Bland moralister och sexutsatta

Fråga mig inte om jag vill ha sex. Risken är nämligen att jag kan känna mig sexutsatt.

Sexutsatt. Jag trodde att sådana kalasord var förbehållna kvällspressen, men tydligen inte. Bakgrunden är att Ungdomsbarometern har presenterat siffror som säger att 6 av tio tjejer i åldern 15 till 18 år har "utsatts för oönskade sexkontakter på nätet". Samtidigt hävdas:

"I kategorin tjejer mellan 15 och 18 år svarade 21 procent att de någon gång varit med om att en person försökt få dem att prata om sex på nätet, trots att de själva inte ville."

Jag vet inte vilka siffror som gäller här, men det är detsamma. Kontentan är densamma: x antal ungdomar (alla byxmyndiga) menar att de via nätet blivit kontaktade av (eller möjligen själva tagit kontakt med) personer som velat prata om sex. Detta kallas lögnaktigt "grooming" i SvD. Det sägs ingenting om huruvida "prata om sex" innebär försök att skapa sexuella kontakter, det kan således lika gärna handla om lite snuskprat över nätet som en av parterna sedan har avslutat på grund av bristande intresse. Vad är problemet?

Socialminister Hägglund är förstås upprörd. Han kallade till sig företrädare för flera telefon- och internetoperatörer. Syftet var att diskutera hur man kan sänka tröskeln för den som "misstänker att någon uppträtt olämpligt". Vänta här nu. Olämpligt eller olagligt? Ingenstans påtalas att det som har skett skulle vara olagligt. Ändå är politikerna där och petar med sina stinkande moralistiska pekpinnar.

Bilden som målas upp av "otrygga" och "särskilt utsatta" barn spelar förbudsivrare och moraliska överhuvuden som Göran Hägglund i händerna. Helst vill såväl media som politiker måla upp bilden av internet som en farlig savann där små gasellbarn ständigt löper risk att fångas av pedofila lejon. Och då snackar vi alltså inte längre om åldersgruppen 15-18 år utan barn från 12 år och nedåt, som undersökningen inte ens riktade sig mot. Det presenteras som en vanlig företeelse.

Sådana här skräckhistorier riskerar att släppa lös de allra värsta förbudsivrarna och moralisterna och ge dem alla tänkbara verktyg för att censurera, förbjuda och strypa den relativa frihet som fortfarande finns på nätet. Vill vi att Göran Hägglund ska sätta ramarna för hur vi pratar om sex med varandra?

Bevare oss väl om Bush får "rätt"

Jag berörde nyligen högerns ovilja att kritisera USA för övergrepp i "kriget mot terrorismen". Dick Erixon var en av dem som kände sig träffad. Han har gjort sig känd som en av få som inte bara avhåller sig från att kritisera USA när USA gör något galet - han berömmer dessutom George W Bushs tid vid makten. I dag i Expressen gör han det igen.

Slutsatsen är densamma: Historien kommer att ge Bush rätt. Och i vanlig ordning plockar Erixon uttalanden från amerikanska skribenter och tyckare som "stöd" för sin sak. Vad är väl lite övergrepp på mänskliga rättigheter i ett historiskt perspektiv, tycks han tänka.

Erixon menar att det råder färre militära konflikter i världen i dag än för 50 år sedan. Det är helt sant. Men inte har väl Bush bidragit till denna minskning genom att själv starta två krig! Hans övertro på militär makt gjorde Irak till en samlngsplats för internationell terrorism, något vi inte såg innan invasionen. Bushadministrationen saknar dessutom trovärdighet när den säger sig slåss för demokrati och frihet i världen eftersom Bush sett till att tvåla dit vissa tyranner och samtidigt liera sig med andra. Om nu denna kamp för demokrati, den ideologiska striden mellan gott och ont, verkligen var på allvar skulle Bush, som den stand up guy Dick Erixon ser honom som, naturligtvis ge alla tyranner fingret. Inte bara vissa. I slutändan handlar det om realpolitik och om stormaktens intressen, inte kampen för mänskliga rättigheter. Man bryter inte mot de fri- och rättigheter man vill försvara.

Att påstå att USA agerar för den goda sakens skull och inte utifrån sina egna intressen är oerhört naivt. Jag har tidigare uttryckt den minst sagt impopulära åsikten att det egentligen spelar mindre roll vilken stat som är världens supermakt ur den aspekten att alla supermakter agerar utifrån sina intressen, inte enligt någon högre moralisk kompass. Jag föredrar USA framför Ryssland om jag måste välja - men vi måste vara på det klara med att båda staterna bygger sin politik på egna intressen, båda bryter mot de mänskliga rättigheterna i världen när det passar dem. Så fungerar världspolitiken. Men kritiken riktas från borgerligt håll bara mot den ena av parterna eftersom USA kommit att ses som världens naturliga good guys (och från vänsterhåll som världens självklara bad guys). Denna enögdhet sänker trovärdigheten för båda sidor.

Hur historien kommer att döma Bush har jag ingen aning om. Det har inte Dick Erixon heller. Det är möjligt att bilden av den avgående presidenten kommer att bli mer nyanserad med åren när historiker i lugn och ro kan sätta sig ned och bedöma inte bara beslut utan också de långsiktiga konsekvenserna - medvetna eller omedvetna - av dem.

Samtidigt får inte nuet, konsekvenserna för människor här och nu, blekna och glömmas bort i den historiska kontexten. Det är, för att bara ta ett exempel, fantastiskt att vandra på den kinesiska muren i dag, den är ett bygge som lockar mängder av turister till Kina. Men det krävdes slaveri och en oerhörd mängd mänskliga offer för att upprätta underverket. Risken är att det i framtiden glöms bort vilka offer som krävts i exempelvis Irak, att det glöms hur många irakier som inte får uppleva en demokratisk rättsstat, som jag hoppas att Irak utvecklas till i framtiden, därför att bomber tog deras liv. Även den verkligheten måste vi hålla i minnet när vi diskuterar Irakkrigets följder.

Bush har inte uträttat några underverk. Han har startat två krig som lett till hundratusentals civila dödsoffer. Han har beskurit friheten för vanliga amerikaner och ökat kontrollen av människor. Han har åsidosatt grundläggande rättsprinciper i jakten på terrorister. Han har ansvarat för en ekonomi som i dag befinner sig i moras med en rekordstor statsskuld som lämnas över till Barack Obama. Det är i mina ögon inget CV att skryta med.

Även om jag kan förstå att det utifrån ett liberalt perspektiv går att vara både för och mot Irakkriget, kommer jag aldrig att förstå den tystnad som präglar så många när det gäller övergrepp mot civila och rättsvidrig hantering av brottsmisstänkta från amerikanskt håll. Skandalen med de avvisade egyptierna var faktiskt bara en liten, liten del av USA:s extraordinary rendition-program, den olagliga hanteringen av misstänkta terrorister.

Om Bush, som Dick Erixon påstår, skulle få "rätt" i framtiden betyder det att världen har accepterat en nedmontering av rättsstaten och att använda metoder för att försvara demokratin som tvärtom inskränker den. Bevare oss väl för en sådan utveckling.

Den som är intresserad av ämnet Bushs eftermäle är välkommen till Frihetsfrontens talarkväll på torsdag klockan 19 (se detaljer om lokal här). Det lär nog kunna bli rätt heta diskussioner...

春节快乐!

文萍!

I hope you will have a wonderful holiday, darling.

Talk to you soon again.

Miss you.

Porn buddies

Det finns en oanad intimitet i den manliga vänskapen som kanske inte alla har tänkt på...




Klippet kommer från den fantastiska brittiska sitcomserien Coupling.

Nyheterna tigs ju ihjäl...

Bara var tredje svensk känner till att det är val till Europaparlamentet i år. Det kan tyckas vara en skrämmande siffra, men tittar man på valdeltagandet i de senaste EU-valen är det faktiskt bara drygt en tredjedel som har röstat. Knappt 38 procent röstade 2004.

Detta kan förstås skyllas på folks allmänna okunnighet. Människor vet inte hur mycket deras liv faktiskt påverkas av beslut i EU eller bryr sig helt enkelt inte. Å andra sidan faller skulden lika mycket på gammelmedia, som bara riktar strålkastarljuset mot EU när det är val eller toppmöten (eller någon kris).

Det är väldigt, väldigt tyst om EU i svensk press. Sådana här skandaler, exempelvis, borde uppmärksammas på bästa sändningstid i svensk TV och bli förstasidor hos både morgon- och kvällspress. Journalisterna hade förvandlats till dreglande hundar om det hade inträffar i Sverige. Nu tigs det bara ihjäl. Margot Wallströms pinsamma framträdande gällande Irlands nej till Lissabonfördraget är ett annat exempel som bara har lyfts fram i bloggosfären. Bryr sig inte gammelmedia? Är de rädda för att framstå som EU-bashare? Eller menar de helt enkelt att folk är så ointresserade att det är som att tala för döva öron?

Kanske skulle sådana här nyheter bara ytterligare sänka valdeltagandet. Men om informationen om vad som pågår i EU förbättrades, skulle politikerna i alla fall inte kunna skylla på människors okunskap om allt fler väljer att inte gå till valurnorna.

