Skumma ministrar

En mördad statsminister. En mördad utrikesminister. När migrationsminister Morgan Johansson i går besökte ett asylboende i skånska Broby var det nog det sista han tänkte på. Han lämnade dock boendet nedstänkt med skum från en skumsläckare och kanske några tankar och erfarenheter rikare.

Attacken på ministern fick viss uppmärksamhet i medierna. Med i dagens pappersupplaga av DN nämns det hela endast i en liten notis. Inga övriga kommentarer på ledarplats. Morgan Johansson själv verkade ta saken med ro.

Hade detta skett på ett torgmöte hade attacken kallats politisk och partiledare och ledarskribenter hade tävlat i att ta avstånd från det inträffade. Som sig bör. Nu skedde det på ett asylboende och plötsligt blir det väldigt tyst och försiktigt.

Det är inte svårt att lista ut varför. Det finns en rädsla för att det inträffade, som är en enskild händelse och därför också ska betraktas som en sådan och inte en trend för någonting, kan utnyttjas av invandringskritiska krafter. Därför håller medierna tillbaka på kommentarerna och rapporteringen.

Men hur vissa väljer att tolka en händelse kan faktiskt ingen annan råda över. Den som vill använda en incident för egna politiska syften kommer att göra det oavsett vad andra tycker om det.

Frågan som borde ställas är inte varför en man sprutade ned Morgan Johansson med en skumsläckare utan hur det kunde ske. Ministern hade livvaktsskydd. Livvakterna "oskadliggjorde" (brottade ned) angriparen, men de lyckades inte förhindra attacken. Om mannen, som tidigare gått lös på inredningen på asylboendet, hade haft en kniv eller ett annat vasst föremål hade det värsta kunnat hända.

Det går inte att skydda sig mot allt hela tiden, och det vore olyckligt om politiker tvangs gå i ring med livvakter runt sig så fort de vistades bland människor. Detta skulle ytterligare öka distansen mellan politiker och väljare.

Ändå kan jag inte låta bli att förbluffas lite av hur lätt det verkar vara att komma åt de människor som ska tillhöra landets bäst skyddade.

Läs även:
Fnordspotting

Progressiv (använd hellre PK)

Jag träffade en klient från Finland för många år sedan. Han sa att han reagerat för att svenskar alltid skulle vara så smidiga och fina i kanten när de pratade. "Ni säger inte fet, ni säger 'kraftig'. Ni säger inte 'dött', ni säger 'gått bort'. Och ni säger inte 'neger', ni säger 'färgad'." Han föredrog det lite rakare finska språket framför den påtåtassande svenskan.

Jag har tänkt en del på det där sedan dess. Svenska språket står under ständig lupp. Ett viktigt politiskt mål i vissa kretsar är att förändra hur vi pratar och skriver. Här är jämställdhets- och antidiskrimineringsperspektiven framträdande. Det har fött ord som "hen" och "en", som ska ersätta det patriarkala "man". Och det är sannolikt bara början.

Svenska Akademien är senast i raden att stämma in i kören av politisk korrekthet och språklig känslighet. I SAOL tillförs nu ett "använd hellre" bakom vissa ord som upplevs som känsliga. Dit hör "zigenare" och "lapp". "Negerboll" tas bort helt och hållet.

Svenska Akademien har tagit intryck av "stämningar" och samhällsdebatten. Men när "hen" togs med i ordlistan motiverades det med att det var ett ord som användes och därför var aktuellt. Det lades ingen värdering i ordet i sig.

Olika måttstockar för olika ord, således. Och, givetvis, politiskt korrekt.

Valet som aldrig blev av

I dag skulle vi ha gått till valurnorna igen, om Stefan Löfvens löfte inte hade brutits och den så kallade decemberöverenskommelsen (passande kallad DÖ) träffats.

Det inställda extravalet var en besvikelse. Jag hade sett fram emot ännu en valnatt med besvikna moderater, stela miljöpartistiska leenden och upprorsstämning i kvällspressen.

Nu blev det inte så. Alliansen valde att kapitulera från sin oppositionsroll och ge Socialdemokraterna och Miljöpartiet makten på ett silverfat.

Dessutom, som en oväntad liten twist, gavs Vänsterpartiet ett slags veto i framtida budgetförhandlingar. Om målet var att avskaffa sig själv var detta starkt jobbat av den borgerliga oppositionen.

Överenskommelsen, som bland annat innebar blocköverskridande samtal om försvar, energi och pensioner, presenterades i mellandagarna. Redan i januari beslöt emellertid regeringen att stoppa all utveckling av ny kärnkraft. Utan att tillfråga Alliansen.

Kort efter kom nästa slag: avskaffandet av en bortre parentesen i sjukförsäkringen pressades in i budgeten. Den budget som Alliansen alltså lovat att inte fälla. Att regeringen skulle agera så här för att få igenom förslag som annars hade röstats ned i riksdagen var förutsägbart. Men de borgerliga har inte mer än mumlat lite bittert om det hela.

Den rödgröna regeringen är ett lapptäcke av inkompetens och dumhet. I synnerhet Miljöpartiet har bidragit med stolpskott till Löfvens ministär. Men det gör inte så mycket då oppositionen är så pass försvagad. Annie Lööf har ett konstant högt tonläge men kan som en del av en avskaffad opposition inte göra så mycket. Jan Björklund slåss för sin politiska överlevnad. KD genomgår ledarbyte. Och Moderaternas nya partiledare tycker absolut ingenting om någonting innan saken har avgjorts i olika arbetsgrupper internt.

Löfvens regering kan därför vara precis hur dålig som helst - det finns ändå ingen opposition som är beredd att axla ansvaret.

Alliansen tror förmodligen att varje snedsteg som de rödgröna tar, kommer att tala för de borgerliga i valet 2018. De har dock glömt att man inte endast kan vinna val på motståndarens tillkortakommanden. Det krävs att man har något att komma med själv också.

Där står Alliansen i dag inte på noll utan på minus.

En gnagande oro inför framtiden

I dag tänkte jag vara lite pessimistisk och långrandig, och det har inte med vinterns plötsliga återkomst eller någon helgångest att göra. Jag känner nämligen en gnagande känsla av olust och obehag inför framtiden som jag inte känt på samma sätt tidigare.

I vissa frågor har denna olust funnits länge. Massövervakningen, och den totala frånvaron av politiskt tryck för att bekämpa den, har jag länge känt en växande olust över. Men här har vi nu nått punkten då det enda vi kan göra är att se om vårt eget hus (mer om detta i denna bloggpost).

EU:s utveckling, som i motsats till vissa kampanjslogans har blivit motsatsen till "smalare men vassare", har jag också känt olust över länge. Detta svarta hål av byråkrati, antidemokrati och storhetsvansinne slukar alltmer av nationellt självbestämmande, och därmed också chans till ansvarsutkrävande, för varje år som går. Hoppet om en reformering av unionen är sedan länge dött.

Dessa två frågor är stora och viktiga. Men samtidigt som de fortsatt att vara essentiella för den liberala demokratins framtid, har även nya frågor vuxit i betydelse och omfattning.

Migrationen hör till de stora och relativt nya utmaningarna för Sverige. Den rekordstora asylinvandringen kombinerad med handfallenhet i mottagandet och kravlöshet i integrationen har skapat en dödlig cocktail. Resultatet är arbetslöshet, skenande samhällskostnader och kriminalitet. Detta är ett ekonomiskt och socialt pris som få i dag kan överblicka.

För första gången känner jag en lätt stickande oro för hur Sverige kan komma att se ut om 10-15 år. Vi har ett växande antal områden runt om i landet som resursstarka människor absolut inte kan tänka sig att bosätta sig i och många, inklusive företrädare för räddningstjänst och polis, inte ens vågar besöka längre. Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat till närmare 190 stycken under den borgerliga regeringsperioden.

Bostadspolitiken är en fråga som blivit brännande akut. Vi har en bostadsmarknad som till följd av särintressen och politisk blindhet länge varit på väg att haverera. Den stora flyktingströmmen har egentligen bara påskyndat processen, och nu står vi inför fullbordat faktum. Det finns inte bostäder. Varken till studenter, unga som vill flytta hemifrån, nyanlända eller den som saknar medel att köpa en bostadsrätt. Det byggs mycket nu, men det byggs för dyrt och utom räckhåll för den växande grupp som aldrig blir accepterade av hyresvärdar.

