Vart går Centern?

Alla imperier och alla allianser faller förr eller senare samman. Det gäller även politiska konstellationer. Kommer då Alliansen att spricka? Ja, förr eller senare. Kanske redan innan nästa val.

Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet har sedan 2006 regerat i en allians. Sedan i fjol har de gjort det i minoritet, vilket medfört en rad förluster i riksdagen och slutligen fått Moderaterna att glänta på dörren för Miljöpartiet.

Samtidigt som den borgerliga alliansen möjliggjorde ett nödvändigt maktskifte 2006 är det uppenbart att det främst är ett enda parti som i dagsläget tjänar på samarbetet: Moderaterna. De partier som förlorat mest på allianssamarbetet är Kristdemokraterna och Centerpartiet. De har varit otroligt lojala allianskamrater men har inte fått något för det. Kristdemokraterna har haft problem länge och letar fortfarande efter sin identitet i dessa nya bögvänliga tider. Centerpartiet har försökt vandra en svår balansgång genom att både attrahera sina traditionella väljare och nya frihetligt borgerliga som inte längre ser något hopp i Folkpartiet och Moderaterna. Resultatet i senaste valet visar att partiet har misslyckats och just nu står partiet vid ett vägskäl.

Många centerpartistiska lokalpolitiker säger nu öppet att de vill att partiet lämnar Alliansen inför valet 2014. Även om få centerpartister skulle säga det öppet är det självklart att Centerpartiet inte är särskilt attraherat av tanken på ett borgerligt samarbete med Miljöpartiet. För Reinfeldt spelar det ingen roll. Han är pragmatisk. Om samarbetspartnern heter Centern eller Miljöpartiet spelar mindre roll. Men hur ska båda partierna rymmas under samma paraply? Förloraren heter Centern.

I höst väljs en ny partiledare för Centerpartiet. Den personen kommer att behöva avgöra vad som är viktigast: allianssamarbetet eller det egna partiet. Maud Olofsson var en lojal allianskamrat. Det är inte alls säkert att nästa partiledare är fullt lika lojal.

Centern har misslyckats med att sätta bilden av partiet som den gröna rösten
inom borgerligheten. Många liberaler sneglar på Miljöpartiet.

Microsoft censurerar i Kina

Microsoft har skrivit ett kontrakt med den kinesiska sökmotorn Báidù (白度). Tanken är att den amerikanska mjukvarujätten via sin söktjänst Bing ska tillhandahålla engelska sökresultat. För att avtalet skulle vara möjligt tvangs Microsoft givetvis gå med på den kinesiska regimens censurkrav.

Google flyttade i fjol till Hongkong efter att ha vägrat att censurera sökresultaten. Microsoft ser förstås chansen att öka sin marknadsandel på den kinesiska marknaden. Men det sker till ett pris. Företaget förlorar goodwill på att hjälpa den kinesiska regimen att censurera information från sina medborgare.

Eller så ser man det så här: genom att tillhandahålla bättre tjänster som möjliggör för kinesiska surfare att komma åt engelsk information ökar kunskapen bland Kinas befolkning om omvärlden och därmed ökar också chansen för kritik mot det egna systemet. Allt som skrivs kan inte censureras. Men det är naturligtvis inte med omtanke om det kinesiska folket som Microsoft har valt att sluta avtal med Báidù utan för att tjäna pengar på världens största marknad.

Genom avtalet går Microsoft med på precis det som Google till slut vägrade acceptera, nämligen att tillmötesgå den kinesiska regimens censurkrav. Men så har ju Microsoft heller ingen slogan som heter "Don't be evil".

Utan visioner i Almedalen

"Dit världen går, dit går Sverige."

Med tanke på Fredrik Reinfeldts fäbless för stora ord hade jag nästan väntat mig att han skulle ha sagt tvärtom i sitt tal i Almedalen. Inte minst eftersom Sverige av Moderaterna utmålats som "föregångslandet" i världen.

Moderatledaren och statsministern höll ett tämligen innehållslöst och framför allt tandlöst tal i Almedalen i går. Ohotad och med över tre år kvar till valet kunde Reinfeldt kosta på sig att prata om framtiden i stället för nutiden. Fokus hamnade på åldrandet och att vi i framtiden kan (måste) arbeta längre. Statsministern har beskyllts för att vara visionslös. Hans försök att vara visionär i Almedalen snarast förstärker den bilden.

Om Reinfeldt hade haft några som helst principer i kroppen hade han kunnat prata om andra stora frågor som vikten av människors rätt till integritet, hoten mot rättssäkerheten i Sverige och världen och det demokratiska underskottet i EU. Stora frågor som kräver tid för människor att ta till sig. Tillfället hade varit utmärkt. Men Reinfeldt är helt ointresserad av dessa stora, för demokratin grundläggande frågor. Det säger mycket om honom som politiker och person. Och, tyvärr, en hel del om väljarna.

Slaskbladet

Fredrick Federley visar åter igen att han är riksdagsborgerlighetens ende konsekvent liberala röst när han går till angrepp mot Aftonbladets slaskiga och moralistiska bevakning av Sven Otto Littorin.

För det första är det Aftonbladet sysslar med gårdagens nyheter - i bästa fall. Littorin avgick för ett år sedan och vilket allmänintresset är kan verkligen ifrågasättas. För det andra är rapporteringen ett led i den nypuritanska och nymoralistiska våg som drar genom Sverige och stora delar av västvärlden där allt som har med sex att göra ska hyschas och tabubeläggas. Aftonbladet försöker naturligtvis få historien att handla om något annat, men det är ingen tvekan om att det är ordet S-E-X som intresserar.

Kyrkans ställning i Sverige har försvagats radikalt de senaste decennierna - i dess ställe har förstoppade nymoralister kommit, från både höger och vänster. Idéerna när det kommer till sex är i stort sett desamma. Det är tabu och vi ska skämmas. Allt annat än vaniljsex är skäl för publicering.

Aftonbladets direktsvar till Federley är rent pinsamt. Men det avslöjar också en del om hur kvällstidningarna resonerar. Chefredaktören Jan Helin menar att bevakningen motiveras av att Littorins förehavanden "inte tål dagens ljus". Detta eftersom han "gömt sig bakom täcknamn". Helin visar en förbluffande okunskap om Internet som kommunikations- och mötesarena. Jag är registrerad på ett otal sajter - allt från TV-spel och film till hockey, musik och Flashback. Inte på någon sajt använder jag mitt fulla namn, även om jag ibland heter Hans. Det handlar inte nödvändigtvis om att jag har något att dölja utan om att skapa sig en identitet på ett specifikt forum. Registrerar man sig vid en sexsajt är det ganska självklart att man använder ett alias och inte sitt fulla namn. Det är inget olagligt med detta.

En minister, eller annan offentlig person, utsätter sig naturligtvis för en risk när han eller hon finns på en dylik sajt. Men det är knappast skäl för journalistisk granskning. Helin är en idiot och Aftonbladet är och förblir en slaskig skittidning.

Saab-avtal undertecknat

Saab tog ett stort steg framåt i dag när överenskommelsen med Páng Dà och Youngman gick från avsiktsförklaring till slutgiltigt avtal. Det positiva är att de kinesiska företagen inte har låtit Saabs pågående pengakris påverka deras syn på affären. Att de väljer att skriva på avtalet samtidigt som Saabfabriken står stilla visar att de tror långsiktigt på samarbetet.

I planen ingår att tillsammans med Youngman utveckla tre helt nya bilmodeller i Sverige: större Saab 9-6X och 9-7 samt lilla 9-1. Saab har länge saknat en småbil som kan attrahera personer med mindre plånbok. 9-1 är således mycket välkommen. Men fortfarande återstår ett godkännande från kinesiska NDRC och det kommer tidigast till hösten. Innan dess ska dock Saab 9-5 SportCombi och suven 9-4X ut i höst och nya 9-3 nästa år.

Utöver avtalet har EIB godkänt försäljningen av fabriken vilket gör att det enda som återstår innan ytterligare 255 miljoner kommer in på Saabs konto är en nick från Riksgälden - vilken väntas vilken dag som helst. Därmed säkras den kortsiktiga finansieringen så pass att produktionen kan komma igång. Runt 10 000 bilar väntar på sina nya ägare.

Det är alldeles för tidigt att andas ut för Saab, men dagens händelser visar att företaget inte går att räkna ut än.

(Uppdaterad)

Det efterblivna Sverige

Ibland behöver man åka utomlands för att förstå hur eländig situationen är på vissa områden i Sverige. Ta järnvägen. Nu behöver man inte åka ända till Kina för att se väl fungerande snabbtåg - det räcker att ta sig ned på kontinenten för att få åka TGV. Men det var det kinesiska snabbtåget jag tog när jag besökte Tiān​jīn nyligen.