Superskulden

Kvällens Dokument utifrån, dokumentären Superdebt, handlade om USA:s rekordstora och fortsatt skenande statsskuld. Skulden har växt från 5,6 biljoner år 2000 till 9,7 biljoner 2008. Det är ofattbara summor vi pratar om.

Samtidigt klättrar Kina på den ekonomiska rankingen och är nu världens tredje största ekonomi efter USA och Japan. Den enorma välståndsökningen sedan Deng Xiaopings reformer 1978 har inneburit att 300 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och ekonomin 70-faldigats. Kina har en valutareserv på 1 biljon dollar och världens största handelsöverskott.

"Om Kinas ekonomi fortsätter att växa i samma takt som under de senaste 20 åren och USA:s ekonomi likaså, kommer Kina att passera USA om 20 år. Det är inte en frågan om ifall det sker utan när", säger Tim Condon, chef för Asienavdelningen vid ING Groep NV i Singapore.

Även Kina drabbas förstås av finanskrisen. Ett stimulanspaket på 4 biljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) klubbades i november. Stora investeringar i bland annat infrastruktur ska skapa jobb. Tillväxten avtar i Kina men var, till skillnad från nära nog nolltillväxt i väst, 6,8 procent under sista kvartalet 2008.

För USA kommer det att bli värre innan det kan bli bättre. Inte nog med att landet befinner sig i recession, den nye presidenten har enorma förväntningar på sig. Och de handlar inte om en lägre statsskuld.

När högern tystnar

”Högern” är ett samlingsnamn för en grupp människor till vilka jag alltjämt hör. Ändå är detta ett öppet angrepp på människor inom just denna politiska skara bestående av både liberaler och konservativa, socialliberaler och nyliberaler – ett ”skott inifrån” kanske statsministern skulle ha kallat det.

Ämnet jag ska beröra är inte nytt och jag har också berört det tidigare. Det har emellertid åter aktualiserats på ett sätt tydligare än vi sett under de senaste fem åren i och med konflikten i Gaza. Förra gången det begav sig var 2003 när USA med allierade invaderade Irak. Jag ifrågasatte invasionen och gick därmed, som en av få, mot ”högern” bestående av allt från konservativ bombhöger till nyliberala USA-kramare - och en stor grupp knäpptysta som sannolikt hade ett och annat att säga men avstod för att inte stöta sig med den inom högern rådande konsensusen att allt USA gör, är rätt (särskilt utrikespolitiskt). Det är denna sorts enögdhet som besvärar mig och som jag finner så obehaglig. Några väldigt få undantag finns förvisso.

På tisdag lämnar George W Bush officiellt över rodret över en skakad supermakt till Barack Obama. En åtta år lång plåga är slut och det är långt ifrån ett dukat bord som den nye presidenten får sätta sig vid. Bush lämnar över ett USA som är aktivt i två krig och som skakas av den värsta ekonomiska krisen på många decennier. Överskott har under Bushs tid vid makten vänts till rekordstora underskott och USA:s anseende i världen som den fria världens ledare har solkats ned betänkligt av administrationens arroganta nedmontering av rättsstaten. USA har likt alla stormakter även under tidigare ledare begått övergrepp, störtat vissa diktatoriska makthavare och lierat sig med andra, men den systematik med vilken rättsstaten satts ur spel under Bush är exempellös. Amerikanska domstolar har stretat emot men inte förmått hindra presidentens övergrepp på den amerikanska konstitutionen.

Det fanns inte mycket av självkritik i George W Bushs avskedstal. Det är möjligen fel arena för sådant. Bush har emellertid även i tidigare intervjuer framhållit vissa ”besvikelser” men varit noga med att inte uttala ordet ”misslyckande”. Irak är enligt honom en framgång, ”en demokrati i Mellanöstern” och ”en vän till USA”. Att Bush kallar ett delvis ockuperat land för ”vän” säger en del som presidentens syn på internationella relationer. Avskedstalet var ett tal fullt av svulstiga och bombastiska ”offra dig för landet”-retorik i sämsta nationalistiska anda.

Det som är mest alarmerande med Bushs tid vid makten är alltså att USA så systematiskt har valt att frångå rättsstatens principer. Landets militära ledning har sanktionerat användning av tortyr, olaglig internering utan åtal och rättegång. Detta har skapat en situation av fullkomlig rättslöshet för den som drabbats. Eftersom USA officiellt inte använder sig av tortyr finns ingenstans att vända sig för att få skadestånd för omänsklig behandling. Administrationen har jagat människor och varit noga med att internera dem utomlands för att kringgå USA:s konstitution. Genom att kalla fienden för ”illegala kombattanter” har USA lyckats krångla sig runt den självklara rätten att prövas i domstol för påstådda brott. Den som grips är varken krigsfånge eller häktad i vanlig bemärkelse. Personen befinner sig i ett rättsligt vakuum och kan, i enlighet med presidentens önskemål, hållas internerad så länge USA anser nödvändigt. Problemet är att detta beteende har spritt sig över hela den demokratiska världen. Även lilla Sverige har bistått USA. Både demokratier och diktaturer har kunnat begå övergrepp med hänvisning till ”kriget mot terrorismen”. Vem som är "terrorist" avgör varje enskild regering godtyckligt.

Att internera människor i åratal utan åtal och rättegång är ett förfarande som varje människa som tror på rättsstaten borde reagera kraftigt mot, oavsett vad den misstänkte misstänks för. I en rättsstat ska människor fällas i domstol bara efter att bevisning fastslagit skuld. Men borgerliga som gärna kritiserar skurkstater och demonstrerar för fängslade bloggares frihet är knäpptysta så fort Guantánamo kommer på tal. Om man använder sig av så vitt skilda måttstockar för hur olika länder får bete sig, där vissa brott mot mänskliga rättigheter är acceptabla eller kanske rent av önskvärda medan andra är förkastliga – helt beroende på vilken stat som begår dem – tror man verkligen på demokratin?

För Bush är allt väldigt enkelt: det handlar om att skydda det amerikanska folket från yttre hot och i grunden en kamp mellan gott och ont. Sju år utan terrordåd används som argument för att strategin har lyckats. Samtidigt har även det amerikanska folket hamnat under allt strängare övervakning på grund av lagar som Patriot Act. Vanliga amerikaners frihet beskärs, demokratin försvagas i försvar av demokratin. Här kommer åter igen den svenska högerns inkonsekvens fram i ljuset. Hur ofta kritiseras Patriot Act av svenska liberaler? Vi är på tå mot FRA, teledatalagring och Ipred-lagar men blundar när stormakten USA allvarligt inskränker friheten för sina medborgare.

USA har således begått förbrytelser som vi normalt skulle kräva att ansvariga ledare åtalades för. Hade det gällt ledare i ett afrikanskt land hade personen eller personerna i fråga sannolikt varit efterlysta. Det hamnar en hög av lagar och förskräckliga arbetsmetoder i Barack Obamas knä. Han har lovat att stänga Guantánamo, vilket är en bra början. Men det räcker inte. Den nye presidenten måste även se till att extraordinary rendition-programmet stängs och aldrig återuppstår. Kort sagt måste Obama arbeta för att återupprätta respekten för rättsstatens principer igen. Att skyldiga för godkännandet av de systematiska övergreppen ska kunna ställas inför rätta är emellertid inte sannolikt. Kraven ser vi från vänsterhåll och inte från de som kallar sig Amerikavänner. Där fortsätter tystnaden att vara tämligen kompakt.

Jag är trött på dubbelmoralen och hyckleriet. Jag önskar se fler liberaler som tar principerna om demokrati, rättssäkerhet och frihet på allvar och inte inskränker sig till att vrida och vända på dessa begrepp till oigenkännlighet bara för att hamna i USA:s eller Israels försvar. Någonstans där på vägen upphörde ni nämligen att vara liberaler.

Land of the free...

Frihetsfrontens talarkväll: januari

Torsdagen den 22 januari är det dags för det nya årets första talarkväll med Frihetsfronten. Dick Erixon kommer och pratar om George W Bushs eftermäle. Det kommer med all säkerhet att bli heta diskussioner - se till att delta du också!

Plats: Restaurang Pan (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla
Stan, Stockholm.

Tid: Torsdag den 22 januari kl 19.

Talare: Dick Erixon, bloggare och samhällsdebattör.

Ämne: Vilket eftermäle kommer Bush att få?

Två mandatperioder med George W Bush i Vita Huset är till ända. Vilket eftermäle kommer han att få? Tuff sheriff eller krigshetsare? Och vad kan vi vänta oss av Barack Obama?

Detta kan bli en mycket intressant kväll med bombhöger, hippielibertarianer och många andra med starka åsikter.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

På Pan kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.

Baren har öppet till framåt nattkröken. För- och eftersits för
intresserade. (Vi finns i baren från 17:30-tiden.)

Varmt välkommen!

Bloggaren Tolgfors

En uppmärksam läsare tipsade om att självaste försvarsminister Tolgfors har börjat blogga. Med kommentarsfunktion. Skulle ju kunna bli riktigt livat...

Sten Tolgfors blogg.

Update: Nähä, att kommentera gick ju inte alls. Det hade väl varit att utmana ödet för det stackars statsrådet...