Vi måste börja med att prata om rätt saker. När den nye bostadsministern Mehmet Kaplan hellre pratar om statliga subventioner och att i panik upprätta modulbyggnader, som sannolikt kommer att bli en historiskt dyr lösning (se denna paneldiskussion, särskilt 34 min in), missar han målet fullständigt. Det betyder att inget lär förändras till det bättre under de kommande åren.

Detta är oroväckande, ty jag instämmer i Mona Sahlins påstående i den länkade diskussionen ovan att Sverige förmodligen har denna mandatperiod på sig att fatta rätt beslut i bostadspolitiken. Därför är en miljöpartistisk bostadsminister ungefär det sista vi vill ha i detta läge (ungefär lika lite som vi behöver en miljöpartistisk migrations- och integrationspolitik).

Apropå att prata om rätt saker pratas det mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrare akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den med en relevant universitetsutbildning, om det finns behov, kan få arbeta med ett arbete som motsvarar utbildningen.

Men när det gäller nyanlända till Sverige - hur många är egentligen akademiker? Enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:

Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

De flesta har inte med sig en hög utbildning från hemlandet. Vissa har det, men det är inte säkert att den är efterfrågad just på den svenska arbetsmarknaden. Detta är grundläggande för hur det kommer att gå för dessa människor i deras nya hemland. Ändå presenterar ingen, allra minst de rödgröna, en hållbar lösning på hur outbildad arbetskraft ska kunna komma i arbete på en arbetsmarknad där andelen okvalificerade arbeten är bland de lägsta i EU.

Vi kan konstatera att vitala delar fallerar: bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och integrationspolitiken har alla misslyckats. Ansvaret för detta bärs av både den förra alliansregeringen och den sittande rödgröna regeringen som helt saknar idéer för hur problemen ska lösas. Det som erbjuds är fler fruktlösa integrationssatsningar, bidragsjobb och framför allt goda tankar.

Den starka svenska ekonomin har länge varit politikernas räddning. Men det finns en del som tyder på att Sverige är överskattat ekonomiskt. Sittande regering pratar gärna om att Sverige har en relativt hög tillväxt visavi andra EU-länder. Men BNP per capita under Alliansens åtta år vid makten växte med endast 0,3 procent per år. Under de senaste fyra åren - 2010-2014 - låg tillväxt per capita på 0,0 procent. OECD:s siffror (fram till 2013) visar att från 2006 och framåt hade Sverige en årlig BNP per capita-tillväxt med 0,2 procent årligen (vilket ger oss plats 19 av 34 i OECD).

Att förlita sig på att "tillväxten", detta abstrakta begrepp, ska lösa problemen som tornar upp sig runt om i Sverige är förstås naivt.

Framtiden...
En framtid med segregerade förorter som både politiker och rättsväsende tagit sina händer från. En växande grupp radikaliserade unga och en ökad risk för inhemsk terrorism. En bostadspolitik som kollapsat och lämnar hundratusentals människor utanför. En växande andel av befolkningen som inte går till jobbet utan litar till bidragsförsörjning. Och som ett brev på posten en växande främlingsfientlighet. Detta är vad vi har att se fram emot om dagens utveckling tillåts fortsätta.

Jag tror att Sverige år 2025 kommer vara ett annorlunda land än i dag. Tyvärr befarar jag att det i huvudsak kommer vara i negativ bemärkelse.

Medan Gustav Fridolin tog på sig olika strumpor för att visa sitt stöd för "olikhet",

fortsatte regeringen att utebli med lösningar på grundläggande samhällsproblem. 

En värld utan män

Jag brukar inte lägga mig i vilka program som public service producerar. Men nog ser den nya serien En delad värld, som handlar om en värld där män nästan utplånats, ut som en tanke.

Jag gissar att manusförfattare och alla inblandade slickat sig lite extra om munnen åt denna feministiska fantasi.

Den passar väldigt väl in i dagens svenska politiska klimat där Scummanifestet blir teater, där partiledare hetsar mot vita män på självaste Almedalsveckan, där feminister vill utrota cis-män och där det pratas om mansfria månader på krogen.

Höga tittarsiffror förväntas.

Dagens måsteläsning

Frilansjournalisten Ola Sandstigs grävreportage om vänsterextrema Researchgruppen, som kommit över Flashbacks databas och därmed har tillgång till ett formidabelt register över både politiska åsikter, sexuella preferenser, psykisk och fysisk hälsa och mycket annat på hundratusen människor, stoppades.

Fokus vägrade publicera, troligen efter påtryckningar. Dagens Samhälle gör det nu i stället, delvis för att rentvå Sandstig från olika anklagelser.

Det är viktigt att granska granskarna. I synnerhet i detta fall.

Läs Ola Sandstigs reportage!

Närodlade politiker

Centerpartiets paroll inför riksdagsvalet i höstas var "närodlad politik". Det där med "närodlat" har partiet fortsatt att använda som något slags prefix.

DN visar i dag (ännu ej online) hur andelen utrikesfödda riksdagsledamöter i varje parti ser ut. "Bäst" är Vänsterpartiet med 23,8 procent utrikesfödda i sin riksdagsgrupp. Folkpartiet är tvåa med 15,8. Sämst är Centerpartiet med 0. Inte en enda centerpartistisk riksdagsledamot är född i ett annat land (SD ligger på 4,1 om du undrar).

Onekligen fungerar prefixet "närodlad" även här. Centerpartiet är det enda riksdagspartiet som har närodlade politiker på riktigt.

DN:s rubriksättning är för övrigt intressant: "Få företrädare i politiken för utlandsfödda". Som om det viktigaste för en person född i ett annat land när denne står vid valurnan är att rösta på en person som också är född i ett annat land. Allt annat är detsamma. Identitetspolitik, ni vet.

AKB

Fredrik Reinfeldt var så personlighetslös och tråkig att han över huvud taget inte gick att parodiera. Komikerna gav i stort sett upp.

Glädjande nog har Moderaterna valt en efterträdare som åtminstone går att parodiera som robot.

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.

Så kan du göra för att skydda dig själv online

Edward Snowden hävdar att vi bör se på vår digitala information på samma sätt som den information vi skriver ned i vår dagbok eller anteckningsblock. Det är en fullt rimlig hållning. Varför skulle min information vara mindre privat, mindre viktig eller mer tillgänglig för myndigheter och företag för att den finns på en dator?

Det dök upp en positiv nyhet rörande datalagring och personlig integritet nyligen. Det händer inte ofta. EU-kommissionen planerar inte att lägga fram ett nytt datalagringsdirektiv. Det gamla ogiltigförklarades som bekant av EU-domstolen då det ansågs strida mot rättighetsstadgan. Att det inte blir något nytt direktiv är naturligtvis en god nyhet. Samtidigt innebär detta inte att EU förbjuder datalagring, trots att dess domstol alltså ogiltigförklarade direktivet.

Frågan blir nu upp till varje enskild medlemsstat att avgöra. Vilket ändå är ett steg framåt eftersom det lägger makten i folkets händer i större utsträckning. Vissa har beslutat att följa domstolens utslag, och i Nederländerna, vars datalagring varit mer omfattande än i andra länder, har ett nationellt domstolsbeslut satt stopp för fortsatt datalagring med omedelbar verkan.

Sverige, däremot, står fast vid fortsatt datalagring. Här arbetar olika myndigheter tillsammans för att förvägra allmänheten en seriös granskning. Det är en skam att Sverige utmärker sig i EU på detta sätt. Svenska politiker vill inte röra FRA, än mindre tillsätta en underrättelseutredning, trots den kritik som framförts mot hur SIUN (inte) granskar FRA.

