DGS: Tino Sanandaji om utanförskapet

Landets mest utsatta grupp

Vilken grupp är den mest utsatta i Sverige? Är det månne romer? Muslimer? Nej, det kan faktiskt vara män, och i synnerhet vita svenska män.

Det låter månne överdrivet. Vita svenska män pekas ju ständigt ut som de mest privilegierade i samhället. Och det stämmer att många är det. Den som tar en titt på den yppersta eliten av företagsledare och näringslivstoppar kommer hitta många äldre, vita svenska män. Men exakt denna grupp återfinns även i samhällets absoluta botten.

Vita män är nämligen överrepresenterade bland missbrukare, hemlösa och socialt utsatta. Avsevärt fler män dör på jobbet (men det är arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken som ständigt diskuteras). Den vanligaste dödsorsaken för män under 45 år är självmord.

Det pratas väldigt lite om detta eftersom de är just män och i många fall till råga på allt vita män. De som i den moderna journalistiken beskrivs som samhällets mest privilegierade. De som krönikörer, ledarskribenter och politiker älskar att göra sig lustiga över. När utsatthet kommer på tal är det nästan alltid kvinnor och barn, och utrikes födda, som avses. Begreppet "utsatthet" har kommit att könskodas.

Jag skriver inte detta för att sprida en uppmaning om kollektiv självömkan bland män, sådant bör vi avhålla oss från, utan för att visa hur det faktiskt ser ut.

"Svenska män får ju bara skit", sade Paolo Roberto apropå feminism i en gammal intervju gjord av Sveriges Radios Hanna Fahl som fortfarande är kul att lyssna på. I intervjun pekar han på faktumet att svenska män tillhör världens mest jämställda men ändå blir ständigt utskällda.

Det är svårt att veta hur pass utbrett detta hat är. Svenska kvinnor blir ju trots allt ihop med vita svenska män nu precis som förr. Men kanske har det mycket att göra med att svenska män alltmer underordnar sig det feministiska perspektivet att män är ett problem som måste fixas. Många har med hull och hår köpt Svante Tidholms resonemang om män som kollektivt ansvariga för allt elände i samhället och att män därför är kollektivt skyldiga att kliva åt sidan.

Det finns en trend som uppmärksammats av ett fåtal debattörer men som förblivit tämligen okänd för framför allt den breda allmänheten i Sverige, och det är unga män som "checkar ut" från samhället. Det förefaller vara ett i-landsfenomen att unga killar ger upp på karriär och partner, men första tecknet på detta är det växande utbildningsgapet mellan tjejer och killar.

Unga killar gör allt sämre ifrån sig i skolan, vilket gör det svårare att få ett arbete i dag och heller inte gör killarna särskilt attraktiva för det motsatta könet. Lägg därtill ett växande överskott på män i Sverige på kinesiska nivåer och var och en inser att det finns potential för att något väldigt oroväckande kan ske.

Vi har en tickande bomb som det talas alldeles för lite om. Även feminister borde fundera över om manshat verkligen ligger i deras eget intresse. 

Förslappningens land

Nyårsfirandet är alltid stökigt. Våldtäkter, fylleslagsmål och olyckor i samband med fyrverkerihantering hör tyvärr till. På senare tid har emellertid problemen eskalerat och blivit grövre.

På nyåret 2016 rapporterades om gruppövergrepp på kvinnor och tjejer, bland annat på Larmtorget i Kalmar. I år sägs det ha gått lugnare till, men ett skäl som anges av polis på plats är att det helt enkelt vistades färre kvinnor ute denna gång. Kvinnor verkar alltså ha gjort som de brukar - anpassa sig efter rådande hotsituation för att undgå att utsättas för obehagligheter.

Om situationen för ett år sedan beskrevs med "ökad anmälningsbenägenhet", vad ska vi använda för ord för att beskriva den i år? Kapitulation är ett. Om färre går ut av rädsla för att bli utsatta för brott har samhället kapitulerat för de kriminella. Konsekvensen för vanligt folk blir ofrihet, för de kriminella straffrihet.

Därtill har vi den nya traditionen att skjuta raketer och kasta smällare på folk. I tisdagens Aktuellt stod Malmös polismästare Stefan Sintéus och sade att polisen inte kunde ingripa mot de ungdomar som under nyårsnatten sköt raketer mot människor på Möllvångstorget i staden. Han angav följande som skäl:

Att ingripa när vi har fyrverkerier och raketer i luften är en fara för både poliserna och för de som poliserna ska skydda. Man bedömde att man i så fall kan arbeta med de här filmerna.