Front mot teledatalagringen

Tekniken att övervaka alla är fel teknik - och fel princip. Den politiska drömmen om det perfekta samhället som kan rädda oss från allt farligt har vilselett en del politiker och polismyndigheter. Kostnaden för denna missriktade dröm är att den personliga integriteten går förlorad i allt större utsträckning.

Mitt i fredagsstressen har jag glömt att tipsa om Camilla Lindbergs och Erik Josefssons Sidan 4-artikel i Expressen. Det är glädjande att Camilla fortsätter att sticka ut hakan - trots konsekvenserna. Hon är som alla liberala riksdagsledamöter borde vara men inte vågar.

"Ich mach's kurtz und schmertzlos"...

Som något slags ritual i det tyska skidskyttelandslaget ingår tydligen att äta något riktigt elakt. Det kunde således inte passa bättre än att i anslutning till VM i Östersund 2008 äta det äckligaste vi har att bjuda på i Sverige: surströmming.

So, los geht's: Tyska skidskyttar äter surströmmning och bland annat stjärnan Magdalena Neuner beskriver fasan efter att en man i skyddsutrustning har öppnat burken...

Förenklat om depressioner

Enligt Aftonbladet hävdar en rad psykiatriker i tidskriften New Scientist att det stjälper mer än det hjälper att behandla en deprimerad människa med starka antidepressiva mediciner. Lättare depressioner kan tvärtom vara nyttigt eftersom det får oss att stanna upp och reflektera i vardagen. De verkar utgå från tesen "det som inte dödar, härdar". Så går det inte att resonera med depressioner.

Resonemanget bör endast ses med betoning på lättare depressioner. Ett allvarligt depressionstillstånd kan vara rent livsfarligt. Jag upplever att det slängs lite för lätt med begreppet depression. Depression är inte bara lite tillfällig nedstämdhet, det krävs mer än så för att ge en person en depressionsdiagnos. Det handlar om att det under en tid, förutom nedsatt förmåga till glädje, kunnat skönjas sömnstörningar, viktminskning/ökning, oerhörd trötthet och energilöshet samt koncentrationssvårigheter. Därtill kan tillkomma dödslängtan och tankar på självmord i olika utvecklade stadier.

Jag kan emellertid instämma i att antidepressiva mediciner kommit att ses som någon sorts mirakelkur mot varje negativt tillstånd i livet, om det nu är delvis det psykiatrikerna tänker på, och att de utdelas lite väl lättvindigt i vissa fall. Kvällspressen gör sitt bästa för att informera om "lyckopiller" som likt en knapptryckning ska få oss att må bättre. Så fungerar inte antidepressiva mediciner.

Livet går upp och ned för oss alla, men det betyder inte att alla människor genomgår depressioner under sina liv. Den som har drabbats av en depression vet efter tillfrisknandet vad det är frågan om.

Utmaningar väntar Kina 2009

Dissidenten Wei Jingsheng varnar för att den kinesiska regimen kan kollapsa i den rådande finanskrisen på grund av stigande arbetslöshet och därmed ökande missnöje bland befolkningen.

Wei bedömer att arbetslösheten i urbana områden kan vara så hög som 20 procent. Han spår att om regeringen väljer att hjälpa vanliga kineser i kriser kommer "den regerande klassen av storföretagare och byråkrater att störta regeringen och ersätta den med en regering som skyddar deras intressen".

I mina öron låter det en aning överdrivet. Kina är inte det land som har drabbats eller kommer att drabbas allra värst av finanskrisen. Landet har fortsatt att visa en hög tillväxt, som förvisso lär sjunka. Kina har världens största valutareserv och, till skillnad från USA, en stark ekonomi när krisen nu ska mötas. På grund av systemet kan regeringen sätta igång enorma sysselsättningsskapande projekt och ha en helt annan kontroll än en amerikansk administration eller regering i valfritt europeiskt land kan ha. Det har fattats beslut om enorma infrastruktursatsningar som nu ska börja ta fart.

Samtidigt är det sant att krisen slår mot både företagare och vanliga kineser. De kineser jag pratar med regelbundet berättar om sin rädsla att förlora jobbet och att krisen märks av i bland annat fastighetsbranschen. Inget land kommer undan helskinnat i denna kris.

Men regimen kommer inte att kollapsa. Att det kommer att uppstå protester på sina håll när människor förlorar sina jobb råder ingen tvekan om. Vi ser samma sak ske i stabila demokratier i Europa. Men protesterna riktar sig ofta mot lokala företrädare, inte sällan när det förekommit oegentligheter. Problemet kan lösas tillfälligt genom att låta huvuden rulla på det lokala planet.

2009 är emellertid ett speciellt år. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år. Att regimen vill fira sig själv råder inget tvivel om och årsdagen av jordbävningstragedin i Beichuan blir säkert en nationell dag för sorg och eftertanke, men det lär också bli svårt att undvika att oppositionella gör allt för att uppmärksamma 20-årsdagen av händelserna i juni 1989. Hur väl de lyckas återstår att se, det beror naturligtvis helt på regimens svar. Uppropet Charta 08, som kräver frihet och demokrati i Kina, har hittills lockat 7 000 underskrifter. Kampviljan verkar finnas där, men några tusen namnunderskrifter är en förvisso tydlig men ändå försvinnande liten signal om kinesernas frihetstörst.

Kina är på många sätt ett fantastiskt land och spännande land. Det kinesiska folket har upplevt en historisk välståndsklättring de senaste 30 åren och även den personliga friheten är i dag överlägsen den under Mao. Men vägen till verklig demokrati med fria val är lång och snårig. Vi ska heller inte vänta oss att ett framtida demokratiskt Kina nödvändigtvis måste se ut exakt som våra västerländska demokratier.

Förr eller senare kommer den demokratiska processen att sätta igång på allvar även i Mittens rike. Men inte än. I tider av ekonomisk kris kommer det att vara innehållet i plånboken som främst intresserar människorna, inte de politiska friheterna.

Finanskris eller inte - Den långa muren är alltid lika imponerande.

Mänskliga rättigheter het fråga för USA

Human Rights Watch (HRW) presenterade i går sin årliga rapport över de mänskliga rättigheternas ställning i 90 av världens länder. Det är blandade resultat.

USA har bidragit med sin beskärda del genom att som "den moraliska stormakten" i världen tortera misstänkta terrorister och fängsla dem utan åtal i flera år. Det finns förhoppningar om att USA ska välja en annan väg under Barack Obama. Det mesta tyder på att Guantánamo kommer att stängas. Bara det är ett viktigt trendbrott.

Men det är långt ifrån tillräckligt. Samtliga interner måste antingen åtalas eller friges (med skadestånd). Det bör göras en granskning om hur frekvent tortyr har använts i förhör och säkerställas att det inte accepteras i framtiden. USA bör, precis som HRW:s chef Kenneth Roth påpekat, tänka om gällande vilka metoder som används i terroristbekämpningen. Det är varken rätt eller effektivt att begå övergrepp mot misstänkta. Den nya administrationen bör slutligen se till att USA tar plats i den Internationella Brottmålsdomstolen ICC för att göra gemensam sak i kampen för mänskliga rättigheter i hela världen.

Frågan är om det blir någon förändring i USA:s syn på mänskliga rättigheter
under den nye presidenten. Förhoppningarna finns där.

Den nyliberala bloggdominansen fortsätter

Det är fortsatt nyliberal bloggdominans när de bästa politiska bloggarna ska utses. Henrik Alexandersson, som blev årets politiska bloggare i den årliga omröstning om Bloggen Bent anordnar, är även nominerad till Aftonbladets och Bloggportalens Stora Bloggpriset.

Nominerade är även Blogge Bloggelito, Oscar Swartz, Opassande och Carl Bildt. Frånsett utrikesministerns blogg tycker jag att det är ett mycket bra urval som har nominerats. Särskilt roligt är det förstås att Frihetsfrontens ordförandes blogg åter igen nomineras. Det ger en signal om att frihetliga idéer faktiskt når ut till människor i detta genomsossefierade land. Det är dessutom både roligt och viktigt att det är de frihetliga högerbloggarna och inte de bombkåta konservativa högerbloggarna som nominerats. Välmotiverade politiska analyser på frihetlig grund står högt i kurs.

Personligen tycker jag också att det är kul att Blogge ständigt hamnar bra till i sådana här omröstningar. Han bloggar om kontroversiella men principiellt viktiga frågor som sexköpslag, moralhysterisk barnporrlagstiftning och yttrandefrihetsfrågor och ger en balanserad bild av Kina. Han skiter fullständigt i vad människor tycker, äcklas av och upprörs över. Det visar att politisk korrekthet inte ger framgång i bloggosfären och att politisk ytlighet inte lönar sig - till skillnad från i partipolitiken. Och bitterheten bland vissa vänsterbloggare gör det hela ännu mer underhållande.

Ljummet, småtråkigt och överdrivet

Partiledardebatten i förmiddags var ungefär som de brukar vara: ganska ljummen och småtråkig men med vissa retoriska glimtar. Reinfeldt var statsmannamässig, Björklund pressade Mona Sahlin om hennes samarbete med gamla övervintrade kommunister i vänsterpartiet. Och Lars Ohly gick till hårda angrepp mot regeringens lealösa hållning i Mellanösternkonflikten.