Jag tror tyvärr att massövervakningen, i vilken datalagringen av all vår elektroniska kommunikation är en väsentlig del, är här för att stanna. Vi kommer inte nå det stadium av politisk idealism och folkligt tryck då makthavarna plötsligt känner sig tvungna att trycka på stopp. Då hade detta redan skett efter Snowdens avslöjanden för snart två år sedan. I USA har inte en enda lag trätt i kraft som begränsar NSA:s befogenheter eller uppdrag. Allt fortsätter alltså som vanligt, om än efter en period av lite ökat obehag för toppolitiker och underrättelsechefer (vilket får anses ingå i jobbet).

Vad finns det då att göra för en vanlig dödlig privatperson? Det är troligt att vi nått det stadium då det enda sättet att bekämpa massövervakningen är att skydda sig själv.

Det första steget är medvetenhet. Att vara medveten om alla risker vi utsätter oss för när vi använder Google och Facebook, IOS eller Android, när vi mejlar på jobbet och privat, när vi skickar sms eller chattar över Skype. Med den kunskap vi nu har måste vi förutsätta att allt, precis allt vi gör, kan ses av någon annan. Det kan vara personer på FRA, NSA eller GCHQ, men det kan också vara kriminella. Våra system är lätta att övervaka.

Det andra steget är försiktighet. Med den medvetenhet vi nu uppnått blir det lättare att vidta försiktighet. Det handlar om att inte skriva konfidentiella saker när du använder Gmail (du ska inte använda Gmail över huvud taget), inte googla på sådant du inte vill att någon annan ska känna till om dig, inte sexchatta med flick- eller pojkvännen över Skype. Bara för att du inte själv uppfattar att någon annan ser vad du gör och skriver online, betyder det inte att någon inte gör det. De amerikanska IT-jättarnas tjänster är bra men väldigt öppna för intrång.

Det tredje steget är aktivt skydd. Här kommer vi in på de tekniska lösningar som finns för att skydda sig, och som många kan beskriva betydligt mer ingående än jag. Tor är ett enkelt första steg. Det finns tydliga nackdelar med Tor, främst hastigheten, men tjänsten är trots allt förvånansvärt stabil och väldigt enkel att använda.

Att kryptera sin dator, eller åtminstone viktiga foldrar, är ett andra steg. Här finns en mängd olika krypteringslösningar. TrueCrypt har jag använt tidigare, men då det i dag råder skilda meningar om dess säkerhet skulle jag råda dig att välja andra alternativ. Det finns många, både för PC och Mac (TrueCrypt fungerar ändå inte på senaste Mac OSX 10.10.1). Mac har även en inbyggd krypteringslösning, FileVault, som jag dock inte har använt.

Att kryptera sin telefon är enkelt. De flesta smarttelefoner har i dag inbyggda krypteringslösningar. Här är en bra guide för hur du gör för Android och här för IOS. Nackdelen med kryptering är dels att telefonen tappar lite fart, dels att du inte kan ta bort krypteringen utan att förlora all information.

Att kryptera sina mejl är lite knepigare, men även här rör det på sig. I Tyskland börjar snart de största webbmejloperatörerna, inklusive Deutsche Telekom, erbjuda kunderna full mejlkryptering. Det lär nog dröja innan den svenska statens lakejer, däribland Telia, erbjuder något liknande, så tills vidare får vi hålla oss till PGP. Se mer här om hur du gör.

Det finns alltså några enkla steg vi kan ta för att skydda oss och stoppa både myndigheter och illasinnade privatpersoner från att komma åt vår information online.

Sannolikt befinner sig flertalet i det första stadiet. De är medvetna om hur övervakade de förmodligen är, men de har inte agerat utifrån det. De är inte försiktigare i dag än vad de har varit tidigare. Jag tror dock att allt fler börjar närma sig och faktiskt hamna i kategori 2.

Den stora frågan är hur vi ska kunna hjälpa människor att hamna i kategori 3. När de flesta av oss är där, när din mamma och mormor använder säkra tjänster som skyddar dem från insyn, kommer politikerna inte längre kunna hävda att kryptering endast är till för den som vill dölja brottslig verksamhet.

Då har vi på ett sätt redan vunnit över massövervakningen.

Läs även:
HAX, Amelia Andersdotter

Se även:
Intervju med Edward Snowden

Ge fan i sexarbetarna!

"Allt som är roligt är förbjudet eller reglerat", brukade min far säga. I vuxna år har jag kommit att inse hur mycket det ligger i detta något cyniska påstående.

Alkohol, droger, sex, god mat, karuseller - det finns inget som väcker välbehag som inte går att förbjuda eller reglera sönder.

I Sverige bedrivs en tuff kamp mot sexuell frihet, inte sällan förtäckt till någon sorts omtanke om en viss grupp. Den svenska sexköpslagen har dock aldrig haft sexarbetarnas väl och ve som egentligt mål. Sexköp är ett brott mot staten, inte mot en enskild individ. Sexsäljaren är alltså inte målsägare.

Kritik från sexarbetares organisationer om att arbetssituationen har blivit otryggare viftas bort med att det snarare är positivt om sexsäljare far illa eftersom det då kan få dem att sluta sälja sex (så skrev Anna Skarhed i regeringens utvärdering av lagen 2010).

Trots sexköpsförbudet frodas sexhandeln i Sverige. Gatusexhandeln, som är enklast att mäta och därför ofta blir skyltfönster för all sexhandel, har minskat tack vare förbudet. Men den utgör en minoritet (hur liten vet vi inte). Det mesta sker inte på kända sexsäljarstråk utan göras upp hemma hos köparen eller säljaren, på hotell och i massagesalonger. De sistnämnda är perfekt förtäckta verksamheter eftersom de på ytan är helt lagliga men erbjuder lite extra till de kunder som önskar.

Polisen och Socialtjänsten pratar alltid om den problematiska sexhandeln. Den som inbegriper människohandel och hallickar. Men detta är förstås inte hela sanningen av vad sexhandel är. Det finns studenter som säljer sex för att finansiera sina studier, kontorister som säljer sex på deltid för att sätta en guldkant på vardagen och så vidare. Fenomenet är oerhört brett.

Att sälja sex är per definition ett socialt problem i Sverige. Därför föreslås ofta ökat stöd till sexsäljarna och hårdare tag mot köparna. Men tänk om flertalet inte vill ha något stöd? Och tänk om straff inte hjälper? Har någon tänkt den tanken? Tänk om det enda de flesta sexköpare och -säljare mest av allt önskar, är att alla obehöriga (i synnerhet politikerna) lämnar dem i fred?

Det är förmodligen en alldeles för komplicerad tanke för landets politiker.


Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå

Försvaret är fortfarande nedprioriterat

Regeringen vill satsa på försvaret. Ubåtsjakten och militäriseringen av Gotland ges prioritet. Det var nyheten som basunerades ut i går. Sex miljarder kronor extra ska det satsas.

Det låter som mycket pengar, men det är ett tillskott över fem år vilket gör den årliga utgiftsökningen tämligen återhållsam. Försvarsmakten har begärt 16 miljarder under fyra år, alltså fyra miljarder årligen, för att klara sitt grunduppdrag. Det är jämförbart med de 18 miljarder som Migrationsverket har begärt i ökade anslag för de närmaste fem åren.

Alliansens försvarspolitiker beskriver satsningen, trots att den överträffar den som Alliansen lade i regeringsställning, som "för lite, för sent". De borgerliga visar prov ett stort hyckleri och visar på den uppenbara skillnaden mellan att sitta i regering och att vara i opposition. I regeringsställning kallade den borgerlige statsministern det svenska försvaret för "ett särintresse". Alliansen valde att bortse från det förändrade omvärldsläget. Hemmaförsvaret krympte och satsningar gjordes i stället på utlandsuppdrag.

Försvarsminister Peter Hultqvist verkar vara en reko man. Men på frågan om regeringens satsning täcker försvarets behov svarar han att han inte vill spekulera i det. Det är ett väldigt märkligt svar. Ska inte behoven vara själva utgångspunkten för vilka och hur stora satsningar som görs?

Hultqvist vore inte socialdemokrat om han inte ställde försvarets resursbehov mot skolans, vårdens och omsorgens. Men det känns som en dum jämförelse. Statens grunduppgift är faktiskt att säkra den territoriella integriteten. Detta uppdrag kan en stat, om den vill fortsätta existera, aldrig kompromissa från.