I stället för att ingripa på plats mot de som skapade kaos och fara för annan valde polisen alltså att avvakta granskning av de filmer som tagits på platsen. Hur lätt det är att i efterhand identifiera personer på långt håll som i mörker skjuter raketer på ett torg fullt av fyrverkerier och explosioner kan nog de flesta räkna ut. Det kommer inte bli några som helst resultat av den granskningen.

Polisen fegade ur, helt enkelt. Ville inte eller vågade inte ingripa. Det är inte ett dugg konstigt att problemen fortsätter och dessutom eskalerar när alla med egna ögon kan se att polisen inte ingriper. Vilka incitament har ligisterna att sluta med dumheterna när de ser att polisen inte agerar mot dem? När det inte får några som helst konsekvenser av att skjuta raketer mot andra människor?

Förflackningen i det svenska rättssamhället tar tyvärr inte slut där. Inte ens när en kriminell tagits i förvar lyckas våra myndigheter sköta jobbet. Den beryktade gängledaren i Ronneby undgick en beslutad utvisning i ett helt decennium, fortsatte att trakassera ortsbefolkningen och togs slutligen i förvar efter att media uppmärksammat situationen. Då rymmer (!) han från förvaret. Två gånger.

Seriöst, så här kan det inte fortsätta. Människor kommer helt förlora förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna. Vi är redan på god väg. Både myndigheter och lagstiftare behöver skickas på snabbutbildning för att lära sig begreppet "incitament". Det har varit helt frånvarande i det politiska samtalet under alldeles för lång tid och det med katastrofala konsekvenser. Det är som om de helt enkelt inte begriper att även allt som inte görs, alla icke-ingripanden, får konsekvenser.

Varför kastar ungdomar sten på blåljuspersonal? Därför att de kan. Varför skjuter ligister raketer på förbipasserande och poliser? Därför att ingen ingriper. Varför används skjutvapen och handgranater i så stor omfattning? Därför att riskerna med det är så små.

Detta är inte jättekomplicerad materia. Det måste kort sagt bli ett slut på relativiserandet och gullandet med personer som med berått mod våldför sig på andra människor och annans egendom. Det finns sätt att komma åt kriminalitet om man bara vill.

Polisen måste vinna tillbaka kontrollen. Domstolarna måste lära sig att använda hela straffskalan. Och lagstiftarna måste börja tänka mer på brottsoffren än på gärningsmännen. Det vore en bra början på en vändning som måste komma väldigt snart.

Tidigare bloggat:
Postmodernismen och faktaresistensen

Nyrasisterna: en studie i självömkan

Vi måste ta kampen mot rasismen, hävdas det från alla möjliga håll. Det låter rimligt. Rasism är något vidrigt och helt främmande för alla anständiga människor. Det är inte hur du ser ut eller varifrån du kommer som är viktigt utan hur du beter dig. Alltid.

Men som så mycket annat har diskussionen om rasism spårat ur i Sverige. Exempel på rasism anses numera vara att färre personer med svart hy än vit arbetar som nyhetsankare, att svarta speglas negativt i Hollywoodfilmer och att inte alla människor känner sig representerade i alla forum genom sin hudfärg. Detta, berättas det, är den så kallade strukturella rasismen i det svenska samhället.

Myten om strukturell rasism sprids ivrigt av antirasistiska aktivister och debattörer och politiker på vänsterkanten. En logisk slutsats blir att det socioekonomiska utanförskapet i invandrartäta förorter inte förklaras med en misslyckad migrations- och integrationspolitik samt för svaga incitament att arbeta utan helt och hållet anses bero på diskriminering och rasism från majoritetssamhället.

Genom att sprida dessa (van)föreställningar odlas en offermyt i landets förorter och bland personer med en viss hudfärg. Vilket i värsta fall kan leda till hat och etniska motsättningar. Genom att lansera begrepp som "vithetsnormen" görs hudfärg till den viktigaste markören för oss som människor. Genom så kallade separatistiska möten, där endast personer med en viss hudfärg bjuds in, skickas signalen att förståelse sitter i hudfärgen. Vi är kort sagt vår hudfärg. Inget mer. Vita är på ett sätt, svarta på ett annat. Och vi kan aldrig förstå varandra. Detta budskap är oerhört destruktivt.

