Löfvens myspys i USA

Medan inrikespolitiken hankar sig fram med en mördarsnigels hastighet, och mentala kapacitet, lägger Stefan Löfven sin tid och energi på att resa världen runt. Under totalt 25 utlandsresor har han bland annat besökt Tyskland, USA och Kina.

Inför besöket i Kina förra veckan fick Löfven, eller Lèwén (勒文) som han heter på kinesiska, frågor om han tänkte prata mänskliga rättigheter med premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping. Löfven sa att han markerat mot dödsstraffet och att hans anhang låtit överlämna en lista på samvetsfångar som den svenska regeringen anser ska släppas, precis som Reinfeldt gjorde vid sitt besök.

Nu är Löfven tillbaka i USA. Inga frågor har ställts om huruvida han kommer att prata mänskliga rättigheter med vicepresident Joe Biden. Om han kommer överlämna en lista med krav på att bland andra Chelsea Manning släpps. Eller huruvida han kommer att ta upp dödsstraffet, som rimligen är lika fruktansvärt oavsett på vilken kontinent det praktiseras.

Nej, nu står viktigare frågor på agendan. Och lite myspys, förstås.

Avrättningsstaten

Texas är den amerikanska delstat som håller rekord i antal legala avrättningar. I natt firade staten sin 500:e avrättning när Kimberly McCarthy togs av daga med en giftinjektion.

Dödsstraffet är fel av så många anledningar. Det är fel därför att staten inte ska bestämma över liv och död. Det är fel därför att straffets oåterkallelighet ställer krav på rättssäkerhet som ingen stat kan leva upp till. Det är fel därför att det manar till våra mest primitiva instinkter om blodshämnd.

Vi vet att oskyldiga döms till döden. Ett större antal har, inte sällan tack vare The Innocence Project, friats med DNA-bevisning efter många år på "death row". Hur många oskyldiga som gasats, stekts till döds med elektricitet eller förgiftats i amerikanska fängelser får vi aldrig veta.

Vid brott som anses särskilt grymma - som mord och försvarslösa gamla - tenderar även normalt sansade personer skrika efter hämnd, kastrering och avrättning. Stödet för dödsstraffet i Sverige mäts med jämna mellanrum. Men det normalt starka stödet för dödsstraff i sådana mätningar ska tas med en stor skopa salt. Om frågan skulle komma upp till folkomröstning - vilket förstås är helt orealistiskt av många olika skäl - skulle den röstast ned med kraft. 

Politiskt är det främst nationalistiska och rasideologiska grupper som skriker efter dödsstraff i Sverige. I USA är den åsikten betydligt mer mainstream, och stödet i Texas är sannolikt starkt.

Globalt sett är dödsstraffet på tillbakagång. Ett fåtal länder, däribland Iran och Kina (medan exempelvis Nordkorea sköter sina avrättningar mer i skymundan), står för en stor del av det globala antalet. Det är dags för USA att börja bete sig som den stolta demokrati det säger sig vara och avskaffa dödsstraffet i hela landet.

Gosiga Texas

När vi kom hem drog jag på löparskorna och tog en runda i backarna. Första bilen jag mötte tutade och vinkade. Sedan en kvinna på cykel: ”Det där gör du bra, kom igen!” Några bilar till, varje förare vinkade, i en lutade passageraren sig ut och hejade på mig. [...] Så här är det varje dag, hela tiden.

Roland Poirier Martinsson - konservativ, troende och USA-frälst - skriver en kolumn om livet som nyinflyttad till ett hus i Texas och försöker med sina upplevelser dra slutsatser om civilsamhället i stort. 

Texas låter ju pysmysigt, om vi får tro Poirier Martinsson. Särskilt med folk som hejar så mycket när man tar en löprunda. Det är gemenskap det. 

Fullt lika mycket gemenskap råder inte på andra områden i delstaten. De senaste 30 åren har 482 människor avrättats i Texas. Ibland blir det även fel person som får plikta med livet. 

Men så länge folk är glada när du flyttar dit är allt frid och fröjd.

Mat i rättan tid

Efter att en dödsdömd man inte ätit sin sista måltid vill en senator John Whitmire i Texas förvägra dödsdömda fångar mat innan avrättning.

"Det är extremt olämpligt att ge en dödsdömd person ett sådant privilegium. Ett privilegium som offret aldrig fick av förövaren", lyder det märkliga argumentet som justitiedepartementet gav tummen upp för.

Så om mördaren bjöd offret på middag är allt frid och fröjd?

Fast personligen kan jag ju undra hur pass sugen på mat man egentligen är bara någon timme innan man ska dödas av staten...

Avrättningsstaten

Dödsdömde Troy Davis ska avrättas natten till torsdag svensk tid.

Fallet förefaller oklart, teknisk bevisning saknas och nästan alla vittnen har tagit tillbaka sina vittnesmål. Ändå väljer Georgia att avliva mannen.