Den svenska försvarsmakten borde därför få alla de resurser den begär. Den är, till skillnad från väldigt många andra utgiftsposter i statens budget, inget särintresse.

De naivas politik har lett oss hit

Problemet med tältläger, som växer både i storlek och antal runt om i Sverige, får alltmer hårresande konsekvenser.

Politikerna i Malmö, där en rödgrön majoritet styr, har valt att ignorera situationen. För privatpersoner och företag som äger den mark som används som lägerplatser och soptippar, är dock läget akut.

På en industritomt i Malmö har några hundra tiggare byggt ett läger. Miljöförvaltningen kräver att fastighetsägaren städar upp tomten, annars hotas med vite. Sedan en tid tillbaka har fastighetsägaren försökt vräka EU-migranterna utan framgång. För att be Kronofogden om en handräckning måste det nämligen finnas en identifierad motpart, och myndigheten har inte lyckats identifiera samtliga uppåt 200 EU-migranter, varför saken fått bero.

Polisen tolkar det som att EU-migranterna har varit på platsen så länge att de fått besittningsrätt. Men jag undrar om det är en korrekt tolkning. Svensk hyreslagstiftning i Jb 12 kap är väldigt stark till hyresgästens fördel. Men i detta fall finns varken hyreskontrakt eller någon som helst överenskommelse om ett hyresförhållande eller upplåtande av mark för bosättning. Det är fråga om en ren ockupation, egentligen.

Det är olagligt att bo i en lokal som ej är avsedd för detta syfte - även om det finns ett hyreskontrakt. På vilket sätt en inkräktare som utan tillåtelse bosatt sig på annans mark skulle kunna få besittningsrätt övergår faktiskt mitt förstånd.

Om polisen har gjort en korrekt tolkning har äganderätten i praktiken avskaffats. Den som äger mark förfogar inte över den och har ingen möjlighet att freda den. Men i vilket fall är situationen olöst. Polisen säger att den inte kan göra någonting. Kronofogden säger detsamma. Och politikerna vill inte göra någonting.

Bekymret med migrantläger är än så länge främst koncentrerat till storstadsregionerna (som alla styrs av en rödgrön majoritet). I Stockholm har antalet identifierade lägerplatser vuxit från 17 till 44 stycken på ett år. De lär fortsätta öka i antal. Stadshusmajoriteten vill nämligen inte genomföra avhysningar utan att erbjuda migranterna ett annat boende. I Malmö har politikerna uppmanat migranter att lämna Pildammsparken "frivilligt". Vilket, hör och häpna, inte har fungerat.

I slutändan blir det i vanlig ordning skatebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de markägare som tvingas sanera sin mark efter intrånget.

Sverige blir mer absurt för varje dag som går. Det är alltså hit de naivas politik har lett oss.

Läs även:
Fnordspotting

Bostadspolitiskt sprängstoff

Regeringen gav Boverket i uppdrag att ta fram förslag på hur boendesituationen ska kunna lösas för nyanlända. Verket släppte nyligen delrapporten Nyanländas boendesituation i vilken bland annat föreslås uppförande av modulbyggnader för att komma tillrätta med den mest akuta bostadsbristen bland de nyanlända.

Men det finns mer i den där rapporten. Ett förslag som kommer att väcka diskussioner är det om så kallad "aktiv bostadsförmedling". Innebörden av detta är något jag har skrivit om tidigare: öronmärkning av lägenheter till asylsökande.

Redan i dag finns det som i delar av landet kallas sociala kontrakt och i Stockholms stad försöks- och träningslägenheter. På en av socialdepartementet anordnad hemlöshetskonferens i Västerås 2014 berättade Boverket hur kommuner löser boendeproblematiken för socialt utsatta på snarlika men inte identiska sätt. Små kommuner kan vara ganska flexibla. De kan köpa villor eller husvagnar till låga priser för att lösa boendesituationen för hemlösa som alla känner vid förnamn.

I större städer är detta inget alternativ. Därför finns i Stockholm ett samarbete mellan Socialtjänsten, Bostadsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen som lyder under politisk kontroll (vissa privatvärdar bidrar också, om än marginellt).

Försöks- och träningslägenheter är en verksamhet som syftar till normalisering, att ge människor med missbruks-, psykiska och/eller allvarliga sociala problem chansen till ett värdigt liv. För att arbeta med den enskildes problem behövs en trygg hamn, en bostad. Detta är också tanken med projektet Bostad först, men målgruppen är då "tyngre" och inga krav på drogfrihet och nykterhet finns.

Bostadsbolagen bidrar med en viss andel lägenheter till verksamheten, Bostadsförmedlingen sköter själva förmedlingen och stadsdelarna ansvarar för biståndsbeslutet, stödinsatserna och har förstahandskontraktet. Ingen kötid eller inkomst behövs, dock krävs ett utrett stödbehov. Lägenheterna är inte till för vem som helst. Detsamma kan sägas om det förturssystem som finns hos Bostadsförmedlingen som kräver starka medicinska behov eller en dokumenterad hotbild för att bevilja en ansökan.

Nu föreslås alltså en liknande lösning - fast för nyanlända. Skillnaden är att medan hemlöshet uttryckligen inte är skäl för att få en träningslägenhet, kommer det i fallet med asylsökande att vara just det. I ett läge när snittiden för ett förstahandskontrakt via Stockholms stads bostadsförmedling är runt åtta år, när studentbostäder mest existerar i teorin och när kommuner runt om i landet lagt ned den kommunala bostadskön eftersom väntetiderna skenat iväg fullständigt, ska alltså personer från andra länder vandra i mål utan att passera gå.

Detta är politiskt sprängstoff. Men det är ingen oväntad utveckling. Om migrationspolitiken ska förbli oförändrad, vilket den sittande regeringen dyrt och heligt lovar, samtidigt som hyresregleringen upprätthålls finns helt enkelt inget annat sätt att få fram lägenheter än att tvinga kommunala hyresvärdar att lämna ifrån sig en viss andel till asylsökande.

Det byggs mycket just nu, men byggbolagen spelar catch up samtidigt som efterfrågan fortsätter öka. Nybyggda hyresrätter är för dyra, omsättningen i systemet uteblir och samtidigt kan alltså en viss grupp i samhället få rätt att vandra förbi både köer och inkomstkrav.

Politiskt sprängstoff, som sagt. Frågan är om regeringen vågar löpa linan ut. Jag tror att den kommer finna att den, givet sina tidigare ställningstaganden i migrations- och bostadspolitiken, inte har något val. Alternativet är nämligen skenande kostnader för asylboenden.

Tidigare bloggat:
Regeringens bostadshaveri
Det stora bostadslotteriet

Läs även:
Peter Santesson, Fnordspotting

Moralen och juridiken

Normalt brukar vi bedöma rättsfall utifrån några enkla kriterier. Bevisen mot den tilltalade och målsägarens trovärdighet är två grundläggande sådana.

I våldtäktsärenden är dock bevisvärderingen inte så viktig längre. Här handlar det om att rutinmässigt ta ställning för målsägaren och att få så många misstänkta gärningsmän som möjligt fällda. Det senaste våldtäktsfallet med en 27-årig man och en 13-årig flicka är ett typexempel på hur media brukar reagera.

Både tingsrätt och hovrätt anser det klarlagt att mannen och tjejen haft sex. Men det går inte bevisa att en våldtäkt ägt rum eller att mannen insett att hon var under 15 år. Flickans berättelse har därutöver visat sig felaktig på vissa punkter (det gäller även mannens) och ord står som så ofta mot ord. Om domstolen inte kan ställa det utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till brottet ska denne frias från anklagelsen. Det är så det fungerar i en rättsstat.

Tre "experter" tillfrågas om händelsen av Metro. Två av dessa experter är Madeleine Leijonhufvud och Elisabeth Massi Fritz, två återkommande profiler i våldtäktsärenden (eller kanske snarare en stofil och en profil).

Av en gaggig professor emerita ska man inte förvänta sig alltför mycket. Men av en fortfarande aktiv advokat borde man kunna ställa lite högre krav på ett ryggmärgsgrundat stöd för rättssäkerheten. Elisabeth Massi Fritz är dock mer aktivist än jurist. Det visar hon ånyo när hon lägger fram förslaget att den som vill ligga med någon som är yngre måste begära att få se legitimation. Snacka om att förstöra den erotiska stämning som kan ha uppstått...