Lars Ohly är skicklig. Hans fokus i debatten var Gaza och han gjorde ett bra jobb med att visa empati med de civila palestinska offren. Säkert är denna empati verklig och inte spelad. Men som jag har konstaterat tidigare, är det anmärkningsvärt att ingen inom vänstern är tillnärmelsevis lika empatisk och bekymrad när det gäller andra allvarliga konflikter i världen. Intresset för den politiskt framtvingade svälten och totala kollapsen i Zimbabwe, exempelvis, bryr sig ingen om. Massmördandet i Darfur får inte alls Ohly att gå igång. Av den anledningen har jag lite svårt att ta vänsterledarens engagemang för mänskliga värden på fullt allvar.

Ett större engagemang än ett "å ena sidan, å andra sidan"-resonemang hade dock varit att föredra från regeringen. Visst ska Hamas fördömas och det är viktigt att inte vara ensynt och endast skylla på Israel. Men att mer öppet fördöma mördandet av snart tusen civila i Gaza är inte för mycket begärt även av en regering som vill vara Israelvänlig.

Finanskrisen kom som en skänk från ovan för oppositionen. Nu kan de (äntligen!) börja prata om "massarbetslöshet" och lägga hela skulden på den borgerliga regeringen. Jag undrar om väljarna är så korkade att de går på detta. Oppositionen använder de gamla vanliga överdrifterna för att söka beskriva en ideologisk klyfta mellan blocken som egentligen inte finns. Det högerspöke som socialdemokraterna har skrämts med i alla år finns inte längre. Reinfeldt är en lika god socialdemokrat som Mona Sahlin och lika klimatalarmistisk som miljöpartisterna.

Reinfeldt ironiserade över att Mona Sahlin sade sig ha skapat ett tydligt regeringsalternativ med miljöpartiet och vänsterpartiet och räknade upp en lång rad frågor där dessa partier är helt oense. Var är tydligheten? frågade statsministern. Sahlin blev honom svaret skyldig. Men Reinfeldt är själv skyldig till att tydligheten i svensk politik har minskat. Vi har förvisso två olika regeringsalternativ att välja mellan - men de vill i princip samma saker. Det enda som är tydligt är att vi egentligen inte har några reella valmöjligheter.

Så klart

”De slutade att skicka hyllningstelegram inte för att de kom på andra tankar utan för att adressaterna upphörde.”

Jan Björklund (fp) i partiledardebatten om det demokratiskt opålitliga vänsterpartiets historia, ett parti som Mona Sahlin vill bilda regering med. Något svar på om huruvida Sahlin anser att vänstern har rensat ut sin kommunistiska garderob eller ej, fick Björklund inte.

Låt Saab dö

Saab är ett förlusttyngt bolag och har varit det under mycket lång tid. Inte ens under högkonjunkturen när andra bilmärken gjorde goda vinster lyckades Saab visa positiva siffror. Varför ska ett sådant företag överleva?

Att företag som gör förlust i år efter år slutligen går omkull brukar ingen protestera mot. Det krävs ingen ekonomiexamen för att förstå detta. Men när det gäller ett svenskt företag (som inte alls är särskilt svenskt längre), och svenska jobb är det tydligen annorlunda. då ska det gråtas och gnölas i TV (ty bilfabriksarbetares jobb är tydligen mer värda än alla andras). Då förväntas svenska skattebetalare vara med och betala för att ett misskött företag ska få fortsätta existera. Svenska staten har redan skjutit till pengar, vilket förmodligen är otillräckligt. Saab behöver mer pengar för att överleva. Mer skattepengar till ett sjunkande skepp, alltså.

Det verkar finnas två alternativ just nu: försäljning eller nedläggning. Då infinner sig genast frågan: vilket företag vill i dessa tider köpa ett bilmärke som tillhör ett av världens minsta och inte har visat vinst på...20 år? Återstår nedläggning. Vilket verkar som det mest rimliga.

Låt Saab gå under. Misskötta företag som gör förlust har inget existensberättigande.

Inskränkthet i sexköpsdebatten - igen

Det är fascinerande att det ska vara så omöjligt att göra ett seriöst reportage om prostitution i svensk press. Artikeln i Svenska Dagbladet om prostitution i Danmark innehåller exakt det fördömande tonläge som vi har vant oss vid att se så fort sex och pengar nämns i samma mening. Vi skriver 2009 men människor kan fortfarande inte acceptera varandras sexuella olikheter.

Artikelförfattaren frågar sig varför en av sexsäljarna, som endast arbetar med s/m några timmar en gång i veckan, inte kan göra det gratis om hon tycker att det är så kul? Ja, varför kan inte artikelförfattaren skriva sina artiklar till Svenska Dagbladet gratis om hon tycker att det är så kul? Förstår hon själv hur absurd denna fråga är?

Arbetet ska förfulas ("det känns dock som en avgrund mellan den varma, väldoftande massagekliniken och de blåfrusna flickorna som vi nyligen passerade på Istedgade") och det fria valet förlöjligas ("individens rättigheter och fria val går före allt annat"). Sexsäljare får förvisso komma till tals i artikeln och uttrycka att det jobbigaste med arbetet är den diskriminering som sexsäljarnas tvingas utstå - men sista ordet får prostitutionsmotståndarna: "Prostitution i ett samhälle påverkar alla kvinnor". Sexköp måste alltså förbjudas.

Här lyfts den moraliska aspekten in och behovet av att "sända signaler", som det brukar heta på politikerspråk. Det handlar om att visa att det "inte är OK" och, i förlängningen, att låta den personliga sexualmoralen vara gällande för alla. För jämställdhetens skull. Exakt vad som definieras som jämställdhet i artikeln är oklart.

Socialstyrelsens Kännedom om prostitution från 2007 har tigits ihjäl i Sverige. Det är inte konstigt eftersom den gör en saklig genomgång av prostitutionen i landet och, vilket inte är vanligt, frågar sexsäljarna själva vad de anser om situationen. Det får man normalt inte göra eftersom risken är stor att de svarar "fel", att de inte ser sig som offer, att de inte tycker att de utnyttjas av sina kunder. Rapporten visar också att det inte finns någon kausalitet mellan sexköpslagen och minskad prostitution. Gatuprostitutionen har minskat (nu är två tredjedelar tillbaka igen) samtidigt som verksamheten har bytt skepnad och flyttat ut på nätet. Och feministerna sover gott om natten.

Det finns många märkliga missförstånd kring sexköp. Att sälja en sexuell tjänst är inte att sälja sin kropp. Det är att sälja en tjänst som utförs med kroppen. Precis som vanligt massage. Men det är något med sex som gör att folk flippar ur och släpper alla logiska och rimliga resonemang. Tänk om vi skulle säga till alla sjukgymnaster: ”Nej, tyvärr. Vi tycker inte om ert arbete. Det är äckligt när ni håller på och kladdar och klämmer på människor på det där sättet. Dessutom är det bara ett sätt för patienterna att få lite tillfredsställelse som de borde kunna få gratis på annat håll. Vi förbjuder därför folk att komma till er i fortsättningen. Och kom ihåg att vi gör det här för er skull!”

Människor med denna uppfattning är ofta utan egna erfarenheter, de har aldrig träffat en sexsäljare, än mindre haft ett längre samtal med en, och bygger därför sina uppfattningar på genusanalyser, maktanalyser och fördomar. Alternativt är de bara inte intresserade av vad sexsäljarna säger utan ser allt utifrån maktanalysperspektivet där sexsäljaren är ett offer som inte kan erkänna sitt misslyckande för sig själv. De höjer aldrig blicken för att försöka förstå att alla inte har samma inskränkta sexualmoral som de själva.

Sex är alldeles för komplicerat för att rymmas i radikalfeministiska maktanalyser eller sexköpslagar. Det finns inget one size fits all när det kommer till sex. Prostitutionsdebatten är ett smörgåsbord av fördomar, ihålig argumentation och hysteriska känslor.

Det finns, som jag har påpekat i tidigare bloggposter, ett flertal mycket enkla sakargument för att ha legala sexköp:

1) En prostituerad kränker ingen annan människa genom sitt yrkesval
Vi ska inte lägga några moraliska aspekter i att en person har valt att sälja en sexuell tjänst till en annan person. Om det handlar om massage av nacken, ryggen eller könsorganen ska inte spela någon roll så länge det sker på frivillig basis.

2) Ett frivilligt avtal mellan två myndiga människor ska inte vara olagligt
Om två vuxna människor bestämmer sig för att ingå en överenskommelse, ska inte staten ha någon rätt att hindra dem. En köpare vill ha en sexuell tjänst och sexsäljaren erbjuder den mot en bestämd summa. Detta är en affärsöverenskommelse jämförbar med den vi alla gör när vi handlar på ICA eller går till frisören.

3) Om sexköpslagen inte hjälper de prostituerade - varför finns den då?
Sexköpslagens effekter är svårbedömda. Enligt Socialstyrelsens Kännedom om prostitution (2007) saknas kausalitet mellan sexköpslagen och minskad prostitution. Allt lagen gör är att "sända signaler", vilket i praktiken innebär ett ökat stigma mot sexsäljarna. De prostituerade har själva aldrig varit en komponent i arbetet med lagstiftningen.