Utbildningsradions program Melanin gör kampen mot rasismen en präktig björntjänst när den med licenspengar utpekar svarta som systematiskt diskriminerade och utstötta ur den svenska samhällsgemenskapen. Bilden är skev, falsk och fruktansvärt överdriven. Men sättet den förmedlas på är effektivt, och risken finns att många köper budskapet. Det är nämligen lockande att tro att ens egna upplevda misslyckanden beror på någon annan.

Programserien är en förfärlig soppa av självömkan, generaliseringar, överdrifter och rena felaktigheter. Men det är också ett slags uppmaning till kamp. Det dras till och med ogenerade paralleller mellan dagens skönhetsideal och historiens slaveri.

Mångfald är ett av vår tids mest frekvent använda ord. Därför blir det oerhört ironiskt när vi i ett av programmen som anses spegla mångfald får se hur svarta medvetet tyr sig till varandra i grupp och utesluter vita. Är det mångfald? Och tänk om vita börjar resonera likadant. Då får vi en uppdelning av samhället efter hudfärg. Identitetspolitiken slår tillbaka med full kraft.

Intresset för hudfärg växer, men det är bara ibland det beskrivs som ett problem. Att främst vita röstade på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet utmålades som ett bekymmer medan ingen i svensk media ifrågasatte att svarta röstade på Barack Obama i två val i rad.

Enligt samma logik är det förfärligt med enbart vita på reklamaffischer men något positivt och gemensamhetsskapande med "black fashion", alltså mode av och för svarta.

Detta riskerar att få rakt motsatt effekt än den officiellt önskade. Om svarta tänker, resonerar och beter sig identitetspolitiskt och separatistiskt, kommer också vita börja göra det. Då får vi just det uppdelade samhälle som nyrasisterna inom identitetsvänstern sade sig vilja bekämpa.

Jag hade hoppats att fokus på hudfärg hörde den mörka historien till. Att jag aldrig skulle behöva höra resonemang om "ras" och "vithet" igen. Att vi hade kommit längre än så. Tyvärr är dessa idéer ånyo på frammarsch i och utanför Sverige.

Många som kallar sig "antirasister" bygger just i detta nu upp motsättningar som egentligen inte finns. Detta riskerar att resultera i en kamp mellan etniciteter och hudfärger. Månne var det denna kamp de eftersträvade hela tiden.

Dubbelmoralen och det fina hatet

Proffsprovokatören (jo, det är hans eget epitet) Milo Yiannopoulos har fått ett bokkontrakt. Upprördheten är stor, får vi veta i DN, som kallar Yiannopoulos för "näthatare".

Milo Yiannopoulos fick en livstids avstängning från Twitter för att ha betett sig illa mot skådespelerskan Leslie Jones. Han hade näthatat och uttryckt sig rasistiskt mot henne, ansåg Twitter. Jones själv har förstås sitt konto kvar. Detta trots att hon har ett minst sagt uppseendeväckande språkbruk om människor med annan hudfärg än hon själv.

Det är så här det fungerar. Vissa klarar sig alltid, vad de än vräker ur sig. De står för vad som vi lärt känna som det fina hatet. Hatet som anses komma "underifrån" och slå uppåt. Det är därför en svart kvinna, hur förmögen och privilegierad hon än är, kan uttrycka sig hatiskt både mot män och vita utan att det ger några rubriker. I talkshows har hon försvarat sig med att hon bara "ger igen".

Jag föredrar en trevligare ton, såväl på Twitter som i övrigt. Det finns människor som driver mig till vansinne också, men då är det bättre att avstå från att diskutera med dem. Annars lockas både mina och deras sämsta sidor fram, och det blir helt enkelt inget bra av det i slutändan. Bara massor av frustration.

Det som irriterar mig är som alltid dubbelmoralen. Sven Wollter kan sitta i SVT och hylla Stalin i programmet Min sanning. Skandalrubriker i DN och Aftonbladet? Glöm det. Han är visserligen kommunist, men han är ju en folkkär kommunist. En person som råkar ha lite tokiga åsikter.

Lika folkkär är förmodligen Henrik Schyffert. Han har som bekant setts som programledare i svensk TV i många år och betraktas allmänt som en schysst kille. Se nedan hur pass schysst han är, hur han uttrycker sig på Twitter.