Mannen har helt klart handlat moraliskt klandervärt och, som det verkar, utnyttjat situationen. Men det går enligt hovrätten inte att bevisa våldtäkt mot barn. Det är trots allt inte förbjudet att vara en riktig typ.

Tio små ambassadörer...

Man kan anklaga regeringen för senfärdighet på många områden, men i utrikespolitiken rör det minsann på sig desto mer.

Margot Wallström får ligga i om hon ska kunna bli av med allihop, men hon har i alla börjat starkt.

Kampen mot fritösen

Branden i en moské i Eskilstuna på juldagen fick stora rubriker. Många antog att det var ett hatbrott. Ett attentat med islamofobiska förtecken. Det passade utmärkt in i den rådande diskursen om en växande islamofobi och fascism i det svenska samhället. Här fick vi nu beviset för att hotet är verkligt.

Expo, Islamiska förbundet och regeringen gjorde alla samma snabba och koncisa analys. Justitieminister Morgan Johansson kallade branden "ett avskyvärt illdåd". Demokratiminister Alice Bah Kuhnke slog fast att det var "ett vidrigt och oacceptabelt angrepp".

Visst kunde man misstänka att det rörde sig om ett attentat. Men vi visste inte. Det fanns egentligen inga bevis för att lokalen angripits utifrån, och när det saknades vittnen som gav näring åt den hypotesen framstod det ganska snart som allt troligare att branden faktiskt var en olycka. Rapporteringen tvärdog. I dag kom uppgiften att det var en överhettad fritös som orsakade branden. Sannolikt en olycka, alltså.

Jag påpekade denna möjlighet i december. Men det hindrade inte DN från att kalla händelsen "ett dåd av värsta slaget" och slå fast att "en inte allt för vågad gissning är att dådet också färgas av ett visst mått av hat och främlingsfientlighet". Ja, man vet ju hur fritöser brukar vara.

Lärdomen här är att inte dra förhastade slutsatser för att visa godhet och vinna enkla politiska poäng. Men det är en läxa jag inte tror att någon av de ovannämnda kommer att ha lärt sig till nästa gång. Det är helt enkelt inte deras stil att tänka efter innan de öppnar munnen.

Läs även:
Eskilstunakuriren

Den kinesiska regimens död är betydligt överdriven

Många har förutspått att Kinas ekonomiska utveckling ska avstanna. Ett land kan inte upprätthålla tvåsiffriga tillväxttal i all evighet. När ekonomin gör halt ska det tvinga Kommunistpartiet att genomföra nödvändiga politiska reformer, däribland ett avpolitiserat rättsväsende, eller riskera att slitas från makten.

Så lyder en väl spridd uppfattning om Kinas framtid. Men KKP tycks sitta tryggare vid makten än på väldigt länge. Tillväxten är visserligen nere på sju procent, vilket med kinesiska mått anses dåligt, men den kinesiska humlan fortsätter ändå att flyga. Frågan är hur länge till.

Wall Street Journal listar fem tecken på den kinesiska regimens förestående fall. Även om observationerna var för sig kan betraktas som sanna, är tolkningarna av dem och framför allt deras gemensamma tyngd inte nödvändigtvis ett bevis för någonting. I synnerhet inte för att KKP är på väg att förlora greppet om makten.

Visst finns en besvikelse hos många att Hu Jintaos efterträdare Xi Jinping visat sig vara ännu mer hårdför. WSJ tolkar det som att KKP är nervöst. Men KKP har alltid varit nervöst.

Ett exempel var när den fredliga tunisiska "jasminrevolutionen" 2010-2011 fick vissa kineser att, som en symbol för förändring, bära jasminkvistar på allmän plats. I alla fall var det detta myndigheter befarade skulle ske, varför det blev förbjudet att göra just detta. Hur många kineser som planerade att gå omkring med jasminkvistar i sina händer som en symbol för ett maktskifte i ett land få ens hört talas om får vi nog aldrig veta.

Nervositeten innebär inte att regimen är på väg att falla utan är snarare ett normaltillstånd i en stat där ledningen inte är vald av folket och i hög grad saknar folkets förtroende. Även hårdföra diktaturer är beroende av ett visst folkligt stöd, och det vet KKP mycket väl. Det gäller därför att hitta en balans mellan repression och populära reformer.

Xis kampanj mot korruptionen, som fällt ovanligt många höjdare, är ett sätt att vinna folkligt stöd. Att alla partitrogna inte jublar åt partiets kampanjmaterial är knappast ett argument för att regimen vilar på bräcklig grund (när såg du en glad kommunist senast?).

Om något har det kinesiska systemet visat sig förvånansvärt livskraftigt och med en överraskande förmåga att anpassa sig efter nya förhållanden. Det är inte så underligt att ledare som Ungerns Viktor Orbán, vars hjärta inte direkt klappar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, ser på Kina som ett föredöme. KKP har lyckats förena hård politisk kontroll med ekonomisk tillväxt och tekniska framsteg. Antalet diktaturer som lyckats med detta är tämligen få.

We cannot predict when Chinese communism will collapse, but it is hard not to conclude that we are witnessing its final phase. The CCP is the world’s second-longest ruling regime (behind only North Korea), and no party can rule forever.

Nej, så är det. Men hur lång är då denna "slutliga fas"? Ingen kan i dag säga om KKP förlorar greppet om makten om tio, 15 eller 35 år. Att Nordkorea nämns är talande. Hur många gånger har inte försigpåare förutspått Kim-regimens snara fall? Kim sitter alltjämt kvar, och spekulationerna om vem som egentligen har makten fortsätter precis som vanligt.

En lika relevant fråga är när tvåpartisystemet i USA ska falla. Med ett maffigt sjuprocentigt stöd hos allmänheten har Kongressen nått ett svårslaget bottenrekord. Och snart kan vi få en presidentvalrörelse mellan ännu en Bush och ännu en Clinton. Om det är ett tecken på "politisk stabilitet" eller osunda politiska dynastier ska jag låta vara osagt. Men var och en kan ju dra sina egna slutsatser.

Tidigare bloggat:
Den kinesiska humlan

En sekt som kallas public service

Public service har alltid varit vänstervridet. Men det har ändå alltsomoftast funnits någon sorts anständighet och relativ professionalism baskom vänsterperspektiven som gjort att även borgerligt sinnade kunnat svälja de vinklingar och problemformuleringar som presenterats i den statliga TV:n och radion. Detta stadium är nu definitivt passerat.

Vinklingar och nyhetsvärderingar ur ett strikt vänsterperspektiv är vardagsmat. Men de senaste veckorna och månaderna har varit ovanligt mörka för public service. Allt fler bör ifrågasätta varför de betalar TV-avgiften, om de nu gör det.

Public service har radat upp fadäser. De har frågat en israelisk ambassadör vilket ansvar judarna har för den växande antisemitismen (och sedan klippt bort frågan ur programmet), hävdat att offren för attacken mot Charlie Hebdo inte var oskyldiga (och kallat det "felsägning"), ägnat sig åt rasregistrering och nu senast i P3-programmet Tankesmedjan även kallat chefredaktören för Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu, för "husblatte".

Påhoppet på Teodorescu försvaras med att det skedde i ett "satirprogram". Visst ska man kunna skämta, även grovt, i ett sådant program. Men det har blivit kutym att gömma politiska ställningstaganden och rena påhopp på åsiktsmotståndare bakom etiketten "humor". Inte sällan i den lite mer "hippa" ungdomskanalen P3. Någonstans måste man fråga sig vad som är ett public service-uppdrag och inte.

Sanningen är att uppmaningen till Teodorescu att "sluta vara husblatte" inte alls var en del av en komisk poäng. Dilan Apak sade det när två av programledarna pratade i munnen på varandra och man kan höra (ungefär 19.30 in i programmet) hur hon kommer på sig själv och harklar sig.