Punktligt, bekvämt och inte särskilt dyrt (resan från Běi​jīng till Tiān​jīn tar en halvtimme och kostar 58 RMB, runt 60 kronor, för andra klass och 69 RMB för första). Det är alltså precis motsatsen till svenska SJ på alla punkter. Jag minns inte när jag åkte någon längre sträcka med SJ sist. Jag tror att det var julresan till Sundsvall för tre år sedan. Det var kaos på centralstationen, massiva förseningar och bristfällig information. Tåg försvann från tavlan och bytte spår. Det kändes som ett litet mirakel att jag kom med tåget. Nuförtiden vågar jag inte åka tåg.

Egentligen gillar jag att åka tåg, särskilt om man jämför med flyget. Man slipper säkerhetscirkusen, man slipper vänta på bagage och möjligheten att äta och dricka gott är god. I takt med att tågets betydelse växer blir emellertid tågterminalerna allt mer lika flygplatserna. Från Běi​jīngs södra station (北京南站) avgår snabbtåg. Stationen liknar i hög grad en flygplats med butiker, (enklare) säkerhetskontroller och gater. Eftersom Italien haft som mål att införa nakenskanning på sina större tågstationer är det inte omöjligt att säkerhetscirkusen på sikt blir lika eländig på tågstationer som på flygplatser. Men där är vi inte riktigt än.

Jag är övertygad om att snabbtåg är framtidens sätt att resa och att flygets dominans kommer att minska. Självfallet kommer vi även i framtiden tvingas flyga, men med snabbtåg som täcker stora delar av Europa, Asien och USA kommer vi endast behöva göra det när vi ska korsa stora hav eller resa extremt långa sträckor. För erkänn - det är varken särskilt roligt eller bekvämt att flyga om man inte gör det i business/first class.

Samtidigt som du kan åka moderna snabbtåg i Europa och Asien sitter vi med ett förfallet 1800-talsnät i Sverige. Det är Statens Järnvägar med förseningar på sommaren på grund av hetta och nedfallna elledningar, förseningar på vintern på grund av kyla och nedfallna elledningar och höga biljettpriser. Förra vintern hade SJ färre avgångar för att åtminstone kunna få några tåg att komma fram i tid. Under helgen ställdes 60 regiontåg i Västsverige in på grund av semester. Undra på att allt fler åker buss. Man vill ju åtminstone komma fram.

Trafikverket vill ha ytterligare 20 miljarder för underhåll utöver de pengar som regeringen tillskjutit. Nu kommer notan för decennier av försummelse. Sverige borde vara ett perfekt land för snabbtåg. Sundsvall-Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö. Planer finns. Riksdagen borde göra en rejäl blocköverskridande järnvägsöverenskommelse med sikte inställt på framtida snabbtåg. Det kommer att kosta hundratals miljarder. Men vi är många som har fått nog av den pinsamma svenska järnvägen nu.

Snabbtåg mellan Běi​jīng och Tiān​jīn tar en halvtimme.
Linjen mellan Běi​jīng och Shàng​hǎi invigdes i torsdags och tar 5 timmar.

NHL: Himmel eller helvete

"I like our team", sade Philadelphia Flyers general manager Paul "Homer" Holmgren så sent som i maj efter att Flyers blivit utslagna av Boston Bruins i fyra raka. Sedan dess har allt vänts upp och ned.

Efter två säsonger med rena rama målvaktscirkusen (förrförra säsongen skaderelaterat, den senaste säsongen prestationsrelaterat) krävde klubbens ordförande Ed Snider att Holmgren började leta efter en riktig förstemålvakt. Han hade därmed inget annat val än att spendera stora summor. Vilket på grund av lönetaket oundvikligen krävde förändringar i truppen. Valet föll på Phoenix' Ilja Bryzgalov som burväktare. I samma veva offentliggjorde Homer att klubbens affischnamn de senaste sex åren, radarparet och de nära vännerna Jeff Carter och lagkapten Mike Richards, gjort sitt. De skickades till Columbus respektive Los Angeles. Carter var så chockad att han gjorde sig oanträffbar både för media och sin nya klubb. Richards var synbart besviken men kommer åtminstone till en satsande klubb. Båda hade skrivit decennielånga kontrakt och den 1 juli skulle no trade-klausulen ha trätt i kraft.

Den mest chockerande affären på många år var ett faktum. I retur fick Flyers gott om löneutrymme och ett flertal mycket lovande unga spelare. Men det är ett helt annat lag nu än i maj. Totalt tio spelare har lämnat klubben. Homer knöt ihop säcken genom att inte resigna Ville Leino (Ville ville helt enkelt ha för mycket) och i stället skriva ett ettårskontrakt med 39-årige tjecken Jaromir Jagr, en spelare som inte varit på en NHL-is sedan 2008 och som Flyers-fans aldrig gillat.

Himmel eller helvete? Det är frågan. Paul Holmgren kan antingen framstå som ett geni eller en galenpanna som förstört ett lag som gick till final 2010 när vi summerar nästa säsong. Flyers kommer genom att trada eller inte resigna Carter, Richards, Leino och Nik Zherdev få försöka ersätta närmare 100 mål. Uppenbarligen räknar Holmgren med att Bryzgalov och ligans kanske bästa försvar ska vinna många matcher.

Jeff Carter och Mike Richards fick rykte om sig som partyprissar.
Richards var dessutom en hårt kritiserad lagkapten som skydde media.

al-Qaida i pengaknipa

Beslagtagna dokument från Usama bin Ladins gömställe visar att terrornätverket al-Qaida har svårt att få in pengar för att finansiera terrordåd. Terroristerna har budgetproblem, helt enkelt. al-Qaida-personer ska också ha beklagat sig över att amerikanska drönare dödat många lokala ledare. Dessa uppgifter gör det allt mer osannolikt att vi kommer att få se några storslagna terroristattacker mot västerländska mål under överskådlig tid.

Det brukar hävdas att "kriget mot terrorismen" inte kan vinnas med militära medel. Det stämmer förstås, men det ska samtidigt påpekas att avrättningen av bin Ladin och många ledare på mellannivå kraftigt försvårar terrornätverkets arbete. För att förhindra nyrekrytering räcker det dock inte att bara hugga av grenarna - personer som har skäl att sympatisera med islamistiska krafter måste nås. Inte minst amerikanska bombanfall mot civila riskerar att driva folk i al-Qaidas armar. Och så länge kriget pågår kommer civila att stryka med och mänskliga rättigheter att kränkas.

Vad gör politikerna av vetskapen om ett försvagat al-Qaida? Om terroristerna nu är nere för räkning, om nu risken för stora terrordåd har minskat - kan då inte politikerna tänka sig att minska på övervakningen och kontrollen av vanligt folk? Nej, naturligtvis inte. Ty för de flesta av oss har terrorismen aldrig varit ett reellt hot. Övervakningsstaten kommer därför bli väldigt svår att rulla tillbaka.

Regeringens spel om Saab

Egentligen är det ganska enkelt. Saabs framtid finns i Kina. Victor Mullers avtal med återförsäljaren Páng Dà och företaget Youngman, som har licens att tillverka bilar i Kina, förefaller därmed perfekt. Det är dessa partners Saab behöver för att få in en fot på den växande kinesiska marknaden. Avgörandet ligger varken i EIB:s eller den svenska regeringens händer utan i Kinas Nationella utvecklings- och reformkommission, NDRC:s. De avgör om Saab är välkommet i Kina eller ej. Det kan dröja månader och prognosen för lilla Saab uppges inte vara särskilt god.

Företagets överlevnad omges av många "om". Om Saab lyckas lösa sin kortsiktiga finansiering med hjälp av Vladimir Antonov, om de lyckas betala och återupprätta förtroendet hos alla underleverantörer, om de får igång produktionen och kan lansera nya 9-5 SportCombi, om de godkänns av NDRC och inte minst om de lyckas sälja bilar igen - ja, då kan det gå vägen. Kanske är det något "om" för mycket. Men Kina är som sagt en växande marknad. Här kan Saabs storlek faktiskt vara ett plus, de behöver inte sälja så otroligt många bilar för att gå med vinst.

Efter mitt senaste besök i Kina tycktes bilden jag sett tidigare bekräftas: åtminstone i och runt de största städerna domineras bilparken av tyska (Audi, Volkswagen, BMW), japanska (Hyundai, Honda, Toyota) och amerikanska (Buick, Chevrolet, Ford) bilar. Volvobilar av modell dyr ses i allt fler antal medan Saab föga förvånande är helt osynligt. Volvos läge är bättre än på länge. De räknar med att närma sig rekordåret 2007 i år genom att sälja över 400 000 bilar. En ny stor Volvofabrik ska byggas i Kina för att öka volymerna ännu mer. Samtidigt för Saab en tynande tillvaro i Europa och USA - ja, till och med i normalt Saabtrogna Sverige. Saabs enda chans är Kina.

Saab vet alltså hur de ska överleva. Men tiden är knapp och någon hjälp från den svenska regeringen är inte att vänta. Här sticker Fredrik Reinfeldt ut jämfört med både sina europeiska och amerikanska kollegor, vars regeringar öste skattemiljarder över sina krisande bilindustrier när finanskrisen slog till. Principiellt agerar Sveriges regering korrekt: staten ska varken äga bilfabriker eller ösa skattepengar över privata företag bara för att de inte lyckas gå med vinst.

