande. Både brittiska och amerikanska underrättelsemyndigheter samlar in information om medborgare i hela världen. Det är de ansvariga bakom dessa, inte visselblåsare i allmänhetens tjänst, som borde ställas inför rätta.

För alla som önskar en värld utan myndigheter som snokar i vårt privatliv, eller åtminstone en värld där sådana övergrepp fortsättningsvis avslöjas för allmänheten, är det viktigt att Edward Snowden får en fristad.

Sverige enas för snuset

Jag tycker absolut att Sverige både ska få saluföra och exportera snus. Den frågan ska inte avgöras på EU-nivå.

Men även om det alltid är roligt att se engagemang mot EU:s klåfingrighet, är det lite komiskt att det just är en egentligen trivial fråga som det svenska snusets överlevnad som får människor att gå igång. Inte övervakningsstaten. Inte den krympande nationella demokratin. Inte det växande avståndet mellan vanliga medborgare och det alltmer världsfrånvända EU-frälset.

Vem skickar regeringen att sköta förhandlingarna för Sveriges del? Jo, folkhälsominister Maria Larsson (KD). Jag trodde att hon var fullt upptagen med att propagera för högre dödlighet bland narkomaner.

Public service är motsatsen till service

Regeringen har beslutat förlänga systemet med en TV-avgift i ytterligare sex år. Det förhatliga Radiotjänst blir därmed kvar. Saken ska utredas vidare, men vi ska inte räkna med någon förändring inom överskådlig tid.

Detta är en besvikelse för alla som önskat en alternativ och mer modern finansieringslösning för public service. Systemet skapades när svenskar hade en TV-kanal att titta på och TV:n var den enda mottagaren. Det är således oerhört föråldrat. Tyvärr tar regeringen inte hänsyn till detta faktum utan väljer den enkla vägen genom att helt enkelt förlänga eländet för att få frågan ur världen.

Public service-avgiften kostar varje hushåll 2 000 kronor per år. Det spelar ingen roll om du tittar på TV eller inte. Du behöver inte ens äga en TV längre för att bli betalningsskyldig. I dag räcker det att du äger en dator, surfplatta eller smarttelefon för att Radiotjänst ska kräva in licenspengarna. Det är ett fullständigt orimligt system. Särskilt som alla med tillgång till dessa prylar kan se public service hela utbud oavsett om de betalar eller inte.

Jag förstår inte varför SVT, UR och SR inte kan gömma sina tjänster bakom en betalvägg. Ha ett standardutbud med SVT, SVT2 och SR för en billigare penning. Erbjud tilläggstjänster som UR, Barnkanalen, Kunskapskanalen, SVT Play och något mer för den som är intresserad av hela utbudet. Enkelt, rättvist, modernt. Alla får det de betalar för.

Finansieringen av public service är ett skämt. Tyvärr gäller det även regeringens hantering av densamma.

Vårt smala samhälle

Heterosexuella, bögpar, kärnfamiljen, muslimerna, lesbiska med barn, intergenerationella par, polyamorösa. Vilka ska bort? Den frågan uppehåller alldeles för många människor.

För rättroende kristna är svaret "de flesta utom vi". Endast den gudsfruktande kärnfamiljen är god nog att passa in i detta idealsamhälle. Dessa uppfattningar är vanliga i USA, och de ges global spridning inte minst varje gång det drar ihop sig presidentval, men tittar vi runt i vår egen närhet ser vi att var tredje finländare röstade som de gjorde i det finska presidentvalet därför att de inte ville se en homosexuell president.

Vi ser vuxna par utsättas för omgivningens nedlåtande blickar på grund av "för hög" åldersskillnad. Vi ser ungdomar drabbas av en föråldrad syn på sexualitet. Vi ser hur personer med utländska namn diskrimineras. Förbudet mot att gifta sig med flera partners bygger på en klassiskt konservativ uppfattning om kärnfamiljen, mamma-pappa-barn, som samhällets fundament och minsta beståndsdel. Men när frågan om månggifte plockas upp av Centerpartiet säger det toleranta, öppna och inte minst sekulära Sverige bestämt nej. Det klassas som ett "tokförslag" av både medier och politiska kommentatorer.