4) Sexköpslagen göder kriminaliteten
Förbjuder du något måste du vara beredd på att det skapas alternativ på den svarta marknaden. Det såg vi inte minst under förbudstiden i USA och vi kan se samma tydliga mönster på narkotikaområdet. När det gäller prostitution ökar utsattheten för de prostituerade eftersom de lätt hamnar i klorna på hallickar och kriminella som tjänar grova stålar på förbudet. En vit marknad skulle möjliggöra för sexsäljare att på ett affärsmässigt sätt ta kontroll över sin egen verksamhet, starta egna bordeller eller massageinstitut och vara sina egna herrar.

5) Lika rättigheter för alla - även sexsäljare
Sexköpslagen förbjuder inte bara vuxna människor att själva bestämma hur och under vika omständigheter de ska ha sex med varandra. Den diskriminerar dessutom en utvald grupp i samhället å det grövsta. Sexsäljarna har inte rätt till samma skyddsnät som alla andra arbetande människor - inte för att de begått något brott utan för att de valt ett yrke som inte är socialt accepterat. Ingen annan yrkesgrupp i samhället skulle acceptera att behandlas på detta sätt. För sexsäljarna är det vardag. En legaliseringen skulle innebär a att sexäljarna kan skatta för sitt arbete och åtnjuta samma förmåner och skyldigheter i samhället som alla andra.

Fler som bloggar: Germania, Hanna Wagenius

Några tidigare poster i ämnet: 1, 2, 3

Folkpartiet fortsätter EU-heilandet

Det EU-heilande folkpartiet ska heila ännu mer. Inför Europaparlamentsvalet i sommar kommer "liberalerna" att fokusera på EU-kryperi och argumentera för ett svenskt inträde i eurosamarbetet. Jan Björklund är tydlig:

"Något parti måste ta på sig att föra fram en positiv Europavision i Sverige. Folkpartiet gör det gärna, eftersom vi är övertygade om att det europeiska samarbetet är det viktigaste som hänt på vår kontinent under de senaste 100 åren."

Att partiet samtidigt vill satsa på kärnkraften hjälper liksom inte. Det är svårt att se att det ligger någon stor framgångspotential i detta. Sverige är ett överlag EU-skeptiskt land och folkpartiet har inget som helst nytt att komma med i sitt EU-positiva budskap. Argumentet är fortfarande att EU är bra för att... det är bra. Och för fredens skull, förstås.

Var är den liberala kritiken mot EU? Sverige behöver mer liberal EU-kritik, inte mindre.

Tack för omtanken

Via Alex i Kina.

Garantera ett starkt försvar

Före talmannen och försvarsministern Björn von Sydow vill stärka det svenska försvaret. Han vill att Sverige behåller sina 100 Jas-plan och runt 100 stridsvagnar. Nedrustningen har alltså gått för långt.

Det är bara att instämma. von Sydow nämner Georgenkriget som det främsta skälet till att avbryta bantningen av det svenska försvaret. Det är både rätt och fel. Rätt i och med att vi under Georgienkrisen såg ett aggressivt och oförutsägbart Ryssland. Ryssland har under Putins tid som president, och nu premiärminister, fått en alltmer aggressiv och arrogant framtoning mot omvärlden. Det går helt enkelt inte att förutse vilka schismer som kan uppkomma i framtiden och hur de kan tänkas påverka Sverige.

Men det är också fel att bara peka på Georgienkriget som ett skäl för ett starkt svensk försvar. Försvaret av svenskt territorium, av svenska liv, är statens primära uppgift. I både dåliga och goda tider. Att banta försvarsförmågan så till den milda grad att någon reell försvarsverksamhet mot utländska hot inte kan förekomma är oförlåtligt och innebär att staten sviker ett av sina grundläggande åtaganden mot folket. Att detta fortsätter att ske under en borgerlig regering är en skam.

Huruvida von Sydows ståndpunkt är förankrad i det socialdemokratiska partiet är oklart. Regeringen borde söka finna en överenskommelse med oppositionens största parti för en långsiktig hållning som innebär att den svenska försvarsförmågan stärks. Utländska insatser i Nordic Battlegroup är viktiga och bör fortsätta - men inte till priset av ett dåligt hemmaförsvar.

不得不愛

Thank you for checking out my blog, Wen Ping.

Talk to you soon again... :-)

Miss you.

Livets triumf

SVT2 visade i kväll dokumentären Stranded om det som har blivit känt som ”Miraklet i Anderna”. Flygkraschen i Anderna i oktober 1972 och den följande kampen för överlevnad är en av de största mänskliga triumferna i kampen mot döden och för livet.

Jag minns att jag, när allt var skit och elände för ett antal år sedan, ibland ägnade den fantastiska historien i Anderna en tanke eller två. De utsattes för en övermänsklig utmaning men tog sig an den genom att visa en fantastisk överlevnadsvilja och kärlek till och omtanke om varandra. De överlevde i 72 dagar genom att äta av sina kamraters döda kroppar. Det var livets triumf över döden, över alla till synes omöjliga svårigheter i form av kyla, svält, laviner och ständig död. Fernando ”Nando” Parrado förlorade sin mor i kraschen och systern dog några dagar senare. Men hans far och andra syster var vid liv hemma. Det räckte för att kämpa vidare.

Jag kan rekommendera filmen Alive för alla som ännu inte har sett denna klassiker. Den är trogen boken (som heter Vi lever! i svensk översättning och är väldigt stark). Nando Parrado, som tillsammans med Roberto Canessa lämnade det kraschade planet för att söka hjälp, utkom med en egen bok (Miraklet i Anderna - mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem) för något år sedan.

Sådana här historier, som hade varit helt orimliga i film- eller bokform om de inte hade hänt på riktigt, inspirerar och skänker eftertanke. Visst drabbas vi alla av saker inom ramen för våra egna liv, men det kan ändå vara nyttigt att ibland höja blicken en aning och få ett större perspektiv.

Besök gärna den officiella hemsidan för händelsen, som innehåller bilder, intervjuer och mycket annat.

Delar av planet blandade med minnessaker har lagts vid ett slags altare på berget
för att minnas de 29 personer som aldrig kom därifrån.

Intetsägande

Opinionsundersökningarna duggar tätt - och inte blev vi särskilt mycket klokare den här gången heller. Kristdemokraterna hamnar på ynka 2,5 procent hos Demoskop men klättrar över fyraprocentsspärren hos Skop. Så vilken är då den sanna siffran? I vilket fall ger de senaste mätningarna en tydlig signal om att Sverige går mot ett tvåpartisystem med två block, två starka partier - och lite lull-lull vid sidan om för att säkra majoriteten.

Det man kan utläsa är att skillnaden mellan blocken är mycket mindre än i tidigare mätningar (men snart kommer säkert en Sifo-mätning som säger att gapet mellan blocken ligger på kvar tvåsiffriga tal). Strulet inom vänsterblocket fortsätter och i dessa tider av upplevd kris är det sannolikt inte vad väljarna efterfrågan.

Att moderaterna noterar bra siffror betyder liksom ingenting eftersom det signalerar ett stöd för fortsatt status quo, fortsatt försvar av den socialdemokratiska modellen. Tidigare var 30 procent i opinionsstöd för moderaterna ett tydligt besked från väljarna att de ville ha borgerlig politik, de ville ha förändring. Så är det inte i dag.

Det ska erkännas att det känns en aning märkligt att konstatera att ett starkt stöd för moderaterna betyder fortsatt socialdemokratisk politik. Men det är så vi bör se det.

Bredsida mot Las

Den av vänstersympatisörerna omhuldade lagen om anställningsskydd, Las, får sig en bredsida på DN Debatt.

Att den svenska arbetsmarknaden behöver öppnas, dammas av och moderniseras är ingen nyhet.
Men det känns som att det var länge sedan Las diskuterades. Felet är regeringens. Endast centerpartiet har vågat beröra frågan, moderaterna har ryckt ut till den gamla ordningens försvar. Och därmed har inget hänt. Den arbetslinje som regeringen säger sig driva hamnar plötsligt i skymundan när det gäller reformeringen av arbetsrätten.

Från vänsterhåll har Las blivit en helig ko, ett slags symbol som bara måste försvaras till varje pris. Det är tråkigt att regeringen inte har vågat eller velat agera.

Hitler den rättvise

Hitler - rättvis mot sina politiska motståndare...

Sansad diskussion efterlyses från höger och vänster

Även Oscar Swartz verkar ha ledsnat på den svartvita och förenklade bild som förmedlas av Israel-Palestina-konflikten. Både från höger och vänster. Diskussionen i bloggosfären just nu är så oerhört förutsägbar.

På vänsterkanten står galningar som Andreas Malm, Mohamed Omar, ledarskribenter, kulturarbetare och hela vänsterbloggosfären och hytter med nävarna, lovar trohet till Iran och Khomeini och pratar om "folkmord" på palestinierna. På högersidan hittar vi sådana som Fredrick Federley och Dick Erixon, som lägger all skuld på Hamas och inte verkar tycka att det är något som helst fel i att bomba bostadshus där oskyldiga civila bor. Det är sådant som händer och eftersom allt anses vara Hamas fel, får Israel bete sig hur som helst och skicka den moraliska notan till Hamas ledarskap. Med samma logik var det rätt att brandbomba civila mål i Tyskland under andra världskrigets slutskede. Varje död tysk föll på nazisternas ansvar, inte de hämndlystna britternas. I slutändan handlar allt om vem som "började". Vem som slog första slaget. Och längre än så kommer inte debatten.