Att kalla en högerperson som Alice Teodorescu för "husblatte" ingår i en serie av liknande påhopp på borgerliga med utländsk bakgrund. Hanif Bali har kallats "husneger" av sina politiska motståndare. Tino Sanandaji har fått mycket osmakliga påhopp på Twitter från tidigare SR-anlitade Behrang Kianzad.

Jag tror att det hela är ganska enkelt. Det blir kortslutning i vänsterns identitetspolitiska hjärnkontor när personer som enligt alla makt- och rasanalyser bör vara vänster i själva verket är höger. Dessa personer blir ett villebråd man kan bete sig lite hur som helst mot. Efteråt kommer osedvanligt krystade förklaringar. Som att "husneger" inte skulle vara nedsättande. Att "husblatte" skulle vara satir.

En förklaring till att övertramp kan inträffa gång på gång är att SVT och SR är inskränkta och sektliknande tillhåll. Public service företräds av personer som säger sig stå för allas lika värde och slår sig för bröstet för sin mångfald. Men det handlar i själva verket om olika nyanser av rött och rosa. Högerpersoner äga icke tillträde till några framträdande positioner i den statliga radion och televisionen, och sanning att säga skulle det nog vara svårt att över huvud taget stå ut. Förment neutrala programledare finner för gott att håna och förminska meningsmotståndare - utan att se något fel i det.

När alla tycker likadant i alla frågor finns det ingen som kommer med andra perspektiv. De perspektiv som tillhör ungefär halva befolkningen, som röstar borgerligt, exkluderas. Det sker därmed heller inget ifrågasättande, ingen eftertanke.

Det värsta med nämnda rasistattacker, hån, antisemitiska frågeställningar och relativisering av terrordåd är att ingen på statsradion förefaller ha reagerat på dem förrän efter kritiken har haglat. Det säger förfärande mycket om klimatet på public service i dag.

Läs även:
Fnordspotting, Neo

Ja, könet spelar roll

Internationella kvinnodagen bjuder alltid på feministiska utspel, intervjuer med kvinnor om hur det är att vara kvinna i dag, upprop mot patriarkatet och mycket annat. I år firas dagen även med en mensfest med tillhörande mensdrinkar, tydligen.

Den feministiska kampen i Sverige går hand i hand med antikapitalismen. Det är alltså i huvudsak en vänsterextrem rörelse som ifrågasätter grunderna i det västerländska samhället, inte bara enskilda frågor om kvinnors hemarbete, lägre löner och rätten till abort.

I denna vänsterextrema rörelse har idéer om intersektionalitet, rasifiering och ett starkt hbtq-fokus flyttat in. Dagens feministiska rörelse är således oerhört spretig. Men den är utan tvivel vänster. Väldigt vänster. Att så många inom borgerligheten inte har något emot att förknippas med den är både anmärkningsvärt och oroväckande.

Hos DN träffas fyra av svensk politiks kvinnliga tungviktare; Annie Lööf (C), Gudrun Schyman (Fi), Birgitta Ohlsson (FP) och Marita Ulvskog (S). Alla feminister, förstås. Lööf konstaterar att endast en tredjedel av riksdagspartierna leds av kvinnor. "Det är för lite. Det är för dåligt", konstaterar hon. Kompetens före kön tycks inte vara så viktigt. Enligt EU-parlamentarikern Ulvskog står män på möten och "skriker ut sin frustration och sitt hat" när frågor om barnledighet diskuteras.

Att män kan bete sig lite hur som helst medan kvinnor granskas mycket hårdare har blivit ett axiom. Ingen ifrågasätter detta påstående längre.

Men det är inte riktigt sant. Ta den famösa intervjun med Alice Bah Kuhnke som ett färskt exempel. Kulturministern visar prov på dåligt omdöme och en gränslöshet som knappast ens Håkan Juholt hade lyckats matcha, men hon gör också något som en manlig politiker aldrig hade kunnat göra ostraffat.

"Det ovanliga med Alice Bah Kuhnke är att hon ger röst åt sina impulser. 

I bilen äter jag en chokladkaka till mellanmål. I kultur- och demokratiministerns jargong blir jag till slut "chokladmannen". 

- Vad sa du alldeles nyss, chokladmannen?! Vad var det du sa?
Jag borstar bort några flarn från byxorna. 

Hon tar notis. 

- Ja, det ser ju väldigt dåligt ut att ha en chokladfläck på snoppen!

Vi närmar oss lärdomsstaden: kulturministern samlar ihop sig. Det ligger ett antal mobiltelefoner i hennes knä: min egen med den påslagna mikrofonen, hennes privata i ett silverhölje, regeringsmobilen. 

- Är det här din?! Ja, talla inte på min. Olla din egen, du! 

Hon kluckar förtjust."

Epitetet Bah Kuhnke får för detta beteende är "frispråkig", att hon "ger röst åt sina impulser". Visst verkar hon rolig och avslappnad, om än inte ett dugg ministerlik. Men vänd på rollerna och situationen ter sig plötsligt fullständigt orimlig.

Ta en manlig minister i samtal med en kvinnlig journalist. Tänk dig han kallar journalisten för "chokladkvinnan" för att hon äter en chokladkaka som mellanmål. Tänk dig kommentarer om choklad på kvinnans kön eller bröst.

Den ministern hade förmodligen fått löpa gatlopp i en stormvind av feministisk kritik mot manlig härskarteknik och sexism, kanske tvingas avgå. Bah Kuhnke klarar sig därför att hon är kvinna, miljöpartist och inte vit.

Så visst spelar hudfärgen och könet roll i Sverige. Men inte riktigt på det sätt som de identitetspolitiska feministerna hävdar.

När censuren når under kupolen

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen.

Chais TED talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning. Med rena fakta visar hon hur föroreningarna i praktiken tar livet av folk i Kina.

Men filmen, som inte bara visar hur allvarliga miljöproblemen är i Kina utan indirekt riktar kritik mot regeringen hur de hanteras, har nu plockats bort från nätet på fastlandet. Lite ironiskt, kan tyckas, då den även kommenterats av Kinas nye miljöminister Chen Jining och premiärminister Li Keqiang lovat vidta kraftfulla åtgärder mot problemen.

Någon har uppenbarligen blivit nervös.  Det ska inte uteslutas att Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) agerat på egen hand här och följt sin ryggradsinstinkt. Departementet lyder formellt inte direkt under regeringen och har vid tidigare tillfällen självt sett till att även högt uppsatta politiker, som tidigare premiärministern Wen Jiabao censurerats i kinesiska medier. Månne var tjänstemännen på myndigheten rädda för att filmen skulle tända en stubin och väcka folks uppdämda vrede.

Detta lär dock bara vara början på miljödiskussionen i Kina. Alla känner till problemen. Regeringen pratar öppet om dem. Men tål den inte ens en faktaspäckad dokumentär presenterad av en kinesisk kvinna på en scen, iklädd en enkel t-shirt och utan propagandistiska gester, kommer den få svårt att lösa de gigantiska utmaningar som väntar.

Se Under the Dome här och här (engelsk text).

Svensk politik 2015

MP som dörrmatta

Miljöpartiet har under lång tid hållit en väldigt hög profil i integritetsfrågor. Partiet var högljutt aktivt mot FRA-lagen 2008 och kritiserade datalagringsdirektivet. MP har stått på rätt sida och verkar ha gjort det av en djupare övertygelse.

Sedan de gröna steg in på regeringskansliet i koalition med Socialdemokraterna har tonen emellertid ändrats drastiskt. Nu slingrar sig miljöpartisterna som masken på en krok så fort integritetsfrågorna kommer upp på bordet.

Visst, de gillar inte massövervakning, säger de. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Och det är väl bättre att sitta i en regering och påverka lite grand åt rätt håll än att bara vara obstinat och säga nej?

Så löd Jakop Dalundes argumentation (se YouTube-klippet här) när han försvarade att MP i onsdagens riksdagsvotering (som fått minimal uppmärksamhet) röstade nej till att göra en översyn av FRA-lagen. Detta är exakt samma argument som Fredrick Federley och Annie Lööf använde sig av när de gick med på att släppa fram FRA-lagen 2008.