För vissa är bögar ett hot mot samhället. För somliga är det antifeministerna, som har mage att ifrågasätta könsmaktsteorierna, som orsakar ett "ordlöst fladder i bröstkorgen". Och för Sverigedemokraterna och en mängd likartade partier runtom Europa heter hotet islam. Men även enligt de mest politiskt korrekta i Sverige finns hoten där ute. Hoten mot samhället, mot jämställdhetsideologin, mot det korrekta sättet att vara. Det är sexarbetarna, det är pedofilerna, det är storföretagen, det är kabel-TV (jo, debatten om hur moraliskt degenererande vissa TV-program är fortsätter), det är drogliberalerna, det är porren, det är det hotfulla internet.

Kort sagt är vi människor inte så oerhört toleranta som vi ofta tror. Våra samhällen är i grunden konservativa. Det tar sig bara lite olika uttryck på olika håll. I stället för att skapa lagar och regler som gör att alla får plats i vårt samhälle, och bygga samhället på tolerans för det avvikande, äckliga och konstiga, vill alla politiska krafter - från höger till vänster - skapa ett slags idealsamhälle. Dessa samhällen innehåller hinder. Inget är inkluderande för alla. Det är alltid någon som inte kommer att få plats. Vissa kommer att motarbetas med lagboken, andra utsättas för ett socialt stigma. Den politiska kampen avgör vilka.

Det brukar sägas att när fan blir gammal blir han religiös. Jag tror att det ligger något i att vi tenderar att bli lite mindre radikala med åren. Till slut är det enda man önskar sig lugn och ro. Men vissa fundamentala frågor kan en person som definierar sig som liberal aldrig rucka på. Det är rätten till den egna kroppen och rätten till personlig integritet, ett privatliv. Det är rättssäkerheten, transparensen i myndighetsutövningen samt subsidiaritetsprincipen, som helt glömts bort i en alltmer auktoritär och svällande politisk byråkrati på både nationell och europeisk nivå där besluten fattas över folks huvuden och allt längre bort.

Dessa fundamenta, om de faktiskt tas på allvar, gör att man nog inte kan betraktas som konservativ hur gammal man än blir. Drömmen om något slags samexistens för alla ovannämnda grupper av människor och företeelser ter sig dock alltmer som en utopi. Knappast någon tycks heller ens önska annat. Frågan är då vem det där idealsamhället är till för?

Filmtips

Ni har väl inte missat den fenomenala miniserien Unsere Mütter, unsere Väter (Krigets unga hjärtan) som sänts i SVT? För den som missat den finns serien på SVT Play.

Lite tankar om serien kan du läsa på min film- och spelblogg: Det bästa på mycket länge

Vart ska Snowden ta vägen?

Bradley Manning är infångad och kommer sannolikt aldrig ut igen. Julian Assange sitter inlåst på Ecuadors ambassad i London sedan ett år tillbaka. Vart ska Edward Snowden ta vägen när han inte längre får vistas i Hongkong?

Ryssland har erbjudit Snowden asyl, men även om detta erbjudande skulle vara seriöst menat är det inte sannolikt att Snowden skulle vilja emigrera till Putinland. Han är trots allt inte Gérard Depardieu.

En rolig tanke är att Edward Snowden skulle välja att söka asyl i Kina. Han riskerar då inte att utlämnas till USA. Kina är visserligen ett uselt land vad yttrande- och informationsfrihet beträffar. Men regeringen är faktiskt helt öppen med detta. Den försöker inte låtsas vara något den inte är. Den pratar inte om "open government". Den amerikanska administrationen har ljugit sitt folk rakt upp i ansiktet och försöker nu släta över det hela.