SVT gjorde pliktskyldigt en inställsam och förlåtande intervju med Schyffert, och sedan var den saken utagerad. Schyffert själv säger att "om allt fler ropar bajs och kiss så kanske ängsligheten lägger sig" och frågar sig "hur tar man sig ur det här att så fort någon skämtar om något så är det någon annan som blir kränkt"?

Schyffert är emellertid inte konsekvent, ty samtidigt kallar han 90-talsklassikern NileCity "fruktansvärt, med homofobi och sexism hela vägen". Sådant är "fan inte roligt i dag", enligt Schyffert. Men att twittra att man ska "runkbajsa" någons mamma i munnen, det är tydligen att bryta mot ängsligheten i vårt samhälle. Att göra skillnad. Den som inte gillar det är bara lättkränkt.

Det enda vi kan göra är att konstatera att allt snack om anständighet i sociala medier, om antirasism och allas lika värde är en dimridå för att sätta dit meningsmotståndare och samtidigt själv få bete sig hur som helst i det godas namn.

Jag kommer aldrig sjunka till Schyfferts kloaknivå. Men han får förstås vara beredd på att andra svarar med samma språkbruk. Säkerligen kommer det då finns någon tidning för honom att gråta ut i.

God ton.

Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Vinkar av 2016 med en tillbakablick

I morgon är det dags att blicka framåt och fundera lite över vad 2017 kan erbjuda. Men först ska det gamla året firas av.

Här på bloggen görs det genom ett urval av texter från året som gått. Jag har plockat ut ett inlägg per månad.

Det har varit ett bra år med över en halv miljon besökare och många kommentarer, något att bygga vidare på.

Ett antal ämnen har dominerat under 2016 - dit hör migration, integration, terrorism och välfärdsstatens död men också en del om EU:s kris, moralismen, det bostadspolitiska fiaskot och massövervakningen har berörts. Nedan ett axplock från året som gått. Väl mött 2017!

Gott Nytt År till alla läsare!

Axplock 2016

December: Hela Sverige deppar
November: Sverige först
Oktober: Populism och normativa hot
September: Privatlivet som försvann
Augusti: Segelbåtsteoremet
Juli: Politiken har svikit Sveriges kvinnor
Juni: Britterna säger "Goodbye, Brussels!"
Maj: Sexhandeln och moralismen
April: Om skatt som stöld
Mars: Det svenska självhatet
Februari: Samhällskontraktet och vi
Januari: Jo, det handlar om kultur

Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad

Föraktet för dig som arbetar

"Skattesänkningar är något gammalt och mossigt." Smaka på orden. De tillhör landets finansminister Magdalena Andersson. Som socialdemokrat och högskattevän är det inte förvånande att just Andersson yttrar dessa ord. Men låt oss dyka lite djupare in i vad de egentligen säger om henne.

I den svenska politiska retoriken är skatt något som tillhör staten. Politikerna tävlar om att omfördela dessa pengar till olika intressen. Väldigt sällan nämns varifrån pengarna ursprungligen kommer, även om ingen förstås är så dum att den inte begriper det.

Här finns en tydlig konfliktlinje för borgerligheten att ta fasta på. Synen på skatt är en av få frågor som går att göra begriplig i en valrörelse utifrån ett ideologiskt perspektiv. Tyvärr misslyckades Alliansen med detta i regeringsställning. Reinfeldts linje var alltid att lägre skatt på arbete var bra för sysselsättningen. "Arbetslinjen" blev det nya ledordet. Sällan eller aldrig fick väljarna veta varför det var moraliskt rätt att den som arbetar får behålla så mycket som möjligt av sin intjänade inkomst.

Möjligheten att börja föra en debatt utifrån detta perspektiv finns fortfarande. Men det kommer bli svårare att argumentera för skattesänkningar framöver med skenande kostnader för sjukskrivning, etablering av nyanlända och en förmodat stigande arbetslöshet efter 2018. Det är nämligen så den svenska diskursen ser ut. Det är så skattepolitiken vinklas i medierna. Socialdemokraterna har, märk väl utan större motstånd, lyckats sätta uppfattningen "skattesänkning=nedskärning" i pannan på både politiker, journalister och väljare.

Vem vågar argumentera för sänkta skatter när vården, skolan och polisen krisar? Knappast Sveriges förtappade allianspartier. Om de borgerliga inte lyckades argumentera för sänkta skatter med frihetliga argument förra gången lär de inte lyckas nu heller.