Precis som Hax tycker jag att det vore skönt att kunna dra ett streck över hela historien, börja om från scratch och bara fokusera på det som är viktigt här och nu: vapenvila, fred och en hållbar tvåstatslösning. Israel kan inte skapa fred genom att förödmjuka ett folk på detta sätt. På vilket bättre sätt än att göra människor helt hopplösa skapar man framtida självmordskandidater? Israels beteende stärker Hamas och gör dem till frihetskämpar och martyrer - vilket naturligtvis är precis vad ledarskapet vill framstå som. Och vad man än tycker om Hamas är de faktiskt valda av sitt folk och sitter i en maktposition. Att tro att man löser något genom att ignorera dem är naivt och trångsynt. Ibland måste man kunna prata även med en förhatlig fiende, att svälja den beska smaken i munnen och att skaka hand med djävulen för att ta steg framåt.

Det skulle vara så lätt att gå ut och demonstrera tillsammans med vänstern, bara för att uttrycka känslan av hopplöshet och avsky för det militära övervåldet. Men precis som i fallet Irak kommer jag att stanna hemma. I Irakdemonstrationerna fanns nämligen hat men ingen verklig empati. Där fanns gott om hammare och skäror och gott om vänsterextremister och kommunister vars värderingar jag står så långt ifrån att det är svårt göra gemensam sak, särskilt när dessa demonstrerar utifrån hat mot USA och "imperialismen" och inte för människovärdet. På samma sätt ifrågasätter jag i dag ärligheten i vänsterns empatiska stöd till de palestinska offren. Intresset tycks nämligen öka markant så fort skulden i en konflikt anses kunna falla på USA eller Israel eller både och. Därför är vänsterdebattörer så engagerade i Irak och Afghanistan men skiter fullständigt i Burma, Zimbabwe, Nordkorea eller Tjetjenien. Därför engagerar Mellanösternkonflikten så oerhört medan andra konflikter i världen inte ägnas ett ögonblick.

Vi behöver få en sansad diskussion utan de enorma övertoner som förekommer i dag och utan att endera sida vänder ut och in på sig själv för att försvara övergrepp från antingen Hamas eller Israels sida. Står du upp för mänskliga rättigheter och demokrati, är det ett mycket konstigt sätt att bete sig på. Civila offer är alltid fel. Människovärdet bär inte nationsemblem. Rätten till frihet är universell. Tänk om folk från höger och vänster kunde enas om något så enkelt.

Föräldrar sörjer sina döda barn lika mycket i Gaza som i Sverige.

Religion kontra upplysning

"Detta historiskt exempellösa hyllande av vidskeplighet i svensk press är den yttersta bekräftelsen av att vi i vår tid åter behöver en aktiv rörelse för upplysning, förnuft och sekulär humanism."

Hans Bergström skriver läsvärt om behovet av upplysning och humanistisk hygglighet i stället för religiositet.

Offren vänstern älskar att sörja

Det är Gaza, Gaza, Gaza inom vänstern i bloggosfären och på ledarsidor just nu. Det är mycket sympati för och empati med de palestinska civila som fallit offer för de israeliska bombangreppen. Men det är en genomskinlig sympati vi ser - grundad i USA-hat, inte i empati med det kränkta människovärdet.

De israeliska angreppen i Gaza kallas för folkmord, vilket inte bara är en ren lögn utan också en förolämpning mot alla riktiga folkmord genom historien. Jag är som läsaren av denna blogg förmodligen lagt märke till inte särskilt engagerad i Israel-Palestinakonflikten och kommer inte att bli det på grund av den senaste tidens händelser heller. Inget har ju förändrats. Hamas fortsätter att bryta vapenvilor och skicka raketer över gränsen. Och Israel fortsätter att reagera med övervåld. Fokuseringen på denna konflikt är minst sagt överdriven.

Jag undrar var vänsterdebattörernas empati tar vägen när vi diskuterar folkmord i Darfur eller politiskt framtvingad svält i Zimbabwe och Nordkorea? Då är det dödstyst. Visst är det märkligt att för somliga är empatin bara förbehållen människor som dött på "rätt" ställe?

Man dödad i helikopterattack i Darfur. Hade det skett i Gaza,
hade det varit synd om honom. Nu gäller folkrätten,
alltså staters rätt att göra vad de vill med sina befolkningar.

Den moderata kollektivismen

Svenska Dagbladets ledarredaktion spekulerar kring hur alliansen ska vinna valet 2010. Det anses oroande att moderaterna vinner väljare samtidigt som de övriga allianspartierna tappar stöd och därmed marginaliseras alltmer. Moderat generositet mot allianskamraterna är en förutsättning för omval 2010, slås det fast.

Så långt ingen kontrovers. Men sedan kommer något märkligt. "Ytterst vilar förstås ansvaret på fp, c och kd själva. Partierna måste väcka idéer, driva frågor och rekrytera starka företrädare, som kan formulera en engagerande samhällskritik. Framgången för de tre ligger i att opponera: men inte mot andra regeringspartier, utan mot bristerna i den kollektivistiska modell som har byggts upp under årtionden."

Detta hade inte varit lika tragiskt om alliansen suttit i opposition. Nu sitter den vid makten, ledd av ett starkt nymoderat parti som anammat just den kollektivistiska modell som SvD vill att de små allianspartierna ska påpeka bristerna i. Är vissa borgerliga väljare så blinda att de inte kan se detta? Ser de inte att moderaterna helt ogenerat har klivit in på socialdemokraternas planhalva. Moderaterna är den kollektivistiska samhällsmodellen! Kritik mot denna är samtidigt kritik mot moderaterna och Reinfeldt.

Om (c), (fp) och (kd) följer ledarredaktionens råd får vi en situation snarlik den när socialdemokraterna styrde och blev världsmästare i att kritisera bristerna i en samhällsmodell de själva byggt upp. Sossarna vann val på att kritisera sig själva och framställa sig som ett parti som trots sitt långa maktinnehav var "i opposition mot orättvisor". Centern har försökt att föra fram förslag till förändringar på arbetsmarknaden, men moderaterna har slagit dövörat till. I stort är det tre stukade alliansbröder som klänger sig fast i det moderata byxbenet när Reinfeldt drar fram.

Alliansen förtjänar inte att väljas om. Den har svikit de grundläggande liberala principer som somliga menar skulle hotas av sverigedemokraterna i den riksdag som väljs 2010. Att som borgerlig väljare ge stöd till fortsatt regeringsinnehav för en sådan regim är att acceptera kränkningar och i praktiken att lägga ned kampen för all positiv förändring av den så kallade "svenska modellen". Ville ni borgerliga väljare inte mer än så, var det inte idéerna ni trodde på, det var inte förändringen ni strävade efter. Det var bara partibeteckningen vid regeringskansliet som ni brydde er om. Och då kan ni faktiskt dra åt helvete. Liberala väljare måste kräva mer än så om vi någonsin ska kunna få till stånd en förändring i det här landet.

Med en toblerone i sheriffen...

Apropå denna nyhet, som kvällspressen inte kunde hålla sig ifrån...

Kina, sex och orakade brudar

Kinesiska myndigheter går i en ny aktion till angrepp mot vulgärt material på nätet, det vill säga främst porren men också smygfilmning, förtal och dylikt. Det är ett litet steg tillbaka i den ständiga dragkamp mellan ökad frihet och ökad kontroll som pågår i dagens Kina.

Det är lite intressant att se rubrikerna i svensk media om Kinas Internetcensur, särskilt när det gäller pornografi. Kan vi tänka oss liknande rubriker när svenska politiker vill censurera nätet? "Sveriges censur slår till mot webben". Icke troligt. Censur är bara något dåligt när det sker utanför detta fantastiska lands gränser, detsamma gäller integritetskränkningar och andra sorters övergrepp. Det är som om vi placerar oss själva i en bubbla vilken vi fyller med sådant vi inbillar oss att vi står för. Yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet. Sedan kan vi, tryggt sittande i vår bubbla, kritisera andra när de begår brott mot dessa. Parodi, javisst, men så länge inte människor vill se att politikerna är nakna fungerar det.

Sverige skäms inte direkt för att filtrera bort sidor med viss sorts pornografi (som är olaglig att inneha men inte att titta på) och spärrtjänsten som operatörerna använder är tänkt att fungera på europeisk nivå inom kort. Diskussionen om vad ungdomar gör på nätet (snusk och omoral!) är en ständigt pågående diskussion och oroliga föräldrar skriver insändare och ber politiker att "ta ansvar". Något de mer än gärna gör. Storbritanniens kulturminister vill att staten ska åldersmärka sajter eftersom barn, enligt honom, inte går att lämna ensamma vid datorn i två timmar på grund av allt omoraliskt som finns att titta på. Den statliga spelutredningen föreslår att utländska spelbolag ska stoppas genom att domännamn och IP-adresser blockeras och att banker förbjuds att genomföra pengatransaktioner mellan kunder och spelbolag.