Det blir emellertid en aning märkligt när Reinfeldt och Maud Olofsson säger sig vilja värna om svenska skattepengar - när de exempelvis inte har det minsta emot att skänka nästan en hel försvarsbudget till EU varje år. Det luktar politik snarare än omtanke om våra surt inbetalade skattekronor. Samtidigt har oppositionen helt misslyckats med att utnyttja läget. Håkan Juholt har kritiserat Reinfeldt men i vanlig ordning inte sagt ett ord om vad han vill göra i stället.

När regeringschefen talar om Sverige som ett bra land för personer i omställning visar han att han redan räknat ut Saabs chanser att överleva. Det är inte överdrivet konspiratoriskt att anta att regeringen räknar med att Saab läggs ned och att hållningen internt är att ju snabbare det sker, desto bättre. Reinfeldt vill gärna undvika en pågående Saabkris under valrörelsen 2014. Förmodligen har det därför, precis som vanligt när det gäller Reinfeldt, väldigt lite med principer men desto mer med politik att göra.

Volvo går en ljus framtid till mötes i Kina.

Hemma igen

Hemma igen efter knappa två veckor i Běi​jīng och Tiān​jīn (天津). Trött och förkyld, men nöjd med att ha varit borta från Sverige ett tag. Inget fel med svensk sommar, men ombyte förnöjer och jag har ett behov av att få äta god kinesisk mat och insupa lite äkta kinesiskt kaos mellan varven. Jag lyckades visserligen lösa bloggbekymret denna gång, men det blev inte så mycket bloggat som jag hade tänkt mig. Tiden ägnades åt fästmön i stället. Därför kommer en del tillbakablickar framöver.

Efter ännu en resa till Kina kan jag dock slå fast följande:

- Jag ogillar verkligen långflygningar. Särskilt när man sitter i ett gammalt plan utan filmunderhållning. Vad ska man göra i nio timmar på en eftermiddagsflygning?
- Jag ogillar verkligen stora flygplatser. Allt tar så lång tid. På Běi​jīngs flygplats går det dock tämligen snabbt att förflytta sig.
- Air China vinner inga priser för vare sig mat, service eller komfort. Är de sämst bland alla kinesiska bolag, tro?
- Kinesiska tullen har hopplöst svårt att acceptera att jag är blond på det åtta år gamla passfotot men mörkhårig i verkligheten. Det ska bli skönt att ta ett nytt foto.
- Kinesisk mat får min mage att må prima. Det kommer en bloggpost om maten inom kort.

Kinas Kommunistparti fyller 90

I dag den första juli firar Kinas Kommunistparti (eller 中国共产党, Zhōng​guó​ Gòng​chǎn​dǎng, om man ska vara petig) 90 år. För att ingen ska undgå detta har Beijing sedan länge smyckats med skyltar och banderoller och centralstationens klockor har varje hel timme spelat propagandamusik under lång tid. Reklamen har förstås även nått ned i tunnelbanan och på TV har reportage och så kallade diskussionspaneler tävlat om att hylla partiet och dess prestationer. Lägg därtill storslagna dans- och musikframträdanden och kändisar som hyllat partiet. Men någon militärparad verkar inte vara planerad.

Kommunistpartiet har över 80 miljoner medlemmar. Av 21 miljoner nya ansökningar har ytterligare tre miljoner kineser godkänts som medlemmar i partiet och upprepat mantrat "Vi blir frivilligt medlemmar i Kinas Kommunistparti" ("我们自愿加入中国共产党"). Enligt en stor opinionsundersökning är det framför allt den ekonomiska utvecklingen som ger partiet goodwill bland vanligt folk. De flesta pekar på just ekonomin som partiets främsta bedrift. Men 89 procent är oroade över korruption och stora klyftor - skillnaden i levnadsstandard mellan stad och landsbygd är slående. Och 46 procent uppger att bristen på rättssäkerhet är deras främsta oro.

De enda som inte ser ut att vara med partiet i dag är vädergudarna. Efter lång tid med sol och värme väcktes vi i dag av åska och ösregn. Nu ska jag bege mig ned till Himmelska fridens torg. Mer om detta firande när jag återvänt hem.

Partiet har alltid rätt.

Svältkatastrof på väg i Nordkorea?

Medan diktaturerna i Nordafrika fallit och flera arabstater skakas av demonstrationer för mänskliga rättigheter tycks den nordkoreanska skräckregimen överleva den ena krisen efter den andra. Kim Jong-Ils regim har kallats fallfärdig i många år. Nu senast när ledaren själv syntes sjuk och skröplig och maktöverlämnandet till sonen Kim Jong-Un fick skyndas på. Men så tillfrisknade fanskapet och plötsligt är allt som vanligt igen. Regimen har överlevt svältkatastrofer och ekonomisk kollaps.

Via InBeijing Bulletin kan vi läsa om nya utsmugglade bilder från Nordkorea som inte bara visar det vi sett tidigare - svältande barn som irrar omkring - utan också tecken på att matläget är värre än på mycket länge. Enligt en soldat är hälften av hans kamrater undernärda. Tidigare har soldaterna varit tämligen befriade från den svält och de umbäranden som drabbat resten av befolkningen. Om nu inte ens den käre ledarens egna underhuggare, soldaterna i den stolta armén, äter sig mätta skulle de vara en indikation på att situationen är på väg att bli lika allvarlig som den var under svälten på 1990-talet, då runt två miljoner människor beräknas ha dött. Den intressanta frågan är förstås hur pass lojala soldaterna fortsätter att vara om de inte får äta sig mätta.

Sydkorea och omvärlden tycks ha tröttnat på att ständigt vända andra kinden till och skicka nödhjälp till Nordkorea. Kanske är enda vägen att helt enkelt svälta ut detta världens grymmaste och mest avskyvärda förtryckarsystem. Ett uppenbart problem är avsaknaden av en organiserad opposition i landet. Vem ska den missnöjde soldaten eller medborgaren vända sig till när han eller hon har tröttnat på Kim Jong-Ils arbetarparadis? Kan stora, spontana protester uppstå? Något måste hända snart. Denna galenskap kan inte bara pågå hur länge som helst.

Se filmen hos Washington Post.

Konstruktiv EU-kritik sökes

Jag var för liten för att få påverka det svenska EU-inträdet med min röst, men jag var länge positiv till den europeiska unionen. Jag gillar fortfarande idén om en union med fri rörlighet för människor, tjänster och kapital. Tyvärr har EU fört oerhört mycket negativt med sig. EU-förespråkarna har i dag svårt att peka på vad som egentligen är så bra med det svenska medlemskapet. När de inte babblar om "fred" brukar de hävda att Sverige minsann måste "vara med och påverka".

Denna biljett till klubben för påverkan av Europas angelägenheter är dyrköpt. Sverige har förlorat sin suveränitet som stat, svenska väljare kan inte längre i allmänna val bestämma hur Sverige ska styras eftersom de flesta beslut som rör vårt land fattas av politiker på EU-nivå - varav många inte alls är folkvalda. Ändå saknas det en bred och frihetlig EU-kritik i Sverige. Gnällvänstern har varit de enda starka EU-kritikerna under lång tid. Men de är emot av fel skäl. De ser EU som Mammons union, ett nyliberalt projekt i en förment nyliberal världsordning. Om det verkligen vore fallet borde rimligen alla nyliberaler och frihetliga liberaler vara betydligt mer EU-positiva. Men det är vi inte.

Med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen har vi fått ytterligare en stark EU-kritisk röst. Det kunde vara positivt om det nu inte vore så att SD är emot EU av ännu sämre skäl. De gillar inte ens den fria rörligheten. SD:s Kent Ekeroth beskrev nyligen i en riksdagsdebatt den fria rörligheten som "århundradets present" till den organiserade brottsligheten. Framför allt var det flyktingsmuggling som SD-riksdagsmannen upprördes över. Inskränkthetens försvarare vill alltså bygga murar mot omvärlden, naturligtvis för att stänga ute olämpliga element. Ett redan dåligt EU ska bli ännu sämre, om SD får bestämma.

Några konstruktiva EU-kritiker är SD således inte. De vill sätta upp gränskontroller och avskärma Sverige från övriga Europa, allt utifrån främlingsfientliga idéer om flyktinginvasion och hot utifrån. SD vill därmed ta bort det enda som hittills varit positiv med den monsterstat som håller på att byggas upp runt omkring oss. Sökandet efter en konstruktiv svensk EU-kritik går vidare.

Den sista ideologiska striden

Alla borde ha en årslön på banken, tyckte Anne Wibble en gång i tiden. Nu när Saab hänger på fallrepet och lönerna, åtminstone för en kortare tid, inte betalades ut ställdes frågan till Aftonbladets läsare hur länge de skulle kunna klara sig utan lön. Förfärande många svarade att de inte skulle klara sig utan sin månadslön. Enligt Länsförsäkringars beräkningar skulle vart fjärde hushåll inte ens klara en plötslig utgift på 8 000 kronor. Det betyder alltså att de lever ur hand i mun och är beroende av varje månadsutbetalning för sin överlevnad. Det finns inga reserver på banken som täcker en månad utan inkomst.