Alla problem som Socialdemokraterna deltagit i skapandet av underlättar ironiskt nog för dem i dag i den politiska retoriken. Vi riskerar därför att hamna i ett högskatterace framöver där den som lovar högst skatt framstår som mest ansvarstagande.

Socialdemokraterna kallar sig för arbetareparti men uppvisar ett illa dolt förakt för den arbetande befolkningen. De tar alla som kliver upp på morgonen och tar sig till jobbet i ur och skur, som lydigt betalar sina skatter utan att klaga, för givna. Att låta dessa människor behålla mer av sina egna pengar är enligt landets finansminister "mossigt". Samtidigt vill S fortsätta att bygga ut bidragssystemen för alla som inte arbetar.

Om ni nu ursäktar så måste jag jobba. Magdalena Andersson behöver nämligen mina pengar att omfördela.

Ministern för judefrågor

Simon Wiesenthalcentret listar årligen de värsta antisemitiska utspelen och beteendena från när och fjärran. 2014 kunde flera svenska medier berätta att den sverigedemokratiska talmannen Björn Söder hade hamnat på en föga smickrande sjätteplats.

För 2016 återfinns en annan välkänd svensk politiker på listan. Utrikesminister Margot Wallström kniper plats åtta. Juryns motivering är: "För att ha brytt sig mer om terroristerna än offren." Med den motiveringen skulle stora delar av Sveriges politiska och journalistiska etablissemang platsa finfint på Simon Wiesenthalcentrets lista.

Wallström har dock i egenskap av utrikesminister utmärkt sig särskilt i Israel-Palestinakonflikten. Nyligen mottog hon en palestinsk "soldatorden", The Star of Jerusalem, som ges till "en soldat som har utfört en framstående handling". Inga konstigheter, tydligen (notera att Ebba Busch-Thor i dubbelmoralens Sverige fick kritik när hon poserat framför en israelisk stridsvagn).

Det är kort sagt Wallströms enögda stöd till palestinierna som belönas. Och nu har hon således även "belönats" med en plats på Simon Wiesenthalcentrets antisemitiska topp tio-lista. Grattis, ministern.

Svensk vänster är pro-palestinsk och skäms inte för att dra de mest hårresande liknelser mellan staten Israel och förbrytarstater på 30-talet. Margot Wallström verkar således i en lång tradition när hon tilldelas medalj av Mahmoud Abbas och hamnar på en antisemitisk topplista. Det sistnämnda har föga förvånande hamnat i en komplett medieskugga bland svenska mainstreammedier.

På Wallströms senaste Mellanösternresa hade Israel "inte tid" att ta emot henne. Det är ett långt finger på diplomatspråk. Sveriges relation till staten Israel har försämrats avsevärt sedan Stefan Löfvens regering tillträdde och är nu på en sådan nivå att en svensk utrikesminister i praktiken inte längre tas emot.

Den svenska självbilden är alltjämt att Sverige är något slags neutral part och samtalspartner i den allt annat än levande fredsprocessen i Israel-Palestinakonflikten. Den villfarelsen kan nu officiellt läggas i sopkorgen. Ty Sverige har en utrikesminister som hellre tar emot en orden från en korrupt palestinsk myndighet för att hålla sig väl med den egna rörelsen i palestinasjal än bejakar goda relationer med båda parter.

Det finns ett ord för detta: skam.

Sossarna har slut på idéer

I partiledardebatten i oktober drabbade Stefan Löfven samman med Jimmie Åkesson om segregation och integration. Löfven vill som bekant satsa mer medan Åkesson vill avskaffa integrationspolitiken helt och hållet och ersätta den med en assimileringspolitik.

Problemet för Löfven är att han vill satsa mer på en politik som har misslyckats i minst 20 års tid. Detta gäller inte bara integrationspolitiken utan egentligen Socialdemokraternas hela politiska program. Där finns ingenting fräscht, inga nya djärva idéer, inget nytänkande. S har kallat sig för "Framtidspartiet", men det är få politiska rörelser som känns så fast i 1900-talets misslyckade politik som socialdemokratin.

Nu när landet har hundratusentals nyanlända människor, varav många saknar både utbildning och relevant arbetserfarenhet, på något sätt ska ut i arbetskraften vill inte S röra den heliga "svenska modellen" utan fortsätta med en politik som placerat folk i mångårigt utanförskap.