"Nätets frihet". Det borde vara något vi alla strävar efter. Men det har blivit ett skällsord. Något att skrämmas med, i synnerhet småbarnsföräldrar som tror att deras barn kommer att porrsurfa och bli uppraggade av första bästa nätpedofil om de är ute på det där näääätet. Sverige ska således akta sig för att peka finger.

Precis som Blogge påpekar sker en påtaglig förändring i Kina just nu. När hela samhället förändras är det inte konstigt att även synen på sex förändras. Kinesiska kvinnor i 80-talistgenerationen som jag har varit och är i kontakt med ger ett mer traditionellt intryck än vad svenska tjejer i samma ålder skulle göra. Samtidigt får man inte låta sig luras. De är inte puritaner. De pratar bara inte om sex på samma öppna sätt som vi gör, detta helt enkelt eftersom de inte är vana vid det. Många har hållits i ganska hårda tyglar av sina föräldrar under skoltiden, där de förväntades ägna all tid åt skolarbete, inte pojkar. Jag tycker mig, utan att kunna belägga det med statistik, ana en skillnad mellan kvinnorna i de största städerna som Beijing och Shanghai och kvinnor i mindre städer och på landsbygden. På landsbygden tenderar de att vara lite mer traditionella. Men alla påpekar ständigt att "saker förändras". Förändringstakten i det kinesiska samhället verkar nästan gå att ta på.

Jag tror att synen på sex och pornografi kommer att bli mer fri i Kina i takt med att en ny generation växer upp. Myndigheterna kommer då inte längre att ha ett tryck på sig från befolkningen att sanera och kontrollera utbudet på nätet. Kanske, kanske kan synen på sexsäljarna också förbättras.

Samtidigt finns det ingen anledning att kineser ska tvingas ha exakt samma syn på sex, samlevnad och äktenskap som vi har i Sverige. Att hälften av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa är inte så mycket att skryta med.

Skönhet.

Fitt-Stim

Ägaren till en liten pizzeria i Malmö, Pizzeria Lazio, har fått ett kravbrev från Stim. Anledningen är att Stim påstår att det i lokalen finns en radio som gästerna kan lyssna på. Därmed ska pizzerian betala pengar till Stim enligt den standardmall som används (för hur mycket musik som vanligtvis brukar spelas på en pizzeria...?).

Men ägaren har ingen radio, vilket han enligt uppgift ska bevisa i rätten snart. Igen.

Ni har som vägarna förbi Malmö, eller bor i närheten, kan ju alltid ta en pizza för att visa lite sympati. Gott är det ju också.

Via Omg Internets. Falkvinge vet mer om bakgrunden.

Halvfina hägringar

När jag tog bussen ned från Sundsvall efter nyår visade termometern 19 minusgrader. Busschauffören trodde att han var värst med sina - 20,3 men en dam längre bak bussen skrek, nästan av lite norrländsk stolthet, att hennes termometer minsann hade visat -28! Alltid finns det något att vara stolt över.

Fullt så kallt var det inte när jag klev av bussen i Stockholm. Men i dag fick vi ändå lida i 12- gradig kyla och med feber, huvudvärk och en accelererande förkylning är det extra trist att vistas utomhus. Var fan är Al Gore? Var är alla alarmistiska TV-inslag om den globala uppvärmningen? Borde inte våra svenska meteorologer stå och och skämmas just nu?

Ja, Al Gore har väl förmodligen fastnat i snömodden på väg till sin föreläsning på någon global uppvärmningskonferens. Vad meteorologerna gör vete fan. Försöker övertyga TV-tittarna om att det vi upplever just nu bara är en hägring, kanske.




Ovanstående video via Klimatbluffen

Rättssäkerheten först

"Visst är det ur samhällelig synvinkel beklagligt om brottsoffer känner sig oriktigt behandlade i ett målsägandeförhör. Men tusen gånger värre är det om en oskyldig döms."

Svenska Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg svarar Madeleine Leijonhufvud på Brännpunkt. Leijonhufvud menar att människor inte vågar anmäla sexualbrott eftersom de tror att de under rättegången kommer att få så många jobbiga frågor.

Leijonhufvud har varit ute i våldtäktssvängen många gånger tidigare och bland annat krävt omvänd bevisföring - att den åtalade ska bevisa att han inte haft sex med det påstådda våldtäktsoffret. Hon fortsätter samma märkliga resonemang här.

För att inte oskyldiga ska dömas i svenska domstolar (vilket vi vet sker ändå), för att inte människor ska dömas på alltför lösa boliner (vilket vi vet sker ändå), måste försvarsadvokaten få göra sitt yttersta för sin klient och ibland ställa personliga och, enligt somliga, jobbiga frågor. Försvarsadvokatens jobb är att försöka hjälpa sin klient, oftast till en friande dom i sexualmål. Ofta saknas teknisk bevisning, ofta står ord mot ord. Det kan vara relevant att ställa känsliga frågor ibland.

Det är anmärkningsvärt att en professor i straffrätt som Leijonhufvud gång på gång med cyklopartad ensidighet (för att låna ett träffande uttryck av Ramberg) vill minska rättssäkerheten i svenska domstolar bara för att få fler människor dömda. Hon har säkert stöd av många svenskar i denna strävan eftersom den som åtalas för något så grovt som våldtäkt eller sexuellt utnyttjande i mångas ögon "måste ha gjort något". Trots att vi gång på gång får bevis för att oskyldiga de facto har dömts - och säkert fortsätter att dömas.

Skattelogik

Dick Erixon visar att det är låginkomsttagare som tjänar mest på alliansens jobbskatteavdrag. Den som tjänar 8 000 kronor i månaden får en skattesänkning på 7,6 procent. Därefter minskar den procentuela skattesänkningen steg för steg ju mer personen tjänar.

Folk på vänsterkanten, som avskyr skattesänkningar även när de riktas till de med lägst inkomster, vibrerar av ilska. De tycker att det är orättvist att den som tjänar 100 000 kronor i månaden får en större skattesänkning räknat i kronor än den som tjänar en tiondel. Det är en pervers logik vänsterfolket använder sig av för att kritisera regeringens skattesänkningar.

Hur i hela friden tänker sig kritikerna att en person som tjänar under 10 000 kronor i månaden ska kunna få en större skattesänkning än den som tjänar det tiodubbla? Visst skulle regeringen kunna genomföra riktade skattesänkningar endast till vissa inkomstgrupper. Men straffbeskattning av högre inkomster har vi redan nog av i det svenska skattesystemet i och med progressiviteten. Det måste vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt: å ena sidan ska arbete, flit och och utbildning inte straffbeskattas, å den andra är Sveriges låginkomsttagare i ett desperat behov av skattelättnader. Jobbskatteavdraget är en hygglig kompromiss.

För en låginkomsttagare är 600 kronor mer i månaden en avsevärd förbättring. Det är ett par nya skor till barnen, en ny jacka, ett tandläkarbesök. Saker som låginkomsttagare annars får spara in på eftersom staten beskattar dem för hårt.

Det är dessutom värt att tänka på att om påhejarna av högskattestaten hade fått bestämma, hade varken hög-, medel- eller låginkomsttagaren fått någon sänkt skatt. Då hade i stället skatten höjts för alla, "för välfärdens skull". Hur blir någon med 8 000 kronor i månadslån lyckligare av det?

Nyliberal bloggdominans

Gratulationer till Hax, som röstades fram som årets politiska blogg!

En snabb titt på listan över vilka bloggar som placerat sig högst i rankingen om bloggarna själva får bestämma visar att nyliberalerna har ett starkt grepp om debatten i bloggosfären. Bland de åtta första hittar vi fyra som kallar sig nyliberaler eller libertarianer: Hax, Blogge, Johan Norberg och Mattias Svensson. Vilket är rätt fantastiskt med tanke på att nyliberaler knappt finns inom partipolitiken längre, beskylls för allt från finanskris till Irakkrig och världsfattigdom och att nyliberalismen ständigt dödförklaras.

Dels går det förstås att förklara med att det rör sig om fyra mycket skickliga och läsvärda skribenter, men det säger också något om styrkan i tydliga principer och intresset för frihetliga idéer på nätet. De vänsterextrema bloggarna har svårt att göra sig hörda på samma sätt och i de integritetsfrågor som har förenat vänster och höger i bloggosfären är det till stor del högerbloggarna som har varit drivande. Vi har sett att det går att få gehör för frihetliga idéer och att det går att påverka världen från andra sida tangentbordet.

Efter att ha suckat och deppat och tidvis nästan resignerat politiskt under hösten, får jag erkänna att ovanstående faktum lyser upp det bittra svenska politiska vintermörkret lite grand. Men året som väntar lär knappast sakna tillfällen för suck och stön från en gammal nyliberal...

Nyktert

Inte för att jag brukar ge särskilt mycket för undersökningar som görs och publiceras av Aftonbladet. Men att nästan 6 av 10 svenskar är nyktra nog att kritisera den norska sexköpslagen som även förbjuder sexköp utomlands är i alla fall välkommet.

Argumenten är dock främst av praktisk natur. Och det är väl så många svenskar i gemen resonerar. Att ta ställning i frågor utifrån en ideologisk övertygelse eller en uppfattning om principer är inte riktigt den svenska melodin. Det är väl just därför som principlöshetens och kompromissandets konung, Fredrik Reinfeldt, har nått dit han har nått...

Nu summerar vi 2008

Snart inleds nyårsfirandet, vår ursäkt för att bli odrägligt fulla på ett helt ”normalt” sätt. Själv åker jag iväg i dag för två dagars partaj och av den anledningen har det blivit dags att summera 2008, ett på många sätt händelserikt år.

När jag tittar tillbaka i mitt bloggarkiv för 2008 inser jag att Reinfeldt har fått ta en hel del skit. Inte för att jag på något sätt ångrar min hårda ton mot statsministern, han har förtjänat varenda känga. Men det kan kanske framstå som om jag skulle gilla oppositionen bättre. Vilket såklart inte är fallet. Måltavlan är emellertid alltid makten och för närvarande är det alliansen och inte de rödgröna som styr landet. Och det har blivit allt tydligare att skillnaderna mellan blocken har gått från liten till marginell till försumbar. Vilket block du än röstar på får du en regering som prioriterar den politiska makten på bekostnad av befolkningens självbestämmande, som skiter fullständigt i vår integritet och som vill fortsätta att lägga sig i hur vi lever våra liv vid köksbordet, framför datorn och i sängkammaren.

2008 var året då frihetligt sinnade väljare en gång för alla insåg att alliansen inte är något alternativ för en frihetlig politik. Det var året när integrationsministern pratade om att låta experter lära ut den ”svenska värdegrunden” och statsministern uppmanade svenska folket att handla svensktillverkade julklappar.

Mest av allt har det dock varit ett år av status quo. Kampen mot den moraliserande och förtryckande sexköpslagen har fortsatt utan resultat – alliansregeringens utredare har som uppgift att söka finna om lagen kan skärpas, inte att granska den förutsättningslöst. Föga förvånande har vi heller inte fått se någon tillnyktring på det narkotikapolitiska området. Regeringen har satt som målsättning att bevara och konservera redan existerande galenskaper i stället för att modigt ompröva och bekämpa dem.

2008 var året när en borgerlig regering klubbade den kanske mest integritetskränkande lagen i modern tid och väckte folkets vrede. Och mer väntar 2009. Det finns med andra ord all anledning att hålla bloggfingrarna redo. Apropå bloggare får nog 2008 sägas ha varit bloggens år. Kanske rent av bloggens genombrott som verktyg för politisk påverkan. Gammelmedia vaknade. Politikerna togs på sängen i alla hål. Bloggen som politiskt vapen är här för att stanna och det är bara för makthavarna att vänja sig.

Vi lägger ett händelserikt inrikespolitiskt år bakom oss med en allians som fortsätter att ligga risigt till i opinionsmätningarna men där Mona Sahlins pinsamma sjabbel i oppositionsarbetet har kostat henne hundratusentals väljare och säkert många fler människors förtroende. Hon har bjudit in alliansen i matchen igen. Den som främst tjänat på detta är moderaterna och Reinfeldt själv, som dessvärre har stärkts i opinionen. En borgerlig valförlust 2010 är bara meningsfull om moderaterna samtidigt gör ett dåligt val och missnöjet mot Reinfeldt växer. Bara om partiet får en annan ledare kan den nya vägen med socialdemokratisk politik överges för något bättre. Just nu är det svårt att se det hända.

2008 var året när de mänskliga rättigheterna firade 60 år. Frågan är vad detta firande egentligen betyder när världssamvetet FN misslyckats i Srebrenica, Rwanda och Darfur, för att nämna några. Hyckleriet har fortsatt på högsta politiska nivå. Och mördandet, alla vackra konventioner till trots, (läs mer här, här och här) kan fortsätta ostört.

Vi har sett en rad ovanliga och därför mycket uppmärksammade mord i Sverige. Dubbelmordet på barnen i Arboga och mordet på Engla har fått mest uppmärksamhet. För första gången direktsände den statliga televisionen en begravning av en helt vanlig civilperson. Kvällspressen har njutit.

2008 var också rättsskandalernas år – eller kanske snarare det år när ett antal skandaler uppmärksammades i media. En man som frikänts från anklagelsen att ha utnyttjas sin sambos dotter sexuellt fick ett stort skadestånd. Han hade suttit felaktigt inspärrad på en psykiatrisk avdelning i sex år. Äntligen beslutade sig Thomas Quick för att tala ut. Efter sina tidigare dokumentärer om oskyldigt dömda kändes det logiskt att det var Hannes Råstam som lyckades få storyn om den dömde seriemördaren som av allt att döma inte alls är någon seriemördare. Det vi ser och kommer att se för lång tid framöver är kanske den värsta rättsskandalen i modern svensk historia.

Vi kan även se tillbaka på ännu ett klimathysteriskt år med fortsatt kryperi för klimatalarmismen bland politiker på nationell och internationell nivå. Samtidigt har vi sett modiga forskare som vågat sticka fram hakan och ifrågasätta. Men det är svårt att förändra redan accepterade sanningar, särskilt när hela det politiska etablissemanget står i första ledet. Jag känner mig tyvärr inte särskilt optimistisk att vi nästa år skulle se någon bestående tillnyktring. I alla fall inte i Sverige. Och Barack Obama verkar liggare närmare Al Gore än George W Bush i den så kallade klimatfrågan.

2008 var inte bara råttans utan även Kinas år. OS i Beijing blev en formidabel framgång för arrangörslandet, inte minst sportsligt. Ett besök i staden öppnade dessutom ögonen på en och annan kritiker. Kina är ett fantastiskt land på många sätt men dras fortfarande med stora problem. Eller utmaningar, om man vill uttrycka det så. Landets befolkning saknar fortfarande grundläggande politiska rättigheter, vilket är ett problem som ingen demokratiskt sinnad människa kan blunda för.

Samtidigt kan man inte som somliga bara se på styrelseskicket och bedöma hela landet med hela dess jättebefolkning utifrån detta. Kina är så mycket mer än bara Hu Jintao, kommunistpartiet och det vidriga dödsstraffet. Öppnar man ögonen finner man en nyfiken och vänlig befolkning, dussintals olika spännande matkulturer och ett system som på något sätt ändå fungerar och ger människor bättre och bättre möjligheter i sina liv, trots alla allvarliga brister. 2008 firade Kinas nya väg 30 år. Den välståndsklättring och landet tagit sedan 1978 och brytningen med Mao Zedongs vansinnespolitik är unik i världshistorien. Privat äganderätt är på frammarsch. Det kommer att komma bakslag och snedsteg, men Kina känns som framtidslandet just nu. Möjligen tillsammans med Indien och i viss mån Ryssland (om nu inte Putin återkommer som den nye Stalin vad det lider…).

Men det var också dödens år i Kina. Sichuanprovinsen, närmare bestämt Wenchuan och Beichuan, drabbades av en oerhörd mänsklig och materiell förödelse. Den snabba räddningsinsatsen och det stora frivilligarbetet imponerade på omvärlden och den kinesiska regeringen passade på att slå på stora trumman i statstelevisionen. En spökstad står nu kvar som ett monument över det myllrande liv som en gång fanns men som släcktes i tiotusental.

2008 var också året då jag bestämde mig för att börja leta efter någon annanstans att bo i framtiden. Vi får se hur det går med det.

Tack till alla bloggkollegor och andra läsare som tittat in, läst och kommenterat under året som gått! Vi ses igen under 2009.

Oxens år väntar. Må det bli ett gott år. Jag tror faktiskt att chansen finns.

Gott Nytt 2009. Kanske.

På kant med kyrkan

Stockholms stift gillar inte att präster förlustar sig sexuellt. Ett prästpar som haft en trekant, vilken inbegrep paret och en annan man, får nu bannor.

Att somliga påstår att religiösa skulle vara mer toleranta som människor blir parodiskt när vi sådana här gånger åter får svart på vitt att kyrkan och kristendomen är och förblir sexfientlig och intolerant.

Jag läser inte Bibeln men jag vet att det står en massa dumheter där som uttolkare sedan använt för att "styrka" sina egna fördomar och förvridna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv. Det gäller inte minst synen på äktenskap, på kvinnor i allmänhet, på homosexuella. Och på sex, förstås. Detta ondskans verktyg. Men var står det i Bibeln att man inte får ha en trekant om man är präst? Och hur står det? "Du skall icke som präst knulla med flera samtidigt?"

Tänk på barnen! del 902

Storbritanniens kulturminister Andy Burnham vill censurera Internet. Big time. Han vill att staten ska belägga sajter med en åldersmärkning så att inte minderåriga råkar komma in på "olämpliga" sidor av misstag.

Ministern vill ha så kallade "child safe"-sidor och väntas kontakta Barack Obamas administration för att få till stånd censur för alla engelskspråkiga sajter. Vilket väl bara lär vara början. Det väntade filtreringsansvaret faller förstås på Internetleverantörerna.

Orsaken till censureringsivern är, förstås, att Andy Burnham själv har barn. För det ska vi alla få lida. "It worries me – like anybody with children. Leaving your child for two hours unregulated on the internet is not something you can do."

Om eller när jag får barn ska jag bannemej lova mig själv att inte bli som alla dessa gråsuggor som vill censurera, förbjuda och kasta alla möjliga friheter överbord bara för att de själva misslyckats i sin föräldraroll. Ni borde ha tänkt er för innan ni lät kondomen ligga i plånboken den där gången.

Via Wille Faler