Kina är dock knappast ett alternativ Snowden överväger. Han vore förstås väldigt välkommen till Sverige, men risken finns att han kommer att förses med huva, blöja och stolpiller och sedan föras till en undanskymd plats när svenska myndigheter går amerikanska till mötes.

Något paradisland på jorden finns inte i detta fall. Men Edward Snowden måste ändå fatta ett beslut snart om han inte vill bli något slags martyr som tillbringar resten av sitt liv i ett amerikanskt skitfängelse.

Den farliga idrotten

Moralisterna fick vatten på sin kvarn efter att boxaren Frida Wallberg golvats och fått en hjärnblödning. Nu är det fritt fram för hjärnforskare och neurologer att kritisera boxningen och ropa efter förbud ioch fler regleringar igen.

Ja, boxning kan vara farligt. Precis som störtlopp, Formel 1 eller en rad extremsporter. Men all elitidrott bär med sig en potentiell risk. Det dör folk på fotbollsplanen med jämna mellanrum. Hockeyspelare tvingas sluta på grund av upprepade hjärnskakningar. Elitsport är ingen lek. Kroppen tar stryk, olyckor händer.

Det är klart att risken för skador är större i en sport som går ut på att slå den andre motståndaren, men vems ansvar är det att två vuxna människor vill ställa upp mot varandra i en ring om inte de inblandade parternas? Myndiga människor måste få fatta dessa beslut själva.

Det är bra att branschen har ett helt annat säkerhetstänkande i dag än när Ingemar Johansson boxades och en person kunde bli golvad åtta gånger i samma rond utan att domaren bröt. Men om vi ska ha tillåta vuxna människor att fatta beslutet om de vill boxas eller ej, måste vi också tillåta riktig boxning. Ingen mellanmjölksvariant som bara passar i Landet Lagom.

Hjärnforskare och neurologer - era tjänster behövs annorstädes.

NSA övervakar oss därför att de kan

Kritiken mot USA:s massövervakningsprogram har varit och fortsätter att vara hård. I Hongkong har det demonstrerats för Edward Snowden, men några stora demonstrationer för säkrad personlig integritet i USA har vi inte sett röken av.

Av miljontals telefonnummer som finns i de loggar som NSA fått in ska endast runt 300 stycken ha detaljgranskats, hävdar Reuters. Kanske tycker amerikanska myndigheter att vi borde se denna uppgift som en tecken på att allas vår integritet inte är hotad.

Själv tycker jag att vi ska vända på frågan: om endast 300 av flera miljoner telefonloggar var intressanta för säkerhetsmyndigheten, varför behöver NSA tillgång till alla övriga?

Slentrianövervakningssamhället måste stoppas. Vi ska inte acceptera att staten i hemlighet hittar på nya sätt att övervaka och kartlägga våra liv. Vanligt hederligt polisarbete måste prioriteras framför bekväma övervakningslösningar som drabbar alla medborgare.

NSA:s Keith Alexander hävdade i en utfrågning att syftet med övervakningen är att skydda amerikanska medborgares rättigheter. På frågan från senator Jeff Merkley på vilken grund och med vilken auktoritet som NSA samlat in hans telefondata, hänvisade Alexander avvikande till justitiedepartementet.

Keith Alexanders avvikande svar är begripligt. Det finns ingen grund för att kartlägga och övervaka människor som inte gjort något fel. Anhängare av det nya övervakningssamhället kommer fortsätta hävda att dessa verktyg behövs för att undvika terroristattacker. Men dessa dyra och integritetskränkande åtgärder står inte alls i proportion till hur liten risken att drabbas av en terrorattack är. Vilket NSA förstås vet lika väl som alla andra.

De övervakar oss därför att de kan. Därför att vi låter dem göra det. Och vad kan vi i Europa göra? Tja, EU-kommissionären Cecilia Malmström lät nyligen glatt meddela att USA "förstår vår oro". Jo, tack.