Vi vet hur det gick då. Det blev inget av med de där försäkringarna om integritetsskydd. Federley och Lööf blev lurade, bortdribblade, dragna vid näsan. I dag är omfattningen av och innehållet i FRA:s verksamhet lika okänd som någonsin. Vi vet att de samarbetar med NSA och GCHQ, vars massövervakning förklarats olaglig i Storbritannien. Men vi vet inte hur eller i vilken omfattning svenska medborgare utsätts för övervakning (även om vi får utgå från att vi övervakas hela tiden). Det mest besvärande är att svenska politiker inte verkar vilja veta heller.

Det som nu händer är att det gröna trollet spricker i dagsljus. Förtroendet för Miljöpartiet har sjunkit kraftigt under tiden i regeringsställning. Partiets hantering av integritetsfrågorna lär knappast göra att dess aktier skjuter i höjden. Självfallet handlar regeringssamarbete med andra partier om att kompromissa. Men ibland måste man också ta ställning för något, visa att man står för något. MP har visat att den höga svansföringen var ren populism, ingenting annat.

Så här brukar det se ut när populistiska extremistpartier tvingas ta ansvar. Då betyder gamla löften ingenting längre. Då viker man ned sig. Genom detta svek har MP gjort sig fullständigt överflödigt.

Den enda riksdagsoppositionen mot massövervakningen heter i dag Vänsterpartiet. Men så sitter de heller inte i regeringen.

Läs även:
HAX

Folkets hus bugar för terroristerna

Denna vecka skulle Lars Vilks ha deltagit i en paneldebatt om yttrandefrihet anordnad av Piratpartiet i Göteborg. Debatten ställdes emellertid in. Folkets hus flyttade först debatten, vilket bidrog till att flera deltagare inte kunde medverka. Sedan ställdes den in helt och hållet.

Skälet som uppgavs var att debatten skulle "störa" annan verksamhet i Folkets hus. Snart framkom det att "folk kände sig otrygga". Deltagare i andra evenemang målade troligen upp en bild av risken för attentat. Så Folkets hus backade ur, helt enkelt. Det är en smula ironiskt att en lokal som kallas Folkets hus ställer in en debatt om yttrandefrihet.

Det här är inte första gången ett evenemang med Lars Vilks ställs in av säkerhetsskäl i Sverige. Detta betyder i praktiken att terroristerna har vunnit mark. Att vi börjat anpassa oss efter deras perverterade logik. Av rädsla.

Jag kan inte se detta som något annat än en seger för islamisterna.

Ett haveri

DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser av hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar.

Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Definitionen av "förvärvsarbete" har, som DN konstaterar, varit väldigt generös. Att arbeta en timme per vecka en enskild månad har räckt. Även lönebidragsanställningar, upp till 80 procent betalda med skattemedel, har räknats in. Men inget av dessa exempel innebär att en person är självförsörjande eller har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. Sättet att mäta ger därför en något skev bild av verkligheten (en redigerad bild, skulle vissa säga).

Av den nya statistiken, som kommenterats sedan tidigare av en rad skribenter, vet vi:

- Efter tio år i Sverige har inte ens varannan flykting en inkomst över 13 000 kronor i månaden

- Medianinkomsten för flyktingar är 11 100 kr/mån, att jämföra med 23 700 kr för befolkningen som helhet

- Medianinkomsten för anhöriginvandrare till flyktingar är 4 500 kr/mån

- Minst 31 procent av flyktingarna i arbetsför ålder bodde år 2013 i ett hushåll som någon gång fått ekonomiskt bistånd. Bland anhöriginvandrare till flyktingar var siffran minst 41 procent

Ovanstående punkter illustrerar tydliga brister i den svenska migrations-och integrationspolitiken. Flera kan härledas direkt till styvnackade och kontraproduktiva beslut - som att inte ställa krav på inkomst och bostad på den som vill ta hit anhöriga. Effekten är tydlig: flyktingar har väldigt låg medianinkomst, men deras anhöriga som kommer hit har en inkomst som motsvarar existensminimum.

Detta har förtigits och ersatts av påståenden om hur många hundratusentals människor med utländsk bakgrund som går till arbetet varje dag - ett helt meningslöst påstående om man inte samtidigt relaterar dem till hur många som inte gör det. Och hur länge de inte har gjort det.

DN har med hjälp av Socialstyrelsen tagit del av statistik på hur stor andel av invandrare från år 2004 och framåt som i dag får ekonomiskt bistånd från kommunen. Alla kommuner har inte rapporterat in data, vilket gör att den verkliga siffran är högre än vad som anges ovan. Självkritik hörs nu från allianshåll (nåja, inte från alla). Men självkritiken som nu sipprar fram från nymoderat håll handlar än så länge inte om några egentliga omprövningar i sak.

Sammantaget är läget mycket, mycket allvarligare än vad regering och riksdag under lång tid velat medge. Tanken på hur en liknande granskning kommer se ut 2025, när effekterna av dagens migrationspolitik slagit igenom i arbetslöshet och utanförskap, ger magknip.

DN:s ovanligt raka och oblyga artikel hade, tänker man sig, kunnat vara en utmärkt startpunkt för en lite ärligare och mer rättfram debatt. På bästa sändningstid. I det mest populära nyhetsprogrammet, SVT:s Rapport, exempelvis.

Det kan noteras att Rapport i kväll inte ägnade ett ögonblick åt saken. Däremot sändes ett inslag om en 10-årig tjej som kommer bära olika strumpor för att demonstrera rätten att "vara olika". Utbildningsminister Fridolin var förstås inte sen att ringa upp och hälsa att hela utbildningsdepartementet kommer delta i denna demonstration.

Det känns väldigt lämpligt att nyhetsprogrammet i fråga följdes av ett program om Rheborg och Schyffert som genusfotografer. Public service är fantastiskt.

Integration eller assimilering?

Integration är ordet på alla politikers läppar. Endast Sverigedemokraterna väljer begreppet assimilation när de talar om hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället. Men vad innebär det ena och det andra och vilka är skillnaderna? Är det självklart att Sverige ska ha en integrationspolitik och inte en assimilationspolitik?

Det som vanligtvis avses med integration är förenklat uttryckt deltagande i samhället. Enligt somliga räcker det att vara självförsörjande och kunna språket. Enligt andra krävs lite mer än så för att betraktas som integrerad. Du ska känna dig delaktig i samhället.

Det sistnämnda är vanskligt att mäta. Viktigast måste vara att så många som möjligt är självförsörjande och kan leva som självständiga individer. Detta tycks emellertid inte längre vara en politisk målsättning i Sverige. I stället söker politikerna ersätta målet om deltagande via arbete med statliga ombudsmän och pekpinnar om hur vi ska tycka, tänka och prata så att alla känner sig inkluderade. Jag är dock övertygad om att ett arbete med full lön ger en känsla av deltagande i betydligt högre grad än ett förbud mot att säga "neger".

I Sveriges Radio hävdas att kunskaper i svenska språket inte är nödvändigt för att leva ett fungerande liv i Sverige. Exemplet som tas är en kvinna som jobbar från tidig morgon till sen kväll och inte hinner plugga. Hon har bott i Sverige i tio år, kan inte svenska men umgås mest med sina landsmän. Hennes man får hjälpa henne med alla myndighetskontakter.

Ja, så kan man ju leva. Men det innebär ett liv i ofrihet och beroende av andra. Samhället förväntas ställa upp med tolkhjälp vid kontakt med sjukvård och myndigheter, vilket är en påtaglig kostnad på runt 1000 kr/timme (ja, jag har sett fakturorna).

Det är ingen orimlig förväntan att människor som kommer till ett nytt land, oavsett om de kärleksinvandrar eller söker asyl, gör sitt allra bästa för att anpassa sig till lagar och normer i sitt nya hemland. Språket är en viktig del. Framför allt kan jag inte riktigt begripa varför man inte skulle vilja kommunicera med människor i det land man valt att bosätta sig i.

Definitionsmässigt skiljer sig integration och assimilation åt på ett avgörande plan:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Jag hamnar någonstans mittemellan dessa två, åtminstone sett till hur integration har kommit att tolkas i Sverige. Att någon helt ska tvingas överge sin ursprungliga kultur anser jag inte är nödvändigt eller ens önskvärt för att skapa ett välfungerande och progressivt samhälle. Men den som invandrar till ett samhälle har likafullt ett ansvar att anpassa sig.

Du behöver självfallet inte sluta äta mat från ditt hemland eller börja möblera din lägenhet med Ikea-möbler - men om det är svårare att få jobb iklädd burka är det ditt ansvar att anpassa dig i ditt nya land så att du lättare släpps in i samhällsgemenskapen. Detta är den invandrades ansvar, inte majoritetens.

Jag bryr mig inte om vilken gud du tillber, om någon. Jag lägger mig inte i dina sexuella preferenser. Jag är ointresserad av om du firar julafton, ramadan eller sjunger ramalamadingdong. Jag är inte ett dugg nyfiken på din inställning till griskött eller olika symboler. Så länge du följer svenska lagar, sköter dig och inte ligger andra till last spelar inget av det andra någon roll. Självfallet står det alla fritt att politiskt och på andra sätt söka påverka samhället i en riktning som den enskilde finner önskvärt.

Det jag har lite svårare att acceptera och respektera är när personer som kommer till Sverige med en ryggsäck av värderingar och uppfattningar och sedan kräver att samhället ska anpassas efter dem. Det är nämligen vad som är på väg att hända i Sverige. I en strävan efter öppenhet och tolerans, som säkert var välment en gång i tiden men som helt kommit att spåra ur, går det i dag inte att tala om "svenska traditioner" eller ens ett "svenskt folk". De som åker tunnelbana i Stockholm är, som vi fått veta, svenskar. Denna förnekelse av att det över huvud taget finns något svenskt måste betraktas som fullständigt stolligt från utlandet.

Olika religioner och etniciteter är således inget problem i sig. Men i ett samhälle, även ett liberalt sådant, behövs en common understanding, ett slags tyst överenskommelse om att vi i denna gemenskap vill leva tillsammans och skapa bästa möjliga förutsättningar för en positiv samexistens som tillåter olikheter men där vi delar vissa grundläggande värderingar (tyvärr ett inflationsdrabbat begrepp i dag).

Sharia har exempelvis ingen plats i det svenska samhället. Stöd för en rasistisk världsbild eller för religiös och politisk extremism som är våldsbejakande har ingen plats. Sådana grupper har inte samma existensberättigande som andra (även om jag inte vill förbjuda medlemskap i extrema partier, trossamfund eller föreningar). Här finns inget att diskutera, inget att förstå.

Så svaret på frågan "integration eller assimilering?" är: något däremellan. Den som kommer till Sverige ska förväntas anpassa sig och respektera de traditioner som finns här utan att behöva överge sin ursprungskultur helt och hållet.

Det största ansvaret kommer alltid att ligga på den som invandrar. 

Läs även:
Fnordspotting, Dick Erixon

Ärlighet varar längst?

Det nya galna Sverige

Sverige.

Landet där rasideologin har återvänt förklädd till "antirasism" och där det numera är en skam och officiell skuld i att vara en vit man.

Ett land där kulturministern inleder samarbete med Rättviseförmedlingen, en organisation vars styrelseordförande är en kvinna som hävdar att män ger henne kväljningar.

Ett land där Försvarsmakten begär 16 miljarder kr extra under fyra år för att klara miniminivån i sitt åtagande men nobbas av finansministern.

Ett land där Migrationsverket begär 18 miljarder extra vid sidan om de 48 miljarder det begärde i fjol för att klara inströmningen av asylsökande och givetvis inte nobbas av finansministern.

Ett land för Försvarsmakten i stället för att freda svenskt territorium lägger resurser på att tillsätta en genderrådgivare på varje militär enhet.

Ett land som ska föra en s.k. feministisk utrikespolitik men där utrikesministern kryper för Putin.

Listan kan förstås göras mycket längre. Men poängen är tydlig:

Ja, Sverige har officiellt blivit galet.

Feminismen är ett elitprojekt

Det är kontroversiellt att inte vara feminist i Sverige. Nya ministrar förväntas inte bara betala TV-avgiften utan också svära trohet till statsfeminismen. Fråga Nyamko Sabuni hur omtyckt man blir om man har en annan uppfattning.

När Jens Spendrup i en intervju undslapp sig att han inte är feminist och dessutom motsätter sig kvotering i näringslivet, möttes han av vad pressen kallar en kritikerstorm. Han fick skit för det, helt enkelt.

Eftersom svenska medier lider av sådan konformitet är det lätt att förledas att tro att de förmedlar någon sorts allmängiltig värdering som delas av hela det svenska samhället. Att det är så här Sverige ser ut, tycker och känner numera.

Tittar vi på de senaste valresultaten ser vi dock att det inte riktigt stämmer. Visserligen har de borgerliga partierna, KD undantaget, backat in på den vänsterfeministiska planhalvan. De kritiserar inte teorin om könsmaktsordningen längre. Alliansregeringen införde en så kallad jämställdhetsbonus för att med morot snarare än piska få män att vara hemma med barnen mer. Även för borgerliga partier är det alltså viktigt att med politiska styrmedel knuffa oss i en viss riktning i jämställdhetens namn.

Skillnaden är att det nu även finns ett växande SD på planen. Och det partiet är det mest uttalat antifeministiska. Jag tror att det finns en potential här. När Jimmie Åkesson i ett sommartal med stor tydlighet säger att han inte är feminist, och möts av applåder, är det inte bara en liten grupp sverigedemokrater som lydigt applåderar sin partiledare. Jag är övertygad om at Åkesson ger uttryck för en känsla som delas av betydligt fler än 13 procent av valmanskåren.

Den aggressiva jämställdhetsfascismen, en politik som det kostar mycket socialt öppet kritisera, har i hög grad skrämt bort oliktänkande från scenen. Jag behöver knappast påminna om vad som hände Pär Ström och varför Pelle Billing numera inte syns lika mycket. Den som sticker ut hakan och ifrågasätter statsfeministiska doktriner och som tar debatten mot radikalfeministerna måste ha väldigt tjock hud.

Det är förstås ironiskt att det är feministerna - som själva inte spiller något tillfälle att förmedla hur hotade och utsatta de är - som i dessa fall har hotat, hatat och skrämt meningsmotståndare till tystnad.

Egentligen är den svenska feminismen i hög grad ett elitprojekt. Det är få som väljer parti utifrån feministiska kriterier. Fi lyckades trots hela det mediala etablissemangets oreserverade stöd inte ta sig in i riksdagen.

Vem bryr sig egentligen om vad vägskyltar kallas, vilket kön bestick anses ha eller hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagens styrelser? Vanligt folk har alldeles för fullt upp med viktigare saker än att grunna på dessa perifera och irrelevanta frågor som genusvetare och hobbyfeminister med studielån lägger tid på.

Jag tror därför att stödet för den extrema feminism som företräds av flertalet riksdagspartier och tillåts dominera inom myndigheter, public service och en rad andra medier, är ganska begränsat. SD och borgerligheten bör göra upp med den extrema feminismen en gång för alla. Ta tydlig ställning mot det kollektiva skuldbeläggandet av män som grupp och för en större personligt ansvar. Sluta upp med att utmåla kvinnor som svaga och hbtq-personer som offer.

Folkpartiet hyser jag inget hopp om, och Centerpartiet är det säkrast att inte tro någonting om alls längre. Men Moderaterna och framför allt Kristdemokraterna borde kunna ta steg bort från feminismen. Tyvärr är det inom M en strid som inte kommer att bli helt enkel. Såväl MUF som partiets kvinnoförbund är tydligt statsfeministiska i dag, vilket är en avgörande skillnad jämfört med när jag var aktiv i MUF för över ett decennium sedan. KD skulle under Busch-Thors ledning ha viss potential.

Om inget av allianspartierna tar tydligt avstånd från det feministiska elitprojektet och ger ett vettigt alternativ, kommer de väljare som ledsnat på genuspedagogik, genuscertifiering, genusbudgetering, hat mot den fria sexualiteten och pekpinnar om hur män och kvinnor ska vara för att leva upp till jämställdhetsmålen i det feministiska Sverige, att till slut ledsna. Och gå till SD.

Den toleranta feminismen.

Några kloka ord