Nu när Sverige står inför den största bostadskrisen i modern tid vill S inte göra annat än att skjuta till några miljarder i byggsubventioner. Så inte ens när sossarna vill något gör de ens tillnärmelsevis tillräckligt för att det ska ge effekt.

Socialdemokraterna har helt enkelt inga nya idéer. Alls. Annars kunde man ju förvänta sig att ett parti som faktiskt satt hela åtta år i opposition skulle ägna sig åt att kläcka åtminstone en eller ett par nya tankar och förslag. Men nej, det var inget för sossarna. Väl tillbaka i Rosenbad, som enligt S egentligen bara är en lokal som lånas ut till andra partier emellanåt innan väljarna kommer på bättre tankar, kunde sålunda socialdemokratin åter föra just den politik den alltid har fört.

Det enda som har förändrats lite grand är retoriken. Stefan Löfven vill låta som en statsminister som önskar ordning och reda, som ställer krav. Men mycket lite i partiets politik bekräftar detta, i synnerhet ekar det tomt att alla som kan arbeta ska arbeta när S vägrar att göra det mindre förmånligt att inte göra det.

Bristen på nya idéer gör att Socialdemokraterna nu hemfaller åt populism. Den stora frågan som S vill driva i nästa valrörelse är vinster i välfärden. Ett närmast ogenomförligt förslag har tagits fram av utredaren Ilmar Reepalu. Detta ska ligga till grund för en klassisk vänster-höger-konflikt och vinna valet åt Löfven, är tanken.

Nästa valrörelse riskerar att bli ovanligt bråkig och tjafsig. I brist på konkreta lösningar. Mot varandra står nämligen en socialdemokrati tom på idéer och en borgerlighet utan självförtroende. 

Dominobrickorna faller

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

Brexit-processen kommer bli långdragen och komplicerad, och det underlättar knappast att EU-fanatikern och federalisten Guy Verhofstadt har utsetts till EU:s skilsmässoadvokat i de stundande förhandlingarna. Men viktigast av allt är att Storbritanniens premiärminister Theresa May har fastslagit att Brexit betyder Brexit, att folkviljan ska respekteras.

I Sverige låter det ibland som om det inte fanns en värld före EU. Som om denna politiska och ekonomiska union är det enda som står mellan oss och både världskrig och fascismens återkomst på europeisk mark. En förljugen föreställning sprids nu från både politiker och medier: antingen är du för EU eller så är du emot samarbete. Det påminner om George W Bushs "either you are with us or you are with the terrorists." Ursäkta, men det finns ett tredje alternativ!

EU är inte Europa. Den förre Ukip-ledaren Nigel Farage, den kritiker som tillskrivs en stor del i britternas beslut att lämna EU, brukar säga att han vill ta Europa ur EU. Inget kommer förändras till det bättre om EU förblir som förut - fast utan Storbritannien. Britternas uttåg måste följas av fler folkomröstningar och att fler länder lämnar under de kommande fem, tio åren.

Dominobrickorna faller. Under 2017 kan vi komma att se ytterligare steg tas i EU:s söndring. Det ena är det nederländska valet till våren, där Geert Wilders mycket väl kan komma att göra sitt bästa val hittills. Det andra är det franska valet, där Marine Le Pen spås nå slutomgången.  Därtill har vi det tyska valet, där Alternative für Deutschland väntas gå fram starkt men fortfarande inte är en kraft som kan utmana socialdemokrater och konservativa.

Överallt ser vi EU-kritiska krafter växa i styrka. Om inte den breda vänstern hade gått och blivit trogna EU-vänner hade de kanske haft hyggliga chanser att profitera på den antietablissemangs- och EU-skeptiska våg som rullar över kontinenten. Nu är det i stället nationalister och traditionalister som lyckats få vind i seglen och tala för "vanligt folk".

Detta är det pris som även borgerligheten får betala för sin blinda och helt okritiska inställning till EU-samarbetet. De borgerliga partierna i både Sverige och andra länder plockar nu precis de bittra citroner de har sått.

Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre. 

God Jul till alla läsare

Så blev det jul igen. En tid för förlåtelse, glädje och stilla reflektion? Nej, mest för vila, kalkon, lax, sill och öl, faktiskt. Här kommer den polska och tjeckiska ölen flöda.

Men visst, varje jul påminns jag om att livet är rätt bra bara man får vara tillsammans med sina närmaste. Och jultraditionen ger trygghet och stabilitet i en tid som känns allt annat än stabil.