Det går att se detta på två sätt. Å ena sidan att folk är slösaktiga och lever över sina tillgångar, å den andra att staten tar en alldeles för stor del av våra intjänade slantar för att vi ska kunna spara en större summa pengar för oförutsedda utgifter. Jag tror att det handlar om både och. Visst gör skattetrycket att vi inte får så mycket över som vi skulle få om vi bodde i de flesta andra länder. Men det handlar också om att leva ekonomiskt sunt, vilket många uppenbarligen inte gör. De belånar sig upp över hårfästet och har inga marginaler. Det måste betraktas som ett medvetet val. Måhända hänger det intimt samman med att mentaliteten att man måste klara sig själv inte har funnits på väldigt länge i Sverige. Tron på statens goda kraft i krissituationer är stor.

Alliansen har gjort få bra saker under sin tid vid makten, men jobbskatteavdraget är definitivt det bästa och det som påverkat människors vardag allra mest. Inga fackliga förhandlingar, inga strejker, inga demonstrationer under röda fanor har kunnat ge runt 1 500 kronor extra i månaden åt en vanlig arbetare.

Att ha kontroll över sin ekonomi är frihet. Att få bestämma mer över sin egen inkomst är ett tecken på ökat självbestämmande och oberoende som vänsterpartierna inte vill veta av. Däri ligger den förmodligen enda egentliga ideologiska striden i dag.

Filmtips

SVT Play är en guldgruva. Nu under sommaren flaggas för dokumentärer som sedan tidigare har sänts i SVT:s kanaler, många av dem riktigt sevärda.

Missa framför allt inte den om "Amerikas farligaste man", Daniel Ellsberg, mannen som läckte topphemliga dokument och avslöjade obehagliga sanningar om USA:s Vietnamkrig. Med tanke på vad WikiLeaks har lyckats med de senaste åren, och USA:s reaktion på dess läckor, känns dokumentären högaktuell.

Våld som politisk metod

På dagen tio år efter Göteborgskravallerna följde Uppdrag Granskning upp den dokumentär som sändes några år efter kravallerna och fokuserade på polisens insatser. Det står helt klart att många misstag begicks från polisens sida. Oskyldiga fredliga demonstranter drabbades, svartklädda ligister som krossade Avenyn gick fria. Och även om det går att förstå enskilda polisers rädsla och frustration är det inte acceptabelt att skjuta in i folksamlingar. Enbart tur gjorde att ingen sköts ihjäl den där junidagen 2001. Förhoppningsvis har vissa lärdomar dragits internt av det inträffade, även om polisen vägrar erkänna misstag utåt.

Med det sagt finns inget som helst försvar för att vare sig (som fåtalet) använda eller (som desto fler) försvara och bagatellisera våld som politisk metod. Här har många inom vänstern uppenbara problem. Den folkkäre vänsterextremisten Mikael Wiehe tonade efteråt ned vandaliseringen med att fråga sig "vad är ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Wiehes poäng var att folk hade rätt att reagera med ilska mot samhällsutvecklingen. Även vänsterpartister brukar vara pigga på att alltid anklaga polisen för provokationer när det blir bråk och skadegörelse i anslutning till vänsterdemonstrationer. Det är aldrig demonstranternas fel eller ansvar.

Åter igen märks skillnad mellan höger och vänster i politiken, om den klumpiga indelningen tillåts för ett ögonblick (som liberal ogillar jag att klumpas ihop med konservativa bara för att båda klassas som "höger" i Sverige och jag antar att kommunister respektive socialdemokrater känner ungefär likadant). Samtidigt som många på vänsterkanten är väldigt pigga på att själva demonstrera anser de inte att denna rätt gäller alla på lika villkor. Sålunda ser vi ständigt sverige- och nationaldemokratiska partimöten störas av folk med hjärtat till vänster. Liberaler och konservativa finner inget nöje i att sabotera andras rätt att yttra sig. Vi är helt enkelt för väluppfostrade för det. När Walk for Capitalism hölls i Stockholm några gånger i början av 2000-talet fick vi ständigt räkna med att enskilda vänsterligister letade sig in i tåget med ironiska skyltar och/eller med våld ville störa demonstrationen. Ursäkten var att de blev så upprörda av våra budskap att globalisering, frihandel och kapitalism gjort världen till en bättre plats.

Det är märkligt att personer som inte respekterar dessa fundamentala demokratiska spelregler samtidigt är de som mest högljutt skriker efter mer demokrati i samhället - ett slags demokrati jag betackar mig för.

Alarmism på tillbakagång

Enligt en ny SOM-undersökning anger endast 14 procent av svenskarna miljön som ett av de viktigaste samhällsproblemen. Eftersom "miljö" i dessa tider har blivit detsamma som "klimat" kan vi anta att det är så frågan har tolkats. Det är en tydlig nedgång, åren 2007-2009 var ungefär var femte svensk oroad över miljön/klimathotet.

En förklaring till det minskande intresset bland svenskar tros vara att media inte är lika alarmistisk som för några år sedan, då klimattoppmöten och smältande isar var på förstasidorna. I så fall är det en positiv utveckling. Att skrämma slag på folk i så hög grad att lågstadiebarn går omkring med ont i magen är ingen bra idé, även om det är precis det många klimatalarmister är ute efter för att göra människor "medvetna".

Jag tillhör dem som tycker att miljön är en viktig fråga men inte ställer upp på den klimatalarmistiska visionen om att ställa om samhället snabbt och radikalt i syfte att bemöta fantasihot om sex meter högre havsnivåer. Vi bör energieffektivisera, återvinna allt som går, vi bör få ned utsläppen och vi bör absolut arbeta för en på alla sätt bättre miljö för både människor och djur. Men detta kan vi göra utifrån argumentet att det är behagligare att leva där avgaser inte färgar köksfönstret svart, där man inte behöver köpa vatten på flaska och där soporna inte kastas i första bästa dike runt hörnet. Det handlar i så mån om en medvetenhet, att få människor att bry sig om sin närmiljö. Det räcker att ta en titt i ett soprum i ett vanligt bostadshus för att förstå att inte heller vi svenskar är så perfekta här.

Här i Kina har miljön fått en allt större betydelse. Det märks på både stora och små saker, från allt till satsningar på förnyelsebara energikällor till att affärer har börjat ta betalt för plastpåsar. Men vad som egentligen slängs för återvinning i "recycle"-korgarna vete tusan. Flaskor och burkar är det i alla fall inte.

Same same but different

Detta är mitt fjärde besök i Běi​jīng och visst är staden sig lik. Priserna tycks inte heller ha gått upp märkbart de senaste tre åren. Men trots att jag fortfarande gillar Běi​jīng börjar jag ärligt talat tröttna på dessa megastäder. Mest för att det tar en sådan evinnerlig tid att förflytta sig (det bästa är nog egentligen att cykla).

Tunnelbanan har jag bloggat om tidigare år. Den är billig (två kronor enkel resa), väl utbyggd (flera nya tunnelbanelinjer har tillkommit de senaste åren och fler stationer väntas) och bekväm (AC, jättetydlig skyltning både på stationer och i t-banevagnar) och ren (tänk bort SL:s kisslukt, klotter och trasiga säten). Men den tar likafullt tid eftersom man kan tvingas till tre, fyra byten emellanåt. I rusningstid är det dessutom otroligt tajt. Taxi är alltid ett alternativ, men i rusningstrafik får man räkna med att mest sitta i bilköer och rulla tummarna.

Kinas Kommunistiska Parti, KKP, firar 90 år i år. Det märks förstås både på TV, med inslag om partiets fantastiska bedrifter, och på stan i form av jättelika reklamplakat och banderoller. Inte ens i tunnelbanan undgår man partiets älskvärdhet. Även säkerhetsläget har skärpts. Skillnaden är särskilt stor om man jämför med när jag först var här 2005. Då kunde man strosa tämligen fritt på Himmelska fridens torg. Nu har det slagits en järnring kring torget och oavsett vilket håll du kommer ifrån måste du gå igenom en säkerhetskontroll. Dessa säkerhetskontroller finns nu vid tunnelbanestationer och turistmål (även om noggrannheten varierar).

Så. Det är främst sällskapet och maten som gör Běi​jīng till en trevlig upplevelse denna gång. Och så är det förstås alltid trevligt att få höra lite Běi​jīngdialekt och fylla på garderoben.

Polis/allmän säkerhet (公安, gōng​'ān). Säkerhetsring runt Himmelska fridens torg.

Saab på fallrepet

Krisen för Saab fördjupas ytterligare. Företaget har nu inte ens pengar att betala ut löner med. Kanske har läget hela tiden varit värre än vad många har velat tro. Victor Muller är i alla fall åter på jakt efter pengar, denna gång i USA. Han hann knappt komma hem från Kina, sluta ett avtal med Páng Dà och senare Youngman innan fabriken åter igen stannade på grund av materialbrist. Skulderna till underleverantörerna uppgår till runt en halv miljard, vilket är pengar Saab inte kan betala. Detta trots att Saab fått förskottsbetalning av Páng Dà för de bilar som ska levereras först i höst.

Det är ett tecken på fullständig kris när inte ens företagets trogna, och härdade, anställda får lön. Hade det gällt ett annat företag, med andra anor än just Saab, hade det sannolikt varit borta för länge sedan. Men både underleverantörer och Saabs egna anställda har varit trogna och stöttat företaget när det har gått tungt, vilket det har gjort mest hela tiden.

Jag kunde aldrig riktigt förstå hur ett litet olönsamt sportsbilsföretag skulle lyckas driva en förlusttyngd och liten biltillverkare som Saab med framgång. Många misstankar har också visat sig stämma. Muller och Jonsson målade upp fantasimål i förväntad försäljning och var överoptimistiska angående hur lång tid det skulle ta att starta upp fabriken igen efter rekonstruktionen. Det tog mycket längre tid än väntat att få igång alla produktionsled igen och att bygga förtroende. Saab har visserligen hunnit lansera nya 9-5 under 2010 (en bil som skulle ha kommit för flera år sedan), men befinner sig i nuläget på ruta ett igen ekonomiskt och förtroendemässigt.

Victor Muller har samtidigt lyckats överraska genom att snabbt knyta till sig nya partners som varit villiga att investera i Saab. Problemet har varit att det för ett företag som helt saknar egna resurser inte räcker om någon annan är redo att skjuta till en halv miljard. Bilindustrin är en enormt kapitalintensiv bransch. Alla hundratals underleverantörer kostar, frakt kostar, produktionen kostar, anställda kostar, marknadsföring kostar (vilket Saab i princip har upphört med, sannolikt eftersom deras anlitade firma inte fick betalt), utveckling av nya modeller kostar. Páng Dàs miljoner räckte uppenbarligen inte mer än några veckor. Någon som vill skjuta till större belopp än kanske någon miljard finns inte just nu. Sannolikt skulle Saab behöv ett tillskott på kanske tio miljarder för att överleva så pass länge att de nya bilmodellerna får chansen att dra in pengar.

Det finns därmed allt mindre som talar för att Saab överlever. Muller har trots sina trollkonster inte lyckats hitta en långsiktig finansiering. Vladimir Antonovs miljoner har fastnat i byråkratin, EIB dröjer och samtidigt står fabriken stilla och företaget blöder både pengar och förtroende hos kunderna. Vilket är synd eftersom Saab har sina två kanske bästa modeller någonsin, 9-5 SportCombi och suven 9-4X planerade för lansering i augusti respektive oktober och uppföljaren till sin mest lönsamma modell, 9-3, planerad för 2012. Sagan Saab är ännu inte slut, men den verkar närma sig sitt sista kapitel.

Saab 9-5 SportCombi har en planerad lansering i augusti.
Återstår att se hur det blir med det.

Bloggstrul

Ingen Kinaresa utan strul med att blogga. Förbannade nätcensur.

Den här gången hade jag förberett allt med att signa upp på Dold.se, en tjänst jag rekommenderats att använda. Den verkade fungera utan problem. Men så kommer jag till hotellet som inte har en vanlig ethernetuppkoppling utan endast Wi-Fi. DÅ hamnar routern i vägen. Nu har jag med hjälp av proxy loggat in mig via Gmail och genom den vägen tagit mig in på Blogger. Ett Blogger som fungerar hellre än bra och ser konstigt ut. Men med Guds hjälp och lite vodka blir det lite bloggande trots allt...

Tillbaka till Beijing

Nu vänder jag blicken österut igen. Efter att de senaste åren ha besökt södra Kina återvänder jag till Běi​jīng. Det blir lite shopping, mycket mat och en liten koll på vad som har hänt sedan jag sist var där 2008.

I motsats till tidigare tror jag mig ha löst censurproblematiken och väntar mig därför kunna blogga från Kina den här gången. Men riktigt säker kan man förstås aldrig vara, en liten varning för ett längre blogguppehåll bör därför utfärdas.

Tillbaka till Běi​hǎiparken, bland annat.

Populist-Gustav

Gustav Fridolin börjar sin resa som manligt språkrör i Miljöpartiet i medvind. Opinionsvindarna blåser partiets väg just nu. Rent politiskt börjar han dock en som utpräglad populist. Nog för att han med sin bakgrund som folkskollärare vill driva lärarfrågorna, men att som språkrör kräva höjda lärarlöner är enbart populistiskt.

Jag kan också tycka att lärare är en grupp som förtjänar mer betalt för det viktiga arbete de gör. Men att göra ett politiskt utspel av det är bara ren och skär populism. Fridolin hade förstås inget bra svar på hur riksdagen ska kunna påverka ett kommunalt ansvarsområde som lärarlönerna. Mer statliga pengar till skolan är en lösning, men vi bör akta oss för riksdagspolitiker med en ökande vilja att styra och ställa i det som egentligen är och borde vara kommunala angelägenheter.

EU vill ha mer pengar

Det kan bli nya EU-skatter framöver som EU:s medborgare får betala till unionens gemensamma kassa. Det kan handla om energiskatt, flygskatt, bolagsskatt, skatt på utsläppshandel, skatt på finanssektorn och en EU-moms.

Budgetkommissionären Janusz Lewandowski säger att detta inte kommer att öka EU:s budget totalt sett och att det tvärtom ska minska medlemsstaternas EU-avgift. Tillåt mig att tvivla. Det finns inget som både är så lätt och lockande som att höja en redan existerande skatt. Parlamentet har dessutom redan krävt en höjning av budgeten med fem procent under de kommande sju åren.

Jag är visserligen en utpräglad EU-cyniker, men det vore önskvärt att fler var kritiska till EU-politikernas intentioner och starkare ifrågasatte trovärdigheten i denna demokratiska underskottets förening.

Fascister!

Johan Pehrson (FP) vill ha narkotikahundar springande på högstadieskolorna. Han lär glädjas åt att Helsingborgspolisen nu ska börja drogtesta 12-åringar mot föräldrarnas vilja.

Det kan uppelvas som integritetskränkande att 12-åringar - barn - måste visa snoppen eller snippan för polisen. "Men hellre det än att fler börjar använda droger", tycker Helsingborgspolisen. Javisst. Vad som helst för nolltoleranspolitiken! Vad som helst för att upprätthålla kontrollen! Jag är förbaskat glad att jag inte går i skolan längre.

Den svenska narkotikapolitiken har passerat alla rimlighetens gränser. Det är nu frågan om ren och skär fascism. När ska fler vakna upp och inse att det inte kan fortsätta så här?

Rätt läge för nytt blod

Centerpartiets Maud Olofsson väntas annonsera sin avgång i dag. Hon kommer att lämna partiledarposten på höstens C-kongress. Det är inget konstigt i detta. Olofsson har suttit som partiledare i över tio år, hon har lett Centerpartiet i tre valrörelser. Det är helt rätt läge att stiga av nu för att bereda plats åt efterträdaren att bygga sin plattform innan nästa val.

Partiet har under Maud Olofssons ledning tagit ett stort kliv bort från Socialdemokraterna och blivit ett helhjärtat borgerligt parti. Samtidigt som det har cementerat blockpolitiken har det möjliggjort ett borgerligt maktskifte. Partiet har omprövat energipolitiken och lanserat sig som småföretagarnas parti. Men samtidigt har Centerpartiet misslyckats med att bli borgerlighetens miljöparti. Centern är dock det mest liberala borgerliga partiet. Det säger måhända inte så mycket eftersom konkurrensen inte är direkt hård, men medan det är svårt att se någon potential för liberal idéutveckling i M, KD och FP lever hoppet trots allt i C. Partiets brister till trots.

Vem tar då över i höst? Ett hett tips är förstås Annie Johansson. Ung, javisst. Men Gustav Fridolin har nyss tagit över som manligt språkrör för Miljöpartiet. Vill C satsa ungt finns alltså en unik chans att göra det nu. Andra bedömare har sagt Anna-Karin Hatt. Hanna Wagenius har just blivit vald till ny förbundsordförande för CUF. Kanske är Annie Johansson det bästa liberala alternativet till partiledarposten i moderpartiet. Måhända är det lättare för ett liberalt CUF att göra sin röst hörd hos Annie Johansson än hos Maud Olofsson.

Hoppsan

Det skulle kunna vara lätt att känna viss skadeglädje över det som händer med eurosamarbetet just nu. Allt det som eurokritikerna invände mot EMU håller på att besannas. Samtidigt är konsekvenserna för stora för att man ska kunna sitta och glädjas. Hela länders ekonomier står på spel och i den globala ekonomin smittar det av sig även på andra. Yrvaket börjar allt fler europeiska politiker inse att Europa nog inte var det där optimala valutaområdet ändå. Hoppsan.

Grekland sitter i skiten på riktigt. Spanien, Portugal och Irland har det minst sagt kämpigt. Visserligen är det inte bara euroländer som dras med höga underskott - även Storbritannien tvingas dra åt svångremmen - men länder utan en självständig penningpolitik blir handlingsförlamade och hamnar lätt i en återvändsgränd. Vad ska Grekland göra nu förutom att tigga pengar från andra EU-länder?

En gemensam valuta i Europa är en dålig idé, helt enkelt. Samtidigt går det inte bara att överge det sjunkande skeppet. Den politiska prestigen hos EU-topparna skulle aldrig tillåta det. Vad återstår då att göra? Jo, fler kostsamma bailouts, fler skattemiljarder till krisande ekonomier. Den 7 juni försvarade José Manuel Barroso eurosamarbetet när UKIP:s Nigel Farage ifrågasatte ECB:s integritet beträffande skuldkrisen. Barroso erkände "vissa svårigheter" men inte mer. Man ska göra "allt som krävs" för att stabilisera eurosamarbetet. Återstår att se vad det blir. Vilket land blir först att säga tack och hej?

Dåliga förlorare

Det var som fan. Ett bortalag vinner sällan en match 7 i Stanley Cup. Vancouver skulle just nu ha firat klubbens första Stanley Cup-titel någonsin och Kanadas första sedan 1993. Men det blev inte så. I stället vann Boston med 4-0 och tog hem sin första titel sedan 1972. Inte alls orättvist, givet att de fyra segrarna i finalen alla var utklassningar (8-1, 4-0, 5-2 och 4-0). Nu kan äldsten Mark Recchi, 43, inkassera sin tredje titel och lägga skridskorna på hyllan.

I Kanada är hockey allt. Att besvikelsen skulle bli stor när bröderna Sedins Vancouver skämde ut sig i en avgörande finalmatch på hemmais var givet. Men besvikelsen rann över och resulterade i plundrade butiker och utbrända bilar på gatorna. Rena upploppen. Det ser nästan ut som ett EU-toppmöte. Som sagt, i Kanada är hockey viktigt.

I det svenska gökboet

Barnpornografilagen har redan fått en mängd bisarra konsekvenser - dömda mangaöversättare, indragna TV-spel och ett utlåningsförbud för Kungliga Biblioteket är tre exempel. Nu kommer ännu ett.

En studentskylt med bilden av ett litet naket barn har anmälts som barnpornografi. Det är ett helt galet men ändock intressant fall. Om skylten, som förmodligen föreställde studenten själv i unga år (det är i alla fall så studentskyltar brukar se ut), bedöms som barnpornografi, kan då personen i fråga också ha ansetts spritt den till andra genom att hålla upp den?

Frågan är vad anmälaren vill få ut av detta. Förhoppningsvis är det precis som i fallet med spelet Dead or Alive: Dimensions (som för övrigt även har stoppats i tokiga Australien) en medborgare som vill fästa uppmärksamheten på vilka bisarra konsekvenser den nuvarande barnpornografilagstiftningen får i realiteten.

Men det spelar egentligen liten roll. Justitieminister Beatrice Ask har tidigare konstaterat att detta inte är någon prioriterad fråga. Att stifta lagar går bra, men att följa upp konsekvenserna av dem är tydligen inte lika prioriterat.

Vägen mot kontrollsamhället

LO:s före detta chefekonom Dan Andersson varnar för att överviktiga diskrimineras på arbetsmarknaden. Personer med fetma måste söka tre gånger så många jobb, hävdas det.

Jag är inte förvånad. Utvecklingen på arbetsmarknaden är dock betydligt mer exkluderande än så. Företag begär i allt högre utsträckning att personer som söker anställning ska lämna in ett registerutdrag. Företag gör hälsotester på sina anställda (eller "erbjuder", som det kallas). Allt fler företag gör också oanmälda drogtester på arbetstagarna. Vissa har slutat att ta prov enbart på misstanke och i stället infört en drogpolicy som omfattar alla utan undantag - av "rättviseskäl". Det är inte ovanligt att under anställningsintervjun få frågor om huruvida man tränar och motionerar eller är en soffpotatis. Att svara att det borde de faktiskt fullständigt skita i passar sig nog inte. Arbetsgivare uppges också i allt högre utsträckning googla personer som söker anställning. Vårt privatliv har blivit allt viktigare för dem.

Utvecklingen är minst sagt besvärande. Stora grupper riskerar att stängas ute från den kvalificerade arbetsmarknaden. Dan Andersson tar dock ett rejält felskär och riktar i stället mynningen mot vårt syndiga leverne och den svaga människan som inte lyckas stå emot alla frestelser hon har runt sig. "Som genomsnitt är Svensson inte väl rustad att möta alla frestelser", slår han fast. Han vill ha mer politiskt inflytande över vad vi stoppar i oss - ja, hur vi lever våra liv över huvud taget. Mer folkhälsopolitik, fler pekpinnar, således.

Det är en märklig slutsats när frågorna egentligen borde vara: varför anställer företag hellre en smal person än en som är överviktig? Kan det ha att göra med kostnaderna och riskerna som en anställning medför i dag? Kan det ha med arbetsmarknadens bristfälliga flexibilitet att göra? Hur kan vi motarbeta företagens stigande kontrollbehov över sina anställda? Vilken rätt till vårt privata har egentligen våra arbetsgivare?

Frågorna måste ställas. Självfallet är det upp till varje enskilt företag att anställda den som det anser passar bäst. Men riskerna som de allt mer snäva selektionsinstrumenten och de allt större kontrollbehoven över anställdas privatliv medför måste diskuteras. Det är, som sagt, en besvärande och oroväckande utveckling. En utveckling vi borde prata mer om och inte bara vifta bort med "rent mjöl i påsen"-argument.

Vem målar hos din målare?

Visst kan jag tycka att det är fel att skattesubventionera enskilda branscher. Varför ska andra människor med sina skattepengar göra det billigare för dig att städa vardagsrummet? Obegripligt. Ett argument för reformen är att den betalar sig själv genom att skapa jobb och att därmed öka skatteintäkterna. I bästa fall går således reformen jämnt upp samtidigt som den underlättar för människor att få ihop det berömda livspusslet och skapar arbeten.

Personer på vänsterkanten har hånfullt kallat städjobb för "pigjobb". De försöker måla bilden av den gamla överklassen som utnyttjar fattiga personer utan bättre alternativ i livet. Tänk städköpslag. Kommunisten Åsa Linderborg gillar förstås inte avdraget för hushållsnära tjänster. Om hon hade haft ett rimligt argument, som det tveksamma i att staten ska subventionera vissa branscher, hade jag kunnat köpa hennes invändningar. Men nej, hon lägger förstås ett klass- och maktperspektiv på det hela. Vilket bara blir tröttsamt.

Vem städar hos din städerska? undrar Linderborg syrligt till Johanna Koljonen. Ja, vem målar hos din målare? Vem plåstrar om din sjuksyrra? Vem lagar skomakarens skor? Åsa Linderborg, vem fan bryr sig?

Härskarteknik för drogförbud

Jörgen Svidén hos European Cities Against Drugs slår ett slag för kriget mot narkotikan när han på SvD Brännpunkt argumenterar mot en liberalisering av politiken.

Svidén erkänner att förbudet stigmatiserar missbrukarna. Har drar vårens understatement när han hävdar att Sverige har "förbättringspotential" på detta område. Men hur kommer man runt detta när polisen tar kissprover på programledare på en fotbollsstadion och när man utdömer några av de längsta fängelsestraffen för just narkotikabrott? Ett problem med den svenska nolltoleransmodellen är att den inte skiljer på brukare och missbrukare (i svensk kontext finns inga brukare av narkotika). Det betyder att alla, både den hemlöse heroinisten med åratal av tungt missbruk bakom sig och den socialt välanpassade festprissen, betraktas som missbrukare och i behov av hjälp. Visst behöver missbruksvården förbättras på en rad områden - framför allt behöver samverkan mellan socialtjänsten, psykiatrin och behandlingsdelen förbättras - men förbudspolitiken verkar snarast kontraproduktivt i det avseendet.

Det är inte ett problem i sig att någon börjar använda en drog. Miljoner svenskar använder droger - vi dricker, vi röker och äter värktabletter. Problemet är när rekreationsbruket övergår i en problematisk konsumtion och en addiktion uppstår. Detta inträffar för långt ifrån alla. I Sverige finns en felaktig föreställning om att narkotika är något väsensskilt från alkohol eller annat som går att missbruka (sex, shopping, spel och så vidare). Det går att bruka narkotika precis som det går att bruka alkohol, ha måttligt sex, handla lagom och inte kasta bort alla inkomster på Jack Vegas. För personer med missbruksproblematik går det ofta (inte alltid) att hitta orsaker i personens sociala situation. Nolltoleranspolitiken skjuter emellertid in sig på drogen och inte orsakerna till missbruket. Drogen blir giftet i det samhälleliga blodomloppet från vilket allt elände förknippat med missbruk härrör.

Svidén kör med gammal klassisk härskarteknik när han förminskar alla som ifrågasätter den rådande politiken som "ett fåtal personer" med en stark budget och som "skriker högt". Jag antar att Kofi Annan och en rad före detta presidenter är de "avdankade politiker" han avser. Svidén ignorerar fullständigt de sakliga argument som finns mot den rådande förbudspolitiken. Han ignorerar sönderfallande samhällen när drogkarteller slåss om marknaden. Han ignorerar 40 000 döda i Mexiko sedan president Calderón förklarade krig mot narkotikan. Han ignorerar att missbruket i Portugal sedan avkriminaliseringen inte alls har ökat. Och han ignorerar att användningen av narkotika bland yngre i Sverige ökar trots nolltoleranspolitiken.

Det är så här försvararna av den restriktiva narkotikapolitiken arbetar. De bortser från sakliga motargument och hänvisar i stället till vilket brett opinionsmässigt stöd som den rådande policyn har. Detta är inget argument, det är ett svepskäl för att kunna fortsätta driva en misslyckad politik.

Svidén har en poäng i att de kriminella organisationerna förmodligen inte skulle försvinna helt och hållet bara för att narkotikan legaliserades. Han jämför med alkohol- och tobakssmuggling som är ett växande fenomen trots att det rör sig om lagliga produkter. Men har han månne funderat över varför människor smugglar sprit och cigaretter? Rimligen beror det på att både tobak och alkohol straffbeskattas hårt i länder som Sverige och att tillgången på alkohol starkt begränsas enligt svensk lag. Här är det alltså inte ett förbud men väl en reglering från statens sida som föder smugglarna och sätter tullen i arbete.

Idéfattig allians banar väg för Juholt

Den rödgröna oppositionen fick i den senaste SCB-mätningen större väljarstöd än regeringen. Om det vore val i dag skulle alltså statsministern heta Håkan Juholt. Men det är inte val och mätningen saknar därför helt relevans annat än som ytterligare en varningsklocka för hårt trängda centerpartister och kristdemokrater. Inte heller Vänsterpartiet har mycket att glädjas över.

För den som har kort minne visar en snabb googling hur stor ledning de rödgröna hade långt in på valåret 2010. För nästan exakt ett år sedan, den 10 juni 2010, presenterade SCB sin stora mätning inför valet och valrörelsen. De rödgröna ledde då med 50,2 procent mot Alliansens 44,2. Det mesta av mätningen gjordes i maj. Sedan vände det. Rejält.

De opinionsmätningar som görs under de kommande åren är därför ointressanta för utgången av riksdagsvalet 2014. Men de kan ändå tjäna som en påminnelse om att vi efter nästa val kan få ett regeringsskifte. Inte därför att Socialdemokraterna är så bra, inte därför att Håkan Juholt är en trovärdig statsministerkandidat. Utan för att väljarna helt enkelt har tröttnat på Alliansen. Alla regeringar drabbas av folkets trötthet efter ett tag. Folk vill se nya ansikten i TV-rutan. Det drabbade Göran Persson 2006. Fredrik Reinfeldt är ingalunda immun mot detta 2014.

Alliansen utstrålar initiativlöshet, idébrist och samtidigt en stigande maktfullkomlighet. Jag skulle med glädje rösta bort dem i nästa val - om det bara fanns en rimlig opposition att välja i stället. Men det gör det ju inte. Med en rödgrön regering skulle vi få mer av förbud och regleringar, vi skulle få se mer genusidioti och därtill skulle skatterna höjas. Det enda som återstår är således att inte rösta på något av blocken och bli besviken oavsett utgång. Den politiska situationen för en liberal är tröstlös.

De stackars studenterna

"Barnfattigdomen". Det börjar kännas som en något slitet ämne. Diskussionen har pågått länge och korten är lagda. Men det tycker inte kvällspressen och i synnerhet inte Aftonbladet som dundrar på med både barnfattigdomsblogg och nya reportage från Fattigsverige.

Under de här dagarna i juni hörs fulla och skränande studenter på lastbilsflak över hela landet. Ja, det är både irriterande och skitfånigt, men jag har i likhet med alla andra också stått så där en gång i tiden och betett mig. Även 20-åringar blir dock som folk med tiden. I alla fall de flesta.

Efter reportagen om de stackars fattiga barnen som inte får vare sig smarttelefoner eller utlandsresor av sina utblottade föräldrar har turen kommit till de stackars gymnasisterna. Det är dyrt att ta studenten, får vi veta av Natalia Kazmierska. Det är dyra studentmössor, mottagningar, champagnefrukostar och hyra av studentflak. Helst ska studentskivorna hållas på fina krogar med inhyrd DJ och 350-kronorsmiddagar, tydligen. Det är "summor i nivå med ett mindre bröllop".

Jag häpnar över beskrivningen. Visserligen var det några år sedan jag själv tog studenten och kanske skiljer sig landsbygden från Stockholm vad gäller snobbighet och krav. Men har Kazmierska gjort ett reportage på Östermalm som hon sedan låter stå som exempel för resten av landet? Vilken studentmössa kräver avbetalning under tre månader? Jag vill minnas att min kostade någon hundring. Vem har studentfesten på en innekrog och påstår att det är så kraven ser ut i dag?

Sådana här verklighetsfrånvända beskrivningar får två konsekvenser. Dels kan de helt i onödan hetsa fram ett allt dyrare beteende bland studenter, under uppfattningen att "det är så det ska vara", dels kan vuxenvärlden få för sig att det faktiskt ligger till på det här sättet och i förlängningen resultera i det ena korkade åtgärdsförslaget efter det andra. Tänk på lille Per som inte har råd med vare sig DJ eller champagne!

I texten avslöjas dock som vanligt vad det innerst inne handlar om: jämförelsehets. "Min mamma led något så otroligt av att inte kunna ge mig vad mina klasskompisar fick. Det tog hårt på mig att se hennes stress", berättar en 20-årig tjej. Alltså: titta på vad kompisen får och hävda att det är synd om dig när du inte kan få samma sak. Vuxenvärlden gör uppenbarligen sitt bästa för att underblåsa jämförelsehetsen genom att offerstämpla de barn och ungdomar som inte har samma tillgång till prylar, samma dyra hem, samma semesterresor och samma dyra studentskivor som vissa andra. Snacka om björntjänst.

Eller för att citera Josephine Bornebuschs Solsidan-karaktär Mickan: "Det är Lussans fel, det var hon som började!"

En vanlig Svensson.

Bidragstagarna

Mer än hälften av alla som förlorade sin riksdagsplats efter förra valet lever på inkomstgarantin. Vänsterpartiet är det parti som har störst andel ledamöter som tar ut pengarna (8 av 8). Men även allianspolitiker gapar och tar emot. Moderaten Henrik S Järrel har inte suttit i riksdagen sedan 2006 men uppbär fortfarande 34 000 kronor i månaden. Han tycker att det är rimligt eftersom han är så gammal (62) och har svårt att få jobb. Arbetslinjen gäller naturligtvis inte politikerfrälset.

Miljöpartiets Gustav Fridolin är en av flera som har föreslagit att riksdagsledamöter bara ska kunna sitta i ett begränsat antal mandatperioder. Camilla Lindberg (f.d. FP) anser att två mandatperioder är lagom. Sedan bör man göra något annat, återgå till sitt gamla arbete eller söka ett nytt. Jag delar den uppfattningen. Riksdagsarbetet ska inte vara ett uppdrag att leva på i decennier. Och riksdagen ska framför allt inte vara någon livslång försörjning efter avslutat förtroendeuppdrag.

Det är svårt att känna något annat än ett bottenlöst förakt för detta frälse. De har en månadslön på närmare 60 000 kronor och behöver ingen särskild kompetens för arbetet. Till och med Anton Abele kan få vara med och leka. Man kan tycka att några års privilegierat liv skulle räcka. Men politiker saknar den skäms-gen som de flesta av oss andra har. Därför är det inte det minsta överraskande att så många före detta riksdagsledamöter föredrar att leva på skattebetalarna i stället för att söka ett riktigt arbete.

Det är alltid lika förbluffande att se hur långt ifrån vanligt folks verklighet politikerna befinner sig. Som när Uppsalas landshövding Peter Egardt, samtidigt som Länsstyrelsen måste spara pengar, köper en tjänstebil för 800 000 kronor och hävdar att det var ett klipp eftersom bilen egentligen skulle ha kostat 1,2 miljoner. Dessutom ingick ju vinterdäcken.

När du vill vara dig själv för en stund

Konservative Roland Poirier Martinsson anser att Kristdemokraterna bör avstå att delta i Pride eftersom Pride är "en politisk propagandaapparat från vänster". Det lyser emellertid igenom att det han egentligen ogillar är att människor visar sin sexualitet offentligt. Kinky är OK, men bara i nedsläckta sovrum.

Nå, nu är inte Pride till för sådana som Poirier Martinsson utan för personer som tror på en friare sexualitet. Visst kan jag tycka att Pride till viss del för ett löjets skimmer över homo,- bi- och transsexuella. Det sänder signalen att den som inte tillhör den sexuella majoriteten springer omkring sminkad med fjädrar i häcken. Alla bögar och flator har inte riktigt det behovet att skrika "se mig, hör mig!". Ändå är Pride en självklarhet så länge människor med en avvikande sexualitet inte har samma rättigheter som majoriteten.

Politiker generellt borde hålla sig borta från Pride. Jag tror visst att Mona Sahlin är seriös i sin kamp för homo,- bi- och transsexuellas rättigheter, men hon har en lika inskränkt syn på sex som de flesta av våra politiker. Hon anser precis som den sittande regeringen att det privata är politiskt, att politiker har rätt att titta in i våra sovrum och diktera villkoren för vårt sexliv.

I år hoppas jag att vi även får se stolta sexsäljare i Pridetåget. Ty Pride bör inte bara handla om homo,- bi- och transsexuella utan om synen på sex i stort i samhället. Det bör vara en spark i ändan på alla nypuritana moralister.

Utan känsla för nationen

Nationaldag. Hur jag än försöker kan jag inte riktigt frammana några nationalistiska känslor. Jag kan inte känna mig stolt över att vara svensk. Och egentligen vore det fånigt. Varför man ska känna stolthet över att ha medborgarskap i en viss nation förstår jag inte.

Den sliskiga amerikanska patriotismen och den norska syttende mai-yran är jag gärna utan. De enda tillfällen vid vilka jag kan känna några starka känslor för Sverige är egentligen i sportsammanhang. Men då går de över ganska fort efter slutsignalen eller medaljceremonin.

Däremot anser jag att Sverige ska vara en suverän stat. Vi ska samarbeta och frihandla med andra länder, men vi ska inte stå under någon europeisk överhöghet. Vi ska välja våra företrädare i allmänna val. De ska inte utses bakom lyckta dörrar i ett annat land. Det är raka motsatsen till demokrati. Sett ur detta perspektiv blir det ganska märkligt att fira nationaldagen. Sverige är ju inte fritt. Första steget mot självständighet är ett utträde ur EU.

Nationaldagsfirandet i Sundsvall lockade åhörare med Måns Zelmerlöw.

För en mänsklig kriminalpolitik

Kvällens Tom Alandh-dokumentär Drömmen om Sverige om Annika Östberg och Rickard Flinga, båda långtidsdömda i amerikanska fängelser, belyste hur fruktansvärt nedbrytande fängelsevistelser kan vara. Jämfört med det säkerhetsfängelse i Texas i vilket Flinga spenderade 20 år av sitt liv, varav 13 i isolering, är den svenska kriminalvården inte bara human utan erbjuder också ett under av återanpassning i samhället.

Flingas fall är ingalunda unikt. Amerikanska fängelser bryter ned människor. De drakoniska straffen är ren hämnd och har ingenting med återanpassning i samhället att göra. Sexualbrottslingar förföljs och trakasseras även efter avtjänat straff, och är i princip utan chans att komma tillbaka till ett vanligt hederligt liv igen (varför ska man då sköta sig?). Systemet är vidrigt. USA spärrar in så många människor att de nu måste börja frige fångar i förtid på grund av överbeläggning.

Att Annika Östberg har klarat sin tid i frihet bättre än Rickard Flinga är inte konstigt. Att Flinga med entusiasm ville ta igen sina förlorade år så snabbt som möjligt med bil, lägenhet, giftermål, hund och jobb är helt naturligt. De flesta av oss hade nog gjort likadant. Men att som före detta fånge, med alla ärr som 20 år i helvetet skapat, få arbete och klara sig bra i ett land där man inte tidigare satt sin fot är verkligen inte lätt.

En kriminalpolitik måste bygga på humanitet. Den måste också vara smart. Att spärra in människor och aktivt bryta ned dem i decennier och sedan släppa ut dem utan någon rimlig form av återanpassning är inte bara en förlust för den enskilda individen. Det är en förlust för samhället eftersom chansen för egenförsörjning minskar medan risken för ohälsa och hjälpbehov från samhället ökar. Det är alltså dubbelt korkat.

Den synd som det inte står något om i Bibeln är synden att slösa bort sitt liv, påpekade Flinga i dokumentären. Det är en lärdom människor verkar nå först efter en traumatisk upplevelse i livet. Strunta i vad din omgivning tycker och tänker. Lev ditt eget liv utifrån dina egna förutsättningar. Jaga inte prestige. Och ta vara på de små ögonblicken. Din historia kan du inte ändra på, men du kan göra något av din framtid. Och den behöver inte vara så glamorös för att vara värd att uppleva.

Fängelse i Texas - en förvaring byggd på hämnd allena.

记住六四

Minns vad de jävlarna är kapabla till. Och minns vad alla som tror på demokrati kan åstadkomma tillsammans.

Minns den 4 juni.

På något sätt är jag inte förvånad...

När man undrar hur i hela friden folk kan gå med på FRA-lag, datalagringsdirektiv, förmynderi och en allt mer omfattande övervakningsstat kommer en undersökning som säger att en av fyra unga tycker att det vore "ganska eller mycket bra" med en diktator. Många kan dessutom tänka sig att sälja sin röst.

Man ska ta sådana här undersökningar med en nypa salt. Stödet för dödsstraff brukar exempelvis vara högt i vissa undersökningar, det betyder dock inte att de flesta verkligen skulle vilja införa dödsstraff om frågan blev aktuell. Frågor om demokrati har ställts till personer i åldersgruppen 18-29 år. När man är 18 är man odödlig och saknar man dessutom politisk medvetenhet kan det säkert resultera i allehanda idiotsvar på enkätundersökningar. Men närmar man sig 30 borde det finnas lite mer information i hjärnkontoret än så här. Kan man tycka.

Vi får de politiker vi förtjänar, brukar det heta. Sällan blir det tydligare än när ointresset för integritetsfrågorna skiner igenom hos befolkningen vilket tillåter farliga politiker som Beatrice Ask och Johan Pehrson styra utvecklingen. Det jävliga är att ointresset även drabbar de som bryr sig.

Är man stor och stark måste man vara snäll. Idi Amin missade den sista biten.

Uppvaknanden

Att den bejerotska synen på narkotika är hopplöst efterbliven har stått klart för många i decennier. Ändå är den fortfarande vägledande för den svenska narkotikapolitiken. Omvärlden håller på att vakna upp och inse att "kriget mot narkotikan" inte kan vinnas. I Sverige är tecknen på en förändring dock få.

Organisationen Avaaz, vars panel består av bland andra Kofi Annan, vill se en legalisering av viss narkotika och en avkriminalisering av bruk. Det är inte första gången några av världens ledare kräver en förändring i synen på narkotika. Dessvärre har en stor bromskloss hela tiden varit USA, landet som spärrar in en procent av sin befolkning, varav de flesta sitter för narkotikabrott.

I Europa är det emellertid alltmer klart att det är Sverige som är det svarta fåret, extremistlandet, i det här sammanhanget. Här idiotförklaras i princip den som över huvud taget har mage att ifrågasätta den konsensus som anses råda. Folkhälsominister Maria Larsson representerar en regering vars narkotikapolitiska hållning är hopplöst förlegad, som inte har lärt ett dugg av tidigare misstag och vägrar ta in argument för en mer liberal hållning i frågan. Och folkpartister som Johan Pehrson vill se narkotikahundar på högstadieskolor. Ändå röker fler och fler gräs. Sverige har trots sin strikta narkotikalagstiftning faktiskt blivit självförsörjande på cannabis.

Det är förbluffande. Vi vet att nolltoleranspolitiken inte fungerar. Den är dessutom orättfärdig på flera vis. Den inte bara kränker människor genom systematiska kontroller i form av urinprover av tillnyktrande missbrukare och godtyckliga urinprover av vanligt folk på stan, den motverkar sitt syfte och minskar varken lidandet eller missbruket. Vi vet också att skräckpropagandan i skolan får direkt motsatt effekt (se ex. Karlsson, Patrik, Skolbaserad drogundervisning -angreppssätt, påvisade effekter och framtida utmaningar, 2009).

Jag har inte mycket hopp när det gäller den svenska regeringen i denna fråga. Allra störst är motståndet inom Moderaterna, som in i det sista stred mot att införa sprutbyte i Stockholm. Det sitter långt inne att erkänna att decennier av benhård strid mot narkotika har varit fel. Men om vi erbjuder politikerna en utväg genom att med folkhälsopolitiska argument - skadereducering - välja en ny väg, kan vi kanske uppnå en förändring. Och om ledare i andra länder börja tänka om, tänka nytt, kommer det med tiden bli svårt för Sverige att låtsas som om den svenska nolltoleranslinjen är den enda rätta vägen.

Du kan skriva på en petition för en ny drogpolitik här.

Gotcha

I stället för att sätta upp en massa tråkiga och dyra hastighetskameror, varför inte ge polisen en bil med vilken de kan jaga ikapp de värsta fartdårarna?

För tre år sedan donerades en polisbilsversion av en Lamborghini, LP560-4 Polizia, till den italienska polisen. Två designbyråer visar nu hur en Lamborghini Aventador LP700-4 skulle kunna se ut i polisskrud. Det är ju nästan så att man vill bli arresterad.

Givet vilket rykte den svenska polisen har bakom ratten är det dock kanske säkrast om de håller sig till Volvo och Saab.

Kör försiktigt.