Anhöriga till den dödade polismannen för över 20 år sedan säger att "det här var vad vi ville, och det här är vad vi fick. Vi ville få det överstökat, och att han ska få sitt straff". Vilka är de att bestämma över liv och död? Och vad kommer de att känna om det senare framkommer att en oskyldig man har avrättats?

Dödsstraffet är så vidrigt, så omänskligt och så ociviliserat att det saknas ord för att beskriva det. Att ge staten makten över liv och död på detta sätt är inte värdigt ett land som vill kalla sig demokratiskt.

Läs även:
Barbari
Ett omänskligt straff

Barbari

USA fortsätter att som enda västdemokrati avrätta människor. Härom dagen var det dags i Texas igen. I natt svensk tid avrättades Andrew Grant DeYoung med giftinjektion i Georgia. Det unika med avrättningen var att den filmades, något som inte har skett sedan tidigt 90-tal.

Syftet med att filma den barbariska handlingen var att säkerställa att avrättningen gått rätt till. Den 23 juni avlivades nämligen Roy Blankenship med giftinjektion. Det tog 12 minuter för honom att dö. Då experter (avrättningsexperter?) inte tilläts bevaka avrättningen kom advokater till en annan dödsdömd med förslaget att det hela skulle filmas.

Amerikanska delstater fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna. De fortsätter att ge staten makt över liv och död. Dessutom är hela processen med dödsceller förfärlig. Andrew Grant DeYoung hade suttit på "death row" sedan 1995 innan han togs av daga natten till i dag, 2011. Risken för att döma oskyldiga till döden är förstås ännu ett argument mot dödsstraffet. Innocence Project har visat att det sitter många oskyldiga i amerikanska fängelser. Men barbariet tillåts fortsätta.

Ett omänskligt straff

På dagen hundra år sedan Sveriges sista avrättning (dessutom med giljotin) kan det vara på sin plats att ta en titt på hur pass utredd användningen av denna omänskliga bestraffning är i dag. I två tredjedelar av världen är dödsstraffet avskaffat, berättar DN.

Kina utpekas ofta som den värsta boven eftersom regimen avrättar flest antal människor per år. Tar vi hänsyn till landets stora befolkning är Kina emellertid långt ifrån värst. Den principiella kritiken kvarstår förstås oavsett antalet avrättade. Kinas Sverigeambassadör uppger att stödet för dödsstraffet är brett "som avskräckning och straff för de grövsta brotten". Vilka brott som anses som grova avgörs förstås i varje land. I Kina är det inte ovanligt att personer avrättas för ekonomisk brottslighet. I religiöst präglade länder som Iran, många afrikanska stater och i arabvärlden, kan människor dömas till döden endast för att ha brutit mot religiösa påbud om klädsel eller sexuell dygd.

Att diktaturer avrättar medborgare är en sak. Vi förväntar oss inte så mycket mer från sådana regimer som den iranska, kinesiska eller kongolesiska. Men att även demokratiska stater som Japan, Indien och USA också praktiserar dödsstraff är desto mer svårsmält. Avrättningsmetod och kalkyler för att minska den dömdes fysiska lidande är ointressanta - dödsstraffet är och förblir en bestialisk åtgärd. Förutom det rent principiella argumentet att staten inte ska ha rätt att ta livet av dess medborgare, finns ständigt risken för att avrätta en oskyldig. Det gör motståndet mot dödsstraffet ännu mer självklart. Nyligen berättades om att fel man kan ha avrättats i avrättningsglada Texas. Tio år efter att Claude Jones avlivades av staten Texas har nu framkommit att det hårstrå som fick honom dömd inte tillhörde honom. En som hann få sin sak prövad innan giftsprutan sattes i armen är Ray Krone, som berättar sin historia i DN.

Vi vet att det sitter oskyldiga fängslade runt om i världen. Även i Sverige. Det går således att anta att det även har dömts oskyldiga till döden efter rättegångar som är i enlighet med demokratiska staters lagar och regler. Den tanken gör mig illamående. Hur någon kan vilja ge staten makten över våra liv - i ordets allra starkaste bemärkelse - är obegripligt. Det ställer även större frågor. Vem kan anses vara ansvarig ifall en oskyldig avrättas? Staten? Domstolen? Bödeln?

Trots att antalet länder med dödsstraff minskar i världen är stödet starkt där straffet fortfarande används, däribland i USA (64 procent för, 29 procent emot). Som liberal är jag stark motståndare till dödsstraffet - men inte bara det. Jag ogillar den förenklade kriminalpolitiska debatt som ofta förs, även i vårt land. En debatt som allt oftare handlar om straff, allt mer sällan om orsaker till brottslighet och preventiva insatser. Även om stödet för dödsstraff i Sverige är ringa är grundtanken med hårda straff och en tuff fängelsevistelse densamma - det ska verka avskräckande och samtidigt säkerställa samhällets krav på hämnd. Tänk om vi kunde komma bort från denna svartvita tankemodell.

Den ordnade fasaden kring utförandet av dödsstraffet i demokratiska stater
tar inte bort det djupt obehagliga i att ge staten makt över liv och död.