Precis som vanligt undviker jag statstelevisionens julfirande. Lyckligtvis finns det nog med filmer här hemma och på Netflix för att klara julen ändå.

Jag vill önska alla läsare en riktigt god jul. Det är ni som läser, kommenterar och diskuterar som håller bloggen levande. Året har bjudit på fler kommentarer än någonsin, vågar jag påstå, och tonen är överlag bra. Fortsätt så!

Ha en skön jul, allesammans!

Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, "mata slag".

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Förutom ett betydligt lindrigare straff får domen även en annan konsekvens: eftersom livstidsdomen rivs upp och straffet i stället tidsbestäms kommer mördaren inte behöva genomgå en riskbedömning. Han kommer bara släppas ut, punkt slut. Redo att begå nya brott. Hovrätten har säkert gjort en korrekt bedömning. Vilket får oss att landa i slutsatsen att det är lagstiftningen som måste ändras.  Så här kan vi inte ha det.

Regeringen aviserade nyligen att den vill höja minimistraffen för grov våldsbrottslighet. Men den som tittar på vilka straffskärpningar som föreslås märker att det inte är mycket att höja på ögonbrynen åt. Jag förstår ärligt talat inte vilken skillnad regeringen tror att ett år eller tre månader extra kommer göra. Det som skulle behövas är en större reform av rättspolitiken.

Efter hovrättens bedömning av fallet Rudholm måste riksdagen på allvar se över livstidsstraffen. Att ett så brutalt mord resulterar i ynka 12 års fängelse efter obligatorisk straffrabatt är direkt oanständigt i ett rättssamhälle. Det är en spottloska i ansiktet på offret och dess anhöriga. Hennes liv var inte värt mer.

Sverige behöver en rättspolitisk reform som prioriterar brott mot liv och egendom och lägger brott utan offer på den rättshistoriska skräphögen.

- Tvåtredjedelsprincipen måste avskaffas. Tidigare frigivning ska var ett extremt undantag när den dömde har visat stor förändringsvilja och inte längre bedöms löpa risk för återfall i brott. 
- Riktiga livstidsstraff. En livstidsdom ska betyda livstid. Den dömde ska ha rätt att ansöka om tidsbestämt straff, men det ska finnas mycket synnerliga skäl för att personen ska släppas ut.
- Fördubblade straff för våldsbrott, stöld, inbrott och skadegörelse.
- Sluta prioritera narkotikabrott, i synnerhet för eget bruk. (I förlängningen måste Sverige avkriminalisera narkotikabruk helt och hållet, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget.)

Först när detta genomförs närmar sig rättspolitiken det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Regeringens försök att vara "tuff mot brottsligheten" är justeringar i marginalen och helt otillräckliga.

Martin Jonsson är 45 år när han släpps. Gott om tid för att trakassera, misshandla och mörda fler människor. Det svenska rättssamhället har åter igen visat sig stå på gärningsmannens sida, inte offrets. Låt fallet Lotta Rudholm bli en ögonöppnare.

Ja, detta är Sverige

Nu måste datalagringen upphöra

Det är två år sedan EU-domstolen dödförklarade datalagringsdirektivet. Många EU-länder upphörde då genast med masslagring av alla mobil- och datoranvändares trafik- och positioneringsuppgifter. Men inte Sverige.

Det direktiv som Sverige ansågs tvunget att införa var märkligt nog fortfarande lika aktuellt efter att det hade fallit i domstol. Regeringens hastigt tillsatta utredning, ledd av övervakningsvännen Sten Heckscher, visade nämligen att just den svenska datalagringen var tillräckligt snäll och inte berördes av EU-domstolens utslag. Det var en minst sagt tveksam tolkning.

Nu har EU-domstolen satt ned foten specifikt mot Sverige, vilket rimligen måste betyda att masslagringen upphör även här. Att inrikesminister Anders Ygeman är "oroad" är ett gott tecken - det kan innebära att regeringen börjar begripa vartåt det barkar.

Ygeman använder det väl inövade argumentet att masslagringen av allas datauppgifter behövs för att bekämpa grov brottslighet. Men som många visat gång på gång är detta helt enkelt inte sant. Rick Falkvinge skrev om detta för ett drygt år sedan:

Siffror från Tyskland, där [datalagringen] infördes och därefter slogs ned som helt inkompatibel med grundläggande mänskliga rättigheter, visar att den medförde en extra brottsuppklaringsgrad på 0,0006 procent.

Det som EU-domstolen slår ned på är generell datalagring av all information hela tiden, utan brottsmisstanke. Det är just detta som alla integritetsvänner har kritiserat i många år. Övervakning ska vara riktad mot personer som misstänks för kriminell verksamhet, inte alla som råkar äga en mobiltelefon eller dator. Massövervakning är bekväm för staten, men den är inte ett dugg effektiv i brottsbekämpningssyfte.

Låt oss hoppas att den svenska datalagringen nu sjunger på sista versen. Allt annat vore inte bara oanständigt. Det vore olagligt. Och då får vi faktiskt gå ut på gatorna och demonstrera igen.

Läs även:
Henrik Alexandersson 

Magda Gad om vad IS är

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Sverige ligger långt efter många andra länder i både det preventiva arbetet och i straffpolitiken, även om den sittande regeringen faktiskt har börjat täppa till vissa luckor i det sistnämnda.

Mona Sahlins eftermäle var en stödtelefon för anhöriga, rattad av personal från Röda Korset helt utan kompetens om islamistisk extremism. I både Stockholm och Örebro har politiker föreslagit återvändandeprogram för IS-krigare för att slussa dem tillbaka in i samhället med hjälp av socialtjänst, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen. Miljöpartiet kallade det stolt för "Stockholmsmodellen" innan reaktionen blev så pass irriterad att planen gjordes om.

Naiviteten inför det största hotet mot den västerländska demokratin sedan kommunismen är farlig. Jag befarar att svenska politiker inte kommer förstå var det handlar om förrän det sker ett större terrordåd på svensk mark. Om ens då.

Den officiella hållningen i kriminalpolitiken är nämligen alltjämt att den som begår brott gör det på grund av ett utanförskap och att det bästa sättet att förebygga brott är ett bygga fritidsgårdar. Det kan fungera på lätt kriminella i tonåren som enkelt kan knuffas in på rätt väg igen. Men när denna föreställning appliceras på ideologiskt drivna och religiöst övertygade terrorister som är beredda att dö för sin sak hamnar vi riktigt snett.

Få har sett IS härjningar med egna ögon. Journalisten Magda Gad har det. Nedan är hennes analys (på Facebook) av vad IS är. Det är dags att flera börjar förstå vad det är vi står emot.

Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS. Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under dem. 

Och min slutsats är följande:  

Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar. 

Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidareGlöm allt det där.  

IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.Det är tvärtom en militär taktik.  

De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.Och när folk då springer för att hjälpa - så blir de skjutna. 

IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.  

IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.  

De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien. De har japaner som bygger teknik åt dem. De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt. 

Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor. Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare. Allt för att upprätthålla skräckväldet. 

Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå - och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta. (Och det här att "rebeller" och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo - glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och "rebeller" är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.) 

Tyvärr kommer i dag politik före liv.

Det nya Europa

Ett vansinnesdåd? Eller en terrorattack? I skrivande stund är uppgifterna om dådet i Berlin knapphändiga, vilket gör att vi i nuläget endast kan spekulera. Det kan vara allt från jihadistisk terror till en psykiskt sjuk persons hämnd på världen (tänk Lubitz).

Ingenting tyder i alla fall på att lastbilen som krossade ett dussin människor och skadade närmare 50 kördes in i julmarknaden av misstag. Detta var en medveten handling med syfte att döda.

Under de senaste två åren har Frankrike varit särskilt drabbat av jihadistisk terror medan Tyskland avvärjt en rad attentat och klarat sig undan större attacker. Men inte alla. Bara sedan i somras har en rad dödliga angrepp med bland annat yxa och machete skett i Bayern och Baden-Württemberg utförda av syriska och afghanska asylsökande. Sverige har haft ett dubbelmord relaterat till en avslagen asylansökan.

Enligt uppgifter från BBC är föraren, nu gripen, asylsökande från Afghanistan eller Pakistan. Om detta stämmer kommer diskussionen efteråt oundvikligen att handla om vilka säkerhetshot som de senaste årens asylinvandring har skapat i Europa. Och hur vi ska bemöta dem.

Oavsett vem gärningsmannen är kan vi konstatera att detta är den värld vi kommer tvingas förhålla oss till under många år framöver. En kontinent där lastbilar körs in i folkmassor. En plats där folk helt oprovocerat sticks ned med machete.

Detta är vårt nya Europa.

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas